pdf 1,6 MB - Naturvårdsverket

Hav i balans 

samt levande kust 

och skärgård 

Underlagsrapport till fördjupad 

utvärdering av miljömålsarbetet 

RAPPORT 5770 DECEMBER 2007

Hav i balans samt levande kust 


Underlagsrapport till fördjupad utvärdering av miljömålsarbetet 

NATURVÅRDSVERKET

Beställningar 

Ordertel: 08-505 933 40 

Orderfax: 08-505 933 99 

E-post: natur@cm.se 

Postadress: CM Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma 

Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln 

Naturvårdsverket 

Tel: 08-698 10 00, fax: 08-20 29 25 

E-post: natur@naturvardsverket.se 

Postadress: Naturvårdsverket, SE-106 48 Stockholm 

Internet: www.naturvardsverket.se 

ISBN 978-91-620-5770-1.pdf 

ISSN 0282-7298 

Elektronisk publikation 

© Naturvårdsverket 2007 

Tryck: CM Gruppen, Bromma 2007 

Omslag, illustration: Tobias Flygar

Förord 

NATURVÅRDSVERKET 

Rapport 5770 ● Hav i balans samt levande kust och skärgård 

För andra gången genomför regeringen en fördjupad utvärdering av arbetet mot 

miljökvalitetsmålen och redovisar den till riksdagen. Regeringens utvärdering bygger 

på Miljömålsrådets samlade bedömning som ska lämnas till regeringen i april 

2008. 

Denna rapport behandlar miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust 

och skärgård och utgör ett av underlagen för Miljömålsrådets samlade bedömning. 

Den har utarbetats av Naturvårdsverket i samarbete med Fiskeriverket, Sjöfartsverket 

och Riksantikvarieämbetet. 

Underlag till utvärderingsrapporten har hämtats från de delmålsansvariga myndigheterna, 

från regionala och nationella utredningar och forskningsrapporter och 

från internationellt förhandlingsarbete. Rapporten har remissbehandlats under 

sommaren och diskuterats i Havsmiljörådet. Många nyttiga synpunkter och förslag 

har arbetats in i rapporten. 

Rapporten har utarbetats av Ulrika Hagbarth, Naturvårdsverket tillsammans 

med Anita Tullrot, Tjärnö Marinbiologiska Laboratorium och Jorid Hammersland, 

Naturvårdsverket. Underlag rörande delmål om Långsiktigt skydd har tagits fram 

av Jorid Hammersland, Naturvårdsverket. 

Mattias Sköld, Fiskeriverket, har bidragit med delmålen om Bifångster och Uttag 

och återväxt av fisk. Håkan Slotte, Riksantikvarieämbetet, har deltagit i arbetet 

med delmål om Varsamt brukande. Text om restaureringsmålet har tagits fram i 

samarbete mellan Naturvårdsverket och Fiskeriverket och om sjöfartsmålet av 

Reidar Grundström, Sjöfartsverket, i samarbete med Anita Tullrot, Ulrika Hagbarth 

och Melanie Josefsson, Naturvårdsverket. 

Utförligare analyser av samhällsekonomiska konsekvenser kommer att publicera 

i en separat rapport. I denna kommer följande dokument att ingå: 

• Konsekvensanalys av delmål 1 under miljökvalitetsmål Hav i balans 

samt levande kust och skärgård, 

• Konsekvensanalys av förslag till justering av delmål, nytt delmål och åtgärdsförslag, 

• Konsekvensanalys av åtgärd för att minska mängden avfall till havet 

”Utbyggnad av toaletter och mottagningsservice i fritidsbåtshamnar” 

delmål Sjöfart, 

• Konsekvensanalys av delmålet Hållbart brukande under miljökvalitetsmålet 

Hav i balans samt levande kust och skärgård 

Rapporten görs tillgänglig på Naturvårdsverkets webbplats (www.naturvardsverket.se) 

och Miljömålsportalen (www.miljomal.nu). 

Tack till alla som bidragit med underlag och synpunkter. 

Naturvårdsverket, december 2007 

3



4

Innehåll 



FÖRORD 3 

INNEHÅLL 5 

SAMMANFATTNING 9 

Miljötillståndet 9 

Utvärderingen 9 

Förslag till nya och reviderade mål 10 

Förslag till åtgärder och styrmedel 10 

SUMMARY 12 

The state of the environment 12 

The evaluation 12 

Proposals for new and revised objectives 13 

Suggestions for measures and instruments of control 14 

INLEDNING 15 

Bakgrund 15 

Syfte 16 

Förankring och arbetsorganisation 17 

HUR SER UTVECKLINGEN I MILJÖN UT? 18 

Miljökvalitetsmålet 18 


Når vi miljökvalitetsmålet? 23 

Delmål 1 Skydd av miljöer 24 

Tolkning av delmålet 24 


Når vi delmålet? 32 

Delmål 2 Strategi för kulturarv och odlingslandskap 33 



Delmål 3 Åtgärdsprogram för hotade marina arter 34 


Delmål 4 Bifångster 35 



5



Delmål 5 Uttag och återväxt av fisk 38 



Delmål 6 Buller och andra störningar 42 



Delmål 7 Utsläpp av olja och kemikalier 44 



VARFÖR SER DET UT SOM DET GÖR? 50 

Miljökvalitetsmålet 50 

Styrmedel som påverkat möjligheterna att nå målet 50 

Hur arbetar samhället med målet? 51 

En gemensam fiskeripolitik 52 

Delmål 1 Skydd av miljöer 54 

Styrmedel som påverkat möjligheterna att nå delmålet 54 

Hur arbetar samhället med delmålet? 54 

Delmål 2 Strategi för kulturarv och odlingslandskap 58 

Delmål 3 Åtgärdsprogram för hotade marina arter 59 

Delmål 4 Bifångster 59 



Delmål 5 Uttag och återväxt av fisk 61 



Delmål 6 Buller och andra störningar 66 



Delmål 7 Utsläpp av olja och kemikalier 68 



FÖRSLAG TILL NYA OCH JUSTERADE MÅL 72 

Tolkning av miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård 73 

Förtydliganden och definitioner av miljökvalitetsmålet 73 

Regeringens innebär att-satser 75 

Förslag till nytt delmål om restaurering av kustnära livsmiljöer 78 

6



Förtydligande av delmålet 79 

Motivering till delmålet 79 

Uppföljning av delmålet 81 

Ansvariga för delmålet 82 

Förslag till nytt delmål om varsamt brukande 82 


Motivering till delmålet 83 



Förslag till revidering av delmål om långsiktigt bevarande av marina naturvärden 85 

Nuvarande delmål 85 

Förslag till revidering 86 


Motivering för revidering av delmålet 87 

Uppskattning av skyddsbehov 89 


Konsekvenser 91 

Ansvarig för delmålet 92 

Förslag till revidering av delmål om bifångster 92 







Förslag till revidering av delmål om uttag och återväxt av fisk 94 







Förslag till revidering och sammanslagning av delmål om buller och andra 

störningar samt delmål om utsläpp av olja och kemikalier 96 

Nuvarande två delmål 96 

Förslag till reviderat och sammanslaget delmål 96 


7




Motivering för revidering och sammanslagning av delmålet 98 



FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER OCH STYRMEDEL FÖR ATT NÅ MÅLET 107 

Delmål om långsiktigt bevarande av marina naturvärden 107 

Delmål om restaurering av kustnära miljöer 111 

Delmål om varsamt brukande 113 

Delmål om bifångster 116 

Delmål om uttag och återväxt av fisk 117 

Delmål om sjöfart 123 

Minska spridningen av främmande arter 124 

Minska mängden avfall till havet 126 

Minska utsläppen av olja och andra skadliga ämnen till havet 129 

Inrätta områden med låg bullernivå 131 

REFERENSER 134 

BILAGA 1 OMRÅDEN SOM INGÅR I UNDERLAG FÖR BEDÖMNING AV 

SKYDD AV KUST- OCH SKÄRGÅRDSOMRÅDEN MED HÖGA NATURVÄRDEN 

(BEFINTLIGT DELMÅL 1) 139 

Internationellt utpekade områden 139 

Övriga BSPA / MPA områden som inte räknas in i delmålet för skydd av kustoch 

skärgårdsområden 140 

8



Sammanfattning 

Miljötillståndet 

Sedan förra utvärderingen har arealen skyddade landområden ökat med 3 % och 

vattenområden med 0,5 %, dvs. en marginell ökning. Ytterligare 4 marina naturreservat 

har inrättats. Ökningen har kunnat komma till stånd delvis tack vare riktade 

resursförstärkningar till länsstyrelserna. 

Utsläpp av näringsämnen till luft och vatten fortsätter att minska, men effekterna 

av övergödningen i miljön minskar inte lika tydligt. Situationen för flera kommersiellt 

viktiga fiskbestånd är sedan flera år kritisk, och särskilt bestånden av 

torsk i Östersjön, Kattegatt och Nordsjön hotas av kollaps. Mycket tyder på att 

torskens minskade betydelse i ekosystemet har fått konsekvenser i flera steg. Det 

kan ha lett till ett regimskifte i Östersjön. 

För många organiska miljögifter har förekomsten i svensk natur minskat sedan 

1970-talet. Halterna av kadmium och kvicksilver i strömming visar dock inga tydliga 

tecken på att avta. Problemet med TBT från båtbottenfärger kvarstår trots att 

ett användningsförbud har införts. 

Exploateringstrycket på stränderna ökar, särskilt i närheten av storstäderna. Oljetransporterna 

från Ryssland är den största orsaken till handelssjöfartens ökning 

och ökar behovet av tillsyn och kontroll. 

Utvärderingen 

Intresset för arbetet med havsmiljön har ökat sedan förra utvärderingen. Vi har fått 

en nationell strategi och en aktionsplan för havsmiljön. Olika samverkansorgan 

som t.ex. SamHav har bildats. Mer resurser tillförs havsmiljöarbetet. 

Man bör dock komma ihåg att det tar tid att rätta till brister. Det finns ett stort 

behov av att förbättra våra kunskaper om havsmiljön, att förbättra samordningen 

mellan olika myndigheter och aktörer, att utveckla förvaltningsformer och att försöka 

lösa intressekonflikter. Ett exempel på intressekonflikt är det faktum att andelen 

opåverkade stränder fortsätter att minska snabbt nära storstadsområdena trots 

restriktioner mot byggande och exploatering. Ett annat är fisketryckets effekter på 

den biologiska mångfalden. 

Eftersom våra hav gränsar till flera andra länder är det internationella arbetet 

viktigt. Flera av de stora hoten kan bara lösas genom gemensamma åtaganden. Ett 

sådant exempel är arbetet med att ta fram en Aktionsplan för Östersjön inom 

HELCOM. En svaghet är dock att de internationella konventionerna inte alltid är 

bindande utan bara rekommendationer. 

Runt Östersjön är alla länder utom Ryssland också medlemmar i EU, och runt 

Västerhavet är alla medlemmar utom Norge. Det innebär att EU:s gemensamma 

jordbruks- och fiskepolitik i hög grad påverkar möjligheterna att agera nationellt. 

Ramdirektivet för vatten kommer med sin mer bindande karaktär att bidra till en 

förbättring av vattenkvaliteten. Förhoppningar sätts också till det marina direktivet 

9



och den kommande maritima strategin. Effekter i miljön av dessa överenskommelser 

kan dock inte förväntas än på tiotals år. 

Förslag till nya och reviderade mål 

Inga ändringar föreslås i miljökvalitetsmålet och i hur de tillhörande ”innebär att”satserna 

ska tolkas. I delmålsstrukturen föreslås däremot några ändringar. Två nya 

delmål om varsamt brukande av kustens och skärgårdens natur- och kulturlandskap 

och om restaurering av grunda kustnära livsmiljöer föreslås. Bägge frågorna är 

mycket viktiga för att uppnå miljökvalitetsmålet och behöver uppmärksammas mer 

i arbetet. 

Dessutom föreslås fem revideringar av befintliga delmål. Revideringen av 

skyddsmålet behövs för att stärka arbetet med det marina områdesskyddet och 

underlätta uppföljningen. Ändringen i bifångstmålet ger möjlighet att anpassa insatserna 

till olika bifångade arters situation, och ändringen i uttags- och återväxtmålet 

är en anpassning till EU och till det faktum att nuvarande målår (2008) inte 

längre är realistiskt. 

De tidigare delmålen om buller och utsläpp av olja och kemikalier slås ihop till 

ett sjöfartsmål som också utvidgas till att omfatta främmande arter och hushålls- 

och toalettavfall från fritidsbåtar. Slutligen föreslås delmålet om en strategi för 

kulturarv och odlingslandskap utgå eftersom det har uppnåtts. Delmålet om åtgärdsprogram 

flyttas till miljökvalitetsmålet ”Ett rikt växt- och djurliv”. 

Flera myndigheter delar på ansvaret för delmålen på nationell nivå. Naturvårdsverket 

svarar för skyddsmålet (Långsiktigt bevarande av marina naturvärden), 

Fiskeriverket för delmålen om bifångster och uttag och återväxt av fisk. Ansvaret 

för de nya delmålen delas så att Fiskeriverket och Naturvårdsverket svarar för restaureringsmålet, 

Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Boverket för varsamt 

brukande och Sjöfartsverket och Naturvårdsverket för sjöfartsmålet. 

För samtliga delmål gäller att det regionala arbete som länsstyrelserna utför är 

av största vikt för måluppfyllelsen. För många av åtgärderna är det helt nödvändigt 

med kommuners, organisationers och andra aktörers medverkan och delansvar. 

Förslag till åtgärder och styrmedel 

De åtgärder och styrmedel som föreslås kan hänföras till hushållningsstrategin. 

Inom havsmiljöområdet finns ett stort antal pågående regeringsuppdrag och flera 

handlingsplaner och andra processer där olika åtgärder tas fram. Till viss del kan 

därför de föreslagna insatserna överlappa eller dubblera åtgärder i andra redovisningar 

eller redan pågående arbete. 

Åtgärderna för att uppnå delmålet om långsiktigt bevarande av marina naturvärden 

(skyddsmålet) handlar om ökat kunskapsunderlag och bättre förvaltning. 

Eftersom delmålet om restaurering är nytt och mycket kunskap saknas, behöver 

arbetet inledas med en inventerings- och prioriteringsfas. 

För delmålet om varsamt brukande gäller att insatserna har en tyngdpunkt i 

styrmedel som kommunala översiktplaner, olika förvaltningsformer och skydd av 

10



värdefulla miljöer. Åtgärderna under bifångstmålet tar upp redskapsutveckling och 

ökad kunskap om omfattningen av bifångster i fritidsfisket. 

Delmålet om uttag och återväxt av fisk är beroende av utvecklingen inom EU:s 

gemensamma fiskepolitik. Det återspeglas av flera åtgärder, men här ingår också 

nationella åtgärder mot överkapacitet, liksom fiskekontroll och lokal förvaltning av 

fiskbestånd. 

Det komplexa sjöfartsmålet kan nås genom skärpt bevakning av främmande arter, 

insatser som riktas till fritidsbåtägare och handelssjöfarten. Dessutom behövs 

information. 

Avslutningsvis kan konstateras att miljömålet är beroende av utvecklingen i 

andra miljömål, främst Ingen övergödning och Giftfri miljö, och av andra länders 

insatser. Även om förbättringar i miljön är svåra att se i dag inger de ökande insatserna 

förhoppningar om positiva resultat på längre sikt. 

Utförligare analyser av samhällsekonomiska konsekvenser kommer att publiceras i 

en separat rapport. I denna kommer följande dokument att ingå: 

• Konsekvensanalys av delmål 1 under miljökvalitetsmålet: Hav i balans 

samt levande kust och skärgård, 

• Konsekvensanalys av förslag till justering av delmål, nytt delmål och åtgärdsförslag, 

• Konsekvensanalys av åtgärd för att minska mängden avfall till havet 

”Utbyggnad av toaletter och mottagningsservice i fritidsbåtshamnar” 

delmål Sjöfart, 

• Konsekvensanalys av delmålet Hållbart brukande under miljökvalitetsmålet 

Hav i balans samt levande kust och skärgård 

Rapporten görs tillgänglig på Naturvårdsverkets webbplats 

(www.naturvardsverket.se) och Miljömålsportalen (www.miljomal.nu). 

11

Summary 



The state of the environment 

The protected area has increased marginally since the last evaluation. Land areas 

have increased by 3 per cent and sea areas by 0.5 per cent. A further four marine 

nature reserves have been created. This increase has been possible partly thanks to 

targeted allocation increases to county administrative boards. 

The release of nutrients into air and water is continuing to decrease, while the 

effects of eutrophication on the environment are not declining as clearly. The situation 

for several commercially important fish stocks has been critical for a number 

of years now; in particular, cod stocks in the Baltic, the Kattegatt and the North Sea 

are threatened by collapse. There are many indications that the diminished importance 

of cod in the ecosystem has had multiple consequences, which may in turn 

have led to a regime shift in the Baltic. 

The incidence in the natural environment of many organic toxins has decreased 

since the 1970s. However, levels of cadmium and mercury in Baltic herring show 

no clear signs of declining. The problem with TBT from anti-fouling paint on 

ships’ hulls persists, despite a ban on its use. 

Development pressures on the shoreline are increasing, particularly near big 

cities. Oil shipments from Russia are the biggest single reason for the growth in 

merchant shipping, leading to an increased need for supervision and control. 

The evaluation 

Interest in the efforts to protect the marine environment has grown since the last 

evaluation. Sweden now has a national strategy and an action plan for the marine 

environment. Various forms of collaborative bodies such as SamHav have been 

established. Increased resources are being allocated to marine environment efforts. 

It should be remembered, however, that it takes time to correct deficiencies. 

We urgently need to improve our knowledge about the marine environment, to 

improve coordination between various government agencies and players, to develop 

forms of management, and to try to resolve conflicts of interest. One example 

of a conflict of interest is the fact that the share of unaffected shoreline continues 

to diminish rapidly in the vicinity of large metropolitan areas, despite restrictions 

on construction and development. Another example is the effects on biodiversity 

of fishing pressures. 

Since our seas border several other countries, international efforts are important. 

Many of the big threats can only be dealt with through joint efforts. One example 

of this is the work to draw up an Action Plan for the Baltic within HELCOM 

(the Baltic Marine Environment Commission). One weakness in this context is that 

international conventions often have recommendations only, which are not legally 

binding. 

12



Around the Baltic, all countries except Russia are also members of the EU, and 

around the North Sea, all are members except Norway. This means that EU common 

agricultural and fishery policies very considerably affect the possibilities of 

national action. The Water framework directive, with its more binding character, 

will contribute to an improvement of water quality. Hopes are also high for the 

Marine directive and the upcoming Maritime strategy. The environmental effects 

of these agreements cannot, however, be expected until several decades hence. 

Proposals for new and revised objectives 

The Environmental Protection Agency (the EPA) proposes no changes to the environmental 

quality objective or to how the associated “which means that” statements 

should be interpreted. However, some changes are proposed for the structure 

of the interim targets. These include two new interim targets, for cautious use of 

coastal and archipelagic natural and cultural landscapes, and for the restoration of 

shallow in-shore habitats. Both of these issues are very important for the achievement 

of the environmental quality objective, and need to be highlighted more in the 

work to do so. 

Additionally, the EPA proposes five revisions of existing interim targets. The 

revision of the protection target is needed to strengthen efforts in marine areas 

protection and to facilitate evaluation. The change to the bycatch target allows for 

the adaptation of measures to match the situation for different bycatch species, 

while the change to the catch and recruitment target is an adaptation to the EU and 

to the fact that the current target year (2008) is no longer realistic. 

The earlier interim targets for noise and for oil and chemicals discharges can be 

combined into one shipping target which can also be expanded to include alien 

species and waste from leisure boats Finally, the EPA suggests that the interim 

target for a strategy for the cultural heritage and agricultural landscapes be omitted, 

since it has been achieved. The interim target for an action programme can be 

moved to the Rich Diversity of Plant and Animal Life environmental quality objective. 

Several government agencies share the responsibility for the interim targets at 

the national level. The EPA is responsible for the protection target (Long-term 

conservation of marine environments with high conservation values), the Board of 

Fisheries for the interim targets for bycatches and recruitment of fish. Responsibility 

for the new targets can be divided such that the Board of Fisheries and the EPA 

take on the responsibility for the restoration target; the National Heritage Board, 

the EPA and the National Board of Housing, Building and Planning for cautious 

use; and the Maritime Administration and the EPA for the shipping target. For all 

interim targets, the regional efforts made by the county administrative boards are of 

the utmost importance for target fulfilment. For many of the measures, the participation 

and shared responsibility of municipalities, organisations and other players 

is absolutely necessary. 

13



Suggestions for measures and instruments of control 

The suggested measures and instruments of control relate to the management strategy. 

In the marine environment area there is a large number of on-going government 

commissions, and several action plans and other processes in which measures 

have been or are being devised. The suggested measures may therefore, to some 

extent, overlap or reproduce measures in other reports or other on-going work. 

Measures to achieve the interim target for long-term conservation of marine 

environments with high conservation values (the protection target) are about an 

increased knowledge base and better management. Since the interim target for 

restoration is new and knowledge is scant, efforts here need to begin with an inventory 

and priority-setting phase. 

For the interim target for cautious use, it is essential that measures have their 

basis in instruments of control such as municipal comprehensive plans, various 

management forms, and the protection of valuable environments. The measures 

under the bycatch target are about the development of fishing equipment and increased 

knowledge about the extent of bycatches in angling. 

The interim target for catches and recruitment of fish is dependent on developments 

in the EU’s common fishery policy. This is reflected in several measures. 

Included is also national measures against overcapacity, fishing control, and local 

management of fish stocks. The complex shipping target can be achieved through a 

closer monitoring of alien species and through measures directed at owners of leisure 

boats, and at merchant shipping. Information is furthermore needed. 

In conclusion it may be noted that this environmental objective is dependent on 

developments in other environmental objectives, principally Zero Eutrophication 

and A Non-Toxic Environment, as well as on the actions of other countries. Although 

it is difficult to see environmental improvements today, increasing efforts 

provide hope for positive results in the longer term. 

Cost-benefit analysis are available in Swedish at www.naturvardsverket.se and 

www.miljomal.nu. 

14

Inledning 



I april 1999 fattade riksdagen beslut om femton övergripande nationella miljökvalitetsmål 

och en ny struktur i arbetet med miljömålen (Miljö- och jordbruksutskottets 

betänkande 1998/99:MJU06 Miljöpolitiken). I november 2005 tillkom ett sextonde 

mål. Dessa 16 miljökvalitetsmål ska utgöra basen för beskrivningen av tillståndet i 

vår miljö. Det övergripande syftet med miljökvalitetsmålen är att vi till nästa generation 

ska kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är 

lösta. 

I november år 2001 beslutade riksdagen också om delmål, åtgärder och strategier 

för att nå miljökvalitetsmålen (Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 

2001/02:MJU03 Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier). Delmålen anger 

inriktning och tidsperspektiv i det fortsatta miljöarbetet. 

Miljömålsarbetet utvärderas varje år, och utvärderingen redovisas i deFacto. 

Vart fjärde år görs en fördjupad utvärdering. Miljömålsrådet gör då en samlad 

utvärdering av miljömålsarbetet i Sverige med utgångspunkt från underlagsrapporter 

från ansvariga miljömålsmyndigheter. Den första fördjupade utvärderingen 

gjordes 2004. 

Den utvärderingen låg tillsammans med Havsmiljökommissionens betänkande 

(SOU 2003:72) till grund för regeringens proposition Svenska miljömål – ett 

gemensamt uppdrag (Prop. 2004/05:150). Det var i det sammanhanget som det 

sextonde miljökvalitetsmålet tillfördes. Målet, Ett rikt växt- och djurliv, är tvärgående 

i förhållande till övriga mål och gäller biologisk mångfald. 

För de övriga miljökvalitetsmålen föreslogs fem nya delmål och ändrad lydelse 

av sjutton delmål. Nio delmål föreslogs utgå. 

Miljömålsrådet ska lämna den andra fördjupade utvärderingen till regeringen år 

2008. Året därpå ska regeringen utvärdera hela miljömålssystemet. 

Bakgrund 

Denna rapport är den andra underlagsrapporten från Naturvårdsverket för en fördjupade 

utvärdering av miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och 

skärgård. 

Den förra underlagsrapporten som lämnades till Miljömålsrådet i oktober 2003 

pekade på två övergripande åtgärder som ansågs viktiga för att miljökvalitetsmålet 

skulle kunna nås inom tidsramen: 

• Utveckling av en nationell strategi för integrerad förvaltning av kustområden 

(ICZM), i enlighet med EU: s rekommendationer och utpekande av 

en huvudansvarig myndighet för ICZM. Detta ansågs viktigt som ett led i 

arbetet med att förena natur- och kulturvårdens intressen med övriga 

samhällsintressen i dialog med berörda aktörer. 

• Utveckling av ett planeringsinstrument för områden utanför territorialgränsen 

i den svenska ekonomiska zonen. Det ansågs att en nationell 

strategi för integrerad förvaltning av kustområden i princip också borde 

gälla för dessa områden. 

15



Boverket fick i uppdrag av regeringen att efter samråd med flera andra myndigheter 

se hur Sverige genom översiktlig planering och regionala utvecklingsprogram 

svarar upp mot EU:s rekommendation för ICZM. Boverket redovisade sitt uppdrag 

i rapporten ”Vad händer med kusten?” 2006. Ett av de nya delmål som föreslås i 

den här utvärderingen har tagit fasta på slutsatserna från förra utvärderingen och 

från Boverkets rapport och syftar till att möta EU:s rekommendation om en integrerad 

förvaltning av kustzonen (ICZM). 

I miljöpropositionen Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag (2004/05:150) 

pekade regeringen på några frågor som borde övervägas i nästa fördjupade utvärdering: 

• ”Riksantikvarieämbetets strategi för hur kustens och skärgårdens kulturarv 

och odlingslandskap kan bevaras och brukas bör ligga till grund för 

överväganden om huruvida nya delmål för kustens och skärgårdens kulturarv 

och odlingslandskap behöver utvecklas”. 

I denna rapport finns ett förslag till nytt delmål för varsamt brukande av natur- och 

kulturmiljöer. Delmålet har ett bredare syfte och fokuserar inte bara på skärgårdens 

kulturarv och odlingslandskap. Avsikten är också att möta EU:s rekommendation 

om integrerad förvaltning av kustzonen (ICZM). 

• ”Om det finns anledning att i ett särskilt delmål under miljökvalitetsmålet 

Hav i balans samt levande kust och skärgård behandla störningar från 

andra källor än båttrafik.” 

Arbetsgruppen för den fördjupade utvärderingen har inte funnit något behov av ett 

sådant delmål. 

• ”Ett nytt eller reviderat delmål som kopplar till risken för olycksrelaterade 

oljeutsläpp bör övervägas i samband med nästa fördjupade utvärdering. 

Även delmål som tar fasta på annan miljöpåverkan från sjöfarten 

bör övervägas.” 

Sjöfartsinspektionen har i en tidigare redovisning till regeringen ansett att målet 

måste vara att inga olycksrelaterade oljeutsläpp ska inträffa, dvs. en nollvision. 

Arbetsgruppen för den fördjupade utvärderingen har förslagit ett nytt, reviderat och 

sammanslaget delmål för sjöfarten, där spridning av främmande arter, avfall, utsläpp 

av olja eller andra skadliga ämnen och buller ingår. 

Syfte 

Utvärderingens huvudsakliga syfte är att beskriva behovet av ytterligare delmål, 

insatser och åtgärder för att nå miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust 

och skärgård till år 2020, samt att bidra till Miljömålsrådets samlade utvärdering 

och bedömning av miljömålsarbetet som helhet. Utvärderingen kommer dessutom 

att användas som ett av flera underlag till regeringens fördjupade utvärdering av 

miljömålssystemet 2009. 

16



Förankring och arbetsorganisation 

Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp med representanter från Naturvårdsverket, 

Fiskeriverket, Riksantikvarieämbetet och Sjöfartsverket. Naturvårdsverket har 

varit sammankallande. Myndigheterna har ensamma eller tillsammans arbetat med 

och varit ansvariga för de olika delmålen delmål. 

Naturvårdsverket har arbetat med delmål 1 om marint skydd och delar av de 

nya delmål som avser varsamt brukande, restaurering av kustnära miljöer och sjöfart. 

Fiskeriverket har arbetat med delmål 4 om bifångster och 5 om uttag av fisk. 

Riksantikvarieämbetet har arbetat med delar av delmålet om varsamt brukande och 

Sjöfartsverket med sjöfartsmålet. 

En plan för arbetet fastställdes i mars 2006. Myndigheternas sektorsrapporter 

och andra redovisade regeringsuppdrag har fungerat som underlag i arbetet, liksom 

länsstyrelsernas rapportering av det regionala miljömålsarbetet. 

Representanter för arbetsgruppen har deltagit i arbetsmöten (maj-06, sept-06, 

feb-07) som anordnats av miljömålskansliet. I april 2007 hölls ett öppet seminarium 

där arbetsgruppens förslag till nya och reviderade delmål och förslag till åtgärder 

presenterades. I seminariet deltog representanter för länsstyrelser, sektorsmyndigheter, 

andra myndigheter och intresseorganisationer. Synpunkter från detta seminarium 

beaktades i det fortsatta arbetet. Rapporten skickades ut på remiss i juni 

2007. 

17



Hur ser utvecklingen i miljön ut? 

Sedan förra utvärderingen har arealen skyddade landområden ökat med 3 % och 

vattenområden med 0,5 %, dvs. en marginell ökning. Ytterligare 4 marina naturreservat 

har inrättats. Ökningen har kunnat komma till stånd delvis tack vare riktade 

resursförstärkningar till länsstyrelserna. 

Utsläpp av näringsämnen till luft och vatten fortsätter att minska, men effekterna 

av övergödningen i miljön minskar inte lika tydligt. 

Situationen för flera kommersiellt viktiga fiskbestånd är sedan flera år kritisk, 

och särskilt bestånden av torsk i Östersjön, Kattegatt och Nordsjön hotas av kollaps. 

Mycket tyder på att torskens minskade betydelse i ekosystemet har fått konsekvenser 

i flera steg. Det kan ha lett till ett regimskifte i Östersjön. 

För många organiska miljögifter har förekomsten i svensk natur minskat sedan 

1970-talet. Halterna av kadmium och kvicksilver i strömming visar dock inga tydliga 

tecken på att avta. Problemet med TBT från båtbottenfärger kvarstår trots att 

ett användningsförbud har införts. 

Exploateringstrycket på stränderna ökar, särskilt i närheten av storstäderna. Oljetransporterna 

från Ryssland är den största orsaken till handelssjöfartens ökning 

och ökar behovet av tillsyn och kontroll. 

Miljökvalitetsmålet 

Västerhavet och Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga 

och den biologiska mångfalden skall bevaras. Kust och skärgård skall ha en 

hög grad av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. 

Näringar, rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård skall 

bedrivas så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall 

skyddas mot ingrepp och andra störningar. 


Trots stora insatser under de senaste trettio åren är miljötillståndet i Östersjön och 

Västerhavet fortsatt dåligt. 

KLIMATFÖRÄNDRING 

Klimatförhållanden bestämmer i stor utsträckning om en art kan existera i ett område 

eller inte. Förändringar i klimatet kan därför ge upphov till markanta förändringar 

i artsammansättning. I Millennium Ecosystem Assessment (2005) framhålls 

klimatförändringar som en av de viktigaste orsakerna till förlust av biologisk 

mångfald och förändringar i ekosystemstjänster. 

Temperaturen och koldioxidkoncentrationerna i atmosfären har ökat de senaste 

50 åren, samtidigt som haven har blivit varmare och havsnivån har höjts. En utvärdering 

av Centrum för Biologisk mångfald 2007 visar på flera väntade effekter av 

klimatförändringarna i Sveriges havsområden. 

18



Den storskaliga regionala cirkulationen i Östersjön kan komma att bli påverkad. 

Detta och en del andra faktorer förändrar de nederbörds- och vindförhållanden 

som styr färskvatten- och saltvatteninflödena till Östersjön, sannolikt med minskad 

salthalt som följd. 

Ökad temperatur och förändrad salthalt kan få allvarliga konsekvenser för fiskar 

i havet. I Nordsjön har många fiskarters utbredning förskjutits mot norr, däribland 

kommersiellt viktiga arter som torsk, vitling och marulk. På svenska västkusten 

har man de senaste åren sett en ökning av varmvattenarter som taggmakrill, 

ansjovis, sardin och sanktpersfisk. Övergripande trender som kan väntas är (Nordic 

Council of Ministers 2005): 

• Överlevnad, tillväxt och reproduktion kommer att ändras och vissa arter 

gynnas medan andra missgynnas. En förändrad artsammansättning är 

därför att vänta. 

• Nya arter kommer att tillkomma genom migration från söder vilket, något 

som kan innebära ökad konkurrens för dagens arter 

• Nya arter av flora och fauna som introduceras genom sjöfarten kan få en 

konkurrensfördel mot de inhemska arterna 

• En ändring av de trofiska lagren påverkar bl.a. förhållandet mellan olika 

ekologiska grupper av fiskarter. Primärproduktionssäsongen förlängs och 

det gynnar algätande arter. 

Man räknar med ökad produktivitet. Det kan få stor betydelse för biologiskt rika 

miljöer där den ökade produktionen så att säga ackumuleras dels genom ökad tillväxt 

av exempelvis vass och alger, dels genom ökad sedimentation av organiskt 

material och dels genom större frekvens av tillfälliga produktivitetsutbrott, t.ex. 

algblomningar. 

Effekter av havsytans höjning har främst diskuterats för exploaterade kuststräckor 

där man kan vänta att kustekosystemen kommer att trängas samman mellan 

hav och bebyggelse. 

Östersjöns isförhållanden bedöms komma att förändras. Det påverkar bl.a. 

Bottnisk vikare (Phoca hispida botnica). Samtliga sydliga populationer av denna 

sälart hotas eftersom endast Bottniska viken kommer att ha tillräckligt goda förutsättningar 

för havsis under vintern. 

ÖVERGÖDNING 

Utsläpp av näringsämnen till luft och vatten fortsätter att minska. Reningsverk har 

under årens lopp bidragit till att minska utsläppen av organiskt material i naturen. 

Utsläppen av fosfor och kväve har reducerats kraftigt på senare år, tack vare kemisk 

fosforrening av avloppsvattnet och att reningsverk vid kusten söder om Norrtälje 

har infört kväverening. 

Effekterna av övergödningen i miljön minskar dock inte lika tydligt. Det beror 

troligen på storskaliga naturliga flöden av kväve och fosfor, fosforanrikning i sediment 

och den långa återhämtningstiden. 

De största utsläppen av näringsämnen kommer i Sverige från jordbruket, enskilda 

avlopp och kommunala avlopp. En stor del av utsläppen till havet kommer 

19



från omgivande länder. Havet tar också emot näringsämnen genom atmosfäriskt 

nedfall. Det gäller framförallt kväve som transporteras till havsvattnet i mycket 

stora mängder. Utsläppen av kväveoxider till luft från den internationella sjöfarten 

som trafikerar Östersjön och Västerhavet är t.ex. större än Sveriges totala utsläpp 

av kväveoxider. 

Övergödningen har inneburit stora förändringar av ekosystemen i nästan alla 

svenska havsområden. Vattnet har blivit grumligare på grund av ökad mängd växtplankton. 

På grunda klippbottnar har blåstång och andra brunalger ersatts av ettåriga 

fintrådiga alger. 

Djuputbredningen av blåstång i Egentliga Östersjön och södra Bottenhavet 

minskade fram till början av 1990-talet. Därefter har inga tydliga förändringar 

registrerats. Också de bara mjukbottnarna i Västerhavet är täckta med fintrådiga 

alger, vilket bl.a. drabbar rödspottan. 

På Östersjöns grunda mjukare bottnar har vassbältet i stället ökat i utbredning. 

Artsammansättningen av växtplankton har förändrats och algblomningar blivit 

vanligare. Man har fått vänja sig vid återkommande stora årliga blomningar av 

blågrönalger under sommaren i egentliga Östersjön. 2006 års blomning var den 

mest omfattande som registrerats under den senaste tioårsperioden. Sedan 1990- 

talet är blågrönalgblomningar vanliga även i Bottenhavet. 

Övergödningen orsakar också syrebrist på bottnarna och utslagning av bottenfaunan 

i många djupområden. Syrebristen i Östersjöns djupområden är också ytterst 

allvarlig för leken hos torsk och därmed återhämtningen av torskbeståndet. 

Syrgashalterna i Egentliga Östersjöns djupvatten har sjunkit sedan de första 

mätningarna genomfördes för mer än hundra år sedan. Tillfälliga förbättringar har 

inträffat i samband med saltvatteninbrott från Kattegatt. I ett långsiktigt perspektiv 

är dock trenden entydig mot allt lägre syrgashalter över allt större områden. 

Syrebrist förekommer också i stora delar av Kattegatt under sensommar och tidig 

höst. Även om den långsiktiga utvecklingen är negativ har syrgashalterna i 

Kattegatt stigit något sedan 1980-talet. Problem med låga syrehalter är ovanliga i 

det öppna Skagerrak. Bottenviken är det enda havsområde som inte visar tecken på 

övergödning. 

FISKE 

Situationen för flera kommersiellt viktiga fiskbestånd, främst bottenlevande arter är 

sedan flera år kritisk. Särskilt bestånden av torsk i Östersjön, Kattegatt och Nordsjön 

hotas av kollaps. Den höga fiskeridödligheten har lett till att fisksamhället i 

Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt har minskat i medelstorlek och att storvuxna 

arter numer utgör en mindre del av samhällets totala biomassa. 

De flesta rovfiskar har minskat, och särskilt drabbade är arter med långsam tillväxt 

och låg produktivitet, t.ex. rockor och hajar. De finns nu på nationella och 

internationella listor över hotade arter. Ålen är numera också rödlistad och akut 

hotad i Sverige. Småväxta arter som sill och skarpsill har i stället ökat i antal och 

biomassa. Dessa drastiska förändringar i fisksamhällets storlekssammansättning 

påverkar det naturliga samspelet mellan rovfiskar och bytesdjur och därmed funktioner 

i ekosystemet. 

20



En långsiktig effekt av den höga fiskeridödligheten är den drastiska nedgången 

av lokala lekbestånd i Skagerrak och Kattegatt av t.ex. kolja, torsk och rödspotta. 

Konsekvenser av detta är exempelvis att rekryteringen av torsk i Skagerrak är alltmer 

beroende av ungfisk från Nordsjön. Mycket tyder på att vissa lokala lekbestånd 

har försvunnit. 

Bottentrålning påverkar genom direkt fysisk störning produktion, biomassa, 

storleksstruktur och diversitet av djur som lever på och nedgrävda i bottnarna. 

Skador på rev och effekter på bottnar och organismer har konstaterats nära kusten i 

Kosterfjorden och Gullmarn. De känsligaste delarna av dessa områden är nu skyddade 

från bottentrålning. 

Överfisket av torsk i Östersjön är tillsammans med den goda rekryteringen av 

skarpsill under de senaste årens varma vintrar troligaste orsaken till att det pelagiska 

ekosystemet i Östersjön har övergått från att vara torskdominerat till att vara 

dominerat av skarpsill. 

Minskningen av torsk kan också kopplas till förändringar längre ner i näringsväven 

i Östersjöns östra bassänger. Där har mängden djurplankton under vår och 

försommar minskat, något som har samband med. betningen från det stora beståndet 

av skarpsill. De låga tätheterna av djurplankton hänger också samman med 

mängden växtplankton. 

Mycket tyder på att torskens minskade betydelse i ekosystemet har gett konsekvenser 

i flera steg. Det kan ha inneburit att ett regimskifte ägt rum i Östersjön. 

Skarpsillens betning på djurplankton, som också är föda för torsklarver och ungtorsk, 

riskerar att befästa situationen. 

Ett regimskifte i Östersjön kan också ha samband med rekryteringsproblemen 

för kustfiskbestånden av bland annat abborre och gädda. De är kraftigt försvagade i 

Egentliga Östersjöns ytterskärgårdsområden. Fältstudier och experiment tyder på 

att dålig tillgång på lämplig föda (djurplankton) under fiskarnas tidiga livsstadier 

kan vara orsaken till rekryteringsproblemen. 

Sammantaget visar detta att återuppbyggnad av torskbeståndet, i synnerhet 

storvuxen torsk, och minskning av eutrofieringen är viktiga åtgärder för att komma 

till rätta med obalansen i Östersjöns ekosystem. Ett större torskbestånd skulle medföra 

en ökad predation på skarpsill och därmed också en ökning av mängden djurplankton. 

Om mängden djurplankton ökar leder det i sin tur till klarare vatten och en 

ökad födoresurs för ungtorsk såväl som för gädda och abborre. Mot bakgrund av 

tidigare års internationella ovilja att följa Internationella Havsforskningsrådets 

(ICES) kvotrekommendationer är situationen för Östersjöns miljö i stort och torskbeståndet 

i synnerhet mycket osäker. 

GIFTER 

Halterna av många organiska miljögifter har minskat i svensk natur sedan 1970talet, 

mycket tack vare förbud och stränga begränsningar. Till exempel har halten 

PCB minskat påtagligt i sillgrisslans ägg i Östersjön. Även halterna av DDT och 

dioxiner har sjunkit kraftigt. Skadorna på djurlivet minskar också. Både havsörn 

och säl som drabbades kraftigt av DDT och PCB har återhämtat sig. 

21



De giftigaste ämnena är sedan länge förbjudna, och industrin och jordbruket 

har begränsat användningen av giftiga ämnen. Även utsläppen från industri- och 

förbränningsanläggningar har minskat i takt med bättre teknik. Det gäller också 

avloppsreningsverk. De illegala oljeutsläppen har minskat även de. 

Men bilden är inte enbart positiv. Halten dioxin i Östersjöfisk är så gott som 

oförändrad sedan 1990-talet. Halten av vissa bromerade flamskyddsmedel i modersmjölk 

har rentav ökat de första åren på 2000-talet. Samtidigt fortsätter användningen 

av kemikalier att öka. Det handlar bl.a. om ämnen i olika produkter som så 

småningom riskerar att hamna i naturen. 

Halterna av kadmium och kvicksilver i strömming visar inga tydliga tecken på 

avtagande koncentrationer. Problemet med TBT från båtbottenfärger kvarstår trots 

att ett förbud mot användning har införts. 

År 2007 trädde en ny kemikalielag (Reach) i kraft inom EU. Reach innebär väsentligt 

förbättrade förutsättningar för att skydda hälsa och miljö jämfört med tidigare 

lagstiftning. Företagen får ett tydligare ansvar att redovisa sina kemiska ämnens 

hälso- och miljöfarlighet, att riskbedöma dem och att beskriva hur de kan 

hanteras säkert. Reach täcker dock inte oavsiktligt bildade ämnen eller ämnen som 

används i låga volymer. 

NYTTJANDET AV KUST OCH SKÄRGÅRD 

Kustområden har stora naturvärden. Grunda havsområden längs kusterna och vid 

grundbankarna till havs är mycket produktiva och utgör viktiga lek- och uppväxtområden 

för bl.a. fisk. Samtidigt är våra kustområden viktiga för en rad mänskliga 

aktiviteter, som friluftsliv, boende, hamnar och industrier. Flera grunda bankar och 

rev ute till havs med höga biologiska värden har pekats ut som intressanta för vindkraftsutbyggnad. 

Svenska kuster och skärgårdar har gradvis utsatts för ökande exploatering. Antalet 

fritidsbåtar har ökat i skärgårdarna. Sjöfarten i och omkring svenska farvatten 

har ökat kraftigt. Särskilt har oljetransporterna till och från ryska och baltiska hamnar 

blivit väsentligt fler. Detta innebär ökade avgasutsläpp från fartygens motorer 

och framför allt en ökad risk för kollisioner och grundstötningar med risk att olja 

och andra skadliga ämnen läcker ut i vattnet. 

Ett annat problem som är förknippat med sjöfarten utgör barlastvatten som bärare 

av oönskade organismer. Det har klassats som ett av de största hoten mot våra 

världshav. Antalet nyanlända och oönskade främmande arter ökar stadigt i svensk 

havsmiljö. Om en främmande organism får fäste i en ny miljö kan det få allvarliga 

konsekvenser för miljö och ekosystem, liksom för näringar och samhälle och för 

människors hälsa. 

Stranderosionen är ett tilltagande hot mot ekonomiska värden i form av byggnader 

och infrastruktur längs stränderna. I södra Östersjön och Kattegatt är erosionen 

mestadels en naturlig process. I andra delar av Östersjön, däremot, förekommer 

22



stranderosion längs farleder inomskärs som trafikeras av stora eller snabba fartyg. 

Problemet kan mildras med hastighetsbegränsningar i känsliga områden 1 . 

Arbetet med att bilda marina skyddsområden har gått långsamt, men antalet 

skyddade områden har ökat de allra senaste åren. Det största problemet är dock att 

det råder brist på kunskap om hur och hur mycket växt- och djurlivet störs av olika 

typer av exploatering. Till och med kunskapen om var de värdefulla miljöerna 

utefter våra kuster finns är mycket bristfällig, men arbetet med att kartlägga den 

marina miljön har nu inletts. 

För naturmiljöer i kustoch skärgårdsområden och i havet har människans aktiviteter 

inneburit en negativ påverkan med förlust av viktiga livsmiljöer och i vissa 

fall förändrad artsammansättning som följd. 

Mer än en tredjedel av Sveriges befolkning bor nära kusten, och under de senaste 

tio åren har 97 % av den totala folkökningen ägt rum inom fem kilometer 

från kusten 2 . Men trycket på kusten skiljer sig mellan olika delar av landet. Dels 

kan det handla om områden nära storstäder som påverkas av befolknings- och exploateringstryck 

därifrån, dels kan det vara områden med mycket turister, båtliv 

och fritidsboende. 

De kulturvärden som finns längs kusten i form av mer eller mindre igenväxta 

odlingslandskap, byggnader och unika upplevelsevärden förminskas när markanvändningen 

ändras och när byggnader och anläggningar förfaller eller förvanskas. 

