Remissvar: Utredningen (Jo 2009:02) översyn av ... - iFokus

More documents

Recommendations

Info

Som det ovan benämns lägger djurskyddsinspektörer gärna över ansvaret för hemlösa katter på fastighetsägarna genom att klassa hemlösa katter som olägenhet för människors hälsa, vilket enligt miljöbalken är fastighetsägarens ansvar att åtgärda. Någon enstaka hemlös katt ger inte upphov till olägenhet för människors hälsa. Med olägenhet för människors hälsa avses, enligt Miljöbalken, störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap 3 § MB). Dessutom förbiser man att djur som far illa i första hand är ett djurskyddsärende som ska handläggas av antingen polis eller länsstyrelse. Ännu oftare sker det att inspektörer lägger ansvaret för hemlösa katter på den som har börjat mata den hemlösa katten. Detta genom att hänvisa till att regeringen i propositionen om djurskyddslag mm. anger att ansvaret för att djuren behandlas väl och skyddas mot lidande primärt åvilar varje enskild människa som har djuret i sin vård. 2 Att denna synpunkt bara är en lagtolkning framkommer bland annat ur ett rättsfall i Hovrätten. Enligt denna dom anses herrelösa katter som matas av någon inte vara dennas husdjur. (Hovrätten för Västra Sverige, Avd 5, Rotel 52, dom 2002-04-19 i mål B 2542-01). I 9 § djurskyddslagen anges det inte vem det åligger att sörja för att ett sjukt djur får nödvändig vård. I förarbetena yttrar departementschefen som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvarig för att bestämmelserna i djurskyddslagen åtlyds. Vidare anser departementschefen att skyldigheterna enligt lagen inte kan sträcka sig utöver den kretsen. 3 Vi anser det som en omvänd rättsordning att en tillsynsmyndighet lägger ansvaret för katter som har kommit ur ägarens besittning på den som matar det herrelösa djuret, utomhus, under en begränsad tid. Man förfogar ju inte självvald över djuret genom avtalat övertagande av vård från djurägaren. I praktiken kan det mycket väl hända att katten påträffas en helgdag medan djurskyddsinspektören inte går att nå. Polisen brukar inte prioritera hemlösa katter särskilt högt och vägrar ibland att befatta sig med sådana ärenden överhuvudtaget, vilket betyder att man skulle lämna ett djur utan mat i ett antal dagar för att undvika att en myndighet lägger ansvaret för den hemlösa katten på den enskilde. I motsats till djurskyddstillsynen, som flyttats från kommun till länsstyrelse, stannar hälsoskyddstillsynen kvar hos kommunen. Detta innebär, om ärenden som handlar om grupper med hemlösa katter skulle klassas som olägenhet för människors hälsa, att dessa ärenden kommer att handläggas av kommunerna. Frågan är då om det kommer att vägas in djurskyddsaspekter i handläggningen. Idag hänvisar djurskyddskontrollanter från länsstyrelsen i Västra Götaland till saneringsbolag när det gäller ärenden med hemlösa katter (genom att klassa dessa ärenden som olägenheter för människors hälsa), utan att vidare handlägga ärendet som ett djurskyddsärende. Göteborgs Katthjälp tycker att denna utveckling är skrämmande och att detta tillvägagående ur juridisk och etisk synpunkt är oacceptabelt. Jordbruksverket kunde inte besvara vår fråga om detta tillvägagående är juridiskt hållbart eller inte. 4 Regering anför i propositionen om tillsyn över hundar och katter, i den mån brister i skötseln inte orsakar problem för omgivningen, att det i sådana fall i första hand är fråga 2 prop. 1987/88:93 sid. 15 3 Prop. 1987/88:93, s. 55 4 Skriftligt kommunikation med SJV, augusti 2008 Sida 2 av 25
