syn hörsel smak lukt känsel - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

sumagasinet 

f r å n s a h l g r e n s k a u n i v e r s i t e t s s j u k h u s e t n u m m e r 2/2008 

sumagasinet 2/2008 

syn 

hörsel 

smak 

lukt 

känsel

i ld: m a r i a n o r d b e r g 

katarina s hallingberg 

redaktör, SUmagasinet 

sumagasinet 

i redaktionen 

katarina s hallingberg 343 27 47 

redaktör 

kerstin Fredin 343 27 51 

ann louise leikin 343 21 00 

Göran samuelsson 343 27 52 

g r a f i s k f o r m o c h l a y o u t 

maria nordberg 343 27 48 

a n s v a r i g u t g i v a r e 

Göran ekstedt 343 27 50 

e-po s t 

redaktionen.su@vgregion.se 

postadress 

sumagasinet 

avdelningen för information och 

kommunikation 

sahlgrenska universitetssjukhuset 

torggatan 1a, 431 35 mölnDal 

t r yc k 

Cela Grafiska aB 

Du kan också läsa sumagasinet på 

intra.sahlgrenska.se och 

www.sahlgrenska.se 

uppgiftslämnare skyddas. Den som 

lämnar upplysning till en tidning har 

laglig rätt att vara anonym. 

redaktionen får inte röja uppgiftslämnares 

identitet och myndigheter 

får inte forska efter den. 

Citera oss gärna – men ange källan. 

omslagsbild 

sjukhusclownerna Jonas (kristin rode) 

och lotta (maja ringstad) illustrerar våra 

sinnen i en svit av fem bilder i en korridor 

påbarnsjukhuset. 

Bild: anna-karin larsson 

Med öppet sinne 

Våra sinnen ger oss livskvalitet, det blir 

man särskilt medveten om i vårens tid då allt 

blommar – körsbär, äpple, plommon, kastanj och 

syrén. Vem tänker på att blommor kan orsaka 

sjukdom hos vissa av våra medmänniskor. Eller att 

en del inte ens kan se all prakt. 

Hemma hos oss har ett svalpar byggt bo i 

ventilen i datorrummet. Fantastiskt var det för 

några veckor sedan att höra det späda pipandet av 

nyfödda ungar. Men att kunna höra fågelsången 

perioden fram till den tystnar vid midsommar är 

faktiskt inte allom givet. 

Tyvärr verkar de små flygfäna ha blivit krävande 

tonåringar, för ljuden har övergått till ett gällt och 

konstant gnisslande, det låter som om skrivaren 

står på och rullar med ooljade drev. Vilar fågelungar 

aldrig? Är det bara mat som gäller hela 

tiden? Lätt att förstå för vissa av oss som inte kan 

innehåll 

3 Våra sinnen: 

hörseln – det enda sinnet som 

går att återskapa på teknisk väg 


Vem är radi Jönsson? 


lättare få kompisar med hjälp av ci 


när dofter blir en plåga 


smaken viktig för hälsan hos äldre 


roberts nya utmaningar i livet 


syncentralen underlättar synskadades 

vardag 


särskilda signaler ger behaglig känsla 

11 Viktigt hålla koll på hudförändringar 

12 Duger direktörsblodet? 

alla su-anställda får ge blod 

14 Vi arbetar som undersköterskor på 

sahlgrenska universitetssjukhuset 

16 Kvalitetsveckan: 

mannen med människan i fokus 

hejda oss från att överäta när läcker mat bjuds. 

Men för andra är problemet det motsatta. Varje 

tugga mat eller sipp av näringsdrycken kräver en 

stor ansträngning. 

Slår man på ordet ”sinnlig” på Google får man 

upp kurser i beröring och taktila metoder. Är det 

inte fantastiskt att vi har särskilda receptorer för 

att just uppleva behag när någon vidrör vår hud? 

Men även om vi inte har alla sinnen i behåll 

kan vi leva ett fullvärdigt liv. Omgivningen är ofta 

problemet för den som inte hör eller ser eller är 

överkänslig mot dofter. Vi har svårt att hantera 

personer som inte faller inom mallen. ”Varje 

människa är en unik enhet, så är det!” slår Per- 

Ingvar Brånemark fast i intervjun på sidan 16. 

Tänk om vi alla kunde möta våra medmänniskor 

så – med öppna sinnen. 

Katarina S Hallingberg 

bild: m a r i e ullnert 

17 Kvalitetsveckan: 

kvalitetspriset för slopad tidbok 

18 Patienter lär sig sköta dialysen i bostaden 

19 Förvarning om stroke kräver akut vård 

20 Fart och fläkt är Bengt-Åkes vardag 

22 hjälp att klara själva livet 

23 Krönika: En dag på jobbet 

”Det gäller att göra sitt bästa” 

24 Vården – vill man jobba där, eller?! 

Hörseln – det enda sinnet som 

går att återskapa på teknisk väg 

Att operera hörselskadade med så kallat cochleaimplantat har pågått i 

sverige i ungefär 15-20 års tid. 

– För oss som arbetar med detta känns det som vardagsmat, men egentligen 

är det en teknisk revolution. Våra patienter kan gå från döv den ena dagen till 

hörselskadad den andra, säger Radi Jönsson, hörselvårdschef på sahlgrenska 

universitetssjukhuset. 

Forts. på sid. 4 

bild: b j ö r n l a r s s o n r o s va l l 

VÅra sinnen 


2 sumagasinet 2/2008 


3

VÅra sinnen VÅra sinnen 

Teknisk 

revolution. 

Patienten Rasmus 

visar nöjt upp 

processorn, som 

sitter bakom hans 

diamantprydda 

öra. I bakgrunden 

Radi Jönsson, 

hörselvårdschef 

på Sahlgrenska 

Universitetssjukhuset. 

1 

2 

För många av dem som fått 

cochleaimplantat öppnar sig en 

ny värld, liksom för deras anhöriga. 

Tekniken kan dock ha såväl positiva 

som negativa konsekvenser. För 

många vuxna och barn som växt upp 

med teckenspråk är det en tuff och 

lång väg till hörande, om det över 

huvud taget är möjligt. De har ofta 

varit socialt isolerade under lång tid. 

När så konsekvenserna för dövsamhället 

förändras i takt med att allt fler 

får cochleaimplantat, får teckenspråket 

en annan funktion. De få som 

fortfarande är beroende av teckenspråket 

kan känna sig ”överkörda”, 

bortglömda och ännu mer isolerade. 

illustr ation p u b l i c e r a d 

m e d t i l l s tå n d fr å n t h e l a n c e t 

3 

4 

Det kan också vara svårt för 

anhöriga som vigt sitt liv till teckenspråket 

att acceptera cochleaimplantatens 

roll i dövkulturen. 

– Vi har en ”oralistisk” syn på 

hur barn inlemmas i samhället, det 

vill säga att själva uppbyggnaden av 

den sociala kommunikationen bygger 

på det talade språket i stor 

utsträckning. Språket är ju så oerhört 

viktigt i det sociala samspelet och om 

inte teckenspråket längre blir kulturbärande 

i dövsamhället kan många 

hörselskadade uppleva situationen 

som ett hot, säger Radi Jönsson. 

Men en förändring av synsättet 

sker hela tiden. Nu finns helt andra 

fakta 


förutsättningar att acceptera ett 

cochleaimplantat. Många föräldrar 

vet idag om möjligheten och kräver 

ofta att barnen ska få båda öronen 

opererade. Men rent medicinskt är 

det inte självklart att det är möjligt. 

De allra flesta barn som får 

cochleaimplantat klarar sig bra bland 

de hörande barnen. De gör sig 

snabbt förstådda och när de själva 

accepterar den litet klumpiga tingesten 

bakom örat, så blir de också 

accepterade bland de andra barnen. 

Många upplever en stor ökning 

av livskvalitet efter operation. Eftersom 

tal-, läs- och skrivförmåga i viss 

mån beror på ljud- och hörselför- 

Bakom örat sitter en processor som fångar upp ljud (1). Via kodning 

förvandlas ljuden till elektroniska signaler. Dessa sänds via en radiosändare 

(2) på utsidan till ett elektronikhus och en tunn elektrod inne 

i örats hörselsnäcka, cochlean (3). 

”Implantathörsel” kringgår den normala ljudvägen fram till hörselnerven 

(4), som stimuleras som om det vore ”på riktigt”. 

Olika ljud, till exempel bas och diskant, stimulerar skilda platser i 

snäckan så att olika delar av hörselnerven aktiveras. 

De elektriska impulserna från elektroden skickas via hörselnerven till 

hjärnan som tolkar signalerna som ljud. 

eftersom det ”bara” skickas impulser till 12-20 olika platser i snäckan 

måste hjärnan använda minnesinformation att fylla i ”mellanrummen” 

med för att få en så bra ljudbild som möjligt. 

De som i tidig ålder har varit hörande och de som har varit döva en 

kort tid, klarar sig bäst med ett implantat. Dövfödda kan utveckla 

relativt god hörselförmåga, om hörselbanorna börjar stimuleras 

tidigt under förskoleåldern. 

4 sumagasinet 2/2008 sumagasinet 2/2008 

”Vi har en ”oralistisk” syn på hur barn 

inlemmas i samhället, det vill säga att 

själva uppbyggnaden av den sociala 

kommunikationen bygger på det 

talade språket i stor utsträckning.” 

mågan, får barn och vuxna med ett 

cochleaimplantat, betydligt bättre 

möjligheter till kunskap, social 

gemenskap och en identitet i olika 

samhällssituationer. Så ju tidigare ett 

barn får ett implantat desto bättre 

klarar det sig i det hörande samhället. 

– Dessutom har Sverige den bästa 

och mest jämlika tillgången på 

cochleaimplantat i världen, sett till 

invånarantalet. Vi har låg komplikationsrisk, 

och endast få måste opereras 

om, på kort sikt, säger Radi 

Jönsson. 

Även äldre kan ha god effekt av 

cochleaimplantat. Mellan år 2000 

och 2007 fick 24 patienter, före detta 

hörande, äldre än 74 år cochleaimplantat 

med mycket goda resultat 

som följd. 

Cirka 40-50 procent av dövfödda 

eller tidigt döva har också andra handikapp. 

Då kan ett implantat göra 

stor skillnad. Samtidigt är det viktigt 

att tänka på att det kanske skapar 

större frustration och rädslor att få 

ett hörselsinne aktiverat om man 

inte, med sina övriga sinnen, vet hur 

man ska hantera det. 

k ers tin fr e d i n 

– Det var tur att det fanns ci när 

jag föddes. Jag har lärt mig prata 

och hör och förstår vad du säger. 

Rasmus är 10 år och var döv redan 

vid födseln. Idag är han på besök 

hos Radi Jönsson på hörselvården 

för att titta till öronen, ta bort vax 

och få svar på några frågor. Han har 

en fin ”diamant” i örat, alldeles vid 

den hörselapparat som är inopererad 

bakom örat. Han fick ett ci, det vill 

säga ett cochleaimplantat, i höger öra 

redan som tvååring och ett implantat 

i vänster öra när han var sju år. 

Rasmus går på en skola för döv- 

och hörselskadade och kan teckenspråket 

också. 

– Jag talar med teckenspråket 

med mina döva kompisar på skolan 

radi Jönsson. . . 

varje dag. När jag ser på TV har 

jag oftast textningen på. Men jag 

försöker prata och lyssna så mycket 

jag kan. Min lillebror Robin som är 

sex år är hörande och jag måste förstå 

när han pratar, säger Rasmus. 

