Paper i pdf - Blekinge Tekniska Högskola

BTH/Louise Nyström 2002-12-04
HSS03 i Ronneby 14-16 maj
Lärandets miljöer
Stadsuniversitet, campus, forskningsinstitut, science park
Louise Nyström
Frescati stod färdigt att ta emot Stockholms universitets första studentkull 1970.
De flyttades från Vasastan till de nybyggda höghuslängorna bortom riksmuseet.
Som ersättning för de trånga och splittrade föreläsningssalarna, labben och forskarrummen
i kvarteren vid Tegnérgatan, Drottninggatan och Odenplan fick studenter,
lärare och forskare nu rationellt ordnade och rymliga lokaliteter på ett
vidsträckt campus. Vartefter skulle det komma att ge plats för nya institutioner,
bibliotek, aula, kårhus och tunnelbanestation. Ändå protesterade de och därtill
högljutt.
Även om begreppet campus inte förekom i Sverige då, fanns det ändå föreställningar
om ”den fria tanken i den fria naturen” som gav legitimitet och form åt den
externetablering av högskolan som man av andra skäl ansåg sig tvungen att
genomföra. Campus betyder ju som bekant fält, äng. I det gamla Grekland fanns
Campus Elysii, de saligas ängder, i Rom fanns Campus Martius, tillägnat guden
Mars, där ynglingarna tränade idrott och krigskonst. Senare kom campus att
beteckna de amerikanska universiteten utanför städerna och där man erbjöd en
avskild, naturnära miljö för studier och forskning, men också för social utveckling
och mognad (Sörlin 1997).
Stockholms universitet hade länge haft den andra universitetsmodellen, stadsuniversitetet,
som ledstjärna. Närheten till maktcentra och till de stockholmare
som gick på öppna kvällsföreläsningar var ännu i Stockholms generalplan 1952
ett argument för att bygga vidare på den centrala lokaliseringen. Därtill hävdade
de som motsatte sig flytten till Frescati att den stadsatmosfär av bokhandlare, antikvariat
och cafésamtal som gav mening och innehåll i studieplanens torra fakta,
inte kunde uppnås i det nya universitetets kala korridorer och uppehållsrum. Sett
ur perspektivet lärande, forskning och bildning skulle en flytt från Stockholms
innerstad vara direkt kontraproduktiv, menade de.
Men inspirerade av Gunnar Myrdal, som hade erfarenheter av de amerikanska
universitetens campusanläggningar, drev regering och byggnadsstyrelse igenom
utflyttningen. Därtill bröts den traditionella organisationen i fakulteter och institutioner
upp. Anledningen var bl. a att man därigenom ville främja ett tvärvetenskapligt
tankeutbyte utöver de traditionella ämnesområdenas gränser (Caldenby
94). Särskilt humanisterna protesterade och menade att det inte blev vidare
mycket tvärvetenskap av att man stod och väntade utanför föreläsningssalen tills
fysiskstudenterna skulle strömma ut därifrån.
1

Frescati är den första externetableringen av den högre undervisningen i Sverige,
men den hade sin motsvarighet runt om i Europa. Ett exempel är Odense universitet
från 1970-talets början, som ser ut som ett stort hangarfartyg i Cortenstål som
strandat på ängarna utanför stan. En av dess lärare kallade det ”Ett monument
över det kongelige danske socialdemokrati”. Runt om i Europa, som t ex i Paris
och Berlin protesterade studenter och lärare mot vad de ansåg vara ett brott mot
det fria lärandet och den fria forskningen. 68orna såg byggandet av de externa
undervisningsfabrikerna som ytterligare ett exempel på förtrycket av världens folk
och demokratier.
I Sverige skulle Frescati bli modell för de mindre högskoleorterna runt om i landet:
Umeå, Örebro, Karlstad, Linköping och Växjö. Mer än i påståendet att detta
hade sin grund i kommunstyrelsernas önskemål att få ut de bråkiga fyrtiotalisterna
från stadens centrum, var det fråga om att snabbt och rationellt ta hand om utbildningsexplosionen
på 60-talet. Fyrtiotalets babyboom blev en puckel av ungdomar
som studerade vidare samtidigt som forskningsverksamheten expanderande, särskilt
inom naturvetenskap och teknik. Nu gällde det att snabbt och billigt få fram
lokaler i konkurrens med andra byggnadsuppgifter (t ex bostäder) och industrins
behov av arbetskraft. Dessutom hade staten mark utanför städerna. Sällan blev det
emellertid helhetsmiljöer som de amerikanska campusområdena, med studentbostäder
och andra sociala funktioner. De var enfunktionella utlokaliserade enklaver,
precis som de köpcentra, sjukhus och bostadsområden som också byggdes vid
denna tid.
