Nucleus nr 2, 2005

Nr 2/2005 

NUCLEUS 

Nucleus 2/2005 33

Innehåll 

2 

5 Inledare 

Huset och överbyggnaden 

6 Ny SKI-föreskrift om fysiskt skydd 

Skärpta krav och ökad förmåga att upptäcka hot 

14 SKI kräver analys av risker under avställning 

Mänskligt felhandlande dominerar riskbilden 

18 Förståelse av korrosionsmekanismer viktiga för säkerhetsanalysen 

Studier av långsamma processer kräver fantasi 

20 Korrosionsstudier av kapslingsmaterial 

Oxidationsförlopp studeras i realtid 

24 Utveckling och skärpta krav vid oförstörande provning 

Kvalificering av provning ger ökad tillförlitlighet 

28 Förbättrat skydd av känsliga objekt 

Biometrisk kontroll – ett sätt att möta nya hot 

Omslagsbilden: När man ser den förfallna ladan på omslaget inser man att en idyll snabbt kan förvandlas 

till en mardröm. Till en del torde det bero på den omgivande miljön. Men i det här fallet är det nog människan 

som är ”boven”. Den fallfärdiga ladan används här symboliskt då den kan sägas utgöra en gemensam 

nämnare för artiklarna i denna tidning (läs mer i ”Inledaren” på sid 5). 

Foto: © Sören Fröberg 2005 

Nucleus 2/2005

4 

14 

28 

Nucleus 2/2005 

Ny SKI-föreskrift om fysiskt skydd 

Avställning - en risk att räkna med 

Biometri och skärpt tillträdeskontroll 

3

4 

NUCLEUS 

Redaktör 

Raoul Hellgren 

Ansvarig utgivare 

Anders Jörle 

Redaktionskommitté 

Lars Bennemo, Lars van Dassen, Ninos 

Garis, Lars Hildingsson, Eric Häggblom, 

Gustaf Löwenhielm, Peter Merck, Bertil 

Moberger, Leif Pettil, Per-Olof Sandén 

och Öivind Toverud. 

Layout 

Raoul Hellgren 

Tryck 

Intellecta Tryckindustri, 

Solna 

Upplaga 

5.000 exemplar 

ISSN-nummer 

ISSN 1104-4578 

Adress 

Nucleusredaktionen, SKI 

106 58 Stockholm 

Telefon 

Vx 08-698 84 00 

Direkt 08-698 84 32 

Telefax 

08-661 90 86 

E-post 

nucleus@ski.se 

Webbplats 

www.ski.se 

Artiklar i Nucleus utgår ofta från 

FoU-projekt och deras tillämpningar 

vid Statens kärnkraftinspektion, SKI. 

Tidningen bidrar därmed till SKI:s 

information när det gäller att sprida 

ny kunskap om risker och säkerhetshöjande 

åtgärder. Målgrupper är i 

första hand lokala säkerhetsnämnder, 

anställda i kärn kraftsbranschen, 

forskare, beslutsfattare, media och en 

intresserad allmänhet. Författarna 

svarar själva för innehållet i sina 

artiklar. Materialet får användas fritt 

om källan uppges. För illustrationer 

och bilder krävs dock skriftligt tillstånd 

från upphovsrättsinnehavaren. 

F&U-Magazinet Nucleus ges sedan 1990 ut av Statens kärnkraftinspektion. 

Tidningens utgivning fi nansieras genom SKI:s särskilda forskningsanslag. 

Eftersom en av de bärande idéerna bakom utgivningen är 

att sprida ny kunskap om kärnteknisk risk och säkerhetshöjande åtgärder 

är det gratis att prenumerera på Nucleus. Tidningen är därmed ett 

komplement till SKI:s övriga information, t.ex. den på www.ski.se. 

Statens kärnkraftinspektions huvuduppgift är att kontrollera att de som 

har tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet uppfyller de krav som 

ställs i myndighetens författningar och i de övergripande lagarna på 

området. 

