KAPITEL 5 Biografi och livsberättelse ... - Lunds universitet

KAPITEL 5
Biografi och livsberättelse som perspektiv i socialforskning
Anna Johansson och Peter Öberg
Inledning
”Jag begynner ett företag som aldrig har ägt någon motsvarighet … Jag vill för mina likar
framställa en människa helt och fullt … och denna människa är jag”, skriver Jean-Jacques
Rousseau i sina Bekännelser (1782–89/1999:11). Men redan cirka år 397 hade Augustinus
skrivit sina Bekännelser (svensk utgåva 1971) som räknas som den första egentliga
självbiografin, där han i biktens form – inför läsaren och Gud – beskriver sitt syndiga liv och
sitt lidelsefulla sökande efter sanningen. Dessa tidiga bekännelseskrifter fyller ett viktigt
biografiskt kriterium: en reflexiv granskning av det egna jaget. Utifrån biografin kan läsaren
se det mönster som har format huvudpersonens existens.
Detta biografiska reflekterande blev föremål för samhällsvetenskaplig forskning
redan på 1920-talet av sociologerna inom den så kallade Chicagoskolan (se även kapitel 3 och
4 i denna bok). Där användes livshistorisk metod för att samla in och analysera personliga
berättelser med syftet att undersöka socialt liv och kulturella mönster. Metoden gav rik
kunskap om aktörernas meningsskapande, det sociala livets komplexitet och vardagslivets
relationer. Den personliga berättelsens främsta fokus var dess historiska aspekt: vad som
faktiskt har hänt. Utifrån denna naturalistiska inriktning strävade forskarna efter
sanningsenliga tolkningar av objektiva händelser.
I The Polish peasant in Europe and America anordnade pionjärerna William I
Thomas och Florian Znaniecki (1918–20/1927) biografitävlingar där deltagarna ombads
skriva om sitt liv som ung bonde. Berättelsen blev en del i att återskapa personens livshistoria.
Men de tidiga forskarna använde sig också av andra personliga dokument som brev,
dagböcker, minnesanteckningar och intervjuer.
Som en följd av krav på kvantifiering och rigorösa mätmetoder inom
amerikansk samhällsvetenskap förpassades sedan den biografiska forskningen till marginalen
under flera decennier. Men den fick en renässans i slutet av 1970-talet som en del av ett
växande intresse för kvalitativ forskning i allmänhet. På Internationella sociologförbundets
IX:e världskongress i Uppsala år 1978 institutionaliserades biografiforskningen som en del av
samhällsvetenskapen. Flera föredrag om livshistoria framfördes, vilket resulterade i antologin

Biography and society: The life history approach in the social sciences (Bertaux 1981; se
även Miller 2005).
Den nordiska biografiforskningen sköt fart under 1970-talet, framför allt i
Finland. Syftet var att studera hur människor verkligen lever för att få kunskap om
samhällspolitikens förutsättningar och konsekvenser (Roos 1985). I Sverige företräddes
biografisk forskning först av etnologer, men senare även av andra samhällsvetenskapliga
forskare (se t ex Johansson 1999; Tigerstedt m fl 1992; Öberg 1997).
Vad är en biografi?
Biografi handlar om att skriva (graphein) liv (bios). Livsberättelserna kan vara muntliga
eller skriftliga. Om livsberättelsen skrivs i första person är det fråga om en självbiografi, om
den skrivs av en annan person kallas det en biografi. I biografisk socialforskning kan
materialet alltså samlas in både i form av självbiografiska berättelser och i form av berättelser
som på olika sätt har strukturerats av forskaren.
En av biografiforskningens förgrundsgestalter, J P Roos, definierar självbiografi
som ”en berättelse (eller en samling berättelser) som bygger på personens eget liv, där den
person som berättar är representerad som berättelsens subjekt och där han själv definierar vad
som skall – och inte skall – berättas” (1988:140). Här sätts människors egna tolkningar av sig
själva i centrum, med all komplexitet och motsägelsefullhet.
Laurel Richardson (1990) ger flera argument för studiet av livsberättelser. Dessa
artikulerar människors vardagserfarenheter (livsvärlden) samt synliggör regler och
tolkningsramar som människor rutinmässigt använder för att förstå sig själva och andra. De
synliggör hur människor upplever sitt subjektiva liv (den självbiografiska aspekten). De
skapar en möjlighet att ta del av och förstå andra människors liv. De erbjuder modeller för
läsaren att kunna förstå sitt eget liv. Som kulturella berättelser om det egna landet, den etniska
gruppen, socialklassen, genus eller den sexuella identiteten (den kollektiva subjektiviteten)
utgör de moraliska berättelser om ”vårt eget folk”, t ex som erövrare eller offer. De kan som
kollektiva berättelser ge röst åt dem som varit tystade och marginaliserade av de hegemoniska
och dominerande kulturella berättelserna. Ett exempel är etnologen Bo Nilssons (1999)
livshistorieintervjuer med tio ”gammpojkar”, ungkarlar födda under mellankrigstiden.
Analysen av berättelser av män i heterosexualitetens periferi synliggör normer för
heterosexuell maskulinitet och sexualitet.
Individen i biografin
2