Han tycker att han trots sitt handikapp 

kan hänga med familjen och 

kompisarna på det mesta man kan 

göra som 10-åring. Men ”kanonen” 

och ”Flume Ride” på Liseberg är två 

aktiviteter han undviker för implantatet 

ska ju helst inte komma i vatten. 

Men det verkar som om Rasmus 

tycker det finns tillräckligt med kul 

saker att göra på Liseberg ändå. 

Han tror att han kommer att ha 

stor nytta av sitt implantat även som 

vuxen. 

Vem är Radi Jönsson? 

. . . tyckte det var roligt med öronkursen 

redan då hon började utbilda sig 

till läkare. 

. . . pekar på cochleaimplantat som en 

möjlighet att kombinera en kirurgisk 

specialitet med flera dimensioner, och 

för hennes egen del få möjligheter att 

få arbeta med barn. 

. . . menar att arbetet hon har ger en 

mer ödmjuk syn på livet. Hon har fått 

större respekt för olika synsätt och för 

olika beslut folk fattar. Vad som är 

hönan och vad som är ägget i detta 

Lättare få kompisar med hjälp av ci 

– Jag tror att det blir lättare för 

mig att träffa folk, få kompisar och 

jobb om jag inte behöver tolk hela 

tiden eller bara kan umgås med dem 

som kan teckna, säger han. 

s a m fö r s t å n d. Rasmus och Radi. 

fall kan diskuteras, menar hon. Det 

kan ju också vara så att människor 

med detta synsätt i större utsträckning 

söker sig till läkaryrket. 

. . . läser mycket, just nu ”Den ryske 

vännen” av Kajsa Ingemarsson 

. . . reser gärna. Senaste resan å arbetets 

vägnar gick till USA och privat 

med familjen gick till Amsterdam. 

. . . skulle gärna se att drömresan går 

till Afrika. Hon vistades fyra år i Nigeria 

som barn och skulle gärna återuppleva 

detta fantastiska land. 

k erstin fr e d i n 


k erstin fr e d i n 

Huvudperson. 

Rasmus,10 år, 

är på besök hos 

hörselvården. 

5

VÅra sinnen 

NäR dofteR bliR eN plågA 

Våren är här och med den syrener och liljekonvaljer. härligt för de flesta, en plåga för andra. 

– Doftöverkänslighet är verkligen ett hälsoproblem men tråkigt nog finns än så länge ingen 

effektiv medicin att erbjuda, säger eva millqvist, docent inom lungmedicin och allergologi 

på sahlgrenska universitetssjukhuset. 

Gå in på ett varuhus och du måste 

passera genom parfymavdelningen. 

Ta en resa med båt eller flyg och 

bland dimmorna från taxfreeshopen 

lägrar sig. Njut av en kväll på operan 

bland en festklädd och välparfymerad 

publik. 

För de flesta av oss räcker det 

med en grimas och kanske lite kli i 

näsan. Men för andra kan det betyda 

hosta, rinnande ögon, nysningar, 

snuva och andnöd. Att det handlar 

om sex procent av svenskarna, de 

flesta kvinnor, har en studie genomförd 

bland befolkningen i Skövde 

visat. 

”Doftallergi” brukar det kallas, 

och tidigare har dessa patienter också 

klassats som allergiker eller astmatiker. 

Men doftöverkänslighet, eller 

sensorisk hyperreaktivitet, skapar inte 

den kramp i luftvägarna som astma 

gör och den har heller inte något 

med allergi att göra, betonar Eva 

Millqvist. Allergi kan man diagnostisera 

genom pricktest och genom att 

man ser antikroppar i blodet. 

– Hos doftöverkänsliga personer 

verkar vissa nervreceptorer i slemhinnorna 

ha en sänkt tröskel så att dessa 

patienter reagerar på sådant som inte 

påverkar andra. 

Eller också är nervreceptorerna 

flera hos just dessa patienter. Här behövs 

mera forskning, påpekar Eva 

Millqvist. 

Allergologen på Sahlgrenska Universitetssjukhuset 

har utvecklat ett 

särskilt hosttest för att fastställa doftöverkänslighet. 

Det går till så att patienten 

inandas en ånga av capsaicin, 

det starka i chilipeppar. 

– Du vet ju att om man lagar 

stark mat kan ögonen börjar rinna 

och du börjar småhosta. Capsaicinet 

retar nervreceptorerna och genom att 

mäta hur mycket patienterna hostar 

av ångan och jämföra med friska 

människors hostande kan man få en 

uppfattning om vilken grad av doftöverkänslighet 

patienten har. 

Även om patienten på så sätt kan 

få sin diagnos finns det i dagens läge 

ingen bra medicin att erbjuda. Utomlands 

pågår försök att framställa 

receptorblockerare och farmakologen 

i Lund håller också på att forska 

inom receptorområdet, något som 

blir alltmer aktuellt i takt med att 

floran av dofter i vårt samhälle ökar. 

Förr kunde parfymanvändning 

handla om en droppe bakom varje 

öra inför en fest. Idag sprayas dagligen 

dofter som är personliga och 

fungerar som assessoarer, inte minst 

bland de unga, även männen, påtalar 

Eva Millqvist. 

– I världsekonomin har den här 

branschen ökat så här, säger hon och 

pekar snett upp mot taket. 

Men det är inte bara ”luktagott” 

som påverkar en doftöverkänslig. 

Tvätt- och sköljmedel liksom starkt 

doftande blommor, som hyacinter, 

liljor, liljekonvaljer och syrener kan 

skapa problem hos den doftöverkänsliga. 

Även att lädersoffan smorts in 

med något läderluktande och att det 

tillsatts doft av nybakt i vissa miljöer 

kan utlösa symptomen. 

Inte för alla. För vissa av våra medmänniskor 

är parfymdoft en plåga i vardagen. 

Samtidigt kan Eva Millqvist 

skönja en ökad medvetenhet om problematiken. 

Fler verkar förstå att det 

faktiskt handlar om ett hälsoproblem 

och inte om inbillning eller pjåsk 

från den överkänsliges sida. Och insikten 

börjar komma om vikten av 

att skapa miljöer som är tillgängliga 

för doftöverkänsliga. I höst kan riktlinjer 

angående starka dofter i hälso- 

och sjukvården komma att antas i 

Västra Götalandsregionen. En arbetsgrupp, 

tillsatt av regionens hälso- och 

sjukvårdsdirektör Lars-Olof Rönnqvist, 

har utarbetat ett underlag som 

är ute på remiss. 

Eva Millqvist har deltagit i arbetsgruppen 

och anser att gemensamma 

riktlinjer för regionen är bra 

som stöd. 

– Inte minst inom hälso- och 

sjukvården och tandvården är det 

viktigt att både personal och patienter 

slipper att utsättas för starka dofter. 

Att vara doftöverkänslig är tufft, 

det kan bli ett socialt handikapp. 

Tänk att inte ens kunna ta en buss av 

rädsla för att bli sjuk. 

k ata r i n a s hallingberg 


smaken viktig 

för hälsan hos äldre 

smak för mat och välmående hör intimt samman. Ofta 

tyvärr även ohälsa och dålig aptit. 

– sjukdomsrelaterad undernäring är ett stort problem 

och drabbar ungefär var tredje slutenvårdspatient, säger 

elisabet rothenberg, chefsdietist på sahlgrenska 

universitetssjukhuset. 

Äldre patienter som är akut sjuka 

finns överallt inom Sahlgrenska 

Universitetssjukhuset och inte sällan 

har de tappat aptiten och är undernärda. 

Om man är sjuk och har 

inflammation i kroppen frisätts bland 

annat cytokiner, äggviteämnen som 

fungerar som budbärare mellan 

kroppscellerna och som ger signaler 

till att olika processer ska sätta igång, 

eller stoppas. 

– Cytokinerna dämpar aptiten. 

Likt stenåldersvarelser ska vi inte 

”vara ute i skogen och jaga mat” utan 

ligga stilla vid inflammation, förklarar 

Elisabet Rothenberg. 

bild: l o t ta lu n d k v i s t 

Samtidigt bryts muskulaturen 

ned. Det är ändamålsenligt. Istället 

för att bygga muskler används proteinerna 

som energi. En del går till 

levern som är en stor logistikcentral 

som bygger upp nya proteiner som 

ska ut och bekämpa inflammationen. 

– Det är ett regelrätt krig, säger 

Elisabet Rothenberg. Här mobiliseras 

kroppens försvar och energi frigörs 

genom muskelnedbrytning. 

Problemet är att ju äldre vi blir 

desto mer avtar förmågan att bygga 

upp muskler på nytt, något som 

bland annat bottnar i hormonella 

förändringar och brist på stimulering 

från centrala nervsystemet. 

– Så för varje sjukdomstillfälle förlorar 

man ännu lite grand av sin muskelmassa 

och därmed funktionell förmåga. 

Att äldre magrar kan också bero på 

att smaksinnet avtrubbas. Egent-ligen 

är det framför allt luktsinnet som förändras 

men det upplevs som en kombination 

av lukt och smak. 

Elisabet Rothenberg beskriver det som 

att man får en högre smaktröskel, de 

äldre behöver relativt sett starkare smaker 

för att uppfatta smaken på samma 

sätt som yngre. Något att tänka på för 

den som kryddar mat som äldre ska 

äta. 

– Men man får också sämre smakminne. 

I blindtest kan äldre ha svårt 

att identifiera vad det är för något de 

får i munnen. De behöver vägledning. 

När Elisabet Rothenberg är ute och 

föreläser brukar hon därför ge rådet att 

alltid tala om för den äldre patienten 

vad det är som serveras. 

Det kan också finnas andra faktorer 

som påverkar aptiten. Om en nära 

anhörig gått bort och man tvingas att 

äta ensam känns måltiderna kanske 

VÅra sinnen 


Den viktiga kosten. Hälso- och sjukvårdspersonal är 

över lag mycket professionell. Men när det gäller mat och 

näring som en del av den medicinska behandlingen återstår 

en del arbete, menar Elisabet Rothenberg, chefdietist på SU, 

och efterlyser rutiner och ansvarsfördelning också när det 

gäller nutritionen. 

6 



7 

Forts. på sid. 8

VÅra sinnen VÅra sinnen 

Forts. från sid. 7 

inte lika roliga längre. Utifrån vetenskapliga 

studier räcker dock inte det 

för att man ska sluta äta. Men om 

man dessutom är disponerad för 

depression kan en sådan drastisk livshändelse 

även gå ut över aptiten. 

Biverkningar av läke- 

medelsbehandling är ytterligare en 

faktor som kan bidra till försämrad 

aptit. 

Problemet är att vårdtiderna 

inom slutenvården idag är så korta, i 

genomsnitt 4,5-5 vårddagar, och att 

det då är svårt att upptäcka om 

patienten riskerar att utveckla eller 

har sjukdomsrelaterad undernäring 

och vilken behandling som bör sättas 

in. Men Elisabet Rothenberg har 

sedan två år tillbaka varit engagerad i 

arbetet med att skapa ett verktyg, en 

SU-övergripande manual för bättre 

nutritionsomhändertagande. 

– Syftet är att den ska användas 

av vårdpersonalen för att patienten 

ska få en säkrare vård när det gäller 

nutrition. 

Genom en screening med uppgifter 

om patientens viktutveckling, 

BMI och aptitnedsättning/svårigheter 

att äta kan man få fram vilka 

som är i risk-zonen för att utveckla 

sjukdomsrelaterad undernäring. För 

dessa patienter bör det finnas tillgång 

till dietist. 

