PDF-FORMAT (För utskrift) - Home

67$/,1*5$'
I slutet juni var Hitlers föreberedelser för Plan blå klara. Längst en linje från Orjol till
Taganarog, vid Azovska sjön hade man samlat 74 divisioner i 7 arméer. Av dessa hade vissa
förstärkts betydligt. Mot dem på 3 fronter stod 15 ryska arméer, dock motsvarade sällan dessa
arméer mer ä 2-3 tyska divisioner. Dessutom var, efter katastrofen vid Kharkov tidigare 42,
många knappast i stridbart skick.
Mellan Kursk och Orjol var den 4: e pansararméen förlagd. Det var denna armé som skulle
utdela det första slaget i den kommande offensiven. Ledd av Herman Hoth, vars uppgift var
att tränga mot Voronesj, och övre Don. 4: e pansararméen bestod av 11 divisioner varav 3 var
pansar och 2 motoriserade. Man hade ökat dess armés styrka avsevärt genom att förstärka den
med vanligt infanteri, dock hade dess rörlighet och fart minskat betydligt. Som understöd till
4: e pansararméen fanns armégrupp Weichs. en tysk-rumänsk styrka under befäl av general
maximilian von Weichs. Den bestod av Weichs egen armégrupp på en motoriserad
infanteridivision och 6 infanteridivisioner dessutom fanns här 2: a ungerska armén med
ytterligare 4 infanteridivisioner.
Mot dessa styrkor stod den sovjetiska Brjanskfronten. Det var den starkaste av de tre ryska
fronterna som skulle ta smällen av Plan Blå. Ledd av Filip Golikov bestod den av 4 arméer.
Fastän de var underbemannade var de välutrustade och relativt utvilade, Och hade nyligen
blivit förstärkta med 5:e pansarkåren.
Söder om Kursk samlades den tyska 6: e armén mellan Kharkov och Belgorod. Armén leddes
av general Freidrich Paulus och hade förstärkts kraftigt inför Plan Blå. Den bestod nu av
sammanlagt 18 divisioner av vilka 2 var pansar och en motoriserad. Många var
veterandivisioner, något av det bästa de tyska stridskrafterna hade att sätta in. Mot dessa stod
den ryska Sydvästfronten, fortfarande ledda av Timosjenko var dessa 5 arméer fortfarande
slutkörda och demoraliserade efter Kharkov-katastrofen. Längst i söder stod 1: a pansarkåren
under general Paul Ewald von Kleist. Detta skulle bli spjutspetsen som tog sig över Donets
Don vidare söderut till Kauskasus. För denna uppgift hade Kleist 16 divisioner, dock var de
flesta vanligt infanteri och 4 var rumänska, men 3 pansar och 2 motoriserade divisioner fanns
också. Som understöd fanns 17: e armen under general Richard Ruoff. Armén som skulle
anfalla parallellt med 1: a pansarkåren bestod av ytterligare 12 divisioner, varav ett pansar, en
motoriserad och 4 rumänska. Den illa utrustade italienska 8: e armén utgjorde reserven. Den
sovjetiska Sydfronten, ledd av general Rodion Malinovskij stod mot dessa styrkor. Även
denna bestod av 5 arméer, och även dessa hade lidit svåra förluster vid Kharkov.
Olikheterna på marken hade sin motsvarighet i luften. Inför offensiven hade tyskarna samlat
merparten av sina flygstyrkor i söder. De hade alla placerats under 4: e luftflottans
kommando. Eftersom ryssarna var ovissa om tyskarnas avsikter var deras flygstyrkor mer
jämnt fördelade över hela den ryska fronten, löst knutna till arméfronterna. Även om bättre
flygplan och massproducerade sådana gav det en bättre chans mot Luftwaffe, saknade
fortfarande dess piloter i skicklighet och självförtroende.
Med överlägsna styrkor i söder och med överraskningsmomentet, var Hitlers tilltro till Plan
Blå inte helt obefogad. Men han hade nu slängt in nästan hela sin reserv i striderna, det fanns
inget utrymme för misstag. Ryssarna däremot höll på att, långt i öster utanför det tyska
spaningsflygets räckvidd, att sätta upp ytterligare 10 arméer. Dessa skulle kastas in i striderna
vid nödfall.