Livsberättelser är ett medel att konstituera identiteter, att förmedla en bild av vem
huvudpersonen är och hur denna har blivit den han eller hon är (Burgos 1988). De
självbiografiska berättelserna utgör alltså en ”jag-teori” som förklarar berättarens individuella
utveckling i form av strukturerade självbilder (Kohli 1981). Dan P McAdams (1990)
beskriver i sin livsberättelseteori hur identiteten, medvetet och omedvetet, börjar formas under
adolescensen: ”A person defines him- or herself by constructing an autobiographical story of
the self, complete with setting, scene, character, plot and theme ... The story is the person’s
identity” (1990:151). Personen blir alltså både historikern och historien, både producenten och
produkten, en berättare som konstituerar sig själv via berättandet.
Biografin som individuell berättelse ger forskaren ett inifrånperspektiv på
individens liv och är enligt Daniel Bertaux (1981) ett utmärkt verktyg för att studera vad
människor redan vet om socialt liv. Individen berättar sitt liv utifrån sina egna val,
definitioner, begrepp och konstruktioner. Berättelsen kan t ex bidra med medborgares och
klienters perspektiv och därför utgöra viktiga underlag för välfärdsprogram och
socialpolitiska beslut. När man förstår en klient, förstår man dennes historia eller berättelse.
Enligt Vanessa May (2001) bör forskaren först ge människor utrymme att berätta sin historia,
att fritt skapa mening i ett sammanhang som är relevant för dem – och sedan blottlägga
berättelsens innebörd och ge den en samhällsvetenskaplig kontext.
Den brittiska muntliga historieforskningstraditionen har bland annat haft som ett
syfte att ge människor förtroende för sina egna minnen och tolkningar av det förgångna, för
sin egen förmåga att bidra till historieskrivningen, för sitt eget sätt att tala (Thompson 1980).
Men biografin som individuell berättelse kan även ge ett utifrånperspektiv på
individen. Detta är fallet t ex när berättelser om klienters liv skrivs av professionella inom
vård och omsorg, eller när anhöriga berättar en dement äldre människas historia. Bertaux
(1981) använder begreppet ”topisk biografi” för berättelser som endast täcker vissa aspekter
eller delar av livet. Gunnar Bernler och Anders Bjerkman (1990) använder i stället Paul
Ricœurs begrepp ”biografem” för korta, avgränsade anekdotiska berättelser om livet, utan
annat samband än att de förknippas med en viss person: inom sjukvård, fångvård, socialvård,
rättsväsende, äldreomsorg etc. Som de konstaterar skrivs det i Sverige miljoner ”biografem”,
ofta om personer som är svaga och avvikande. Dessa berättelser om delar av människors liv –
i journaler, akter, utredningar och anamneser – ges sällan offentlighet, men sätter djupa spår i
den enskildas tillvaro. Författarna, som även använder begreppet ”patografi” för berättelser
om livet tolkat utifrån den omskrivnes sjukdomstillstånd, ställer sig frågan varför dessa
3