För många kustoch skärgårdsområden är ett levande yrkesfiske nödvändigt 

för att kulturmiljövärdena ska kunna bevaras på längre sikt. Det faktum att antalet 

yrkesfiskare och fiskebåtar minskar antyder att förutsättningarna blir sämre för att 

bevara och utveckla de kulturmiljövärden som är knutna till fiskenäringen. 

I det svenska energisystemet ska andelen förnybara energislag öka. Vindkraftsutbyggnad 

till havs bidrar till att öka denna andel och till att klimatmålet nås. Vid 

olämplig lokalisering kan dock miljöeffekterna av vindkraftverk vara betydande, 

och kunskapen om miljöpåverkan behöver därför förstärkas. 

Når vi miljökvalitetsmålet? 

Det blir svårt att nå miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård 

till år 2020. Möjligen kan vi uppfylla förutsättningarna för en god havsmiljö 

till år 2020. Återhämtningstiden för havet är mycket lång, och det kan därför dröja 

decennier efter år 2020 innan miljökvalitetsmålet har uppnåtts. 

Avgörande för om målet kan nås är också att miljökvalitetsmålen Ingen övergödning 

och Giftfri miljö nås. Bedömningen är dessvärre att också dessa mål är 

svåra att nå. Problem som hänger samman med övergödning eller fysisk exploatering 

av livsmiljöer som har betydelse för havsmiljön är i sin tur också beroende av 

att miljökvalitetsmålen Ett rikt odlingslandskap, God bebyggd miljö, Levande 

skogar, Myllrande våtmarker och Levande sjöar och vattendrag nås. 

1 Förändringar under ytan, Naturvårdsverket Monitor 19 

2 Vad händer med kusten? Boverket 2006 

23



Under senare år har flera utredningar ägnats åt frågan hur miljöproblemen i havet 

ska lösas. Om samtliga åtgärder som föreslagits i dessa utredningar genomförts 

såväl nationellt som internationellt och försiktighetsprincipen tillämpats skulle 

miljötillståndet i havsmiljön vara bättre. 

Även om många åtgärder kan och ska vidtas på nationell basis är EUsamarbetet 

och det internationella samarbetet avgörande för att miljökvalitetsmålet 

Hav i balans samt levande kust och skärgård ska kunna nås. Utsläppskällor i andra 

länder bidrar i hög grad till föroreningen av haven. Sverige är beroende av regionala 

och andra internationella överenskommelser för att utsläppen till haven av giftiga 

eller övergödande ämnen skall minska. Nödvändiga regleringar inom fisket och 

höjd säkerheten och ökad miljöhänsyn inom sjöfarten kräver också internationell 

samverkan. 

Trenden för tillståndet i våra hav har både positiva och negativa inslag. När det 

gäller satsningen på åtgärder är dock trenden positiv, särskilt i ett nationellt perspektiv. 

Delmål 1 Skydd av miljöer 

Senast år 2010 skall minst 50 % av skyddsvärda marina miljöer och minst 

70 % av kustoch skärgårdsområden med höga natur- och kulturvärden ha ett 

långsiktigt skydd. Senast år 2005 skall ytterligare fem, och senast år 2010 

därutöver ytterligare fjorton, marina områden vara skyddade som naturreservat 

och tillsammans utgöra ett representativt nätverk av marina naturtyper. Därutöver 

skall ett område med permanent fiskeförbud inrättas till 2006, för utvärdering 

till 2010 samt ytterligare tre områden med permanent fiskeförbud (kustnära 

och utsjöområden) inrättas till 2010 i vardera Östersjön och Västerhavet för 

utvärdering till 2015. 

Tolkning av delmålet 

Delmålet bidrar till flera av det övergripande miljökvalitetsmålets syften, men 

främst till att bevara den biologiska mångfalden, havens produktionsförmåga och 

kustens och skärgårdens kultur- och upplevelsevärden. Delmålets krav på långsiktigt 

skydd av biologisk mångfald i haven kan bara uppfyllas om också miljökvalitetsmålen 

”Ingen övergödning” och ”Giftfri miljö” uppnås. 

Delmålet har en bred inriktning på skydd av natur- och kulturvärden i land- och 

vattenmiljöer längs kusten, i skärgårdarna och i havet. Det går också ut på en tydlig 

förstärkning av arbetet med naturreservat i marin miljö och med att utvärdera områden 

med fiskeförbud som verktyg inom fiskeriförvaltningen. Det går inte att dra 

skarpa gränser mellan de olika satserna i delmålet, eftersom de samverkar. 

Målet om ett 70-procentigt skydd av kustoch skärgårdsområden med höga natur- 

och kulturvärden avser främst skydd av stora, sammanhängande kustoch 

skärgårdsområden där både land och vattenmiljöer kan ingå. 

Uppföljningen av arbetet mot målet tar sikte på skyddet av internationellt utpekade 

områden (HELCOM, OSPAR och Ramsar) och av områden med nationella 

skyddsvärden enligt Skärgårdsutredning 2000. Skärgårdsutredningen innehåller 

visserligen ingen lista på samtliga prioriterade skyddsvärda kustoch skärgårdsom- 

24



råden, men ger exempel på ett antal objekt som kan användas som indikatorer på 

måluppfyllelse. 

Ytterligare ett fåtal områden med särskilt höga marina skyddsvärden som länsstyrelserna 

i dialog med Naturvårdsverket har identifierat har tagits med i utvärderingen. 

De områden i skärgårdsutredningen som primärt pekades ut med hänsyn till 

skogliga värden eller värden för odlingslandskapet har däremot utelämnats. 

Det 50-procentiga skyddet av skyddsvärda marina miljöer är som formuleringen 

visar främst inriktat på marina livsmiljöer. Det är betydligt svårare att utvärdera, 

eftersom det ännu inte finns någon samlad kunskap om vilka, hur många och hur 

stora dessa områden är. Målet kan omfatta allt från enstaka objekt, som t.ex. en 

grund havsvik, till större skärgårdsområden eller utsjöbankar. 


KUST OCH SKÄRGÅRDSMILJÖER MED HÖGA NATUR- OCH KULTURVÄRDEN 

551 naturreservat innehåller havsvatten eller tangerar strandlinjen. Det innebär en 

ökning med 23 reservat från år 2003. Den skyddade arealen har ökat marginellt, 3 

% för landområden och 0,5 % för marina vattenområden. Totalt ingår ca 7,8 % av 

Sveriges territorialvatten i nationalparker, naturreservat, natura 2000- eller djurskyddsområden 

3 . 

Det saknas definierade gränser för kustområden, och därför kan inte något procenttal 

för totalt skydd av kustens landområden beräknas, men totalt är ca 140 000 

hektar skyddade genom områdesskydd. År 2006 ingick ca 15 % av strandlinjen i 

marina naturreservat eller Natura 2000 4 . Prognosen är att skyddet av strandlinjen 

kommer att öka till närmare 20 % år 2010. 

3 Data från april 2006. 

4 Natura 2000 områden med rapporterade marina habitat eller strandhabitat. Totalt 338 objekt 

25

Skyddade områden år 2006 



Nationalparker Naturreservat Djurskyddsområden Natura 2000 

Land Hav 

Land Hav 

Land Hav 

Land Hav 

Län Antal (ha) (ha) Antal (ha) (ha) Antal (ha) (ha) Antal (ha) (ha) 

Stockholm 1 70 115 115 20665 58642 53 763 6770 67 12 062 35 684 

Uppsala 0 16 3409 7716 24 251 3398 24 4 236 7 937 

Södermanland 0 20 7469 26754 21 646 3854 23 7 715 22 417 

Östergötland 0 31 6628 25132 66 679 5110 32 6 733 28 536 

Kalmar 1 66 125 57 10119 19558 177 1882 7731 56 15 086 33 787 

Gotland 1 3638 862 32 6510 2920 12 1058 369 45 12 555 60 226 

Blekinge 0 31 3211 5236 149 513 1037 58 4 535 15 146 

Skåne 1 242 60 51 6001 45505 35 8 714 48 583 

Halland 

Västra Göta- 

0 32 3647 7251 24 564 599 21 4 609 10 351 

land 0 65 13861 27222 173 642 1562 32 11 598 93 441 

Gävleborg 0 18 3726 9269 8 11 1700 21 4 384 11 003 

Västernorrland 1 2650 300 23 4228 2320 22 72 10 17 5 541 1 770 

Västerbotten 0 17 8435 33669 0 0 0 21 7 887 34 634 

Norrbotten 1 770 5230 43 3553 39202 17 494 686 58 5 715 48 758 

111 452 

Totalt 6 7436 6692 551 101460 310394 746 7576 32824 510 368 274 

Tabell 1: Skyddade områden per 31 december 2006 (Nationalparker, Naturreservat, djurskyddsområden 

och Natura 2000 områden) som innehåller havsvatten eller tangerar strandlinjen. Arealen 

land inkluderar även sötvatten. Källa: VIC natur. 

Sammanlagt 21 områden har utpekats som BSPA (Baltic Sea Protected Area) i 

enligt med HELCOM-konventionen och/eller som MPA (Marine Protected Area) 

enligt OSPAR-konventionen. 18 av dessa områden finns i kustoch skärgårdsmiljöer, 

Totalt omfattar nätverket en yta på ca 678 500 hektar. Enligt åtaganden inom 

konventionerna ska de utpekade områdena ha ett långsikt skydd eller innehålla en 

eller flera skyddade värdekärnor och en förvaltningsplan för hela området senast år 

2010. Samtliga sex utpekade OSPAR-områden har skydd som marint naturreservat 

(Kungsbackafjorden, Nordre Älvs mynningsområde och Gullmaren) eller Natura 

2000 (Kosterhavet, Fladen och Lilla Middelgrund). 

Av BSPA-områdena omfattas 13 helt av områdesskydd. I samtliga övriga områden 

pågår arbete med att bilda naturreservat. Till 2010 är prognosen att samtliga 

BSPA-områden med undantag av ”Höga Kusten”, ”Stora Nassa-Svenska Högarna” 

och ”Torhamns skärgård” kommer att ha områdesskydd på mer än 50 % av ytan. 

Sjutton av Sveriges Ramsarområden ligger i eller i nära anslutning till marina 

områden. I samtliga objekt är viktiga kärnområden skyddade som naturreservat, 

fågelskyddsområde eller som Natura 2000, och åtta objekt är till ytan helt skyddade. 

Områden med lägst skyddsstatus är ”Stockholms yttre skärgård”, ”Torhamns 

skärgård” och ”Bräkne – Hoby skärgård”. 

26



Figur 1: Kartan ger en översikt över områden rapporterade till OSPAR, HELCOM och Ramsar och 

vilka som skyddas som marina naturreservat. Källa: Naturvårdsverket 2007. 

Utöver de områden som är internationellt utpekade inom de nämnda konventionerna, 

har skyddsstatus för ett 30-tal andra objekt följts upp. Det gäller områden som 

pekats ut som skyddsvärda inom Skärgårdsutredningen 2000 och ett fåtal områden 

som särskilt har uppmärksammats av länsstyrelserna. 

Av de områden som ingått i analysen är ca 50 % helt skyddade och ytterligare 

ca 15 % till mer än hälften skyddade 2007. De områden som har lägst skydd är 

övervägande odlingslandskap där områdesskydd inte nödvändigtvis är rätt åtgärd. 

Områden som ingår i analysen listas i bilaga 1. 

Delmålet omfattar också långsiktigt skydd av odlingslandskap och andra kulturmiljöer 

längs kust och i skärgårdar. För närvarande finns fyra kulturreservat i skärgår- 

27



den. Mark som registreras som jordbruksmark ökar inom vissa områden. Det hänger 

förmodligen samman med ökat bete som en följd av ett mer utvecklat jordbruksstöd. 

Den strandnära floran och faunan är särpräglad, och till betydande delar beroende 

av att strandängar hävdas. När man bildar naturreservat tar man hänsyn till det 

biologiska kulturarvet som ofta är en viktig grund för beslut och utformning av 

föreskrifter och skötsel. Övriga kulturvärden som t.ex. byggnader och fornlämningar 

omfattas inte alltid av naturreservatets föreskrifter eller skötselanslag. 

En förhållandevis stor del av Sveriges kust har enligt Naturvårdsverket och 

Riksantikvarieämbetet höga värden. Ett mål om skydd av 70 % av kustoch skärgårdsområden 

med höga natur- och kulturvärden innebär områdesskydd för en 

betydande del av kusten. En central princip i den strategi som Riksantikvarieämbetet 

har utarbetat enligt delmål 2, är dock att kulturarvet bäst förvaltas om kulturmiljövärdena 

är kända och synliggjorda lokalt och brukas eller återanvänds inom ramen 

för skärgårdens småskaliga struktur. 

MARINA MILJÖER 

Målet för skydd av marina miljöer består dels av ett mål för andelen skyddade av 

de skyddsvärda områdena, dels ett åtgärdsmål som anger antal naturreservat. 

Målet att 50 procent av skyddsvärda marina miljöer ska ha ett långsiktigt skydd 

år 2010 går inte nu att utvärdera, eftersom arbetet med att definiera och kartera 

skyddsvärda områden inte har genomförts på en sådan nivå, att det går att räkna 

procent. Men man vet ändå att vissa marina områden har dokumenterade marina 

bevarandevärden, och det är tydligt att det marina bevarandearbetet har gått framåt. 

28



Marina Naturreservat 

Marina Naturreservat 

och Natura 2000 

Län 2006 2010 2006 2010 

Stockholms län < 0,5% 2% 4% 5% 

Uppsala län 0% 19% 2% 21% 

Södermanlands län 0% 19% 13% 21% 

Östergötlands län 0% 7% 12% 12% 

Kalmar län < 0,5% 1% 4% 4% 

Gotlands län 5% 5% 6% 6% 

Blekinge län 0% 1% 4% 4% 

Skåne län 8% 9% 9% 10% 

Hallands län 2% 4% 6% 6% 

Västra Götalands län 3% 13% 17% 21% 

Gävleborgs län 0% < 0,5% 2% 2% 

Västernorrlands län 0% 1% < 0,5% 1% 

Västerbottens län 3% 6% 4% 6% 

Norrbottens län 

Inom Svenskt territorial- 

0% 4% 6% 9% 

vatten 

Ekonomisk zon utanför terri- 

1,8% 5,1% 5,7% 7,6% 

torialvatten 

Sveriges totala marina 

0% 0% 1,8% 3,2% 

area 1% 2,8% 3,9% 5,5% 

Tabell 2: Andel skyddade marina områden 31/12 2006 och prognos för skyddad andel 2010. 

Prognosen baseras på uppgifter från länsstyrelserna på vilka områden de tror sig ha skyddat till 

2010. Natura 2000 områden med habitaten 1110, 1130, 1140, 1150, 1160, 1170, 1610, 1620 och 

1650 ingår i analysen. Källa: Naturvårdsverket 2007. 

Målet om fem marina naturreservat till år 2005 har uppnåtts, och år 2007 finns det 

totalt tolv marina naturreservat. Till år 2010 ska ytterligare fjorton reservat i marin 

miljö bildas. En analys av det pågående arbetet visar att länsstyrelserna gemensamt 

arbetar på ett 30-40-tal objekt som de anser bör vara klara till år 2010. 

Prognosen förutsätter dock att länsstyrelserna hinner fatta beslut om samtliga 

rapporterade objekt. En stor andel av det pågående arbetet består av revideringar av 

befintliga kustoch skärgårdsreservat med syfte att stärka det marina skyddet. 

En övervägande del av arealen är även rapporterade Natura 2000-områden. 

Detta medför att den skyddade vattenarealen inte kommer att öka avsevärt fram till 

2010, men att det direkta skyddet för vattenmiljön genom reservatsföreskrifter, 

skötsel och uppföljning förbättras. Ökningen av skyddet i ekonomisk zon förutsätter 

att Norra Midsjöbanken som ligger som förslag som Natura 2000-område rapporteras 

till kommissionen. 

29



Figur 2: Kartan till vänster ger en översikt över de tolv marina områdena som har skyddats som 

marina naturreservat. Kartan till höger visar på avstånd mellan skyddade områden (Marina naturreservat 

och Natura 2000). Källa: Naturvårdsverket 2007. 

Delmålet anger också att de marina naturreservaten gemensamt ska bilda ett representativt 

nätverk av marina naturtyper. Natura 2000-områden med rapporterade 

marina habitat syftar till att skydda marina livsmiljöer. Därför räknas också dessa 

objekt in i uppföljningen av nätverket. Av de habitat som ingår i Natura 2000nätverket, 

t.ex. glosjöar och laguner, är uppskattningsvis 20-30 % skyddade. För 

livsmiljöer som inte ingår i Natura 2000- nätverket som t.ex. djupa, mjuka bottnar 

är skyddet betydligt lägre. 

30



Figur 3: Diagrammet visar andelen skydd 2006 och prognos skyddat 2010 för några marina livsmiljöer 

(Marina naturreservat och Natura 2000). Areal av olika livsmiljöer har modellerats fram 

genom GIS analyser, Källa: Naturvårdsverkets rapport 5591. 

. 

Skyddet för de olika miljöerna varierar dock stort mellan olika regioner och 

län. 

45% 

40% 

35% 

30% 

25% 

20% 

15% 

10% 

5% 

0% 

Bottenviken 

100% 

90% 

80% 

70% 

60% 

50% 

40% 

30% 

20% 

10% 

0% 

Estuarier 

Laguner (delvis avsnörda) 

Glosjöar (avsnörda) 

Andelen skydd av några habitat i Sverige 

Stora grunda vikar och sund 

Skär och små öar i Östersjön 

Sublittorala sandbankar (< 30 m) 

Figur 4: Diagrammet visar andelen skydd 2006 för några marina livsmiljöer fördelat på maringeografiska 

regioner. Regionindelningen följer HELCOM: s regionindelning. Källa: Naturvårdsverket 

2007. 

31 

Klipp- och hällstrand 

Strand med hög vegetation 

Andel skydd av några livsmiljöer per Maringeografisk region 2006 

Kvarken 

Bottenhavet 

Ålands hav 

Norra Östersjön 

Mellersta Östersjön 

Södra Östersjön 

Öresund och bälten 

Oskyddad areal 

Skyddad areal 2010 

Skyddad areal 2006 

0-3 meter 

Estuarier 

Kattegatt 

> 50 meter 

Laguner (delvis avsnörda) 

Glosjöar (avsnörda) 

Sublittorala sandbankar (< 30 m) 

Grus och sandstrand 

Skagerak

DRIVKRAFTER 



Jämfört med de flesta landmiljöer är kunskapen om de marina livsmiljöerna bristfällig 

och för vissa regioner t.o.m. mycket bristfällig. Många länsstyrelser har upplevt 

det dåliga kunskapsunderlaget som ett hinder för att bilda marina naturreservat 

och också för att ta in det marina skyddet i de kustoch skärgårdsreservat som har 

bildats under senare år. 

Exploateringstrycket på kusterna och stränderna är i allmänhet mycket högt 

över hela landet och särskilt hårt kring storstadsregionerna och i norra Bohuslän. 

Till exempel visar indikatorn ”strandnära nybebyggelse inom 100 meter från havsstrand” 

inte på någon entydigt nedåtgående trend. Det kommer därför framöver att 

behövas starka instrument för att säkra kustnära natur- och kulturvärden. 

Ett starkt strandskydd som tillämpas konsekvent är ett mycket viktigt instrument 

för att säkerställa naturvärdena både på land och i vatten. Det är också betydelsefullt 

för friluftslivet och möjligheterna att bedriva och utveckla turism i kustregionerna. 

En generös dispensgivning från strandskyddet kan leda till att det behöver 

inrättas ännu fler naturreservat. 

Når vi delmålet? 

Målet om långsiktigt skydd av 70 % av utpekade kustoch skärgårdsområden med 

höga naturvärden till år 2010 är på väg att nås. För kustoch skärgårdens odlingslandskap 

och kulturmiljöer nås skyddsmålet däremot inte. Att målet nås betyder 

dock inte att det i framtiden inte kommer att behövas ytterligare områdesskydd i 

kustoch skärgårdsområden. 

Målet om ytterligare 14 marina naturreservat till år 2010 kommer sannolikt att 

nås. 

Naturreservaten kommer troligen att fördelas inom samtliga län och maringeografiska 

regioner inom territorialvattengränsen. Den geografiska spridningen av 

skyddet är dock delvis mycket ojämn med en hög andel skyddade områden i de 

kustnära delarna av Kvarken, Öresund och Skagerrak, medan andelen skydd i t.ex. 

Bottenviken, Bottenhavet och Södra Östersjön är mindre än tre procent. 

Varken den nuvarande fördelningen av skyddade marina livsmiljöer eller prognosen 

till år 2010 uppfyller målet om ett representativt nätverk. I den ekonomiska 

zonen pågår f.n. inget arbete med att bilda naturreservat, eftersom det inte är klart 

hur det ska bedrivas. 

Målet om ett område med fiskeförbud till år 2006 uppnåddes när allt fiske förbjöds 

i ett område på fyra nautiska mil kring Gotska Sandön genom Fiskeriverkets 

föreskrifter. Nu arbetar man med att ta fram ytterligare sex områden med permanent 

fiskeförbud till år 2010. Ambitionen är att områdena ska tas fram genom en 

god regional och lokal förankring med berörda aktörer. 

UPPFÖLJNING 

Att använda antalet naturreservat och antalet områden med permanent fiskeförbud 

som indikatorer på måluppfyllelse har varit pådrivande i arbetet. Däremot har det 

32



varit mindre framgångsrikt att använda procentmål för skydd, eftersom det inte 

finns någon tydlig översikt över vilka områden och objekt som målet avser. 

För kustoch skärgårdsområden har det till viss del fungerat att använda internationella 

utpekanden och skärgårdsutredningen 2000 som underlag. Men för det 

marina skyddet finns inget samlat material att utvärdera mot. Det beror på att det 

inte finns tillräcklig kunskap om vilka, var och hur stora marina skyddsvärden som 

finns i landet. Procentmålen har också varit svåra att regionalisera. 

Med utgångspunkt från dessa slutsatser föreslås att delmålet revideras för att 

stärka det marina områdesskyddet. Ett nytt delmål föreslås också. Avsikten med 

det är att rikta uppmärksamheten på behov och utveckling av planerings- och förvaltningsinstrument 

i kustoch skärgårdsområden. För att följa upp det reviderade 

delmålet för marint skydd föreslås skydd av total marin areal som indikator, eftersom 

det är något som går att följa upp. 

Delmål 2 Strategi för kulturarv och odlingslandskap 

Senast år 2005 skall en strategi finnas för hur kustens och skärgårdens kulturarv 

och odlingslandskap kan bevaras och brukas. 


Riksantikvarieämbete utarbetade år 2005 en strategi för hur kustens och skärgårdens 

kulturarv och odlingslandskap kan bevaras och brukas. En central princip är 

att kulturarvet bäst förvaltas om kulturmiljövärdena är kända och synliggjorda 

lokalt och brukas eller återanvänds inom ramen för skärgårdens småskaliga struktur. 

Riksantikvarieämbetet har också utvecklat utarbetat indikatorer för att följa upp 

och utvärdera miljömålet levande skärgård och odlingslandskap. Uppföljningen 

antyder en svagt negativ utveckling för flera indikatorer under det senaste årtiondet. 

Mark som registreras som jordbruksmark ökar inom vissa områden, något som 

förmodligen hänger samman med ökat bete till följd av mer utvecklat jordbruksstöd. 

I dag nyttjas mindre än 5 % av de strandängar och betesholmar som hävdades 

för hundra år sedan. Tidigare övergivna odlingslandskap fortsätter att växa igen. 

Kustens och skärgårdens traditionella näringsliv har inneburit en hög grad av 

mångsyssleri där fisket tillsammans med sjöfart och lantbruk bidragit till merparten 

av utkomsten. 

De biologiska och kulturhistoriska värdena i kustoch skärgårdslandskapet är 

en följd av människans interagerande med naturen och dess resurser. Människans 

brukande av kustoch skärgårdslandskapet har skapat den mångformighet, småskalighet 

och byggnadstradition som vi idag värnar om i dessa miljöer. Kusten och 

skärgårdens odlingslandskap har alltid varit småskaligt och har inte haft samma 

möjlighet till strukturrationalisering som på andra platser i Sverige. Det har bidragit 

till att en hög biologisk mångfald finns kvar längs kusten. 

33

DRIVKRAFTER 



Senare tids rationella jord- och skogsbruk har i lägre grad omvandlat landskapet i 

kustoch skärgårdsområdena än på andra ställen i landet. Problemen i kustoch 

skärgårdsområden ser delvis olika ut i olika områden. Tre huvudkategorier kan 

urskiljas: 1) områden där sommarhusbebyggelse permanentas med ökat exploateringstryck 

på natur- och kulturmiljöer, 2) områden där permanentbostäder blir 

sommarbostäder, ofta i kombination med högt besökstryck under sommaren och ett 

generellt sett ökat exploateringstryck på natur- och kulturmiljöer, 3) områden som 

avfolkas och har ett begränsat besökstryck under sommaren. 

I mer tätbebyggda kustområden privatiseras stränder. De areella näringarna i 

skärgården har konkurrensnackdelar. De värden som finns längs kusten i form av 

mer eller mindre igenväxta odlingslandskap, byggnadskultur och unika upplevelsevärden 

förminskas när markanvändningen ändras och byggnadsbestånd och anläggningar 

förfaller eller förvanskas. 


Delmålet är uppnått i och med att strategin finns, men ett nytt delmål föreslås för 

varsamt brukande av natur- och kulturmiljöer. Det föreslagna nya delmålet har en 

bredare inriktning och fokuserar inte bara på skärgårdens kulturarv och odlingslandskap. 

Det syftar också till att möta EU: s rekommendation om integrerad förvaltning 

av kustzonen (ICZM). Se vidare avsnittet med förslag till nya och justerade 

mål (s. 72). 

Delmål 3 Åtgärdsprogram för hotade marina arter 

Senast år 2005 ska åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de hotade marina 

arter och fiskstammar som har behov av riktade åtgärder. 

Skyddet av hotade arter och därmed upprättandet av åtgärdsprogram hanteras numera 

under det 16:e miljökvalitetsmålet ”Ett rikt växt- och djurliv”. Åtgärdsprogrammen 

följs upp inom ramen för detta mål. 


Delmålet uppnåddes inte till målåret 2005. I rödlistan för år 2000 pekade Artdatabanken 

på 17 marina arter knutna till marin miljö som är i behov av särskilda insatser. 

För närvarande ingår 14 av dessa i åtgärdsprogram. Delmålet nåddes därför 

inte heller under 2006. Fiskeriverket har dock under 2006 tagit fram ett förslag till 

åtgärder för 26 hotade fiskarter där fisket kan utgöra en del av hotet. De föreslagna 

åtgärderna kommer att genomföras successivt under perioden 2007 till 2010. 

34

Delmål 4 Bifångster 



Senast år 2010 skall de årliga bifångsterna av marina däggdjur understiga 1 % 

av respektive bestånd. Bifångsterna av sjöfåglar och icke-målarter skall inte ha 

mer än försumbara negativa effekter på populationerna eller ekosystemet. 


Tumlare, vikare, gråsäl, knubbsäl och fåglar fångas oavsiktligt i fisket. Skattningarna 

av hur stor andel av de olika populationerna som fångas som bifångster är 

osäkra, dels på grund av att man inte känner till arternas faktiska populationsstorlek, 

dels därför att rapporterna om bifångsternas storlek brister. Bifångsterna skattas 

med hjälp av intervjuundersökningar, journalföring och loggbok. Den del av 

delmålet som rör det som inte är målarter av fisk behandlas under delmål 5, tillsammans 

med bifångster av ungfisk. 

TUMLARE 

Den senaste tumlareinventeringen 2005 gav ett uppskattat bestånd av 24 200 (± 35 

%) tumlare i Kattegat-Skagerrak. Då osäkerheterna är så stora går det inte att avgöra 

om beståndet har ökat eller minskat från den föregående inventeringen. Antalet 

tumlare i Östersjön har däremot minskat dramatiskt jämfört med historiska nivåer 

och omfattar nu troligen någonstans mellan några hundra och några tusen djur. 

Osäkerheten beror på att man vid två flyginventeringar bara observerat 2 respektive 

3 individer. 

Under år 1995 och 1996 gjordes en observationsstudie av bifångster i fiske efter 

torsk och bleka i Skagerrak. Bifångsterna bedömdes då enbart i detta fiske 

överstiga 2 % av tumlarbeståndet i området. Året efter studerades tumlarskrämmors 

(pingers), avskräckande effekt i samma fiske. Då bifångades ingen tumlare 

varken i test- eller kontrollnäten. 

I en telefonintervju som genomfördes av Fiskeriverket under 2002, rapporterades 

10 dränkta tumlare på västkusten under 2001. Detta kan extrapoleras till totalt 

114 tumlare (84-148, 95 % konfidensintervall), fördelade på 30 % i bottentrålar 

och resten i nätfiske av olika slag. Inga bifångster finns rapporterade från journalföring 

eller loggbok. Jämfört med hela Skagerrak-Kattegattpopulationen innebär 

det att bifångstnivån är 0,47 %. Det finns skäl att anta att bifångsterna nu är lägre 

än 2001, eftersom nätfisket i Skagerrak och Kattegatt har minskat med ca 30 % de 

senaste åren. 

Skattningen 0,47 % säger hur stor bifångstdödligheten är på grund av svenskt 

fiske. I samma område pågår även dansk och norsk fiskeverksamhet. Rimligen 

förekommer bifångster också i dessa fisken, varför den totala bifångstdödligheten 

kan överstiga 1 %. Kunskap om övriga länders bifångster är nödvändiga för att 

beräkna i vilken utsträckning bifångstmålet är uppnått, eftersom fisket är gemensamt 

och sker i samma områden. 

35



Inga tumlare i Östersjön har rapporterats bifångade under 2000-talet vare sig i 

intervjuundersökningen, i journalföring eller i loggbok. 

Nu görs ytterligare undersökningar till följd av EU:s förordning (EC No 812/2004), 

och det kommer att skapa en bättre kunskapsbas. En observatörsstudie görs av det 

större tonnaget, dvs. båtar länge än 15 m, i det pelagiska trålfisket och nätfisket i 

Östersjön. Minst 5 % av fiskeansträngningen ska täckas. En studie pågår också som 

gåt ut på att studera tumlarnärvaro runt fiskeredskap vid Skånes och Blekinges 

kuster. Resultat av dessa undersökningar kommer först senare under 2007. 

VIKARE 

Vikarebeståndet i Bottniska viken uppskattas till ca 8000 djur med en årlig tillväxt 

av 5 %. Både telefonintervjuer och journalföringsdata pekar på att bifångsterna är 

runt 50 djur årligen. Hur stora bifångsterna är i fiske på enskilt vatten och i fritidsfiske 

är okänt. Om storleken på de rapporterade bifångsterna i yrkesfisket och om 

man kan anta att halva vikarebeståndet är svenskt, kan delmålet nås för yrkesfiskets 

del av bifångsterna. 

GRÅSÄL 

Det totala gråsälsbeståndet är i dag väl över 20 000 djur. Beståndet har de senaste 

15 åren haft en ökningstakt av 7,5 % per år i svenska vatten. I Finland beräknar 

man tillväxttakten till över 10 %. Bifångsterna av gråsäl är betydande. Både telefonintervjuer 

och journalföringsdata tyder på bifångstnivåer på närmare 500 djur 

per år. Inga tydliga trender kan ses. Denna bifångstnivå motsvarar ca 2 % av beståndet. 

Några bifångstdata från övriga Östersjöstater finns inte. 

KNUBBSÄL 

Det finns två distinkta populationer av knubbsäl i svenska vatten. Den ena är en 

liten östlig population på ca 700 individer i Kalmarsund med en dokumenterad 

tillväxttakt av i genomsnitt 9 % de senaste åren. Den andra västliga populationen 

finns vid Skånes sydkust och norrut med en beräknad storlek 2005 av 15 000 djur. 

Tillväxten bedöms vara väl över 10 %, högre i Skagerrak och något lägre i Kattegat. 

Bedömningarna utgår från erfarenheterna efter epizootin 1988. 

För populationen i Kalmarsund finns inget som tyder på att bifångsterna skulle 

överstiga 1 %. Endast två bifångade knubbsälar rapporterades i telefonintervjun. 

Ingen knubbsäl har rapporterats som bifångst i journalföringen i Östersjön. Längs 

västkusten uppskattades bifångsterna till drygt 400 i telefonintervjun för 2001. 

Rapporterade bifångster i journalerna för 2004 pekar på att bifångsterna ligger 

på ett antal hundra djur. Bifångsterna ligger därmed väl över 1-procentsmålet redan 

i det svenska yrkesfisket. Andelen bifångade djur i fritidsfisket bedöms däremot 

vara betydligt lägre än för gråsäl i Östersjön, speciellt efter förbudet att fiska efter 

hummer med nät som infördes 2003. 

36

FÅGLAR 



Osäkerheten när det gäller bifångster av fågel är stor. I telefonintervjun 2001 uppskattades 

det totala antalet bifångade fåglar till drygt 17 000, varav hälften var 

storskarv. I journalföringen där bifångade fåglar ska rapporteras sedan 2004 har 

endast ett begränsat antal fåglar rapporterats, år 2004 175 och 2005 201 fåglar. 

Också där utgjorde skarv ca hälften av de bifångade fåglarna för båda åren. Skillnaden 

är så pass stor att slutsatsen blir att man inte vet hur många fåglar som bifångas 

i fisket. 

DRIVKRAFTER 

Det är framförallt det småskaliga kustfisket med garn, nät och fällor som har de 

största problemen med bifångster. Detta småskaliga fiske ska prioriteras enligt 

direktiv till Fiskeriverket , eftersom det av många andra skäl är ett skonsamt fiske 

som dessutom bidrar till en levande skärgård. En stor del av detta fiske bedrivs 

med redskap som inte bara bifångar däggdjur och fåglar utan också är allvarligt 

utsatta för skador av säl och skarv. Risken är att dessa problem kommer att öka i 

framtiden i takt med att skarv- och sälpopulationerna ökar. 

Det är av flera skäl viktigt att avdramatisera frågan om begränsning av bifångsterna. 

I dag hindrar den ett fruktbart samarbete med yrkesfiskarna. Det finns heller 

inga vare sig praktiska eller ekonomiska möjligheter att bygga upp en studie med 

oberoende observatörer i ett extensivt kustfiske. Bifångster är dessutom i många 

fall till direkt nackdel för fiskaren. Bifångster är också ett problem som måste lösas 

om man vill satsa på ”grönmärkning” av kustfiske. 


Målet kommer inte att kunna nås till år 2010 för alla marina däggdjurspopulationer. 

Det är framför allt avlägset för gråsäl och knubbsäl. För att nå 1 % målet för gråsäl 

skulle det krävas att stora delar av kustfisket stängdes. 

För tumlare bör inte bifångster längs västkusten vara något större problem, 

främst på grund av att nätfisket minskat drastiskt i omfattning. I Östersjön saknas 

data om både beståndsstorlek och bifångster. En säkrare uppskattning av populationsstorlekarna 

hos de bifångade arterna och bifångsternas storlek är nödvändig, 

liksom ett ökat förtroende hos och samarbete med yrkesfisket. 

UPPFÖLJNING 

Indikatorer saknas för detta mål. Det följs i stället upp via journalföring, loggböcker, 

telefonintervjuer och observationer. 

Dagens system med rapportering av bifångst fungerar inte tillfredställande, eftersom 

inte all bifångst rapporteras. Det finns heller inga vare sig praktiska eller 

ekonomiska möjligheter att bygga upp en studie med oberoende observatörer i ett 

extensivt kustfiske. Den enda möjligheten att mäta bifångsten är i ett förtroendefullt 

samarbete med fiskarna. 

Ett annat sätt att minska bifångster är att skapa en gemensam strävan bland fiskarna 

själva att hantera bifångsterna. Ingen fiskare önskar att skada varken tumlare, 

37



säl eller fågel. Exempel finns på egna initiativ bland fiskarna att använda t.ex. tumlarskrämmor 

i Kattegat och Öresund. Fiskare med omfattande bifångst har den 

bästa erfarenheten av var och när bifångsterna sker och har därmed själva kunskapen 

om hur de bäst kan minskas. 

Delmål 5 Uttag och återväxt av fisk 

Uttaget av fisk inklusive bifångster av ungfisk, skall senast 2008 inte vara 

större än att det möjliggör en storlek och sammansättning på fiskbestånden 

som ger förutsättningar för att ekosystemets grundläggande sammansättning 

och funktion bibehålls. Bestånden skall ha återbyggts till nivåer betydligt över 

biologiskt säkra gränser 


Det råder stor enighet om att varken den nationella eller den internationella fiskepolitiken 

har lyckats balansera fiskets fångster med havens produktionsförmåga. 

Internationella Havsforskningsrådet som ger biologiska råd om fiskbeståndens 

status har under mer än två decennier varnat för att en alltför hög fiskekapacitet 

inte är ekologiskt hållbar. 

I dag fiskar alltför många fiskebåtar på krympande fiskbestånd. Situationen är 

alarmerande, och det behövs kraftfulla åtgärder för att förhindra en biologisk kollaps 

av främst bottenlevande fiskbestånd. Kollaps hotar särskilt bestånden av torsk 

i Östersjön, Kattegatt och Nordsjön. 

Arbetet med att bygga upp fiskbestånden till ekologiskt hållbara nivåer har inte 

varit framgångsrikt trots en hög ambition. Situationen för de flesta bestånd av bottenlevande 

fisk är fortfarande kritisk, och studier av historiska fångstnivåer tyder 

på att flera kustnära bestånd har försvunnit eller är på gränsen till kollaps. I Östersjön 

befarar många forskare att det intensiva torskfisket har medfört ekologiska 

kaskadeffekter så att ett torskdominerat ekosystem har ersatts av ett skarpsilldominerat. 

Överfisket av torsk i Östersjön är tillsammans med den goda rekryteringen av 

skarpsill under de senaste årens varma vintrar den troligaste orsaken till att det 

pelagiska ekosystemet i Östersjön har övergått från att vara torskdominerat till att 

vara dominerat av skarpsill. 

Minskningen av torsk kan också kopplas till förändringar längre ner i näringsväven 

i Östersjöns östra bassänger. Där har mängden djurplankton under vår och 

försommar minskat, något som har samband med. betningen från det stora beståndet 

av skarpsill. De låga tätheterna av djurplankton hänger också samman med 

mängden växtplankton. 

Mycket tyder på att denna ”kaskadeffekt” av att torskens betydelse i ekosystemet 

har minskat har gett konsekvenser i flera steg. Det har inneburit att ett regimskifte 

ägt rum i Östersjön. Skarpsillens betning på djurplankton, som också är födobasen 

för torsklarver och ungtorsk, riskerar att befästa situationen. Sammanvägt 

är en väsentlig konsekvens av dessa effekter att återuppbyggnadsplanerna för Östersjöns 

torskbestånd är i högsta grad osäkra. 

38



Regimskiftet i Östersjön kan också ha samband med rekryteringsproblemen för 

kustfiskbestånden av bland annat abborre och gädda. De är kraftigt försvagade i 

Egentliga Östersjöns ytterskärgårdsområden. De kustavsnitt som studerats i Bottenhavet 

uppvisar däremot inte några sådana störningar. Rekryteringen i de mest 

skyddade, inre delarna av de större skärgårdsområdena av Egentliga Östersjön 

fungerar också normalt. 

Det geografiska mönstret ger anledning att misstänka att de grundläggande orsakerna 

till problemen ska sökas just i Egentliga Östersjön. Fältstudier och experiment 

tyder på att en minskad tillgång på djurplankton under fiskarnas tidiga livsstadier 

kan vara orsaken till rekryteringsproblemen. 

Den höga fiskeridödligheten har lett till att fisksamhället i Nordsjön, Skagerrak 

och Kattegatt har minskat i medelstorlek och att storvuxna arter numer utgör en 

mindre del av fisksamhällets totala biomassa. De flesta rovfiskar har minskat. Särskilt 

drabbade är arter med långsam tillväxt och låg produktivitet, t.ex. rockor och 

hajar, som nu finns på nationella och internationella listor över hotade arter. 

Småväxta arter som sill och skarpsill har i stället ökat i antal och biomassa. 

Dessa drastiska förändringar i fisksamhällets storlekssammansättning påverkar det 

naturliga samspelet mellan rovfiskar och bytesdjur och därmed funktioner i ekosystemet. 

Ett selektivt fiske på stora individer kan också leda till tidigare könsmognad, 

vilket är fallet för t.ex. torsk i Nordsjön och Kattegatt. Det kan i sin tur resultera i 

minskad produktion på grund av att större individer är mer produktiva och har 

högre kvalitet på äggen. 

En långsiktig effekt av den höga fiskeridödligheten är den drastiska nedgången 

av lokala lekbestånd av t.ex. kolja, torsk och rödspotta i Skagerrak och Kattegatt. 

Konsekvenser av detta är exempelvis att rekryteringen av torsk i Skagerrak är alltmer 

beroende av ungfisk från Nordsjön. Mycket tyder på att vissa lokala lekbestånd 

helt har försvunnit. Åtgärder för att minska fisketrycket och återuppbygga 

bestånden riskerar därmed att inte få avsedda effekter, eftersom vissa delbestånd 

slagits ut. 

Fisket har avgörande påverkan på fiskbeståndens fortlevnad. Men det är också 

väl känt att fiskbestånd kännetecknas av naturliga variationer. Vetenskapliga studier 

bekräftar att havens ekosystem kan påverkas av både globala och regionala klimatförändringar. 

Högre temperatur i Nordsjön och varierande salthalt i Östersjön 

har förändrat tillgången och sammansättning av föda för ungfisk. Det påverkar i sin 

tur mängden och sammansättningen av vuxen fisk. En plan för att restaurera fiskbestånden 

måste därför ta hänsyn både till fiskets effekter och till naturliga variationer 

i havens ekosystem. 

DRIVKRAFTER 

Fisket påverkar fiskbestånden direkt genom det uttag av målarter och bifångstarter 

som landas eller fångst som slängs tillbaks och inte överlever. De främsta orsakerna 

till att fångad fisk kastas tillbaks är att kvoten för en viss art är slut eller fisken 

inte överstiger minimimåttet. Det kan också vara ekonomiska skäl som ligger bakom. 

Man vill uppgradera fångstens värde inom ramen för rådande regleringar. 

39



Flera fiskerier har för stor fångstkapacitet i förhållande till fiskbeståndens storlek. 

Denna överkapacitet beror dels på ett för stort antal fartyg, dels på alltför effektiva 

fartyg i den svenska fiskeflottan. Överkapaciteten leder till låg lönsamhet 

inom sektorn vilket ökar incitamenten för överexploatering av fisktillgångarna och 

illegalt fiske. 

Överkapacitet finns inom hela EU. Det leder till politiska påtryckningar om att 

besluta om fångstmängder (TAC) som är högre än de fångstmängder som ICES 

rekommenderar utifrån biologiska hänsynstaganden. 

När traditionella arter överutnyttjats har fiskeflottan ofta anpassat sig och fisket 

har riktats mot kortlivade mer produktiva arter längre ner i näringskedjan. Fisket 

kan också riktas mot känsliga arter högre upp i näringskedjan, som tidigare inte 

nyttjats i så stor omfattning och då oftast inte heller är reglerade. Ett exempel är att 

de svenska landningarna av rödtunga i norra Kattegatt och djupare delarna av Skagerrak 

ökat på senare år. 

Rödtunga tillväxer långsamt, når könsmognad vid hög ålder och är oreglerad, 

vilket gör den extra känslig för överfiske. Detta är ett exempel på att förvaltningen 

måste vara uppmärksam på hur den samlade fiskeansträngningen förändrar sig så 

att inte oönskade effekter uppstår i ekosystemet när regelverket ändras för att skydda 

reglerade bestånd. 


År 2008 som slutdatum för delmålet är med dagens kritiska situation inte längre 

realistiskt. EU: s förslag till återhämtningsplan för torsk i Östersjön kan illustrera 

svårigheterna. Enligt planen skall nuvarande fiskeridödlighet om 1.1 för det östra 

torskbeståndet minskas till 0.3 med årliga minskningar om som mest 0.1 enheter. 

Eftersom förslaget ännu inte har accepterats kommer det att dröja till 2007 plus 8 

år, dvs. till 2015 innan målet är uppnått. Sverige har troligen små möjligheter att 

öka ambitionen, men kan istället prioritera att adekvata åtgärder inleds snarast 

möjligt. 

Delmålet bör revideras för att ge en realistisk tidsplan, tydliggöra behovet av en 

ekosystemansats och för att ge mätbara kriterier för när det är uppnått. 

UPPFÖLJNING 

Fiskeriverket har ansvar för delmålet, liksom för uppföljningen av det. En specifik 

indikator finns för målet: Lekbiomassa för torsk. Målet följs också upp genom de 

beräkningar av fiskbeståndens status som Internationella Havsforskningsrådet gör 

årligen. 

Fiskeriverket redovisar också sedan 2004 årligen situationen för de ekonomiskt 

viktigaste fiskarterna i rapporten ”Resurs och miljööversikt”. Rapporten bygger på 

beståndsanalyser baserade på nationell fiskövervakning, landningar av fångster och 

ICES sammanställning av de gränsöverskridande bestånden. 

Ekologiska indikatorer har länge använts inom forskningen som en systematisk 

metod för att beskriva och generalisera ekologiska processer. Mindre ansträngningar 

har gjorts för att identifiera indikatorer som kan användas i fiskförvaltningen. 

Det teoretiska underlaget för ekosystemanalys har dock förbättrats avsevärt under 

40



senare år 5 . Samtidigt har nya ekologiska insikter skapat förutsättningar för att utveckla 

indikatorer och alternativa modeller inom ramen för en ekosystemansats. 

Behovet av analyser för att kunna tillämpa en sådan ansats varierar beroende på 

den geografiska omfattningen. Länsstyrelser och kommuner behöver detaljerade 

råd om mindre vattenområden, regering och riksdag behöver underlag för att besluta 

om nationella riktlinjer, medan samarbetet inom EU: s fiskförvaltning förutsätter 

ekologiska råd om fiske och exploatering av transnationella fiskbestånd och havsmiljöer. 