2SHUDWLRQHQV E|UMDQ
Tidigt den 28 juni visade massivt tyskt artilleri att Plan Blå inletts. Medan vågor av flygplan
flög mot tidigare bestämda mål, dånade varenda tillgänglig kanon. Flyget slog hårt mot
viktiga städer, militära fästen, flygfält och kommunikationscentra. Sovjetiskt spaningsflyg

attackerades skoningslöst och var snart helt bortdrivet från luften. Medan Brjanskfronten var i
kaos och chock skar tyskt infanteri och pansar igenom linjerna. Framemot förmiddagen stod
det klart för ryssarna att det var ett större anfall, och att farliga luckor revs upp i frontlinjen.
Medan 4: e pansararmén drabbade samman med Brjanskfronten, inleddes andra fasen av Plan
Blå mot Timosjenkos Sydvästfront. Även här möttes tyskarna av framgångar, och snart var
hela fronten i rörelse. Tidigt i juli for 1: a pansarkåren och 17: e armén ur sina ställningar
väster om Donets. Nu retirerade ryssarna längst hela fronten, och den 5 juli hade förtrupper
ur 4:e pansaret nått Don nära Voronesj och började inta stadens förstäder.
Mellan Brjanskfronten och Sydvästfronten fanns nu en 25 mil bred lucka, genom vilken nästa
tyska anfallsvåg strömmade. Men tillskillnad från hur det hade varit förra sommaren
retirerade ryssarna i relativt god ordning. Detta innebar att de stora inringningar Hitler
hoppats på uteblev, Detta tolkade Hitler som att den Röda armén inte längre hade några
trupper att förlora, istället för att den äntligen lärt sig strida i ett modernt krig. Medan den
hastigt mobiliserade 5: e ryska pansarkåren fördes söder ut och gjorde desperata anfall mot
det framryckande 4: e pansarets flanker, höll 40: e armén ut flera dagar i Voronesj. Striderna i
Voronesj, fast hopplösa, gav Timosjenko tid och tillät Sydvästfrontens arméer att retirera till
linjen vid Don och för de första reserverna att sättas in i slaget.
Kampen om Rostov i söder var än mer intensiv. Medveten om katastroferna som drabbat
Timosjenko, var Malinovkij rädd för ett anfall från norr och han hade han retirerat.
Undertiden utkämpade han beslutsamma och skickliga fördröjningsstrider, medan det mesta
av hans 5 arméer flydde söderut. Uppretad av förseningar och i tron att den ryska centern
brast gjorde nu Hitler den första av en rad ändringar i Plan Blå. 4: e pansaret frånskiljdes från
6: e armen och skickades söderut för att hjälpa 1: a pansaret att korsa nedre Don. Detta
saktade ner 6: armén och tillät ryssarna viktig tid att ytterligare befästa ställningarna vid Don
och Donkröken. Ännu märkligare ter sig beslutet när man betänker att Donstäppen, där 4:e
pansaret togs ifrån var idealisk stridsvagnsmark, medan nedre Don och Kaukasus var allt
annat än det.
Nu hade båda sidor omgrupperat sig och ändrat strategi. Den mäktiga tyska Armégrupp syd
hade ersatts med två mindre grupper, armégrupp A och B. A i söder bestod av de båda
pansarkårerna (1: a och 4: e) och 17: e armen, medan B bestod av 2: a armen, 6: e armen
minus pansar, ungerska 2: a armen och italienska 8: e armen. Av de 16 pansar och
motoriserade divisionerna på slagfältet fanns nu 15 i söder och bara en i norr. Detta lämnade
armégrupp B i princip utan rörliga styrkor men även med en farligt stor koncentration av
utländska styrkor. Det var armégrupp B: s uppgift att inte bara hålla fronten vid Don utan
också ta Stalingrad och hålla ut vid eventuella sovjetiska motanfall. Allt medan de tyska
divisionerna i A slogs om Kaukasus. Mot dessa två armégrupper stod nu fyra ryska fronter.