iografem skrivs just så som de skrivs – och vilka konsekvenser detta får för den berörda
individen.
Samhället i biografin
I samhällsvetenskaplig biografiforskning har ett syfte varit att återspela samhälleliga
processer, att vara en förmedlande länk som offentliggör det privata och individualiserar
historien och samhället. Man kan varken förstå en individs livshistoria eller ett samhälles
historia, om man inte förstår dem båda (Mills 1959/1985). Det individuella och det kollektiva
finns invävt i samma berättelse. Individen säger ”jag”, men det kan läsas som ”vi”, som en
representation för en större samhällsgrupp, en kollektiv subjektivitet (Ehn 1992). Individen
förstår sina upplevelser och sitt öde genom att placera in sig själv i en given historisk tidsepok
och social kontext.
Ett sätt att beskriva en kultur är enligt Jerome Bruner (1987) de
berättelsemodeller denna kultur tillhandahåller för att beskriva ett livslopp, t ex vilka
normativa förväntningar som riktas mot berättarna under olika skeden av livet. För den
socialvetenskapliga forskaren krävs det emellertid träning för att bakom den mänskliga
röstens solo höra musiken av samhället och kulturen (Bertaux 1990).
Redan under 1900-talets början hade ett antal huvudinriktningar inom
livshistorisk forskning utkristalliserats. Biografiska studier inom antropologin har ofta haft
som syfte att – i ett inifrånperspektiv – beskriva en kultur, en subkultur och kulturella
processer. Målet har också varit att belysa vanliga människors liv med ett perspektiv och en
detaljrikedom som ”transformerar en främling till en vän” (Crapanzano 1984). En viktig
inspirationskälla har varit Oscar Lewis (1975) etnografiska studier. I Sánchez och hans barn
(1970), en självbiografi av en mexikansk familj, låter han varje familjemedlem berätta sin
egen historia, vilket samtidigt ger en bild av en ”fattigdomskultur” i Mexico.
Samhällsstrukturen återspeglas också i genusspecifika konventioner för
livsberättelser. Den litterära självbiografin har historiskt dominerats av äldre berömda män
vilkas berättelser formats till en utvecklingshistoria där anlagen till den vuxne mannens
livsverk kunnat spåras redan hos den lille gossen. Denna framgångshistora möter vi sällan i
självbiografier skrivna av kvinnor.
Isabelle Bertaux-Wiame (1981) skriver att kvinnors och mäns sätt att berätta sitt
liv skiljer sig på väsentliga punkter, att berättelser med ett manligt respektive kvinnligt jag
kan urskiljas. Män skapar ofta ett målmedvetet berättarjag som fattar självständiga beslut och
ansvarar för sitt eget liv, ett liv som innehåller få motstridigheter och sidospår. Kvinnors
4

erättarjag är mera motstridiga och inkonsistenta. Kärninnehållet är kvinnans förhållande till
andra människor.
På senare år har man inom feministisk biografisk forskning i allt högre grad
ifrågasatt uppdelningen i ”manliga” och ”kvinnliga” berättelser och snarare synliggjort hur
kvinnors berättelser varierar utifrån klass, ”ras”/etnicitet, sexualitet och generation.
Ett centralt mål med samhällsvetenskaplig biografisk forskning är alltså att
synliggöra de sociala, ekonomiska, kulturella och historiska krafter som skapar, förändrar
och träder in i människors liv, hur människor handlar och anpassar sig utifrån de gränser
och möjligheter som givna samhälleliga och historiska förutsättningar tillhandahåller
(Bertaux 1981).
Teoretiska/epistemologiska perspektiv
Biografisk socialforskning som metod kan användas i olika syften och med olika
perspektiv: för att studera och förstå enskilda individer, brukare, klienter och deras
identitetsutveckling; för att studera och förstå sociala processer, t ex åldrandet i olika
generationer; för att studera och förstå en kultur, dvs individuella livshistoriers kontext; samt
för att utveckla socialvetenskapliga teorier. Nedan kommer vi att behandla biografisk metod
från två teoretiska perspektiv: ett naturalistiskt och livsfokuserat, respektive ett
konstruktionistiskt och berättelsefokuserat.
Det naturalistiska eller realistiska perspektivet
Det naturalistiska eller realistiska perspektivet, som gav röst åt avvikande och eftersatta
grupper i samhället, dominerade den tidiga biografiforskningen som beskrevs i början av detta
kapitel. Perspektivet bygger på en tydlig åtskillnad mellan å ena sidan världen (realiteten)
”där ute”, å andra sidan utsagorna (berättelserna) som görs om denna, dvs en spegel- eller
korrespondensteori om hur verkligheten representeras i berättelsen (Atkinson 1992; Roos
1994).
Självbiografin studerades som ett historiskt dokument med information om
individen, tidsperioden och historien. Syftet var att erhålla den autentiska livshistorien, vilket
Christoffer Tigerstedt (1990) kallar ”så som livet verkligen varit-biografin”. Berättelsen
utgjorde data om livet. Idealet var data som skulle utgöra ett transparent fönster, antingen till
objektiva fakta om historiska och samhälleliga händelser, eller till berättarens
upplevelsevärld, s k ”psykiska fakta” (Peacock & Holland 1993). Det var utifrån detta
perspektiv ingen skillnad på om data erhölls genom berättelser eller genom t ex enkäter.
5