Fiskeriverket redovisar mer i detalj strategier för vidareutveckling av indikatorer 

för övervakningen av fiskbeståndens tillstånd i omgivande hav i en särskild rapport 

till regeringen 6 . 

Naturvårdsverket, Fiskeriverket och Länsstyrelserna finansierar ett betydande 

program för övervakning av kustfisk. Syftet är att kunna påvisa långsiktiga förändringar 

av övergödning och miljöbelastning i den marina miljön. Fiskeriverket tar 

prover, lagrar data och utvärderar, och rapporterar årligen till Naturvårdsverket och 

Länsstyrelserna. Resultaten av arbetet används bl.a. för att dokumentera förändringar 

i kustfiskebeståndens ekologiska status. Sammanfattningar publiceras i Fiskeriverkets 

årliga resurs- och miljööversikt och som faktablad inom varje provtagningsområde. 

Förekomsten av bottenfisk studeras genom bottentrålning vid sammanlagt 57 

trålstationer längs västkusten. Syftet är att övervaka beståndsutvecklingen i fråga 

om främst fisktäthet och storleksfördelning men också artsammansättning. Särskilt 

studeras bottenfiskarterna, dvs. torsk, kolja, vitling, rödspotta, sandskädda, skrubbskädda, 

slätvar, piggvar och knot. 

Beståndsutvecklingen i olika områden utgör underlag för den nationella förvaltningen 

av kustnära populationer längs västkusten. Utvecklingen analyseras 

också som uppföljning av förvaltningsbeslutet om att flytta ut trålgränsen. 

De dataintensiva modeller som används inom traditionell beståndsuppskattning 

kan inte direkt tillämpas på kustnära fiskbestånd, något som har lett till brister i 

förvaltningen av många bestånd. Fiskeriverket har tagit initiativ till ett forskningsprogram 

om ekologiska indikatorer för kustfisk. Målet är att utveckla alternativa 

metoder för att bedöma tillståndet hos kustnära fiskbestånd och ekosystem. 

Ekologiska indikatorer används av HELCOM för årliga bedömningar av kustekosystem 

i Östersjön 7 . Myndigheter i Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen 

och Sverige samordnar och genomför årliga standardiserade provtagningar i 15 

kustområden. Syftet är att beskriva långsiktiga förändringar i fiskbestånd och att 

värdera resultaten i relation till naturlig variation och mänsklig verksamhet. 

På motsvarande sätt arbetar OSPAR med indikatorer för uppföljning av ekosystemeffekter. 

Dessa indikatorer har vidareutvecklats och testats inom ICES. Som 

5 ICES Journal of Marine Science, vol 62, 2005 

6 Fiskeriverket 2007.Vidareutveckling av indikatorer som skall användas i övervakning rörande fiskbeståndens 

tillstånd i omgivande hav. Rapport till regeringen 2007-03-01 

7 http://www.helcom.fi/groups/monas/en_GB/monas_main/ 

41



övergripande indikator på hårt fisketryck har man valt ”storleksförändringar i fisksamhället”. 

Denna indikator betraktas nu som väl utvecklad. 

Delmål 6 Buller och andra störningar 

Buller och andra störningar från båttrafik skall vara försumbara inom särskilt 

känsliga och utpekade skärgårds- och kustområden senast 2010. 


Delmålet syftar till att inrätta bullerfria områden främst genom att begränsa båttrafiken 

i vissa områden genom att reglera buller, hastighet, tillträde m.m. Delmålet 

rör också störning av djurlivet (främst säl och fågel). 

Det finns ännu inga utpekade bullerfria områden i våra kustoch skärgårdsområden. 

Likaså saknas uppgifter om vilka särskilt känsliga områden som ska väljas 

ut och var buller utgör ett problem. Det är också oklart hur eventuella bullerrestriktioner 

ska kunna kontrolleras. Kustlänsstyrelserna har dock börjat arbeta med dessa 

frågor. 

Oexploaterade skärgårds- och kustområden har under de senaste åren gått från 

att nästan enbart ha varit rekreations- och naturupplevelseområden till att också ha 

blivit platser för avancerade sportaktiviteter (vattenskotrar, RIB-båtar, kitesurfing 

mm). Det innebär att djurlivet, de boende och det traditionella friluftslivet har drabbats 

av buller och andra störningar. 

I våra kustoch skärgårdsområden finns djurskyddsområden, främst för säl och 

fågel, med begränsat tillträde under vissa tider av året. I vissa fall är också hastigheterna 

för båttrafik i närområdet reglerade. 

Det finns inte så många undersökningar om hur störande båttrafiken är för djur. 

De flesta är gjorda med avseende på sjöfåglar, och flera påvisar betydande störningar 

av båttrafik. Ett exempel är en population av svärta i finska skärgården där 

60 % av ungarna dog före tre veckors ålder, eftersom ljudet från båtar skrämde 

iväg de vuxna fåglarna från ungarna 8 . Det saknas också undersökningar av om 

marina djur under havsytan störs och i vilken utsträckning. 

DRIVKRAFTER 

Rätten att färdas fritt över vatten kan sägas utgöra en del av allemansrätten, men 

det finns inte någon oinskränkt rätt att färdas så att omgivning eller djurliv störs. Vi 

lever i en värld med ökande båttrafik. Det finns ca 720 000 9 privat ägda fritidsbåtar 

8 

The effects of disturbance caused by boating on survival and behavior of velvet scoter Melanitta fusca 

ducklings, J Mikola, M Miettinen m.fl., Biol. Conservation 67, 1994 

9 

SCB. Båtlivsundersökningen, 2004 

42



i Sverige, som kan innebära störningar genom buller, utsläpp till luft och vatten, 

nedskräpning, erosionsskador m.m. 

Ökad användning av vattenskoter och större, mer djupgående båtar och ökad 

exploatering av kusten med både fritidsbebyggelse och åretruntboende kan innebära 

nya hot mot särskilt känsliga och utpekade områden. Störningarna blir allt mer 

påträngande och når allt längre ut i skärgården. Även om båttrafiken är som mest 

intensiv under sommarmånaderna ökar störningarna av annan trafik också vintertid, 

t.ex. från snöskoter- och svävartrafik. 

De flesta människor som utnyttjar våra kustoch skärgårdsområden är medvetet 

intresserade av att bevara den fina miljön och upplevelsen av den. Många är 

organiserade i båtlivsföreningar eller andra organisationer, och dessa organisationer 

arbetar ofta mycket aktivt med att förmå sina medlemmar att agera på ett miljövänligt 

sätt. 


Kustlänsstyrelserna fick i sina regleringsbrev för år 2006 i uppdrag att utarbeta en 

handlingsplan för de insatser som krävs för att delmålet ska nås till 2010. Detta 

uppdrag redovisades i januari 2007 i form av en ”Handlingsplan för inrättande av 

hänsynsområden i skärgården”. Enligt planen ska minst tre hänsynsområden för 

buller vara inrättade på försök till sommaren 2008. De ska vara geografiskt spridda 

över landet. 

En utvärdering av dessa försöksområden ska vara klar hösten 2009 och åtgärder 

för att begränsa störningar ska justeras efter behov senast 2010. Länsstyrelsernas 

handlingsplan tar också upp nedskräpning, utsläpp av toalettavfall samt störande 

beteende. 

I rapporten ”Ljudkvalitet i natur- och kulturmiljöer” finns förslag om maximala 

ljudnivåer (dBA) för dels ”områden helt utan samhällsbuller”, dels ”områden med 

mycket begränsat samhällsbuller”. Förslag till riktvärden i naturvårdsområden ges i 

en annan rapport, ”Förslag till mått, mätetal och inventeringsmetoder”. 

Utgångspunkten för förslagen är att kraven på bullerfrihet är större i områden 

där människor förväntar sig tystnad, t.ex. naturområden långt från vägar och bebyggelse. 

Men detta gäller bara människans upplevelse av bullerstörning. Hur djur 

störs av buller vet man mindre om och framförallt hur undervattensbuller påverkar 

marina djur. Studierna av sådana frågor är mycket begränsade, och det krävs särskilda 

forskningsinsatser för att öka kunskapen. 

Länsstyrelserna har tillsammans med Naturvårdsverket preciserat ”försumbart 

buller” inom hänsynsområden till 40 dBA. Den nivån får bara överskridas under 

högst 10 min per vecka om bullret ska vara försumbart. Som jämförelse kan nämnas 

att 25 dBA motsvarar svagt vindbrus och 65 dBA normalt samtal. 

I delmålet finns ingen precisering av varken antalet eller storleken på bullerfria 

områden, eller vad som menas med ”andra störningar”. Regeringen har i miljöpropositionen 

(Prop. 2004/2005:150) nämnt vågpåverkan och erosion som exempel på 

”andra störningar” från båttrafik . 

Enligt länsstyrelsernas handlingsplan ska det år 2010 finnas minst tre bullerfria 

områden spridda över landet. Handlingsplanen omfattar också toalettavfall och 

43



nedskräpning, men berör inte erosion. Trots den låga ambitionsnivån med endast 

tre områden och även om länsstyrelserna får de extra resurser de begärt är det tveksamt 

om man kan hinna begränsa båttrafiken i de utpekade områdena i tid. Att leva 

upp till handlingsplanens intentioner kommer att kräva förändringar i det personliga 

beteendet hos båtägare m.fl. som kan vara svåra att påverka och kontrollera. 

Den sammanvägda bedömningen är att det är tveksamt om delmålet kommer att 

nås till 2010. 

UPPFÖLJNING 

Det finns inga fastställda indikatorer för varken buller eller andra störningar. I 

förslaget om reviderat delmål föreslås också hur målet kan följas upp. 

Ansvaret och rätten att begränsa buller ligger på länsstyrelserna, men kommunernas 

detaljkunskaper om områdena är mycket viktig. Om det ska bli möjligt att få 

ner buller och andra störningar från båttrafik på en försumbar nivå i känsliga områden 

krävs en intensifierad kontakt mellan länsstyrelser och kommuner för att peka 

ut sådana områden och bedöma vilka begränsningar som behövs. 

Kommunernas arbete med översiktsplaner är ett viktigt instrument. Översiktplanerna 

bör innehålla riktlinjer för tysta områden, t.ex. att man ska slå vakt om de 

tysta områdena i kommunen. Det kan också vara fråga om att beteckna de få tysta 

eller opåverkade områden som finns som värdefulla, med restriktioner för ny bebyggelse. 

Redovisning på kartor är central. De regionala hushållningsprogrammen 

för skärgårdsområdena utgör också en viktig grund för arbetet. 

Delmål 7 Utsläpp av olja och kemikalier 

Genom skärpt lagstiftning och ökad övervakning skall utsläppen av olja och 

kemikalier från fartyg minimeras och vara försumbara senast år 2010. 


Antalet illegala oljeutsläpp har minskat från 488 år 1999 till 269 år 2006, trots att 

sjötrafiken har ökat. Det finns dock ett stort mörkertal. Antals- och volymmässigt 

bedöms de faktiska utsläppen inom svensk ansvarszon uppgå till minst det dubbla. 

Oljeutsläppen till havs är med andra ord fortfarande vanliga. Varje år upptäcks 

flera hundra oljeutsläpp inom svenska havsområden, men de flesta omfattar mindre 

än ett ton olja. 

Den geografiska fördelningen av oljeutsläppen under 2006 visar att många av 

dem fortfarande äger rum i de stora fartygsstråken. Det tyder på att utsläppen till 

stor del görs av fartyg som passerar svenskt vatten på väg till eller från hamnar 

utanför Sverige. 

Minskningen av antalet utsläpp beror bl.a. på att mängden flygtimmar för övervakningen 

har ökat och att satellitövervakningen har utvidgats, både genom egen 

upphandling och genom bilder via EU (EMSA). Därtill kommer att medvetenheten 

44



ombord har ökat men också att tekniken på fartygen har förbättrats de senaste åren. 

Mängden oljerester som levereras till hamnarnas mottagningsanläggningar har 

också ökat. Det visar att allt fler fartyg föredrar att lämna oljan i hamn framför att 

släppa ut den till havs. 

45



Figur 5. Konstaterade oljeutsläpp i Sverige under 2006. Källa: Kustbevakningen. 

Sett i ett internationellt perspektiv har de flesta oljepåslag på den svenska kusten 

varit små, men de förorsakar ändå skada och stora kostnader. Oljeutsläpp medför 

skada på stränder och utarmning av växt- och djurliv. Sjöfåglar är särskilt utsatta, 

och i synnerhet övervintrande fågel till havs. Även små mängder olja kan skada 

fågellivet allvarligt. 

Effekterna av olja i ytläge är allvarliga men ändå relativt kortvariga. Nere på 

havsbottnarna kan oljan däremot bli kvar betydligt längre tid. I grunda skärgårdsmiljöer 

kan redan små utsläpp leda till stora negativa miljöeffekter. 

Västkusten har varit utsatt för de flesta oljepåslagen. Öresund, sydöstra Sverige 

och norra Stockholmsregionen är andra kustområden där risken för oljeförorening 

är större än genomsnittet. Dessa förhållanden stämmer väl överens med nuvarande 

transportmönster för sjöfarten. 

Antalet utsläpp av kemikalier i svenska vatten är, enligt Sjöfartsinspektionens 

SjöOlycksSystem, mycket begränsat. Sjöfartsinspektionen har bara uppgifter om 

fyra utsläpp till vatten från fartyg under de senaste tio åren. Även här finns ett mörkertal, 

men det bedöms som litet. 

DRIVKRAFTER 

Framtidstron inom de marina näringarna är stark i länderna runt Östersjön. Det kan 

man bl.a. se av antalet nybeställningar av fartyg under 2006. Flera hamnprojekt 

håller också på att växa fram. Även om utbyggnaden av hamnkapaciteten i Finska 

46



viken är kraftig väntas den inte kunna täcka behovet av exporthamnar för den ryska 

oljan framöver. Ryssland har de största tillväxttalen i hela Östersjöregionen. Där 

har oljeexporten från Primorsk ökat med 15 % och containerhanteringen i S:t Petersburg 

med över 20 % under 2006. 

Utsläpp som hänger samman med driften av fartygen är vanligast, men fartygsolyckor 

kan leda till mycket stora utsläpp, speciellt när tankfartyg är inblandande. 

De snabbt ökande oljetransporterna med stora tankfartyg från hamnar i Ryssland 

och Baltikum är från sjötrafiksynpunkt det största hotet mot Östersjöns och Västerhavets 

miljö. Sjötransporterna av olja från Ryssland uppgår i dag till 160 miljoner 

ton per år och beräknas öka med minst 40 % till 2015. 

Tankfartyg med laster på upp till 100 000 ton trafikerar dagligen Östersjön. 

Framtida förändringar i transportmönster och tonnage-sammansättning påverkar 

därmed också riskbilden. 

För att minska riskerna för oljeutsläpp vid kollisioner och grundstötning med 

oljetankfartyg har FN:s sjöfartsorganisation IMO utarbetat internationella regler för 

hur fartygen skall konstrueras och hur äldre fartygstyper successivt skall ersättas av 

nya och säkrare konstruktioner. Reglerna för utfasning av fartyg med enkelt skrov 

kommer att medföra att andelen tankfartyg med dubbelskrov ökar fram till år 2010. 

Då kommer all olja att transporteras på tankfartyg med dubbelskrov. 

En rad skyddsåtgärder har beslutats både av Helsingforskommissionen och av 

IMO. Risken för kollisioner och grundstötningar motverkas genom förbättrade 

ledsystem, trafikinformation, sjömätning, användning av moderna navigationsinstrument 

och ökad användning av lots. Östersjön är ett känsligt brackvattenhav. 

IMO: s klassning av Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde (PSSA) underlättar 

åtgärder för ökad trafiksäkerhet och skydd av känsliga områden. 

Samtidigt som flygövervakningen intensifieras och antalet fartygsrörelser ökar 

fortsätter den positiva trenden med minskande antal oljeutsläpp. Det visar att överenskomna 

åtgärder har effekt. Särskilt flygövervakningen till havs har visat sig ha 

en avhållande inverkan och har väsentligt bidragit till att reducera mängden illegala 

utsläpp. Länderna inom HELCOM förfogar nu över mer än 20 flygplan, de flesta 

utrustade med avancerad utrustning för att observera och dokumentera olja till 

havs. Under 2007 kommer Kustbevakningens flygplan att bytas ut, vilket medför 

en större flygkapacitet. 

Den ökade miljöövervakningen i kombination med ökad satellitövervakning, 

rutinen att samtliga utsläpp rapporteras och allmänhetens ökade rapporteringsvilja 

leder till att allt fler av utsläppen upptäcks. 


Antalet oljeutsläpp inom svenskt ansvarsområde har minskat de senaste åren. Detta 

tyder på att den svenska kustbevakningens flygövervakning, de riktade operationerna 

med flyg och fartyg och det internationella samarbetet fortsätter att ge resultat. 

En rad åtgärder har också vidtagits för att inom HELCOM-området minska 

antalet utsläpp från fartygens drift. Åtgärdernas effekt styrks av statistik, och det är 

rimligt att anta att den riskbild som de många små utsläppen från driften hittills 

47



representerat minskar i betydelse i den sammanvägda riskbilden för perioden fram 

till 2010. 

Figur 6: Upptäckte oljeutsläpp och flygövervakning i Östersjön. Källa: HELCOM Report on Illegal 

Discharges Observed During Aerial Surveillance in 2005. 

Däremot finns en ökad risk för olyckor på grund av den ökande trafiken med oljetankfartyg. 

Östersjön och övriga svenska farvatten har varit förskonade från stora 

tankfartygsolyckor. Flera åtgärder för att minska riskerna har införts och kommer 

att genomföras. 

Sjöfartsverket har i samråd med Naturvårdsverket utvärderat effekterna av de 

skyddsåtgärder som har kopplats till IMO:s klassning av Östersjöområdet som 

särskilt känsligt havsområde (PSSA). Trots att åtgärderna bara har gällt sedan den 

1 juni 2006 tyder utvärderingen i stort på att de har haft avsedd effekt. Ett exempel 

är att antalet fartyg som inte följer rekommendationen att undvika Hoburgs bank 

och Norra Midsjöbanken verkar ha minskat andra halvåret 2006. 

Omfattningen av utsläpp av kemikalier är mycket liten. Riskerna för utsläpp i 

framtiden bör därför också bedömas som liten, särskilt med tanke på de förbättringar 

av regelverk och fartyg som skett och kommer att ske och de förbättringar av 

säkerheten i trafiken med alla fartyg i Östersjöområdet som genomförts och kommer 

att genomföras. Olyckor kan dock alltid inträffa, oavsett hur bra regelverk och 

trafiksystem är. Det är då en fråga om att tillräckliga bekämpningsresurser finns 

tillgängliga och att samarbetet mellan Sjöfartsinspektionen och Kustbevakningen 

fungerar väl. Kustbevakningens förmåga att bekämpa oljeoch kemikalieutsläpp 

kommer att öka från 2008 när nya fartyg levereras. 

48



Utsläppen av olja från fritidsbåtar kommer att vara fortsatt höga till följd av ökad 

båttrafik. Stora miljöförbättringar kan nås med övergång till moderna och väl underhållna 

2-taktsmotorer i kombination med miljövänligare olja, 4-taktsmotorer 

och alkylatbensin. Många av de nödvändiga åtgärderna rör det personliga beteendet 

inte minst hos fritidsbåtägare, t.ex. att inte använda gamla tvåtaktsmotorer. Än så 

länge syns inget trendbrott i dessa avseenden. Att vända invanda beteenden tar lång 

tid. 

Den sammantagna bedömningen är dock att det är möjligt att nå delmålet till år 

2010. 

UPPFÖLJNING 

Än så länge finns endast en indikator för delmålet: Antalet illegala oljeutsläpp. Den 

fungerar tillfredställande, men det saknas en indikator för kemikalieutsläpp. Någon 

internationell statistik över kemikalieutsläpp till havet finns inte och inte heller 

någon samlad statistik för Östersjöområdet. 

Sjötrafikinformationen och övervakningen i Sverige utförs främst av Sjöfartsverket 

från trafikcentraler i land. De vakar över farleder och angränsande farvatten 

till och från ett antal svenska hamnar. Även Kustbevakningen övervakar fartygstrafiken 

från ledningscentraler genom flygspaning och bevakningsfartyg för att avslöja 

oljeoch kemikalieutsläpp. Kommunerna svarar för att begränsa skador av oljeoch 

kemikalieolyckor på land med stöd från Statens räddningsverk. Kustbevakningen 

svarar för skadebegränsning och bekämpning av utsläpp av både olja och 

kemikalier. 

49



Varför ser det ut som det gör? 

Intresset för arbetet med havsmiljön har ökat sedan förra utvärderingen. Vi har fått 

en nationell strategi och en aktionsplan för havsmiljön. Olika samverkansorgan 

som t.ex. SamHav har bildats. Mer resurser tillförs havsmiljöarbetet. 

Man bör dock komma ihåg att det tar tid att rätta till brister. Det finns ett stort 

behov av att förbättra våra kunskaper om havsmiljön, att förbättra samordningen 

mellan olika myndigheter och aktörer, att utveckla förvaltningsformer och att försöka 

lösa intressekonflikter. Ett exempel på intressekonflikt är det faktum att andelen 

opåverkade stränder fortsätter att minska snabbt nära storstadsområdena trots 

restriktioner mot byggande och exploatering. Ett annat är fisketryckets effekter på 

den biologiska mångfalden. 

Eftersom våra hav gränsar till flera andra länder är det internationella arbetet 

viktigt. Flera av de stora hoten kan bara lösas genom gemensamma åtaganden. Ett 

sådant exempel är arbetet med att ta fram en Aktionsplan för Östersjön inom 

HELCOM. En svaghet är dock att de internationella konventionerna inte alltid är 

bindande utan bara rekommendationer. 

Runt Östersjön är alla länder utom Ryssland också medlemmar i EU, och runt 

Västerhavet är alla medlemmar utom Norge. Det innebär att EU:s gemensamma 

jordbruks- och fiskepolitik i hög grad påverkar möjligheterna att agera nationellt. 

Ramdirektivet för vatten kommer med sin mer bindande karaktär att bidra till en 

förbättring av vattenkvaliteten. Förhoppningar sätts också till det marina direktivet 

och den kommande maritima strategin. Effekter i miljön av dessa överenskommelser 

kan dock inte förväntas än på tiotals år. 

Miljökvalitetsmålet 

Styrmedel som påverkat möjligheterna att nå målet 

Mycket har gjorts de senaste årtiondena för att minska den negativa påverkan på 

havet. I Sverige har vi t.ex. renat avloppsutsläpp från tätorter och industrier, reducerat 

jordbrukets näringsutsläpp, satt stopp för användning av en rad miljögifter 

och infört restriktioner mot byggande och annan exploatering av kustzonen. Dessutom 

har vi fastställt ambitiösa mål för miljöarbetet i och med arbetet med miljökvalitetsmålen. 

Även internationellt har flera åtgärder vidtagits. Det finns en rad goda föresatser 

som manifesterar sig i flera nya regionala och globala konventioner om havsmiljön. 

Stränga restriktioner råder t.ex. mot avfallsdumpning och oljeutsläpp från 

fartyg. Nyare konventioner avser minskad användning av giftiga båtbottenfärger 

och minskad spridning av främmande arter med barlastvatten. 

I de regionala HELCOM- och OSPAR-konventionerna har man enats om att 

begränsa utsläppen av näringsämnen och andra föroreningar till Östersjön och 

Nordostatlanten (inkl. Västerhavet och Nordsjön). Inom HELCOM och OSPAR 

har man också på senare år insett behovet av skydd mot exploatering av känsliga 

50



kustoch havsområden. I Gdanskkonventionen erkänner Östersjöländerna sitt ansvar 

för att skydda fisk och andra levande resurser i Östersjön. 

Fisket inom EU: s medlemsstater regleras sedan 1983 inom den gemensamma 

fiskeripolitiken (GFP) som uppdaterades år 2003. Regleringarna omfattar bl.a. 

fångstkvoter, minimimått på fisk och tekniska bevarandeåtgärder för merparten av 

de kommersiellt viktiga arterna. 

Trots detta kvarstår många miljöproblem. En anledning är att de internationella 

konventionerna inte alltid är bindande utan bara rekommendationer. HELCOM- 

konventionen är ett sådant exempel. Men efter många år följs trots allt många av 

rekommendationerna idag. Hade konventionen varit bindande hade dock åtgärder 

vidtagits betydligt tidigare, och efterlevnaden hade varit bättre. 

Många problem finns också kvar eftersom de näringar som nyttjar havet fortfarande 

hävdar sin rätt till havet och dess resurser utan att tillräckligt erkänna skyldigheter 

och ansvar för att skydda de marina ekosystemen. Även FN:s havsrättskonvention 

lägger tonvikten på rätten till nyttjande. Kortsiktiga ekonomiska intressen 

går fortfarande före skyddet av miljön. 

Ytterligare en anledning till miljöproblemen i havet är att ansvaret för havsmiljön 

är splittrat både nationellt och internationellt. Regleringen av de verksamheter 

som nyttjar havet ligger på olika myndigheter och departement i Sverige. En liknande 

splittring finns också inom EU. Inte ens på kommunal och regional nivå är 

arbetet samordnat, bl.a. eftersom det saknas en samlad kommunal och regional 

planering av kusten. Trots restriktioner mot byggande och exploatering fortsätter 

andelen opåverkade stränder att minska snabbt nära storstadsområdena. 

Bristande kunskapsunderlag bidrar till problemen, eftersom kartläggningen av 

den marina miljön bara har börjat. 

Flertalet länder som angränsar till svenskt vatten ingår numer i EU, och det ger 

hopp om förbättring. Vattenmiljöarbetet inom EU är på väg att bli mer samordnat 

och kraftfullt än tidigare. Främst gäller det EU:s ramdirektiv för vatten som antogs 

år 2000 och som stegvis börjat införas i medlemsländernas lagstiftning och vattenmiljöarbete. 

Syftet med direktivet är att samtliga inlands- och kustvatten inom EU 

ska ha uppnått ”god ekologisk och kemisk status” till år 2015. Vattendirektivet 

berör dock inte områden utanför territorialvattengränsen. 

Hoppet om förbättring för havsmiljön handlar dock inte bara om miljöpolitik 

utan hänger bl.a. mycket på vad som händer med EU-ländernas jordbruk, fiske, 

transportsystem och ekonomiska tillväxt. Risken är att jordbruks- och fiskepolitiken 

även i fortsättningen kommer att gynna kortsiktiga ekonomiska intressen framför 

ett långsiktigt hållbar nyttjande. 

Hur arbetar samhället med målet? 

I juli 2002 tillsatte regeringen en havsmiljökommission. Den fick till uppgift att 

sammanfatta kunskapsläget om miljötillståndet i kust och havsområden, utforma 

strategier och föreslå åtgärder för att bryta den negativa trenden i havsmiljön så att 

miljökvalitetsmålen Ingen övergödning, Giftfri miljö och Hav i balans samt levande 

kust och skärgård skulle kunna nås till år 2020. 

51



Det ledde till att regeringen år 2005 kunde presentera en nationell strategi för 

havsmiljön (Skr. 2004/05:173) där inriktningen för svenskt havsmiljöarbete pekas 

ut. Strategin grundar sig på Havsmiljökommissionens betänkande (SOU 2003:72), 

och kompletterar de förslag som regeringen lämnade i propositionen Svenska miljömål 

– ett gemensamt uppdrag (Prop. 2004/05:150). 

Utgångspunkten i strategin är att en ny förvaltning av havet bör baseras på ekosystemansatsen. 

Man pekar också på att ett fördjupat internationellt samarbete, 

särskilt inom EU och övriga Europa, är en förutsättning för framgång. En ny modell 

för förvaltning av havsmiljön bör etableras med större samordning mellan 

myndigheter med havsmiljörelaterad verksamhet. 

Som ett led i arbetet med att genomföra den nationella havsmiljöstrategin fick 

Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med 15 myndigheter ta fram ett förslag till 

en samlad aktionsplan för havsmiljön. Förslaget presenterades i maj 2006. 

Den föreslagna aktionsplanen består av 30 genomförbara åtgärder som kompletterar 

det omfattande arbete som redan pågår för att förbättra havsmiljön. Några 

av de viktigaste åtgärderna är att minska utsläppen av övergödande ämnen i de 

mest läckagekänsliga områdena, att införa ett fiskekonto som stabiliserar ekonomin 

inom fisket, att öka tillgängligheten till marina data och peka ut myndighetsansvar 

för öppet hav. På regeringens uppdrag har också 16 myndighetschefer bildat en 

grupp, SamHav, för att bl.a. undanröja eventuella hinder i genomförandet av Aktionsplanen 

och andra havsmiljöanknutna frågor. 

Också inom EU pågår arbete för att stärka de marina frågorna. Kommissionen 

presenterade ett meddelande om en marin strategi och förslag till direktiv under 

2005. EU: s marina strategi syftar till en bättre samordning av olika marina frågor 

och därigenom till en mer sammanhållen havsresurs- och miljöpolitik. I det tillhörande 

marina direktivet anges mer i detalj hur arbetet med att förbättra den marina 

miljön ska bedrivas. Dessutom håller en maritim strategi på att utarbetas. Den har 

fokus på arbetstillfällen, konkurrenskraft och resursanvändning. Den marina strategin 

är tänkt att utgöra miljödelen i den maritima strategin. 

En gemensam fiskeripolitik 

Sveriges havsfiske regleras 10 inom den gemensamma fiskeripolitiken och omfattar 

bl.a. fångstkvoter, minimimått på fisk och tekniska bevarandeåtgärder för merparten 

av de kommersiellt viktiga arterna. Svenska fiskeribiologer medverkar till att ta 

fram vetenskapligt underlag till beståndsuppskattningar som görs inom ICES. ICES 

ger sedan råd till EU, fiskerikommissioner och enskilda nationer om lämpliga 

fångstuttag m.m. 

De regler för fisket som beslutas av ministerrådet är vanligtvis mycket detaljerade 

och lämnar endast en mindre del av genomförandet åt kommissionen. En årlig 

förordning om följande års fiske tas i slutet av december varje år (TAC och kvot- 

10 

Med havsfiske avses områden i ekonomiska zoner och i territoriet där avtal finns med Norge, Danmark 

och Finland. 

52



förordningen). De svenska ståndpunkterna förbereds i första hand av Fiskeriverket 

i nära samråd med Jordbruksdepartementet. 

Reglerna och kvotsättningen som beslutas av EG håller på att förändras i enlighet 

med försiktighetsprincipen och en ekosystembaserad förvaltning för att göra 

fisket mer långsiktigt och ekologiskt hållbart. Sverige kan framförallt påverka innehållet 

i de förordningar som beslutas inom ramen för den gemensamma fiskepolitiken 

genom att driva våra nationella miljömålsfrågor inom rådets arbetsgrupper 

för interna och externa fiskeripolitiska frågor. Förslag som utgår från säkra vetenskapliga 

underlag har goda möjligheter att kunna bidra till att fiskeripolitiken på 

sikt blir mer miljöanpassad och ekologiskt hållbar. 

Förutom förhandlingarna i arbetsgrupperna har de nyligen inrättade regionala 

rådgivande nämnderna (en för Nordsjön och en för Östersjön) börjat fungera som 

en viktig rådgivare till kommissionen. Nämnderna har inrättats för att de direkt 

berörda fiskarna, miljöorganisationer m.fl. regionala intressenter ska få en större 

möjlighet att påverka de förslag till förordningar som tas fram inom kommissionen. 

Medlemsstaterna har också rätt att delta som observatörer. 

En av de absolut viktigaste förvaltningsåtgärderna under de kommande åren 

bedöms vara kraftiga åtgärder för att minimera olagligt och icke rapporterat fiske. 

Ett förbud mot att kasta ut fisk (discard) och att sortera bort mindre värdefull fisk 

håller på att förberedas inom kommissionen. 

Den rådgivande kommittén för Nordsjön som EU har inrättat presenterade 

2005 ett förslag om försök med s.k. effortbaserad förvaltning i Kattegatt. Skillnaden 

mellan ett effortreglerat förvaltningssystem och det nuvarande kvotsystemet är 

att fiskeridödligheten begränsas av antal havdagar i stället för kvoter och ransoner. 

På så sätt kan mängden kastad fisk minska avsevärt. 

Fiskeriverket genomförde tillsammans med samförvaltningsinitiativet i Halland 

ett försöksfiske i Kattegatt under 2006. Ett storskaligt försök med fiskedagar i Kattegatt 

har dock skjutits på framtiden av EU. 

De övriga processerna inom fiskeripolitiken handlar främst om att utarbeta mer 

långsiktiga förvaltningsplaner för de kommersiellt mest betydelsefulla fiskarterna. 

En ny förvaltningsplan för torsken i Östersjön antogs av rådet under 2007. Under 

2007 avser kommissionen också börja arbeta med en långsiktig förvaltningsplan 

för laxen i Östersjön. Den ska bl.a. ange hur laxfisket bör regleras fr.o.m. 2008 när 

det nuvarande drivgarnsfisket har fasats ut. 

De långsiktiga förvaltnings- och återhämtningsplanerna ska i högre grad ta särskild 

hänsyn till aspekter som miljö och biologisk mångfald, och kommissionen ser 

dem som ett starkt styrmedel. Nya planer upprättas kontinuerligt. En viktig komponent 

i återhämtningsplanerna är begränsning av fiskeansträngningen. Målen i 

planerna sätts ofta i form av gradvis årlig minskning av fisket för att uppnå den 

biologiskt rekommenderade nivån på hur mycket fisk som kan fiskas upp. 

Sverige kan stödja kommissionens mål som är att dels försöka få igenom en så 

snabb minskning som möjligt, dels att ekonomisk ersättning ska ges till de fiskare 

som väljer att sluta fiska. 

Internationella Havsforskningsrådet (ICES) är en mellanstatlig organisation för 

samarbete och utveckling av marin forskning främst i norra Atlanten inklusive 

53



närliggande havsområden som Nordsjön och Östersjön. Forskare från ICES medlemsländer 

sammanställer information om de marina ekosystemen som också utvecklas 

till opolitisk vetenskaplig rådgivning efter förfrågan från t.ex. medlemsländer, 

EU, OSPAR eller HELCOM. 

Delmål 1 Skydd av miljöer 

Styrmedel som påverkat möjligheterna att nå delmålet 

År 2004 arbetade bara fem länsstyrelser aktivt med marina naturreservat. Därefter 

har ett antal åtgärder genomförts och styrmedel utvecklats för att förbättra arbetet 

med marint skydd. De viktigaste åtgärderna har varit förbättring av planeringsunderlaget 

för kustnära marina områden, en dialogrunda till samtliga kustlänsstyrelser 

för att diskutera behov och åtgärder. Hit hör också ett riktat stöd till länsstyrelserna 

om totalt 15 miljoner kronor för bildande av marina naturreservat. Den förstärkning 

som samtliga kustlänsstyrelser fick 2006 för att intensifiera arbetet med de akvatiska 

miljökvalitetsmålen har gett en betydande personell resursförstärkning och 

kompetensutveckling. 

Hur arbetar samhället med delmålet? 

MARINA NATURRESERVAT – SYFTE OCH ANSVAR 

Vid flera av länsstyrelserna och i många kommuner har man varit osäker om syftet 

med och ansvaret för delmålet om marina naturreservat, något som har försenat 

arbetet. En del länsstyrelser har också utgått från att det har behövts stora inventeringsinsatser 

och kostsam uppföljning i marina reservat, och det har upplevts som 

ett ekonomiskt hinder för att inrätta områdesskydd. 

Naturvårdsverkets miljömålsdialog med samtliga kustlänsstyrelser 2005 ledde 

till att otydligheterna kom fram och kunde klargöras. Det är nu tydligt att ansvaret 

för att prioritera områden och att arbeta med reservatsbildning innanför territorialvattengränsen 

ligger på länsstyrelserna. Naturvårdsverket har utarbetat en handbok 

för skydd av marina områden med höga naturvärden som stöd framförallt till länsstyrelserna 

men också till kommuner 11 . 

Miljömålspropositionen ”Svenska miljömål - ett gemensamt uppdrag” 12 drog 

också tydliga gränser mellan naturreservat och områden med fiskeförbud. Det finns 

dock ett fortsatt stort behov av nationellt stöd och samordning till länsstyrelsers och 

kommuners arbete med naturreservat, Natura 2000 och vattenförvaltning. 

Länsstyrelsens ansvarsområde sträcker sig inte ut i ekonomisk zon (EEZ). 

Utanför territorialgränsen, i den ekonomiska zonen, ger lagstiftningen ingen möj- 

11 Handbok för skydd av marina områden med höga naturvärden, NV rapport 5739 

12 Svenska miljömål – ett gemensamt uppdrag. Prop. 2004/05:150 

54



lighet att bilda naturreservat. Däremot får regeringen eller den myndighet som 

regeringen bestämmer meddela föreskrifter för att skydda och bevara den marina 

miljön (jfr 2 § lag om Sveriges ekonomiska zon). Några sådana föreskrifter har 

ännu inte meddelats. Bemyndigandet att delegera föreskriftsrätten till någon myndighet 

har heller inte utnyttjats. Hur arbetet med skyddet i ekonomisk zon bör bedrivas 

behöver klargöras. 

RESURSER, PRIORITERINGAR, ORGANISATION OCH MARIN KOMPETENS 

Det har varit hög intensitet i arbetet med områdesskydd under 2000-talet, både i 

fråga om naturreservat och Natura 2000- nätverket. Länsstyrelsernas resurser har 

inte räckt för att genomföra alla mål och åtgärder fullt ut. Därför har det har varit 

nödvändigt att prioritera. Länsstyrelsernas prioriteringar i naturvårdsarbetet har till 

stor del grundats sig på hotbilden för olika miljöer, de ekonomiska resurserna för 

uppdragen och den kunskap som finns inom länsstyrelsen. Där finns ofta en övervikt 

för god kompetens när det gäller landmiljö. 

Många länsstyrelser har omorganiserat eller bildat projektorganisationer så att 

samverkan mellan den akvatiska kompetensen och naturskyddsfunktionen har 

stärkts. Den marinbiologiska och akvatiska kompetensen finns ofta på miljöövervakningsfunktionen 

och har stärkts genom de miljömålsmedel som tillfördes länsstyrelsernas 

ramanslag 2006. Arbetet med bevarandeplaner för marina Natura 

2000-naturtyper har gett kunskap om marina områdens bevarandestatus och behov 

av skydd. 

BRISTANDE KUNSKAPSUNDERLAG 

Kunskapen om flera marina livsmiljöer och ekologiska processer har ökat genom 

bl.a. forskningsprogrammet MARBIPP. SAKU-projektet har levererat ett GISplaneringsunderlag 

för kustnära områden. Hotbilden för vissa marina miljöer har 

blivit bättre kända och det har ökat prioriteringen av det marina skyddet. 

Behovet att skydda rekryterings- och uppväxtmiljöer för fisk som Fiskeriverket 

har fäst uppmärksamheten på har varit en bidragande orsak till ett allmänt ökat 

intresse för marint skydd. Natura 2000-arbetet har fått länsstyrelserna att gå igenom 

det marina underlag som har varit tillgängligt och bedöma vilka värdefulla marina 

miljöer som finns. 

Som en följd av Natura 2000 och villkoret att göra basinventeringar av vissa 

prioriterade naturtyper har manualer för inventering och datainsamling skrivits och 

kurser i inventeringsmetodik hållits för kustlänsstyrelserna. Riktade ekonomiska 

bidrag till länen har medfört och kommer att medföra ytterligare inventeringsinsatser 

i planerade marina reservatsobjekt. 

Det marina kunskaps- och planeringsunderlaget behöver dock kompletteras och 

förstärkas ytterligare. Länsstyrelserna påpekar mycket samstämmigt behovet att få 

fram mer detaljrika djup- och bottensubstratskartor. Många av de forsknings- och 

karteringsprojekt som utförs, som t.ex. MARBIPP, omfattar dock inte Bottniska 

vikens marina miljö i någon större utsträckning. 

Det är svårt att få fram och samordna den marina information som finns. Sekretess, 

hemlighållande av insamlade data och en prissättning som hindrar tillgång till 

55



redan insamlad information är allvarliga problem. Flera åtgärder för att förbättra 

situationen har föreslagits i ”Aktionsplan för havsmiljön”. Senast i februari 2008 

kommer en redovisning av behoven av kunskaps- och planeringsunderlag för 

havsmiljön (RU 11 NV reg.brev 2006). 

RIKTADE EKONOMISKA BIDRAG 

Naturvårdsverket har för budgetåren 2005-2007 haft totalt 15 miljoner kronor till 

förfogande för särskilt stöd till länsstyrelsernas arbete med beslutsunderlag för 

marina naturreservat och till processtöd i komplicerade ärenden. Dessa medel har 

fungerat som ett effektivt incitament för samtliga kustlänsstyrelser att börja arbeta 

med att inrätta marina naturreservat. 

Villkoret att bidraget ska gå till arbete med planerade reservatsobjekt i marin 

miljö och inte till översiktliga inventeringar har bidragit till att länsstyrelserna har 

inriktat sig på reservatsprocessen. Kostnaden per ytenhet för marina naturreservat 

är oftast låg, även om man räknar in inventeringar, värdering, förhandling och 

samrådsprocesser. 

Resursbehovet för att skydda marina miljöer är dock stort. De riktade medlen 

från Naturvårdsverket har bara funnits tillgängliga under en viss tid. Därför är det 

viktigt att länsstyrelserna också fortsättningsvis prioriterar marina objekt så att 

medel avsätts för marina naturreservat. Marina inventeringar är kostsamma, och 

länsstyrelserna har svårt att genomföra dem utan särskilda medel. 

SAMORDNING MED REDAN SKYDDADE OMRÅDEN 

Cirka 450 naturreservat och över 400 Natura 2000-områden innehåller marina 

vattenområden. Många av dem kan förväntas ha höga eller mycket höga marina 

värden. I det marina skyddsarbetet är det därför viktigt att se land och vatten i ett 

sammanhang och säkerställa att ekosystemprocesser skyddas. Att revidera och 

utöka befintliga naturreservat kan därför vara ett effektivt sätt att skydda marina 

värden. 

Kunskapsunderlaget för marina delar av redan skyddade områden är dock ofta 

så bristfälligt att det inte går att utforma ett relevant skydd. Det behövs ofta kompletterande 

undersökningar och inventeringar även i sådana områden. 

INTRESSEKONFLIKTER OCH LÅNGA PROCESSER 

Det finns många och starka intressen längs kustbandet och i skärgårdarna, och det 

kan ofta leda till intressekonflikter. I några naturreservatsärenden har processerna 

blivit mycket långdragna och kantade av konflikter som i realiteten stoppat upp 

arbetet under flera år. 

Ägarförhållandena i marina vattenområden är ofta mycket komplicerade. I allmänhet 

är många ägare berörda. Det ger höga utredningskostnader, men framförallt 

är problemet att hitta metoder för att kommunicera effektivt med ett stort antal 

intressenter. Det är inte ovanligt med mellan 100 och 500 sakägare i ett skärgårdsreservat. 

I arbetet med Kosterhavets Nationalpark är ca 2000 sakägare identifierade. 

56



Man måste kunna presentera tydliga syften med att införa skydd och regleringar 

och övertygande beskrivningar av värdena för att få en god förankring bland 

sakägare och intressenter. Det kan i vissa fall vara svårt att förklara syftet med 

reservatet när markägaren mer upplever det som ett mycket långsiktigt hot. Sådana 

exempel är skydd av områden som i dag har ett lågt exploateringstryck men där 

trycket väntas öka över tiden. 

Det är viktigt att ha rikliga resurser för samråd, gärna i form av mindre möten. I 

svåra ärenden kan externa processledare behöva anlitas. Det är också viktigt att 

uppmärksamma förvaltningsfrågorna för att visa på metoder och förutsättningar för 

långsiktig förvaltning av resurserna. 

I vissa områden kan det i efterhand visa sig att andra verktyg än områdesskydd 

kan vara mer ändamålsenliga för att förvalta värdena. Ett sätt att öka intresset för 

skydd i ett marint område kan vara att lyfta fram de marina kulturvärdena. 

När man bildar naturreservat i marina miljöer är intrångsersättningarna ofta 

låga. Många kan känna det svårt att avstå från rättigheter även om dessa rättigheter 

i praktiken inte har någon större ekonomisk betydelse för den enskilde. 

FISKEINTRESSEN 

Fiskeintressena har varit och är fortfarande i stor utsträckning skeptiska och avvaktande 

till det vidare arbetet med marina naturreservat. Uppdraget att inrätta ett 

fiskeförbudsområde i ett av de marina naturreservaten upplevdes som provocerande 

av vissa fiskeintressen och några kommuner. 

Samarbetet mellan Naturvårdsverket och Fiskeriverket kring marint områdesskydd 

fungerar nu väl, och båda verken arbetar aktivt för att skapa tydlighet i processerna 

kring bildande av naturreservat och fiskeförbudsområden. 

Miljömålspropositionen ” Svenska miljömål - ett gemensamt uppdrag” skiljer 

på syftena, ansvaret och verktygen för att inrätta marina naturreservat respektive 

fiskeförbudsområden. Åtskillnaden är mycket viktig för att underlätta genomförandet 

av både naturreservat och fiskeförbudsområden. 

Naturvårdsverket och Fiskeriverket har arbetet fram förslag till riktlinjer för 

vad som ska regleras enligt Miljöbalken och vad som ska regleras enligt Fiskelagstiftningen 

i skyddade områden. I vissa områden som t.ex. Kosterområdet och 

Kungsbackafjorden har yrkesfisket sett fördelar med områdesskydd med kompletterande 

regleringar enligt fiskelagen. Detta kan på sikt öppna för en bättre dialog 

mellan naturvårds- och fiskeintressena. 

Framförallt fiskenäringen men även till viss del övriga fiskeintressenter är fortfarande 

skeptiska eller avvaktande till marint områdesskydd. 