Det finns emellertid exempel på såväl hela universitet som enskilda institutioner
som lyckas bita sig fast i staden. I Danmark finns Köpenhamns universitet, som
har sina institutioner spridda i hela stan. London, Cambridge och Oxford är brittiska
exempel.
I Frankrike har det kommit till uttryck i femårsplanen Université 2000, lanserat
under 1990-talet. Bakgrunden är en fortsatt utbildningsexplosion och en ambition
att öka den nationella konkurrenskraften genom höjning av utbildningsnivån, men
därutöver också insikten att 60-talets externa campusuniversitet är synnerligen
oattraktiva för såväl lärare som studenter, som nu kan röra sig fritt över hela
Europa. Man talar om universitetet som ”stadens kristallisationspunkt”, där butiker,
bibliotek, caféer, torg ska utgöra mötesplatser för lärare, studenter och besökare.
Dels handlar det om att göra externuniversiteten mera stadslika, genom att
tillföra kulturella och kommersiella lokaler, dels handlar det om att ”inlokalisera”
universitetsinstitutioner i staden till centrala tomter, t ex gamla industriområden.
Ett exempel är juridiska fakulteten i Lyon som inrättat sig i en gammal tobaksfabrik.
Dess klosterligt slutna gårdar blir universitetsmiljöns inre mötesplatser,
motsvarande ”the Quadrangle” i Cambridge och Oxford. Utåt vänder sig ett antal
föreläsningssalar, caféer, bibliotek mot en stadsgata där det också finns butiker
och McDonalds. Det påminner om Bolognas drygt 400 år äldre stadsuniversitet
som också har en inåtvänd gård sammanbyggd med en butiksarkad mot gatan
(Caldenby 94).
I Sverige har vi sedan gammalt Uppsala och Lund, även om Esaias Tegnér kallade
Lund en akademisk bondby och båda universiteten har många institutioner utanför
BTH/Louise Nyström 2002-12-04
2

stadskärnan, t ex LTH i Lund och den medicinska fakulteten i Uppsala. Men de
uppfattas som lärdomsstäder, där lärande och forskning lever i symbios med
stadens liv och utbud.
Ett något nyare exempel är Göteborgs Universitet. Det började 1891 med hjälp av
donationsmedel och byggde på de liberala grundidéerna om dels den fria akademin,
öppen för alla utan elitism och bildningshögfärd, dels den merkantila inriktningen
på ”nyttiga” ämnen. Fram till 50-talet inrymdes hela högskolan i huvudbyggnaden
och trängseln började bli katastrofal. Chalmers och medicinska fakulteten
fick nya lokaler i halvcentrala lägen, men övriga institutioner hankade sig
fram genom att hyra in sig i de stora villorna som göteborgssocieteten inte längre
hade råd med. På 1970-talet hade universitetet ett 70-tal olika adresser.
Denna oplanerade utspridning hade inte bara nackdelar utan också fördelar i form
av en större självständighet för institutionerna och ett närmare förhållande mellan
lärare och elever. Vid sidan fungerade de tvärvetenskapliga centrumbildningarna,
som är så vanliga i Göteborg, som mötesplatser. På det här sättet överlevde Göteborgs
universitet utbildningsexplosionens externlokalisering. Nu har medvetenheten
om fördelarna med spridda institutioner lett till att man utvecklat en samling
kluster som ”Humanisten” och ”Samvetet”, som ganska väl låtit sig infogas i
stadsmönstret. Vasagatan som tidigare var en tom allé, har nu blivit ett vitalt stråk
för cyklande, promenader och möten. Utmed gatan finns databutiker, bokhandlare
och caféer i de tidigare övergivna källarlokalerna (Caldenby 94).