Det naturalistiska perspektivet gav också möjlighet till triangulering, dvs att
kontrollera validiteten av berättelserna genom andra källor. Den ”verkliga personen” antogs
finnas någonstans i skärningspunkten mellan dessa olika data (Denzin 1989). Källkritiken mot
berättelserna implicerade att informationen kunde vara vilseledande eller oärlig och därför
borde kontrolleras mot andra källor.
Det berättelsefokuserade perspektivet
Det naturalistiska perspektivet blev senare ifrågasatt och den ”naiva realismen” beskrevs
som ett förlorat paradis (Roos 1994). Snarare än att göra anspråk på en sanningsenlig
rekonstruktion av ett liv, har forskningsuppgiften blivit att tolka den komplexa processen att
konstruera en berättelse om ett liv. Från ett konstruktionistiskt perspektiv har man anammat
uppfattningen om livet som konstruerat genom berättelser. Livsberättelser är symboliska
konstruktioner som kräver tolkning (Behar 1990; Denzin 1995). Tyngdpunkten i
biografidiskussionen förflyttas från innehåll till form.
Ett konstruktionistiskt perspektiv ser livsberättelser som situationsbundna
versioner och poängterar vikten av att undersöka hur människor presenterar sitt liv i skilda
sammanhang och hur forskare medverkar i och omskapar dessa berättelser (Ehn 1992).
I den naturalistiska traditionen har en livshistoria på ett oproblematiskt sätt
ansetts representera ett samhälles eller en kulturs historia. I ett berättelsefokuserat perspektiv
undersöker man i stället den mångfald perspektiv som finns i varje konstruktion av
livshistorier där alla berättelser kan vara ”sanna” (Marcus & Fisher 1986). I detta perspektiv
betonas relationen mellan text (berättelsen) och kontext (det sociala sammanhanget). Ett av
argumenten är att det inte över huvud taget är möjligt att skilja de liv människor lever från
deras berättelser om dessa liv. Genom berättelser konstituerar människor sin världsbild och
sina identiteter. Människor blir de självbiografiska berättelser de berättar om sina liv (Bruner
1987). För att göra en händelse begriplig måste man skapa en berättelse om vad som hände.
En berättelse kan aldrig bli en redogörelse om ett liv som det faktiskt var, utan är alltid en del
av en pågående konstruktion av historien, kulturen och jaget.
Från livshistoria till livsberättelse
Vändningen från innehåll till form innebär också att fokus övergår från historien till
berättelsen, från history till story. Genom att använda livsberättelse i stället för livshistoria
betonas de narrativa medel berättarna använder snarare än vad som faktiskt hände. Det sker
ett skifte från en absolut ”historisk sanning” till en relativ ”narrativ sanning” (Bar-On & Gilad
6

1994). Detta hänger också ihop med att man inte ser minnet som ett slags behållare ur vilken
man ”hämtar upp” olika fakta, utan som en social och kulturell praktik, en process vilken sker
i ett specifikt sammanhang (Adelswärd 1997).
Berättelse och liv är i ömsesidig växelverkan och berättelsens form präglar våra
handlingar, emotioner, upplevelser, identiteter etc, vilket återspeglas i artikel- och boktitlar
som Living stories, telling lives (Frye 1986), Stories lives tell (Witherell & Noddings 1991),
The stories we are (Randall 1995). För att uppleva ett liv måste vi transformera det till en text,
vilket också har beskrivits med metaforen att ”komponera” ett liv (Randall 1999).
William L Randalls (1999) redogörelse för att skapa en intrig (emplotment)
visar komplexiteten i livsberättelsen. En intrig skapas genom att: redigera, summera,
prioritera, uppfatta händelser som händelser, binda samman händelser, begripliggöra, fylla ut
tomrum/vita fläckar, skapa alternativ och bemästra konflikter (coping). I redigeringen väljs
fokus, i summeringen görs en resumé, i prioriteringen väljs vad som tas med och hur det
tolkas, i uppfattningen av händelser som händelser differentieras situationer som tidsmässiga
enheter med början, mitt och slut. I sammanbindandet ordnas händelserna kausalt, dvs ges en
innebörd. I begripliggörandet kopplas det som hände ihop med nuet samt det som förväntas
hända, för att skapa sammanhängande helheter som kan förstås och begripas. Tomrum fylls ut
för att begripliggöra genom att komplettera händelserna till en fiktiv text. Alternativ skapas
genom att se händelser från flera olika vinklar (positiva-negativa etc) beroende på den intrig
de integreras i. I bemästrandet av konflikter anpassas det märkvärdiga till det vardagliga, det
ovanliga till det vanliga, det personligt förvirrande till det kulturellt förväntade.
Utifrån detta perspektiv kan man hävda att berättelsen inte återspeglar det levda
livet – ”så som det faktiskt var” – utan alltid bör analyseras som berättelse eller text med en
narrativ struktur.
Att genomföra en biografisk studie – etiska och praktiska frågor
Biografi som metod i socialforskning följer i väsentliga delar de regler som gäller för
kvalitativ forskning generellt, även om livsberättelser också är en egen genre. Etiska aspekter
och bedömningar bör ständigt vara närvarande i varje fas av studien och i alla val som görs.
Man behöver fråga sig: Kan någon komma till skada genom att ingå i studien? Vilka
konsekvenser kan studien få för de specifika aktörerna i den specifika miljön? Dan Bar-On
(1996), som behandlat etiska dilemman i biografiska intervjuer, menar att i varje situation då
man ska ringa upp en intervjuperson för att bestämma tid och plats för intervjun, bör det
7