För att kunna övervaka att svensk kärnteknisk verksamhet är säker 

krävs en hög kompetensnivå hos personalen samtidigt som man är 

öppen för att kontinuerligt ta in ny kunskap. Därför bedriver SKI ett 

omfattande forsknings- och utvecklingsarbete som främst spänner över 

områdena reaktorsäkerhet, kärnavfallsäkerhet och icke-spridning. 

SKI:s anställda forskar inte själva utan låter externa uppdragstagare, 

t.ex. konsultföretag, universitet och högskolor, genomföra forskningen. 

På vissa områden är SKI beroende av utländska uppdragstagare då 

det fi nns begränsad tillgång på forskare med kärnteknisk kompetens i 

Sverige – särskilt sådana som står oberoende från kärnkraftsindustrin. 

Forskningsresultaten redovisas vanligen i serien ”SKI Rapport.” En 

annan kanal är F&U-Magazinet du just håller i handen. 

SKI:s forskningsbudget för innevarande budgetår uppgår till 72,7 miljoner 

och fördelas på forskningsområdena enligt diagrammet nedan: 

Stöd högskolor, SKC, NKS 

16% 

Beredskap 

2% 

Tillsynsstrategi/verks.utv. 

0,5% 

Nukleär icke-spridning 

4% 

Kärnavfallssäkerhet 

18% 

Övrigt 

5% 

Forskningsbudget 2005 

Totalt 72,7 Mkr 

Säkerhetsvärdering 

1% 

Processkontroll Svåra haverier 

1% 

7% 

Säkerhetsanalys 

3% 

MTO 

9% 

Kärnbränsle 

9% 

Material och kemi 

5% 

Hållfasthet 

7% 

Kontroll och provning 

4% 

Termohydraulik 

8% 


Huset och överbyggnaden 

Visuell kontroll, ett väl beprövat provningsinstrument. När det gäller huset 

på omslaget kan vi dock klart konstatera att något gått snett. Här har kontrollen 

inte fungerat. I alla fall har signalerna inte gått fram om att något 

borde göras - skyndsamt. Kanske skulle nedbrytningen kunnat stoppas om 

ett kraftfullare provningsverktyg satts in tidigare. 

När jag såg nämnda byggnad på väg till golfbanan fick jag kalla kårar. Hur 

är det med mitt eget hus – byggt för snart femtio år sedan?! Visserligen har 

jag bytt någon tegelpanna då och då, men hur ser det ut därunder? Ja, svaret 

skulle snart uppenbara sig. 

Tomtar på loftet har vi alla hört talas om. Men hur är det med ekorrar? Jo, 

det var just det jag höll på att få in på loftet. 

Under den till synes perfekta ytan hade en ekorre bestämt sig för att sätta 

bo. Sitt skafferi hade han tänkt fälla in i mitt tak. Täckpappen var forcerad 

på fem ställen. Tack vare gammeldags byggteknik med ett solitt spånttak 

hade dock ekorren stött på patrull. Jag skall inte gå vidare in på ekorrens 

status utan bara konstatera att nu är takpappen, läkten och teglet utbytt. 

Den självupplevda händelsen ovan kan sägas sammanfatta innehållet i detta 

nummer: 

Först av allt kan vi konstatera att med ett bristfälligt skalskydd går det inte 

att skydda verksamheten innanför de väggar som återstår. Läs därför Stig 

Isakssons artikel på sid 6 ff om SKI:s nya föreskrifter kring fysiskt skydd. 

I en annan läsvärd artikel skriver Lars Bennemo, sid 14 ff att SKI kräver 

analys av risker under avställning. Att detta hus varit avställt länge och att 

riskerna är uppenbara krävs ingen fantasi för att inse. 

Chistina Lilja skriver på sid 18 ff att förståelse av korrosionsmekanismer är 

viktiga för säkerhetsanalysen. Vad mer behöver sägas?! 

