Stp - Uppsala universitet

SPRÅKTYPOLOGI
Vad är (språk)typologi?
UPPSALA UNIVERSITET
Inst. för lingvistik
Niklas Edenmyr
Grammatik, 5p.
VT2003
o Inom typologin är man intresserad av att jämföra den språkliga
(strukturella) variationen hos språk och att klassificera språk i
olika strukturella typer, t.ex. beträffande grundordföljden, som
vi redan sett. Här följer några exempel (från Song 2001):
Koreanska (SOV)
kiho-ka saca-ll cha-ass-ta
Keeho-NOM lejon-ACK sparka-PRET-IND
’Keeho sparkade lejonet/ett lejon.’
Thailändska (SVO)
khon níi kàt maa tua nán
man den.här bita hund KL den.där
’Den här mannen bet den där hunden.’
Walesiska (VSO)
lladdodd draig ddyn
döda.PRET drake man
’En drake dödade en man.’
Malagasiska (VOS)
manasa ny lamba ny vehivavy
tvätta BEST kläder BEST kvinna
’Kvinnan tvättade kläder.’
Panare (OVS) [talas i Venezuela]
pi kokampö unki
barn tvätta kvinna
’Kvinnan tvättar barnet.’
Nadëb (OSV) [talas i Brasilien]
samuuy yi qawùh
skrikapa människor äta
’Människor äter skrikapor.’

o Nästa steg är att ställa frågor som:
Hur ser distributionen av detta fenomen ut bland språk?
Är de någotsånär jämnt distribuerade? Om inte, hur ser
frekvensen ut?
Beträffande grundordföljden har vi redan sett (Tomlins
(1986) undersökning) att två av de sex ordföljderna
dominerar kraftigt. Repetition av Tomlins siffror:
SOV 45% 180 språk (av 402)
SVO 42% 168
VSO 9% 37
VOS 3% 12
OVS 1% 5
OSV 0% 0
Vad innebär då detta? Tja, det antyder i alla fall att
fördelningen inte är slumpmässig!
Det måste finnas en orsak till att dessa två ordföljder
föredras. Detta är ett exempel på ett viktigt bidrag som
den lingvistiska typologin kan göra.
o Vidare undersöker man ofta om det finns en (statistiskt
signifikant) korrelation mellan två eller fler strukturer, och om
så är fallet, hur stark den korrelationen är.
T.ex. har man jämfört grundordföljd med förekomsten
(eller frånvaron) av pre- och postpositioner och funnit
att verbinitiala språk (dvs. med grundordföljderna VSO
och VOS) alltid har prepositioner, aldrig
postpositioner. Detta gäller således för t.ex. walesiska:
gwelodd y bachgen ddyn ddoe
såg BEST pojke man igår
’Pojken såg en man igår.’
trwy Gaerdydd
genom Cardiff
’genom Cardiff’

Universalier
o Vi skulle kunna formulera en ”regel” som säger att ’om ett
språk är verbinitalt så har den prepositioner’.
Sådana ”regler” kallas för (språkliga) universalier.
o Nu är det inte alltid så enkelt att hitta absoluta sanningar av
typen ovan (inte ens denna är helt sann). Därför talar man ofta
om olika typer av språkliga universalier. Här följer några av de
vanliganste:
Absoluta universalier är universalier som gäller för
alla mänskliga språk utan undantag.
Exempel skulle kunna vara att ’alla språk har vokaler’
eller ’alla språk har sätt att göra en jakande sats
nekande’.
Relativa, eller icke-absoluta universalier gäller för
nästan alla, eller i.a.f. de flesta, språk.
T.ex. att ’alla språk har bilabiala konsonanter’. Endast
ett fåtal språk saknar dessa.
Statistiska universalier är statistiskt signifikanta.
Ex. ’i alla språks grundordföljd kommer subjektet före
objektet’.
Implikationella universalier är av typen ’om x så y’.
Ett sådant exempel kan vara exemplet ovan att ’om ett
språk är verbinitialt så har det prepositioner’.
(Obs! märk dock att detta inte betyder att ’om ett språk
har prepositioner så är det verbinitialt’.)
Men det är inte bara grundordföljden som är intressant,
utan även t.ex. ordföljden i NP eller VP.