Den nutida utvecklingen av förhållandet mellan stad och högskola präglas av
vankelmod och brist på enhetlig riktning. Man bygger lite här och där och kallar
allt för campus, t ex Linköpings universitets Campus Norrköping i det centrala
industriområdet runt Motala ström, Mitthögskolans campus i Sundsvall, Härnösand,
Östersund, Blekinge högskolas campus i Ronneby, Karlskrona och Karlshamn.
Ordet campus har därmed förlorat sin ursprungliga betydelse, dvs. högskola
avskilt från staden. Istället har det kommit att betyda ”del av högskola på
visst avstånd från de andra delarna av högskolan”. Viktigare är då den trevande
utvecklingen mot en större fysisk integration av högskolan och staden, på ungefär
samma sätt och med samma argument som det franska programmet. De externa
universiteten kompletteras med bibliotek och kårhus, halvcentrala kasernområden
omvandlas till högskolor, i takt med att försvaret krymper. Ty även i Sverige har
insikten spritt sig att stad och högskola har nytta av varandra, såväl när det gäller
ömsesidigt lärande som när det gäller social utveckling och kommunal ekonomi.
För båda handlar det dessutom om konkurrens: studenter såväl som skattebetalare.
Några exempel:
• När institutionen för samhällsbyggnad vid KTH frågade de många utländska
studenterna varför de valt detta ämne, blev svaret: ”Jag vill gärna bo i Stockholm
och samhällbyggnad är väl OK.”
• Karlskrona-Ronneby högskola placerade institutionen för fysisk planering i
Uddcombs tomma fabrikslokaler på perifera Verkö utanför Karlskrona.
Studenterna tröt och man fick tänka om. Det blev istället kustartilleriets
tomma kaserner på halvcentrala Gräsvik som togs i bruk, trots att den centrala
gasverkstomten mitt på Trossö hade gett en bättre studiemiljö för de stadsbyggnadsstuderande.
BTH/Louise Nyström 2002-12-04
3

• I Östersund ville landstinget få användning av det gamla mentalsjukhuset på
Frösön. Men i samarbete med Mitthögskolan lyckades kommunen få igenom
de centrala I5-kasernerna nära station och bussterminal, för att därigenom
dels öka upptagningsområdet för studenter, dels bidra med köpkraft till butiker
m.m. i centrala Östersund.
Parallellt med utvecklingen av högskolan, kan man se utvecklingen av forskningsinstitut
och vetenskapsparker. Forskningsinstituten hade sin glanstid i Sverige
mellan 1960 och 1980. De var ämnade att inom ett visst begränsat och av samhället
utpekat område ta fram forskningsresultat och beslutsunderlag. Ett skäl till att
starta forskningsinstituten var att samhällets beslutsfattare inte tyckte sig få vad de
ansåg sig behöva från universiteten. Forskarna där, inte minst inom de samhällsvetenskapliga
institutionerna, hävdade nämligen forskningens integritet att
självständigt välja forskningsuppgift och lägga fram resultat som inte styrdes av
några andra hänsyn än de vetenskapliga. Den inomvetenskapliga nyttan sattes
framför den samhällsrelevanta. Med forskningsinstitutet kunde däremot samhället
(stat, organisationer och näringsliv, ofta i symbios) precisera forskningsuppgiften.
Det kanske mest välkända forskningsinstitutet är Los Alamos i New Mexico,
USA, där 4000 forskare sattes att utveckla den amerikanska atombomben 1942.
Eftersom det rörde sig om både militära och industriella hemligheter avstängdes
forskarna från omvärlden. Nu gäller forskningen solenergi, plasmafysik och kärnfysik
och är sedan 1957 delvis öppen för civil forskning.
Ett svenskt forskningsinstitut var Statens institut för byggnadsforskning (SIB),
som 1974-92 fanns i Gävle, men som dessförinnan funnits sedan 1942 i Stockholm.
Själv arbetade jag där 1974-88. SIB, med sina ca 160 anställda, hade till
uppgift att lägga fram resultat av betydelse för byggnadsverksamheten om alltifrån
materialteknik och ventilation till samhällsplanering och bostadsfinansiering.