Hur man kan använda elektrokemisk impedansspektroskopi för att studera 

oxidationsförlopp (läs nedbrytning) i realtid är temat för en studie Stefan 

Forsberg gjort. Läs mer på sid 20 ff. 

Peter Merck beskriver i sin artikel, sid 24 ff hur den oförstörande provningsverksamheten 

och kvalificeringsmetoderna utvecklats under tio år. Hade 

Peter spelat golf och passerat detta hus för tio år sedan kanske han hade 

kunnat leda in ägaren på ett annat spår. 

Det leder oss fram till den sista artikeln. Även om överbyggnaden varit klanderfri 

och skalskyddet intakt tvingas vi i dag inse att känsliga objekt behöver 

ett bättre skydd. Läs Lars-Olov Strömbergs artikel på sid 28 ff om hur införandet 

av biometriska kontrollmetoder kan vara ett sätt att möta nya hot. 

Som vanligt ser jag fram emot dina synpunkter på detta nummer och vad du 

vill att vi skall skriva om i framtiden. 

Inledare Raoul 

Hellgren 

redaktör 

telefon 08-698 84 32 


Ny SKI-föreskrift om fysiskt skydd 

Skärpta krav och ökad 

6 

Av Stig Isaksson 

Artikelförfattaren är inspektör på Statens kärnkraftinspektion med särskilt ansvar 

för det fysiska skyddet. Han har dessutom varit projektledare i arbetet med att ta 

fram nya myndighetsföreskrifter på området. 

Det fysiska skyddet av kärntekniska 

anläggningar i Sverige kan sägas ha två 

övergripande syften. Dels gäller det att 

bidra till den allmänna säkerheten genom 

att förebygga att medvetna handlingar 

leder till radiologiska olyckor, dels handlar 

det om att skydda kärnämnen från obehörig 

befattning som ett led i att stoppa 

spridningen av kärnvapen. De kärntekniska 

anläggningarna måste därför dimensionera 

sitt skydd så att de klarar av att 

möta en hotbild som varierar över tiden. 

Bland annat mot den bakgrunden har SKI 

de senaste åren arbetet intensivt med att 

revidera regelverket. De nyligen antagna 

föreskrifterna om fysiskt skydd av kärntekniska 

anläggningar har redan successivt 

börjat tillämpas trots att de inte träder i 

kraft förrän om ett drygt år. 

Statens kärnkraftinspektion, SKI skall enligt lagen 

om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) utöva 

tillsyn över att svenska kärntekniska anläggningar 

har ett tillräckligt fysiskt skydd. Skyddet, som är en 

kombination av tekniska, organisatoriska och administrativa 

åtgärder, syftar dels till att förebygga att 

obehörigt intrång, sabotage eller andra antagonistiska 

handlingar leder till radiologiska olyckor, dels 

till att förhindra obehörig befattning med kärnämne 

eller kärnavfall. 

30 års erfarenhet av fysiskt skydd 

Redan i mitten av 1970-talet startade SKI en arbetsgrupp 

för att arbeta fram bestämmelser för fysiskt 

skydd av kärnkraftverk. De anvisningar som då togs 

fram har fram till i dag utgjort krav för det fysiska 

skyddet. När detta tidiga arbete startade kunde arbetsgruppen 

formulera tre övergripande frågor; 

• Vad skall man skydda sig emot? 

• Hur ser angriparen ut? 

• Vilken skyddsfilosofi skall vi ha? 

- inga lätta frågor att besvara. 


förmåga upptäcka hot 

Efter omfattande analyser och kontakter med 

såväl kärnkraftindustrin som polisen och andra 

myndigheter, inom och utom landet, formulerades 

svaren på dessa övergripande frågor i en intern 

föredragningspromemoria daterad 1978. Huvudförfattaren 

Paul Ek var den som då ledde SKI:s arbetsgrupp 

och sedermera föredrog ärendet för SKI:s 

styrelse den 13 december samma år. I promemorian, 

om anvisningar för fysiskt skydd av kärnkraftverk, 

konstaterades bland annat: 

”De typer av angrepp man behöver beakta är, 

stöld av klyvbart material, sabotage, samt terrorism. 