Brjanskfronten höll området öster om Orjol. Öster om Voronesj i norra delen av Donkröken
stod Voronesjfronten, upprättad av Stalin medan striderna om staden var som värst. I själva
Donkröken höll en ny front på att sättas upp, Stalingradfronten. Den bestod av 3 reserv arméer
och rester av Sydvästfronten. Denna nya front skulle försvara Donkröken och Volgas
tillfarter. I söder, ställd inför hela styrkan av armégrupp A drog sig Sydfronten tillbaka i
förberedelse för en fullskalig reträtt.
)RUWVDWW KnUGD VWULGHU
När 4: pansarkåren nådde Rostov var striderna där i sitt slutskede. Donbroarna var apterade,
och sovjetiska eftertrupper hade bildat eldställningar i varje gathörn. Detta var inte likt något
tyskarna varit med om tidigare i ryssland. Ryssarnas reträtt var välorganiserad och den
utfördes under skickligt utförda beslutsamma strider. Försvaret av Rostov föll slutligen den 23
juli, tillät huvuddelen av Sydfronten att komma undan söder- och österut. Med Don
korsningarna säkrade och 6: e armén på marsch österut, omdisponerade Hitler återigen
styrkorna. Fem rörliga divisioner (dvs. Pansar och/eller motoriserade/mekaniserade

divisioner) ur 4:e pansaret skulle bistå Paulus i Donkröken, medan 4:e pansarets infanteri och
enda kvarvarande pansar division skulle anfalla över Donstäppen mot Volga.
Medan stridsvagnarna körde fram och tillbaka och de tyska arméerna marscherade och stred
sig fram över de solsvedda stäpperna, tilläts de ryska trupperna i Donkröken att förbereda sitt
försvar. Stalin hade, vilket Hitler inte visste, nu beordrat; Ingen mer reträtt öster. Om Röda
armén var tvungen att retirera över Don skulle de LQWH retirera över Volga.
I slutet av juli fortsatte 6: armén sin framryckning, pansarspjutspetsar attackerade flankerna av
den ryska fronten medan infanteriet höll uppe trycket i mitten. I norra sektorn gick det bra och
pansarstyrkor bröt igenom mot Kalatj. I söder, vid nedre don, angrep 6:e armen knutpunkten
mellan de ryska 62:a och 63:e arméerna. Under de tre första veckorna i augusti fortsatte
striderna i Donkröken. Och medan 6: armén slog sig österut ryckte 4:e pansaret norrut, den
rullade därmed upp fronten till landtungan mellan don och Volga.
Tidigt i augusti ändrade Stalin återigen befälsstrukturen i söder. Stalingradfronten reducerades
från 6 arméer till 4, men två av dessa förstärktes till pansarkårer. Även den nyinrättade
Sydostfronten bestod av 4 arméer. Medan Stalingradsfrontens 4 arméer låg längst 6: arméns
norra flank låg Sydostfrontens arméer mitt i vägen för, inte bara 6:e armén, utan också 4:e
pansarkåren.
Den 10 augusti hade Paulus i stort sett klarat av upprensningen av Donkröken direkt väster
om Stalingrad. Men i norr höll ryssarna fortfarande några ställningar på västra stranden. Dessa
brohuvud visade sig nästan omöjligt att förgöra, och fördröjde Paulus i sin marsch österut. Nu
började Hitler och den tyska militärledningen bli oroliga, stöten mot Volga tog mycket längre
tid än man väntat sig. Däremot hade Armégrupp A:s framgångar varit uppseendeväckande.
Sen uppbrottet från brohuvuden vid nedre Don den 25 juli hade den spridit ut sig på bred
front. Medan 17:e armén svängde vänster mot Svarta havet, svepte 1:a pansarkåren söderut
genom övergiven terräng. Den nionde augusti nådde förtrupper Kaukasus, en sträcka på nära
50 mil. I Donkröken var läget däremot hektiskt, tyska trupper planerade att anfalla över Don
där Don låg närmast Volga. Planen, som först var lagd den 19 augusti, flyttades fram två
dagar och verkställdes den 21 augusti. Längst en front på 3,5 mil skulle de tyska
stormtrupperna anfalla över Volga. Morgonen därpå hade 22 pontonbroar lagts över Don,
tyskt pansar och infanteri kunde nu återuppta sin marsch österut.