FÖRVALTNINGSFRÅGOR 

Skydd av områden, kustplanering och förvaltning behöver samordnas bättre. Områdesskyddet 

måste ses som ett av många verktyg för en bättre förvaltning av kustens 

och skärgårdarnas resurser. Acceptansen bland boende och brukare för marint 

områdesskydd är sannolikt beroende av att områdesskyddet integreras i förvaltningen. 

Kustens framtida förvaltning har lyfts fram i forskningsprogrammet 

SUCOZOMA och av Boverket i rapporten ”Vad händer med kusten?” 

57

INTERNATIONELLT ARBETE 



HELCOM och OSPAR har gemensamt beslutat att bilda ett nätverk av marint 

skyddade områden. Nätverket förutsätter att de utpekade områdena skyddas genom 

nationell lagstiftning eller via Natura 2000-nätverket, senast 2010. De internationella 

åtagandena har bl.a. lett till att de marina skyddsfrågorna har kommit upp på 

den nationella dagordningen. Särskilt har diskussionerna med länsstyrelserna kring 

det marina nätverket visat på behovet att återuppta bevarandearbetet i vissa eftersatta 

objekt. 

Natura 2000-arbetet har lyft fram behovet av skydd för flera marina livsmiljöer 

och också skapat ökad medvetenhet och kunskap om dessa livsmiljöer. Internationellt 

samarbete har gett möjligheter att inleda projekt som har stor betydelse för 

den framtida planeringen av havsmiljön och bevarandearbetet. BALANCEprojektet 

är ett mycket bra exempel. 

ANSVARIGA 

Många aktörer är engagerade i och berörs av arbetet. Länsstyrelserna är ansvariga 

för att genomföra skydd, men även kommunerna har rätt att bilda naturreservat. 

Naturvårdsverket, Fiskeriverket och Riksantikvarieämbetet är samordnare för olika 

delar av delmålet. Ett stort antal olika aktörer och intressenter som är verksamma i 

kustoch havsmiljö berörs av arbetet. 

Delmål 2 Strategi för kulturarv och odlingslandskap 

I enlighet med delmål 2 har Riksantikvarieämbete 2005 utarbetat en strategi för hur 

kustens och skärgårdens kulturarv och odlingslandskap kan bevaras och brukas. En 

central princip är att kulturarvet bäst förvaltas genom att kulturmiljövärdena är 

kända lokalt och synliggjorda och brukas eller återanvänds inom ramen för skärgårdens 

småskaliga struktur. Strategin konstaterar också att kulturmiljön är en 

resurs för turism och upplevelsenäring. 

Trycket är hårt på kusten genom exploatering för ny bebyggelse, fiske, turism, 

transporter och andra verksamheter. Samtidigt hyser kusten många känsliga natur- 

och kulturmiljöer som påverkas av mänsklig verksamhet. Om värdena i kustoch 

skärgårdslandskapets ska kunna stärkas och utvecklas är det nödvändigt att skapa 

förutsättningar för varsamt brukande och fortsatt företagande i skärgården. Det är 

angeläget att hitta och utveckla samordnande och sektorsövergripande arbetssätt i 

kustområdet. Det ska vara arbetssätt som förenar miljö- och hushållningsaspekter 

med insatser för regional utveckling och som öppnar för lokal delaktighet. 

Behovet av god förvaltning har aktualiserats av flera myndigheter som berörs 

av miljömålet. Sverige har dock svagt utvecklade system och forum för förvaltningsfrågor. 

Bland annat i samband med arbetet med integrerad kustzonsförvaltning 

(ICZM) har det uppmärksammats att de flesta kustkommuner har PBL-beslut, 

översiktsplaner och underlagsmaterial som skulle kunna utvecklas. Hur ekonomiska 

styrmedel och stödsystem utformas och nyttjas är förmodligen väsentliga för 

58



utvecklingen i kustoch skärgårdens odlingslandskap och för en levande skärgård. 

Ett nytt delmål föreslås som tar fasta på varsamt brukande. 

Delmål 3 Åtgärdsprogram för hotade marina arter 

Behandlas under ”Ett rikt växt- och djurliv” 



EG-förordningens tvingande krav på tumlarskrämmor i vissa svenska kustvatten 

har varit mycket svårt att förstå bland fiskarna och har blivit ett hinder för att överhuvudtaget 

diskutera bifångster. Att avdramatisera konflikten är nödvändigt för att 

få igång ett effektivt samarbete mellan yrkesfiskarna och förvaltning. 


Fiskeriverket använder fyra olika metoder för att få in data över bifångster, nämligen 

oberoende observatörer på fiskefartygen, intervjuer av fiskare, arvoderad 

fångstinformation och fiskarnas egen inrapportering via loggbok. 

Under de senaste åren har två större telefonundersökningar genomförts. Den 

första handlade enbart om bifångst av säl i Östersjön under 1997. Den andra undersökningen 

täckte bifångster av marina däggdjur och fåglar under 2002 längs hela 

Sveriges kust. 

Fiskeloggboken förs efter två olika system. Det ena består av en daglig loggbok, 

s.k. EU-loggbok som omfattar båtar över 10 m. Där förs anteckningar förs 

varje dag som fisket bedrivs. För mindre båtar och de som fiskar med andra redskap 

än trål finns möjligheten att föra en månadsjournal, där en månads fiske sammanfattas 

för varje redskapsslag. Det senare systemet omfattar de flesta kustfiskarna. 

I båda systemen finns möjlighet att frivilligt göra notering om sälskadade redskap 

och bifångad säl och fågel. Noteringar om bifångst görs emellertid bara i liten 

omfattning. Under 2004 rapporterades ingen bifångad fågel och endast 67 bifångade 

sälar, vilket avviker markant från intervjudata. 

Det finns också en arvoderad fångstinformation för sälskador som startades 

1997 av Fiskeriverket. Förutom fångst och sälskador noteras fågelskador och bifångster 

av säl och fåglar. Varje år har runt ett femtiotal fiskare deltagit. Genom att 

extrapolera rapporterade bifångster utifrån de deltagande personernas fiskeansträngning 

till total fiskeansträngning kan den totala bifångsten uppskattas. 

Generellt för alla bifångstuppskattningar som bygger på information från fiskarna, 

gäller att man inte kan vara säker på att uppgifterna är korrekta. Ju känsligare 

bifångsterna upplevs vara, desto större är sannolikheten att de inte rapporteras. 

Det finns i dag ingen möjlighet att effektivt värdera hur stor denna osäkerhet är 

eftersom det är mycket kostsamt att göra tillräckligt stora stickprov med hjälp av 

oberoende observatörer. 

59

TUMLARE 



De åtgärder som beslutats av EU trädde ikraft i juni 2005 och syftar till att minska 

bifångsterna av småvalar och delfiner. Den ena åtgärden, tumlareskrämmor i nätfisket 

för båtar större än 12 m, bedöms ha en liten betydelse för att minska bifångster 

på grund av. den begränsade omfattningen. År 2004 stod båtar större än 12 m 

för endast 4 % av den totala fiskeansträngningen i torskgarnfisket i de områden där 

förordningen gäller. 

Ett år efter det att regleringen infördes är det endast en båt som har skaffat tumlareskrämmorna. 

Övriga större båtar som fiskade med garn i området fiskar nu i 

andra områden, fiskar med krok eller har slutat fiska. Även förbudet för drivgarnsfiske 

bedöms få marginell betydelse för det svenska fiskets bifångster. Det största 

drivgarnsfisket bedrivs i dag runt Öland och Gotland. Enligt alla tillgängliga uppgifter 

förekommer där mycket få tumlare. I de tumlartätare områdena väster om 

Bornholm är drivgarnsfisket försumbart. 

Under 2006 startades ett observatörsprogram för småvalar, tumlare och delfiner. 

Programmet har som mål att övervaka 5% av fiskeansträngningen i pelagiskt 

trålfiske och garnfiske med båtar över 15 meters längd. Under ett års observation 

har ingen tumlare fångats i redskapen. I samarbete med yrkesfisket har Fiskeriverket 

också inlett ett övervakningsprogram för tumlare i södra Östersjön. Med hjälp 

av hydrofoner som sätts på fiskeredskapen kan närvaron av tumlare registreras i 

närområdet. Projektet har fortsatt under 2007. 

SÄL 

Pågående redskapsutveckling minskar generellt både sälskador och bifångster. 

Vid studier av nya sälsäkra laxfällor (pushup-fiskhus med tillhörande stormaskiga 

fällor) noterades en klar minskning av sälnärvaro runt redskapen. Det gav förhoppning 

om att även bifångsterna av säl skulle minska. Journalföringsdata visar dock 

att bifångsterna inte har minskat jämfört med fångsterna i de redskap som användes 

tidigare. 

Antalet sälskadade fiskar i pushup-fällorna har dessutom ökat de senaste två 

åren. Det tyder på att gråsälen har anpassat sig till det nya redskapet och lärt sig att 

utnyttja det. Under 2006 testades trängre galler in i ingången till pushup-fiskhus. 

Avsikten var dels att förhindra sälskador på fångsten, dels att undvika bifångster av 

mindre sälar som kan tränga sig förbi det konventionella gallret. Resultatet blev att 

både skador och bifångster minskade, men på bekostnad av fiskerieffektiviteten 

som blev betydligt lägre. 

Ett annat sätt att minska bifångster är att skrämma bort sälarna från redskapen. 

Det finns en etablerad teknik med sälskrämmor som fungerar för att hålla merparten 

av sälarna borta från redskap eller fiskodlingar. Nackdelarna är att de har begränsad 

räckvidd som gör det omöjligt att använda dem i samband med de flesta 

nätfisken. De är också energikrävande, och utrustningen har hittills visat dålig 

hållbarhet. Effekten förefaller utebli om sälarna lär sig hitta mat på platsen. Även 

om tekniken för strömförsörjning förbättras och skrämmornas livslängd förlängs 

kan de inte minska bifångsterna mer än marginellt. 

60

VIKTIGA AKTÖRER 



EU, Fiskeriverket, Naturvårdsverket, Länsstyrelser, yrkes- och fritidsfisket. 

Delmålet redovisas årligen i deFacto. 

Delmål 5 Uttag och återväxt av fisk 


EU:s gemensamma fiskepolitik (GFP) är en fullt utvecklad gemenskapspolitik. Det 

innebär att alla gemenskapens länder omfattas av samma bestämmelser. GFP reglerar 

alla aspekter på fisket, från havet till konsumenten, och består av tre delar, nämligen 

resursförvaltning, strukturstöd och kontroll av fisket. Inom GFP fattas därmed 

beslut om begränsning av fångsterna genom TAC (högsta tillåtna uttag) som fördelas 

på nationella kvoter. Inom GFP fastställs också tekniska regler för fisket. 

Medlemsstaterna har ett visst utrymme att vidta åtgärder för att bevara och förvalta 

resurserna i sina vatten. GFP:s ambitioner om minskad fångstkapacitet, nerdragning 

av fiskeflottan och begränsningar av fiskuttag har inte fått de avsedda 

effekterna. Orsaken bedöms främst vara att överkapacitet i fiskeflottan.inom EU 

har lett till politiska påtryckningar om fångstmängder (TAC) som är högre än vad 

ICES rekommenderat utifrån biologiska hänsyn. 

De verktyg som står till Sveriges och Fiskeriverkets förfogande är flera och av 

skilda slag. Varje beslut som fattas om vart och ett av dem har större eller mindre 

betydelse för utvecklingen mot ekologisk hållbarhet och för arbetet med miljökvalitetsmålen. 

De viktigaste nationella verktygen är fiskeföreskrifter, yrkesfiskelicenser, fartygstillstånd 

och kontroll på fiskets område. Dessutom ges ekonomiskt stöd till 

fiskevård för olika regionala åtgärder. Därutöver finns ett EU-bidrag, ett s.k. strukturstöd 

till fiskerinäringen. Stödet delfinansieras av EU och faller inom gemenskapens 

lagstiftning. Fiskeriverket är beslutande myndighet. Bland annat lämnas stöd 

för skrotning, annan användning av fiskefartyg, modernisering av fiskefartyg, vattenbruk, 

utrustning i fiskehamnar, beredning av fiskets och vattenbrukets produkter, 

marknadsföringsåtgärder samt studier och pilotprojekt. 

Fiskeriverkets forskningsverksamhet ger underlag för verkets arbete med att 

bevara och nyttja fiskresursen. En viktig uppgift är att övervaka fiskbestånden och 

ge biologiskt grundade råd om nyttjandet av bestånden och påverkan på miljön, 

såväl nationellt som internationellt via Havsforskningsrådet (ICES). 

När villkor för byggande i vatten prövas i miljödomstol är Fiskeriverkets roll 

att föreslå villkor för att minska olika åtgärders verkningar på fiskbestånden eller 

föreslå ekonomisk kompensation för de skador som uppstår. 

Fisket i Sverige regleras av EU: s Gemensamma Fiskeripolitik. Politiken är en 

gemensamhetspolitik där EU:s förordningar är överordnade nationell lag. Ett problem 

har varit bristen på acceptans för nödvändiga åtgärder som anpassar fiskets 

61



omfattning till fiskresurserna. I internationella förhandlingar inom EU har nationella 

politiker hittills prioriterat det egna fisket och kortsiktig lönsamhet framför ett 

hållbart och långsiktigt lönsamt fiske. Sverige har inte fått gehör för en mer restriktiv 

fiskeripolitik. 


En rad olika åtgärder har genomförts och håller på att genomföras. De rör regleringar 

av fisket, både inom den gemensamma fiskeripolitiken och genom nationella 

regleringar, försök med olika förvaltningsformer och kunskapsuppbyggnad. 

INTERNATIONELLA ÅTGÄRDER 

Flera internationella åtgärder har vidtagits för att förbättra situationen för fiskresursen 

och fisket. De redovisas i det följande 

Maximalt hållbart uttag (MSY) 

Under världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 åtog sig EU:s 

medlemsländer bl.a. att se till att fiskbestånden bevaras på eller återställs till nivåer 

som kan ge maximal hållbar avkastning. Målet som sattes var att skyndsamt uppnå 

uthålliga nivåer för utfiskade bestånd om möjligt inte senare än 2015. 

Som ett led i en långsiktig fiskeriförvaltning presenterade kommissionen under 

2006 arbetet med att införa Maximalt hållbart uttag (Maximum Sustainable Yield, 

MSY)) i fiskerifövaltningen, inom Gemenskapen. Enkelt uttryckt är MSY den 

maximala avkastning som kan tas ut ur ett bestånd år efter år. Teoretiskt baserar sig 

MSY på den tillväxtkurva som många bestånd uppvisar. MSY går ut på att skörda 

ur beståndet vid den punkt i kurvan där tillväxten är som störst. 

I gemenskapens vatten överfiskas 81% av alla undersökta fiskbestånd i förhållande 

till MSY. Därför är det nödvändigt att restaurera bestånden innan man kan 

fiska på MSY. Detta görs genom att man sätter upp mål för fiskeridödligheten i 

enlighet med MSY (FMSY) och att genom gradvisa begränsningar i kvoter och 

fiskeinsatser (effort) nå målet. Införandet av MSY kommer att leda till stora kapacitetssänkningar 

i fiskeflottan och reformering av fiskeriförvaltningen för att anpassa 

den bättre till ekosystemansatsen. Varje enskilt medlemsland får självt bestämma 

hur man vill hantera de socioekonomiska följderna av MSY. 

MSY bör få ett starkt stöd, eftersom det betyder ett stort steg i rätt riktning om 

det genomförs. MSY är en del av den redan antagna Johannesburgsdeklarationen. 

Det är också viktigt att MSY-målet tidssätts till år 2015 och blir bindande för medlemsländerna. 

Det finns dock vissa reservationer mot MSY. Bland annat hävdas det att det är 

en ålderdomlig modell och att andra referensnivåer som t.ex. den maximala ekonomiska 

avkastningen bör tas upp till seriös diskussion och analys med speciell 

inriktning på sysselsättning och regionala konsekvenser. 

62



Förvaltnings- och återhämtningsplaner 

Gemenskapen har sedan en följd av år tillsammans med Norge etablerat långsiktiga 

förvaltningsplaner för sill, torsk, kolja och gråsej. En förvaltningsplan för rödspotta 

har utarbetats under 2007. De här förvaltningsplanerna är emellertid enartsplaner. 

Bland annat inom ICES arbetar man för att utveckla dagens förvaltning mot en 

förvaltning med samlat perspektiv på flera fiskarter. 

Bestånden av torsk i Kattegatt, i Nordsjön och Skagerrak, väster om Skottland 

och i Irländska sjön är föremål för återhämtningsåtgärder. Vid ett fiskerådsmöte i 

december 2003 beslöts om en återhämtningsplan från och med år 2004 för dessa 

torskbestånd. Torskåterhämtningsplanen har emellertid inte genomförts fullt ut 

inom gemenskapen och planen revideras därför 2007. 

I början av 2006 presenterade kommissionen ett förslag till förvaltningsplan för 

bestånden av tunga och rödspotta i Nordsjön. Målet med förslaget var att förvalta 

bestånden så att de kan återuppbyggas till en nivå inom säkra biologiska gränser 

och därefter exploateras på ett hållbart sätt. Detta är kommissionens första förslag 

till en förvaltningsplan som innehåller långsiktiga mål för fiskeridödligheten så att 

man kan uppnå MSY. 

Kommissionen föreslår också i förvaltningsplanen att man ska undersöka bomtrålningens 

effekter på ekosystemen och utarbeta en handlingsplan för att fasa ut 

bomtrålning med negativa effekter på ekosystemet som t.ex. utkast. 

Den Gemensamma Fiskeripolitiken är mycket tydlig i sin intention att förbättra 

fiskemetoder så att utkast av fisk kan minska. 

NATIONELLA ÅTGÄRDER 

Flera nationella åtgärder har också vidtagits. De handlar om allt från att flytta ut 

trålgränsen till försöksverksamhet och kunskapsuppbyggnad 

Utflyttning av trålgränsen 

För att minska fisketrycket på de uppväxande individerna och skydda lekområden 

har trålgränsen flyttats ut till fyra nautiska mil utanför baslinjen i Skagerrak. I Kattegatt 

lades gränsen i överensstämmelse med det svensk- danska fiskeriavtalet, dvs. 

tre nautiska mil utanför strandlinjen eller utanförliggande holmar och skär. 

Det mest betydelsefulla fisket innanför den nu beslutade trålgränsen har under 

senare år varit trålning efter havskräfta och räka. För att möjliggöra fortsatt kräfttrålsfiske 

utan negativa effekter på fiskbestånden beslöts att trålning på vissa inflyttningsområden 

ska vara tillåten. Det fisket får dock endast bedrivas med definierade 

räk- eller havskräfttrålar med artsorterande rist. För kräfttrålarna gäller begränsad 

storlek på rullställen. 

Gränsdragningen för inflyttningsområdena i Skagerrak och Kattegatt justerades 

så att trålfiske inte tillåts på bottnar som klassificeras som speciellt känsliga för 

störningar. I samband med utflyttningen av trålgränsen infördes också totalfredning 

av torsk, kolja och bleka under lekperioden innanför gränsen. Ytterligare regleringar 

har införts med garnbegränsningar och vadfiskeförbud i känsliga områden där 

det finns lekansamlingar av hotade arter. 

63

Begränsning av ålfisket 



Ål är en mycket viktig art för det småskaliga svenska kustoch insjöfisket. Under 

lång tid har ålbeståndet i både Sverige och övriga Europa minskat kraftigt. Ål uppfördes 

2006 på den svenska rödlistan som akut hotad. Fiskeriverket har därför beslutat 

om ett generellt fiskestopp för allt ålfiske med undantag för de kustoch 

insjöfiskare som är starkt ekonomiskt beroende av ål i sin verksamhet. Dessutom 

höjs minimimåttet. 

Sammantaget innebär detta att antalet ålar som kan vandra ut till lek i Sargassohavet 

ökar med cirka 40 %, samtidigt som konsekvenserna för småskaligt fiske 

blir begränsade. Fiskebegränsningarna kompletteras av insatser för att minska dödligheten 

av ål vid passagen genom kraftverksturbiner. Fiskeriverket arbetar också 

sedan länge med att sätta ut ålyngel från södra Europa som en ytterligare metod att 

stärka lekbeståndet. 

Redskapsutveckling 

Bifångsterna vid traditionellt trålfiske efter havskräfta är ofta stora. Endast en liten 

del av fångsten landas. Fiskeriverkets provtagning av kommersiella fiskebåtar visar 

att 70-80% av den fångade vikten dumpas tillbaks i havet och att bara en liten del 

därav överlever. 

Fiskeriverket har utvecklat och undersökt flera metoder för att minska bifångsterna 

i detta fiske. Ett resultat av detta arbete är kravet på sorteringsrist i kräfttrålfisket 

på svenskt vatten. Det infördes av Fiskeriverket år 2004 för att skydda kustbestånd 

och unga individer av bottenlevande fiskarter som torsk. Åtgärden har fått 

stort genomslag. Cirka 40% av svenska trållandningar av havskräfta fiskades med 

sorteringsrist under 2006, och havskräftfiskets negativa påverkan har minskat betydligt. 

Den svenska sorteringsristen är också införd i EU:s regelverk sedan 2005. 

Också för trålfisket efter torsk i Östersjön har redskapen förändrats med ledning 

av Fiskeriverkets redskapsförsök. Detta fiske fångar ofta stora mängder småtorsk. 

Försöken visade att ett s.k. Bacomalyft var mer selektivt och stämde bättre 

överens med det beslutade minimimåttet än den diagonalmaska på 140 mm som 

tidigare användes. EU beslutade att endast tillåta trålfiske med 110 mm Bacomatrål 

i Östersjön från och med september 2003. 

Siklöjan är en av de viktigaste arterna för yrkesfisket i Bottenviken. I början på 

1990-talet minskade fångsterna kraftigt, och år 2000 startades ett försök med fiskarnas 

självförvaltning av fisket. Även här har Fiskeriverket i samarbete med fiskarna 

utvecklat selekteringen och en ny rist infördes i fisket under 2007. 

FÖRVALTNINGSFORMER 

Försök med Havdagar (effortförvaltning) i Kattegatt 

För att bevara den biologiska mångfalden, optimera ekosystemets struktur och 

funktion och nå långsiktig lönsamhet krävs att fiskeintensiteten minskar. Ett initiativ 

med detta syfte var förberedelserna för ett försök i Kattegatt med reglering av 

antalet dagar till sjöss – havsdagar – i stället för kvotreglering av fisket. På så sätt 

64



skulle all fångst kunna landas och den omfattande dumpning av framförallt torsk 

som nu sker undvikas. 

Under alla årstider 2006 genomförde Fiskeriverket tillsammans med Samförvaltningsinitiativet 

i Halland försök för att mäta hur mycket effektivare ett fiske är 

när det inte begränsas av kvoter och ransoner. Sådana data är nödvändiga för att få 

rätt omfattning på antalet dagar till sjöss vid fiske utan kvoter. Införandet av havsdagar 

i Kattegatt har dock skjutits på framtiden av EU. 

Fördelning av pelagiska fiskemöjligheter 

Under 2007 har fiskemöjligheterna för sill och skarspill i Skagerrak, Kattegatt och 

Östersjön fördelats till fiskefartygen genom särskilda tillstånd. Fördelningen syftar 

till att öka lönsamheten inom det pelagiska fisket. Inkomsterna blir mer förutsägbara 

och fiskarna kan själva avgöra när på året fisket ska bedrivas när de inte längre 

behöver ta hänsyn kortare ransoneringsperioder. Antalet fiskeresor blir färre och, 

bränslekostnader och utsläppsmängder bör minska. 

Särskilda stimulansåtgärder har också vidtagits för att gynna det kustnära småskaliga 

fisket och fartyg som endast fiskar och landar sin fisk i Östersjön. Det nya 

pelagiska systemet kan leda till förändringar i fiskemönstret. En löpande utvärdering 

av ekonomiska och biologiska konsekvenser kommer därför att genomföras. 

Samförvaltning 

I såväl Sverige som internationellt håller förhållningssättet till statlig naturresursförvaltning 

gradvis på att förändras i en riktning där vikten av lokalt deltagande 

och engagemang i naturvården betonas alltmer. Miljömålen kan bara nås genom 

delaktighet och engagemang av de fiskande i det praktiska genomförandet av åtgärder. 

Under 2005 och 2006 har Fiskeriverket på uppdrag av regeringen arbetat med 

att utveckla förutsättningarna för ökat deltagande i lokal och regional förvaltning 

av fisket. Olika kategorier fiskare, forskare, miljöorganisationer och myndigheter 

har samarbetat runt sex samförvaltningsinitiativ (SFI). 

Erfarenheterna från arbetet har lett till en förändringsprocess där en förvaltning 

som bygger på samråd mellan centrala aktörer och är organiserad efter specialisering 

har kompletterats med samarbete med lokala aktörer. Under perioden har man 

genomfört tester av selektiva redskap i Norra Bohuslän, effortförsök i Halland, och 

frivilligt provfiske och resursvårdande åtgärder i Kalmar och Östergötland. Man 

har också fått till stånd förlängda fredningstider för lokala bestånd av gädda och sik 

och diskuterat begränsning av uttaget från fritidsfiske på Gotland och i Kustlandet. 

KUNSKAPSUPPBYGGNAD 

Beståndsstruktur 

Pågående studier visar att bestånden av våra viktigaste fiskarter inte är enhetliga 

utan består av många små populationer. Kännedom om vilka bestånd eller popula- 

65



tioner som utnyttjas i fisket är nödvändig för att anpassa uttaget av fisk till hållbart 

nyttjande och bibehållen genetisk mångfald. 

För de arter som ofta utnyttjas i kustfisket är beståndsstrukturen jämförelsevis 

okänd. Beståndsidentifiering syftar till att med olika metoder (genetik, märkning 

m.m.) identifiera olika populationer av fisk för att förbättra förvaltningen av dem 

och samtidigt minimera risken för förlust av unika anpassningar och genetisk 

mångfald. 

Rekryteringsskador 

Rekryteringen av kustfiskbestånden av bland annat abborre och gädda är till stor 

del utslagen i Egentliga Östersjöns ytterskärgårdsområden. Den negativa utvecklingen 

under den senaste perioden beror sannolikt på påverkan från utsjön. Men 

dessutom har kustfiskbeståndens nyckelhabitat i kustmynnande vattendrag, skyddade 

vikar och innerskärgårdar under en lång tid försämrats. Försämringarna började 

redan med dikningsföretagen på 1800-talet och pågår fortfarande. För att öka 

rekryteringen till kustfiskbestånden bör man ge hög prioritet åt att restaurera dessa 

bestånds nyckelhabitat i sötvatten, innerskärgårdar och avsnörda havsvikar ha hög 

prioritet. 

INFORMATION OM DELMÅLET 

Delmålet redovisas årligen i Miljömålsrådets deFacto. Tillståndet för Sveriges 

fiskbestånd redovisas också varje år i Fiskeriverkets rapport Resurs- och miljööversikt. 

Delmål 6 Buller och andra störningar 


I januari 2005 införde EU (genom komplettering av fritidsbåtsdirektivet Europaparlamentets 

och rådets direktiv 94/25/EG av den 16 juni 1994) vissa begränsningar 

av bullernivåer och avgasutsläpp från nya fritidsbåtar. Restriktioner om buller 

för nya båtmotorer, båtar och vattenskotrar infördes i svenska föreskrifter den 1 

januari 2006 och för tvåtaktsmotorer den 1 januari 2007 (SJÖFS 2005:4). Restriktionerna 

har i de flesta fall uppfyllts av nya båtar och motorer sedan flera år tillbaka, 

men det kan dröja flera decennier innan det svenska beståndet av båtmotorer i 

sin helhet är utbytt och därmed uppfyller de nya kraven. 

Svenska myndigheter har försökt hålla en mer restriktiv linje till vattenskotrar 

än EU. År 2004 bestämde riksdagen att vattenskotrar bara får köras i allmänna 

farleder och områden som godkänts av länsstyrelserna. Svävartrafiken regleras 

genom en egen förordning (Svävarfartsförordningen 1986:305), och det krävs särskilt 

tillstånd för att få framföra svävare. Normalt är svävartrafiken begränsad till 

vintersäsongen. Naturvårdsverket föreslog nyligen att trafiken bör begränsas till 

perioden 15 december -15 mars, och då enbart när isförhållandena gör det omöjligt 

att använda andra transportmedel till sjöss (Naturvårdsverket dnr 548-7907-06 Rv). 

66




Kustlänsstyrelserna fick i sina regleringsbrev för år 2006 i uppdrag att ta fram en 

handlingsplan för insatser som krävs för att delmålet ska nås till 2010. Handlingsplanen 

redovisades till regeringen i januari 2007. 

Sjöfartsverket har lämnat förslag till en strategi för hur informationen till konsumenterna 

om båtmotorers miljöegenskaper kan förbättras och förtydligas och 

stimulera till utbyte av de mindre miljövänliga motorer som är i bruk. Man vill att 

2-taktsmotorer ska ersättas av motorer med lägre ljudnivå och utsläppsnivå, t.ex. 4taktsmotorer 

eller elmotorer. Det är angeläget att strategin genomförs. 

Regeringen har också fått förslag från Sjöfartsverket om hur hanteringen av toalettavfall 

från fritidsbåtar bör förbättras. Förslaget går ut på att stödja frivilliga 

krafter för att öka möjligheterna för båtarna att behålla toalettavfallet ombord och 

lämna iland det vid mottagningsstationer. Dessutom föreslås att samhället medverkar 

till att förbättra toalettservicen i land. 

Inom naturreservat kan man reglera bullerstörningar från störande båttrafik och 

liknande genom föreskrifter. Länsstyrelsen kan också med stöd av sjötrafikförordningen 

(1986:300) reglera sjötrafiken i kustoch skärgårdsområden och därmed 

minska bullerexponeringen. Regleringen kan t.ex. bestå av förbud mot motorbåtstrafik, 

fartbegränsning, förbud mot vissa andra typer av farkoster och förbud mot 

vattenskidåkning. För vattenskoter gäller ett generellt förbud utom i de områden 

där länsstyrelsen har medgivit vattenskotertrafik. Det är viktigt att länsstyrelserna 

oftare än i dag använder sin regleringsmöjlighet för att minska bullerstörningen 

från båttrafiken. 

Informationsskrifter av olika slag tas fram och sprids bl.a. via intresseorganisationer 

och föreningar och vid evenemang som båtmässor. Via samma kanaler framförs 

synpunkter på arbetet och på hur informationen bedrivs. I det kommunala 

tillsynsarbetet förs också dialog med bl.a. fritidsbåthamnar och båtklubbar. Kontakterna 

via dessa kommunikationsvägar fungerar tillfredställande, men det behövs än 

mer påverkan för att motivera fler att ändra sitt beteende. 

Hamnarna är skyldiga att ta emot avfall. För att man ska vara säker på att de 

kan leva upp till sina skyldigheter ska de upprätta en avfallshanteringsplan som 

bl.a. visar hur mycket och vilka typer av avfall de kan ta emot. Statistik över mottaget 

avfall skall årligen rapporteras till Sjöfartsinspektionen. 

Viktiga aktörer är kustkommunerna, kustlänsstyrelserna, Sjöfartsverket och 

Naturvårdsverket, Kustbevakningen, sjöpolis, hamnar, båtorganisationer, Sveriges 

skärgårdars riksförbund och fritidsbåtägare. 

67



Delmål 7 Utsläpp av olja och kemikalier 


REGELVERK 

De regelverk som finns på området vad gäller oljeutsläpp och dubbelskrov, skadliga 

flytande ämnen i bulk, samt skadliga ämnen i förpackad form är viktiga styrmedel. 

Hit hör Bilaga I till MARPOL 73/78 “Regulations for the Prevention of Pollution 

by Oil”. Frågor om oljeutsläpp regleras även i ett antal HELCOMrekommendationer 

(7/7, 20/5, 22/2, 22/3, 24/6 och 24/9). Regel 13G i bilaga I till 

MARPOL 73/78 innehåller en tidsplan för utfasning av vissa fartyg med enkelskrov. 

EU beslutade om europeiska särregler för sådan utfasning. Beslutet har påskyndat 

arbetet inom IMO och tiderna för utfasningen av tankfartyg med enkelskrov 

har sålunda tidigarelagts också internationellt. 

De internationella bestämmelserna om oljeutsläpp har införlivats i svensk lagstiftning 

genom lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg och Sjöfartsverkets 

föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2006:40) om ändring i Sjöfartsverkets 

föreskrifter och allmänna råd om åtgärder mot förorening från fartyg (omtryck). 

Regler för att förhindra förorening med skadliga flytande ämnen i bulk finns i 

bilaga II till MARPOL 73/78. Regler för att förhindra förorening från skadliga 

ämnen i förpackad form finns i bilaga III till MARPOL 73/78. 

PARTICULAR SENSITIVE SEA AREA (PSSA) 

I december 2005 klassade IMO Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde 

(Particular Sensitive Sea Area, PSSA). Att klassa Östersjön som ett PSSA-område, 

det sjätte i världen, innebär en signal till omvärlden att havet behöver ett extra 

skydd. Man kan inom ramen för PSSA reglera farleder och införa trafikregler för 

att skydda miljön och det finns också möjlighet till eskortbogsering. 

Samtidigt med klassningen antog man ett antal skyddsåtgärder för området: trafikseparering 

vid Bornholmsgattet och norr om Rügen, ändring av trafiksepareringen 

runt Gotland och söder om Gedser, en ny rekommenderad djupvattenrutt i östra 

Östersjön, och nya områden som bör undvikas vid Hoburgs Bank och Norra Midsjöbanken. 

Åtgärderna, som gällt sedan 1 juni 2006, syftar till att minska olycksriskerna 

och att skydda känsliga kustoch havsområden. Sjöfartsverket kommer att 

börja kontrollera vilka fartyg som bryter mot bestämmelsen och rapportera det till 

deras flaggstater. 

FARTYGSTRAFIKINFORMATION, VTS 

Svenska farvatten är indelade i olika områden som övervakas av särskilda Vessel 

Traffic Service (VTS)-centraler som övervakar, informerar och bistår fartygstrafiken 

för att öka framkomligheten, säkerheten och skyddet av miljön i området. 

Tjänsterna varierar i centralerna beroende på trafiktätheten, hur svårt det är att 

68



navigera i farlederna, om det transporteras farligt gods i området eller om miljön är 

känslig. Från en landbaserad central får fartygen i området via radio information 

om andra fartygsrörelser i området och andra eventuella hinder m.m. 

VTS och trafikseparation har etablerats för Finska viken och antas kompensera 

för de ökade kollisionsrisker som följer av den väntade trafikökningen från bl.a. de 

nya ryska och estniska oljeterminalerna i Finska viken. 

TRANSPONDERTEKNIK, AIS 

AIS, eller automatiskt identifieringssystem, är ett viktigt hjälpmedel för trafikövervakning 

i dag. Reglerna för AIS bestäms av den internationella konventionen om 

sjösäkerhet (SOLAS).Det är obligatoriskt att använda AIS för fartyg över en viss 

storlek. 

Genom EU:s direktiv om sjötrafikövervakning (2002/59/EG) krävs dessutom 

att medlemsländerna installerar landbaserade AIS-stationer för övervakning av sina 

kustområden senast under 2007. För länder utanför EU finns ännu inget krav på 

AIS-stationer på landsidan. För dem gäller enbart IMO:s krav på att AIS-utrustning 

ska finnas ombord sedan december 2004 för internationell trafik och från juli 2008 

för fartyg i nationell trafik. Tekniken bidrar till att reducera riskerna för framförallt 

kollisioner i skärgårdsområden där radarbild och visuell kontakt kan skymmas av 

andra hinder. 

Fartyg över en viss storlek som är på väg till en svensk hamn eller ankarplats 

måste rapportera sin närvaro till en VTS-central och också till olika myndigheter i 

Sverige via ett fartygsrapporteringssystem (FRS). FRS är sammankopplat med 

EU:s sjötrafikövervakningssystem SafeSeaNet. SafeSeaNet är i drift sedan 2004 

och ryggraden består av landbaserade AIS-stationer som förmedlar information om 

alla fartygsrörelser i europeiskt vatten. Förutom en ankomstanmälan skickas även 

information om farligt gods och fartygsgenererat avfall till systemet. 

Som EU-medlem är Sverige med och för diskussion kring hur sjötrafikövervakningen 

ska organiseras inom unionen. Sverige är också delaktigt i utvecklingen 

av nya system. Maritime Navigation and Information Services (MarNIS) är det 

hittills största utvecklingsprojektet inom EU på sjösäkerhetsområdet. 

Organisationer från tretton länder, däribland Sverige, deltar i projektet vars syfte 

är att förbättra sjösäkerheten, förbättra den operativa effektiviteten och stärka 

miljöskyddet. MarNIS arbetar med att utveckla informationshanteringen från fartyg 

till land och med att förbättra sjötrafikövervakningen i europeiska farvatten. Störst 

tyngd ligger på så kallade högriskfartyg som kan orsaka stora problem på grund av 

bristande sjösäkerhet. 

HAMNSTATSKONTROLL 

Den stora svårigheten är att påverka säkerheten hos alla de fartyg som för utländsk 

flagg. För att minska och undvika de risker som är förenade med att ta emot sådana 

s.k. sub-standard ships finns internationella överenskommelser om hamnstatskontroller 

(port state control, PSC) där hamnnationens sjöfartsadministration åtar sig 

att kontrollera en viss andel av ankommande fartyg som är registrerade i en annan 

flaggstat. 

69



Om säkerhetsbrister upptäcks kan hamnmyndigheten ålägga befälhavaren att 

åtgärda dem före avgång eller belägga fartyget med kvarstad. Av länderna kring 

Östersjön och övriga grannländer till Sverige är samtliga länder utom Estland, 

Lettland och Litauen anslutna till "Paris Memorandum of Understanding on Port 

State Control (Paris MoU). Målet är att de samverkande länderna ska kontrollera 

minst 25 % av alla fartyg och särskilt rikta insatserna mot sådana fartyg där säkerhetsbrister 

kan misstänkas. 

Det är rimligt att anta att substandard ships i högre grad engageras i trafik på 

hamnar i länder utanför Paris MoU där fartygen inte väntas bli föremål för säkerhetsinspektioner. 

Motsvarande inspektioner kan utföras enligt HELCOMrekommendationer 

och omfattar då även de baltiska länderna. Ju effektivare samarbetet 

kring hamnstatskontrollerna blir desto större blir sannolikheten att fartygen 

med den lägsta säkerhetsstandarden koncentreras till trafik på hamnar med mindre 

sträng kontroll. 

MÅL OCH STYRMEDEL INOM ANDRA POLITIKOMRÅDEN OCH SEKTORER 

De transportpolitiska målen om tillgänglighet, regional utveckling och transportkvalitet 

verkar bl.a. för utökade sjötransporter. Det innebär samtidigt större miljöpåverkan 

och ökad risk för olyckor. Om transporter flyttas från mindre effektiva 

transportmetoder är en ökning av sjötrafiken ändå positiv för miljön. Dessutom 

medför en ökad sjöfartsmarknad större möjlighet att transporterna utförs med nytt 

tonnage med bättre miljöegenskaper. 

Det transportpolitiska delmålet om ett säkert transportsystem är helt inriktat på 

personsäkerhet, men arbetet för att nå det målet minskar samtidigt risken för sjöolyckor 

med miljökonsekvenser. Målen om säker sjöfart och god miljö förstärker 

varandra på ett tydligt sätt. 

Men målen motverkar också varandra i vissa situationer. Exempelvis kan det 

tänkas att god miljö innebär att sjöfartens vägval behöver regleras och om det samtidigt 

innebär att fler fartyg tvingas välja mer väderutsatta leder eller trängs ihop i 

ett mindre område kan det öka olycksriskerna om det inte genomförs på ett bra sätt. 

Det finns t.ex. förslag om att lösa problemet med avsiktliga illegala oljeutsläpp 

syd och öst om Gotland som bl.a. orsakar många alfåglars död genom att tvinga 

alla fartyg att använda en led på djupt vatten långt öster om Gotland. Det innebär 

en längre sträcka med ökad bränsleförbrukning och större utsläpp till luft och svårare 

att nå nödhamn vid dåligt väder. 


Sjöfartsverket har angett internationell regelutveckling som ett av de viktigaste 

styrmedlen för ökad miljöhänsyn. Internationella överenskommelser om miljörelaterade 

regler för fartyg och sjötrafik gäller för en mycket stor del av sjöfarten och 

minskar sjöfartens miljöpåverkan globalt. Det är i det globala perspektivet och inte 

bara inom EU som det internationella normgivande samarbetet byggs upp och 

samstämmigheten är betydelsefull. 

Sverige samarbetar med övriga Östersjöländer och verkar inom ramen för EUsamarbetet 

och inom IMO bl.a. för att utveckla en så effektiv sjötrafikinformation, 

70



och sjötrafikövervakning så säker sjöfart som möjligt samtidigt som miljöpåverkan 

minimeras. 

I Sverige omsätts internationella bestämmelser från direktiv och konventioner 

till lagar och förordningar och till föreskrifter som utarbetats av Sjöfartsverket. Det 

viktigaste internationella regelverket anses vara “the International Convention for 

the Prevention of Pollution from Ships”, MARPOL 73/78. Andra miljöregler baseras 

på Helsingforskonventionen, HELCOM-rekommendationer och EGförordningar 

och -direktiv. 

Kustbevakningen utför sjöövervakning med flyg, fartyg och satellitbilder. 

Antalet illegala oljeutsläpp redovisas årligen i Miljömålsrådets deFacto. 

Viktiga aktörer är Sjöfartsverket, Sjöfartsinspektionen, Kustbevakningen och 

Naturvårdsverket,samt avnämare inom sjöfartssektorn. 

71



Förslag till nya och justerade mål 

Miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård är mycket komplext 

och innefattar alla komponenter i ekosystemets land- och vattenmiljöer inklusive 

människans integrerade roll. Möjligheterna att nå detta miljökvalitetsmål är till 

stor del beroende av framgångar framförallt inom miljökvalitetsmålen Ingen övergödning 

och Giftfri miljö. Bedömningen är dock att de blir svåra att nå. 

Också arbetet mot miljökvalitetsmålen Begränsad klimatpåverkan, Frisk luft, 

Levande sjöar och vattendrag, Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap, God bebyggd 

miljö och Myllrande våtmarker har betydelse för kusten och havet. 

Möjligheterna att nå miljökvalitetsmålet är dessutom beroende av en rad internationella 

processer där Sverige inte ensamt kan agera. De marina ekosystemens 

återhämtningsförmåga är avgörande för när miljökvalitetsmålet kan uppnås i sin 

helhet. 

Inga ändringar föreslås i miljökvalitetsmålet, ”Innebär att”-satserna har tolkats 

och kompletterats, och ytterligare en sats föreslås. I delmålsstrukturen för miljökvalitetsmålet 

föreslås flera ändringar. Ambitionen har varit att tydligare fokusera 

på de insatsområden som behöver stärkas för att nå miljökvalitetsmålet genom att 

utforma delmål för dem. Det betyder inte att de åtgärder och delmål som tas bort 

kan ges lägre prioritet, snarare att systemet för att genomföra dem i dag anses fungera. 

Med de delmål som nu föreslås bedöms förutsättningarna för att nå generationsmålet 

öka. 

Delmålet för långsiktigt bevarande av områden föreslås Inriktas på bevarande 

av marina miljöer, eftersom det marina områdesskyddet är mindre utvecklat än 

skydd av terrestra naturvärden. Det marina områdesskyddet behöver lyftas fram 

som ett viktigt insatsområde. Ett funktionellt bevarande av marina livsmiljöer är 

helt beroende av ekosystemtänkande och landskapsperspektiv där skydd och förvaltning 

av landområden, stränder och omkringliggande vattenområden ingår i 

arbetet. 

Ett nytt delmål för varsamt brukande föreslås. Bakgrunden är det stora behovet 

att utveckla planerings- och förvaltningsinstrument med fokus på ”Levande kust 

och skärgård”. Arbetet med delmålet är också viktigt för att uppnå kvaliteten gynnsam 

bevarandestatus inom delmålet för långsiktigt skydd. 

Kulturmiljöfrågorna behandlas främst i detta delmål. Bedömningen är att bevarande 

och utveckling av kustens och skärgårdens kulturmiljöer är mer beroende av 

åtgärder för brukande och förvaltning än åtgärder i form av skydd. Men även skydd 

t.ex. i form av kulturreservat ingår som en åtgärd i delmålet. 

Delmålet är komplext och omfattar ett stort spann av åtgärder. Åtgärdspaketet 

kan komma att behöva revideras efterhand som arbetet med delmålet utvecklas. 

Delmålet bör mer ses som en process än som ett slutgiltigt mål. 

Sedan den förra fördjupade utvärderingen har kunskapen ökat om behovet att 

restaurera marina miljöer och övriga vattenmiljöer som påverkar marina arter. Det 

är därför naturligt att föreslå ett nytt delmål som fokuserar på restaurering. Försla- 

72



get är att börja arbetet i de kustnära miljöerna där vi har bäst kunskap, störst fysisk 

påverkan och de bästa möjligheterna att åstadkomma resultat. Delmålet kommer att 

få betydelse för möjligheterna att upprätta ett nätverk av skyddade områden och för 

möjligheterna till hållbart nyttjande i kustoch skärgård t.ex. genom förbättrat fiske 

och underlag för utveckling av turism. Liknande delmål om restaurering finns också 

i ”Levande sjöar och vattendrag” och ”Myllrande våtmarker”. 

Delmålen som rör fisk ligger till större delen kvar, men med ändrade målår, definitioner 

och åtgärder. Undantaget är delmålet om åtgärdsplaner för hotade arter 

och stammar som föreslås följas upp inom ramen för det 16:e miljökvalitetsmålet 

”Ett rikt växt- och djurliv”. 