Terrorism är den händelse som bör vara dimensionerande 

för det fysiska skyddet. Angriparen kan bestå 

av en eller flera personer som har kunskap om 

anläggningens utformning och dess tekniska funktion. 

Han kan vara beväpnad och ha tillgång till 

sprängämne och han kan ha hjälp av någon inifrån 

anläggningen en s.k. insider.” 

Vidare beskrevs i promemorian de åtgärder som 

tillståndshavarna förutsattes vidta för att: a) detektera 

ett angrepp, b) försvåra för och fördröja en an- 


gripare samt slutligen c) neutralisera ett hot eller 

angrepp. Dessutom slogs det fast i promemorian att 

polisen har en väsentlig roll i händelse av ett angrepp 

mot ett kärnkraftverk. 

Ett omfattande samarbete mellan SKI och polisen 

hade pågått under senare delen av 1970-talet för 

att komma till samsyn om och skapa förutsättningar 

för att polisen skulle kunna ingripa och bistå tillståndshavarna 

vid ett angrepp. 

Föredragningen för SKI:s styrelse resulterade i 

att anvisningarna fastställdes och från januari 1979 

kom de att utgöra villkor i respektive kärnkraftreaktors 

drifttillstånd. 

Under första halvan av 1980-talet fastställdes 

sedan också anvisningar för fysiskt skydd av dåvarande 

AB ASEA-ATOM:s kärnbränslefabrik i Västerås 

och Studsvik Energiteknik AB:s kärntekniska 

anläggningar i Studsvik. Dessa anvisningar baserades 

på anvisningarna för kärnkraftverk men var 

anpassade till de verksamheter som de gällde för. 

Även dessa anvisningar kom att utgöra villkor i respektive 

anläggnings drifttillstånd. 

Fordonshindren 

nedan är ett exempel 

på hur kärnkraftverken 

redan anammat 

kraven i den nya föreskrifterna 

om fysiskt 

skydd av kärntekniska 

anläggningar. Utöver 

ett förstärkt områdesskydd 

omfattar 

föreskrifterna såväl 

tekniska som organisatoriska 

åtgärder. 

Foto: OKG AB © 

7

På bilden nedan kan 

man se hur Oskarshamns 

kärnkraftverk 

placerat ut fordonshinder 

runt ett 

av blocken. Denna 

åtgärd är bara en 

del av skalskyddet 

som skall hindra 

obehörigt intrång. 

8 

Foto: OKG AB © 

Som denna korta historiska återblick visar har 

frågan om fysiskt skydd av kärntekniska anläggningar 

funnits på SKI:s och följaktligen även kärnkraftindustrins 

dagordning under lång tid. Likaledes 

finns det en mångårig erfarenhet av dessa frågor 

bland de berörda. Vidare skulle det visa sig att den 

tidiga arbetsgruppen varit mycket framsynta i sin 

analys och baserade sina anvisningar på en struktur 

som håller än i dag. 

Nya föreskrifter 

Den 24 augusti 2005 beslutade SKI:s styrelse om 

nya föreskrifter (SKIFS 2005:1) om fysiskt skydd 

av kärntekniska anläggningar. Beslutet hade föregåtts 

av mer än fem års arbete med att se över de 

förutsättningar som skall vara dimensionerande för 

föreskrifterna (dimensionerande hotbild) och vilka 

åtgärder som skulle vidtas till följd av detta. En annan 

viktig del av processen innan beslutet kunde tas 

var att ta fram utkast till föreskrifter och kommunicera 

dessa med berörda tillståndshavare och myndigheter 

för att avslutningsvis ta in synpunkter på de 

föreslagna föreskrifterna i en bred formell remiss. 

För att förstå de nya föreskrifterna fullt ut behövs 

möjligen ännu en historisk återblick som beskriver 

föreskriftsarbetet och den omfattande process som 

föregick det nyligen fattade beslutet i SKI:s styrelse. 