om ett djurskyddsärende. Om brister i skötseln orsakar problem också för omgivningen kan det vara fråga om både ett djurskyddsärende och ett tillsynsärende. 5 I sådana fall som nämndes ovan borde handläggningen från och med den 1 januari 2009 delas upp mellan kommunen och länsstyrelsen i två olika ärenden. 2. De många olika sätt som man idag är tillåtna att avliva sällskapsdjur på medför risk till att djur utsätts för onödigt lidande. Enligt Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om slakt och annan avlivning av djur (SJVFS 2007:77), får bland annat hundar, katter och vissa mindre sällskapsdjur avlivas genom avblodning, slag mot huvud, huvudskott, distansavlivning, narkosmedel genom injektion och narkosmedel genom inhalation. På hundvalpar och kattungar yngre än 14 dagar får slag i huvud användas som bedövningsmetod eller också som avlivningsmetod för ett mindre antal kattungar och hundvalpar. I Djurskyddsmyndighetens tidigare föreskrifter om avlivning av hundar, katter och vissa pälsdjur fick hundar och katter endast avlivas genom överdos av narkosmedel under veterinärs överinseende, huvudskott eller slag mot huvud när det gällde kattungar upp till åtta dagars ålder. Att dessa djur nu även får avblodas, avlivas på distans och att åldern för att få döda hundvalpar och kattungar med slag mot huvud har höjts från 8 till 13 dagar är en försämring av djurskyddet. Djurskyddslagens § 30 ger möjligheten att avliva ett djur som är så svårt sjukt eller skadat att det bör avlivas omedelbart för att förkorta djurets lidande. I brådskande fall får då även någon annan än veterinär eller polisman avliva djuret. Då behöver inte lagens bestämmelser om hur djur får avlivas, följas. Uppenbart är dock att det handlar om barmhärtighetsgärning. När det gäller avlivning av andra, icke akuta skäl, så som när djuret är oönskad avkomma eller att djuret på grund av förändrade familjförhållanden inte kan hållas kvar, bör det inte finnas någon möjlighet att använda sig av några andra metoder än avlivning hos veterinär, om inte särskilda skäl föreligger. Djurskyddslagstiftningen verkar förebyggande, vilket även borde framgå av föreskrifterna. Att genom föreskrifterna ge ytterligare förslag på avlivningsmetoder i andra fall än nödsituationer ger risk för missbruk och felanvändning, vilket medför lidande för djuret. Sällskapsdjur är extra utsatta för brott mot lagstiftningen på grund av bristen på insyn. Om ett sällskapsdjur skall avlivas, bör samråd ske med legitimerad veterinär om det ur djurskyddssynpunkt mest skonsamma tillvägagångssättet beträffande det enskilda djuret. Lagstiftningen innehåller inga regler om skyldighet för kattägare att förhindra oönskad avkomma. Tyvärr är det många människor som undandrar sig detta ansvar, med följd att ett stort antal kattungar föds, utan att någon har för avsikt att ta hand om dem. 6 Oftast är det av ekonomiska skäl som djurägaren föredrar att avliva oönskad avkomma med andra metoder än avlivning hos veterinär, inte för att man tycker att den valda metoden är mer djurvänlig. Detta tillvägagångssätt bör i störst möjliga mån förebyggas av lagstiftningen som är till för att skydda djur så långt som möjligt. Lagstiftningen bör inte ge djurägaren möjlighet att avliva djur på ett sätt som i första hand är mer fördelaktig för djurägarens ekonomi än att det förebygger onödigt lidande hos djuret. 5 Prop. 2006/07:126 6 Djurskydd- Fakta och tips, 2005, Helena Striwing och Mikael Åslund Sida 3 av 25
Page 1: Jordbruksdepartementet 103 33 Stock
Page 5 and 6: Av förarbetena framgår dock att b
Page 7 and 8: 3. Paragraferna som reglerar omhän
Page 9 and 10: uppenbart herrelösa katter ska sl
Page 11 and 12: 7. Föreskrifter och allmänna råd
Page 13 and 14: Det är inte mycket och knappast n
Page 15 and 16: 2b. Hur skulle det i praktiken fung
Page 17 and 18: Oftast är det av ekonomiska skäl
Page 19 and 20: ställs i ovannämnda paragrafer. I
Page 21 and 22: Juridiska krav på dem som bedriver
Page 23 and 24: Allteftersom kroppen växer till ko
Page 25: dödlighetstal, i linje med sanktio

Remissvar: Utredningen (Jo 2009:02) översyn av ... - iFokus

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?