Stöten mot Volga leddes av 16:e pansardivisionen understödd av två motoriserade
infanteridivisioner. De anföll i trappstegsformering från brohuvudet vid Don och körde i
högsta fart över de 5 återstående milen av rysk stäpp. Det var i sådan här krigsföring
Wehrmacht glänste. Befästningar kringgicks eller bekämpades av rörliga stormtrupper. Hade
man tillämpat denna taktik i juli kunde Stalingrad ha blivit en munsbit. Men nu, sen i augusti,
när varenda ryss visste vad Hitlers plan med Plan Blå var och hade hämtat sig från chocken
innebar taktiken stora risker.
6WDOLQJUDG L VLNWH
Samtidigt som Paulus spjutspetsar rusade mot Volga släpptes hela den 4:e luftflottans makt ut
över Stalingrad. Stor formationer av tyska bombplan släppte sina laster över staden.
Eldstormarna rasade i trebebyggelsen i förstäderna och 40000 människor dog på en dag.
Stadens administrativa centrum, hamnen och mycket av dess industriella hjärta lades i ruiner.
Samma dag nådde förtrupper ur 16:e pansardivisionen norra Stalingrad.
Under sin framstöt mot Volga hade 16: pansardivisionen skilt stalingradfronten från
Sydostfronten. Men 16:e hade samtidigt blivit väldigt blottad. I spjutspetsarnas kölvatten
stötte det motoriserade infanteriet på hårdnande motstånd och sackade efter pansaret. Med
Volga i ryggen och förråd med drivmedel och ammunition nästan slut, var nu 16:e
pansardivisionen isolerad. Medan infanteriet kämpade för att ta sig fram till 16:e
pansardivisionen skakades pansaret av våldsamma ryska motanfall från norr och söder. I sex

dagar höll 16:e pansardivisionen fast vid sina ställningar vid Volga allt medan man siktade in
sina kanoner på flodtrafiken och gjorde sporadiska utfall i Stalingrads norra förstäder.
Från luften fortsatte Luftwaffe med att slakta och ödelägga. Tusentals uppdrag flögs över
staden. Det ryska luftvärnet var lamslaget, och det ryska jaktflyget sopades helt enkelt från
skyarna. Stalingrad; en gång Tsarernas citadell och porten mot Asien blev nu långsamt
förvandlad till grus.
I slutet av augusti utsattes ryska Sydostfrontens för obeveklig press. Mellan Don och Volga
bildades, genom 4:e pansarets stöt norrut en ficka. Ryssarnas västra flank hölls av 57:e och
51:a armén. De var väl förankrade vid en kedja av saltvattendammar, men den 62:a och
kanske ännu mer 64:e armén höll farligt utsatta ställningar. Den 29 augusti startade 4:
pansaret en storoffensiv,. Anfallet träffade 64:e armen i ryggen och hotade att ringa in den och
62:a. Nu beordrades 6:e armén att avdela mobila styrkor från Volgakorridoren som snabbt
skulle slå söderut och förena sig med 4:e pansaret. Men korridoren, som var utsatt för ökande
pansaranfall av 4:e ryska pansarkåren, höll precis som det var Detta band upp 6:e arméns
mobila styrkor i tre viktiga dagar. Detta tillät de ryska styrkorna i luckan att retirera och hinna
österut bakom den inre försvarslinjen väster om Volga. Ännu en gång hade tyskarna
misslyckats med att åstadkomma en större inringning. Detta lovade tyskarna att de skulle få
slåss länge och hårt för att ta staden.
I slutet av augusti tillträdda Sjukov som ÖB för de ryska styrkorna i söder. Sjukovs uppgift
var att samordna de olika fronterna och att organisera Stalingrads försvar, han skulle förutom
detta också hålla trycket uppe mot 6:e arméns svaga vänstra flank. Tidigt i september, medan
den tyska ringen slöts kring staden, inledde Sjukov en rad anfall från norr. Även om anfallen
inte bröt igenom hjälpte de till att hindra 6:e arméns framryckning genom att avleda
koncentrationen från centrum till periferin. Under tiden flödade ryska förstärkningar söderut,
några för at förstärka staden och fler för att förstärka flankerna.