– Ytterst är det verksamhets- 

chefens ansvar att se till att det finns 

rutiner för ett gott nutritionsomhändertagande, 

påpekar Elisabet 

Rothenberg. 

För att uppnå denna kvalitet 

behövs bättre rutiner, tydligare 

ansvarsfördelning mellan olika yrkesfunktioner 

samt fler dietister. Idag är 

det ett 60-tal som arbetar inom SU. 

Att jämföra med en annan viktig 

resurs, sjukgymnastik, som är cirka 

fem gånger större. 

– Den paramedicinska resursen 

för nutritionsbehandling är kraftigt 

underdimensionerad på Sahlgrenska 

Universitetssjukhuset, avslutar 

Elisabet Rothenberg. 

g ö r a n sa m u e l s s o n /k ata r i n a s hallingberg 


På nära 

håll. Stödet 

från Syn- 

centralen har 

underlättat 

Robert 

Johanssons 

vardag. 

roberts nya 

utmaningar i livet 

när robert Johansson för tre år sedan fick en radikalt 

försämrad syn höll livet på att haverera. tack vare 

information och möjlighet att träffa andra i samma 

situation är han idag på rätt köl. 

– Det har betytt 110 procent att få komma hit till 

syncentralen. hade jag fortfarande gått hemma och 

lallat idag så vete fasiken . . . 

Robert Johansson, 47 år, märkte inte 

något ovanligt med synen när han 

var yngre. Att starka lampor bländade 

märkligt mycket, kan han komma 

ihåg från yngre år. Men först då han 

började få problem att se i mörker i 

20-årsåldern förstod han att något 

var tokigt. Men han bet ihop. 

För tre år sedan försämrades synen 

radikalt. Det blev allt svårare att 

se på tv, synfältet minskade och han 

krockade allt oftare med föremål i 

hans väg. Vid ögonläkarbesöket fick 

han diagnosen Retinitis pigmentosa, 

RP, en näthinnesjukdom. Den påverkar 

först mörkerseendet och ger så 

småningom synfältsinskränkningar 

som kan leda till grav synnedsättning. 

– Trots att mamma och en syrra 

också har RP hade jag förnekat mina 

problem så länge att jag blev chockad 

och rädd när jag fick diagnosen, säger 

han och berättar om hur utlämnad 

och osjälvständig han kände sig. 

– Vad jag än skulle göra skulle jag 

ha med min sambo. Hon fick ta 

ledigt från jobbet för att köra mig hit 

och dit och göra si och så. 

Robert har gått igenom Syn- 

centralens basprogram på Högsbo 

sjukhus för personer som är nysynskadade 

eller har svårigheter inom 

flera områden i sin vardag. Patienterna 

träffas tio heldagar i en grupp med 

tio, tolv andra synskadade. De får information 

om ögat, olika orsaker till 

att man blir synskadad, hjälpmedel 

och andra strategier för att klara vardagssysslor 

som att jobba i köket och 

betala räkningar. Det handlar också 

om att kunna få en meningsfull fritid 

och i vissa fall möjlighet till studier. 

Patienterna får också träffa representanter 

från försäkringskassan, arbetsförmedlingen, 

färdtjänst och Synskadades 

riksförbund. Men det viktigaste 

är kanske att få prata ut om det 

man har svårt med som synskadad 

där hemma och i privatlivet med 

andra som vet hur det är. 

Gruppdynamiken är en viktig del 

av bearbetningen. Åldrarna i grup- 

– Synskadan i sig tar så mycket kraft, så man kommer 

inte på de smarta och ofta enkla lösningarna. I början 

går det så mycket energi att bara överleva och få dagen 

att hjälpligt fungera. Då är det bra med Syncentralen 

som kan sparka igång en, säger Robert Johansson, här 

tillsammans med arbetsterapeuten Laila Asp. 

pen varierar, liksom kön och orsak 

till synskada. Problemen är många 

och förslagen och lösningarna likaså. 

Kraften och dynamiken i gruppen 

kan göra mycket. 

– Man fattade då att det inte bara 

är jag som är konstig, kass och korkad 

– det är så här det är att vara 

synskadad för alla. Man lär sig mycket 

om andra sjukdomar och hur man 

fixar tillvaron med bättre belysning, 

hjälpmedel och lite jädra anamma. 

Mycket av den information han 

fått har han sparat för ”sämre tider”, 

att plocka fram när synen kanske blivit 

ännu sämre. 

– Jag har aldrig tidigare varit hos 

någon kurator eller hjärnskrynklare 

och jag var väl först ganska tyst. Men 

sedan rullade det på och jag fick ur 

mig både det ena och det andra som 

jag inte visste fanns inom mig, säger 

Robert. 

– Förut var jag väldigt lättirriterad 

och det var inte långt ifrån att 

sambon och jag drog åt var sitt håll. 

Det var en bökig tid och jag visste 

inte på vilket ben jag skulle stå. 

Idag är Robert en helt annan 

människa, säger han själv. Efter basprogrammet 

och individuella åtgärder 

har självförtroendet växt. Han 

har bland annat gått en kurs i att 

hantera datorn, något han inte kunde 

innan. Nu knappar han sig erfaret 

fram på ett standardtangentbord. Ett 

förstoringsprogam förstorar bokstä- 

b i l d e r: b j ö r n l a r s s o n r o s va l l 

verna upp till 30 gånger, men helst 

använder han talsyntesen, som är en 

röst som repeterar det han skriver eller 

vill få uppläst på skärmen. 

Mobiltelefonen har också en talsyntes 

som gör så han kan få smsmeddelandena 

upplästa. Men även 

månen har sin baksida. I Roberts fall 

är det den vita käppen, som han 

ännu inte blivit vän med. 

– Jag är helt enkelt dålig på att 

använda den vita käppen trots att alla 

hemma tjatar på mig. Jag har tränat 

en tio, femton lektioner, men det tar 

emot att använda den. När jag brakar 

in i något, tänker jag – ”varför hade 

”Jag har aldrig tidigare varit 

hos någon kurator eller 

hjärnskrynklare och jag var 

väl först ganska tyst. 

Men sedan rullade det på 

och jag fick ur mig både det 

ena och det andra som jag 

inte visste fanns inom mig.” 

jag inte käppen med mig?” Men 

käppen står ju för allt det där jag inte 

vill visa utåt 

Annars går Robert Johanssons 

lovsång verkligen i dur kring sin rehabilitering 

på Syncentralen. 

– Den är jag väldigt, väldigt tacksam 

för! 

g ö r a n s a m u e l s s o n 

syncentralen underlättar 

synskadades vardag 

syncentralens uppdrag är att försöka få 

människor i alla åldrar, som har en bestående 

synnedsättning, att klara sin vardag. 

– det sker på olika sätt, beroende på 

behov och livssituation, betonar arbets- 

terapeuten laila Asp, syncentralen, su. 

Verksamheten bedrivs på högsbo sjukhus och 

upptagningsområdet är storgöteborg inkluderande 

kungälv, stenungsund, tjörn, härryda, 

mölndal och Partille. Cirka 700 nya patienter 

tillkommer varje år, samtidigt som de gamla 

hör av sig när förutsättningarna för dem 

ändras. 

– Det kan bland annat bero på ytterligare 

synförsämring, förändring i miljön eller sociala 

förändringar, säger laila asp. Vid varje ny vårdbegäran 

görs en ny habilitering/rehabiliteringsplan 

med de åtgärder som är aktuella. För 

en person kan det innebära träning med vit 

käpp, för en annan en grundläggande total rehabilitering 

och för en tredje att testa ett nytt 

hjälpmedel för att situationen förändrats. 

För att få komma till syncentralen krävs 

ögonläkarremiss. här arbetar cirka 30 personer 

fördelade på ögonläkare, optiker, synpedagoger, 

arbetsterapeuter, specialpedagog, kuratorer, 

datatekniker, teknisk servicepersonal och 

administrativ personal. Åtgärderna sker på 

syncentralen, i hemmet och i andra aktuella 

miljöer. 

antal åtgärder som erbjuds anpassas efter 

vad den synskadade har för behov och 

efterfrågar. 

– habilitering/rehabilitering får ta tid. en 

del moment klarar man av på två gånger andra 

kan ta tio gånger, det är individuellt. Patienterna 

blir sällan utskrivna. ett hjälpmedel kan gå 

sönder, ett par specialglasögon hjälper inte 

längre, då behövs ingen ny läkarremiss – det är 

bara att slå en signal så är man inne i systemet 

igen, säger arbetsterapeut laila asp. 



9

VÅra sinnen 

10 

särskilda signaler 

ger behaglig känsla 

När någon rör vid vår hud genererar 

receptorer i huden signaler som med 

hög hastighet skickas i nervtrådar till 

ryggmärgen och vidare till storhjärnan. 

Signalen talar om var på kroppen 

beröringen sker, om den är lätt 

eller hård och rörelsen över huden. 

Håkan Olaussons forskargrupp 

upptäckte att vi även har en annan 

typ av tunnare nervtrådar med en 

betydligt långsammare ledningshastighet. 

Dessa är särskilt känsliga för 

långsamma strykningar över huden, 

som vid en smekning. Eftersom 

det är omöjligt att stimulera dessa 

långsamma CT-nervtrådar utan att 

samtidigt aktivera de snabba nervtrådar 

som är känsliga för beröring i 

allmänhet förblev dess funktion en 

gåta. 

Lösningen kom med en patient 

i Montreal som genom en ovanlig 

nervsjukdom förlorat känseln. De 

snabbt ledande receptorerna, som 

aktiveras vid normal beröring, hade 

plötsligt slagits ut. 

– På några dagar hade hon mist 

all förmåga att känna beröring, säger 

Håkan Olausson. 

Det visade sig dock att om hon 

koncentrerade sig riktigt kunde hon 

förnimma något och det hon kände 

var klart behagligt. Med en funktionell 

hjärnavbildning kunde man 

registrera vilka delar av hjärnan som 

aktiverades. Hos denna patient gick 

inte nervimpulserna till det sensoriska 

centret som de normalt gör vid 

beröring. 

– Istället aktiverades ett djupt liggande 

område av hjärnan som är en 

del av hjärnans emotionella system, 

förklarar Håkan Olausson. 

Utifrån denna upptäckt har 


att bli varligt smekt är något de flesta tycker om. mycket talar för att det är en speciell sorts 

nervtrådar, så kallade Ct-receptorer, som står för just ”behaglighetskänslorna”. Det har ett 

forskarteam inom klinisk neurofysiologi på sahlgrenska universitetssjukhuset kommit fram till. 

flera forskningslinjer utvecklats. En 

sådan har kommit fram till att den 

hastighet i borstning eller strykning 

över huden som mest effektivt 

stimulerar dessa CT-receptorer att 

skicka nervimpulser till hjärnan är 

tre centimeter per sekund. Långsammare, 

men även snabbare, borstning 

ger färre nervimpulser. 

– Om man stryker på armen hos 

en frisk person är det precis samma 

hastighet som upplevs som mest 

behaglig. Det pekar på att CT-receptorerna 

har en speciell roll att skapa 

en känsla av välbehag i samband med 

beröring, säger Håkan Olausson och 

tillägger:. 

– Sedan får vi ju inte bortse från 

”topdown”-faktorerna, alltså det sammanhang 

beröringen sker, tidigare 

erfarenheter av beröring och humöret 

för dagen. Vi kan nu visa på att även 

sumagasinet 2/2008 sumagasinet 2/2008 

fysiologiska faktorer spelar in. 

