För- och nackdelar med markplattor av natursten - SLU

allt för mycket fördyrande spill och skrotsten är det fördelaktigt med berg utan stor del
sprickor och andra håligheter.
Sveriges Stenindustriförbund (2002) tar upp ytterligare punkter att ha i åtanke innan brytning
startar. Stenens tekniska egenskaper skall fastställas, så att den klarar påfrestningarna från sin
tänkta användning. Även egenskaperna i form av klyvbarhet är av betydelse för brytningen.
Möjligheten att få ut stora block är ett måste för stenbrottets lönsamhet. Ännu en faktor att
beakta är stenfyndighetens geografiska läge, en allt för avlägsen placering har en negativ
inverkan på ekonomin genom ökade transport- och omkostnader.
Enligt Sveriges Stenindustriförbund (2002) sker all Sveriges stenbrytning i öppna brott, så
kallade dagbrott. Vid brytning eftersträvar man att få ut så rätvinkliga block som möjligt av en
relativt stor storlek, för att passa i den fortsatta bearbetningens maskiner. De metoder man
använder vid brytning bestäms av vilken stentyp det handlar om och hur slagen i berget är
placerade. (Slag är benämningen på de i berget naturliga sprickorna som oftast löper
vinkelrätt mot varandra och utnyttjas vid brytningen.) Man kan göra indelningen lössten och
hårdsten med avseende på vad stenen har för egenskaper gällande brytning och bearbetning.
Till hårdsten räknas granit och de granitlika stentyperna. Till begreppet lössten förs kalksten,
marmor och andra inte så ”hårda” bergarter. Nedan följer korta exempel på hur brytning av
sten ur respektive grupp kan gå till.
Vid granitbrytning utgår man ifrån var slagen i berget befinner sig för att sedan med hjälp av
linsågning med diamantlina eller tätt borrade hål i linje frilägga sidorna av det stora
primärblocket. Att skjuta loss blocket förekommer också, då används någon typ av
sprängladdning. Det måste finnas en fri yta att skjuta mot. Dessa råblock transporteras
vanligen upp från brottet med stora hjullastare för att sedan delas till mindre block (Sveriges
Stenindustriförbund, 2002).
Som beskrivits tidigare är kalksten vanligtvis lagrad i vågräta bankar av varierande tjocklek.
Detta faktum utnyttjas vid brytningen. Byggnadssten tas som block ur de tjocka bankarna och
ur de tunnare utvinns hällar för markbeläggning. Tillvägagångssättet vid brytning av de tunna
hällarna är kilning direkt ur råblocket med obetydlig borrning. För de större blocken gäller
antingen kilning, linsågning eller diamantklingsågning. För slaget i botten är ofta inte
borrning nödvändigt utan kilning kan ske direkt (Sveriges Stenindustriförbund, 2002).
Bearbetning
För bearbetning av stenen menar Sveriges Stenindustriförbund (2002) att det brukligast sättet
är någon form av sågning. Dock äger viss formning av råblocket rum redan i stenbrottet för att
passa aktuella sågar och minska transporten av skrotsten. Rör det sig om granitblock är dessa
ofta kilade, medan marmor och kalksten är sågade. Att annars, som traditionen bjuder, kila
stenen med kilar, kilbleck och hammare/slägga till önskade mått förekommer främst vid
tillverkning av mur- och kantsten av granit samt plattor av skiffer och kalksten.
Sågning förekommer med en rad variationer. För att få ut skivor ut stenblocket brukas en
ramsåg, där ett antal diamantförsedda blad (10- ca 100) på en ram rör sig fram och tillbaka
genom blocket. Hastigheten för denna metod är 100-200 mm per timme. En ramsåg med släta
blad använder sig istället av vatten och kvarts- eller stålsand för att nöta sig igenom
stenblocket. Om det är granit som sågas med sistnämnda metod är tidsåtgången per 10-20 mm
en timme. Ytterligare ett sätt att såga hårda stentyper, som granit, är med en stor klingsåg.
- 15 -