ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

DEBATT
Debattredaktör: Dan Hallemar
dan.hallemar@arkitekt.se
Tel 08-5055 7732
Staden byggs inte
av köpkraft allena
Det är svårt att förstå att den som
beskriver resultat av sin forskning
om barns uppväxtmiljöer kan ses
som en taliban. Talibaner har jag
uppfattat som raka motsatsen till den
som lyssnar till barns och föräldrars
syn på sina livsvillkor. När Maria
Nordström utifrån en rubrik i DN
anklagas för att döma ut stadsbyggandet
på NV Kungsholmen undrar
jag också över hur Jerker Söderlind
såväl som redaktören har det med
källkritiken. Som ni båda vet är det
inte den intervjuade som råder över
texten och ännu mindre över rubriken.
Alltså, vill man gå i polemik
mot någon bör det rimligen vara mot
något som denna/denne själv skrivit
eller yttrat. Annars sysslar man med
ryktesspridning. När nu Arkitektens
upplåtit utrymme för sådant känner
jag mig som berörd ändå tvungen att
försöka svara.
I vårt gemensamma forskningsprojekt
har Maria Nordström, Pia
Björklid, Kerstin Nordin och jag
gjort omfattande studier av 11-12åriga
barns uppväxtmiljöer i Stockholms
innerstad (Kungsholmen) respektive
ytterstad (Sätra och Bredäng).
Barnen själva, deras föräldrar och
lärare har fått komma till tals. Resultaten
visar på både goda och dåliga
förhållanden sett ur barn- och föräldraperspektiv.
Att redovisa dessa
resultat är vår skyldighet. Däremot
driver vi som forskare inga ideologiska
teser. Så här skriver Maria själv
i ett e-brev till mig apropå vad hon
ville få fram när DN intervjuade:
”Vad vi kan visa är att barns fria
rörlighet på olika sätt begränsas
i en miljö där de på grund av olika
förhållanden inte kan röra sig på
egen hand. Detta har konsekvenser
för barn. Städer - och andra miljöer -
kan erbjuda barn goda uppväxtmiljöer
om de planeras så att denna
rörelsefrihet finns.”
Man kan också fråga sig vad ett
särintresse är. Barns uppväxtmiljö
är enligt FN:s barnkonvention ett
gemensamt ansvar för alla vuxna och
kan därmed knappast betraktas som
ett särintresse. Den arkitekt som på
allvar menar att den fysiska miljön är
oväsentlig för barn kan förstås bortse
från den delen av barns miljö. Men
i så fall borde rimligen fysik miljö
vara oviktig också för vuxna. I själva
verket är det väl känt att barndomens
miljöer är väsentliga för såväl barns
liv som barn som för deras utveckling
till vuxna människor. Det är just
därför vi fått medel att forska inom
detta fält med målet att beskriva
barns tillgång till och användning av
stadens fysiska miljö.
Vårt projekt syftar också till att
ge barnen möjlighet till inflytande
i sin närmiljö, vilket barnkonventionen
ger dem rätt till. Vi har många
belägg för att barn har relevanta
kunskaper om fysisk miljö, som de
både kan och vill förmedla. För den
som betraktar människor i gemen
som NIMBYs (NIMBY: Not in my
back yard, reds anm) eller särintressen
i den mån de inte delar ens egna
åsikter är det kanske utmanande
att barn skulle kunna ha en talan i
frågor om närmiljön.
Speciellt som det är klarlagt att
barn många gånger har andra intressen
än vuxna. Alltså, barn har som
grupp egna intressen som kan avvika
från vuxnas. I den meningen har
både barn, unga, medelålders och
äldre särintressen. Och som planerare
och arkitekter har vi att försöka
åstadkomma en god byggd miljö för
alla dessa intressen.
Att bara räkna marknad, köpkraft
och medelålders vuxnas intressen
räcker knappast som grund för att
bygga goda städer åt fler än just de
grupper som redan har störst inflytande
och som vi arkitekter själva of-
I Arkitektens oktobernummer skrev
Jerker Söderlind om ”arkitekttalibanerna:
”Alla särintressen har en
poäng. Men om en grupp får bestämma
över alla andra får vi en hel
hop talibaner som bara slåss för sin
egen smala version av sanningen”.
Här är två reaktioner på hans inlägg.
tast tillhör. Som forskare påstår vare
sig Maria Nordström eller jag att allt
ska byggas efter barnens önskemål,
Men jag hävdar bestämt att kunskap
om barns villkor i stadens utemiljö är
något som vi alla planerande arkitekter
bör ta till oss och beakta. Barns
fysiska uppväxtmiljö är till stor del
vårt ansvar. Den som vill bygga ”bra
städer” som inte tar hänsyn till barn
bör åtminstone deklarera detta öppet.
Definitionen av en ”bra stad” lär vi
inte komma fram till i denna debatt.
Som jag ser det bör i alla händelser
de som bebor städerna ha en talan i
den frågan, en talan som baseras på
mer än köpkraft.
Ulla Berglund
TeknD i stadsbyggnad,
landskapsarkitekt LAR/MSA
Lektor vid institutionen för
landskapsplanering Ultuna, SLU
Läs hela Jerker Söderlinds inlägg på
www.arkitekt.se/arkitekten/0411
”Att bara räkna
marknad, köpkraft
och medelålders
vuxnas intressen
räcker knappast
som grund för att
bygga goda städer
åt fler än just
de grupper som
redan har störst
inflytande och som
vi arkitekter själva
oftast tillhör”, skriver
Ulla Berglund i
sitt debattinlägg.
46 ARKITEKTEN januari 2005
Foto: Dan Hallemar