finnas ett ögonblick då man frågar sig följande: Kan jag ta ansvar för konsekvenserna av detta
möte? Går det att rättfärdiga utifrån intervjupersonens eget perspektiv?
Man behöver också fråga sig vilken etisk problematik som finns inbyggd i valet
av just biografisk metod. Amia Lieblich (1996) lyfter t ex fram likheten mellan den ofta
känslomässigt djupa relation som uppstår mellan psykoterapeut och klient och den relation
som uppstår mellan en person som berättar om sitt liv och forskaren som lyssnare och
medskapare av berättelsen. Samtidigt påpekar hon att det råder stor skillnad mellan de tydliga
etiska regler som styr psykoterapeutisk verksamhet och den otydlighet om etik som finns
inom narrativa studier. Det är viktigt att forskaren tar ansvar för att upprätthålla gränsen
mellan terapeutiskt samtal och forskningsintervju.
Hur samlar man in biografiskt material? I den första finländska
socialvetenskapliga biografistudien gick man ut med relativt utförliga direktiv till en
skrivartävling. Man skrev att man önskade samla in erfarenhetsbaserad kunskap om hur det
finländska samhällets förändringar hade inverkat på den vanliga medborgarens liv. Deltagarna
ombads skriva äkta och sanningsenligt ”som om du skulle samtala med en bekant eller en
vän”. Man önskade berättelser om maximalt 50 sidor, och frågade också efter bakgrundsdata
(Roos & Vilkko 1980).
Forskarna efterfrågade specifikt vissa teman i livsberättelserna: den nuvarande
livssituationen (familjeförhållanden, levnadsnivå, arbete, vänner etc), bakgrund och hur man
levt sitt liv (släkthistoria, föräldrarnas ställning, yrkeskarriär; äktenskap, barn etc). Man
önskade också att deltagarna skulle utvärdera sitt liv. Liknande förfarande har använts vid
insamlande av finländares sexuella biografier (Haavio-Mannila & Kontula 1995).
De detaljerade direktiven har sedermera diskuterats och kritiserats: hur styrde
direktiven berättelserna? När man senare utlyste en biografitävling bland tjänstemän så valde
man att inte gå ut med detaljerade direktiv. Direktiven löd: ”Skriv din självbiografi fritt och i
den form du själv önskar” (Tigerstedt 1992).
Även om det finns en väletablerad forskningstradition att studera nedskrivna
biografier är det vanligare i samhällsvetenskap att samla in muntliga livsberättelser genom
kvalitativa intervjuer. Precis som vid nedskrivna berättelser behöver man vid insamling av
muntliga livsberättelser reflektera över å ena sidan hur man ska täcka in de ämnen och
frågeställningar som är undersökningens fokus, å andra sidan samspelet med
forskningsdeltagarna och i vilken grad man ska styra berättelserna. Vilken form av intervju
och intervjuguide ska användas: en mer strukturerad eller en mer öppen intervjuform med
endast formulerade teman?
8

Att formulera frågor som uppmuntrar människor att berätta om sina liv kräver
noggrann reflektion. Adekvata sociologiska frågor kan ge adekvata sociologiska svar, men
inte nödvändigtvis berättelser om en människas liv. Susan E Chase (1995) uppmärksammar
denna problematik i en studie om arbetarklasskvinnors motstånd och ledarskap på
arbetsplatser i USA. Till skillnad från frågan: ”Vad betyder ditt arbete för dig?”, fungerade
frågan: ”Hur kom det sig att du blev …?” som en god ingång till berättandet. James E
Holstein och Jaber F Gubrium (1995) har använt följande öppningsfras: ”Varje människa har
en livsberättelse. Försök att berätta om ditt liv under ungefär 20 minuter. Börja med vad du
vill.”
Analytiska dimensioner
En av innebörderna av övergången från naturalistisk till konstruktionistisk ansats är ett
skifte i fokus: från det berättade till berättandets form. Fokus ligger inte längre uteslutande på
vad som sägs utan också på hur det sägs.
En annan innebörd i den konstruktionistiska ansatsen är att man
uppmärksammar att en berättelse alltid konstrueras i en kulturell, social och historisk kontext.
Oavsett om livsberättelser är nedskrivna eller framförda muntligt, skapas de i ett specifikt
socialt sammanhang där det sociala samspelet mellan berättare och lyssnare/läsare är av stor
betydelse. Särskilt när det gäller en muntligt framförd livsberättelse betonas att det är en aktiv
handling av skapande, en performance, som sker i relation till en publik, med en eller flera
lyssnare som medskapare av berättelsen. Detta innebär att både berättelsens
uttrycksmedel/form och innehåll ska ses som producerad i och genom detta specifika samspel.
Utifrån detta resonemang kan man i praktiken urskilja tre olika dimensioner i
analysen av en livsberättelse: innehållet, uttrycksmedlet/formen och den interpersonella
dimensionen (Johansson 2005). Beroende på vilken analysdimension man väljer att fokusera
ställs olika typer av frågor:
1. Innehållsanalysen besvarar bl a frågorna:
• Vilken är berättelsens handling? Vilka händelser skildras?
• Vilka är karaktärerna? Vem/vilka är protagonist respektive antagonist? Hur ser
relationerna ut mellan olika karaktärer? Hur framställs karaktärerna och hur definieras
de av händelserna som sker?
• Vilka är genomgående, ytliga respektive underliggande, teman?
9

