Del 1 : Nordisk (svensk) sagomytologi - fritenkaren.se

fört tur och lycka med sig. Lothar var ej den siste som åtnjöt den lycka som storken
förde med sig, om dock hans tid var den fredligaste fridfullaste och lyckligaste i
Danmarks historia.
Men omsider blev stormännen i Uppsala missnöjda med Skares allt längre och
drygare frånvaro från landets ursprungliga hem. De tröttnade på Skares allt större
brott mot överenskommelsen, och de orkade inte längre hålla på att tredskas med
honom. Och Skare var lika trött på dem. Han var ledare än någonsin på allt vad
Uppsala hette. Till slut, för att få en lösning på problemet, föreslog Skare att de skulle
göra hans yngre bror Asmund till konung och pröva att ha honom som stabil furste i
Uppsala.
"Den storätaren!" utbrast stormännen. "Det blir aldrig något av honom."
"Hur vet ni det, när ni aldrig satt honom på prov?"
Och för att få ett slut på problemen med Skare följde Uppsalaborna hans råd; och
så blev Asmund, Götes fjärde son, konung.
Asmund var en förskräcklig njutningsmänska. Han var väl gift och hade många
barn, och dessutom hade han älskarinnor över hela trakten i alla byar. Men svårast
var han på mat. Han åt som en jätte och ville ständigt pröva ny sorts mat. När han
funnit en ny maträtt som han tyckte om kunde han kalasa på den i en eller en och en
halv månad, men om han då inte fick en ny ännu oprövad maträtt att gå över till så
rykte någons huvud. Han var en fruktansvärd kraftkarl som inte bara åt utan även
gjorde av med all den energi han proppade i sig. Han kunde sitta en hel dag vid
matbordet och dricka emellan och ligga där emellan med någon kvinna och dagen
därefter sitta i sadeln hela dagen och jaga vildsvin eller ge sig ut i vattnet och simma
till Stockholmarna eller Sigtuna. Han var fruktansvärt överdådig och kunde vräka
omkull en fullvuxen ek och rycka upp den med rötterna. Slog han näven i bordet så
var det sedan ingenting kvar av det bordet.
Men den dagen kom då maträtterna tog slut. En dag kunde ingen mer hitta på
någon ny maträtt åt honom. Han kom då i den förfärligaste kris och vånda. I yttersta
desperation befallde han att några av hans egna otaliga barn skulle slaktas och
serveras honom, ty det vore en ny oprövad maträtt, som ju var vad han med yttersta
nöd behövde. Han hade ett fyrtiotal barn med olika mödrar, gifta och ogifta, så två
pojkars försvinnande märktes inte så mycket, men ändå uppfylldes de som skulle
utföra dådet av den största skräck och fasa. Ingen hade ju någonsin i fredstid ätit upp
en människa förr. Men av fruktan för Asmund mördades de två utsedda barnen i alla
fall, och det var de ofullkomligaste av alla hans barn, och han åt upp dem med god
aptit och sade att de smakade gott. Men skulle nu denna rätt fortsätta att serveras
honom?
Uppsalingarna greps inför denna nyhet av nästan lika stor avsky för Asmund
som de känt för Svipdag. De beslöt att Asmund skulle avrättas omedelbart, ty en
sådan frossare fick bara inte tillåtas att fortsätta ledas av sin leda passion. Men att
dräpa Asmund var ej en lätt sak. Man försökte först blanda gift åt honom, men det
hade ingen verkan. Femtio män gick till storms mot honom, men han besegrade dem
alla och förgjorde dem. Han kunde krossa en människoskalle mellan sina händer
som en tomat. Till slut hjälptes hela folket åt med att bränna honom inne, och det
lyckades. Men i den brasan brann mycket fin ädel urgammal egendom och många
ovärderliga minnen ned. Men man var tvungen att offra vad som helst för
anständighetens upprätthållandes skull.
Det har sagts att Asmunds sista ord då han brändes inne var: "Nu är det kokta
fläsket stekt!" som han skall ha ropat högt så att det överröstade det jättelika bålets
rytande flammor, men en sådan saga är det osäkert om man skall tro på eller icke.
Det gick dock icke att bränna inne Asmund förutan att först ha omtöcknat honom
ordentligt med flera tunnor öl av den bästa sorten, som man tämligen ovilligt men
nödtvunget offrade för den goda sakens skull. Och Asmund var en för stollig och
95