I mitten av september minskade trycket i norr så pass att Paulus kunde fortsätta sin
framryckning mot staden. Staden var nu innesluten på tre sidor, och Volgakorsningarna var
under beskjutning från tyskt artilleri. Den 13 september anföll tyskarna genom de södra
förorterna i skydd av flyganfall och understödda av artilleri och pansar. Målet var den
huvudsakliga landningsplatsen för ryska förstärkningar i staden, färjeterminalen. Anfallet gick
bra till en början med slaknade strax när motståndet hårdnande. Bland ruinerna i stadskärnan
fann de sig snart inbegripna i hårda gatustrider.
*DWXVWULGHU
General Tjuikov, som ledde 62:a armén omorganiserad och samlade försvaret, skapade
minifästningar och ledde tyskarna in i förpreparerade ”dödszoner”. De var noga förberedda,
omringade med pansarvapen och noga målangivna för det ryska artilleriet på östra sidan
Volga. Sakta slog sig tyskarna framåt och tryckte på från norr och söder. Vissa fästen höll ut i
dagar andra bytte sida ideligen, ofta var frontlinjen inte mer än husvägg eller ett våningsplan.
Erövringar mättes i meter och vägdes mot förlusterna och försvarades mot nästintill
själmordsattacker av ryssarna. Över huvudet på soldaterna fortsatte Luftwaffe sin förstörelse
kampanj. Knappast en byggnad oskadd längre, kajerna var täckta av lik och i kanalerna brann
färjeskroven. Ändå, på något sätt, lyckade ryska förstärkningar ta sig igenom. De som nådde
fronten var redan veteraner efter gatloppet på Volga. Stalingrad hade blivit en plats av skräck,
en häxkittel av eld och larm. Handeldvapen knattrade dygnet runt, endast överröstade av dånet
från kanoner och detonerande bomber. Striderna blev intensiva, mer man mot man. Till och
med nere i kloakerna och dagvattenledningar slogs man. I en serie av sådana strider,
tjurrusningar, och långsamma nötande framryckningar tog sig tyskarna sakta genom stadens
centrum mot Volga.
I slutet av september skiftade tyskarna målet för offensiven, från södra och de centrala delarna
av Stalingrad till det norra industriområdet.

Tre stora komplex dominerade industriområdet, Fabriken Röda oktober, Barrikaderna och
traktorfabriken. Dessa betongfort reste sig ur en sjö av spillror, och många av verkstäderna i
dem försåg fortfarande fronten med stridvagnar, vapen och ammunition. Med stadens centrum
och färjeläget utgjorde dessa fästen den sista sovjetiska motståndsfickan.
Den tredje oktober anföll tyskarna med fem divisioner längst en halvmilafront. Stridsvagnar
körde över bråte och sköt i blindo in på belamrade gator. Bakom dem ryckte infanteriet fram
försiktigt, väl medvetna om farorna som lurade bland ruinerna. Som i söder hade den tyska
offensiven snart börjat slakna, ryssarna slogs om varje meter mark, industriarbetare och
soldater slogs sida vid sida. Ingen nåd gavs eller togs och inga fångar kunde hoppas att
överleva. För ryssarna som nu slogs med ryggen mot Volga, fanns det inte ens en möjlighet
till reträtt. Reserver sattes in av båda sidor och striden rasade vidare bland ruiner, kratrar och
utbrända stridsvagnar. Den 14 oktober, i ett försök att hålla anfallet vid liv satte Paulus in
sina sista reserver och kom nästan ända fram till Volga. Tyskarna kontrollerade nu 90 % av
staden, men ryssarna höll fortfarande ett smalt brohuvud på Volgas västra strand, för vilket de
verkade vara villiga att dö. 6:e arméns trupper var nu slutkörda, men det var Paulus minsta
problem. För att åstadkomma till och med denna ofullständiga seger hade han varit tvungen
att barskrapa flankerna på allt manskap de kunde avvara. Han hade ljugit för Hitler och
överdrivit motståndets storlek. Men kanske allvarligast av allt: nu började rapporter om ryska
truppsammandragningar vid 6:e arméns flanker att komma in. Inte var det slut på eländet där
inte, nej den första snön kom också tidigare än väntat. Kalla vindar blåste in från öster och
snöfläckar började täcka bråten, det svedda virket och hans mäns gråa uniformer.