Ett annat forskningsområde 

är den smärtlindrande effekten 

av behaglig beröring. En långsam 

strykning är ett effektivt sätt att 

lindra smärta, man masserar ju ofta 

tummen när man slagit sig med 

hammaren. 

– Mycket pekar på att aktivering 

av CT-nervtrådar medverkar till 

smärtlindring. 

I ett kliniskt projekt har patienter 

under en period fått beröringsterapi 

där strykningen skett med den 

optimala hastigheten tre centimeter 

per sekund. Sedan har de under 

en kontrollperiod inte fått denna 

behandling. Studien är inte avslutad 

ännu men Håkan Olausson menar 

att den skulle kunna leda till nya 

behandlingsmetoder som tar hänsyn 

till CT-receptorerna. 

Ännu en intressant upptäckt är 

att insulär kortex, en djupt liggande 

del av hjärnan, som aktiveras av CTreceptorerna 

vid behaglig beröring 

även reagerade när försökspersonerna 

såg samma typ av beröring på film. 

– Det är spännande att se hur 

olika sinnesintryck integrerar och 

det vore intressant att veta om man 

på samma sätt kan få smärtlindring 

”En långsam strykning är 

ett effektivt sätt att lindra 

smärta, man masserar ju 

ofta tummen när man slagit 

sig med hammaren.” 

genom att titta på beröring på film, 

menar Håkan Olausson. 

Efter cirka 20 år av forskning 

på området finns mycket kvar att 

utforska. Kan kroniska smärt- 

patienter med fibromyalgi bli hjälpta 

av upptäckten av CT-receptorerna? 

Spelar CT-receptorerna roll i att 

psykiskt sjuka patienter ofta inte 

gillar fysisk beröring? 

Håkan Olaussons forskargrupp 

inom klinisk neurofysiologi omfattar 

även psykologkompetens och har 

ett nära samarbete med fysiologer på 

Medicinarberget. 

– Vår forskning är en intressant 

kombination av å ena sidan 

elektronisk fysiologi och funktionell 

hjärnavbildning och psykologiska 

faktorer å den andra, säger Håkan 

Olausson. 


Viktigt hålla koll på hudförändringar 

mer än tvåtusen personer i vårt land får varje år den farligaste 

formen av hudcancer, malignt melanom. Det ger 

sverige en föga hedervärd topplacering i europa. 

– svenskarna njuter av solen för mycket och tänker för lite 

på konsekvenserna längre fram i tiden, konstaterar John 

Paoli, specialistläkare på hud- och könssjukvården på su. 

”Vad har du här?” Svägerskan fokuserar 

strängt på min vänstra arm och 

en ”fräken” som blivit ganska stor de 

senaste åren. Anledning att oroa sig? 

John Paoli, läkare på Hud- och könssjukvården, 

Sahlgrenska Universitetssjukhuset, 

tittar först noga. 

– Hur länge har du haft den? Har 

den vuxit på senaste tiden, frågar han 

och fortsätter: 

–Vad jag tittar på är storleken. 

Den här har ju en diameter över sex 

millimeter och det är ett varningstecknen. 

Kanterna är dessutom lite 

ojämna. Men färgen är ljus vilket 

talar för att den är snäll. Generellt är 

de farliga prickarna mörka, nästan 

svarta. 

Det känns lugnande. John 

Paoli tar fram sitt dermatoskop, ett 

förstoringsglas med inbyggd lampa. 

Med det kan han se hur nätverket av 

pigment fördelar sig i överhuden och 

den ytligaste läderhuden. Med ett 

instrument skrapar han på ytan, först 

lätt sedan lite hårdare. Han är djupt 

koncentrerad. 

Seborrhoisk keratos blir den 

slutliga domen. Den svenska beteckningen 

är inte lika flott: ”mjällvårta” 

eller ”åldersvårta”. Mjällvårtor är 

vanliga hos äldre personer, ofta på 


Mitt i prick. Läkaren John Paoli synar reporterns mystiska skönhetsfläckar. 

ryggen, i ansiktet och på kvinnor 

under brösten, upplyser John Paoli. 

– De växer ofta till och kan 

bli flera. Vi tar ogärna bort dem 

eftersom de inte är farliga, vi måste 

koncentrera oss på cancerfallen. 

Om beskedet hade varit misstänkt 

cancer, hade fläcken skurits 

bort i sin helhet med viss marginal 

och skickats till patologen. 

– Där hade de snittat upp den 

och tittat på cellnivå och vi hade 

fått svar på om den är godartad eller 

malign. 

Men diagnosen malignt melanom 

betyder ingalunda att det är 

kört. Om fläcken enbart sitter i 

överhuden, in situ, är prognosen god 

och hundra procent botbar. Men så 

fort den gått ner i läderhuden kan 

metastaser sprida sig via lymfan eller 

blodkärl till inre organ. 

– Fläckens tjocklek är alltså 

viktigast. För allt under en millimeter 

är prognosen god medan den 

är betydligt sämre om djupet är över 

fyra millimeter, säger John Paoli och 

betonar vikten av att komma i tid 

med sina prickar, medan de fortfarande 

är tunna. 


11


– 90-95 procent av våra cancerpatienter 

blir friska. 

Men folk är duktiga på att syna 

sina ”födelsemärken”. Att den massiva 

informationen varje vår har 

genomslag märks bland annat i det 

otroligt hårda trycket på Hud- och 

könssjukvården. 

Och så frågar John Paoli om jag 

önskar en besiktning av hela kroppen, 

något som alla patienter som 

söker för prickar erbjuds. Dessutom 

upplyser han om att jag bör söka 

vård igen om något nytt uppträder 

i huden. Och avslutar med uppmaningen 

– sola med förstånd! Svenskarnas 

ljusa hudtyp och genetiska 

bakgrund gör oss utsatta. Till det 

kommer ett allt tunnare ozonskikt. 

– Man kan inte vara nog försiktig 

med solens uv-strålar, som finns där 

även när det är mulet, avslutar John 

Paoli. k ata r i n a s hallingberg 

Noggrann 

kontroll. 

Pigmenteringen 

synas 

genom ett 

dermatoskop. 

En lättnadens 

suck. 

Den mystiska 

fläcken var 

bara en 

ofarlig 

mjällvårta. 

f a k t a 

• malignt melanom är den mest elakartade 

formen av hudcancer och kan ge metastaser, 

dottersvulster, om den inte upptäcks i tid. 

• skivepitelcancer är mindre elakartad men 

kan också bilda metastaser om den lämnas 

obehandlad. 

• Basalcellscancer sprider sig inte via metastaser. 

Den växer långsamt men bör åtgärdas 

då den förstör närliggande hud och 

ibland växer in i fettvävnad och muskulatur. 

råd från hudläkaren inför badsäsongen: 

• undvik att sola mellan klockan 11 och 15. 

• kläder är det bästa skyddet, ju tätare väv 

desto bättre skydd. Glöm inte hatt. 

• solkräm med skyddsfaktor 30 eller mer 

gäller för kroppsdelar som exponeras. 

• solkrämen ska helst innehålla zinkoxid 

eller titandioxid. 

Enskilt samtal. SUs sjukhusdirektör Jan Eriksson vill ge blod och träffar 

sjuksköterskan Eva-Maria Bengtsson i ett första samtal. 

Duger direktörsblodet? 

Alla su-anställda får ge blod på arbetstid 

Personalen på sahlgrenska universitetssjukhuset får lämna 

blod på arbetstid. ändå är det kanske bara tio procent som 

gör det, skattar ulrika ljung, informationsansvarig på blodgivningsenheten 

Droppen. 

– Om ytterligare fem eller tio procent blev blodgivare 

vore det fantastiskt! 

Många går säkert runt med tanken 

att de borde ge blod. Men så blir det 

inte av. 

– En del tycker säkert att det är 

obehagligt att bli stuckna, andra tror 

att de ska bli för blodfattiga om de 

ger bort sitt blod, säger Ulrika Ljung. 

En som tagit steget är sjukhusdirektören 

Jan Eriksson. En tisdagsförmiddag 

i maj stegar han beslutsamt 

in på de röda mattorna hos Droppen 

på Vita stråket 11 på Sahlgrenska och 

fram till disken. Där får han fylla i 

sina uppgifter i en hälsodeklaration. 

Sedan tas han om hand av sjuksköterskan 

Eva-Maria Bengtsson för 

enskilt samtal och provtagning. 

Jan Eriksson verkar inte rädd, han 

kavlar villigt upp skjortärmen och 

berättar i samma andetag att han varit 

blodgivare under studietiden i Umeå. 

– På den tiden fick man 30 kronor 

per blodgivning och jag var en 

fattig student, säger han och ler. 

– Sjuksköterskan tittade strängt 

på mig när jag sträckte mig efter min 

tredje smörgås efteråt. 

Idag belönas inte blodgivare ekonomiskt 

men väl med en gåva, speciellt 

framtagen för just dem. Och så 

bjuds smörgåsar, kakor, juice och ett 

stort sortiment av varma drycker som 

kan intas i Droppens ljusa och lugna 

lokaler. 

Även för Jan Eriksson har det 

varit en transportsträcka mellan 

beslutet att bli blodgivare, som han 

fattade i Droppens monter på Kvalitetsmässan 

i november, och själva 

anmälan. Nu tycker han att det 

känns bra. 

– Det är viktigt, utan blod fungerar 

inte vården. 

För att bli godkänd som givare 

får proverna inte visa gulsot, syfilis 

eller HIV, något som testas vid varje 

blodgivning. Järnvärdena måste vara 

normala liksom blodtrycket. 

– Dessutom registreras blodgrupp 

vid första besöket. Även om de 

flesta människor i Sverige har blodgrupp 

A eller 0-blod behövs det AB 

och B-blod, upplyser Ulrika Ljung. 

Om proverna är bra får man nor- 


malt börja lämna blod fem veckor 

efter anmälan. Men Jan Eriksson var 

i Tanzania i vintras och måste vänta 

sex månader för att undanröja risken 

för malaria i blodet. Så först i augusti 

är det dags. 

– Jag tror att det finns en stor 

beredvillighet att ge blod hos de allra 

flesta, det märker man när blodet tar 

slut och det går ut anrop i media. Då 

strömmar folket till, säger Jan 

Eriksson. 

– Men sådana katastroflägen vill 

vi helst undvika. Vi behöver en mer 

jämn tillströmning av givare, fyller 

Ulrika Ljung i. 

– Ja, jag hoppas verkligen att fler 

av de anställda tar chansen, säger Jan 

Eriksson, och hinner innan han ilar 

vidare lova en tårta till den enhet 

som får fram flest blodgivare ifall det 

blir en kampanjtävling under nästa år. 

Ett stressigt arbete behöver inte 

utgöra något hinder för att ge blod, 

menar Ulrika Ljung. Det tar inte 

mer än en fem-tio minuter att tappa 

en påse blod på 4,5 deciliter. Många 

väljer sedan att ta igen sig med en 

fika en stund. 

– Om vi räknar en halvtimme 

tre-fyra gånger om året så är det en 

och en halv till två timmar per år. 

Inte mycket av ett helt liv, eller hur? 

Men det kan betyda oerhört mycket 

för andras liv. 

Den tidsberäkningen håller bäst 

om man bokar tid i förväg, något 

som Droppens personal vill rekommendera 

framför drop-in som de 

flesta väljer idag. Förutom att man 

som blodgivare vinner tid på att boka 

har Droppen också möjlighet att planera 

sitt blodlager bättre när de vet 

vad för blod som är att vänta. 