Varför nya föreskrifter? 

SKI hade tre huvudsakliga skäl till att ta fram nya föreskrifter 

om fysiskt skydd av kärntekniska anläggningar. 

Det främsta skälet var att SKI bedömde att 

hotsituationen hade förändrats sedan anvisningarnas 

tillkomst - en bedömning som kom att bekräftas på 

ett obehagligt sätt de närmaste åren. Dessutom behövde 

bestämmelserna om fysiskt skydd samlas på 

ett överskådligt sätt och göras generellt tillämpliga 

för samtliga berörda anläggningar. 

Vidare hade de internationella rekommendationerna 

om fysiskt skydd av kärnämne och kärntekniska 

anläggningar som det internationella atomenergiorganet 

IAEA publicerar utvecklats avsevärt. 

Det fanns således behov av att anpassa det svenska 

regelverket till den internationella normen på området. 

Dimensionerande hotbild 

Sedan SKI:s anvisningar om fysiskt skydd av kärnkraftverk 

kom till i slutet av 1970-talet har begreppet 

dimensionerande hotbild (design basis threat) 

etablerats bland annat i de internationella rekom- 


”...Den dimensionerande 

hotbilden är en 

bedömning av vilka 

hot eller händelser de 

kärntekniska anläggningarna 

skall vara 

skyddade mot dels för 

att förebygga en radiologisk 

olycka dels 

förhindra obehörig 

befattning med kärnämne 

eller kärnavfall...” 

mendationer om fysiskt skydd som IAEA publicerar. 

Begreppet dimensionerande hotbild förklaras på 

följande sätt i den konsekvensutredning som SKI tagit 

fram för de nya föreskrifterna om fysiskt skydd: 

”Den dimensionerande hotbilden är en bedömning 

av vilka hot eller händelser de kärntekniska 

anläggningarna skall vara skyddade mot dels för 

att förebygga en radiologisk olycka dels förhindra 

obehörig befattning med kärnämne eller kärnavfall. 

Den är utformad så att förändringar i den reella hotbilden 

kan ske utan att anläggningarna för den skull 

måste förändra sitt skydd för att möta dessa och 

samtidigt ge anläggningsinnehavarna en långsiktig 

grund för att utforma lämpliga skyddsåtgärder. 

Den dimensionerande hotbilden skall inte förväxlas 

med den reella hotbild som råder vid varje givet 

tillfälle. Den reella hotbilden varierar över tiden och 

är i princip endast giltig den dag den beskrivs.” 

Även om begreppet inte användes i SKI:s ursprungliga 

anvisningar så innehöll den information 

som förväntas av en dimensionerande hotbild. 

Händelser i vår omvärld 

På sensommaren 2001 hade SKI:s arbete med de 

nya föreskrifterna framskridit så långt att en reviderad 

dimensionerande hotbild tagits fram och ett 

första utkast till föreskrifter hade formulerats. De 

tragiska händelserna i USA i september samma år 

förändrade dock på ett ögonblick förutsättningarna 

för det pågående föreskriftsarbetet. 

ENSRA bildas 

I oktober 2001 möttes representanter för myndigheter, 

med ansvar för fysiskt skydd av kärntekniska 


anläggningar, från Belgien, Frankrike, Storbritannien, 

Tyskland och Sverige i Bonn för att på tyskt 

initiativ diskutera hur händelserna i USA påverkat 

det fysiska skyddet av kärntekniska anläggningar i 

våra respektive länder. Vi utbytte erfarenheter om 

såväl omedelbara konkreta åtgärder som behovet av 

översyn av våra nationella dimensionerande hotbilder 

för att på sikt förstärka det fysiska skyddet. 