I söder hade armégrupp A:s framryckning också avstannat. Den hade åstadkommit ytterst lite.
När Kleists pansarstyrkor nådde Majkop stod oljekällorna i brand, de var så förstörda att det
skulle krävas ett års arbete för att få igång dem igen. Återstående oljeproducerande områden
låg söder om Kaukasus, en 100 mil lång bergskedja från Svarta- till Kaspiska havet och
kröntes av toppen Elbrus på 5635 meter. Där fanns få pass, de som fanns var höga och enkla
att försvara. Under augusti och september hade tyska alptrupper försökt ta sig igenom, men i
oktober när vintern kom, och vidare försök ställdes in, var de fortfarande kvar i sitt
utgångsläge.
5\VNW DQIDOO
Medan 62:a armén kämpade mot tyskarna i Stalingrad drog Sjukov i hemlighet ihop trupper
för en egen offensiv. Planen tillkom efter Stalins krav på avledande anfall mot Paulus flanker,
men medan striderna intensifierades och flankerna blev allt svagare växte planen i
målsättning.
Inför planen omorganiserade återigen de ryska fronterna. Istället för Stalingradsfronten
bildades två nya fronter Sydväst- och Donfronten medan Sydostfronten döptes om till
Stalingradfronten. Offensiven skulle ske i två faser, den första bestod av att Sydvästfrontens
arméer skulle anfalla från Don och slå söder och österut mot staden Kalatj. Dagen efter skulle
tungt förstärkta styrkor på Stalingradsfrontens vänsterflank anfalla västerut med målet att
inringa tyskarna i Stalingrad. Medan ryska kniptänger skar igenom den tyska bakre fronten
skulle Donfrontens arméer hålla uppe trycket i mitten.
Även om planen var ambitiös var den i grunden bra och utnyttjade den stora andelen
sattelittrupper på Stalingradsektorns flanker. Huvuddelen av 6:e armén och hela 4:e pansaret
stod mellan floderna, med flankerna klent hållna av fyra svaga sattellitarméer. Det var mot de
rumänska arméerna som huvudstöten skulle sättas in.
Under oktober och november, medan ryssarna mobiliserade på marken började ryska
flygvapnet, så sakteliga, vinna kampen om luftherraväldet. Luftherravälde var nödvändigt för
framgång på marken. Mer än en miljon ryska soldater skulle angripa axelmaktslinjerna, och
uppmarschen skulle bli svårt att dölja. Tyskt spaningsflyg måste störas, dessutom skulle de
ryska marktrupperna behöva understöd och skydd från jakt och attackflyg.

5|GD DUPHQ VOnU WLOOEDND
I gryningen den 19 november startade ryssarna operation Uranus med intensiv, koncentrerad
artilleri beskjutning av de rumänska ställningarna på 6:e arméns nordflank. Tusentals kanoner,
granatkastare och stalinorglar hade i hemlighet samlats i de sektorer där Röda armén ville
bryta igenom. De rumänska linjerna utplånades, löpgravar slets sönder och bunkrar och värn
pulveriserades.
Vid middagstid hade de rumänska arméerna fösts åt sidan, och ryskt infanteri och pansar
välde ut över slätterna. Fast två inleddes nästa dag med anfall mot den 4:e rumänska armén,
återigen överväldigades av anfallets tyngd. Ryskt kavalleri strömmade genom luckorna. Hela
armégrupp B var i kaos i alla sektorer blev de anfallna. Antastade från alla håll och störda
från luften han de tyska styrkorna inte bromsa anfallen i tid. Tre dagar senare kunde enheter
från Sydvästfronten förena sig med enheter från Stalingradfronten, inringningen av 6: armén
och stora delar av 4: pansarkåren var komplett. Medan ryssarna förstärkte ringen runt
Stalingrad fortsatte striderna inne i staden. Uppmuntrade av rapporter om katastrofen som
drabbat tyskarna fick Sjukovs 62:a arme nya krafter. Äntligen fanns det hopp om en stor,
förkrossande seger mot tyskarna.