Vad, utöver ordföljd, är intressant att jämföra typologiskt? Ja, t.ex.
kasusmarkering.
Kasusmarkering
o Ett intressant fenomen att studera typologiskt är markering av
(framförallt) grundläggande syntaktiska funktioner, dvs.
subjekt och objekt.
o I svenska markeras ju subjekt och objekt huvudsakligen
genom ordföljden, med subjektet före verbet och objektet
efter.
a) Flickan slog pojken. (’Flickan’ är subjekt.)
b) Pojken slog flickan. (’Pojken’ är subjekt.)
Men hos pronomen markeras subjekt och objekt även med
kasus (och kasusmarkeringen är ”starkare” än
ordföljdsmarkeringen).
a) Hon slog mig. (’Hon’ är subjekt.)
b) Mig slog hon. (’Hon’ är subjekt.)
o I det s.k. nominativa-ackusativa systemet, som svenskan kan
sägas tillämpa till viss del, markeras subjektet i både
intransitiva (a) och transitiva (b) satser i nominativ, medan
objektet i transitiva satser markeras i ackusativ, t.ex.
a) Han/Killen dansade.
b) Han/Killen slog henne/tjejen.
o I Latin är kasusmarkeringarna tydligare (och det finns även en
markering på verbet):
a) puer-Ø labora-t
pojke-NOM arbeta-3SG
’Pojken arbetar.’
b) puer-Ø magistr-um lauda-t
pojke-NOM lärare-ACK prisa-3SG
’Pojken prisar läraren.’

o Ofta använder man symbolerna S, A och P för att beskriva
dessa syntaktiska funktionerna.
S = subjektet i en intransitiv sats
A = subjektet i en transitiv sats
P = objektet i en transitiv sats
o Man kan således beskriva nominativa-ackusativa språk enligt
följande schema.
S
A P
Dvs. S och A (alltså subjektet i intransitiva satser och subjektet
i transitiva satser) markeras lika (i nominativ), medan P
(objektet i transitiva satser) har en annan markering
(ackusativ).
o Men detta är inte det ända sättet att markera dessa funktioner.
Här ett exempel från yalarnnga (Australien, nu utdött).
a) kupi waya kunhuŋka
fisk den.där vatten.LOK
’Den där fisken är i vattnet.’
b) kupi-ŋku milŋa tacamu
fisk-ERG fluga bita.PRET
’En fisk bet en fluga.’
Detta är ett exempel på ett ergativt system (eller ergativtabsolutivt).
Här markeras S och P likadant, medan A markeras
i ergativ.
Detta kan vi åskådliggöra på följande sätt:
S
A P

Det finns även andra system:
o Tripartita system, där S, A och P alla får olika markeringar.
(S markeras i nominativ, A i ergativ och P i ackusativ)
S
A P
o AP/S-system, där A och P (!) får samma markering och S en
egen.
S
A P
o Neutralt system, som svenska delvis kan klassificeras som,
där S, A och P alla har samma markering (dvs. noll).
S
A P
Mer komplexa system finns också, de s.k. ’split-ergative’ och
aktiva.
o ’Split-ergative’-språk nyttjar både det noninativa-ackusativa
och det ergativa systemet.
Det mest kända ’split-ergative’-språket är nog dyirbal
(Australien). Där använder första och andra persons pronomen
nominativt-ackusativt medan tredje persons pronomen och
substantiv använder ergativt system.
o I aktiva språk styrs kasusmarkeringen i huvudsak av
betydelsen hos det intransitiva verbet.
Om verbet är en aktivitet och under S:s kontroll markeras S på
samma sätt som A. I annat fall kommer S att markeras på
samma sätt som P.