Syftet med det nya Sjöfartsmålet är att samordna de olika insatser som behövs 

för att begränsa sjöfartens påverkan på den marina miljön. Handelssjöfarten ökar 

och med den riskerna för utsläpp, olyckor och spridning av främmande arter. Sjöfartens 

utsläpp till luft behandlas dock under ”ingen övergödning”. Allt fler fritidsbåtar 

och andra farkoster medför störningar i form av utsläpp av toalettavfall och 

annat avfall, buller m.m. Många aktörer är inblandade, och uppföljningen av delmålet 

kommer att behöva brytas ner i flera delar. 

Tolkning av miljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande 

kust och skärgård 

Inga ändringar av den nuvarande målformuleringen föreslås. Det ligger ett värde i 

att inte ändra i formuleringen och det har inte framkommit några nya väsentliga 

förändringar som skulle kunna föranleda en ändring av själva miljökvalitetsmålet. 

Några justeringar görs i ”innebär att” -satserna. 

Västerhavet och Östersjön skall ha en långsiktigt hållbar produktionsförmåga och 

den biologiska mångfalden skall bevaras. Kust och skärgård skall ha en hög grad 

av biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Näringar, 

rekreation och annat nyttjande av hav, kust och skärgård skall bedrivas så att en 

hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp 

och andra störningar. 

Förtydliganden och definitioner av miljökvalitetsmålet 

Hav i balans samt levande kust och skärgård är ett komplext mål som innefattar 

alla komponenter i ekosystemets land- och vattenmiljöer inklusive människans 

integrerade roll. Ett hav i balans har en så god vattenkvalitet och så hög biologisk 

mångfald att de biologiska processer och funktioner som upprätthålls i naturen är 

säkrade. En levande kustoch skärgård har en bofast befolkning som verkar inom 

naturgivna ramar för att bevara kustoch skärgårdslandskapet med dess värden. 

Bevarad biologisk mångfald innebär att den totala variationen av livsformer, 

dvs. 1) mångfalden av arter, inklusive samspelet mellan arter, 2) genetisk variation 

inom och mellan enskilda bestånd och populationer, 3) mångfalden av ekosystem 

och 4) de biologiska processer och funktioner (t.ex. produktivitet och omsättning 

av näringsämnen) som upprätthålls i naturen finns kvar. 

73



Biologisk mångfald är en form av försäkring. När miljöer ändras till följd av 

mänsklig påverkan eller naturkatastrofer kan arter som tidigare varit mindre viktiga 

få en mer framträdande roll. Det kan vara en följd av att de gynnas av de nya förhållandena 

eller att tidigare konkurrenter utrotats. En hög biologisk mångfald kan 

på detta sätt buffra för förändringar i miljön och dessutom öka återhämtningsförmågan 

(resiliensen) om ekosystemet har störts. 

En långsiktigt hållbar produktionsförmåga innebär att påverkan av mänskliga 

aktiviteter (t.ex. utsläpp av näringsämnen och gifter, fiske, sjöfart, muddringar) är 

på en så låg nivå att livskraftiga populationer säkras genom föryngring och bibehållen 

produktion inom en överskådlig framtid. 

Ett ekosystem med bibehållen sammansättning, funktion och biologisk mångfald 

ger upphov till fler ekosystemtjänster och i regel större avkastning än ett system 

som är påverkat av människan. Nyttjande- och bevarandeintressen sammanfaller 

dock i flera fall. Ett hållbart nyttjat torskbestånd där en liten andel fångas ger 

en högre produktion av torsk och därmed större avkastning och en försäkran om 

föryngring och fortsatt produktion i kontrast mot ett överexploaterat bestånd där en 

stor andel fångas. 

Med hög grad av natur- och kulturvärden menas ett bevarat kulturarv och odlingslandskap 

i kustoch skärgård där byggnader och anläggningar bevaras, vårdas 

och brukas och betes- och åkermarker sköts och brukas. Det innebär att varsamt 

brukande prioriteras framför skydd av odlingslandskap och kulturmiljöer. 

En hög grad av upplevelsevärden är bl. a. variation i landskapet, tilltalande 

landskapsbild och intresseväckande natur- och kulturföreteelser (vegetationstyper, 

växt- och djurarter, geologiska formationer, odlingshistoriska miljöer, kulturminnesmärken). 

Med hållbar utveckling menas att hänsyn tas till ekonomiska, sociala och miljömässiga 

konsekvenser på lång sikt. Samhället och dess medborgare ska tillfredsställa 

sina aktuella behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att 

tillfredsställa sina behov. 

Skyddet av den marina miljön förutsätter att allt nyttjande sker på ett 

hållbart sätt. Bevarandet av biologisk mångfald kan ses som ett grundläggande 

kriterium på hållbar utveckling. Med växter, djur och fungerande ekosystem i behåll 

bevarar vi också en god livsmiljö för människan. Sverige har åtagit sig att 

bevara och nyttja den biologiska mångfalden på ett hållbart sätt i enlighet med 

FN:s konvention för biologisk mångfald. 

Särskilt värdefulla områden är områden med unika egenskaper vad gäller arter 

eller biotoper. I vissa fall krävs ett mer generellt skydd, t.ex. i form av marina naturreservat, 

som också tar hänsyn till framtida eller okända hot mot den biologiska 

mångfalden. Skyddade områden främjar också nyttjande i form av rörligt friluftsliv, 

något som har positiva effekter på människors livskvalitet. 

Bevarande och hållbart nyttjande av den marina miljön förutsätter att de 

grundläggande miljöproblemen är lösta. I detta sammanhang innebär det att både 

halterna och tillförseln av närsalter och gifter måste minska. 

För att nå miljökvalitetsmålet krävs att ekosystemansatsen är utgångspunkt i 

arbetet. Ekosystemansatsen innebär sammantaget en integrerad, tvärvetenskaplig 

74



förvaltning som å ena sidan erkänner människans rätt att använda det som ekosystemen 

producerar, och å andra sidan säkrar att alla komponenter i ekosystemen 

(arter, bestånd, livsmiljöer och genetisk variation) finns i sådan omfattning att de 

kommer att fortleva i överskådlig framtid. 

Vid tillämpningen av ekosystemansatsen beaktar man konflikter mellan olika 

nyttjandeintressen såväl som de totala effekterna på den regionala eller globala 

miljön. Detta förutsätter tydliga definitioner som är anpassade till olika former av 

ekosystem och nyttjande. 

Generellt gäller att ekosystemansatsen ska tillämpas med utgångspunkt från 

försiktighetsprincipen. När osäkerhet råder ska bevarandet av miljön sättas i främsta 

rummet. Avsikten är att man anpassar sitt handlande efter sådan påverkan som är 

kritisk för ekosystemets struktur och funktion, inklusive biologisk mångfald, så att 

ett hållbart och rättvist nyttjande av ekosystemets produkter och tjänster uppnås 

och så att ekosystemets integritet upprätthålls. I ett generationsperspektiv innebär 

detta att Sveriges kustoch havsområden planeras och förvaltas utifrån ekosystemansatsens 

principer. 

Regeringens innebär att-satser 

Regeringens att-satser förtydligar innebörden i miljökvalitetsmålet i ett generationsperspektiv. 

I det följande tolkas att-satserna och föreslås en ny att-sats. Attsatsernas 

knytning till de olika delmålen beskrivs. 

Hotade arter och stammar har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina 

naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras. 

Hotade arter och stammar finns upptagna på nationella och internationella listor 

över hotade arter (HELCOM, Artdatabanken). Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande 

av livsmiljöer samt vilda djur och växter (det s.k. Art- och Habitatdirektivet) 

samt rådets direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar (det s.k. fågeldirektivet) 

syftar till att skydda hotade arter och miljöer. 

I ett generationsperspektiv ska hotade marina arter och stammar ha ett sådant 

skydd att populationerna kan återhämta sig. En förutsättning för spridning och 

återhämtning är att samtliga livsmiljöer som arten är beroende av finns i sådan 

omfattning och kvalitet att arten kan spridas och fortleva. 

Annan påverkan på dödlighet som fångst och skador från mänskliga verksamheter 

är på en så låg nivå att livskraftiga populationer säkras. Det kan allt efter 

arternas spridning och migrationsmönster betyda att ett svenskt skydd inte är tillräckligt. 

I sådana lägen ska man försöka nå internationella överenskommelser som 

gynnar arten ifråga. 

Skydd av hotade arter och stammar och förutsättningar för fortlevnad och återhämtning 

tas delvis om hand i delmålen Långsiktigt bevarande av marina områden, 

i det nya restaureringsmålet, i bifångstmålet och i delmålet Uttag och återväxt av 

fisk. 

75



Gynnsam bevarandestatus upprätthålls för livsmiljöer för hotade, sällsynta och 

hänsynskrävande arter samt för naturligt förekommande biotoper med bevarandevärde. 

Gynnsam bevarandestatus definieras på samma sätt som i Natura 2000 och omfattar 

kvaliteter kring utbredningsområde, strukturer, funktioner och typiska arter. 

Förutsättningar för måluppfyllelse i ett generationsperspektiv är desamma som 

för hotade arter och stammar. Att-satsen tas om hand i delmålet Långsiktigt bevarande 

av marina områden, i det nya restaureringsmålet, i bifångstmålet, i delmålet 

Uttag och återväxt av fisk och i det nya sjöfartsmålet. 

Kust- och skärgårdslandskapets naturskönhet, naturvärden, kulturmiljövärden, 

biologiska mångfald och variation bibehålls genom ett varsamt brukande. 

En omformulering av innebär att-satsen föreslås med ambitionen att stärka miljömålens 

betydelse för friluftsliv. Förslag till lydelse: 

Kust- och skärgårdslandskapets naturskönhet, naturvärden, kulturmiljövärden, 

friluftsvärden, biologiska mångfald och variation bibehålls genom varsamt brukande. 

Människans brukande av kustoch skärgårdslandskapet har genom tiderna skapat 

den mångformighet, småskalighet och byggnadstradition som vi idag värnar om i 

dessa miljöer. Kusten och skärgårdens odlingslandskap har alltid varit småskaligt. 

Det har bidragit till att en hög biologisk mångfald finns kvar längs kusten. Kulturarvet 

förvaltas genom att kulturmiljövärdena är kända och synliggjorda lokalt, och 

brukas eller återanvänds inom ramen för skärgårdens småskaliga struktur. Varsamt 

brukande innebär en bofast befolkning som verkar inom naturgivna ramar för att 

bevara kustoch skärgårdslandskapet och dess värden. 

Ett rikt djur- och växtliv och levande kulturvärden lockar människor till kust 

och skärgård för rekreation. Friluftsliv är ”vistelse utomhus i natur- eller kulturlandskapet 

för välbefinnande och naturupplevelser utan krav på tävling”. Friluftsaktiviteter 

vid och i anslutning till kusten är t.ex. båtliv, bad, vandring, kanoting, 

fågelskådning, fritidsfiske och bär- eller svampplockning. 

Centrala aspekter för friluftslivet sammanfaller i hög grad med natur- och kulturvårdens 

intressen. Viktigt för friluftslivet är bl. a. variation i landskapet, tilltalande 

landskapsbild och intresseväckande natur- och kulturföreteelser (vegetationstyper, 

växt- och djurarter, geologiska formationer, odlingshistoriska miljöer, kulturminnesmärken). 

Att-satsen tas om hand i det nya delmålet Varsamt brukande som syftar till att 

stärka planering och förvaltning och kulturmiljövärden för att säkra ett hållbart 

nyttjande av kust och skärgård. 

76



Fiske, sjöfart och annat nyttjande av hav och vattenområden, liksom bebyggelse 

och annan exploatering i kustoch skärgårdsområden sker med hänsyn till vattenområdenas 

produktionsförmåga, biologiska mångfald, natur-, kulturmiljövärden 

samt värden för friluftslivet. 

Följande omformulering vad gäller friluftsvärden föreslås: 

Fiske, sjöfart och annat nyttjande av hav och vattenområden, liksom bebyggelse 

och annan exploatering i kustoch skärgårdsområden sker med hänsyn till vattenområdenas 

produktionsförmåga, biologiska mångfald, natur-, kulturmiljö- och 

friluftsvärden. 

Det innebär att vid allt nyttjande tillämpas försiktighetsprincipen utifrån bästa tillgängliga 

vetenskapliga underlag. Försiktighetsprincipen finns uttryckt i miljöbalkens 

allmänna hänsynsregler (2 kap. 3 §) i form av krav på att utföra skyddsåtgärder, 

iaktta begränsningar eller vidta försiktighetsmått som behövs för att förebygga, 

hindra eller motverka att en verksamhet eller åtgärd medför skada eller olägenhet 

för människors hälsa eller miljön. 

I förarbetena till miljöbalken anges att med skador på och olägenheter för miljön 

avses även utarmning av värdefulla natur- och kulturmiljöer eller biologisk 

mångfald. I inledningen till konventionen om biologisk mångfald uttrycks att bristen 

på full vetenskaplig visshet inte bör användas som skäl för att uppskjuta åtgärder 

som behövs för att undvika eller minimera hot om betydande 

minskning eller förlust av biologisk mångfald. 

Friluftslivet har tillgång till olika typer av kust och skärgårdsmiljöer. Strandskyddsbestämmelserna 

efterlevs så att kust och skärgårdsmiljöer värnas till nytta 

för friluftsliv, biologisk mångfald och kulturmiljövärden. Hänsyn tas till friluftsintressen 

vid planering och projektering av infrastruktur, så att barriärer i och fragmentering 

av landskapet undviks. 

Att-satsen tas om hand i delmålet Långsiktigt bevarande av marina områden, i 

det nya restaureringsmålet, i bifångstmålet, i delmålet Uttag och återväxt av fisk, i 

det nya sjöfartsmålet och i det nya delmålet Varsamt brukande som syftar till att 

stärka planering, förvaltning och kulturmiljövärden för att säkra ett hållbart nyttjande 

av kust och skärgård. Det nya delmålet om varsamt brukande inbegriper dock 

inte planering och förvaltning av Sveriges ekonomiska zon. 

Låg bullernivå eftersträvas. 

I utpekade naturområden i kust och skärgård, långt från vägar och bebyggelse, 

upplever djur och människor fridfull natur i det närmaste fri från buller. 

Att-satsen tas om hand i det nya sjöfartsmålet. 

Kust- och skärgårdslandskapets byggnader och bebyggelsemiljöer med särskilda 

värden värnas och utvecklas. 

77



Kulturmiljöer av högt värde som riskerar att förloras eller väsentligt degraderas har 

områdesskydd så att de kan bevaras, vårdas och brukas. Byggnader inom skyddade 

områden vårdas och restaureras så att de återfår en del av förlorat materiellt kulturarv 

och utgör representativa miljöer. 

Att-satsen tas om hand i det nya delmålet Varsamt brukande 

Samtliga kustvatten har God ytvattenstatus med avseende på artsammansättning 

samt kemiska och fysikaliska förhållanden enligt EG: s ramdirektiv för vatten 

(2000/60/EG). 

Inlands- och kustvatten har år 2015 uppnått ”god ekologisk och kemisk status”. I 

kustvatten innebär god ekologisk status att vattenkvalitet, flora och bottenfauna 

inte avviker alltför mycket från opåverkade områden. Med god kemisk status avses 

att vattnets halter av ett antal miljögifter inte överstiger EU:s gräns- och riktvärden. 

Övervakning sker av hur vattenkvalitet och livsmiljöer förändras. 

Att-satsen tas om hand i det nya restaureringmålet och i delmålet Uttag och 

återväxt av fisk, men måluppfyllelsen i att-satsen ligger främst inom miljökvalitetsmålen 

”Ingen övergödning” och ”Giftfri miljö”. 

För måluppfyllelse i ett generationsperspektiv föreslås att miljökvalitetsmålet 

kompletteras med en ny precisering: 

Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota biologisk 

mångfald introduceras inte. 

Främmande arter är arter, underarter, eller genetiskt distinkta populationer som 

genom någon form av mänsklig aktivitet förflyttats till ett område utanför det naturliga 

utbredningsområdet. En genetiskt modifierad organism (GMO) är förändrad 

i arvsmassan på ett sätt som inte kan ske naturligt. Avsiktlig introduktion av främmande 

arter och gener t.ex. som avelsmaterial i vattenbruk tillåts inte orsaka skada 

på biologisk mångfald eller på annat sätt inverka negativt på miljön. 

Noggranna riskvärderingar föregår tillstånd till introduktion av främmande arter 

och genetiskt modifierade organismer. Risken för oavsiktlig introduktion och 

spridning av främmande arter och gener t.ex. via barlastvatten och på fartygsskrov, 

minimeras genom användning av bästa möjliga teknik. 

Att-satsen tas om hand i det nya sjöfartsmålet 

Förslag till nytt delmål om restaurering av kustnära livsmiljöer 

Senast år 2020 ska förutsättningarna genom restaureringsåtgärder vara goda för 

hög biologisk mångfald och naturlig rekrytering av fisk i grunda kustnära miljöer. 

Det innebär att: 

• Senast 2012 ska berörda myndigheter ha identifierat potentiellt värdefulla, 

störda, grunda, kustnära livsmiljöer som är viktiga för biologisk 

78



mångfald och limniska livsmiljöer som är viktiga för kustfiskebestånd 

och ha tagit fram regionala åtgärdsprogram för restaurering av dem. 

• Senast 2015 ska hälften av objekten i åtgärdsprogrammen ha restaurerats. 

Förtydligande av delmålet 

• Grunda kustnära miljöer definieras som marina och brackvattenpåverkade 

områden på djup mellan 0 och 10 m med eller utan vegetation. 

• Med störda miljöer menas av människan påverkade miljöer. Det kan vara 

olika typer av fysisk störning, ändrad vattengenomströmning eller ökade 

halter av gifter och näringsämnen. 

• Limniska miljöer för kustfiskebestånd är områden som är viktiga för rekrytering 

av varmvattenarter i Östersjön som t.ex. gädda, abborre och 

karpfiskar. Åtgärder för att gynna öring, lax, harr och ål hanteras inom 

miljökvalitetsmålet levande sjöar och vattendrag. 

Motivering till delmålet 

Grunda skyddade vikar är en av kustens mest betydelsefulla livsmiljöer för ett stort 

antal arter av fisk, fågel, ryggradslösa djur och vattenväxter. De kan vara fria eller 

delvis täckta av vegetation, tillfälligt (t.ex. lösliggande algmattor) eller permanent, 

eller de kan ha rikligt med vegetation som t.ex. kransalger och sjögräs. Vid sidan 

av blåstångsbältet är dessa våra absolut mest produktiva livsmiljöer och av avgörande 

betydelse för kustens produktionsförmåga. 

De flesta fiskar med förhållandevis höga temperaturkrav har sina lek- och uppväxtområden 

i grunda skyddade vikar och i anslutning till små kustmynnande vattendrag. 

Ostkustens bestånd av t.ex. abborre, gädda och västkustbestånd av t.ex. 

plattfiskar hör till dem som är mest beroende av sådana miljöer för sin lek och/eller 

uppväxt. 

En nyligen publicerad avhandling 13 visar på hur stor betydelse grunda havsområden 

har för den totala fiskproduktionen och för det kommersiella fisket på västkusten. 

Cirka 80 % av kommersiella fiskarter utnyttjar kustzonen under någon tid i 

livscykeln. Första levnadsåret utnyttjas främst djup på 0-1 m och andra levnadsåret 

utnyttjas djup på 1-10 m. 

De grunda mjukbottnarna på västkusten bidrar t.ex. med drygt tre fjärdedelar 

av den totala tillförseln av nya rödspottor till den vuxna populationen för hela Skagerrak 

och Kattegatt. De grunda områdena (0-10 m) på västkusten uppgår idag till 

ca 1000 km 2 vilket motsvarar ungefär 2% av hela Skagerrak- och Kattegattområdet. 

Ekologiska och ekonomiska modeller visar att restaurering och skydd av dessa 

livsmiljöer kan öka vinsterna i torsk-, ål- och rödspottefiskena. Skydd och restaurering 

av dessa områden kan därför fungera som viktiga kompletterande åtgärder till 

fångstregleringar inom fisket. De grunda miljöerna har inte bara ett högt bevaran- 

13 

Ståhl, 2007, Essential Fish Habitats. The Importance of Coastal Fish Habitats för Fish and Fisheries., 

Thesis, Göteborg University 

79



devärde för fisk utan har också allmänt höga naturvärden, på grund av hög biologisk 

mångfald inte bara under ytan utan även över, t.ex. av fåglar. 

Skydd av viktiga livsmiljöer faller under delmålet Långsiktigt bevarande. Men 

behovet är stort att restaurera störda grunda kustmiljöer på både ost- och västkusten. 

Även många kustmynnande småvattendrag och kustnära våtmarksområden har 

ett omfattande restaureringsbehov. 

Det nya delmålet är delvis en komplettering till delmål som berör skydd och restaurering 

under ”Levande sjöar och vattendrag” och ”Myllrande våtmarker”, och 

det är viktigt att åstadkomma samordning med åtgärder under dessa mål. 

Avgränsningen mellan målen görs i huvudsak utifrån art och inte geografi (t.ex. 

första vandringshinder). Målet gäller både marin miljö och brackvatten och behandlar 

i första hand kustbestånd av abborre, gädda, plattfiskar m.fl. Arter som det 

limniska målet i huvudsakligen hanterar är de som kan vandra långt upp i systemen 

som lax, öring, harr och ål. 

Inom miljökvalitetsmålet “Levande sjöar och vattendrag” har man redan pekat t 

de värdefulla områden som ska restaureras. Kriterier för dessa områden har bl.a. 

varit hotade arter och stammar, liksom arter och stammar med stor betydelse för 

fiske. 

Delmålets åtgärdsprogram bör samordnas och stämmas av mot Vattenmyndigheternas 

åtgärdsprogram. I den fördjupade utvärderingen av ”Levande sjöar och 

vattendrag” föreslås dels att det inrättas en nationell samrådsgrupp för fiske- och 

naturvårdsfrågor, dels att länsstyrelsen får en aktiv roll i att samordna berörda aktörer 

för restaureringsåtgärder. Restaurering i kustnära miljöer och i synnerhet limniska 

miljöer, bör även kunna hanteras inom denna samarbetsgrupp. 

I Östersjön finns förmodligen världens största bestånd av sötvattensarter i en 

marin och brackvattenmiljö. Särskilt på öppna kuststräckor är lämpliga yngelproduktionsområden 

i havet en bristvara och då är anslutande sötvatten viktiga. Sådana 

miljöer har förts till detta marina mål eftersom det berör marina bestånd. 

Rekryteringen av kustfiskbestånd av bland annat abborre och gädda är till stor 

del utslagen i Egentliga Östersjöns ytterskärgårdsområden. Detta geografiska 

mönster antyder att orsakerna till problemet kan finnas i påverkan från utsjön i 

Egentliga Östersjön. 

Rekryteringen i de mest skyddade delarna av Östersjön och i Bottenhavet fungerar, 

men kan inte nå sin fulla potential. Kustfiskbeståndens nyckelhabitat i kustmynnande 

vattendrag, skyddade vikar och innerskärgårdar har under lång tid försämrats 

som lek- och uppväxtområden. Därför är det viktigt att restaurera dessa 

miljöer. 

Människornas exploatering av kustmiljöer har pågått under lång tid utan tillräcklig 

hänsyn till miljöernas naturvärden. Exempel på störningar i mynningsområdena 

på de små vattendragen är utdikning och uträtning och vandringshinder i 

form av dammanläggningar, kulvertering och vägbankar. Våtmarker i direkt anslutning 

till kusten har dikats ut för att ge mark för jord- och skogsbruk. Störningen 

i kustmiljön består bl.a. av marinor, kajanläggningar, farleder och muddringar men 

också aktiviteter i samband med industrianläggningar, samhällsutbyggnad, utfyll- 

80



ningar och vägbankar. Sådana störningar utgör ett generellt problem utmed våra 

kuster, och trycket på ytterligare exploatering ökar. 

Även övergödningen orsakar störningar. På västkusten är det om sommaren 

omfattande problem med fintrådiga algmattor på bottnar som normalt saknar vegetation. 

Dessa bottnar är viktiga uppväxtområden för bl.a. plattfisk. Under sommarmånaderna 

kan 30 - 50 % av den totala ytan av potentiella uppväxtområden vara 

täckta av en algmatta med stora förluster av yngelproduktion som följd. 

Studier visar att rekryteringen av rödspottans årsyngel kan reduceras med mellan 

30 och 40 % på grund av algmattorna 14 . Kraftig tillväxt av fintrådiga alger på 

ålgräs minskar biomassan och förändrar artsammansättningen i det rörliga djursamhället. 

I ålgräs minskar också antalet fiskarter i takt med att täckningen av 

fintrådiga alger ökar 15 . 

Restaureringen bör inriktas mot att återskapa habitatens naturliga funktion (biologiska 

integritet 16 ) och därmed gynna all biologisk mångfald. Kunskaperna om 

restaurering av kustmiljöer för andra syften än fiskevård är inte så utvecklade. I 

Strömstad kommun har man anlagt våtmarker vid mynningen av bäckar och åar 

som mynnar direkt på de grunda mjukbottnarna i havet och öppnat vägbankar och 

igenvuxna sund. Därigenom har man lyckats förbättra vattenkvaliteten och vattenomsättningen 

markant 17 . Genom ökad vattenomsättning ökar syrehalten, och det 

skapar förutsättningar för hög biologisk mångfald. 

Det har visat sig svårt men ändå möjligt att återplantera både blåstång och ålgräs 

i miljöer där de försvunnit, under förutsättning att de störande faktorerna har 

åtgärdats. Målet för restaurering är att återskapa habitatens naturliga funktion. Det 

innebär att restaureringar med fiskevårdande syften även gynnar övrig biologisk 

mångfald, eftersom naturliga strukturer och funktioner återskapas. Det är av stor 

vikt att man tar hänsyn till både fisk, naturvärden och kulturmiljövärden vid utformning 

av åtgärdsprogrammen. Förebyggande och bevarande åtgärder faller 

under delmålet Skydd av marina områden. 

Uppföljning av delmålet 

• 2012 utvärderas om berörda myndigheter har utvecklat regionala åtgärdsprogram. 

Det kommer att utvärderas hur väl dessa har samordnats 

med åtgärdsprogram för restaurering av kustnära miljöer inom de övriga 

miljökvalitetsmålen ”Levande sjöar och vattendrag”, Myllrande våtmarker” 

och ”Ingen övergödning”, liksom vattenmyndigheternas åtgärdsplaner. 

14 

Pihl, et. Al, 1995. Recent increases of filamentous algae in shallow Swedish bays: Effects on the 

community structure of epibentic fauna and fish. Netherlands J of Aquatic Ecology 29 (3-4): 349-358. 

15 

Pihl, et. Al. 2005. Relating place recruitment to deteriorating habitat quality. Canadian Journal of 

Fisheries and aquatic sciences 62, 123-132. 

16 

Den biologiska integriteten definieras som ekosystemets förmåga att upprätthålla ett balanserat, 

integrerat och anpassat organismsamhälle med en artsammansättning, diversitet och funktionell organisation 

som är typisk för naturliga habitat i regionen. 

17 

Projekt friskare hav, Strömstads kommun 2007. 

81



• En gemensam databas över statligt finansierade restaureringsåtgärder i 

vatten håller på att byggas upp på uppdrag av Fiskeriverket och Naturvårdsverket 

i första hand för limniska miljöer, men den bör även fungera 

för marina restaureringsåtgärder. Databasen kommer att ge information 

om bl.a. finansiering, kostnader, åtgärdernas syfte, fiskutsättningar, kulturmiljöfunktionens 

eventuella medverkan och enklare uppföljning av åtgärder 

på objektsnivå. Databasen bör ge underlag för uppföljning av hur 

delmålet nås. 

Ansvariga för delmålet 

Ansvaret för delmålet delas av Fiskeriverket, Naturvårdsverket och kustlänsstyrelserna. 

Förslag till nytt delmål om varsamt brukande 

Senast år 2015 ska kustoch skärgårdslandskapets natur- kultur- och friluftslivsvärden 

bevaras och utvecklas genom ett varsamt brukande. 


• Kommunala översiktplaner ger vägledning och de Regionala utvecklingsprogrammen 

(RUP), andra instrument och regionala /lokala samverkansformer 

ger stöd för god hushållning och utveckling inom kust och 

skärgårdens småskaliga strukturer och diversifierade näringsliv. 

• Värden för natur- och kulturmiljön är kända och tillgängliga. 

• Kust- och skärgårdslandskapet är tillgängligt för friluftsliv och rekreation. 

• Arealen betade holmar, öar och strandängar ökar. 

• Kust- och skärgårdslandskapets byggnader och bebyggelsemiljöer från 

olika tider tas om hand så att en mångfald bibehålls. 

• Mängden särskilt värdefulla miljöer där kulturvärden långsiktigt bevaras 

får inte understiga 50 stycken. 


• Med god hushållning och utveckling avses att kustens och skärgårdarnas 

land- och vattenområden brukas och exploateras inom naturgivna förutsättningar. 

Vattenområdet i delmålet avgränsas till området inom territorialvattenzonen. 

Landskapsperspektivet och ekosystemtänkande är 

grundläggande, och delmålet syftar även till att möta EU:s rekommendation 

om en integrerad förvaltning av kustzonen (ICZM). Natur- och kulturvärden 

upprätthålls och utvecklas från befintliga värden. Dessutom 

finns förutsättningar för en lokalbefolkning att leva och verka inom skärgårdens 

småskaliga struktur. 

• Med helhetsmiljöer avses bebyggelse och kringliggande markområde 

som har tydligt samband, såsom en gård med omkringliggande ekonomibyggnader, 

åker och betesmarker. 

82



• Med betade holmar och strandängar avses holmar och öar som betas, och 

öar och kust med betesfållor som sträcker sig ned till vatten. Strandbetet 

ska bestå av naturlig och betesgynnad vegetation. 

• Med tillgänglighet för friluftsliv och rekreation menas både att motverka 

fysiska barriärer och att underlätta för fler grupper än i dag att besöka 

områdena. Nyttjandet förutsätts utformas så att störningar på miljö och 

natur begränsas. 

Motivering till delmålet 

Det behövs nya och utökade insatser för planering och förvaltning för att bevara 

och utveckla ett hållbar nyttjande av kustens och skärgårdarnas natur och kulturmiljöer. 

Därför föreslås ett nytt delmål som ska fokusera på detta arbete. 

Arbetet med delmålet är också viktigt för att kunna uppnå kvaliteten gynnsam 

bevarandestatus inom delmålet för långsiktigt skydd. Det är helt beroende av välförvaltade 

kustoch skärgårdsområden kring de skyddade områdena. 

Det nya delmålets inriktning innebär inte att arbetet med områdesskydd i kustoch 

skärgårdsområden kan ges lägre prioritet. Detta arbete är dock välutvecklat och 

förutsätts fortlöpa. Även fortsatt strikt tillämpning av strandskyddet är en viktig 

åtgärd för att bevara natur- och friluftslivsvärden på land och i vatten. Så visar t.ex. 

inte indikatorn ”strandnära nybebyggelse inom 100 meter från havsstrand” någon 

entydigt nedåtgående trend. 

Kust och skärgård har unika upplevelsevärden och särskilda kultur- och naturmiljöer. 

Det sentida rationella jordbruket har inte omvandlat landskapet i skärgården 

i samma omfattning som i traditionella jordbruksbygder. 

Problematiken i kustoch skärgårdsområden ser delvis olika ut. Tre huvudkategorier 

kan urskiljas: 1) områden där sommarbostäder blir permanentbostäder med 

ökat exploateringstryck på natur- och kulturmiljöer, 2) områden där permanentbostäder 

blir sommarbostäder, ofta i kombination med högt besökstryck under sommaren 

och ett generellt ökat exploateringstryck på natur- och kulturmiljöer, 3) 

områden som avfolkas och har ett begränsat besökstryck under sommaren. I mer 

tätbebyggda kustområden privatiseras stränder. De areella näringarna i skärgården 

har konkurrensnackdelar. Trots att de i många fall har relativt korta avstånd till 

tätorter utgör många skärgårdar glesbygder. 

För att kusten och skärgårdens särart ska bevaras behöver traditionella näringsfång 

stöttas. Det innebär att varsamt brukande ska prioriteras framför formellt 

skydd av odlingslandskap och kulturmiljöer. Odlingslandskap och andra kulturmiljöer 

med mycket höga värden som riskerar att förloras, omvandlas eller degraderas, 

bör dock ges områdesskydd så att de kan bevaras, vårdas och brukas. 

Kulturmiljöer med särskilda förutsättningar att fungera som representativa miljöer 

bör också ges skydd. Kulturmiljön är också en resurs för turism och upplevelsenäring. 

Dessutom behöver kust och skärgårdens unika naturtyper som finns i 

liten areal skyddas och i många fall också hävdas. En lägre ambition för skydd 

förutsätter att förvaltningen utvecklas och stärks. 

Generationsmålet lägger stor vikt vid att både kusten, skärgårdarna och havet 

ska ha långsiktigt hållbar utveckling och nyttjande. Måluppfyllelsen förutsätter ett 

83



tvärsektoriellt arbetssätt. Detta uppnås bara genom planering och samverkan där 

samtliga intressen och värden tas om hand på lokal, regional, nationell och slutligen 

internationell nivå. 

Ekosystemansatsen och EU:s rekommendation kring integrerad kustzonsförvaltning 

(ICZM) är två viktiga principer för detta arbete. Även genomförande av 

EG:s ramdirektiv för vattenförvaltningen och det kommande marina direktivet 

förutsätter att det tas ett samlat grepp på planering och resursutnyttjande i ett kustområde, 

där alla intressenter och aktörer och deras behov ingår. 

Alla sektorer och verksamheter som ger förutsättningar för och påverkar kustzonen 

behöver engageras. Det bör definieras vem som kan och bör medverka för 

att lösa problem som redan finns. Det handlar om fysisk planering, fiske, sjöfart 

men även landbaserade verksamheter som jord- och skogsbruk, infrastruktur och 

trafik och annat som påverkar havsmiljön. Frågorna behöver ses i ett regionalt 

sammanhang och i lämpliga delar hanteras i bl.a. de regionala utvecklingsprogrammen. 

Boverket publicerade efter samråd med många andra myndigheter rapporten 

”Vad händer med kusten?” 2006. Syftet med utredningen var bl.a. att se hur Sverige 

genom översiktlig planering och regionala utvecklingsprogram möter upp mot 

EU:s rekommendation för ICZM. Några av de slutsatser utredningen kom med och 

som är viktiga för det vidare arbetet med att nå miljökvalitetsmålet ”Hav i balans 

samt levande kust och skärgård” är att det behövs: 

• en betydligt bättre samordning och samverkan mellan planeringsinstrument 

och planeringsprocesser. Särskilt viktigt är att integrera översiktsplanering, 

regional utvecklingsplanering och vattenmyndigheternas arbete 

med åtgärdsprogram. 

• en tydligare koppling mellan lokala och regionala strategier, inklusive 

den kommunala översiktsplaneringen och regional utvecklingsplanering. 

• en ny typ av förvaltning av områden och naturresurser som också bör integreras 

med samhällsplaneringen. 

PBL-beslut, översiktsplaner med tillhörande underlagsmaterial hör till de viktigare 

styrande dokumenten för förvaltningen av kust och skärgårdar. Av Boverkets rapport 

framgår att många kommuner inte har utvecklade översiktsplaner. Det bör 

finnas medel som kommunerna kan söka för att utveckla översiktsplaneringen med 

lokalt deltagande. 

De kommunala översiktsplanerna bör också kopplas till de regionala utvecklingsprogrammen 

(RUP). De lokalt förankrade Miljö- och hushållningsprogrammen 

som togs fram 1999 bör även ligga till grund för vidare arbete. En stor del av 

kusten utgör riksintresse för natur- och kulturmiljövården. Det behöver klargöras 

hur man skall förhålla sig till denna klassificering. 

Landsbygdsprogrammet 2007-2013 innehåller flera åtgärder som syftar till att 

bevara och sköta natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet. Det går att få miljöersättning 

för skötsel av betesmarker och slåtterängar, men även för skötsel av 

natur- och kulturmiljöer som exempelvis överloppsbyggnader och trägärdesgårdar. 

Andra stödberättigade åtgärder är restaurering av betesmarker och slåtterängar, 

84



stenmurar och byggnader. Dessa insatser baseras på regionala genomförandestrategier 

som länsstyrelserna utarbetar. Med hjälp av dessa genomförandestrategier kan 

länsstyrelserna rikta insatser till exempelvis skärgården och andra kustområden. 

Med bakgrund i behovet av en bättre planering och förvaltning av Sveriges 

kustområden pågår en mängd olika projekt och utredningar som rör både planering 

och resursförvaltning. Det finns ett stort behov av att samla erfarenheter och slutsatser 

från dessa projekt och värdera hur de enskilt och tillsammans motsvarar vad 

som behövs för att åstadkomma en integrerad kustzonsplanering och resursförvaltning. 

Med utgångspunkt från dessa erfarenheter måste lämpliga former för planerings- 

och samverkansprocesser föreslås och resurser tas fram för att genomföra 

dem på regional och lokal nivå. 


Indikatorer som kan användas för att följa upp det föreslagna nya delmålet spänner 

över utvecklingen för vissa känsliga arter till statistik över fiskebåtar, jordbruksföretag 

etc. Följande indikatorer föreslås: 

• Utvecklingen för hävdgynnade rödlistade strandarter, t ex strandmaskrosor, 

glasört och gentianor. 

• Genomgång av nya översiktsplaner och PBL-beslut inom ett urval kommuner, 

antal och kvalité. 

• Antal besökande till gästhamnar och andra besöksmål. 

• Areal som tilldelats stöd för restaurering av odlingslandskap. 

• Areal betesmarker och slåtterängar som får miljöersättning enligt landsbygdsprogrammet 

• Antal natur- och kulturmiljöer som får miljöersättning enligt landsbygdsprogrammet 

• Statistiska indikatorer för levande kust och skärgård enligt RAÄ rapport 

2004:3 (bl.a. antal fiskebåtar, antal jordbruksföretag, andel permanent 

bebodda fastigheter). 


Ansvaret för delmålet delas av tre myndigheter; Naturvårdsverket svarar för naturmiljödelen, 

Riksantikvarieämbetet för kulturmiljödelen och Boverket för de frågor 

som rör kommunal och regional planering enligt PBL. Delmålets komplexa struktur 

förutsätter ett nära samarbete mellan myndigheterna. 

Förslag till revidering av delmål om långsiktigt bevarande 

av marina naturvärden 

Nuvarande delmål 

Senast år 2010 skall minst 50 % av skyddsvärda marina miljöer och minst 70 % av 

kustoch skärgårdsområden med höga natur- och kulturvärden ha ett långsiktigt 

skydd. Senast år 2005 skall ytterligare fem, och senast år 2010 därutöver ytterligare 

fjorton, marina områden vara skyddade som naturreservat och tillsammans 

85



utgöra ett representativt nätverk av marina naturtyper. Därutöver skall ett område 

med permanent fiskeförbud inrättas till 2006, för utvärdering till 2010 samt ytterligare 

tre områden med permanent fiskeförbud (kustnära och utsjöområden) inrättas 

till 2010 i vardera Östersjön och Västerhavet för utvärdering till 2015. 

Förslag till revidering 

Senast år 2015 ska ett representativt nätverk av skyddsvärda marina områden 

omfattande minst 15 % av Sveriges marina area bevaras. 


• Områdena ska vara fördelade mellan de maringeografiska regionerna och 

innefatta alla för regionen förekommande livsmiljöer. 

• Gynnsam bevarandestatus uppnås. 

• Minst 10 % av Sveriges marina area ska vara långsiktigt skyddade. 

• Övriga 5 % i nätverket har en fastställd ”marin bevarandeplan” eller annan 

motsvarande förvaltning som säkerställer att områdets marina naturvärden 

bevaras. 

• Tre områden med permanent fiskeförbud (kustnära och utsjöområden) 

inrättas till 2010 i vardera Östersjön och Västerhavet för utvärdering till 

2015. 


Representativitet innebär att alla arter, livsmiljöer, marina landskap och ekologiska 

processer som förekommer inom en maringeografisk region bör vara representerade 

i nätverket. Representativitet definieras som proportionalitet av förekomst av en 

livsmiljö eller ett landskap, dvs. att x procent av samtliga livsmiljöer i en maringeografisk 

region ingår i nätverket. Det finns dock viktiga nyckelhabitat eller särskilt 

hotade eller sällsynta livsmiljöer som behöver ett utökat skydd. Det kan också 

finnas skäl för att vanligt förekommande livsmiljöer med låg hotbild kan ha en 

lägre skyddad andel. 

Nätverk definieras som:: 

• Ett ekologiskt sammanhängande nätverk av marint skyddade områden: 

- interagerar med och stöder utanförliggande marina områden 

- upprätthåller processer, funktioner och strukturer för de definierade 

bevarandevärdena över deras naturliga utbredningsområde 

- fungerar synergistiskt som en helhet så att de individuellt skyddade 

områdena understödjer varandra så att målen nås. 

• Om möjligt kan ett ekologiskt sammanhängande nätverk av skyddade 

områden planeras så att bevarandevärden nås även vid ändrade förhållanden, 

t.ex. klimatförändringar. 

86



Skyddsvärda marina områden innebär att områdena som ingår i delmålet väljs ut 

enligt särskilda urvalskriterier för skydd av marina områden. Sådana kriterier finns 

i Handbok för skydd av marina områden med höga naturvärden 18 . 

Gynnsam bevarandestatus definieras på samma sätt som i Natura 2000 och omfattar 

kvaliteter som utbredningsområde, strukturer, funktioner och typiska arter. 

Sveriges marina area definieras som både territorialvattnet och Sveriges ekonomiska 

zon. 

Livsmiljö (eller habitat) är den miljö eller de miljöer som en viss organism lever 

i. Ordet är delvis synonymt med biotop, men livsmiljö är områdets lämplighet 

sedd ur artens perspektiv, medan biotopen är områdets naturtyp mer allmänt och 

utgör livsmiljö för många organismer. 

Långsiktigt skyddade marina områden i miljökvalitetsmålet definieras som: 

• Områdesskydd i form av 

- Nationalpark (7 kap 2§ MB) 

- Naturreservat (7 kap 4§ MB) 

- Biotopskydd (kap 7 11§ MB) 

• Natura 2000-områden med fastställd bevarandeplan (7 kap 28§ MB) 

• Naturvårdsavtal (7 kap 3§ jordabalken). 

• Föreskrifter meddelade enligt 2 kap 7 & 12 §§ förordningen om fisket, 

vattenbruket och fiskelagen, om regleringen av fisket undanröjer hoten 

mot områdets definierade bevarandevärden. 

”Marin bevarandeplan” eller annan motsvarande förvaltning definieras som områden 

med av länsstyrelsen fastställd bevarandeplan, förvaltningsplan för BSPA och 

Ramsarområden samt Biosfärsområden. Ytterligare bevarandeinstrument kan 

komma att värderas under delmålet. 

Utöver dessa definitioner för långsiktigt skydd och bevarande gäller att : 

• Bevarandet ska ha ett marint syfte. 

• De marina värdena ska beskrivas så fullständigt som möjligt. 

• Föreskrifter/ bevarandeåtgärder ska vara marint anpassade. 

• Marin skötselplan/ bevarandeplan med marina skötselområden och marina 

bevarandemål ska finnas. 

• Uppföljning som anpassas till bevarandemålen ska göras. 

Motivering för revidering av delmålet 

Utvärderingen av det pågående arbete med delmål 1, visar på att arbetet med det 

marina områdesskyddet behöver stärkas. Delmålet bör därför revideras med en 

tydligare inriktning på åtgärder för att bevara marina områden. Den föreslagna 

revisionen gör det också enklare att följa upp. Nuvarande delmål är med dagens 

kunskap delvis inte uppföljningsbart. 

Arbetet med områdesskydd av kustens och skärgårdarnas landmiljövärden är 

mer välutvecklat och förutsätts fortlöpa som ett viktigt arbete för att nå genera- 

18 Handbok för skydd av marina områden med höga naturvärden, NV rapport 5739. 

87



tionsmålet. Landområden och stränder kommer att skyddas också inom ramen för 

det reviderade delmålet, eftersom skydd av marina områden förutsätter ett ekosystems- 

och landskapsperspektiv på skydd och förvaltning. Delmålet är också beroende 

av det arbete som föreslås inom delmålet ”Varsamt brukande”, som bl.a. syftar 

till utveckling av planering och förvaltning av kustoch skärgårdsområden. 

De marina ekosystemen tillhandahåller en rad funktioner som är fundamentala 

för samhällsutvecklingen. Exploatering och förändringar i de marina ekosystemen 

har lett till förlust av värdefulla livsmiljöer. Vissa arter riskerar att helt försvinna. 

Också sammansättningen av arter har ändrats på grund av dessa förändringar. 

De kustnära områdena karaktäriseras ofta av högt exploateringstryck och därmed 

svårigheter att hitta jämvikt mellan många olika samhällsintressen och med 

bevarandeintressena. I den ekonomiska zonen reglerar internationella konventioner 

till stor del användning och rättigheter. Så t.ex. regleras fiske genom EU:s gemensamma 

fiskepolitik. Exempel på nyttjande som ger upphov till hot i olika former 

mot den marina miljön och delvis kan regleras genom områdesskydd är: 

• Exploatering av kust och skärgårdsområden 

• Utveckling av turism 

• Ökat tryck från friluftsliv 

• Undervattenverksamheter såsom ledningsbyggande, dumpning, täkt av 

grus och sand etc. 

• Påverkan på livsmiljöer från fiske 

• Vindkraftsetablering 

• Sjöfart 

Enligt nuvarande delmål ska ytterligare 6 områden med fiskeförbud inrättas till 

2010 och utvärderas till 2015. Nya delmål för fiskeförbudsområden kommer inte 

att fastställas förrän utvärderingen 2015 är klar. 

Den nu föreslagna revideringen av delmålet syftar till att säkerställa gynnsam 

bevarandestatus för ett nätverk av skyddsvärda marina områden som uppfyller 

kraven på representativitet och ekologiska samband. Områdena bör väljas ut enligt 

kriterierna för urval och prioritering för skydd av marina områden med höga naturvärden. 