I Anna Johanssons (1999) avhandling La mujer sufrida – The suffering woman analyseras
livsberättelser av nicaraguanska kvinnor i ett låginkomstkvarter. Handlingen i berättelserna
om att vara kvinna kretsar ofta runt relationen till en eller flera män. Huvudkaraktären –
berätterskan – framställs som en hårt arbetande, självuppoffrande mor och hustru i relation till
manliga karaktärer som skildras som egoistiska, ansvarslösa fäder och makar. Ett centralt
tema i berättelserna är kvinnlighet som lidande.
2. Uttrycksmedel/formanalysen svarar bl a på frågor av typen:
• I vilken ordning berättas händelserna? Hur är berättelsen organiserad: kronologiskt
eller tematiskt?
• I vilket tempo eller med vilken rytm berättas olika episoder?
• Vilka val av ord används, vilka pronomen (t ex ”man”, ”jag”)? Vilken grammatisk
form används, passiv eller aktiv?
• Vilka retoriska figurer används, t ex metaforer?
• Vilken typ av intrig har berättelsen? Är den progressiv som en komedi, eller regressiv
som en tragedi?
• Vilka genrer artikuleras i och formar berättelsen? Melodram, dokumentär eller
bildningsroman?
I projektet Livslopp och åldrande i Finland använde man livsberättelser för att analysera äldre
människors förhållningssätt till sitt åldrande. Peter Öberg (1997) identifierade sex olika typer
av intriger: Det bittra livet, Det ljuva livet, Livet som hinderlopp, Livet som fallgropar, Livet
som yrkeskarriär och Det dämpade, uppoffrande livet.
3. Analysen av den interpersonella relationen svarar på frågor som gäller:
• Berättelsens situering. Vem talar, till vem, var, när och varför?
• Hur ser relationen ut mellan berättaren och lyssnaren? Hur träffades parterna?
• Likheter/skillnader i social position: genus, klass, sexuell orientering, ålder, kunskap,
erfarenhet?
• Hur ser samspelet ut i intervjusituationen? Verbala respektive icke-verbala
uttrycksmedel. Vem dominerar?
• Finns det krispunkter i samspelet: missförstånd, konflikter?
• Vilka identiteter skapas i berättandet?
10

Dessa tre dimensioner är i praktiken sammanvävda. Vad (innehåll) och hur
(form/uttrycksmedel) samt samspel hänger ihop. Frågan är vad man som forskare betonar
mest eller har fokus på. Men även om formanalys blir allt vanligare bland samhällsvetare blir
denna dimension aldrig (och bör inte heller vara) lika framträdande som för litteraturvetare
och lingvister.
Som exempel på komplexa och intressanta sätt att analysera livsberättelser vill
vi här lyfta fram två relativt nya studier i nordisk socialvetenskap: Mona Franséhns (2001)
Självbild och förändring. Ensamma mammors livsberättelser och Vanessa Mays (2001) Lone
motherhood in Finnish women’s life stories. Creating meaning in a narrative context. Båda
studierna analyserar livsberättelser av ensamstående mödrar och kombinerar en analys av
innehåll (vad kvinnorna berättar) och berättelsens form (hur de berättar). Även om de inte
analyserar samspelet mellan sig själva och forskningsdeltagarna utgår båda ifrån att forskaren
är medskapare/omskapare i dessa berättelser. Båda studierna undersöker tolkningsprocesser
och meningsskapande genom att analysera livsberättelser och de ställer frågor av typen: Vad
innebär det för berättaren att vara ensamstående mamma? Båda utgår från ett
inifrånperspektiv på individens liv där livsberättelser ses som medel för att skapa identitet och
självbild, samtidigt som de också betonar vikten av den samhälleliga kontexten och har ett
köns- och klassperspektiv.
Diskussion
Vårt syfte har varit att introducera biografisk metod som en möjlighet för socialvetare att
producera rik och komplex kunskap om individer och samhälle/kultur. Vi har visat hur man i
biografisk forskning problematiserar förhållandet mellan liv och berättelse och vi har
tydliggjort skillnaden mellan ett naturalistiskt och ett konstruktionistiskt perspektiv på
biografiska berättelser. Vilket av de två perspektiven man anammar har betydelse för hur man
ser på den kunskap man producerar. Ses de berättelser man samlar in, skriver ned och
analyserar som direkta återspeglingar av erfarenhet och samhälle, eller ses de som
representationer av ett liv, skapade i en specifik situation? Frågan är också vilken roll man ger
sig själv som biografisk forskare: som en neutral förmedlare av en ”faktisk” verklighet eller
som en (med)skapare av en av många versioner av verkligheten?
Användningen av livshistorier/livsberättelser har alltsedan Chicagoskolan i hög
grad motiverats av en önskan att ge röst åt tystade, marginaliserade grupper. Det har gällt
såväl subkulturer, kvinnor, homosexuella som olika etniska grupper. Först på senare år har det
11