– Det kommer att bli smidigare 

om ett år när webb och sms kan 

användas för att boka och kontakta 

givare. 

Droppens lokal, som tidigt på 

morgonen var så gott som tom, har 

nu börjat fyllas på och i flera av de 

sex stolarna halvligger blodgivare. 

Ungefär 40-50 kommer hit varje dag. 

Men Droppen har fyra mottagningar 

i stan, den största är Droppen i 

Nordstan dit i snitt 80-120 personer 

söker sig varje dag. Dessutom har 

blodbussen 33 hållplatser i stan och 

kranskommunerna. Till de ställen 

där det finns många blodgivare, till 

exempel Volvo, Lindholmen och 

Kungsmässan i Kungsbacka, åker 

bussen varannan vecka. 

Runt 1 200 påsar blod brukar det 

finnas när lagret är full. Ungefär 

1 500 påsar i lager är det ultimata. 

För att komma dit behövs det 5 000 

nya blodgivare i göteborgsområdet. 

En viktig del av arbetet på Droppen 

är därför att påminna, upplysa 

och informera. Få har väl missat de 

sponsrade helsidesannonserna i GP. 

Blodomloppet, som i år lockat över 

7 000 deltagare, och Internationella 

blodgivardagen den 14 juni är andra 

sätt att skapa uppmärksamhet i frågan. 

Ulrika Ljung bearbetar också 

större arbetsplatser för att de 

anställda ska få ge blod på arbetstid. 

– Vi jobbar också med vårt 

bemötandet, säger hon. Det är viktigt 

att de som ger blod känner sig 

riktigt viktiga och välkomna hit, att 

insatsen de gör genom att lämna 

blod blir positiv. 



Provtagning. För att bli godkänd som givare får proverna inte visa gulsot, syfilis eller HIV och värdena för järn och blodtryck ska vara 

normala. Gummidroppen är ett hjälpmedel vid blodgivning. Det tar inte mer än fem-tio minuter att tappa en påse blod på 4,5 deciliter. 

f a k t a 

Cirka 150 påsar blod tappas per 

dygn på Droppens fyra stationer. 

allt blod kontrolleras för hIV, 

syfilis och gulsot. 

Det blod som tappats från en 

givare delas upp genom en 

beredningsprocess i röda blodkroppar, plasma och 

trombocyter. en givares blod går alltså till tre olika 

patienter. 

Blodet är en färskvara, förvaras i en temperatur av 

5,5 grader och håller i 42 dygn, trombocyter endast 

fem dygn. 

Inom su går allt blod åt som våra blodgivare ger, 

ibland får blod beställas från andra orter exempelvis 

vid akut blodbrist. men su kan också lämna ut blod, 

till exempel när någon särskild typ av blod söks. 

13

Vi arbetar som undersköterskor 

på sahlgrenska universitetssjukhuset 

Carina eriksson brinck 

undersköterska, 

avdelning 308 samt 310 och 311, Östra 

Ålder: 37 år 

Rose-Marie berghänel 

barnsköterska, 

avdelning 334, Drottning Silvias barn- och 

ungdomssjukhus 


– Att säga att jag har världens 

bästa arbete låter så klyschigt, 

men det är sant. Jag tycker om att 

åka till jobbet. Man dras hit helt enkelt, 

det är något av ett kall. 2005 

sade jag upp mig för att satsa på ett 

eget företag, men två år senare var jag 

tillbaka. Det säger ju sig självt – jag 

trivs otroligt bra här! Det fantastiska 

med arbetet är att man får jobba med 

friska människor som är här för att 

föda barn. 

– Jag var färdig undersköterska år 

2000 och hade inte jobbat inom vården 

tidigare. Nu alternerar jag och 

jobbar mestadels på normalförlossningen, 

men också på BB-avdelningarna 

310 och 311. Mina arbetskamrater 

är fantastiska och här på Östra 

möter vi människor från hela världen. 

Ibland ser man hur mycket kulturerna 

skiljer sig åt, men att föda 

barn är ju faktiskt det mest naturliga 

i världen. Det händer att patienter 

har begränsade kunskaper i svenska, 

men för att kunna föda barn behöver 

– Vi barnsköterskor har samma 

grundutbildning som undersköterskor, 

men har valt att specialisera 

oss på barn under senare delen av utbildningen. 

Förr specialiserade man 

sig under ett år, nu är det bara sista 

terminen som skiljer. Jag ser en fördel 

med det gamla systemet då det ingick 

betydligt mer praktik i jämförelse 

med idag. 

– Jag arbetar dagtid, måndag till 

fredag, men spenderar bara cirka 20 

procent av min arbetstid på avdelningen. 

Dels är jag fackligt ombud 

och dels håller jag och Britt-Marie 

Bengtsson i en kompetensutvecklingskurs 

för barnsköterskor. Vi upplevde 

att det fanns få utvecklingsmöjligheter 

för oss barnsköterskor och 

har utarbetat ett koncept. Kursen är 

unik och innefattar både teori och 

praktik. Deltagarna kommer från 

olika delar av landet och som en del i 

kursen ges de möjligheten att spendera 

fyra dagar på en annan enhet eller 

sjukhus. 

– Jag har jobbat 40 år som barnsköterska 

och tjänar 22 200 i månaden. 

Det är för lite om man ser till 

man inte prata så mycket och om behovet 

finns använder vi tolk. 

– Jag jobbar 75 procent och lönen 

för en heltid ligger på 18 500 

kronor i månaden. Arbetstiderna är 

det enda jag ser som en nackdel. Jag 

jobbar skift och börjar antingen 

”Mina arbetskamrater är 

fantastiska och här på Östra 

möter vi människor från 

hela världen.” 

klockan 06.00 eller 13.00. I och med 

våra önskescheman har vi möjlighet 

att påverka, men det kan vara tråkigt 

att jobba på röda dagar. 

– Jag trivs som undersköterska 

och är inte intresserad av att vidareutbilda 

mig. Om jag någon gång ska 

läsa vidare blir det till florist, lagom 

till pensionen. Som barnmorska har 

man ett mycket större ansvar för patienterna 

och som jag ser det får jag 

som undersköterska ut godbitarna av 

vården. 

det arbete vi utför, men mitt jobb är 

det roligaste som finns! Om jag fick 

leva om mitt liv skulle jag utan tvekan 

välja samma yrke trots de låga 

lönerna. Man lär sig något nytt varje 

dag och får så mycket tillbaka ifrån 

barnen och deras föräldrar. 

– Avdelning 334 är en barnmedicinsk 

utredningsavdelning och alltifrån 

nyfödda till 18-åringar vårdas 

här. Det är roligt och intressant att 

jobba med olika åldersgrupper och 

sjukdomar. Barn med kroniska sjukdomar 

och som blivit transplanterade 

”Man lär sig något nytt varje dag 

och får så mycket tillbaka ifrån 

barnen och deras föräldrar.” 

följs upp med jämna mellanrum och 

ibland går det flera år mellan besöken. 

Det händer att man till en början 

inte känner igen patienten, men 

man märker att barnen kommer ihåg 

oss barnsköterskor väl. Det är anledningen 

till att jag inte vidareutbildat 

mig, jag vill ha kvar kontakten och 

närheten till patienterna. 

För några år sedan försvann nästan alla undersköterskor 

från Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Idag utgör de en 

viktig del i vårdteamet. Men deras vardag kan se väldigt 

olika ut, beroende på arbetsplats. 

– Att jag jobbar inom vården 

beror på min lillasysters sjukdom. 

Jag spenderade mycket tid med 

henne på Östra och dåvarande Borås 

Lasarett när hon hade leukemi. Vårdyrket 

var inget jag funderat över tidigare, 

utan det var då jag bestämde 

mig. 

– Förut jobbade jag inom geriatriken 

avdelning 116, men blev tipsad 

att söka mig hit av en kompis som 

jobbade på enheten. Nu har jag arbetat 

här i drygt ett år och trivs jättebra, 

mycket tack vare arbetskamraterna. 

Detta är en av få avdelningar 

där det jobbar många killar. Jag vet 

inte varför, men många killar brukar 

hamna här eller på ambulansenheten. 

– Vår uppgift är att backa upp 

akutintaget och hit kommer personer 

med bland annat bröstsmärtor efter 

att akuten haft första kontakten. Jag 

trivs att jobba med akutvård, man 

vänjer sig vid att det är intensivt. Här 

vårdas också personer som försökt 

begå självmord, det är ofta unga 

– På akuten har jag jobbat i 

ungefär 20 år, innan dess var jag 

på intensivvårds- och ortopedavdelningar. 

Jag sökte mig hit och har blivit 

kvar. Jag tror det är vanligt att 

man stannar på en akutmottagning i 

ganska många år, kanske är det en 

speciell typ av människor som passar 

för att arbeta här? Jag har bra arbetskamrater 

och trivs med att jobba natt 

och att ha mycket att göra. Man vet 

aldrig hur en arbetsnatt kan komma 

att se ut och det tycker jag är en del 

av tjusningen med jobbet. 

– Jag jobbar enbart natt och i 

snitt blir det två nätter i veckan. Det 

händer givetvis att man jobbar mer, 

men jag tycker vi har ett bra system 

med önskescheman. Vi är nio undersköterskor 

som jobbar natt på akuten 

och om det skulle behövas pusslar vi 

själva ihop ändringar i schemana. 

människor och ibland kan det kännas 

svårt att möta dem. 

– Jag arbetar dagtid och kvällar 

och har 17 700 i grundlön. Jag har 

arbetat fem år inom vården och tjänade 

fram tills för ett par månader 

sedan 15 500. Min lön nu är ju 

bättre, men jag tror att de låga lönerna 

är en av orsakerna till att få 

män väljer att arbeta inom vården. 

– Jag har planer på att läsa vidare 

i framtiden, det finns mer utvecklingsmöjligheter 

som sjuksköterska. 

Men det är orättvist att det är så små 

skillnader i lön mellan undersköter- 

”Jag trivs att jobba med 

akutvård, man vänjer sig vid 

att det är intensivt.” 

skor och sjuksköterskor. Gamla traditioner 

och att yrket är kvinnodominerat 

tror jag påverkar mångas syn 

på arbetet vi utför. Man måste jobba 

för ökad jämställdhet och försöka 

höja vårdyrkets status. 

”Jag upplever att vi är de som 

har mest kontakt med patienterna 

och många gånger är det vi som 

möter patienten först.” 

Men vi är alltid tre per natt. Det är få 

som jobbar natt på heltid, men då 

tjänar man 20 750 kronor i månaden. 

Min grundtjänst ligger på 67 

procent av en heltid. 

– Vidareutbildning har aldrig varit 

intressant för mig. Mitt jobb är 

roligt och händelserikt, jag trivs helt 

enkelt jättebra som undersköterska. 

Jag upplever att vi är de som har 

mest kontakt med patienterna och 

många gånger är det vi som möter 

patienten först. Jag som jobbat länge 

inom vården ser att det för sjuksköterskornas 

del blivit mer dokumentation, 

även om de också har patientkontakt. 

te x t: c a r o l i n e o l aus s o n bilder: b j ö r n l a r s s o n r o s va l l 

Alex Johansson 


avdelning 91 - medicinsk akutvårds- 

avdelning (MAVA), Sahlgrenska 


I varje nummer av SUmagasinet presenteras en yrkesgrupp som arbetar på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. 