Det garanterar att inte ”triviala” områden skyddas enbart för att man ska nå 

procentsatsen. Målformuleringen ”representativt nätverk” utgör också ett högt 

kvalitetskrav både på val av områden och på samordningen av skyddsarbetet. 

En grundförutsättning för att bevara marina livsmiljöer och arter är att skyddet 

utgår från ett ekosystem- och landskapsperspektiv. Vid utformning av ett nätverk 

av marint skyddade områden måste därför hänsyn tas till omkringliggande land- 

och vattenmiljöer och verksamheterna där. I flertalet skyddade områden nära kusten 

och i skärgårdarna behöver landmiljöer ingå i skyddet för att säkerställa de 

marina bevarandevärdena. 

Ett effektivt nationellt bevarandearbete innebär att man i samband med allt områdesskydd 

bör värdera om det kan och bör utformas med hänsyn till även andra 

bevarandevärden än de primära. Det är t.ex. lämpligt att uppmärksamma hur skyddet 

kan samordnas med skydd av områden för rekreation och friluftsliv och av 

marinarkeologiska värden. Samordning med kultur och friluftsliv kan bidra till att 

88



stärka intresset och kunskapen kring marina värden genom fler besök större uppmärksamhet 

och samlad information 19 . 

Uppskattning av skyddsbehov 

Kunskapen om utbredningen av olika livsmiljöer och deras ömsesidiga beroende är 

inte tillräcklig för att man nu ska kunna avgöra hur stor andel av livsmiljöerna som 

behöver skyddas för att säkerställa kustens och havsområdenas ekologiska funktioner 

och bärkraft. Behovet av områdesskydd hänger också samman med hur kusten 

och vattenområdena i allmänhet nyttjas och utvecklas. 

Ju bättre verktyg och samverkansprocesser som används för planering, regional 

utveckling och resursförvaltning för ett hållbart nyttjande, desto lägre areal kommer 

att behöva skyddas genom områdesskydd. Hur strandskyddsbestämmelserna 

tillämpas har också stor betydelse för hur omfattande det strikta områdesskyddet 

behöver bli. 

Sverige har genom Konventionen för biologiskt mångfald (CBD) åtagit sig att 

skydda ett väl förvaltat, representativt nätverk av marina områden till 2012. CBD:s 

teknisk-vetenskapliga organ SBSTTA, rekommenderar att nätverket omfattar minst 

10 % av havsarealen. Ländernas åtaganden inom CBD låg bl.a. till grund för ”Joint 

HELCOM/OSPAR arbetsprogram för skydd av marina områden” som antogs vid 

ett ministerrådsmöte i Bremen 2003. 

Internationella utvärderingar pekar mot att 20-40 % av havsområdenas totala 

area behöver få någon form av områdesskydd. Det är osäkert hur relevanta dessa 

utvärderingar är för Sveriges marina områden, men de ger en tydlig indikation på 

att skyddet bör vara relativt omfattande. 

Det reviderade delmålet anger att senast år 2015 ska ett representativt nätverk 

av marina områden med uppnådd gynnsam bevarandestatus omfatta minst 15 % av 

Sveriges marina area. Nivån ligger betydligt under de 20-40 % som de internationella 

utvärderingarna pekar mot, och mer i linje med ett 10-procentigt strikt skydd. 

Nivån 15% föreslås utifrån en viktning mellan vad som anses rimligt att uppnå till 

2015 och internationella åtaganden och kunskap. Det finns ingen detaljerad nationell 

kunskap om det totala skyddsbehovet, och nätverket kan behöva utvidgas efter 

2015. 

Prognosen för det marina skyddet fram till 2010 pekar mot att arbetet inte 

kommer att uppfylla Sveriges internationella åtaganden inom ramen för CBD fram 

till 2012, varken vad gäller skydd av areal eller, framförallt, bildandet av ett representativt 

nätverk som säkerställer ett effektivt skydd för kustens och havsområdenas 

ekologiska funktioner. Särskilda insatser bör läggas på regioner och livsmiljöer 

som är underrepresenterade i nätverket, som t.ex. utsjöområden. 

Arbetet med områdesskydd är relativt väl utvecklat. Det betyder att processen 

kan fortlöpa utan fördröjning. Reservatsbildning i ekonomisk zon är dock ett un- 

19 Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Statens Maritima Museer (2007), Värdefulla kulturmiljöer 

under havsytan i svensk kust och skärgård – en förstudie. NV rapport 5566. 

89



dantag. Där behöver ansvarsfördelning och genomförande klargöras. Ett annat 

undantag är biotopskyddet i vattenanknutna miljöer som inte ingår i förordningen 

för områdesskydd enligt miljöbalken 20 . Det är av stor vikt för det fortsatta arbetet 

med skydd av utsjöområden att det klargörs vem som har ansvaret och hur arbetet 

med skydd i ekonomisk zon ska genomföras. För skydd av små kustnära miljöer 

kan biotopskyddet bli ett viktigt verktyg. 

I marin miljö är ofta de största hoten mot bevarandevärdena faktorer som ligger 

utanför det skyddade områdets gränser eller som är svårare att reglera med föreskrifter 

(övergödning, gifter, utsläpp från sjöfart, fiske under EU:s gemensamma 

fiskepolitik etc.). Därför behöver arbetet med planering, regional utveckling och 

hållbart brukande för kust och hav utvecklas (se förslag till åtgärd för delmål om 

varsamt brukande, s. 113). Annars riskerar en stor del av de marina naturreservaten 

sluta som ”papperstigrar”. Delmålet är därför beroende av en utvecklad planering 

och förvaltning av kustoch havsområden med fokus på bevarandevärden inom 

utpekade värdefulla områden. 

Bevarande av marina värden kan ofta handla om hänsyn, stimulans, planering 

och flexibla förvaltningsformer som omfattar skötsel, vård och hållbart nyttjande 

mer än juridiskt bindande bestämmelser. Det reviderade delmålet är därför utformat 

så att det för den andel som överstiger 10 % finns möjligheter att använda 

andra, mindre långtgående verktyg än områdesskydd. 

Förslaget är att utveckla ett formaliserat sätt att hantera större avgränsade områden 

med flera olika intressen och en mångfald av nyttjanden i en ”Bevarandeplan 

för marina områden”. En sådan bevarandeplan skulle fastställas av länsstyrelsen. 

Med en bevarandeplan kan en stor variation av olika bevarandeinstrument samordnas. 

Det kan gälla områdesskydd, strandskydd, fredningsområden och regleringar 

av fisket naturvårdsavtal, områdesbestämmelser enligt PBL, etc. Arbetet med en 

bevarandeplan kan komma att visa på behov av regleringar. De måste i så fall 

införas genom en lämplig lagstiftning, t.ex. i form av naturreservat. Ytterligare 

instrument som kommer räknas in under delmålet är t.ex. biosfärsområden och 

förvaltningsplaner för Baltic Sea Protected Areas och Ramsarområden. 

Eventuellt kan det sätt som Natura 2000-områden hanteras på användas för 

andra vattenmiljöer som skall skyddas och bevaras. Länsstyrelsen fastställer enligt 

miljöbalken och habitatdirektivet bevarandemål, tar fram bevarandeplaner och 

prioriterar åtgärder. Vattenmyndigheternas ansvar enligt vattenförvaltningen och 

vattendirektivet är att ange mål och fastställa sådana miljökvalitetsnormer för vattnets 

status som innebär att bevarandemålen kan uppnås. Man kan då uppnå att 

vattenmyndigheterna inte bara beaktar ”skyddade områden” av gemenskapsintresse 

utan även uppmärksammar de områden som bevaras inom miljömålsarbetet. Formerna 

för detta arbete behöver dock utvecklas vidare. 

20 Förordning (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. 

90




Följande indikatorer kan användas för att följa upp det reviderade delmålet: 

• Areal av områden som uppfyller definitionen för långsiktigt skydd 

• Areal av områden som omfattas av marin bevarandeplan, förvaltningsplan 

för BSPA-område eller Ramsarområde eller ingår i ett antaget Biosfärsområde. 

• Nätverkets representativitet. En bristanalys tas fram inför varje fördjupade 

utvärdering för att utvärdera nätverkets representativitet vad gäller såväl 

geografisk spridning som skydd av livsmiljöer. 

• Gynnsam bevarandestatus för Natura 2000. Den nationella uppföljningen 

av gynnsam bevarandestatus för Natura 2000 och skyddade områden bör 

användas som indikator för gynnsam bevarandestatus i delmålet. Ytterligare 

rapportering från länsstyrelserna kan behövas för att kunna bedöma 

tillståndet på objektnivå. 

Konsekvenser 

När marina områden ska bevaras kan t.ex. friluftsliv, rekreation, turism, exploatering, 

vindkraftsetablering, fiske, sjöfart och i mindre omfattning skogsbruk och 

jordbruk påverkas. Påverkan kan vara både positiv och negativ. Exempelvis innebär 

en begränsning av fisket på kort sikt en nettokostnad för fiskerinäringen. På 

längre sikt kan skyddet i stället vara gynnsamt om det motverkar utfiskning. 

Det är mycket svårt att generellt uppskatta hur ett marint områdesskydd påverkar 

enskilda och företag. Samhällsekonomiska kostnader kan bestå i begränsning 

av markexploatering för bostadsbebyggelse, hamnar, turistanläggningar etc. Det 

kan också bli fråga om vissa inskränkningar för rekreation, båtliv och nya anläggningar 

för sådana verksamheter, liksom i vissa fall för vindkraft och sjöfart. Genom 

god planering bör kostnaderna kunna minimeras. 

Den ekonomiska nyttan är framförallt bibehållen eller ökad produktion av 

kommersiella arter, hög biologisk mångfald, bevarade upplevelsevärden för friluftsliv 

och rekreation och fortsatt attraktionskraft för regional utveckling för t.ex. 

turism. 

Kostnaden för intrångsersättning vid skydd av marina områden är oftast mycket 

låg, eftersom huvuddelen av skyddet avser vattenområden där ersättning sällan 

betalas ut till markägare. De statsfinansiella kostnaderna består främst av kostnader 

för inventering, uppföljning och skötsel och länsstyrelsens administration. 

Underlaget för att bedöma kostnader för uppföljning och övervakning är sparsamt. 

Ett exempel är Havstensfjorden där den årliga kostnaden för uppföljning 

uppskattas till 44 000 kronor eller 26 kronor per hektar utöver den uppföljning som 

bedrivs inom pågående program för fiske och miljöövervakning. Det skulle motsvara 

40 miljoner kronor för uppföljning av ett nätverk av strikt områdesskydd på 

10% av Sveriges totala marina area (inkl. EEZ). Men kostnaden beror på områdenas 

komplexitet och kan totalt antas vara något lägre. Övriga kostnader beskrivs 

mer utförlig under åtgärder och styrmedel s. 107. 

91



Områdesskydd bör vara ett mycket kostnadseffektivt verktyg att arbeta med, 

eftersom det är förebyggande och kan medverka till att man undviker framtida 

kostnader för skador på de skyddade marina miljöerna. 

En utförligare analys av samhällsekonomiska konsekvenser finns på Naturvårdsverkets 

webb. 

Ansvarig för delmålet 

Ansvarig för delmålet är Naturvårdsverket. 

Förslag till revidering av delmål om bifångster 


Senast år 2010 skall de årliga bifångsterna av marina däggdjur understiga 1 % av 

respektive bestånd. Bifångsterna av sjöfåglar och icke-målarter skall inte ha mer 

än försumbara negativa effekter på populationerna eller ekosystemet. 


Bifångsterna av marina däggdjur och sjöfåglar ska år 2015 inte ha mer än försumbara 

negativa effekter på populationerna eller ekosystemet. 

Det innebär att 

• Bifångster inte får äventyra en gynnsam bevarandestatus eller hindra att 

en sådan uppnås. 

• Kvantitativa etappmål skall sättas i samband med att handlingsplaner 

upprättas. 


För att nå detta mål krävs detaljerad kunskap om bifångsternas storlek, den bifångade 

artens populationsstorlek och bifångsternas effekt på denna. 


Delmålet att bifångsterna ska understiga 1 % har ingen biologisk grund om det 

används generellt för alla marina däggdjur. Bakgrunden till att man satt 1% som 

mål är Internationella Valfångstkommissionens (IWC) beräkning av den maximala 

hållbara bifångstnivån för småvalar. Den sattes till 1,7 %, med en skärpning till 1 

% för populationer där bristen på tillförlitliga data var stor, t.ex. tumlarpopulationerna 

i Florida och Östersjön. Basen för beräkningen av en säker nivå var att den 

maximala tillväxtshastigheten för tumlare och andra småvalar beräknades vara 4 % 

per år. 

En sådan beräkning har ingen relevans för arter som säl, som har en mycket 

högre maximal tillväxthastighet (minst 7 % per år i Östersjön) och där populationsparametrarna 

är relativt väl kända. Det råder också osäkerhet om den maximala 

92



tillväxten för tumlare. En aktuell genomgång av biologiska parametrar för tumlare 

visar att den troligtvis ligger på 9.4%. 

Dagens bifångster av säl utgör inget uppenbart hot mot populationerna. Alla 

sälarter har en betryggande tillväxttakt och en tillfredställande bevarandestatus. 

Gråsälen i Östersjön har t.ex. en internationellt sett hög tillväxttakt trots jakten 

under 2000-talet och trots omfattande bifångster. Mot denna bakgrund går det inte 

att motivera delmålet på 1 % . 

För tumlare bör inte bifångster längs västkusten vara ett större problem, främst 

på grund av att nätfisket minskat drastiskt i omfattning. I Östersjön saknas data 

både om beståndets storlek och om bifångsterna. 

Målet om 1 % kan motiveras av etiska skäl, helt i linje med fiskesektorns egna 

strävanden. Flertalet yrkesfiskare tycker trots en stor oro inför utvecklingen av säl 

och skarv att det är oetiskt att dränka dem. Bifångster är också i många fall till 

direkt nackdel för fiskaren. Bifångster kommer dessutom att vara ett problem som 

måste lösas för satsning på ”grönmärkning” av kustfiske. 

Med en djuretisk utgångspunkt är målet naturligtvis ingen bifångst alls. Samtidigt 

är tillväxten av de tre sälarterna och storskarv så stor att det bör övervägas om 

bestånden bör regleras. Syftet med en reglering skulle vara att begränsa skador, 

minska konkurrensen om kommersiella fiskarter och bevara skyddsvärda stammar 

av laxfiskar där det största hotet är predation. 

Ett incitament för minskade bifångster vore i detta läge att man bestämmer ett 

mål för den totala dödlighet för säl och skarv som orsakas av människan, dvs. genom 

bifångster och jakt. Inom ramen för ett sådant delmål kan ökad jakt faktiskt 

minska bifångsterna. Den sedan 2001 införda skyddsjakten på gråsäl i Östersjön 

har nu pågått i fem säsonger. Uppföljningar antyder att jakten har gett minskade 

skador lokalt där den bedrivits. 

I dag hindrar 1-procentsmålet ett fruktbart samarbete med yrkesfiskarna. Den 

enda möjligheten att mäta bifångsten finns i ett förtroendefullt samarbete. 


Delmålet följs upp inom ramen för art- och habitatdirektivet om gynnsam bevarandestatus 

för de arter som omfattas av direktiven. Uppföljning av kvantitativa 

etappmål kommer att utarbetas när handlingsplanen upprättas (se åtgärder och 

styrmedel). 


Ansvarig för delmålet är Fiskeriverket. 

93



Förslag till revidering av delmål om uttag och återväxt av 

fisk 


Uttaget av fisk inklusive bifångster av ungfisk, skall senast 2008 inte vara större än 

att den möjliggör en storlek och sammansättning på fiskbestånden som ger förutsättningar 

för att ekosystemets grundläggande sammansättning och funktion bibehålls. 

Bestånden skall ha återbyggts till nivåer betydligt över biologiskt säkra 

gränser 


Uttaget av fisk inklusive bifångster ska senast 2015 ha anpassats till havens ekologiska 

bärkraft och förmåga till återhämtning genom ett varsamt och hållbart fiske 

på livskraftiga fiskbestånd. 


Uttaget av fisk inklusive bifångster motsvarar fiskfångsten som i huvudsak bestäms 

av fiskeflottans fångstkapacitet. Ett mått på fiskfångsten är landningar plus utkast. 

Slutåret 2015 är en mer realistisk ambition i relation till EU: s beslutade eller 

föreslagna återhämtningsplaner. Slutåret stämmer också med rekommendationerna 

vid Världstoppmötet för hållbar utveckling i Johannesburg 2002. 

Ekologisk bärkraft är ett mått på ekosystemens totala produktion inklusive ekosystemtjänster 

som utnyttjas av människan (t.ex. fiske, vattenbruk, sjöfart, fritid). 

Produktionen inom olika trofiska nivåer (en arts placering i näringskedjan) kan 

skattas genom att man registrerar förändringar i energinivåer i näringskedjan. 

Ekologisk bärkraft kan däremot inte användas för att bedöma strukturella förändringar 

i ekosystem (exempel: i Nordsjön har den totala lekbiomassan av kommersiell 

fisk tidigare varit i storleksordningen 8-10 miljoner ton oavsett om pelagisk 

(i öppna havet) eller demersal (bottenlevande) fisk har dominerat systemet). 

Förmåga till återhämtning (resiliens) är förmågan hos ett ekosystem att återhämta 

sig efter naturliga och/eller mänskliga störningar (klimat, hydrografi, övergödning, 

fiske). En skattning av resiliensen kan vara den naturliga variationen i 

trofisk nivå och biodiversitet i närvaro av störningar jämfört med en situation utan 

störningar. Nya indikatorer för att mäta graden av resiliens utvecklas kontinuerligt. 

Varsamt fiske betyder att fiskets effekter på den fysiska miljön och ekologisk 

mångfald minimeras. Selektiva och skonsamma redskap måste utvecklas som inte 

skadar bottensediment eller bottenlevande organismer. Bifångster av ungfisk och 

stor lekfisk kan minska genom att man bara tillåter fiske med garn och inte med 

trål. Metoder som kan användas för att bedöma påverkan av fiske på miljön utgår 

från omfattningen av trålstörda områden, förekomst av spökgarn (borttappade fiskegarn), 

mängd och sammansättning av bifångster eller liknande kvantitativa mått. 

Hållbart fiske innebär att uttaget av fisk sker enligt försiktighetsansatsen. Internationella 

Havsforskningsrådet tolkar hållbart fiske så att uttaget av fisk inte ska 

påverka fiskbeståndens framtida produktion. Hänsyn måste också tas till effekter 

94



av fiske på storleksfördelning inom bestånden, liksom påverkan på andra komponenter 

i ekosystemen. 

Livskraftiga fiskbestånd innebär att mängden lekfisk är tillräcklig för att inte 

äventyra den framtida produktionen eller förmågan till återhämtning. Havsforskningsrådet 

använder historiska trender i lekbeståndens storlek och årsklasstyrka för 

att bedöma effekter på den framtida reproduktionen. Rådet har två kriterier för 

hållbara fiskbestånd: 

1. fiskeridödligheten (F) ska understiga ett referensvärde som beräknas utifrån 

försiktighetsansatsen och 

2. ett fiskbestånd med full reproduktiv kapacitet har en högre lekbiomassa (B) 

än en referensbiomassa, också den beräknad utifrån försiktighetsansatsen. 


En specifik indikator finns för målet, nämligen lekbiomassa för torsk. Målet följs 

också upp genom Internationella Havsforskningsrådets årliga beräkningar av fiskbeståndens 

status. 


År 2008 som slutdatum för delmålet är med dagens kritiska situation inte längre 

genomförbart och stämmer inte heller överens med EU:s beslutade eller föreslagna 

återhämtningsplaner. EU:s förslag till återhämtningsplan för torsk i Östersjön kan 

illustrera svårigheterna. 

Enligt planen ska nuvarande fiskeridödlighet om 1.1 21 för det östra torskbeståndet 

minskas till 0.3 med årliga minskningar om som mest 0.1 enheter. Eftersom 

förslaget ännu inte har accepterats kommer det att dröja till 2007 plus 8 år, dvs. till 

2015 innan målet har nåtts. Sverige har troligen små möjligheter att öka ambitionen 

men kan istället prioritera att adekvata åtgärder vidtas snarast möjligt. Förslaget till 

revidering tydliggör behovet av en ekosystemansats och ger en realistisk tidsplan 

och mätbara kriterier för när delmålet ska anses uppnått. 

Den nuvarande formuleringen av delmålet innehåller en indirekt hänvisning till 

ekosystemansatsen. Enligt Konventionen om biologisk mångfald (1998) är ”ekosystemansatsen 

en strategi för integrerad förvaltning av land, vatten och levande 

resurser som främjar bevarande och hållbar användning på ett rättvist sätt”. Formuleringen 

innebär att ekosystemen ska nyttjas men att ett hållbart nyttjande ska balanseras 

med ett optimalt bevarande. Åtgärder ska utvärderas med hänsyn till hur 

ekosystemens funktion och produktivitet påverkas i längden. Det innebär att utvärderingar 

måste grundas på mätbara indikatorer i förhållande till ett mätbart mål. 

21 ICES beräknar momentana fiskeridödligheter, vilket tekniskt anger den hastighet som fisk dör. En 

momentan fiskeridödlighet om 1.1 motsvarar ca 67% årlig dödlighet per år och en momentan fiskeridödlighet 

om 0,3 motsvarar 26% dödlighet per år. En momentan dödlighet om 0,1 motvarar en årlig dödlighet 

om 10%. 

95




Ansvarig för delmålet är Fiskeriverket. 

Förslag till revidering och sammanslagning av delmål om 

buller och andra störningar samt delmål om utsläpp av olja 

och kemikalier 

Nuvarande två delmål 

Buller och andra störningar från båttrafik skall vara försumbara inom särskilt 

känsliga och utpekade skärgårds- och kustområden senast 2010 

Genom skärpt lagstiftning och ökad övervakning skall utsläppen av olja och kemikalier 

från fartyg minimeras och vara försumbara senast år 2010. 

Förslag till reviderat och sammanslaget delmål 

År 2015 bedrivs sjöfarten så att spridning av främmande arter förhindras, avfallet 

tas om hand, utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen inte sker och inom känsliga 

kustoch skärgårdsområden råder låg bullernivå. 


• Senast år 2015 har alla fartyg i internationell trafik som anlöper svenska 

hamnar godkända tekniska system för behandling av barlastvatten som 

förhindrar spridning av främmande arter. 

• Fartyg i nationell fart har 2015 vidtagit lämpliga åtgärder grundade på 

riskanalyser enligt riktlinjer som stödjer barlastkonventionen. 

• Antalet soptunnor, toaletter och mottagningsanläggningar för avfall i 

skärgården har ökat och motsvarar behovet. 

• Antalet illegala utsläpp av olja har minskat jämfört med 2007 års utsläpp. 

• År 2015 finns upprättade områden med låg bullernivå i varje län. 

• År 2015 har vi ökad kunskap om effekter av undervattensbuller på marina 

däggdjur och fisk. 


SJÖFART 

I det föreslagna delmålet omfattar sjöfart all handelssjöfart, färjor, fiskefartyg och 

fritidsbåtar m.m. (t.ex. vattenskotrar). (Fartyg definieras i lagen (1980:424) som 

fartyg, svävare, fasta eller flytande plattformar samt andra flytande anordningar 

som används till sjöss.). Olika typer av flytetyg regleras till stor del i olika regelverk. 

96

FRÄMMANDE ARTER 



Med främmande arter och genotyper avses arter, underarter eller genetiskt distinkta 

populationer som genom någon form av mänsklig aktivitet förflyttats till ett område 

utanför det naturliga utbredningsområdet 

AVFALL 

Med avfall menas alla typer av avfall som uppstår inom sjöfarten. Fartygsgenererat 

avfall definieras i regelverken. Det kan t.ex. vara hushållsavfall, fiskeredskap, toalettavfall, 

gråvatten, olja, lastpallar, förpackningsmaterial m.m. som uppstår vid 

normal drift av fartyget. 

OLJA OCH ANDRA SKADLIGA ÄMNEN 

Olja eller andra skadliga ämnen definieras i regelverket för sjöfarten och får inte 

släppas ut alls från fartyg. Under vissa förutsättningar får dock vatten med oljehalt 

under 15 ppm släppas ut. 

KÄNSLIGA KUST- OCH SKÄRGÅRDSOMRÅDEN 

Känsliga kustoch skärgårdsområden definieras här som områden med höga värden 

för friluftslivet. För att nå målet bör man välja områden som i dag har låg bullerexponering. 

Tänkbara områden kan vara naturskyddade områden (naturreservat, 

kulturreservat, Natura 2000-områden), naturhamnar eller andra friluftsområden. 

LÅG BULLERNIVÅ 

Syftet är att ha områden i kust och skärgård där vi människor kan uppleva fridfull 

natur i det närmaste fri från buller och andra störningar från trafik. Utgångspunkten 

är att kraven på bullerfrihet är större i områden där människor förväntar sig tystnad 

t.ex. i naturområden långt från vägar och bebyggelse. Generellt riktvärde för buller 

inom hänsynsområden bör vara 40dBA (områden helt utan samhällsbuller) och 

nivån bör få överskridas under högst 10 min per vecka. Som jämförelse kan nämnas 

att 25 dBA motsvarar svagt vindbrus och 65 dBA normalt samtal. 


För uppföljningen bör det finnas indikatorer för såväl främmande arter som avfall, 

utsläpp och buller. 


• Andelen av de fartyg som anlöper svenska hamnar som har dokumenterat 

godkända system för behandling av barlastvatten (indikatorn är under utveckling) 

• Antalet upptäckta nya främmande arter i havsmiljön. 

AVFALL 

• Ökningen av antalet soptunnor, toaletter och mottagningsanläggningar 

för avfall i skärgården. 

97



• Enkätundersökningar och intervjuer om hantering och upplevelse av avfall 

i skärgården. 

UTSLÄPP AV OLJA ELLER ANDRA SKADLIGA ÄMNEN 

• Antal illegala oljeutsläpp. Kustbevakningen utför flygövervakning, använder 

sig av satellitbilder och för statistik över upptäckta oljeutsläpp. 

Befintlig indikator. 

BULLER 

Enkätundersökningar och intervjuer om upplevelse av buller i bullerfria områden. 

Efterlevnad av begränsningar i hänsynsområden. 

Antal och regional fördelning av bullerfria områden. 

Motivering för revidering och sammanslagning av delmålet 

Delmålet innehåller många olika delar som kan verka svåra att följa upp och bedöma 

samlat. Remissvaren har dock varit mycket positiva. Det uppfattas som positivt 

att t.ex. fritidsbåtarnas påverkan finns under samma delmål, oavsett om det rör 

sig om avfall, buller eller annat. 

SPRIDNING AV FRÄMMANDE ARTER 

Främmande arter kan spridas med sjöfarten antingen via barlastvattnet, fastsittande 

på skrovet eller genom avfall som dumpas i havet. Mer än 100 nya arter har kommit 

in till svenska vatten och etablerat reproducerande bestånd, de flesta under de 

senaste årtiondena. Ett 70-tal av dem har etablerat sig främst i Östersjön och Kattegatt 

och blir där ett av de största hoten mot biologisk mångfald. 

En organism som släpps ut med barlastvatten kan orsaka stor ekologisk och 

ekonomisk skada i den nya miljön genom att sprida infektioner i dricksvattentäkter, 

slå ut inhemska arter, förstöra fisk- och musselodlingar m.m. Det går aldrig att helt 

förutse vad som kommer att hända om en främmande organism verkligen får fäste i 

den nya miljön. Det kanske inte händer något speciellt, men det kan också få allvarliga 

konsekvenser. Det är särskilt svårt att upptäcka om en ny art har kommit in 

i en vattenmiljö. När en införd art väl har blivit livskraftig i sin nya miljö är den i 

stort sett omöjlig att utrota. 

IMO antog den 13 februari 2004 en internationell konvention om kontroll och 

hantering av fartygs barlastvatten och sediment (International Convention for the 

Control and Management of Ships' Ballast Water and Sediments), Barlastvattenkonventionen. 

Konventionen innebär att system för behandling av barlastvatten 

börjar installeras ombord på vissa kategorier av fartyg från år 2009. År 2016 ska 

alla fartyg som omfattas av konventionen ha slutat skifta barlastvatten och ha godkända 

system för behandling av barlastvatten ombord så att koncentrationen av 

organismer och patogener (sjukdomsalstrare) inte överstiger angivna gränsvärden. 

Konventionen innebär också att under en övergångsperiod ska barlastvatten 

skiftas på öppet hav på ett djup av 200 meter och minst 50 sjömil från land. Det 

98



betyder att det är omöjligt att skifta barlastvatten i Östersjön och till stor del även i 

Nordsjön. 

Regeringen har tillsatt en utredning (Dir 2007:14) om förutsättningarna för 

Sverige att ratificera barlastvattenkonventionen. Utredningen, som ska redovisas 

den 2 januari 2008, bör också vara ett underlag till rapporten från Miljömålsrådet 

om den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålen. 

Under 2005 har Sjöfartsverket beräknat mängden barlastvatten som importeras 

till och exporteras från Sverige. I utredningen uppskattas att det årligen släpps ut 46 

miljoner m 3 barlastvatten i Sverige och 44 miljoner m 3 barlastvatten tas in. Beräkningarna 

baseras på de 81 fartyg som deltog i studien. 

De tekniska system som används för att ta hand om barlastvattnet ombord måste 

typgodkännas. Sverige är ett av de länder som arbetar med att utveckla system, 

och det finns i dag två svenska system som har ansökt om IMO-godkännande. 

Systemen som använder olika behandlingsteknik för att rena vattnet ombord. 

Nordsjön 

32% 

Figur 7: Ursprung av barlastvattenutsläpp i svenska hamnar (import). Källa: Hoffrén 2006. 

Nordost 

Atlanten 

7% 

Nordväst 

Atlanten 

5% 

Nordost 

Atlanten 

4% 

Östersjön 

76% 

99 

Sverige 

20% 

Östersjön 

44% 

Sverige 

12% 

Figur 8: Huvuddestination av barlastvatten som tas upp i svenska hamnar (export). Källa: Hoffrén 

2006.



Främmande organismer kan också spridas fastsittande utanpå fartygsskrov. Bottenfärger 

används för att minska påväxten på skrov, främst för att påväxten ökar vattenmotståndet. 

Bottenfärger innehåller ofta olika typer av gifter. Sedan den 1 juli 

2003 är det förbjudet för alla svenska fartyg att använda påväxthindrande (antifouling) 

system som innehåller tennorganiska föreningar som fungerar som biocider. 

Reglerna gäller oavsett fartygets (eller fritidsbåtens) storlek eller vilken trafik fartyget 

används till. 

Det finns alternativ till de giftiga bottenfärgerna. Mekanisk rengöring, borstning, 

används ofta på fartyg efter längre stillaliggande som komplement till kemiska 

beväxningsskydd. För fritidsbåtar framstår mekaniska metoder som rimliga och 

miljövänligare. Ett problem att lösa är att ta hand om växter, djur och material som 

avlägsnas från skrov, och särskilt sådant material som innehåller giftiga bottenfärger. 

Forskning för att hitta alternativa giftfria båtbottenfärger pågår med finansiering 

från bl.a. MISTRA. 

Problemet med giftiga båtbottenfärger behandlas i övrigt under miljökvalitetsmålet 

Giftfri miljö. Den fördjupade utvärderingen för Giftfri miljö pekar på den 

pågående riskutvärderingen av båtbottenfärger enligt biociddirektivet. Utvärderingen 

föreslår dessutom ökade informationsinsatser för att garantera efterlevnaden. 

AVFALL 

Den totala tillförseln av marint avfall till världens hav och oceaner uppskattades 

1997 av US Academy of Sciences till 6,4 miljoner ton per år. Man beräknar att 70 

% av detta hamnar på bottnarna, 15 % flytande i vattenmassan och 15 % på stränderna. 

En uppskattning gjord av UNEP (FN: s miljöorgan) är att 10-20 % kommer 

från sjöfarten, 30 % från fiskefartyg och resten från landbaserade källor 22 . Mellan 

år 1992-2002 samlades över 73 000 m 3 avfall in på 300 km 2 klippiga stränder på 

svenska västkusten. 

Marint avfall består främst av olika typer av plaster (90-95%), metall och glas. 

Det är material som tar lång tid att bryta ner, och det innebär att ett kontinuerligt 

tillflöde av marint avfall leder till en gradvis ökning av avfall i den marina miljön 

och i kustmiljön. Marint avfall färdas med havsströmmar och vindar över långa 

avstånd runt världen och kan flyta iland långt ifrån den plats där det först dumpades 

i havet. 

Problemet med marint avfall ökar trots internationella, regionala och nationella 

ansträngningar. MARPOL-konventionen förbjuder dumpning av plastföremål inom 

världens alla havsområden. Inom vissa områden, däribland Östersjön och Nordsjön, 

får inget avfall alls dumpas från fartyg, med undantag för livsmedelsavfall 

som släpps ut minst 12 nautiska mil från land. 

22 United Nations Environment Program, Regional Seas Program (2005): Marine litter - an analytical 

overview. 

100



Marint avfall är ett hot mot marint liv och människor direkt och indirekt. Det 

skadar både djurliv och landskapsbild. Sjöfåglar, sälar och fiskar snärjer in sig i 

nätrester och plastmaterial eller kvävs av plast som de har uppfattat som föda. 

Andra skador är påverkan på tidigare opåverkade och naturliga miljöer, nedsmutsning 

av stränder, skador på människors hälsa och säkerhet, skador på betande djur i 

strandzonen, nedsmutsning av hamnar och marinor, skador på fiskeredskap och 

båtar samt skador på kraftstationer. 

Toalettavfall ger ett ökat tillskott av näringsämnen i havsmiljön och är ett estetiskt 

och sanitärt problem, särskilt om det släpps ut i skärgårdar, hamnar eller nära 

badplatser. Marint avfall kan även innehålla främmande arter. Mängden av avfall 

på havsbottnen skapar problem för fiskenäringen, och skräpiga stränder får negativa 

effekter för turistindustrin. Avfallet orsakar ekonomisk skada för fiskare, kustkommuner, 

båtägare, turism etc. 

Av svenska kuststräckor är den bohuslänska mest utsatt för nedskräpning, eftersom 

strömmarna för dit avfall från hela södra Nordsjöområdet. Kostnaden för 

strandstädningen i Bohuslän uppgår till mellan 12 och 15 miljoner kronor per år 

och fördelas mellan kommunerna, kommunalförbundet och Länsarbetsnämnden. 

Cirka 100 personer har hittills sysselsatts under ca sex månader per år i detta arbete. 

Ökade kostnader, svårare att få personal och aviserade förändringar i Länsarbetsnämndens 

arbete innebär att strandstädningen framöver kan vara hotad. 

INTERNATIONELL SJÖFART 

Åtgärder mot förorening från fartyg och hanteringen av avfall ombord på fartyg 

styrs av internationella regler i MARPOL 73/78-konventionen. Enligt dessa regler 

är det förbjudet att släppa ut vissa typer av avfall från fartyg, bl.a. oljehaltigt avfall 

(bilaga I), fast avfall (bilaga V) och toalettavfall (bilaga IV). De fullständiga reglerna 

finns i Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 2005:8, omtryckt 

i 2006:40) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg. I SJÖFS 2006:40, 12 kap 

7§ finns förbud mot att släppa ut fisk- och skaldjursrester inom Sveriges sjöterritorium 

och ekonomiska zon från fartyg som bedriver industriell fiskhantering. 

Mottagning av avfall i hamn regleras dels i Helsingforskonventionen 

(HELCOM), dels i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG av den 27 

november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och 

lastrester. 

Enligt reglerna ska fartygen lämna iland det avfall som har uppstått under resan 

från föregående hamn. De ska också på förhand anmäla mängden avfall som de 

tänker lämna. Anmälan ska i normalfallet göras 24 timmar före ankomsten. Förhandsanmälan 

har underlättats genom att det nu är möjligt att göra den med Sjöfartsverkets 

internetbaserade fartygsrapporteringssystem (FRS). 

Hamnarna är skyldiga att ta emot det avfall som lämnas. För att man ska vara 

säker på att de klarar det ska de upprätta en avfallshanteringsplan som bl.a. visar 

hur mycket och vilka typer av avfall som kan tas emot. Statistik över mottaget 

avfall ska årligen rapporteras till Sjöfartsinspektionen. 

För att minska utsläppen av fartygsavfall till sjöss utarbetade länderna runt Östersjön 

en gemensam strategi, benämnd the Baltic Strategy for Port Reception Faci- 

101



lities for Ship-generated Wastes and Associated Issues (HELCOM rekommendation 

17/11). Den trädde i kraft för hela Östersjöområdet år 2000. Arbetet med denna 

Östersjöstrategi har resulterat i flera rekommendationer från HELCOM. Det 

finns en handlingsplan och ett åtgärdspaket som gäller både yrkessjöfart och fritidsbåtar 

och omfattar alla typer av avfall som kan uppkomma (Helsingforskommissionen 

1992). I praktiken innebär strategin bl.a. att det ska finnas tillräckliga 

och ändamålsenliga mottagningsanläggningar för avfall i alla större hamnar runt 

Östersjön. 

FRITIDSBÅTAR 

Den svenska strategin för att klara avfallsproblemet för fritidsbåtar har varit att 

bygga upp infrastruktur för avfallstömning i land 23 . Sjöfartsverket har utfärdat 

föreskrifter som anger hur fritidsbåtar ska vara konstruerade för att kunna behålla 

avfall ombord och lämna det i land Mottagningsanordningar för avfall ska finnas i 

fritidsbåtshamnar för de fritidsbåtar som anlöper hamnen 24 . 

Sedan mitten av 1990-talet har man i Sverige diskuterat att genomföra ett förbud 

mot utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar enligt HELCOM: s rekommendationer 

(Östersjöstrategin). Enligt rekommendationen skulle ett totalförbud mot 

utsläpp ha införts under 2005. Ett sådant förbud skulle dock vara mycket kostnadskrävande 

både för båtar och i hamnar, och det har väckt starka reaktioner. Därför 

har det inte genomförts. Sjöfartsverket träffade under 2006 andra berörda myndigheter, 

företrädare för fritidsbåtsbranschen, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska 

Båtunionen, Skärgårdsstiftelsen m.fl., för att diskutera alternativ till ett totalförbud 

mot att släppa ut toalettavfall. 

I sin redovisning av regeringsuppdraget ”Handlingsplan för etablering av hänsynsområden 

i kustoch skärgårdsområden” menar kustlänsstyrelserna att man 

behöver driva på arbetet så att intentionerna med förbättrad avfallshantering och 

förbud mot utsläpp förverkligas i hänsynsområdena. De föreslår också att en särskild 

översyn görs av tillgången på toaletter och anläggningar för toalett- och hushållsavfall 

i hänsynsområdenas närhet och att åtgärder vidtas. 

UTSLÄPP AV OLJA OCH ANDRA SKADLIGA ÄMNEN 

Sjötransporterna ökar, vilket kan leda till en ökad risk för olyckor om inte sjösäkerheten 

anpassas. Sjöolyckor medför risk för utsläpp av olja och andra skadliga 

ämnen. Risken för olyckor minskar genom ökad sjösäkerhet, bl.a. med trafikövervakning, 

trafiksepareringar och med dubbelskrov på större tankfartyg. 

Totalhaverierna svarar hittills för en mindre del av utsläppen. Fartyg i normal 

drift släpper trots förbud ibland ut olja från bränsletankar, maskinrum eller barlastutrymmen. 

En del av utsläppen beror på slarv eller tekniska missöden, medan andra 

sker fullt medvetet. Olja eller andra skadliga ämnen får inte släppas ut alls från 

23 Sjöfartsverkets föreskrifter om ändring i Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2004:16) om vissa säkerhets- 

och miljökrav på fritidsbåtar m.m. (omtryck SJÖFS 2005:4). 

24 Sjöfartsverkets föreskrifter (SJÖFS 2001:13) om mottagning av avfall från fritidsbåtar. 

102



fartyg. Under vissa förutsättningar får dock vatten med oljehalt under 15 ppm släppas 

ut. 

Medlemsstaterna inom HELCOM har övervakat illegala utsläpp av olja i havet 

sedan 1988, och antalet utsläpp har minskat från 488 år 1999 till 224 år 2005, trots 

att sjötrafiken har ökat. Minskningen beror bland annat på att antalet flygtimmar 

för övervakningen har ökat och medvetenheten ombord har blivit bättre, men också 

på att tekniken ombord på fartygen har förbättrats de senaste åren. 

De internationella bestämmelserna för att hindra utsläpp av olja och andra 

skadliga ämnen i olika former har införlivats i svensk rätt 25 . 

Fritidsfartyg är undantagna från förbudet mot oljeutsläpp. De enkla tvåtaktsmotorer 

som hittills dominerat bland fritidsbåtarnas utombordsmotorer kan via avgaserna 

släppa ut uppåt en tredjedel av bränslet i oförbränt skick, och ungefär hälften 

av det hamnar direkt i vattnet. Genom att byta till fyrtaktsmotor eller använda alkylatbensin 

minskar man utsläppens skadeverkan betydligt. Som en sista utväg för att 

minska utsläpp av oljeavfall och fast avfall från fritidsbåtar bör övervägas att införa 

motsvarande utsläppsförbud som gäller för större fartyg i de internationella konventionerna 

och nationella regler. Förbuden skulle då med nödvändighet behöva 

anpassas till förutsättningarna inom fritidsbåtlivet. Ett sådant förbud skulle i praktiken 

åstadkomma utsläppsförbud på svenskt vatten och inom Östersjöområdet. 

Oljans giftighet beror på dess ursprung och grad av raffinering. I allmänhet har 

raffinerade produkter som till exempel bensin och diesel högre koncentration av 

giftiga komponenter än råolja. Raffinerade och lättare oljor är nämligen mer lättlösliga 

i vatten, och det gör oljan tillgänglig för vattenlevande organismer. Kortare 

kolväten och aromatiska föreningar såsom bensen, toluen och xylen har dessutom 

störst akut gifteffekt på växtplankton, fiskar, fåglar och strandvegetation. 

De skador som uppstår av utsläppt olja kan vara både kort- och långvariga, och 

olika zoner av den marina miljön är dessutom olika känsliga. Havets organismer är 

i sin tur olika känsliga för samma förorening. I allmänhet utgör olja en akut risk för 

sjöfåglar, fisk och marina däggdjur, medan andra vattenlevande organismer främst 

kan drabbas av nedsatt tillväxt eller andra uttryck för biologisk stress. De långvarigaste 

skadeverkningarna ser vi på bottnarna. Framförallt i syrefattiga bottensediment 

kan oljerester finnas kvar i åratal. 

Man beräknar att den totala tillförseln av oljekolväten till Östersjön kan räknas 

i tiotusentals ton per år, varav en stor del tillförs via vattendragen. Halterna är ungefär 

tre gånger högre i Östersjöns vatten än i vattnet i Nordatlanten. 

LÅG BULLERNIVÅ 

Det är viktigt att skapa god tillgänglighet till kust och skärgård, men samhället och 

människor måste nyttja denna miljö så att störningar på naturen minimeras. Bullriga 

fritidsbåtar och vattenskotrar stör både djur och människor. Närgången båttrafik 

25 Lagen (1980:424) och förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg samt Sjöfartsverkets 

föreskrifter och allmänna råd om ändring i Sjöfartsverkets föreskrifter och allmänna råd (SJÖFS 

2005:8) om åtgärder mot förorening från fartyg (omtryckt i SJÖFS 2006:40). 

103



och i viss mån trafik med luftfarkoster skrämmer t.ex. bort sjöfågelhonor från bon 

och ungar, något som ger sämre överlevnad hos deras ägg och ungar. Minst lika 

angeläget är människans behov av ostörda områden för att uppleva viktiga delar av 

skärgårdens kvaliteter. 

Redan i sin skrivelse 1993/94:175 påpekar regeringen att det finns skäl att begränsa 

bullerstörningarna från motorbåtstrafiken. I november 1995 redovisade 

Naturvårdsverket och Sjöfartsverket ett regeringsuppdrag med utvärdering av bullerbegränsande 

åtgärder som länsstyrelserna vidtagit. Den visade att länsstyrelserna 

endast i 5% av fallen hade angett buller som skäl för beslut om att reglera båttrafiken. 

I miljöpropositionen 2000/01:130 lade regeringen fram ett förslag om bullerfria 

områden som ett nytt delmål under miljökvalitetsmålet ”Hav i balans samt 

levande kust och skärgård”. Kustlänsstyrelserna fick i regleringsbrev 2006 i uppdrag 

att ta fram en handlingsplan för de insatser som krävs för att delmålet ska nås 

till 2010. Detta uppdrag redovisades i februari 2007. Flera av de insatser som länsstyrelserna 

föreslår är medtagna i detta förslag till nytt delmål. 

I januari 2005 införde EU (komplettering av fritidsbåtsdirektivet Europaparlamentets 

och rådets direktiv 94/25/EG av den 16 juni 1994) vissa begränsningar av 

bullernivåer och avgasutsläpp från nya fritidsbåtar. Restriktioner om buller för nya 

båtmotorer, båtar och vattenskotrar infördes i svenska föreskrifter den 1 januari 

2006 och för tvåtaktsmotorer den 1 januari 2007 (SJÖFS 2005:4). Restriktionerna 

har i de flesta fall uppfyllts av nya båtar och motorer sedan flera år tillbaka, men 

det kan dröja flera decennier innan det svenska beståndet av båtmotorer i sin helhet 

är utbytt och därmed uppfyller de nya kraven. 

Vattenskoter kan köras i hög fart på grunt vatten. Det inbjuder till åkning och 

lek nära land ofta i störningskänsliga vattenområden. Svenska myndigheter har 

försökt hålla en mer restriktiv linje till dessa farkoster än EU. År 2004 bestämde 

riksdagen att vattenskotrar bara får köras i allmänna farleder (redovisas i Sjöfartsverkets 

kungörelse SJÖFS 1988:5) och områden som godkänts av länsstyrelserna. 

Vattenskoter regleras med stöd av Förordning (1993:1053) om användning av vattenskoter. 