1HGHUODJHW
Paulus begärde tre gånger, när chansen fortfarande fanns, tillstånd att bryta sig ur
inringningen, men alla tre gångerna blev han nekad tillstånd. Från Hitler var ordern klar:
Ingen reträtt från Volga. Stalingrad skulle bli en fästning, och fram tills att den kunde bli
befriad skulle den försörjas via luften. Göring som hade lovat Hitler att Luftwaffe skulle
kunna försörja Stalingrad via luften misslyckades fatalt. Inte ens 6:e armens minima behov
kom fram. Av de utlovade 500 tonnen per dag kom bara en bråkdel fram. Det visar följande
översikt.
25-29 nov 1942 53,8 ton
1-11 dec 1942 97,3 ton
13-21 dec 1942 137,7 ton
23 dec 1942 - 11 jan 1943 105,4 ton
12 – 16 jan 1943 60 ton
17-21 jan 1943 79 ton
22 – 23 jan 1943 45 ton
24 jan – 2 feb 1943 77,9 ton
Genomsnittet per dag, de 70 dagarna uppgick till 89, 3 ton, mycket långt ifrån de utlovade 500
tonnen. Detta innebar ju givetvis att allteftersom tiden gick sinade förråden med ammunition,
bränsle och mat. Vilket i sin tur gjorde 6: armén alltmer orörlig och oförmögen att försvara
sig. Om läget inte bättrade sig behövdes det ingen geni för att se var det skulle sluta.
Soldaterna i 6:e armén skulle nu inte bara strida mot ryssarna, utan även mot svälten. Den 23
december 1942 var det 30 grader kallt och menyn såg ut så här:
Lunch: ris och hästkött
Kvällsmat: 200g bröd, 2 köttbullar av hästkött 20 g smör, kaffe.
Extra: 100 g bröd, 100 gr choklad.
Efter jul skulle brödransonen sänkas till 100 gram per dag, och i början av januari till 50
gram.
I november skapade Hitler armégrupp Don, som kitt mellan armégrupp A och B. Armégrupp
Don leddes av Erich von Mainstein, och den bestod av 6:e armen inne i Stalingradfickan,
resterna av 4:e rumänska armén och en nyupprättad 4:e pansarkår ihopskrapad av reserver och
fyra svaga pansardivisioner. Mainstein planerade att anfalla längst näset mellan Don och
Volga, detta skulle kunna göra att 6:e armén fick en möjlighet att bryta sig ut mot sydväst.
Dock hade planen två stora brister, för det första var det inte troligt att Hitler någonsin skulle

tillåta en reträtt från Volga och för det andra höll ryssarna på att planera en egen offensiv. Den
skulle iscensättas av Voronesj- och Sydvästfronterna och riktas mot italienska 8:e armen på
armégrupp Bs högerflank, i syfte att skära av alla tyska styrkor söder om Don. Stalingrad- och
Donfronten skulle undertiden hålla uppe trycket mot Stalingradfickan och slå tillbaka alla
försök att befria den. Trots god planering och gott understöd av Luftwaffe hade mansteins
plan inga större förutsättningar att lyckas. Med bara 2 pansardivisioner kunde man inte
hoppas på att skapa en permanent korridor över de 10 mil snötäckt stäpp som låg mellan dem
och Stalingrad. Utan det bästa man kunde hoppas på var att ta sig en bit på vägen, röra runt
bland ryssarna och skapa oreda. Sen skulle 6:e armen få ta sig resten av vägen själv. Den 19
december, knappt halvvägs till Stalingrad vid floden Myshkova stoppades
räddningsoperationen. I hopp om att Paulus skulle, mot Hitlers vilja, beordra en utbrytning
höll tyskarna dessa framskjutna ställningar i fem dagar.
Samtidigt blev armégrupp Dons situation värre och värre, den 16 december hade ryssarna
skurit genom den italienska 8:e armén, tillintetgjort 5 av dess divisioner och drivit resten på
flykt. Nu fanns det en 15 mil bred lucka mellan armégrupp B och armégrupp Don. På julafton
började tyskarna retirera från sina ställningar vid Myshkovafloden. Samtidigt började
armégrupp A göra sig redo för att lämna Kaukasus. 6:e arméns öde var nu beseglat.