I nästa nummer får vi läsa om sjukgymnaster inom olika verksamheter på sjukhuset. 

gun grewe 


akutmottagningen, Mölndal 


14 sumagasinet 2/2008 sumagasinet 2/2008 15

KValitetsVecKan 2008 

Mannen med människan i fokus 

Skriver man in ”Per-Ingvar Brånemark” 

på sökmotorn Google får man 

ungefär 5 000 träffar. Söker man på 

enbart ”Brånemark” får man runt 

35 000. 

– Brånemark är inte bara en 

person, utan också ett begrepp, löd 

presentationen när professorn bakom 

titanskruven talade på Kvalitets- 

veckan i Sahlgrenskas aula i våras. 

Sin läkarkarriär började han i 

Lund men flyttade till Göteborg 

1960. Några år före pensionsåldern 

i början av 1990-talet startade samarbetet 

i Brasilien genom regelbunda 

resor dit för att behandla patienter. 

Idag står det P-I Brånemark Institute 

på en vacker byggnad i staden Bauru. 

Här tar han och hustrun Barbro, 

som är koordinator för centret, 

emot patienter men också forskare 

och kliniker från hela världen som 

vill lära sig att använda titanet för 

osseintegration, att fästa proteser i 

ben. Framförallt kommer kliniker 

dit för att arbeta som volontärer och 

behandla patienter utan ekonomiska 

resurser, eftersom patienterna 

behandlas fritt. 

– Det finns 25 miljoner tandlösa 

i Brasilien och 250 miljoner i Kina, 

så det finns jobb även för nästa generation, 

konstaterar han. 

Historien om Brånemarksskruven 

fascinerar och tål att upprepas. 

Per-Ingvar Brånemark forskade på 

benmärg och ville med hjälp av ett 

optiskt instrument i benet på en 

kanin studera skeendet i märgen. 

Han fick rådet att använda titan för 

att fästa instrumentet utan att skada 

benmärgen. Det var när försöket var 

över efter några månader han gjorde 

upptäckten: Instrumentet hade växt 

fast. 

– Det var alltså ingen intellektuell 


He m m a på visit. Efter mycket resande mellan Göteborg och Brasilien bor nu Per-Ingvar Brånemark i Sydamerika under 

delar av året. 

när professor Per-Ingvar Brånemark, drygt 40 år efter att den första titanskruven opererats 

in, får frågan om nya rön och ytterligare utveckling böjer han sig fram över bordet: 

– Ja du, det där är en knepig fråga. För mig är utveckling inte att göra det mer avancerat 

utan att förenkla så mycket att tekniken kan komma så många som möjligt tillgodo. 

sökning utan en ren sinkadus, säger 

han på sin gemytliga skånska. 

Det skulle ta 20 år innan upptäckten 

började användas på människa. 

I mellantiden hade han otaliga 

gånger testat att operera in titan, 

även i mjuka vävnader, och överraskats 

över att det gått så bra. Inga 

avstötningsreaktioner eller inflammationer. 

– Kroppen verkar strunta i 

titanet och betraktar det som sitt eget 

material. 

Resten är historia brukar det 

heta. Per-Ingvar Brånemark började 

1965 med att skruva fast tänder. Den 

så kallade Brånemarksskruven är en 

vedertagen behandlingsmetod mot 

tandlöshet idag och har förändrat 

livet för miljoner människor runtom 

i världen. 


”Livet är inte alltid så gott 

mot människor. Hade det 

inte varit för alla möten med 

alla underbara patienter 

hade jag aldrig hållit på.” 

Här kommer vi in på Per-Ingvar 

Brånemarks älsklingsämne – människorna. 

”Varje människa är en unik 

enhet, så är det”, sammanfattar han 

sin syn. Under sin presentation visar 

han titanskruvarnas olika användningsområden, 

som idag inte bara 

omfattar tänder utan även rekonstruktioner 

av leder och ansiktsdelar 

efter tumörer liksom fastsättande av 

proteser för fingrar och tår. 

– Allt det här kräver tid, kritisk 

uppföljning och samverkan. Det är 

inte något som kan ske på 15 minuter 

utan har tagit 50 år. 

Och så tillägger han med den 

ödmjukhet som kännetecknar hans 

framställning: 

– Vi vet hur vi ska göra men vi 

förstår fortfarande inte hur det egentligen 

fungerar. 

Det är det hela tiden enskilda 

människor, deras situation och behov, 

som är det centrala. ”En mycket 

fin tös….”, ”En sjubarnsmamma 

som haft det eländigt…” ”Reumatiker 

som led fruktansvärt av sin 

sjukdom…” är hans omnämnanden 

när han visar före-bilder, som får en 

att vilja titta bort, och efter-bilder, 

som talar sitt tydliga språk. 

– Livet är inte alltid så gott mot 

människor. Hade det inte varit för 

alla möten med alla underbara patienter 

hade jag aldrig hållit på. 

Många efterfrågar inte de stora 

kirurgiska insatserna, till exempel 

efter en tumör i ansiktet. De vill bara 

se så normala ut att de kan visa sig 

och det går ofta att fixa med plattor 

och skruvar. 

– Om det blir ett återfall av 

cancern är det ju också lättare att 

komma åt, menar Per-Ingvar Brånemark. 

Över tiden har han också fått 

fullgoda bevis på att materialet håller. 

Han ler och säger lite pillemariskt: 

– Om 1 000 år – då är titanet 

säkert det enda som återstår av oss! 


KValitetspriset 

för slopad tidbok 

strålbehandlingsavdelningen kammade hem sahlgrenska 

universitetssjukhusets kvalitetspris i år. 

– Vi släppte tiderna fria, så att patienterna kan ”droppa 

in” när det passar dem. Det var ett vågspel, men det har 

visat sig fungera jättebra, säger Camilla Grahn, utbildningssjuksköterska. 

”När får jag komma?” brukar vara 

den första fråga patienten som ska 

få strålbehandling ställer. ”Kom när 

du vill mellan 7:15 och 15:45” blir 

svaret numera. Många blir förvånade 

över beskedet och undrar om det 

verkligen är sant. 

– Vi talar om för patienterna att 

vi har drop in måndag till fredag, 

och att man kan få vänta en stund 

på sin behandling. Har man en fast 

bokad tid kan man däremot bli irriterad 

över att få vänta 20 minuter, 

säger Camilla Grahn. 

Personalen meddelar patienterna 

om det är något särskilt på gång en 

viss tid, så att det är bättre att inte 

komma just då. Det kan handla 

om personalmöte, eller någon extra 

tidskrävande undersökning. 

Man skulle kunna tro att alla 

kommer samtidigt, men patienterna 

kommer i regel ganska utspritt över 

dagen. I perioder när det kör ihop 

sig arbetar personalen koncentrerat 

med behandlingarna, och skjuter på 

arbetsuppgifter som kan vänta. 

– Har man en valmöjlighet 

KValitetsVecKan 2008 

bild: r o b e r t e m i l s s o n 

vi n n a re. Sjuksköterskorna Maria Kastberg, Ulla Flanagan och Camilla Grahn. 

accepterar man att det kan dröja lite, 

säger Camilla Grahn. Patienten kan 

planera sin dag efter sina önskemål 

och vi slipper lägga tid på att ändra 

bokningar. 

a n n lo u i s e leikin 

Juryns motivering 

”Sahlgrenska Universitetssjuk- 

husets kvalitetspris 2008 tilldelas 

en verksamhet som på ett innovativt 

sätt förenklat hanteringen 

av behandlingstider – till gagn 

för såväl patienter som personal. 

Genom införandet av drop-in- 

tider för strålbehandlings- 

patienter kan patienten numera 

få tid när hans/hennes smärtnivå 

är låg och när vardagen tillåter. 

Priset går till Onkologi/Jubileumskliniken 

för de tydliga vinsterna i 

form av tillgänglighet och patientnöjdhet 

som har uppnåtts i och 

med det nya besöksförfarandet.” 


17

Patienter lär sig sköta 

dialysen i bostaden 

Dialysavdelningen på mölndals sjukhus har ett särskilt uppdrag att lära patienter sköta sina 

behandlingar hemma. en handfull patienter klarar nu detta på egen hand med hjälp av 

komplett dialysutrustning och vattenreningsanläggning i bostaden. 

Det handlar om så kallad bloddialys, 

som flertalet patienter får tre till fyra 

gånger i veckan på dialysavdelningen. 

För patienterna innebär hemdialys 

ett mer självständigt liv. 

– Huvudskälet till att lära sig 

sköta dialysen själv är att man mår 

bättre, och kan genomföra behandlingen 

så ofta man vill. En del 

patienter behandlar sig upp till sex 

gånger i veckan, och det liknar mera 

hur de egna njurarna fungerar, säger 

sjuksköterskan Helena Wahlborg. 

Dialys är en metod att på konstgjord väg rena 

blodet från avfallsprodukter och överskottsvätska, 

när njurfunktionen försämrats eller upphört. 

antalet patienter som behöver dialys ökar stadigt. 

Den livsuppehållande behandlingen behövs resten 

av livet, eller i väntan på njurtransplantation. 

Vid peritonealdialys (PD) eller bukdialys, fungerar 

bukhinnan som filter. en kateter förs in i bukhålan, 

och buken fylls upprepade gånger med speciell vätskelösning, 

som tappas ut. PD används i regel för dem 

som fortfarande har viss njurfunktion. 

Personalen på Mölndalsdialysen 

har utarbetat rutiner för att lära ut 

dialysbehandling på ett säkert sätt. 

Patienten ska kunna ”klä” dialysmaskinen, 

det vill säga koppla på 

slangar, sätta dit filter et cetera. Det 

kan ta en kvart innan den är klar för 

start. Efter behandlingen ska maskinen 

rengöras med ett värmeprogram. 

– I början tycker en del att det 

är svårt att sticka dialysnålar i armen 

eller ansluta katetern till dialys- 

maskinen. Vi hjälper till och övar på 

fakta 


Större frihet. 

Roger Jalking är 

nöjd och trygg 

med att göra sin 

dialys hemma. 

alla moment tills patienten känner 

sig trygg med dem. Dessutom 

tränar patienten olika situationer, till 

exempel strömavbrott. Vi har ingen 

brådska, utan inlärningen får ta den 

tid var och en behöver, berättar sjuksköterskan 

Linda Afsenius. 

Det fordras ofta någon form av 

bostadsanpassning för att kunna 

få hem utrustningen och sköta 

dialysbehandlingen där. I teamet 


Det är vanligast att patienten själv sköter behandlingen 

hemma. 

hemodialys, även kallad bloddialys, innebär att blodet 

cirkulerar genom ett dialysfilter (konstgjord 

njure). Blodbanan ansluts till maskinen via en 

aV-fistel (ihopsydd artär och ven) eller en dialyskateter. 

man tar till hemodialys vid allvarligt nedsatt 

njurfunktion, och när bukhinnan inte längre fungerar 

som filter. 

I storgöteborg finns fyra hemodialysenheter: 

mölndal, sahlgrenska, östra samt lundby sjukhus. 


som arbetar med ärendet ingår bland 

annat sjukhustekniker och kurator. 

Sjukhusapoteket ansvarar för att 

packa och leverera hem dialysvätskor 

och annat som används vid behandling 

och efterföljande provtagning. 

– Patienten får hem samma typ 

av maskin, som vi har på avdelningen. 

Uppstår en situation när 

det inte går att sköta behandlingen 

hemma, kan patienten komma hit 

och behandla sig själv här, framhåller 

vårdenhetschef Marianne Carlberg 

Åkerblad. 

De som på detta sätt blivit ”självgående” 

uppskattar sin ökade flexibilitet. 