Vissa länsstyrelser har gett tillstånd för att framföra vattenskoter i vattenområden 

300 meter på var sida om mittlinjen enligt markerade farledssträckningar på 

gällande sjökort, dock inte närmare land eller öar än 100 meter från strandlinjen vid 

normalvattenstånd. Andra län har valt att göra en individuell prövning av de allmänna 

farlederna i syfte att skapa sammanhängande vattenområden som både upplevs 

som logiska och är lättövervakade och där hänsyn i möjligaste mån har tagits 

till natur- och kulturmiljövärden m.m. 

Svävartrafiken regleras genom en egen förordning (Svävarfartsförordning 

1986:305) och svävare kräver särskilt tillstånd för att få framföras. Normalt är 

svävartrafiken begränsad till vintersäsongen. Naturvårdsverket föreslog nyligen att 

trafiken bör begränsas till perioden 15 december -15 mars, och då enbart när isförhållandena 

gör det omöjligt att ta sig fram till sjöss med andra transportmedel (Naturvårdsverket 

dnr 548-7907-06 Rv). 

104



I samband med reservatsbildning tas beslut om föreskrifter enligt miljöbalkens 

7 kap 5, 6 och 30 §§. Dessa föreskrifter omfattar sådana verksamheter och sådant 

nyttjande av området som förekommer i dag, eller kan bli aktuella framöver. Föreskrifterna 

utformas så att reservatsskyddet ska bli effektivt och medverka till att 

syftet med reservatet uppnås. Exempelvis kan reservatsföreskrifterna begränsa 

trafik, vattenlek och ankring. Utpekande av ankringsplatser kräver dock markägarens 

tillåtelse. I vissa fall kan det finnas skäl att indela ett naturreservat i zoner med 

olika restriktioner beroende på intensiteten i nyttjandet. 

Kunskapen om effekterna av ljudstörning på marina organismer är bristfällig. 

Det finns dock studier som visar att fiskar, fåglar och marina däggdjur kan vara 

känsliga för ljudstörning. Fortfarande vet vi inte hur känsliga t.ex. fiskar är för 

buller och vad buller har för betydelse för fiskens förmåga att överleva och fortplanta 

sig. 

Det saknas idag också kunskap om hur djupt ner i vattenmassan som påverkan 

av ljud från mänskliga aktiviteter förekommer. 


För uppföljningen bör det finnas indikatorer för såväl främmande arter som avfall, 

utsläpp och buller. 


• Andelen av de fartyg som anlöper svenska hamnar som har dokumenterat 

godkända system för behandling av barlastvatten (indikatorn är under utveckling) 

• Antalet upptäckta nya främmande arter i havsmiljön. 

AVFALL 

• Ökningen av antalet soptunnor, toaletter och mottagningsanläggningar 

för avfall i skärgården. 

• Enkätundersökningar och intervjuer om hantering och upplevelse av avfall 

i skärgården. 

UTSLÄPP AV OLJA ELLER ANDRA SKADLIGA ÄMNEN 

• Antal illegala oljeutsläpp. Kustbevakningen utför flygövervakning, använder 

sig av satellitbilder och för statistik över upptäckta oljeutsläpp. 

Befintlig indikator. 

BULLER 

• Enkätundersökningar och intervjuer om upplevelse av buller i bullerfria 

områden. 

• Efterlevnad av begränsningar i hänsynsområden. 

• Antal och regional fördelning av bullerfria. 

105




Ansvariga för delmålet är Sjöfartsverket när det gäller sjöfartsfrågor och Naturvårdsverket 

och länsstyrelserna när det gäller känsliga kust och skärgårdsområden. 

106



Förslag till åtgärder och styrmedel för att 

nå målet 

Avsnittet behandlar förslag till nya styrmedel och åtgärder för att målet och delmålen 

ska nås. Förslagen presenteras under de delmål som de närmast berör. Samtliga 

åtgärder bör föras till hushållningsstrategin. Inom havsmiljöområdet finns ett stort 

antal pågående regeringsuppdrag, flera handlingsplaner och andra processer där 

olika åtgärder tas fram. De nämns inte här. Å andra sidan kan de åtgärder som tas 

upp här delvis utgöra överlapp eller dubbleringar till åtgärder i andra redovisningar 

eller redan pågående arbete. 

Delmål om långsiktigt bevarande av marina naturvärden 

För att delmålet om skydd av marina områden ska kunna nås till 2015 lämnas följande 

förslag till åtgärder och styrmedel. Förslagen bidrar även till förbättrad måluppfyllelse 

av delmålet till 2010. 

FÖRSLAG TILL REGERING OCH RIKSDAG 

Marin kartering och inventering för ökad kunskap om marin biologisk 

mångfald 

Ett av de största hindren för att nå målet om ett representativt nätverk av marina 

skyddade områden är bristen på marina karteringar och kunskap om marina processer. 

Det medför att länsstyrelser och kommuner har svårt att peka ut de mest 

skyddsvärda områdena. Det gör också att vi har svårt att bedöma det totala skyddsbehovet 

för olika livsmiljöer eller för olika arter. 

Både Havsaktionsplanen och utredningen Kunskap om biologisk mångfald 

(SOU 2005:94) konstaterar att kunskapsläget inte är tillfredsställande för miljökvalitetsmålet 

Hav i balans samt levande kust och skärgård. Utredningen föreslår bl.a. 

att en heltäckande digital karta över bottentopografi och bottentyper för havsmiljön 

inom Sveriges ekonomiska zon ska tas fram. Detta kan utföras med t.ex. verktyg 

som multibeam och sidescansonar eller om tekniken utvecklas med laserkartering i 

grunda områden. Det är en metod som används mycket i bl.a. Storbritannien. En 

sådan kartering är av stor betydelse för att delmålet ska nås. 

För precisering och prioriteringar både i fråga om marina bottenkarteringar och 

biologiska inventeringar bör en grupp tillsättas för att ta fram ett undersökningsprogram. 

Därefter kan en noggrannare kostnadsuppskattning göras. Arbetet med att 

samordna kartering och inventeringsinsatser bl.a. inom SamHav och resultatet från 

utredningen om marint kunskapsunderlag (Regeringsuppdrag 11, NV reg.brev 

2006) är viktiga delar i detta. 

Berörda: Naturvårdsverket, SGU, SMHI, Fiskeriverket, Sjöfartsverket, länsstyrelserna 

m.fl. 

107



Konsekvenser: Kostnaderna för en heltäckande marin topografisk kartering ligger 

på mellan 7 000 och 38 000 kr/km 2 beroende på områdenas djup och komplexitet. 

Det är t.ex. generellt mer kostsamt att kartera skärgårdsområden än utsjöområden. 

Den totala kostnaden för en heltäckande digital topografisk karta beror också på 

hur väl befintligt material kan ställas samman och användas, och hur väl nya karteringar 

kan samordnas med pågående karteringar av t.ex. SGU och Sjöfartsverket. 

Med ledning av kostnaderna från utsjöbanksinventeringen uppskattas det att 

kostnaderna för att inventera bottnarnas växt- och djurliv längs hela kusten kostar 

ca 140 miljoner kronor. Utöver detta kan det behövas ytterligare insatser för att 

kartera förekomst av olika fiskarter. 

Omfattningen av karterings och inventeringsarbetet och hur snabbt det påbörjas 

påverkar kostnaderna för inventeringar inför bildande av marint områdesskydd. Se 

åtgärden ”Fortsatt riktat ekonomiskt stöd till länsstyrelserna för bildande av nya 

marina naturreservat och översyn av befintliga kustreservat”, s. 109. Kostnaderna 

för dessa åtgärder beror av varandra. 

Åtgärden bidrar även med underlag till miljökvalitetsmålen ”Ingen övergödning” 

och ”Ett rikt växt- och djurliv”. 

Klargörande av lagstiftning och ansvarsområden för förvaltning och naturskydd 

i ekonomisk zon 

Enligt 2§ Lagen om ekonomisk zon får regeringen eller den myndighet som regeringen 

bestämmer meddela föreskrifter för att skydda och bevara den marina miljön. 

Några sådana föreskrifter har ännu inte meddelats. Bemyndigandet att delegera 

denna rätt till någon myndighet har heller inte utnyttjats. Ett undantag utgör habitatdirektivet 

som ska tillämpas i ekonomisk zon 26 . 

I den senaste fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålen 2004 ansågs det 

som en av de viktigaste åtgärderna för generationsmålet att ett planeringsunderlag 

för havsområdena togs fram. Havsmiljöutredningen har av regeringen fått i uppdrag 

27 att föreslå en modell för planering av de svenska havsområdena. Uppdraget 

bör omfatta en modell för genomförande och skydd i ekonomisk zon. För det vidare 

arbetet med genomförande av skydd och förvaltning i ekonomisk zon är det 

viktigt att regeringen sedan utredningen har rapporterat fattar beslut om ansvar och 

vidare arbetssätt i dessa frågor 

Konsekvenser: För att förslaget till nytt delmål ska kunna nås till 2015, behöver ett 

beslut om arbetssätt för skydd och förvaltning i ekonomisk zon finnas senast 2010. 

Innan ett sådant beslut föreligger kan inte arbetet med skydd i ekonomisk zon påbörjas, 

med undantag för skydd med stöd i Natura 2000 bestämmelserna. De sam- 

26 EG-domen C-6/04. Kommissionen. 

27 Tilläggsdirektiv till Havsmiljöutredningen (M 2006:5). Kommittédirektiv 2007:67. 

108



hällsekonomiska konsekvenserna kan inte bedömas innan Havsmiljöutredningens 

förslag föreligger. 

ÖVRIGA FÖRSLAG 

Utveckla och genomföra arbetssätt för långsiktigt bevarande genom ”marina 

bevarandeplaner” 

Ett formaliserat sätt att hantera större avgränsade områden med flera olika intressen 

och komplicerad hotbild behöver utvecklas. Arbetssättet skulle kunna innebära att 

skydd, skötsel, förvaltning, hänsyn och frivilliga åtgärder inom större avgränsade 

områden formaliseras i dokument av samma typ som motsvarande bevarandeplaner 

för Natura 2000-områden. Syftet är att ta fram ett alternativ till områdesskydd i 

marina områden med låg hotbild som ett komplement till områdesskydd. 

Åtgärden bör samordnas med åtgärden att ta fram förvaltningsplaner för BSPAområden 

och med följande åtgärd under delmålet om varsamt brukande: ”Sammanfattning 

av erfarenheter och slutsatser från pågående och avslutade projekt och 

uppdrag som helt eller delvis rör planering och samverkansprocesser för en hållbar 

utveckling av kustoch skärgårdsområden till år 2010. Sammanfattningen ska 

utgöra underlag för det vidare arbetet bl.a. med att genomföra EG:s rekommendationer 

för en integrerad kustzonsförvaltning.” 

Naturvårdsverket bör föreslås vara samordnande för arbetet, medan framförallt 

länsstyrelserna i samarbete med vattenmyndigheterna, kommunerna och övriga 

intressenter blir genomförare. 

Konsekvenser: De samhällsekonomiska konsekvenserna av förslaget motsvarar i 

stort de som har analyserat för bildande av marint områdesskydd. Förslaget om nytt 

arbetssätt innebär att befintliga styrmedel och åtgärder planeras och används på ett 

effektivare sätt. Konsekvenserna bör bli att arbetet med att bevara naturvärden kan 

genomföras på ett mer kostnadseffektivt sätt. Det kommer dock att behövas finansiering 

i ett inledande skede för att utveckla arbetsmetoderna. Finansieringsbehovet 

bedöms till ca 1,5 miljoner kronor per år under en treårsperiod. 

Fortsatt riktat ekonomiskt stöd till länsstyrelserna för bildande av nya marina 

naturreservat och översyn av befintliga kustreservat 

Naturreservatsbildningar i marin miljö kräver ofta mer kostsamma inventeringsinsatser 

än på land. Däremot är utgifterna för intrångsersättning som regel mycket 

låga. Det finns ofta många markägare och övriga intressenter i kustnära områden, 

något som kan göra processerna med områdesskydd komplicerade och tidskrävande. 

Dagens ersättningssystem till länsstyrelserna för naturreservatsbildning som 

innebär hög ersättning för intrång men lite till inventeringsinsatser och samrådsprocesser 

gör att bildandet av marina naturreservat är kostsamt för länen. Det be- 

109



hövs även stöd till inventeringar vid revidering av befintliga naturreservat med 

syfte att skydda vattenmiljön. 

Under 2005-2007 har Naturvårdsverket gett riktade bidrag till bildande av marina 

naturreservat om ca 5 miljoner kronor per år genom anslaget Åtgärder för 

biologisk mångfald (OU20, anslag 34:3). Insatserna har bidragit till att arbete med 

marina miljöer har kunnat prioriteras parallellt med skyddet av terrestra naturtyper, 

något som tidigare varit svårt på många länsstyrelser. 

Berörda: Länsstyrelserna 

Konsekvenser: Förslaget till nytt delmål innebär en ungefärlig fördubbling av det 

nuvarande marina områdesskyddet och att ytterligare 5 % ska ingå i nätverket genom 

t.ex. ”marina bevarandeplaner”. Alla verktyg baseras på kunskap om den 

miljö som ska skyddas eller förvaltas. Erfarenheter från bidrag 2005-2007 visar på 

att det behövs mellan 300 000 och 600 000 kronor i snitt i inventeringsinsatser 

m.m. för varje marint naturreservat. Utöver detta kommer medel från basinventeringen 

och länsstyrelsernas egna arbete. Det ger en uppskattad inventeringskostnad 

per hektar på ca 150-200 kronor inför bildande av marint områdesskydd. Uppskattningsvis 

bedöms det därför att kostnaderna för bildande av marina naturreservat 

ligger på drygt 100 miljoner kronor och en motsvarande summa för arbete med 

kunskapsinsamling inför övriga bevarandeåtgärder. 

Kostnaderna beror i stor utsträckning på hur stora de nationella karteringarna 

av livsmiljöer blir och hur snabbt de kommer till stånd och dessutom om ytterligare 

insatser inom basinventeringen för Natura 2000 görs. En satsning på nationella 

karteringar och modelleringar enligt förslaget i det föregående minskar betydligt 

behovet på de enskilda länsstyrelserna för inventeringar. 

Samordning av nationellt nätverk, klassificering och bedömning av skyddsbehov 

för olika livsmiljöer i nätverket, samt definitioner av gynnsam bevarandestatus 

för livsmiljöer som inte ingår i Natura 2000-nätverket 

Länsstyrelserna är ansvariga för att peka ut områden och genomföra skydd inom 

territoralvattenzonen. Även kommunerna har denna rättighet. Naturvårdsverket bör 

dock få på sitt ansvar att samordna länsstyrelsernas arbete och analysera skyddet 

för att på så sätt säkerställa att de marina skyddade områdena bildar ett representativt 

nätverk. 

En klassificering av marina livsmiljöer behöver göras så att de kan skyddas och 

utvärderas i nätverket. Klassificeringen kan t.ex. vara en anpassning av EUNISklassificeringssystemet 

för Östersjön och genomföras inom HELCOM-samarbetet. 

Det är viktigt att klassificeringen koordineras med arbetet inom Natura 2000nätverket 

och vattenförvaltningen. Livsmiljöernas utbredning bör modelleras med 

bakgrund i marina karteringar. Det behöver även analyseras hur stor andel av de 

olika livsmiljöerna som behöver skyddas. För att möjliggöra uppföljningen av 

bevarandestatus i nätverket behöver gynnsam bevarandestatus definieras för de 

livsmiljöer som inte har en definition genom Natura 2000-nätverket. 

110



Berörda: Naturvårdsverket, länsstyrelserna, kommunerna 

Konsekvenser: Klassificeringen bör vara klar senast 2010. Arbetet bör rymmas 

inom myndigheternas ordinarie anslag. 

Ta fram förvaltningsplaner för utpekade Baltic Sea Protected Areas (BSPA) 

till år 2010 

Sverige har sedan 1994 pekat ut kust-, skärgårds- och havsområden till HELCOM 

som BSPA-områden med den senaste revideringen 2007. Sverige har åtagit sig att 

inom dessa områden till år 2010 upprätta ett långsiktigt skydd för områdenas bevarandevärden 

eller upprätta skydd för definierade värdekärnor, men då med en 

sammanhållande förvaltningsplan för hela området. Det kommer att finnas behov 

av att upprätta sådana särskilda förvaltningsplaner för ett fåtal BSPA-områden som 

t.ex. Höga kusten och Stora Nassa - Svenska högarna. BSPA-områdena kommer att 

räknas in i delmålet för skydd av marina områden när förvaltningsplaner har upprättats. 

Uppföljning av gynnsam bevarandestatus behövs inom områdena. 

Berörda: Kustlänsstyrelser, Naturvårdsverket 

Konsekvenser: Planerna ska beskriva ett områdes bevarandevärden och eventuella 

hot mot dessa värden. Planen ska ange om åtgärder behövs för att säkra värdena 

eller om befintliga regleringar är tillräckliga. Om förvaltningsplanerna visar att 

områdesskydd är nödvändigt för att på lång sikt säkerställa områdets värden bör ett 

sådant skydd införas. 

Själva upprättande av planerna ger kostnader för länsstyrelserna och berörda 

aktörer, men inga ytterligare samhällsekonomiska kostnader så länge inte planen 

visar på behov av regleringar. Om regleringar behövs t.ex. i form av naturreservat 

eller områdesbestämmelser får det samhällsekonomiska effekter som motsvarar de 

som redovisas i den samhällsekonomiska analysen för införande av marint områdesskydd. 

Områdena bör ingå i uppföljningsprojektet för skyddade områden och 

Natura 2000. Det ger upphov till kostnader för uppföljning på samma nivå som för 

naturreservat och Natura 2000-områden. 

Delmål om restaurering av kustnära miljöer 

För att delmålet om goda förutsättningar för biologisk mångfald och naturlig rekrytering 

i kustnära miljöer ska kunna nås till år 2015 lämnas i första hand förslag om 

att upprätta åtgärdsprogram. Först när dessa program finns kan restaureringsarbetet 

börja. 

111




Framtagande av regionövergripande åtgärdsprogram för störda habitat, 

t.ex. nyckelmiljöer för fiskars lek och uppväxt 

Åtgärdsprogrammen bör vara av övergripande regional karaktär så att de ser till 

kustområdets helhet när åtgärder prioriteras. Åtgärdsprogrammen bör så långt möjligt 

samordnas med liknande program inom delmålen ”Levande sjöar och vattendrag”, 

”Myllrande våtmarker” och ”Ingen övergödning”. De bör också samordnas 

med och stämmas av mot vattenmyndigheternas åtgärdsprogram. 

I den fördjupade utvärderingen för miljökvalitetsmålet ”Levande sjöar och vattendrag” 

föreslås att det dels inrättas en nationell samrådsgrupp för fiske- och naturvårdsfrågor, 

dels att länsstyrelserna får en aktiv roll att samordna berörda aktörer 

för restaureringsåtgärder. Restaureringsåtgärder i kustnära miljöer och i synnerhet 

de som rör limniska miljöer bör också kunna hanteras inom denna samarbetsgrupp. 

Exempel på åtgärder i åtgärdsprogrammen kan vara: 

• Återskapande av fria vandringsvägar för fisk till befintliga lek- och uppväxtområden. 

Exempel på vandringshinder i vattendragens mynningsområden 

är felplacerade vägtrummor, gamla dammar eller igenväxta passager. 

• Återställning av förstörda eller förlorade lek- och uppväxtområden. Det 

kan t.ex. gälla att återskapa gator och öppna ytor i vassbälten där växtligheten 

är för tät eller att öka vattenutbyte t.ex. genom att öppna vägbankar 

och igenvuxna sund. Åtgärderna avser inte att motverka naturliga processer 

(succession) orsakade av t.ex. landhöjningen. 

• Optimering/återställning av livsmiljöerna i tillgängliga lek- och uppväxtområden. 

Det kan t.ex. vara att anlägga våtmarker vid mynningen på 

bäckar och åar som mynnar direkt på de grunda mjukbottnarna i havet. 

• Återinplantering av vegetation t.ex. sjögräs kan också vara en möjlighet. 

Konsekvenser: Kostnaderna för att ta fram åtgärdsprogram redovisas i Fiskeriverkets 

och Naturvårdsverkets rapport “Storskaliga rekryteringsskador hos Östersjöns 

kustfiskbestånd”. Där räknar man med att det behövs en miljon kronor per år i två 

år för varje län. Det skulle totalt bli 26 miljoner kronor för de tretton kustlänen för 

att ta fram alla åtgärdsprogram. 

Det behövs stora resurser för att genomföra nödvändiga restaureringsåtgärder 

även om exakta beräkningar inte kan tas fram innan åtgärdsprogrammen är klara. 

En grov uppskattning för att restaurera områden som är viktiga för kustbestånd av 

gädda och abborre i länen från Kalmar till Uppsala, är ca 800 miljoner kronor. 

Kostnadsuppskattning för olika åtgärder redovisas vidare i konsekvensanalysen, se 

separat rapport. 

112



Delmål om varsamt brukande 

Åtgärder för biologisk mångfald, kulturmiljö och friluftsliv i delmålet avser huvudsakligen 

skötsel och planering. Lagstiftning som berör landskapets natur- och kulturvärden 

är främst miljöbalken, kulturminneslagen och plan- och bygglagen. 


Sammanfatta erfarenheter och slutsatser från pågående och avslutade projekt 

och uppdrag som helt eller delvis rör planering och samverkansprocesser 

för en hållbar utveckling av kustoch skärgårdsområden 

Förslaget gäller en utredning som bör genomföras av Naturvårdsverket, Boverket 

och Riksantikvarieämbetet i samverkan. Den bör vara klar senast 2010 och utgöra 

underlag för det vidare arbetet med integrerad kustzonsförvaltning. Utredningen 

bör värdera hur aktuella projekt enskilt och samlat motsvarar de behov som finns 

för att åstadkomma en integrerad kustzonsförvaltning. 

Syftet är att få fram förslag på lämpliga planerings- och samverkansprocesser 

på både lokal och regional nivå. Målet bör vara att så långt som möjligt använda 

befintliga planerings- och förvaltningsinstrument, men om de behöver ändras ska 

det framgå av utredningen. 

En viktig fråga är hur man kan samordna den traditionella fysiska planeringen 

med ett system för en långsiktig, tvärsektoriell adaptiv förvaltning för ett hållbart 

nyttjande som kan anpassas till olika sektorer.. Det är också angeläget att det vidare 

arbetet med kustzonsförvaltning samordnas och integreras med vattenförvaltningen 

och kommande förvaltning för EG:s marina direktiv. 

Exempel på projekt och processer som helt eller delvis kan vara värdefulla att 

ta in i utredningen är pilotprojekt av ICZM, biosfärsområden, regionala landskapsstrategier 

och samförvaltningsinitiativ inom fisket. 

Utredningen kan lämpligen samordnas med åtgärden ”Utveckla och genomföra 

arbetssätt för långsiktigt bevarande genom ’marina bevarandeplaner’ under delmålet 

om skydd av marina miljöer. Den åtgärden syftar till att se på verktyg och instrument 

för att säkerställa en gynnsam bevarandestatus i särskilt skyddsvärda 

marina områden. 

Berörda: Flera myndigheter berörs av åtgärden, främst Boverket, Naturvårdsverket 

och Riksantikvarieämbetet. Kommunerna har en nyckelroll i det vidare genomförandet 

av arbetet. Därför bör de också ingå i utredningsarbetet. Övriga myndigheter 

som Fiskeriverket, vattenmyndigheterna, länsstyrelserna och regionala planeringsorgan 

bör också medverka. 

Konsekvenser: Det är viktigt att utredningen också omfattar en analys av samhällsekonomiska 

effekter. Utredningen kan läggas ut på uppdrag till en uppskattad kostnad 

av ca 1000 000 kr. 

113



Arbeta med kommunala översiktsplaner och regionala utvecklingsprogram 

för kustoch skärgårdsområden i samtliga kustoch skärgärdsområden 

Arbetet bör vara i gång år 2015 och inledas i kommunerna genom den aktualitetsprövning 

av översiktsplanen som enligt PBL ska göras varje mandatperiod. Det är 

då lämpligt att pröva planernas aktualitet för kustoch vattenområden. De riktlinjer 

för planering och samverkansformer som tas fram i den föreslagna utvärderingen 

av pågående projekt bör ligga till grund för detta arbete. Åtgärden syftar bl.a. till att 

genomföra en del av de förslag som Boverket år 2006 presenterade i rapporten 

”Vad händer med Kusten”. 

Det är viktigt att ett tvärsektoriellt planerings- och förvaltningsarbete för kust 

och hav med bas i lokal förankring och regionalt samarbete kommer i gång för hela 

kustoch skärgårdsområdet. PBL-beslut, översiktsplaner med tillhörande underlagsmaterial, 

landsbygdsprogrammet och regionala utvecklingsprogram hör till de 

viktigare styrande dokumenten för förvaltningen av kust och skärgårdar. 

Samarbetet med kommunerna när det gäller att genomföra vattenmyndigheternas 

åtgärdsprogram behöver utvecklas. Därför bör de prioriterade planeringsområdena 

spridas regionalt. Till år 2015 bör arbetet vara i gång i hela kustområdet och 

en första omgång vara genomförd i de mest expansiva kustområdena från Bohuslän 

till Malmö och Stockholmsregionen. 

De kommunala översiktsplanerna bör också kopplas till de regionala utvecklingsprogrammen 

(RUP) och utgå från de lokalt förankrade miljö och hushållningsprogrammen 

där sådana finns framtagna. 

Berörda: Det ankommer till stor del på kommunerna och de regionala utvecklingsorganen 

att genomföra arbetet. Ansvarig myndighet för fysisk planering är Boverket 

som kommer få en viktig vägledande och samordnande roll. Ett stort antal 

andra centrala myndigheter kommer att behöva bistå med kompetens och planeringsunderlag. 

Länsstyrelserna och vattenmyndigheterna har en central roll i att ta 

fram regionalt planeringsunderlag och samordna den regionala planeringen och 

samverkan. De som har ansvar för de regionala utvecklingsfrågorna, liksom ett 

stort antal intressenter och verksamhetsutövare behöver engageras. 

Konsekvenser: Åtgärden innebär en förstärkning av det lokala och regionala planerings- 

och utvecklingsarbetet i kustoch skärgårdsområden. Arbetet kommer att 

behöva resurser på först och främst kommunal och regional nivå. Den samhällsekonomiska 

kostnaden måste även ses i förhållande till vinsterna i form av bättre 

resursutnyttjande. En mer ingående analys av samhällsekonomiska konsekvenser 

bör göras i den föreslagna utvärderingen av pågående och avslutade projekt. 

Samordna olika stödformer till förmån för skärgårdens unika värden 

En betydande del av kustoch skärgårdsnaturen består av övergivna odlingslandskap. 

Arealen hävdade betesholmar och strandängar utgör endast några få procent 

av den areal som fanns för hundra år sedan. I hävdade strandängar finns betydande 

biologiska värden och det är angeläget att bevara dem. Stödsystemen bör utnyttjas 

fullt av skärgårdens jordbruksföretag och andra markägare för att vårda och restau- 

114



rera odlingslandskap och kulturmiljöer. Det behöver också göras en bedömning av 

om dagens stödsystem, strukturfonder och rådgivning kompenserar för skärgårdens 

lägre konkurrenskraft. 

Berörda: Det är i första hand länsstyrelserna i kustlänen som berörs av detta åtgärdsförslag. 

Konsekvenser: Åtgärden bedöms på sikt ge samhällsekonomiska vinster. Kostnaden 

för 4 heltidstjänster under perioden 2010-2015 beräknas uppgå till 14 miljoner 

kronor. 

Vårda odlingslandskap och byggnader inom skyddade områden. Stöd och 

utbildning av entreprenörer för byggnads- och landskapsvård i och utanför 

skyddade områden. Inrätta kulturreservat för ett urval av kulturmiljöer 

Övergivna kulturmiljöer behöver styras över till en återanvändning som är förenlig 

med deras kulturmiljövärden. Ett urval kulturmiljöer som inte ges tillräckligt skydd 

genom nya kommunala PBL-beslut bör ges områdesskydd om de riskerar att förloras. 

Odlingslandskap och andra kulturmiljöer av högt värde som riskerar att förloras 

eller väsentligt degraderas bör ges områdesskydd så att de kan bevaras, vårdas och 

brukas. Odlingslandskap och byggnader inom skyddade områden bör vårdas och 

restaureras så att de återfår en del av sitt förlorade materiella och biologiska kulturarv 

och på nytt blir representativa miljöer. 

Myndigheter som handlägger områdesskydd och förvaltar skyddade områden 

bör få medel för att stärka skydds- och förvaltningsarbetet i kustoch skärgårdsområden. 

Erfarenheter av lokalt samordnad förvaltning och tillsyn bör utvärderas. I 

den praktiska förvaltningen och restaureringen av skyddade områden bör man sträva 

efter att utbilda och använda lokal arbetskraft och på så sätt stärka skärgårdens 

näringsliv. 

Berörda: Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, kommuner 

Konsekvenser: Ytterligare 12 kulturreservat bör inrättas om alla kustlän ska få 

minst ett kulturreservat. Den genomsnittliga kostnaden för att inrätta ett kulturreservat 

(t o m 2004) är 3,8 miljoner kronor. Driften (exklusive värdet av ideella 

insatser) kostar ca 0,7 miljoner kronor per år. Kostnaden för att inrätta 12 nya reservat 

beräknas alltså bli 45.6 miljoner kronor och den totala skötselkostnaden för 

perioden 2010-2015 37.8 miljoner kronor, totalt 83,4 miljoner. Till dessa kostnader 

kommer kostnader för åtgärder i naturreservaten. För utförligare redovisning, se 

konsekvensanalys i separat rapport. 

Miljöeffekter som är svåra att mäta i monetära termer men som kan ge samhällsekonomisk 

nytta är t.ex. ökad kunskap, ökad sysselsättning bl.a. genom regional 

och lokal utveckling och ökad tillgång för turism och friluftsliv. 

115




Utbildning och kunskapsspridning 

För att aktörer skall ta initiativ till att bevara, vårda, bruka och utveckla kustoch 

skärgårdsområden och göra det på rätt sätt behöver de kunskap om vilka värden 

som finns. 

Dagens information och rådgivning behöver utökas. Viktiga informatörer är 

kommuner, länsstyrelser, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet, Jordbruksverket 

och Skogsstyrelsen. Tillgången till antikvarisk kompetens och resurser att arbeta 

med miljöfrågor och friluftslivsfrågor i kustoch skärgårdskommuner behöver 

öka. De regionala natur- och kulturmiljöprogrammen behöver uppdateras, förses 

med effektiv layout och anpassas för Internet. 

Konsekvenser: Kostnaden för förbättrad information kan uppskattas till totalt 60 

miljoner kronor fram till år 2015. Det blir 4.3 mkr per län beräknat på 14 kustlän. 

Delmål om bifångster 

Åtgärder för att minska antalet bifångster av marina däggdjur och fåglar handlar 

såväl om bättre skattning av de faktiska bifångsterna som om åtgärder för att minska 

dem. 


Fortsatt utveckling av redskap 

Det småskaliga kustfisket ska prioriteras av Fiskeriverket. En stor del av detta fiske 

sker med redskap som ger de största bifångsterna, samtidigt som de är allvarligt 

utsatta för skador av säl och skarv. Dessa problem kommer att öka i takt med växande 

skarv- och sälpopulationer. Det krävs resurser för att finna alternativa fiskemetoder 

som är bättre skyddade mot angrepp, om kustfisket ska kunna vara kvar i 

samma omfattning som nu. Behovet av alternativa fiskemetoder gäller främst nätfisket. 

Redskapsutveckling som en metod att undvika konflikter bör också betonas i 

alla förvaltningsplaner för marina däggdjur och fåglar En grundläggande förutsättning 

är att redskapen i så låg omfattning som möjligt bifångar marina däggdjur och 

fåglar. 

Konsekvenser: Alternativet till redskapsutveckling är främst att minska fisket med 

passiva/fasta redskap. Ett stopp för sådant fiske skulle innebära stora inkomstbortfall 

för småskaliga kustfiskare. Kustfisket har generellt sett högre bifångster än 

andra typer av fiske men kan bedrivas mer selektivt med avseende på fiskarter än 

exempelvis trålfiske. Dessutom är kustfisket relativt energisnålt. En förutsättning 

för att nå delmålet och behålla kustfisket är att prioritera utvecklingen av redskap. 

116



Det bedöms vara en kostnadseffektiv åtgärd för att nå minskade bifångster av säl 

och skarv samtidigt som det småskaliga kustfisket värnas. 


Handlingsplan för minskade bifångster av marina däggdjur och fåglar 

I samarbete med fiskets representanter upprättas en handlingsplan för hur bifångster 

av marina däggdjur och fåglar ska övervakas och minskas. En väg att skapa ett 

positivt samarbetsklimat är att stödja ett miljöcertifieringssystem där fiske och 

fiskemetoder "grönmärks" och ett krav för certifiering är att fiskarna själva visar att 

de har minskat bifångsterna. 

Konsekvenser: Kostnaden för att upprätta en handlingsplan beräknas rymmas inom 

nuvarande budgetramar. Ett certifieringssystem innebär ökade administrativa kostnader 

för både fiskare och myndigheter. Fiskarna ska dokumentera och lämna uppgifter 

och myndigheterna ska kontrollera efterlevnaden av certficieringssystemet. 

En ”grönmärkning” av fångsten kan vara en morot för fiskare att anstränga sig att 

minska bifångsterna, eftersom de kan få bättre betalt för fisk som ger konsumenterna 

möjlighet att välja mer miljövänligt fiskad fisk. Om inte alla fiskare ansluter 

sig till miljöcertifieringen behöver också statistik samlas in för att göra uppskattningen 

av bifångster komplett. 

Utredning med förslag om bättre uppskattningar av fritids- och binäringsfisket 

Omfattningen av fritids- och binäringsfiskets bifångst av marina däggdjur och fåglar 

bör utredas. 

Konsekvenser: Den del av fritidsfisket som främst kan komma att beröras av åtgärder 

för att minska bifångsterna är binäringsfisket eller husbehovsfisket. Husbehovsfisket 

är en viktig del av kulturen i många små traditionella kustfiskesamhällen. 

Restriktioner för husbehovsfisket och utveckling av redskapen kan påverka möjligheterna 

att bedriva fiske i både positiv och negativ riktning. 

Delmål om uttag och återväxt av fisk 

Åtgärder för att anpassa uttaget av fisk handlar om att anpassa de drivkrafter som 

leder till ett fiske som inte är hållbart, dvs. fiskeflottans lönsamhet, struktur, storlek 

och beteende. Bland åtgärderna finns också tekniska lösningar, förvaltningsformer 

och kontroll. 

117



FÖRSLAG SOM BEHÖVER DRIVAS INOM EU 

Initiativ inom EU-systemet 

Fisket regleras gemensamt inom EU. Det är därför av största betydelse att agera 

effektivt för att få gehör för svenska ståndpunkter. Svenska initiativ till formella 

och informella diskussioner mellan medlemsstater och intresseorganisationer är 

viktiga vägar mot målet att anpassa uttaget av fisk till de biologiska resurserna och 

ekosystemens produktionsförmåga. 

För att Sverige ska nå framgång i förhandlingar om uttag av fisk och reglering 

av fiske är det viktigt att 

• förankra prioriteringar i fiskarorganisationer, regionala nämnder och intresseorganisationer, 

• etablera diskussionsforum på regeringsnivå för både Östersjön och Västerhavet 

och stärka samarbetet i de regionala nämnderna, 

• öka Sveriges stöd till ICES för att förbättra den biologiska rådgivningen 

och förstärka integrationen med ekosystemansatsen, 

• utreda behovet av ökade förhandlingsresurser på regerings- och myndighetsnivå 

och förstärka resurserna för att ta fram vetenskapligt underlag. 

Berörda: Fiskeriverket, fiskarorganisationer, regionala rådgivande nämnder 

(RAC) och intresseorganisationer. 

Konsekvenser: Sverige bör prioritera en ökad ambitionsnivå i samband med förberedelserna 

inför det svenska ordförandeskapet 2009. Det kräver ökade resurser för 

att tidigt kunna påverka kommissionens förslag i fråga om fiske. För vidare konsekvensanalys, 

se separat rapport. 

Ersätt det nuvarande kvotsystemet med alternativa förvaltningsformer 

Den nuvarande gemensamma fiskeriförvaltningen inom EU bygger i huvudsak på 

artspecifika kvoter. Ett fritt tillträde till en öppen resurs leder till kapplöpning mellan 

fiskare för att först fånga kvoten. Det tvingar i sin tur fiskare till överinvesteringar. 

Följden blir överexploaterade fiskbestånd men också att rationell planering 

av fisket över fiskesäsongen hindras. 

Artspecifika kvoter är dessutom problematiska, eftersom många av dagens fisken 

är blandfisken där flera arter fångas i samma redskap. Resultatet blir stora 

utkast av fångst som överstiger kvoten, uppgradering av fångst 28 , och svartfiske. 

För att anpassa uttaget av fisk till resursen och möjliggöra en effektiv förvaltning 

bör alternativa förvaltningssystem testas och anpassas för olika typer av fiskerier. 

Det ska vara förvaltningssystem som bygger på begränsning av fiskeansträngningen 

(havdagar) eller individuella, kollektiva, eller regionala kvoter. Utgångs- 

28 Uppgradering är när den mindre fisken dumpas om man får större fisk i ett senare drag. 

118



punkten ska vara ekosystemansatsen där fiskets effekter skall bedömas med hänsyn 

till ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbar utveckling. 

Berörda: Fiskeriverket, yrkesfiskare, fritidsfiskare (dvs. husbehovsfiskare, sportfiskare, 

fisketurismföretagare), fiskare- och intresseorganisationer. 

Konsekvenser: Om förvaltningssystem med havdagar, individuella, kollektiva och 

regionala kvoter införs med biologiska rekommendationer som grund och om efterlevnaden 

kontrolleras bör utfallet bli ökade bestånd. En positiv konsekvens för 

fiskeföretagen av sådana system kan bli större möjlighet att planera fisket långsiktigt. 

Havdagar, individuella kvoter, samt kollektiva och regionala kvoter, möjliggör 

långsiktig planering av fisket för fiskarena. Regionala kvoter och överförbara kvoter 

kan komma i konflikt med mål om regional utveckling och tillväxt och prioritering 

av det småskaliga kustnära fisket. Därtill kan samtliga ekonomiska styrmedel, 

vilka anpassar flottan till resursbasen på mest kostnadseffektiva vis, innebära negativa 

effekter för det småskaliga fisket och påverka målet om regional utveckling 

negativt. Om fångstavgifter används som styrmedel kan problemet minskas om 

man differentierar fångstavgifterna så att det småskaliga fisket gynnas. För vidare 

konsekvensanalys, se separat rapport. 


Zonera allt svenskt vatten efter tillåten fiskeaktivitet 

Zoneringen innebär att svenska havsområden delas in i områden där olika fisken 

begränsas med avseende på redskap och fiskemetod. Zoneringen innebär att fiskresurser 

fördelas mellan olika typer av fiske. De kan t.ex. förbehållas passiva redskap 

och småskaligt kustfiske. Områden där fiske förbjuds helt kan användas för att 

bevara biologisk mångfald eller skydda viktiga lek- och uppväxtområden. De kan 

också samordnas med marint skydd. 

En sådan zonering finns redan i de vatten där Sverige har ensam bestämmanderätt 

över fisket, och är en metod som ska utvecklas vidare. En zonering måste föregås 

av en analys av fiskbeståndens utbredning, av känsliga områden och av de 

olika fiskeriernas exploateringsmönster utifrån ett ekosystemperspektiv. 

Berörda: Yrkesfiskare, fritidsfiskare, vattenbruk, naturvårds- och andra intresseorganisationer. 

Konsekvenser: Ekosystem är komplexa och skiljer sig åt från plats till plats. Om 

man anpassar förvaltningen till lokala omständigheter genom zonering kan förutsättningarna 

för en förbättring av miljön bli större än om man använder mer generella 

regler. 

Zonering kan användas för att gynna det småskaliga kustfisket, t.ex. genom att 

det fiske som får bedrivas i ett visst område begränsas till de mindre fartygen och 

de redskap som används i det småskaliga fisket. Sysselsättningen inom fisket kan 

119



påverkas. Restriktioner för fiske innebär nackdelar för dem som drabbas, åtminstone 

på kort sikt. För vidare konsekvensanalys, se separat rapport. 

Reformera regelverket för tillträde till resursen för att tydligare styra fisket 

Nuvarande tillståndsgivning ger oftast fritt tillträde till alla slags fisken. Det medför 

att när fiskerestriktioner införs för en art ökar fisketrycket på andra (främst oreglerade) 

arter. Aktuella exempel är rödtunga i Skagerrak och piggvar i Östersjön. 

Ändrade fiskemönster medför också att komponenter i ekosystemet som tidigare 

inte exploaterats utsätts för ökad påverkan av fiske. Exempel är bifångster av djuphavsarter 

eller påverkan på känsliga djuphavsbottnar. Detta ställer krav på en förvaltning 

och biologisk rådgivning med förebyggande inriktning. 

Metoderna för att styra tillträdet till resursen är fartygstillstånd, personliga licenser 

och särskilda tillstånd. Den nuvarande fiskelagen tillåter att fiskeinriktningen 

begränsas när nya tillstånd beviljas. Det är emellertid oklart i vilken utsträckning 

redan beviljade tillstånd kan skärpas. Regeringen avser att tillsätta en utredare 

som till april 2008 skall se över fiskelagen. Fiskeriverket skall se över hur tillståndssystemet 

tydligare kan kopplas till en övergripande flottpolitik. Fartygstillstånd 

och särskilda tillstånd ska vara instrument för att reglera tillträdet geografiskt 

såväl som till olika delar av resursen. Detta ska bidra till en förebyggande och effektiv 

reglering av fisket. 

Berörda: Yrkesfiskare, fritidsfiskare. 

Konsekvenser: Genom att tydligare specificera med vilka redskap och på vilka 

arter ett fartyg får fiska minskar man risken för att en allmän restriktion för fisket 

av en viss art leder till överfiske av en annan art som ”kompensationsfiske”. På 

kort sikt kan vissa fiskare drabbas ekonomiskt av inskränkningar i möjligheterna 

att fiska. Men på lång sikt kan lönsamheten i fisket öka med ökade fiskbestånd och 

eventuellt också ge mer stabila inkomster och större förutsägbarhet. Med riktade 

licenser kan myndigheterna också gynna regional utveckling och traditionella fiskesamhällen. 

Med dagens system där fiskare i många fall tillåts fiska i alla fisken 

riskerar de småskaliga fiskarna slås ut. För vidare konsekvensanalys, se separat 

rapport. 

Öka kunskapen om fiske och ekosystembaserad förvaltning 

Kunskaperna om kommersiellt nyttjade fiskbestånds biologi är relativt goda, medan 

fiskets ekonomi är mindre väl kartlagd. Detaljerade uppgifter om fiskets lönsamhet 

och omfattning saknas i stor utsträckning, och ökade resurser bör tillföras 

detta område. Biologiska uppgifter om icke-kommersiella fiskbestånd måste kompletteras 

för att dessa bestånd ska kunna integreras i en ekosystemanalys. Årliga 

skattningar av fritidsfisket skall genomföras för bedömning av fritidsfiskets effekter 

på fiskbestånd och miljö. 

Det saknas en strategi för hur ekosystemens tillstånd ska bedömas och vilka indikatorer 

och verktyg som ska användas. En sådan strategi kräver med nödvändighet 

ett samlat grepp på kunskapsuppbyggnad om interaktioner mellan komponen- 

120



terna (arter och livsmiljöer m.m.) i ekosystemet, med särskild inriktning på effekter 

av fiske. Dagens fiskeribiologiska forskning har inte haft en sådan helhetssyn. Nya 

ekonomiska prioriteringar behövs för att möjliggöra forskning och utveckling av 

modeller för ekosystemövervakning. 

Berörda och intressenter: Forskare, förvaltare, yrkesfiskare, fritidsfiskare, vattenbruk, 

vindkraftsintressenter, andra som nyttjar havsmiljön. 

Konsekvenser: En ekosystembaserad förvaltning och biologisk rådgivning baserad 

på relevant ny forskning förväntas ge bättre förutsättningar för en ekologiskt uthållig 

förvaltning av fisk och den marina miljön som helhet. En förvaltning med långsiktigt 

hållbara fiskbestånd kommer på sikt att öka lönsamheten i fisket och möjligheterna 

för t.ex. fisketurism. En förvaltning baserad på ett ekosystemperspektiv 

stämmer väl överens med det samhällsekonomiska perspektivet. Med ökad kunskap 

om komplexa samband inom olika ekosystem skapas bättre förutsättningar för 

en samhällsekonomiskt optimal förvaltning. Den biologiska verkligheten sätter 

ramar för vad som är möjligt, och människan och vårt nyttjande av naturresurser 

ges en roll i ekosystemet. För vidare konsekvensanalys, se separat rapport. 


Avskaffa överkapaciteten inom berörda fiskerier enligt en anpassningsplan 

Flera fiskerier har i dag för stor fångstkapacitet i förhållande till fiskbeståndens 

storlek. Denna överkapacitet beror dels på ett för stort antal fartyg, dels på alltför 

effektiva fartyg i den svenska fiskeflottan. Överkapaciteten leder till låg lönsamhet 

inom sektorn, och det ökar incitamenten för överexploatering av fisktillgångarna 

och för illegalt fiske. Det försvårar i sin tur en effektiv fiskförvaltning och fiskerikontroll. 

Minskningen av de olika segmenten i flottan måste styras av en anpassningsplan 

för den svenska fiskeflottan. Planen ska baseras på analyser av de olika 

fiskeriernas fångstkapacitet och förutsättningar för ekologisk, ekonomisk och social 

hållbarhet. 

Berörda: Yrkesfiskare, beredningsindustrin. 

Konsekvenser: En minskad flotta skapar på sikt ökad lönsamhet inom näringen 

genom att bestånd återhämtar sig, Flera bestånd är dock inte överfiskade i nuläget 

utan snarare gynnade av överfisket på rovfiskar. Det gäller bland annat skarpsill, 

kräfta och räka. 