uppmärksammats hur man, just genom att som forskare inta maktpositionen som den som ska
”tala för” grupper utan röst, snarare riskerar att återskapa och befästa denna grupps
underordnade position. Som Catherine K Riessman (1993) konstaterar kan vi inte som
forskare ge någon en röst, utan enbart tolka de röster som vi lyssnar till. Utmaningen blir då
att kritiskt reflektera över hur vi tolkar dessa röster vi hör, hur vi framställer dem inför våra
läsare och hur vi i vår roll som författare av biografiska texter också är skapare av nya
berättelser.
Referenser i kapitel 5
Adelswärd, V (1997) Berättelser från älgpassen. Om metoder att analysera
jaktberättelsers struktur, poäng och sensmoral. I: Hydén, L-C & Hydén, M (red) Att studera
berättelser. Samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv. Stockholm: Liber.
Atkinson, P (1992) Understanding ethnographic texts. Qualitative Research Methods, vol 25.
London: Sage.
Augustinus (1971) Bekännelser. Stockholm: Forum.
Bar-On, D (1996). Ethical issues in biographical interviews and analysis. I: Josselson, R (red)
Ethics and process. The narrative study of lives, vol 4. Thousand Oaks, London: Sage.
Bar-On, D & Gilad, N (1994). To rebuild life: A narrative analysis of three generations of an
Israeli holocaust survival’s family. I: Lieblich, A & Josselson, R (red) Exploring identity and
gender. The narrative study of lives, vol 2. Thousand Oaks, London: Sage.
Behar, R (1990). Rage and redemption: Reading the life story of a Mexican marketing
woman. Feminist Studies, 16, 2, 223–258.
Bernler, G & Bjerkman, A (1990) Den sociala biografin. Göteborg: Daidalos.
Bertaux, D (red) (1981) Biography and society: The life history approach in the social sciences.
London: Sage.
Bertaux, D (1990) Oral history approaches to an international social movement. I: Öyen, E (red)
Comparative methodolygy. Theory and practice in international social research, s 151–171.
London: Sage.
Bertaux-Wiame, I (1981) The life-history approach to the study of internal migration. I: Bertaux,
D (red) Biography and society. The life history approach in social sciences, s 249–266. London:
Sage.
Bruner, J (1987) Life as narrative. Social Research, 54, 11–32.
Burgos, M (1988) Life stories, narrativity and the search for the self. Jyväskylän yliopisto.
Nykykulttuurin tutkimusyksikön julkaisuja, 9.
12