Syftet var att ge forskarna lugn och ro att utveckla sina projekt, utan att bli störda
av krav på undervisning eller annat samröre med omgivningen, som t ex att behöva
söka anslag eller livnära sig på tillfälliga och korta uppdrag från företag eller
kommuner. Men syftet var också tvärvetenskapligt, vilket kom till uttryck i några
forskningsprojekt, om långt ifrån alla eller ens de flesta. Så till exempel samarbetade
arkitekterna å ena sidan med teknikerna och å andra sidan med samhällsvetarna.
Det tvärvetenskapliga syftet och ambitionen att främja inbördes interaktion mellan
forskarna avsatte sig också i byggnadsplanen. Från entrén möttes man inte bara av
växeln och receptionen utan också av lunchrestaurangen, som man måste igenom
för att komma till forskarrummen och labbhallen. Vart man än skulle i huset passerade
man restaurangen och kunde se vilka som satt där, slå sig ner vid ett bord,
komma på en idé eller be om ett litteraturtips. Detta arrangemang var ett högst
medvetet drag av arkitekterna Erik och Tore Ahlsén, för att skapa maximala möjligheter
till interaktion. Detta tas återigen upp i det sista avsnittet.
Av sin omvärld blev SIB ständigt utsatt för kritik från två håll. Byggsektorn menade
att SIB slöt sig inne i sitt elfenbenstorn, att dess resultat inte var användbara i
praktiken. Universitetsvärlden menade att SIB inte motsvarade rimliga krav på
vetenskaplig kvalitet, samt också att forskarna inte deltog i undervisningen. Denna
dubbelriktade kritik bidrog till att SIB lades ner 1992. Den samhällvetenskapliga
BTH/Louise Nyström 2002-12-04
4

delen inordnades under Uppsala universitet, och den tekniska först under KTH
och sedan under Gävle högskola. Det fick nu inte till följd ett större utrymme för
den ”fria” forskningen, eftersom anslagen ströps och verksamheten blev mer
beroende av forskningsanslag och uppdragsfinansiering, precis som på andra håll.
Som svar på behovet att knyta forskningen närmare praktiken startades ett stort
antal vetenskapscentra, forskarbyar, science parks, etc på 1980-talet. De hette sånt
som Ideon, Innovatum, Symbion och Innopolis. Syftet var just att i ordnade former
sammanföra forskning (eller snarare teknisk utveckling) med företagens
utvecklingsavdelningar. En variant av ett sådant vetenskapscentrum är Soft Center
i Ronneby som inrymmer ett antal IT-företag. Kopplat till Soft Center finns Blekinge
Högskolas utbildning och forskning i IT. Lindholmen Science Park i Göteborg
är en annan variant. Lindholmen på Norra Älvstranden är ett av de gamla
varvsområdena, som nu utvecklas för ny användning. Här har Chalmers byggt sitt
IT-campus, hit flyttar Volvos och Ericsons utvecklingsavdelningar och framöver
hoppas man på företag inom ”infotainment”. Attraktiviteten ligger i närheten till
varandra, men också i att finnas i Göteborg. Genom sin storslagna arkitektur och
sin rika tillgång till lokaler av olika slag är Lindholmen dessutom en plats som
inspirerar till tidigare otänkta idéer, möjligheter och kombinationer.
BTH/Louise Nyström 2002-12-04
* * *
Stadsuniversitetet, campus (i sin ursprungliga betydelse), forskningsinstitutet och
vetenskapscentret representerar fyra olika organisations- och lokaliseringsformer
för lärande 1 . I botten av var och en finns olika vetenskapsideal och uppfattningar
om hur lärande går till, dels när det gäller graden av interaktion med det omgivande
samhället, dels när det gäller vad lärandet och forskningen ska leda till – vems
nytta som ska tjänas. Annorlunda uttryckt handlar det om praktisk eller vetenskaplig
relevans.
Med avseende på graden av interaktion med samhället kan man urskilja två spår.