En begränsning av fiskeflottan betyder minskad sysselsättning. Besättningarna 

minskar med ungefär en tredjedel. För vidare konsekvensanalys, se separat rapport. 

121



Öka det lokala inflytandet genom samförvaltning. 

Regleringen av fisket i Sverige styrs av EG-förordningar och nationella regleringar 

som inte alltid har beaktat lokala intressen och förutsättningar. Det finns behov av 

och utrymme för att öka det lokala inflytandet. 

EG-kommissionen har etablerat regionala rådgivande nämnder som formellt forum 

för att engagera fiskerinäringen och andra intressenter. Sverige bör på motsvarande 

sätt skapa förutsättningar för svensk samförvaltning som kan medverka till 

effektivare regleringar och öka förståelsen för och efterlevnaden av dem. 

Samförvaltning passar också väl in i ekosystemansatsen, eftersom den riktar in 

sig på hela ekosystemet inklusive människan och mänskliga aktiviteter. Etablering 

av samförvaltning ska utgå från en analys av erfarenheter från tidigare och pågående 

pilotförsök. Fiskeriverket ska i enlighet med sin instruktion beakta behovet av 

utvecklingen av ett effektivt småskaligt fiske 

Berörda: Fiskeriverket, yrkesfiskare, sportfiskare, vattenbrukare, husbehovsfiskare, 

fisketurismföretagare, vattenägare, miljöintressen och -organisationer, fritidsintressen, 

lokala och regionala förvaltningsorgan (kommuner och länsstyrelser). 

Konsekvenser: Det är rimligt att anta att lokal samförvaltning är en bättre förvaltningsteknik 

som genom bl.a. bättre förståelse och efterlevnad av regleringar resulterar 

i ökade bestånd. På längre sikt kan den också leda till ökade fångster och ökad 

lönsamhet inom de berörda grupperna. Då samförvaltning syftar till ökat lokalt 

inflytande bör konsekvenserna av den föreslagna åtgärden komma att fördelas 

relativt jämnt mellan dem som medverkar i de samförvaltade fiskeområdena. Det 

förutsätter naturligtvis att samtliga deltagandes intressen beaktas. En snedfördelning 

i inflytande kan dock uppstå. För vidare konsekvensanalys, se separat rapport. 

Utveckla och tillämpa selektiva fiskemetoder och redskap i fisket 

Fiske med mängdfångande redskap leder till problem eftersom man utöver målarten 

ofta fångar andra arter som kan vara antingen kommersiellt intressanta eller 

oönskade. Dessutom fångas kommersiella arter av oönskad storlek. 

Att fångsterna i mängdfångande redskap ofta innehåller en blandning av arter 

och storlekar innebär problem, eftersom olika arter och populationer har olika produktionskapacitet 

och livskraft. Vissa arter är särskilt känsliga eftersom de har 

långsam tillväxt, reproducerar sig vid hög ålder och producerar lite avkomma. 

Andra arter kan ha god produktionskapacitet, men liten mängd lekfisk. I båda fallen 

bör inget eller endast ett litet uttag tillåtas. 

Genom att utveckla redskap som i möjligaste mån fångar bara det som avses 

(art- eller storlek) och skonar känsliga bestånd kan fiskets effekter på miljön minimeras. 

Utveckling av art- och storleksselektiva redskap skall därför prioriteras. En 

satsning på passiva fiskemetoder, t.ex. sälsäkra redskap är speciellt betydelsefullt 

för det energisnåla och småskaliga fisket. 

Berörda: Yrkesfiske, fritidsfiske. 

122



Konsekvenser: Selektiva fiskemetoder och utveckling av selektiva redskap antas 

bidra till ökade bestånd och till skydd av hotade och känsliga arter. Redskapsutveckling 

har tidigare gett upphov till såväl ökad (förädlingsvärde) som minskad 

lönsamhet. Lönsamheten kan minska på grund av ökade kostnader för inköp av nya 

redskap och minskade intäkter från bifångster av andra arter än målarten. Inom 

vissa fisken, t.ex. räkfisken, ser fiskarna positivt på artselektiva redskap eftersom 

de minskar sorteringstiden och ökar kvaliteten på fångsten. Storleksselektiva redskap 

som hindrar för små fiskar att fastna i näten är generellt positiva för fiskarna 

då de slipper sorteringstid för utkast av de mindre individerna. För vidare konsekvensanalys, 

se separat rapport. 

Förbättra fiskekontrollen genom effektiva rutiner och teknisk fiskeövervakning 

Fisket är en starkt reglerad sektor genom både nationella lagar och EGförordningar, 

men efterlevnaden är i många fisken otillfredsställande. Komplexiteten 

och antalet regleringar inom såväl Sverige som EU och otillräckliga resurser 

gör att kontrollen av efterlevnaden är svår. EU har dock aviserat att regelverket 

skall förenklas. 

De nationella myndigheterna behöver prioritera tydligare inom ramen för legala 

förutsättningar, resurser och tekniska landvinningar för att effektivisera kontrollen. 

Det kan ge underlag för att både förenkla regelverket och effektivisera fiskekontrollen. 

Till de tekniska landvinningar som bör beaktas hör satellitövervakning 

och utveckling av utrustning för övervakning på plats. 

Berörda: Myndigheter, forskning och utveckling, yrkesfiskare, fritidsfiskare (husbehovsfiskare, 

sportfiskare, ev. fisketurismnäring) 

Konsekvenser: En effektivisering av fiskekontrollen som ger bättre överensstämmelse 

mellan rapporterade fisken och landningarna av fisk ger också ett säkrare 

vetenskapligt underlag och därmed bättre biologisk rådgivning till förvaltningen. 

Detta förväntas leda till förbättrad resursförvaltning och ökade bestånd. 

Förbättrad fiskekontroll genom effektiva rutiner och utökad teknisk fiskeövervakning 

ger skattemässiga vinster (intäkter till samhället) genom att en större andel 

(majoriteten eller allt) av fisket redovisas. En effektiv kontroll reducerar också det 

olagliga fisket, något som på sikt bör gynna beståndsutvecklingen och därmed 

fiskesektorn och samhället i stort. För vidare konsekvensanalys, se separat rapport. 

Delmål om sjöfart 

För att delmålet ska nås till år 2015 krävs att risken för spridning av främmande 

arter minskas, liksom mängden avfall och utsläppen av olja och andra skadliga 

ämnen. Det måste också finnas bullerfria områden. 

123



Minska spridningen av främmande arter 

Åtgärderna bör ses i ljuset av att spridningen ökar och få insatser hittills genomförts. 


Ratificiera barlastkonventionen 

Den viktigaste åtgärden för att minska spridningen av främmande arter är att tillräckligt 

många länder, däribland Sverige, ratificierar barlastkonventionen så att den 

träder i kraft. För att skynda på ratificeringsprocessen inom HELCOM och OSPAR 

behöver det regionala arbetet förstärkas. Utöver resultaten av utredningen om ratificering 

som regeringen har tillsatt (dir. 2007:14) kan arbetet på Kemikalieinspektionen, 

Naturvårdsverket och Sjöfartsverket med att införa barlastkonventionen 

och bistå i utvecklingen av tekniska system för behandling av barlastvatten förstärkas. 

Kemikalieinspektionen bedömer systemens miljöfarlighet när aktiva substanser 

ingår i dem, vilket är ett krav för att systemen ska bli godkända. Inspektionen 

har för närvarande inte möjlighet att hantera önskemål om att godkänna system. 

Naturvårdsverket är en viktig aktör i att driva arbetet internationellt och beträffande 

riskanalyser och övervakning. Sjöfartsverket deltar i arbetet inom IMO och 

HELCOM och hanterar godkännandeprocessen av system 

Berörda: Kemikalieinspektionen, Naturvårdsverket och Sjöfartsverket, sjöfartssektorn. 

Konsekvenser: Utan en ratificering är risken stor för att många fartyg inte kommer 

att rena sitt barlastvatten före utsläpp och det kan leda till att främmande arter 

sprids. 


Riktade övervakningsprogram mot främmande arter och uppföljning av 

främmande arter även i befintliga övervakningsprogram samt utveckling av 

ett rapporteringssystem 

Det finns ingen internationell standard för övervakning av främmande arter. Det 

saknas också indikatorer, mätmetoder och bedömningsgrunder som är särskilt utformade 

för främmande arter och genotyper. Sådana bör därför utvecklas. 

Det nationella miljöövervakningsprogrammet kan inte förväntas påvisa nya förekomster 

av främmande arter förrän de hunnit bli relativt vanliga. Det fungerar 

alltså inte som ett tidigt varningssystem. Dagens miljöövervakning innebär storska- 

124



lig inventering med relativt låg upplösning. För att följa främmande arters etablering, 

spridning och påverkan på miljön behövs andra typer av datainsamling än den 

traditionella storskaliga miljöövervakningen 29 . 

Existerande program för miljöövervakning kan modifieras och utökas för att 

bättre täcka främmande arter. Men det behövs också helt nya moduler som inriktas 

på upptäckt av särskilt oönskade arter, på områden där det är särskilt sannolikt att 

främmande arter tar sig in (t.ex. hamnar och sjöfartsleder) eller som är uttalat känsliga 

för angrepp från invasiva främmande arter (t.ex. reservat, Natura 2000) och på 

särskilt identifierade spridningsvägar. 

Det skulle dessutom vara bra att utveckla ett rapporteringssystem för främmande 

arter som den som upptäcker nya arter kan höra av sig till. Rapporteringssystemet 

skulle kunna vara en del av miljöövervakningen eller kopplas till den befintliga 

webbportalen Främmande arter i Svenska hav www.frammandearter.se 

Det finns heller inga utvecklade system för att rapportera fynd eller skador som 

rör främmande arter. Naturvårdsverket och länssstyrelserna har ett ansvar att följa 

frågan, men ansvarsområdena är något oklara. Det bör finnas ett eller flera givna 

myndighetsorgan som tar emot och ställer samman sådana rapporter på ett enkelt 

och användardrivet sätt (se t.ex. rapportsystemet Svalan). 

Berörda: Naturvårdsverket, Artdatabanken, länsstyrelserna 

Konsekvenser: Främmande arter lyfts globalt fram som ett av de största hoten mot 

biologisk mångfald. Det finns flera arter som redan har orsakat stor skada i Sverige 

t.ex. mink, kräftpest och den spanska skogssnigeln 30 . Kostnaden för att utveckla ett 

rapporteringssystem har uppskattats till 400 000 kronor med en årlig driftskostnad 

på mindre än 100 000 kronor. 

INFORMATION TILL SJÖFARTSSEKTORN 

Det behövs en strategi för utbildning och medvetandegörande om regler och effekter 

vad gäller spridning av främmande arter. Det bör göras i samarbete med sjöfartssektorn, 

i form av bl.a. informationsmaterial och webbsidor riktade till yrkesverksamma 

inom sjöfarten. Den kunskap om främmande arter och genotyper som 

samlas in genom övervakningsprogram, rapporteringssystem och forskning ska 

göras tillgänglig för att höja medvetandet om främmande arter och de problem de 

kan orsaka. 

Regelbundna informationskampanjer till handelssjöfarten behövs också om vilka 

regler som gäller och vilka effekter utsläpp av avfall har på växter, djur och 

människor. 

Berörda: Naturvårdsverket, Sjöfartsverket, sjöfartssektorn. 

29 

Sveriges genomförande av Konventionen om biologisk mångfald med avseende på främmande arter 

och genotyper. Centrum för biologisk mångfald, Dnr 2004-02-22. 

30 

Informationsflöde och rapporteringssystem för främmande arter. Naturvårdsverkets rapport 5694. 

125



Konsekvenser: Insatsen kan kombineras med andra informationsåtgärder för att 

begränsa kostnaden 

Minska mängden avfall till havet 

Med följande åtgärder bedöms avfallssituationen kunna förbättras. 


”Fishing for litter” - fiskare tar hand om det avfall de får upp i sina fiskeredskap 

Save the North Sea-projektet har haft ett Fishing for litter-projekt där fiskare tagit 

om hand allt det avfall som de fått upp i sina fiskeredskap, i stället för att slänga det 

tillbaks i sjön som de annars gör. 54 fiskefartyg samlade in totalt 400 ton avfall 

under en treårsperiod. Varje fartyg samlade i snitt in 4 ton per år. Kostnaden enbart 

för fiskarnas tid att hantera avfallet beräknades till ca 18 000 kr (£ 1 306,50) per 

ton avfall. Sverige medverkade med två fiskefartyg som lämnade sitt avfall i Smögen. 

Här föreslås nu en liknande åtgärd där fiskare på frivillig basis erbjuds att delta 

i en fishing for litter-åtgärd utefter hela västkusten. För att detta ska fungera krävs 

det: 

• intresserade fiskare 

• ingen kostnad för fiskarena att lämna avfallet i land, men eventuellt någon 

form av ersättning 

• existerande funktionella mottagningssystem för avfallet i hamnar 

• ett system på fartygen med säckar/tunnor eller liknande för uppsamling 

av avfallet 

• en central myndighet som koordinator 

• att arbetsmiljöaspekterna beaktas 

Fiskarna bidrar på frivillig basis med den tid det tar att rensa fiskeredskap, samla 

avfallet i säckar eller tunnor och lämna det i land. Det ska inte kosta fiskarna något 

extra och inte innebära några extra kostnader för hamnen eller kommunen att ta 

emot avfallet och föra det vidare till avfallsanläggning. Den extra kostnad det innebär 

att ha utrustning för insamling ombord på fartygen och ta emot och lämna avfall 

måste täckas av extern finansiering. 

Berörda: Fiskare, kommuner, hamnar. 

Konsekvenser: Fördelarna med åtgärden är att avfall från bottnarna minskar. Det 

innebär bl.a. mindre negativa effekter på fiskeredskap framöver när mängden avfall 

på bottnarna minskat. Nedskräpningen av stränderna minskar också. Dessutom kan 

man räkna med att medvetenheten om problemet med avfall ökar hos fiskare, fiske- 

126



industrin, andra aktörer och allmänheten. Det kan förhoppningsvis leda till ett ändrat 

beteende hos många av dem som bidrar till nedskräpningen. 


Utbyggnad av toaletter och mottagningsservice i fritidsbåtshamnar och på 

andra välbesökta platser 

Med en växande skara fritidsbåtsturister i skärgården ökar förväntningarna på gästhamnarna 

att kunna ta om hand om hushålls- och toalettavfall. Om det inte går att 

lämna hushållsavfall och tömma toalettavfall i hamn är risken stor att det släpps ut 

direkt i havet i stället. 

Utsläpp i havet av toalettavfall från båtarna ger ett ökat tillskott av näringsämnen 

som lokalt kan leda till störningar och övergödning. Hushålls- och toalettavfall 

från fritidsbåtar är dock framförallt ett estetiskt och sanitärt problem, särskilt om 

det släpps ut i skärgårdar, hamnar eller nära badplatser. Insatser för att ta hand om 

hushålls- och toalettavfall bör därför främst riktas mot områden med många besökare 

och/eller dålig vattenomsättning. 

I dag motsvarar infrastrukturen inte behovet när det gäller att ta hand om allt 

hushålls- och toalettavfall. Av Båtlivsundersökningen från 2004 framgår att mer än 

30 % av båtägarna anser att möjligheterna att lämna framförallt toalettavfall i fritidsbåtshamnarna,är 

ganska eller mycket dåliga, medan knappt 30 % upplever möjligheterna 

som goda. 

Infrastrukturen för avfallsmottagning bör byggas ut så att man på sikt får full 

behovstäckning. Det innebär att fler toaletter bör byggas på land både i gäst- och 

naturhamnar. Mottagningsservicen bör också förbättras vid befintliga stationer med 

bl.a. regelbunden hämtning av avfall, tydlig skyltning om mottagningsstationernas 

placering, och särskilda anvisningar för olika avfallsslag. Ansvaret för att vidta 

sådana åtgärder ligger främst på länsstyrelser och kommuner 31 men även på Skärgårdsstiftelsen, 

olika intresseorganisationer och privata intressenter. 

För att den föreslagna åtgärden ska få önskad effekt på utsläpp av hushålls- och 

toalettavfall till havet bör den kombineras med riktad information till båtlivet. 

Berörda: Kommuner och länsstyrelser, Skärgårdsstiftelsen, intresseorganisationer 

och allmänhet. 

Konsekvenser: En ökad utbyggnad av toaletter på land och en förbättrad mottagningsservice 

genom regelbunden tömning av avfallsstationer och toaletter bedöms 

till en del kunna genomföras redan med dagens regleringar och internationella 

överenskommelser. Någon djupgående analys av de samhällsekonomiska konse- 

31 Se Sjöfartsverkets delmål Rapport Fördjupade utvärderingen 2008. 

127



kvenserna av åtgärderna behöver knappast göras, eftersom arbetet redan har inletts. 

Takten i utbyggnaden behöver dock ökas väsentligt om målet ska nås. 

Ett sätt att begränsa kostnaderna är att övergå till mer långtidskomposterande 

toaletter och mobil tanktömningsutrustning. Den årliga kostnaden för fler avfallsstationer 

och toaletter bedöms inte vara särskilt hög i jämförelse med den nytta de 

gör. Livslängden för dessa investeringar bör vara relativt lång. Man kan också 

räkna med att driftskostnaderna sjunker med bättre tekniska lösningar. Hur kostnaderna 

för avfallshämtning ska sänkas på bästa sätt kan dock behöva utredas. 

De administrativa kostnaderna för kommuner och länsstyrelser varierar kraftigt 

beroende på ansvarsområde och belastning. De är också starkt säsongsberoende. 

För bedömning av storleksordning på kostnaderna, se konsekvensanalys i separat 

rapport. 

Informationskampanjer till fritidsbåtägare och allmänheten 

Fler informationskampanjer till fritidsbåtägare och allmänhet behövs. Det är angeläget 

att informera allmänheten om varför det är viktigt att minska störningar i 

form av buller och avfall i kustoch skärgård. 

Genom att informera om hur människor och djur påverkas kan man få en ökad 

acceptans hos allmänheten för åtgärder för att begränsa störningarna. Rätten att 

färdas fritt över vatten kan sägas utgöra en del av allemansrätten, men det finns inte 

någon oinskränkt rätt att färdas så att omgivning eller djurliv störs. Förbättrad och 

tydligare information om denna del av allemansrätten i skärgård och naturhamnar 

är viktig. 

Informationen kan ges via foldrar till allmänhet, båtägare och andra som rör sig 

i kustoch skärgårdsområden. Tillsammans med Naturvårdsverket och Sjöfartsverket 

kan länsstyrelserna ta fram gemensamt informationsmaterial, exempelvis broschyrer 

och skyltar för de utpekade områdena. Informationen bör också presenteras 

på kartmaterial och hemsidor, i översiktplaner och Miljöatlas för Sverige. Spridning 

av information i vidare kretsar är av mycket stor betydelse för måluppfyllelsen. 

Det är önskvärt att hänsynsområden även uppmärksammas i båtsporttidningar 

och TV-reklam, på mässor och Internet. Länsstyrelserna, Naturvårdsverket och 

Sjöfartsverket bär gemensamt ansvaret för att behövlig information sprids. 

Det är viktigt att skapa positiva incitament och fortsätta att motivera fritidsbåtägare, 

särskilt nytillkomna till att använda mottagningsanläggningar och påverka 

attityd och beteende, inte minst genom bättre service och tillgänglig information. 

Det är också viktigt att informera och öka människors medvetenhet om miljöproblem 

som kan orsakas av toalettavfall, t.ex. genom: 

• information om toaletter i land 

• utmärkning av avfallsstationer på elektroniska sjökort 

• ökad information genom kampanjer och regelbundet uppdaterad information 

till såväl svenska som utländska båtägare för att främja nyttjandet av 

befintliga mottagningsanläggningar så att efterfrågan på sådana på sikt 

ökar. Lämpliga informationskanaler kan vara såväl de traditionella som 

t.ex. Sweaboat, Båtorganisationerna, Gästhamnföreningen och nya, t.ex. 

försäkringsbolag. 

128



Åtgärden innebär att flera olika informationsbehov förs samman. Sjöfartsverket 

ansvarar för de två första punkterna. För den tredje punkten ansvarar samtliga berörda 

parter. 

Konsekvenser: En plan för olika typer av kampanjer och informationsinsatser behöver 

upprättas och en beräkning av resursbehovet göras. 

Minska utsläppen av olja och andra skadliga ämnen till havet 

Det är angeläget att minska utsläppen från fritidsbåtar och olagliga utsläpp från 

handelssjöfarten. 


Beivrande av brott 

Oljeutsläpp till havs är fortfarande vanliga. Varje år upptäcks flera hundra oljeutsläpp 

inom svenska havsområden, de flesta genom Kustbevakningens flygspaning. 

De flesta sådana spill omfattar mindre än ett ton olja, men är ändå olagliga och görs 

troligen ofta avsiktligt. En fortsatt tillsyn bl.a. genom flygövervakning är nödvändig. 

Flygspaningen har medverkat till minskningen av oljeutsläpp, men fortfarande 

är risken att bli avslöjad liten och risken för straff ännu mindre. När ett utsläpp går 

att knyta till ett visst fartyg kan en vattenföroreningsavgift tas ut, men den är inte 

tillräckligt hög för att verka avskräckande. För att de ansvariga ska kunna fällas i 

domstol måste åklagaren kunna bevisa att oljan har släppts ut med avsikt, och det 

har bara lyckats i enstaka fall. Om företagsbot infördes skulle möjligheten till 

fällande dom öka. Det är också önskvärt att underlätta lagföring av utländska fartyg 

som släpper ut olja i svenska vatten. 

Berörda: Kustbevakningen, Sjöfartsverket, sjöfartssektorn 


Minska fritidsbåtarnas utsläpp av kolväten 

Fritidsbåtarnas utsläpp av kolväten kan minskas dels genom utfasning av gamla 

tvåtaktsmotorer t.ex. med hjälp av en skrotningspremie, dels genom övergång till 

alkylatbensin i tvåtaktsmotorer och mer miljöanpassade 2-taktsoljor för fritidsbåtar 

som redan använder alkylatbensin. För att detta ska lyckas behöver följande förändringar 

genomföras: 

• Priset på alkylatbensin är i dag för högt och bör sänkas t.ex. genom lägre 

energiskatt. 

• Tillgängligheten på alkylatbensin måste vara god. En mer rationell hantering 

med försäljning från pump behövs. 

129



• Informationen om varför man ska använda alkylatbränsle och bättre 2taktsoljor 

måste spridas. 

I Sverige finns ca 720 000 fritidsbåtar. Cirka 210 000 av dem har dålig förbränning 

32 . Mellan 20 och 30% av bränsleblandningen passerar då oförbränd genom 

motorn. En stor del av avgaserna, uppskattningsvis 50%, stannar i vattnet som små 

svävande vätskedroppar 33 . Uppskattningarna av utombordsmotorernas utsläpp 

varierar mellan 3 000 34 och 15 000 35 ton kolväten per år. De stora utsläppen från 

utombordarna sker under den tiden på året då många vattenorganismer är i föryngringsstadier 

och mycket mottagliga för påverkan. Utsläppen sker ofta på känsliga 

platser som lugna, grunda vikar. Även från luftföroreningssynpunkt är tidpunkten 

olycklig eftersom bildningen av marknära ozon då är som intensivast. 

Alkylatbensin minskar utsläppen av polyaromatiska kolväten (PAH) med 

80 - 90 % och kväveoxider med 30 - 60 procent. En fullständig övergång i alla 2takts 

utombordare skulle alltså minska utsläppen drastiskt. 

Det finns mycket starka hälso- och miljömässiga skäl för en övergång till alkylatbensin 

och miljöanpassade 2-taktsoljor i utombordsmotorer. Det ger förbättringar 

från hälsosynpunkt för båtföraren, från miljösynpunkt för vattenlivet inom känsliga 

områden och från luftföroreningssynpunkt för ozonbelastade jordbruks- och 

skogsområden. 

Alkylatbensin används i dag i relativt liten utsträckning, dels på grund av dålig 

tillgång vid sjömackar, dels på grund av att priset på alkylatbensin är högre än på 

vanlig bensin 36 . För att alkylatbensinen ska få den användning som är önskvärd av 

miljöskäl måste den bli mer tillgänglig, dvs. fler sjömackar måste erbjuda bränslet 

samtidigt som efterfrågan från fritidsbåtsägare måste öka. 

Berörda: Båtmiljörådet, Sjöfartsverket, fritidsbåtägare, marinor 

Konsekvenser: Som tidigare visats är den förslagna åtgärden ett mycket kostnadseffektivt 

sätt att minska 2-taktsmotorernas miljö- och hälsopåverkan. Sänkning av 

skatten har också lyfts fram som ett effektivt incitament för ökad användning av 

akrylatbensin. Den sänkning som genomförts är dock inte tillräcklig för den önskvärda 

övergången till det mer miljövänliga drivmedlet 37 . Ytterligare skattesänkning 

behövs. 

När det gäller tillgängligheten finns i dag 110 köpställen för alkylatbensin från 

pump på land. Tre av dessa är marinor (sjömackar). Längs med Stockholms skär- 

32 

SCB. Båtlivsundersökningen, 2004. 

33 

Ahlbom & Duus, Mindre gift på drift. Länsstyrelsen Västra Götaland. Rapport nr 1999:37. Göteborgsregionens 

kommunalförbund. 

34 

Båtmotorstrategin, Sjöfartsverket 2006. 

35 

Alkylatbensin till 2-taktsmotorer, Naturvårdsverket, regeringsuppdrag 2002. 

36 

Priset på alkylatbensin var i maj år 2007 13,42 kr per liter. 

37 

För mer utförlig beskrivning av kostnad och nytta av åtgärden, se Naturvårdsverket (2002) Alkylatbensin 

till 2-taktsmotorer. 

130



gårdskust finns 14 ställen där man kan tanka alkylatbensin från pump 38 . Ett sätt att 

få till stånd en bättre tillgänglighet till alkylatbensin vid mackar skulle kunna vara 

att kräva att större marinor alltid ska erbjuda också ett miljövänligt alternativ på 

samma sätt som bensinstationerna avkrävs detta enligt EG -regler. 

Till slut måste ändå en beteendeförändring hos fritidsbåtsägare till för att öka 

användningen av alkylatbensin i 2-taktsmotorer. Då har ytterligare information till 

fritidsbåtsägare och båtföreningar en viktig roll. Sjöfartsverket håller på att utarbeta 

en strategi för hur informationen till konsumenter om båtmotorers egenskaper kan 

förbättras och förtydligas för att stimulera till byte av från äldre och mindre miljövänliga 

motorer till nya och bättre. Strategin samverkar med Båtmiljörådets arbete. 

Detta samarbete kommer förhoppningsvis att mynna ut i brett förankrade förslag 

till styrmedel och åtgärder för att minska båtlivets miljöpåverkan. 

Inrätta områden med låg bullernivå 

Det arbete som länsstyrelserna satt igång bör fortsätta oförminskat för att delmålet 

ska nås. Även mer kunskap om undervattensbullers effekter på livet i havet är viktigt. 


Öka kunskapen om effekter av undervattensbuller 

Kunskapen om effekterna av ljudstörning på marina organismer är bristfällig. Det 

finns dock studier som visar att fiskar, fåglar och marina däggdjur kan vara känsliga 

för ljudstörning. Fortfarande vet vi inte hur känsliga t.ex. fiskar är för buller och 

vad buller har för betydelse för fiskens förmåga att överleva och fortplanta sig. Det 

saknas också kunskap om hur djupt ner i vattenmassan som påverkan av ljud från 

mänskliga aktiviteter förekommer. 

Antropogent undervattensbuller och dess inverkan på det marina djurlivet i 

kustområden undersöks i ett större forskningsprojekt. I ett första steg läggs tyngdpunkten 

på det buller som orsakas av fritidsbåtar och mindre, kommersiella fartyg, 

dvs. trafik utanför de stora farlederna. Det ligger väl i linje med Naturvårdsverkets 

internationella arbete både inom HELCOM och ASCOBANS. 

Berörda: Naturvårdsverket, Fiskeriverket, forskare 

Konsekvenser: Kostnaden för hela projektet uppskattas till ca 20 miljoner kronor. 

Finansiering från flera olika källor behövs. 

38 Kommentar Naturvårdsverket – Enheten för energi och transporter 2007-06-27. 

131




Utpekande av känsliga kustoch skärgårdsområden 

Länsstyrelserna i samråd med berörda parter tar fram förslag på känsliga kustoch 

skärgårdsområden, ”hänsynsområden” där begränsningar behövs för att säkerställa 

låg bullernivå. Denna process har påbörjats i flera län. Till år 2015 ska arbetet vara 

klart i samtliga kustlän. Åtgärden är en fortsättning på det arbete som länsstyrelserna 

har påbörjat med utgångspunkt i handlingsplanen för etablering av hänsynsområden 

i kustoch skärgårdsområden och som sträcker sig fram till 2010. Målet för 

det pågående arbetet är att till år 2010 ha inrättat minst tre pilotområden. 

För att minska bullernivåerna inom känsliga kustoch skärgårdsområden kan 

man framförallt införa hastighetsbegränsningar för sjötrafik, men också andra begränsningar 

kan vara aktuella. Med stöd av Sjötrafikförordningen (SFS 1986:300) 

får länsstyrelsen efter samråd med Sjöfartsverket meddela föreskrifter om fartbegränsning, 

förbud mot ankring eller begränsning i rätten att utnyttja ett vattenområde 

för båttävling, vattenskidåkning, dykning eller liknande sporter inom Sveriges 

sjöterritorium. Länsstyrelsen får också efter samråd med Sjöfartsverket och Naturvårdsverket 

meddela föreskrifter om andra begränsningar och förbud som avser 

rätten att använda ett vattenområde inom Sveriges sjöterritorium för fritidsbåtar, 

svävare, hydrokoptrar och andra liknande farkoster om föreskrifter behövs ur t.ex. 

miljösynpunkt. 

Ett förbud som riktar sig mot båtar som bullrar mer än vad som tillåts enligt CEmärkningskrav 

(SJÖFS 2005:4) skulle kunna införas för känsliga kustoch skärgårdsområden. 

I arbetet med hänsynsområden ingår även insatser för information, toalettavfall 

m.m. 

Berörda: Sjöfartsverket, länsstyrelser, båtlivsorganisationer, fritidsbåtägare 

Konsekvenser:De samhällsekonomiska kostnaderna för att införa hänsynsområden 

bedöms som mycket små. De områden som utses ska ha låga störningar, och det 

medför att bara mindre regleringar som kan ge samhällsekonomiska kostnader 

behöver införas. 

Först och främst handlar regleringarna om fartbegränsningar som i första hand 

kommer att påverka fritidsbåtar. Viss kommersiell skärgårdstrafik och turismverksamhet, 

som t.ex. uthyrning av vattenskotrar, kan i enstaka fall komma att påverkas. 

Om mer omfattande regleringar behövs kommer de att samordnas med att 

naturreservat bildas. 

Den samhällsekonomiska nyttan är svår att mäta, men består främst i utveckling 

av upplevelsevärden i form av tysta områden och bättre service till besökare 

inom områdena. Turistföretag som marknadsför upplevelser av ostörd skärgårdsnatur 

kan gynnas. Information ökar allmänhetens medvetande om den påverkan de 

har på land- och vattenmiljöer. Statsfinansiella kostnader uppstår för länsstyrelsernas 

arbete med att inrätta områden. De kan uppskattas till i snitt ca 100 000 kronor 

132



per område. Kostnader för informationsinsatser behandlas under åtgärden ”Informationskampanjer 

till fritidsbåtägare och allmänheten”. 

133

Referenser 



Inledning och Miljökvalitetsmålet 

Naturvårdsverket. Hav i balans samt levande kust och skärgård. Underlagsrapport 

till fördjupad utvärdering av miljömålsarbetet. Rapport 5321, okt 2003. 

Havsmiljökommissionen 2003. Havet – tid för en ny strategi. Slutbetänkande SOU 

2003:72. 

Regeringens proposition 1997/98:145. Svenska miljömål. Miljöpolitik för ett hållbart 

Sverige. 

Regeringens proposition 2000/01:130. Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier 

Regeringens proposition 2004/05:150. Svenska miljömål - ett gemensamt uppdrag. 

Regeringens skrivelse 2004/05:173. En nationell strategi för havsmiljön. 

Naturvårdsverket nov. 2005. Förändringar under ytan. Sveriges havsmiljö granskad 

på djupet. Monitor 19. Claes Bernes. 

Naturvårdsverket 2006. Aktionsplan för havsmiljön. 

Boverket, jan 2006. Vad händer med kusten? Erfarenheter från kommunal och 

regional planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden. 

Naturvårdsverkets hemsida 2007: miljöövervakning, www.naturvardsverket.se. 

Perry, A. L. et.al. 2005. Climate Change and Distribution Shifts in Marine Fishes. 

Science. 24 JUNE. VOL. 308. 1912-1915. 

Fiskeriverket, Resurs och miljööversikt, Ask & Westerberg, 2005 

Länsstyrelsen i Stockholms län. Verksamheten vid Informationscentralen för 

Egentliga Östersjön år 2006. Årsrapport 2006. 

Fiskeriverket. Miljömålen och fisket. Fiskeriverkets rapport om sitt sektorsansvar 

för miljömålsfrågor 2007. 

Livsmedelsverket. Risker med mat. 2007. www.slv.su. 

Delmål 1 om Skydd 

Naturvårdsverket 2000. Kust- och skärgårdsområden i Sverige. Bevarandestrategi. 

Rune Frizén. 

134



Naturvårdsverket 2006. Resultat och erfarenheter med att säkerställa fem nya marina 

naturreservat senast 2005. Redovisning av ett regeringsuppdrag. PM Naturvårdsverket 

2006. Dnr 312-427-04 Nv. 

Hjerpe J, U. Bergström, A-B. Florin och K. Grip, 2004; Bakgrundsmaterial för 

utredning av möjligheten att införa fiskestopp i ett skyddat marint område. 

Kustmiljön framtid. Erfarenheter från forskningsprogrammet SUCOZOMA. 2005. 

Boverket 2006. Vad händer med kusten? Erfarenheter från kommunal och regional 

planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden. 

Naturvårdsverket. Natura 2000 i Sverige. Handbok med allmänna råd. Naturvårdsverket 

Handbok 2003:9. 

Kustbiotoper i Norden, Hotade och representativa biotoper, NORD 2001:536. 

Naturvårdsverket och Fiskeriverket 2004. Utredning av möjligheten att införa fiskestopp 

i ett skyddat marint område. Rapport till Regeringen 2004-01-20 

Fiskeriverket 2006. Effekter av fredningsområden på fisk och kräftdjur i svenska 

vatten. Rapport till Regeringen 2006-02-21 

Delmål 2 och det nya målet för Varsamt brukande 

Riksantikvarieämbetets miljömålsstrategi, 2005. Strategi för kust och skärgårdens 

kulturarv och odlingslandskap. 

Boverket 2006. Vad händer med kusten? Erfarenheter från kommunal och regional 

planering samt EU-projekt i Sveriges kustområden. 


Fiskeriverket 2003 och 2004. Förutsättningar för och biologiska och ekonomiska 

konsekvenser av ett dumpningsförbud ur ett nationellt perspektiv såväl som ur ett 

EU-perspektiv. Delrapporter till Regeringen 2003-02-26 och 2004-02-26 

Fiskeriverket 2003 och 2004. Effekter av drivgarnsfisket och förslag om bifångstminskande 

åtgärder. Delrapporter till Regeringen 2003-02-26 och 2004-02-26 

Fiskeriverket 2005. Situationen beträffande arbetet med att minska skador och 

bifångster av säl och skarv. Strategi för problemens långsiktiga hantering. Rapport 

till regeringen 2005-11-081 

135



Fiskeriverket 2007. Effekter på småskaligt kustfiske avseende maximal bifångst av 

marina däggdjur. Rapport till regeringen 2007-03-01 

Lunneryd S-G, S Königson, N Sjöberg 2004. Bifångster av säl, tumlare och fåglar I 

det svenska yrkesfisket. Finfo 2004:8 

Delmål 5 Uttag av fisk 

Fiskeriverket 2003 och 2004. Analys av effekterna av ändrad trålgräns och betydelsen 

av bottentrålning för de marina ekosystemen. Delrapporter till Regeringen 

2003-02-26 och 2004-02-26 

Fiskeriverket 2005. Utvärdering och förslag om selektiva metoder för ett utökat 

selektivt fiske efter fettfenklippt lax och öring. Rapport till regeringen 2005-03-01 

Fiskeriverket 2006. Effekterna av utflyttad trålgräns på fisk och bottenfauna. Analys 

av ökad användning av passiva redskap innanför trålgränsen samt de ekonomiska 

konsekvenserna för näringen. Rapport till regeringen 2006-02-27 

Fiskeriverket 2004. Resurs- och miljööversikt 2004 




Fiskeriverket 2007. Vidareutveckling av indikatorer som skall användas i övervakningen 

rörande fiskbeståndens tillstånd i omgivande hav. Rapport till Regeringen 

2007-03-01 

Florin, A-B 2005. Platfishes in the Baltic Sea - a review of biology and fishery 

with a focus on Swedish conditions Finfo 2005:14 

Lundh, N. 2005. Förvaltningsformer - en översikt Finfo 2005:7 

ICES Journal of Marine Science, vol 62, 2005. 

OECD 2003. Environmental Indicators - development, measurement and use. 

http://www.oecd.org/env/ 

http://www.helcom.fi/groups/monas/en_GB/monas_main/ 

136



Delmål 6, 7 och förslag till nytt Sjöfartsmål 

Sjöfartsverkets sektorsrapport 2006. Sjöfartens utveckling. Redovisad 2007-02-28. 

Sjöfartsverkets underlagsrapport till den fördjupade utvärderingen av miljökvalitetsmålen 

(fu-08). Rapportering enligt miljömålsrådets riktlinjer. 2007-03-15. 

Sjöfartsinspektionens redovisning 2006-10-27 enl. Regleringsbrev 2006. Utsläpp 

av kemikalier från fartyg. 

Sjöfartsinspektionens redovisning 2006-05-31 enl. Regleringsbrev 2006. Mål avseende 

olycksrelaterade fartygsutsläpp. 

Centrum för biologisk mångfald 2004. Sveriges genomförande av Konventionen 

om biologisk mångfald med avseende på främmande arter och genotyper. 

Kustlänsstyrelsernas gemensamma redovisning av regeringsuppdrag 47 enligt regleringsbrev 

2006. Handlingsplan för etablering av hänsynsområden i kustoch 

skärgårdsområden. Februari 2007. 

Sjöfartsverket 2006 Utsläpp av toalettavfall från fritidsbåtar. Skrivelse 

Mikola, J., Miettinen, M. m.fl. 1994. The effects of disturbance caused by boating 

on survival and behavior of velvet scoter Melanitta fusca ducklings, Biol. Conservation 

67. 

SCB. Båtlivsundersökningen, 2004. 

HELCOM Report on Illegal Discharges Observed During Aerial Surveillance in 

2005; http://www.helcom.fi/stc/files/shipping/spills2005.pdf 

United Nations Environment Programme, Regional Seas Programme (2005): Marine 

litter – An analytical overview. 

OSPAR BDC 07/5/7-E. Draft Guidelines on How to Develop a Fishing-for-Litter 

Project. KIMO International. 

Marine Pollution Monitoring Management Group. The Impacts of Marine Litter. 

Report of the Marine Litter Task Team (MaLiTT), edited by: Tim Fanshawe, Environment 

Agency & Dr Mark Everard, The Natural Step. May 2002. 

OSPAR Pilot Project 2000-2006 on Monitoring Marine Beach Litter. Report 2007. 

Naturvårdsverkets hemsida; främmande arter. www.naturvardsverket.se 

http://www.frammandearter.se/ 

137

Hoffrén 2006. Ballastwater. 



Centrum för biologisk mångfald. Sveriges genomförande av Konventionen om 

biologisk mångfald med avseende på främmande arter och genotyper, , Dnr: 2004- 

02-22. 

Ahlbom & Duus 1999. Mindre gift på drift. Länsstyrelsen Västra Götaland Rapport 

nr 1999:37. Göteborgs regionens kommunalförbund. 

Sjöfartsverket 2006. Båtmotorstrategin. 

Naturvårdsverket, regeringsuppdrag 2002. Alkylatbensin till 2-taktsmotorer. 

Förslag till nytt delmål om Restaurering 

Fiskeriverket och Naturvårdsverket 2005. Storskaliga rekryteringsskador hos Östersjöns 

kustfiskebestånd. Rapport till regeringen 2005-12-01 

Ljunggren, L, A Sandström, G Johansson, G Sundblad. 2004. Rekryteringsskador 

hos Östersjöns kustfiskbestånd. Finfo 2005:5. 

Ståhl, J. 2007. Essential Fish habitats. The importance of Coastal Habitats for Fish 

anf Fisheries. Doktorsavhandling Göteborgs universitet. 

Pihl, L. et.al. 1995. Recent increases of filamentous algae in shallow Swedish bays: 

Effects on the community structure of epibentic fauna and fish. Neatherland journal 

of aquatic Ecology 29(3-4): 349-358. 

Pihl, L., Modin, J. and Wennhage, H. 2005. Relating plaice (Pleuronectes platessa) 

recruitment to detoriating habitat quality: effects of macroalgal blooms in coastal 

nursery grounds. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences, 62: 1184- 

1193. 

Strömstad kommun. Projekt Friskare hav, www.stromstad.se 

Riksantikvarieämbetet 2004. Indikatorer för levande kust och skärgård. Rapport 

2004:3 

138



Bilaga 1 Områden som ingår i underlag 

för bedömning av skydd av kustoch 

skärgårdsområden med höga naturvärden 

(befintligt delmål 1) 

Internationellt utpekade områden 

BSPA – Baltic Sea Protected Areas (HELCOM) 

MPA – Marine Protected Areas (OSPAR) 

Ramsar – områden som ingår I Våtmarkskonventionen 

• Haparanda skärgård BSPA 

• Umeälvens delta RAMSAR 

• Holmöarna BSPA 

• Kronören BSPA 

• Höga Kusten BSPA 

• Axmar BSPA 

• Gräsö – Singö BSPA 

• Stora Nassa – Svenska Högerna BSPA/RAMSAR 

• Bullerö – Bytta BSPA 

• Fifång – Askö – Hartsö BSPA 

• Södra Bråviken – Svensksundviken RAMSAR 

• St Anna – Missjö BSPA 

• Värnanäs skärgård BSPA 

• Kopparstenarna – Gotska Sandön – Salvorev BSPA 

• Gotland ostkust RAMSAR 

• Ölands östkust RAMSAR 

• Ottenby RAMSAR 

• Torhamns skärgård BSPA/RAMSAR 

• Listerby skärgård RAMSAR 

• Bräkne – Hoby skärgård RAMSAR 

• Mörrumsån – Pukaviksbukten RAMSAR 

• Falsterbo – Måkläppen BSPA/RAMSAR 

• Lundåkrabukten BSPA/RAMSAR 

• Kullaberg – Skälderviken BSPA/RAMSAR 

• Hallands Väderö BSPA 

• Träslövsläge – Morups Tånge RAMSAR 

• Getterön RAMSAR 

• Kungsbackafjorden BSPA/MPA 

• Nordre älvs estuarium MPA/RAMSAR 

• Gullmarn MPA 

• Stigfjorden RAMSAR 

• Kosterfjorden - Väderöarna MPA 

139



Övriga BSPA / MPA områden som inte räknas in i delmålet 

för skydd av kustoch skärgårdsområden 

Hoburgs bank BSPA 

Lilla Middelgrund BSPA/MPA 

Fladen BSPA/MPA 

140

Hav i balans 

samt levande kust 


Underlagsrapport till fördjupad 

utvärdering av miljömålsarbetet 

Hav i balans samt levande kust och skärgård är ett av 

de 16 miljökvalitetsmål som ska visa vägen till ett ekologiskt 

hållbart samhälle inom en generation. Miljökvalitetsmålen 

och delmålen är antagna av riksdagen och 

ska fungera som riktlinjer för det konkreta miljöarbetet. 

Rapporten för Hav i balans samt levande kust och 

skärgård utgör underlag till regeringens andra fördjupade 

utvärdering av miljökvalitetsmålen. Innehållet beskriver 

miljöns tillstånd idag, hur miljön har påverkats 

och vad som orsakat detta. Åtgärder inom området 

diskuteras – vilka åtgärder som genomförts och vilka 

ytterligare insatser som behövs för att nå målen. 

Ytterligare åtgärder krävs både nationellt och 

internationellt för att nå miljökvalitetsmålet till år 

2020. Belastningen på kust och havsmiljö kvarstår eller 

intensifi eras. Den ökande exploateringen av kusten påverkar 

kustvattenbiotoper med förlust av livsmiljöer och 

förändring av artsammansättning som följd. Trycket 

på fi skresursen kan ha orsakat ett regimskifte i ekosystemen. 

Dessutom medför alltfl er oljetransporter från 

ryska och baltiska hamnar en ökad risk för oljeolyckor. 

Spridningen av främmande arter med sjöfarten 

behöver åtgärdas. 

Rapporten är ett underlag för Miljömålsrådets 

samlade rapport till regeringen under våren 2008 om 

arbetet med att nå Sveriges miljömål. 

RAPPORT 5770 


ISBN 978-91-620-5770-1 

ISSN 0282-7298 

MILJOMAL.NU 

Naturvårdsverket SE-106 48 Stockholm. Besöksadress: Stockholm - Valhallavägen 195, Östersund - Forskarens väg 5 hus Ub, Kiruna - Kaserngatan 14. 

Tel: +46 8-698 10 00, fax: +46 8-20 29 25, e-post: natur@naturvardsverket.se Internet: www.naturvardsverket.se Beställningar Ordertel: +46 8-505 933 40, 

orderfax: +46 8-505 933 99, e-post: natur@cm.se Postadress: CM-Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma. Internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln

pdf 1,6 MB - Naturvårdsverket

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?