Chase, S E (1995) Taking narrative seriously: Consequences for methods and theory in
interview studies. I: Josselson, R & Lieblich, A (red) Interpreting experience. The narrative
study of lives, vol 3. Thousand Oaks, London: Sage.
Crapanzano, V (1984) Life-histories. American Anthropologist, 86, 953–960.
Denzin, N K (1989) The research act. A theoretical introduction to sociological methods. New
Jersey: Prentice-Hall.
Denzin, N K (1995) Stanley and Clifford: Undoing an interactionist text. Current Sociology,
43, 2–3.
Ehn, B (1992) Livet som intervjukonstruktion. I: Tigerstedt, C, Roos, J-P & Vilkko, A (red)
Självbiografi, kultur, liv. Levnadshistoriska studier inom human- och samhällsvetenskap, s
199–220. Stockholm: Symposion.
Franséhn, M (2001) Självbild och förändring. Ensamma mammors livsberättelser.
Licentiatavhandling, Institutionen för socialt arbete. Göteborg: Göteborgs universitet.
Frye, J (1986) Living stories. Telling lives: Women and the novel in contemporary experience.
Ann Arbor, MI: University of Michigan Press.
Haavio-Mannila, E & Kontula, O (1995) Matkalla intohimoon. Nuoruuden hurma ja kärsimys
seksuaalielämäkertojen kuvaamana. Juva: WSOY.
Holstein, J A & Gubrium, J F (1995). The active interview. Thousand Oakes: Sage.
Johansson, A (1999). La mujer sufrida – The suffering woman. Narratives on femininity in a
Nicaraguan barrio. Akademisk avhandling, Sociologiska institutionen. Göteborg: Göteborgs
universitet.
Johansson, A (2005) Narrativ teori och metod. Med livsberättelsen i fokus. Studentlitteratur:
Lund.
Kohli, M (1981) Biography: Account, text, method. I: Bertaux, D (red) Biography and society:
The life history approach in the social sciences, s 61–76. London: Sage.
Lewis, O (1970) Sánchez och hans barn: En mexikansk familjs självbiografi. Stockholm: Rabén
& Sjögren.
Lewis, O (1975). Five families. Mexican case studies in the culture of poverty. New York:
Basic Books.
Lieblich, A (1996) Some unforseen outcomes of conducting narrative research with people of
ones’s own culture. I: Josselson, R (red) Ethics and process. The narrative study of lives, vol
4. Thousand Oaks, London: Sage.
Marcus, G E & Fischer, M M J (1986) Anthropology as cultural critique. An experimental
moment in the human sciences. Chicago: University of Chicago Press.
13

May, V (2001) Lone motherhood in Finnish women´s life stories. Creating meaning in a
narrative context. Åbo: Åbo Akademi.
McAdams, D P (1990) Unity and purpose in human lives: The emergence of identity as a life
story. I: Rabin, A I, Zucker, R A, Emmons, R A & Frank, S (red) Studying persons and lives,
s 148–200. New York: Springer.
Miller, R L (red) (2005) Biographical research methods. A four volume set. London: Sage.
Mills C W (1959/1985) Den sociologiska visionen. Malmö: Arkiv.
Nilsson, B (1999) Maskulinitet. Umeå: Boréa.
Peacock, J L & Holland, D C (1993) The narrated self: Life stories in process. Ethos, 21, 4,
67–383.
Randall, W L (1995) The stories we are: An essay on self-creation. Toronto: University of
Toronto Press.
Randall, W L (1999) Narrative intelligence and the novelty of our lives. Journal of Aging
Studies, 13, 1, 11–28.
Richardson, L (1990). Narrative and sociology. Journal of Contemporary Ethnography, 9, 1.
Riessman, C K (1993) Narrative analysis. Newbury Park: Sage.
Roos, J P (1985) Elämäntapaa etsimässa. Tutkijaliiton julkaisusarja, 34. Jyväskylä:
Gummerus.
Roos, J P (1988) Elämäntavasta elämäkertaan. Tutkijaliiton julkaisusarja, 52. Jyväskylä:
Gummerus.
Roos, J P (1994) The true life revisited. Autobiography and referentiality after the "posts".
Paper presenterat vid Center for Gerontological Training and Research seminar, “Narrative
approaches in gerontological research”. Helsinki 22.9.1994.
Roos, J P & Vilkko, A (1980) Suomalaisten elämä elämäkertakilpaillujen valossa.
Sosiaalipolitiikka 5, 67–95.
Rosseau, J-J (1782–89/1999) Bekännelser. Stockholm: Natur & Kultur.
Thomas, W I & Znaniecki, F (1918–20/1927) The Polish peasant in Europe and America.
New York: Octagon Books.
Thompson, P (1980) Det förgångnas röst. Den muntliga historieforskningens grunder.
Södertälje: Gidlunds.
Tigerstedt, C (1990) Omaelämäkertojen erillisteemojen analyysi. I: Mäkelä, K (red)
Kvalitatiivisen aineiston analyysi ja tulkinta, s 99–113. Helsingfors: Gaudeamus.
14

Tigerstedt (1992) Plocka isär, plocka fram, plocka ihop. Alkohol som särtema i självbiografier. I:
Tigerstedt, C, Roos, J P & Vilkko, A (red) Självbiografi, kultur, liv. Levnadshistoriska studier
inom human- och samhällsvetenskap, s 307–326. Stockholm: Symposion.
Tigerstedt C, Roos J P & Vilkko A (red) (1992) Självbiografi, kultur, liv. Levnadshistoriska
studier inom human- och samhällsvetenskap. Stockholm: Symposion.
Witherell, C & Noddings, N (1991) Stories lives tell: Narrative and dialogue in education. New
York: Teachers College Press.
Öberg, P (1997) Livet som berättelse. Om biografi och åldrande. Comprehensive summaries of
Uppsala dissertations from the Faculty of Social Sciences 62. Uppsala: Uppsala universitet.
15