Det ena spåret, som handlar om att lärandet bör isolerad från samhället, går från
Platons dialoger i trädgården hos Academos (han som gav akademin dess namn)
till det amerikanska campus som ansågs kunna ge den bästa lärdomsmiljön långt
bort från stadens rök och larm. Det andra spåret, att söka interaktion med samhället,
går från medeltidsklostrets slutna gård bredvid kyrkan mitt i staden till de
europeiska stadsuniversiteten, med både sin inre slutenhet och sitt interface med
omvärlden. Det handlar om lärande i offentligheten, att utsättas för det vidgade
samtalet, samhällslivet i stort. Mot forskning och lärande i splendid isolation sätts
nätverksbyggande och möten som avgörande faktorer för lärandet. Å ena sidan
kontemplativt lärande å andra sidan interaktivt. Samma skillnad i graden av interaktion
finns mellan forskningsinstitutet, där forskarna ska lämnas ifred och vetenskapscentret,
där forskarna ska interagera med näringslivet.
Även när man ser på den andra aspekten, nyttoaspekten, finns det två linjer, nämligen
samhällets nytta å ena sidan och akademins nytta å den andra. I det första
1 Med lärande menas här alla former för att utveckla och tillföra kunskaper, insikter och färdigheter,
det må vara i undervisning, forskning eller utvecklingsarbete.
5

fallet är huvudsyftet med verksamheten att få fram produkter och beslutsunderlag
som är direkt användbara i praktisk verksamhet. I det andra är det i huvudsak
fråga om att hävda den vetenskapliga kunskapen, den som förs vidare och utvecklas
oberoende av om den är användbar utanför högskolan. Forskningsinstituten
och vetenskapscentra är till för att ge samhället svar på bestämda frågor. För detta
sammanförs ett antal forskare med utvald kompetens att ensamma eller i samarbete
med företagens expertis komma fram till praktiskt och ekonomiskt fungerande
lösningar. Om nyttan istället är den akademiska att fritt kunna utveckla lärande på
egna villkor står campus och stadsuniversitetet till buds.
Nedanstående tablå sammanför de två spåren när det gäller förhållandet till
samhället med de två nyttoprinciperna. Som i alla liknande sammanhang gäller
naturligtvis att det är fråga om idealtyper och förenklingar och att det förekommer
en rad mellanformer och varianter.
Lärande och nytta i förhållande till olika bebyggelsealternativ
Isolerat från samhället
Interagerande med
samhället
BTH/Louise Nyström 2002-12-04
Styrd av samhällsnytta
Styrd av akademisk nytta
Forskningsinstitut Campus
Science Park
* * *
Stadsuniversitet
Det förefaller alltmer uppenbart att det är de modeller som i någon form
interagerar med samhället som ter sig mest attraktiva idag, medan de isolerade
formerna för lärande mer eller mindre ifrågasätts. I det här avsnittet görs en kortfattad
beskrivning av vilka fördelarna med den interagerande modellen, särskilt
den som handlar om interagerande mellan högskola och samhälle. Det leder fram
till en diskussion om vad som krävs av den fysiska miljön för att man ska kunna
ge goda förutsättningar för interaktion.
Tredje uppgiften, som läggs på högskolan, går ut på att denna ska dela med sig av
sina kunskaper till det omgivande samhället, genom t ex kvällsföreläsningar och
medverkan i lokala utvecklingsprojekt. Men frågan är om inte högskolan har lika
mycket att lära av omgivningen som vice versa. Ty likaväl som samhället får
näring från lärdomsprocessen suger studenter och forskare åt sig näring från omgivningen.
Detta sker särskilt inom samhällsvetenskap (inkl ekonomi) och humaniora,
där omgivningen bidrar med exempel och illustrationer till läroböckernas
torra teori, men därutöver också med underlag för empiriska studier. Men omgivningen
är också avgörande för teknisk utveckling: närheten till ”kunden”, dvs. det
omkringliggande samhället ger idéer till nya produkter.
6

På samma sätt förhåller det sig med den praktisk-ekonomiska nytta som högskola
och samhälle har av varandra. Det är omgivningen som står för studenternas och
lärarnas vardag: Närheten till naturen och joggingspåret, eller närheten till stadens
utbud av bibliotek, butiker, biografer och pubbar, bra bostäder god kommunal
service, skolor etc. Lokaliseringen bestämmer också sådant som resmönster: Når
man högskolan endast med bil och gles busstrafik eller kan man ta sig dit (och
därifrån) till fots, med cykel eller tåg? På detta hänger i sin tur både studenternas
ekonomi och det omland från vilket högskolan kan rekrytera.