Många sköter behandlingen 

nattetid, och kan jobba som vanligt 

under dagen. De känner sig inte som 

patienter på samma sätt, som när de 

behandlades inne på sjukhuset. 


Större frihet 

med hemdialys 

– Jag kan absolut rekommendera 

hemdialys till alla 

som klarar av det, säger 

roger Jalking. 

Förra året började han själv med dialysbehandling 

på Mölndals sjukhus. 

Så snart han fick veta att man kunde 

sköta sin dialys hemma, satte han 

igång att planera och träna för det. 

– Jag är ingenjör, så jag hade 

ganska lätt att lära mig utrustningen. 

Det fungerar väldigt bra, och alla 

mina provsvar har blivit bättre. Jag 

brukar göra dialysen på natten med 

en längre sammanhängande behandlingstid, 

jämfört med inne på 

sjukhuset. 

– I och med att jag kör pumpen 

långsamt här hemma, blir behandlingen 

mera skonsam för kroppen. 

Jag är inte lika trött som på avdelningen, 

där man får dialys mera 

koncentrerat i högre tempo under 

några timmar. Nu är jag mindre 

låst, och kan variera när jag vill göra 

behandlingen. Det är lättare att vara 

spontan, och exempelvis kunna resa 

bort ett par dagar. 


Hjärna i kris. 

Risken att återinsjukna 

i invalidiserande 

stroke 

efter en varningssignal, 

i form av 

TIA eller lindrigt 

slaganfall, är 

mycket större än 

man tidigare 

trott. 

Förvarning om stroke 

kräver akut vård 

att man plötsligt helt oförklarligt tappar fjärrkontrollen eller 

får talsvårigheter kan vara en förvarning om stroke. även 

om symtomen snabbt går över, bör de tas på största allvar. 

Operation inom några timmar kan behövas för att förhindra 

en allvarlig stroke. 

Risken att återinsjukna i invalidiserande 

stroke efter en varningssignal, i 

form av TIA (se faktaruta sid. 20) 

eller lindrigt slaganfall, är mycket 

större än man tidigare trott. 

– De närmaste timmarna är mest 

kritiska. Därför rekommenderar vi 

att den som drabbats åker till sjukhus 

och utreds akut, säger Lars Karlström, 

kärlkirurg på Sahlgrenska 

sjukhuset. 

För en del patienter beror symtomen 

på en liten blodpropp från 

aterosklerotiskt plack, ”åderförkalkning”, 

i halspulsådern (karotis) upp 

till hjärnan. Sådana symtom tyder på 

att placket är instabilt, och då kan 

det snart lossna ytterligare bitar, som 

bildar nya blodproppar i hjärnan. 

Blodpropp i hjärnan kan orsaka syrebrist 

och leda till hjärnskada. För att 


förhindra detta krävs i många fall såväl 

medicinsk behandling som en 

operation, där man öppnar karotis 

och skalar bort placket. 

– Patienten bör opereras så snart 

som möjligt, helst inom ett dygn 

efter det att symtomen visat sig. Det 

är viktigt för att förebygga nya allvarliga 

stroke, som kan bli betydligt 

värre. Att det är så brådskande är en 

ganska ny kunskap, som vi försöker 

sprida inom sjukvården i Västra Götalandsregionen, 

säger Lars Karlström. 

– Tidpunkten för operation är A 

och O för att kraftigt minska strokerisken. 

Vi håller på att bygga upp en 

beredskap för att dygnet runt snabbt 

ta hand om dessa patienter här på 



19


Sahlgrenska. Organisationen involverar 

i första hand akutpersonal och 

jourhavande inom neurologi, kärlkirurgi, 

radiologi och klinisk fysiologi. 

Sahlgrenska Universitetssjukhuset 

kan inte ensamt ta hand om alla 

patienter inom regionen, utan omhändertagandet 

måste ske i samarbete 

med övriga sjukhus. Det praktiska 

samarbetet kommer till stor del 

att baseras på IT och telemedicin 

med digital överföring av ultraljuds- 

och röntgenbilder. 

Förra året utfördes 150 karotisoperationer 

inom Västra Götalandsregionen, 

varav 30 på Södra Älvsborgs 

sjukhus Borås och övriga på 

Sahlgrenska. Skaraborgs sjukhus i 

Skövde planerar nu också att starta 

med karotisoperationer. 

– Det sammantagna årliga behovet 

i regionen kan landa på 500 operationer. 

Om dessa utförs inom rimlig 

tid, kan drygt 100 fall av stroke 

förhindras, och effekten är bättre ju 

tidigare operationen görs. Dagens 

operationsresurser räcker inte till för 

500 operationer. Å ena sidan kostar 

det att utöka operationsresurserna, 

men å andra sidan blir det besparing, 

genom att färre drabbas av stroke 

med allt lidande det innebär, framhåller 

Lars Karlström. 

f a k t a 


tiA, transitorisk ischemisk attack, 

innebär att en mindre del av hjärnan 

drabbas av övergående syrebrist. 

Orsaken är en mycket liten blodpropp, 

som löses upp innan syrebristen 

givit bestående skador i 

hjärnan. typiska symtom är snabbt 

bortfall av motorik, eller att man 

förlorar medvetandet under några 

sekunder. Vid tIa har besvären försvunnit 

inom ett dygn, oftast är de 

borta redan inom några minuter. 

Minor stroke, lindrigt slaganfall, 

kallas det när symtomen varar längre 

än ett dygn, upp till en vecka. Det 

vanligaste symtomet är övergående 

förlamning och nedsättning av känseln 

i armen eller benet i ena kroppshalvan. 

efter en attack får en del 

personer talsvårigheter. även övergående 

minnesstörningar och andra 

intellektuella störningar kan förekomma. 

Fart och fläkt är 

bengt-Åkes vardag 

arbetet på centralintensivvårdsavdelningen, CIVa, på 

sahlgrenska är hektiskt och ofta väldigt tufft. som överläkare 

har Bengt-Åke henriksson mycket att stå i och avkoppling är 

därför livsnödvändig. 

– Då åker jag till sommarstugan med min fru eller tittar på 

gamla flygplan. 

Dånet från helikoptern som landar 

på helikopterplattan är öronbedövande. 

En patient är på väg till sjukhuset, 

via traumaenheten och sedan 

direkt till avdelning 96. 

Här är genomströmningen av 

patienter stor på det dryga tiotalet 

IVA-platserna. Mellan 1 700 och 

1800 intensivvårdpatienter om året 

passerar Sveriges största intensivvårdsavdelning. 

Kanske fascineras Bengt-Åke 

Henriksson särskilt av det fartfyllda 

och dramatiska som intensivvård erbjuder. 

Han ville nämligen bli pilot 

en gång i tiden och blev flygnavigatör 

på Lansen-planen. Vid ett tillfälle 

flög han genom ljudvallen. 

– Då gällde bara full fart, dykning 

och full efterbrännkammare 

för att komma igenom, berättar han 

engagerat. 

Men doktorsintresset fanns också 

där och studierna började här i Göteborg 

1970. Den första praktiken tre 

år senare var på kardiologen på Sahlgrenska 

sjukhuset och där fortsatte 

han att arbeta på vinter- och sommarledigheter. 

Efter allmäntjänstgöring 

i Halmstad var det dags att söka 

fast jobb. Då föll sig Göteborg och 

Sahlgrenska naturligt. 

Ingemar Wickström, som nu är 

chefläkare, skötte då schemaläggningarna. 

– ”Det ordnar vi” sade han och 

här sitter jag nu som överläkare, säger 

Bengt-Åke Henriksson och fortsätter: 

– Jobbet är väldigt intressant 

och skiftande med olika sjukdomar 

spetsat med lite dramatik. Jag har 

en god kontakt med nästan alla kollegor 

här på sjukhuset. Tänk bara så 

många original och märkliga prickar 

man stött på genom åren – man kan 

nästan känna doften av cigarrök från 


Högt tempo. Skiftande sjukdomar 

spetsat med dramatik är vardag för 

Bengt-Åke Henriksson och IVA-sjuksköterskan 

Elisabeth Zehlertz. 

somliga, trots att de varit döda sedan 

länge. 

Om han blickar tillbaka på de 

30 åren han arbetat på sjukhuset och 

inom intensivvården har det hänt så 

otroligt mycket, tycker Bengt-Åke 

Henriksson. Möjligheterna att över- 

vaka patienterna har blivit så mycket 

bättre och har bidragit till att man 

blivit mer och mer medveten om vad 

som sker i kroppen och vad det går 

att göra något åt. 

– Det vi gör är att stötta kroppen 

så att den kan läka skador själv. 

Jag tror också att kunskapen om 

sjukdomar kommer att öka vilket 

gör att andra behandlingsmetoder 

kan utvecklas. Samma sak gäller den 

tekniska utvecklingen. Det händer så 

väldigt mycket där, säger Bengt-Åke 

Henriksson och tillägger: 

– Det kanske är magstarkt att 

säga att det här är världens bästa avdelning, 

men den är väldigt bra med 

en personal som alltid ställer upp. De 

sätter till och med upp sig frivilligt 

om det behövs folk särskilt under 

helger. De är fantastiska. 

Som överläkare har Bengt-Åke 

Henriksson ett speciellt ansvar, men 

han tycker att alla är villiga att ta sin 

del – de ställer upp och hjälper till. 

Den tunga delen av jobbet är döden, 

särskilt när den drabbar unga människor, 

som kommer till CIVA svårt 

skadade eller med allvarliga sjukdomar, 

säger han. 

– Det tar på oss som personal. 

Då märks den fina sammanhållningen 

på avdelningen, omtanken och 

empatin som finns här. Vi har ibland 

varit med om sådana pressade förhållanden 

så man vet precis hur den 

Sammanhållning. Svåra situationer svetsar samman personalen, menar Bengt- 

Åke Henriksson, här tillsammans med Wiveca Etemad, IVA-sjuksköterska. 

andre personen kommer att reagera. 

Då går det lättare att jobba ihop och 

det gör att man kan gå hem utan att 

må dåligt. Det är teamarbete när det 

är som mest fantastiskt. 

Patienterna som kommer till 

avdelningen har varit med om trafikolyckor, 

knivslagsmål, skottskador, 

blodförgiftningar, hjärnblödningar, 

hjärtinfarkter… Allt fler unga människor 

bär kniv och skjutvapen, som 

också används. 

– Den utvecklingen ser jag negativt 

på. Det värsta är att det kommer 

så många oskyldiga i vägen för 

knivar, pistolskott, missbrukare och 

galningar i trafiken. 

Ett sorgligt kapitel är också de 

allt fler förgiftade unga personerna 

som berusar sig på förbjudna kemikalier. 

Som tur är, är de ofta de unga 

och starka. De klarar upp situationen 

och kan gå hem utan komplikationer. 

En annan kategori är de unga 

som försöker ta sitt liv genom att 

förgifta sig eller genom att skära sig. 

Eller bådadera. 

– Det är tragiska fall som ofta 

mår så jättedåligt efteråt. De behöver 

mycket stöd. Ofta ligger det en depression 

bakom. Kan de bara få hjälp 

med den kan deras liv bli så mycket 

bättre. 

Men ibland behöver även Bengt- 

Åke Henriksson luft. Han åker gärna 

till sommarstugan i Småland med 

sin fru eller till England och ser 

den årliga uppvisningen av gamla 

krigsflygplan. 

– Man behöver en säkerhetsventil. 

