Del 1 : Nordisk (svensk) sagomytologi - fritenkaren.se

Hela världen tillhör er. Alla folk som bor norr om semiterna, grekerna och
latinarna skall vara givna i era händer. Alla länder som inte redan är semiternas,
grekernas eller latinarnas skall tillhöra er. Även världen i väst bortom havet, som
Platon kallar Atlantis, skall tillhöra er, och åtminstone de delar av den som inte
latinarna hinner ta före er. England, allt land norr om Donau och öster om Rhen,
ända till det Euxinska och det Kaspiska havet och vidare österut hur långt som helst,
alla dessa vilda obefolkade ociviliserade och orörda länder är era. Men minns alltid,
att det inte är jag som ger er dem utan Gud.
Så far ut och ta dem i besittning. Giv dem sedan i arv åt era barn, och låt dessa
fara vidare ut som fullvuxna och ta nya länder i besittning. Världen är oändlig, och
aldrig skall någon bli mätt på den, och aldrig skall ni förlora den, så länge det finns
heliga eklundar kvar i den för oss att i andakt minnas och böja oss i för vår Gud på
ödmjuka knän. Ja, det var vad jag hade att säga er, i Guds namn. Amen."
Och han satte sig ned, och hela aftonen satt han tillsammans med hela sin
väldiga familj, och alla åt de och drack de, och det var för dem alla den mest lyckliga
och minnesvärda dagen i deras liv.
Därefter for hans söner och döttrar ut en efter en och kom sedan sällan hem
tillbaka. Och aldrig mer var Tors enorma familj i sin helhet församlad på en gång.
Och bonden Tor fick rykte om sig att vara den bäste av människor. Ingen hade
något emot honom, alla hyllade honom och prisade honom för hans goda humör,
hans generositet och hans utmärkta handlag och perfekta sinne för det praktiska.
Ingen var så jordfast som han, och likväl var han lika from och gudfruktig som
Abraham, eller åtminstone som Isak.
Han levde i hundrafyrtiotvå år, och när han dog var hans skägg och hår alltjämt
röda som eld. Han förblev flitig och arbetsam ända in i det sista, och han dog en dag
av hjärtslag helt plötsligt just när han höll på med att plöja upp sin åker på våren.
Han var sin tids och sin världs mest namnkunniga man, och så gott var hans
rykte, att det var levande och friskt ännu i många hundra år efter hans död.
Men hans ättlingars ättlingar, som levde under den mörkaste medeltiden,
förvanskade och förfalskade hans rykte. I sin okunnighet och vidskepelse, i sitt
sedliga förfall och i det att de avföll och glömde bort sin Gud och eklundarnas
helighet gjorde de Tor och hans bröder till avgudar, som de fantiserade ihop fabler
om, som blott grundades på drömmar och falska påhitt. Detta lände enbart de
hedningarna själva till skada, ty sådana sagor ledde till oenighet, inbördeskrig och
oändliga blodiga tragiska släktfejder dem emellan. Kristendomen gjorde lyckligtvis
slut på deras stora dårskap, men Tors minne återupprättades sedan aldrig mera, och
hans lysande eldsjäls exempel var glömt och begravt under en otydbar runsten.
Men den gode Balder, som var en av Tors yngre söner, och som blev fader för det
folk som jämte svearna byggde gamla Uppsala och Stockholm och befolkade
Mälarbygden – han var så god så att han en dag sade:
"Nej, nu får det vara nog! Jag vill icke längre ha mina medmänniskor till trälar!"
Och följande dag frigav han alla sina trälar och berövade sig själv därmed allt sitt
överdåd och överflöd, all sin lyx och all sin prakt.
Detta blev vida omtalat i världen. Somliga förstod honom och tyckte att han inte
gjort något ont utan snarare tvärtom. Bland dessa var Ros, Frej och naturligtvis Svea.
Andra tyckte att det som han gjort var en skandal. Den som tyckte det mest var Loke,
för han var den mest giriga och egoistiska i hela släkten.
Några år senare kom Loke och hälsade på honom. Balder erbjöd honom allt vad
han kunde och förplägade honom väl, och Loke mådde gott hos honom. De
samtalade mycket, och Loke förebrådde Balder för vad han hade gjort. Hans farbror
sade surmulet:
"Du är inte värd att kallas en man. Du har gjort dig själv till en feg stackare och
ynkrygg med att inte längre vilja regera över andra. Du hör inte längre hemma i vår
14