Ur samhällets synpunkt utgör studenter och lärare underlag. De handlar i butiker,
de går på konserter, de betalar skatt och de hyr bostäder. En bokhandlare på en
mindre högskoleort som också kan förse studenter med kurslitteratur kan kanske
överleva, men inte den som får konkurrens av en boklåda på campus, som kanske
inte heller klarar sig därför att allmänheten inte hittar dit. Är det för långt ner på
stan från det perifera studentbostadsområdet blir det till att beställa hem pizza
istället för att gå på krogen. Närhet mellan högskola och stad ger allts synergieffekter
som hjälper båda till bättre kvalitet och kanske t o m att överleva. Studenter
och lärare bidrar också till stadens kulturliv, genom att gå på kvällsföreläsningar,
ordna jazzkonserter och besöka biblioteket. På samma sätt går den vitalitet
som studenter bidrar med till stadslivet förlorad om högskolan och studentbostäderna
ligger långt utanför.
Det är tydligt att det symbiotiska förhållandet mellan stad och högskola kommer
särskilt till uttryck i stadsuniversitetet och dess parallell kunskapsstaden. Som i
Juridikum i Lyon handlar det därmed om en blandning av högskolans lokaler och
studentbostäder med stadens butiker, kontor, offentliga lokaler och bostadsbebyggelse.
Det ger därtill förutsättningar för samutnyttjande.
Det är svårt att sätta fingret på de mekanismer som gör att interaktion uppstår.
Men det finns en ledtråd, nämligen serendipitet (Nyström 2002). Detta konstiga
ord betyder ”att av en slump göra en lycklig upptäckt”. Det är när man utan att ha
planerat det helt oväntat finner lösningen till ett problem. Eller när man plötsligt
råkar på en gammal bekant, tar en öl och utvecklar en gemensam idé. Serendipitet
är flanörens modus vivendi, men det är också den nutida stadsungdomens strategi.
I Göteborg har stråken, särskilt Linnégatan, tagit över rollen som mötesplats från
torgen (Olsson 1998). Anledningen är att på stråken kan man promenera i maklig
takt, titta på folk, kolla dem som sitter på restaurangerna och i gengäld bli kollad
av dem. Detta ger de största chanserna att träffa folk. Det gör man helt enkelt inte
genom att ställa sig mitt på torget och vänta.
Samma strategi låg bakom restaurangens placering på SIB och den ligger bakom
studenternas preferens för att använda högskolornas allmänna utrymmen till
studieplatser. Samtidigt som de pluggar kan de hålla utkik efter den rätte. Och
även om det är effektivare att sitta på studentrummet inför tentan är det mindre
ensamt på biblioteket eller i läsesalen. Samma serendipitetens princip är orsaken
till att små kunskapsföretag etablerar sig i innerstan. ”Det är på gatan som man
raggar jobben inte i kuvösen” som en bekant uttryckte saken.
Nätverk, ju tätare desto bättre, är bra för interaktivt lärande liksom för alla former
av mänskligt utbyte. Men det är tydligt att det planerade nätverket inte är tillräck-
BTH/Louise Nyström 2002-12-04
7

ligt. Därutöver krävs det oplanerade, och därmed de förhållanden som ger maximal
serendipitet. Den fysiska strukturen för denna är den täta och funktionsblandade
kunskapsstaden, där stadsuniversitetet är integrerat i samhället.
Källor:
Claes Caldenby, 1994, Universitetet och staden. Göteborg: White Coordinator.
Louise Nyström, 2001, “Quality of Life in Europe in the 21 st Century”. Frank Eckardt &
Dieter Hassenpflug (eds) Consumption and the Post-Industrial City. Weimar: Bauhaus
Universität-Weimar.
Sören Olsson, 1998, Det offentliga stadslivets förändringar. Göteborg: Centrum för
stadskultur.
Sverker Sörlin, 1997, ”Kunskapsstaden förr och nu.” Framtidsstaden V: Visioner av kunskapsstaden.
Karlskrona: Stadsmiljörådet.
Louise Nyström är adjungerad professor i fysisk planering med inriktning på stadsgestaltning
och stadsliv vid Blekinge tekniska högskola. Hon är också stadsmiljörådets rådssekreterare.
I sin grundutbildning är hon arkitekt. louise.nystrom@bth.se
BTH/Louise Nyström 2002-12-04
8