Att se de gamla planen i luften 

är som verklig julafton för mig och 

total avkoppling. Jag bygger skalenliga 

modeller av flygplan och just nu 

håller en fiskekutter på att ta form. 

Det är livet. 


Spänning i luften. 

Gamla flygplan är 

avkoppling för 

Bengt-Åke, ambu- 

lanshelikoptrarna 

ser han från sitt 

arbetsrum. 


21

22 

Hjälp 

att klara 

själva livet 

hon har svårt att hantera 

känslor och relationer, hon 

skär sig i handlederna och 

hotar med att ta livet av sig 

själv. Idag kan hon få hjälp 

genom Psykiatri mölndals 

DBt-team. 

– Patienterna som kommer 

hit är väl kända av 

psykiatrin men vården har 

varit dålig på att hjälpa 

dem tidigare, säger teamets 

enhetschef monica hartwigericson. 

Mitt i den brusande trafiken på 

Göteborgsvägen i Mölndal, inklämd 

mellan småföretag, ligger Vuxenpsykiatrisk 

öppenvårdsrehabilitering 

Krokslätt, som tillhör psykiatrin i 

Mölndal Väst. 

Här finns ett DBT-team. DBT 

står för Dialektisk Beteendeterapi 

och är en behandlingsmetod för 

personer, oftast unga kvinnor, med 

diagnosen borderline eller emotionellt 

instabil personlighetsstörning. 

Patienterna som teamet möter har 

svårt att hantera känslor och relationer, 

ibland hela tillvaron. Inte sällan 

leder det till att patienterna skadar 

sig själva, fysiskt och psykiskt. 

– De är utagerande och det är 

ofta stökigt och stormigt omkring 

dem, säger psykolog Maria Frisk. 

Patientgruppen kräver stora vårdresurser. 

Vårdtillfällena är många och 

fordrar ofta akuta insatser i samband 

med att patienterna har självmordstankar, 

skadar sig själva på olika sätt 

och i värsta fall försöker att begå 

självmord. Ofta som ett desperat rop 

på hjälp. 

Hjälpen för dessa patienter har 

varit otillräcklig men under senare år 

har vården blivit bättre. Dialektisk 

beteendeterapi, DBT, finns på andra 

håll i Sverige, men mottagningen i 

Krokslätt är först inom SU. Vid en 

inventering i psykiatrin på Mölndal, 

både inom öppen- och slutenvård, 

hittade man cirka 40 patienter, 

men endast en man, som skulle 

kunna vara aktuella för denna form 

av terapi. De är bosatta i Mölndal, 

Partille, Härryda eller Öckerö och 

medelåldern är 29 år. 

–Vi vänder oss till vår egen 

vårdkedja och just nu är sex personer 

inskrivna, säger försteskötare Eini 

Carlsson. 

Teamet på Krokslätt består av 

fem behandlare, två psykologer, 

en försteskötare, en skötare, och 

en arbetsterapeut. De har dels sina 

bild: hille vi n ag e l 

Ett rop på hjälp. Nu kan SU erbjuda stöd till unga som skadar sig själva. 

grundutbildningar, dels en påbyggnad 

med minst en steg-1 utbildning i 

psykoterapi. 

Målet för DBT är att ge patienten 

vägledning och stöd så att han 

eller hon vågar och orkar hantera 

situationer som skapar ångest och 

upprördhet. 

– Vi vill uppmuntra patienten att 

pröva nya sätt att tänka, känna, tala 

och handla, säger Maria Frisk. 

Om patient och behandlare 

bedömer att DBT passar just den 

personen, skrivs ett kontrakt som 

gäller i minst ett år. Kontraktet består 

både av individuell terapi och av 

färdighetsträning i grupp. 


”Vi vill uppmuntra patienten 

att pröva nya sätt att tänka, 

känna, tala och handla.” 

Individualterapin innebär att 

man varje vecka på bestämd tid i 

cirka en timme arbetar med patientens 

problem, i första hand de som 

är livshotande och de som sänker 

livskvaliteten. 

Färdighetsträningsgruppen träffas 

också varje vecka i två timmar. 

I gruppen lär man sig användbara 

strategier för att hantera känslor, 

relationer och kriser. 

En viktig del är att patienterna 

hemma skriver ner hur de mår, 

sinnesläge, om de skadar sig själva 

och vad som händer mellan besöken 

på mottagningen, där analysen och 

bearbetandet sker. 

– Första året är en stabiliseringsfas 

där det gäller för patienterna att 

hantera sina kaotiska liv och känslostormar, 

säger psykolog Pernilla Sass. 

Kommer man inte till överenskommen 

träff tas det direkt upp 

med patienten och uteblir man fyra 

gånger avbryts terapin. 

Färdighetsträningen är indelad 

i fyra delar. Varje del omfattar cirka 

åtta veckors träning i att vara medvetet 

närvarande, att hantera relationer, 

att bemästra sina känslor och att 

klara av jobbiga situationer. 

– Därför är kontraktet väldigt 

bra. Om någon ringer återbud eller 

inte kan komma av oklara anledningar 

kan man ta upp att det finns 

ett kontrakt mellan patient och 

behandlare och att det innebär ett 

ömsesidigt åtagande, säger Therece 

Lindén. 

Som ytterligare stöd och hjälp i 

svåra situationer kan patienten ringa 

DBT-teamet för hjälp via behandlarnas 

mobiltelefoner dag som kväll. 

Bakslag är inte ovanliga. Därför 

arbetar ingen av de fem i teamet med 

DBT-patienter på heltid. Det kan bli 

för jobbigt. 

– Patienterna är krävande och 

utöver utbildning krävs ett stort 

varmt och tålmodigt hjärta och is i 

magen hos behandlaren, som kan få 

stå ut med många prövningar under 

behandlingens gång, säger Monica 

Hartwig-Ericson. 



Krönika: En dag på jobbet . . . 


”det gäller att göra sitt bästa” 

Sedan ett år tillbaka arbetar jag 

som undersköterska på akutmottagningen 

Östra. När jag börjar klockan 

sju på morgonen är det rätt lugnt. 

Men med 11-bussen blir det rena 

ketchupeffekten. Då kommer de som 

vaknat, känner sig sjuka och tycker 

att de behöver hjälp. Tyvärr är det 

just de som får sitta och vänta länge 

för även om superakuten ligger på 

Sahlgrenska får vi ju in patienter som 

är mer akut sjuka. 

Som undersköterska jobbar jag 

tillsammans med kirurg- och medicinläkarna, 

bland annat assisterar jag 

när de syr. Jag tycker att hierarkin 

mellan oss och sjuksköterskorna har 

suddats ut hos oss, jag gör det mesta 

utom att sätta nålar och ge läkemedel. 

Jag gillar verkligen mitt jobb. 

Men på sista tiden har det varit tufft. 

De har infört ett nytt triagesystem 

hos oss. Samtidigt bytte läkarna 

undersökningsrum. Det blev rörigt, 

kalabalik och värsta lynchstämningen 

på jobbet. 

Däremot var det väldigt positivt 

när vi undersköterskor fick arbeta på 

akuterna på Sahlgrenska och 

Mölndal under strejken. Jag önskade 

nästan att strejken skulle fortsätta för 

det är jättebra att byta arbetsplats då 

och då. Och härligt att arbeta i så 

moderna lokaler! De har kakel och 

sten medan vi har plastmatta som 

säkert funnits där sedan Östra byggdes. 

Rena råtthålet! 

Många tycker att jobbet på 

akuten är stressig. Men jag har inget 

problem med det. Jag jobbade på en 

tung medicinavdelning tidigare. Vi 

hade så fasta rutiner och var så få att 

om något oplanerat hände blev det 

jättestressigt. På akuten är vi mer inställda 

på att det är ombytligt. Men 

det är klart att man ofta känner att 

man inte räcker till. Det gäller att 

göra sitt bästa, att vara vänlig och 

trevlig mot patienterna och visa att 

man bryr sig. 

Ibland är jag väldigt trött efter 

arbetsdagen. Jag är ensam med två 

barn och hus i Partille, så när jag går 

från jobbet börjar nästa arbetspass. 

Nina Holm 

undersköterska 

Akutmottagningen Östra 

Vill du skriva om en dag på jobbet? skriv till redaktionen.su@vgregion.se 

23

egRäNsAd efteRsäNdNiNg 

Vid definitiv eftersändning återsändes 

tidningen med ny adress till: 

sUmagasinet, avdelningen för information 

och kommunikation, sahlgrenska universitets- 

sjukhuset, torggatan 1a, 431 35 mölndal 

Vården – vill man 

jobba där, eller?! 

Efter att jag började praktisera på SUs 

informationsavdelning, har jag blivit positiv 

till att arbeta inom vården. Förut var jag 

helt emot det. Jag tänkte om vården som 

alla andra mina kompisar gör, alltså blod, 

smärta, operationer och vita korridorer. Jag 

vet att dagens ungdomar inte är jättepositiva 

till att arbeta inom vården. Jag tycker att 

fler ungdomar ska upplysas om att man inte 

behöver älska biologi för att arbeta inom 

vården, utan vården är så mycket mer! 

Om man frågar en ung om den vill 

arbeta inom vården, brukar man få svaret: 

”då måste man ha bra betyg och plugga 

mycket”. Till en viss del är det sant men det 

är ju bara om man ska bli läkare. 

Vi ungdomar måste ändra attityd till att 

jobba inom vården. Det är ju vi som ska ta 

över en dag! 

Jag frågade några kamrater hur de kände 

för att jobba inom vården. 

Hanna, 13 år, är positiv. 

– Ja, men i så fall som sjuksköterska eller 

någonting. Aldrig skulle jag kunna tänka 

mig att bli exempelvis kirurg. 

Varför sköterska, och inte kirurg? 

– För att man hjälper människor om man 

är sköterska. I och för sig hjälper kirurger 

människor också, men kirurg vill jag inte 

bli, därför att det är blod och så, det tål jag 

inte. 

Hur tänker du dig att vården ser ut idag? 

– Just nu är det väldig kaotiskt inte tillräckligt 

med ambulanser, vårdstrejken och så. 

POSTTIDNING B 

mina tankar kring vård är fördomsfulla. när jag hör om vården 

tänker jag på operationer, blod och smärta. men nu har jag 

förstått att så behöver det inte vara! Det finns ju så mycket inom 

vården som inte syns, till exempel avdelningar för säkerhet, 

miljö och information. Dessa människor syns inte så mycket 

men de gör mycket. 

Vad skulle du förbättra inom 

vården om du fick bestämma? 

– De långa köerna skulle bli 

kortare, alla som behöver hjälp 

ska få det och att fler ambulanser 

skulle finnas till hands. 

Vad skulle du göra för att 

uppmuntra fler att arbeta inom 

vården? 

– Berätta att hjälp behövs, och 

om man arbetar inom vården 

hjälper man människor och att vi 

är nästa generation. Vi ska ta över 

vården och då behövs många! 

Jasmine, 12 år, vill inte arbeta 

inom vården. 

– Nej, det skulle jag inte. 

Varför då? 

– Jag gillar inte blod, inte heller 

kul att sitta på möten och sånt. 

Det är också läskigt med dödligt 

sjuka människor, att döden kan 

vara så nära … 

Men tycker du inte att det är bra 

med vård? 

– Jo, det är bra men inget för mig. 

Om du kunde förbättra vården, 

vad skulle du förbättra? 

– Höja lönerna så det inte blir 

strejker och de långa köerna skulle 

förkortas. 

Jenny Tidqvist, 13 år, PRAO 


sumagasinet 2/2008

syn hörsel smak lukt känsel - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?