Under januari 1943 drog ryssarna åt snaran kring 6:e armén samtidigt som de stötte västerut
över Don och Donets mot Rostov. Den 12 januari bröt stormen ut över den 2:a ungerska
armen vid övre Don, armén besegrades grundligt. Nu var krossandet av de tyska
sattelitarméerna i ryssland fullbordat. Medan det sovjetiska pansaret rullade mot Kharkov
längs Donkorridoren, kämpade tyskarna för att täta luckorna och stabilisera fronten. Allt som
vunnits under Plan Blå övergavs nu hastigt, bara 6:e armén lämnades kvar.
Slutfasen av det sovjetiska anfallet mot Stalingradfickan inleddes den 22 januari. Vid den här
tiden hade fickan krympt till en tredjedel av sin ursprungliga storlek, och 6:e armén var skiljd
från armégrupp Don av 25 mil stäpp. Den dagen tog ryssarna Paulus sista flygfält, nu kunde
inge förråd flygas in eller sårade flygas ut längre. Men tyskarna skulle strida till
bristningsgränsen, de höll ut i ytterligare 10 dagar under vedervärdiga förhållanden.
Den 25 januari sammanstrålade ryska trupper västerifrån med 62:a armén. Den en gång så
mäktiga 6:e armén var nu delad i två, och förpassad till att slåss om några kvadratkilometer
frusen bråte. Den 31 januari tog slaget slut för general Paulus, samma dag befordrad till
fältmarskalk av Hitler. Han hade lytt order och hållit ut till sista stund, inte gett upp förrän
ryssarna stod vid dörren till hans högkvarter. Men Hitler blev rasande över att Paulus låtit sig
tas tillfånga levande. Han hade velat att Paulus, som det anstod en tysk officer, skulle ha tagit
sitt liv när misslyckandet var fullbordat. Paulus kapitulation gjorde slut på stridandet i den
södra delen av staden, i den norra fortsatte striderna i två dagar till. De sista
motståndsfickorna i norr tillintetgjordes inte förrän den 2 februari, och då till priset av
ytterligare tusentals liv. De som lämnade ruinhögarna för att ge upp hade stridit vidare i ett
hopplöst läge tills all deras ammunition och ork var förbrukad. De var utmattade, svältande
och många hade obehandlade sår och/eller köldskador. Men de hyste knappast några
illusioner om vad som väntade dem i rysk fångenskap.
I Stalingrad hade kriget nått ett nytt lågvattenmärke, män hade satts in i striderna utan minsta
hänsyn till deras liv. Många hade blivit brutaliserade, och okänsliga för andras lidande. På
båda sidor var dödandet av fångar nu allmän praktik och för 6:e arméns överlevare var
prövningarna långtifrån över.
Av de 110 000 skulle bara 5000 återse sitt hemland och då inte förrän i början på 50-talet.
Nederlaget vid Stalingrad var en katastrof för Wehrmacht. Tjugo tyska divisioner var
utplånade och många fler svårt försvagade. 6:e armén var tillintetgjord, och med den sex
månaders krigsproduktion. Dessutom hade arméerna från Italien, Ungern och Rumänien

antingen förgjorts eller drivits på vild flykt och allt land öster och söder om Don hade
övergivits till ryssarna.
Väster om Don fortsatte den tyska reträtten under vintern 1943. Armégrupp A lämnade
Kaukasus och armégrupp B drogs tillbaka över Donets. Kharkov övergavs, men återtog i en
lysande motoffensiv, men detta skulle bli den sista stora segern i öster för Wehrmacht.
Förlusterna under Plan Blå hade varit svåra och kunde aldrig riktigt repareras. Under de
kommande månaderna och åren fick Wehrmacht se sig slåss alltmer ensamt, övergivet en
efter en av sina bundsförvanter, mot en Röda armé som fått ny styrka och nytt mod efter
segern vid Stalingrad. Tyskland var nu indraget i just det man velat undvika frånbörjan, ett
utnötningskrig på östfronten. Ett krig man med sina begränsade resurser nu skulle få väldigt
svårt att vinna.