Mötet blev startpunkten för ett etablerat samarbete 

mellan numera åtta länders myndigheter i 

frågor om fysiskt skydd. Samarbetet sker i form av 

informations- och erfarenhetsutbyte under förtroendefulla 

former vid återkommande möten. Hösten 

2004 etablerades European Nuclear Security Regulators 

Association, ENSRA formellt vid ett möte i 

Madrid. Gruppens nästa möte äger rum i oktober 

2005 i Sverige med SKI som värd. Samarbetet 

inom ENSRA har gett SKI en god inblick i och information 

om hur andra länder hanterar frågor om 

fysiskt skydd. Detta gäller såväl utformning av regelverk 

som konkreta åtgärder som vidtas vid olika 

typer av kärntekniska anläggningar. 

I sammanhanget kan också nämnas att Internationella 

atomenergiorganet, IAEA sedan länge hade 

planerat att genomföra en veckolång konferens i 

Wien i november 2001 om bland annat fysiskt skydd 

av kärnämne och kärntekniska anläggningar. Händelserna 

i New York medförde att konferensen omedelbart 

förlängdes med ytterligare en dag för att ge 

möjlighet att diskutera och utbyta erfarenheter om 

möjliga åtgärder för att förebygga att kärnteknisk 

verksamhet utsattes för liknande terrorangrepp. 

Morfologisk analys – reviderad 

dimensionerande hotbild 

SKI valde att göra en omstart i föreskriftsarbetet 

hösten 2001 genom att på nytt se över den dimensionerande 

hotbilden i ljuset av händelserna i USA. 

Vi valde att använda en metod som Totalförsvarets 

forskningsinstitut, FOI utvecklat för att med 

datorstöd modellera komplexa problemställningar 

– morfologisk analys. Förutom metodstöd från FOI 

etablerades en arbetsgrupp med erfarenhet och kunskap 

kring frågor som kontraterror, internationell 

terrorism, bekämpning av grov kriminalitet samt 

säkerhetspolitik. I arbetet deltog även experter från 

SKI på beredskapsfrågor, reaktorsäkerhet och fysiskt 

skydd samt representanter från Säkerhetspolisen, 

Rikskriminalpolisen samt FOI. 

Resultatet av gruppens arbete blev ett datoriserat 

scenariolaboratorium som SKI kunde använda för 

att studera olika scenarier i form av angrepp mot 

kärntekniska anläggningar. Med detta som underlag 

formulerade SKI ett utkast till dimensionerande 

hotbild som efter samråd med de myndigheter som 

deltagit i arbetsgruppen fastställdes av SKI och dokumenterades 

i en promemoria i maj 2003 . 

Den reviderade dimensionerande hotbilden är en 

utveckling av de händelser och hot som beskrivs i 

anvisningarna för fysiskt skydd av kärnkraftverk. 

9

Tillträdeskontroll i 

form av kortläsarstyrdarotationsgrindar 

vid ett av 

de kärnkraftverk i 

utlandet som SKI besökte 

i samband med 

föreskriftsarbetet. 

Foto: Stig Isaksson © 

10 

Baserat på händelser och förändringar i vår omvärld 

förutses en mer våldsam angripare med delvis andra 

syften än vad som tidigare varit fallet. Bland annat 

är det uppenbart att antagonistiska händelser kan få 

snabbare förlopp än vad som hittills förutsatts. Sammanfattningsvis 

medför den reviderade dimensionerande 

hotbilden skärpta krav på det fysiska skyddet 

av kärntekniska anläggningar. 

Som framgått gavs inte berörda tillståndshavare 

möjlighet att delta i arbetet med att revidera den 

dimensionerande hotbilden. Så snart den fastställts 

bjöds berörda tillståndshavare in till ett möte där 

SKI och representanter från de myndigheter som 

deltagit i arbetsgruppen presenterade resultatet och 

beskrev processen som låg till grund för det. Vid 

mötet gavs tillståndshavarna möjlighet att ställa frågor 

om och diskutera den dimensionerande hotbilden. 

Syftet med mötet var att skapa förståelse och 

acceptans för de förutsättningar som skulle ligga till 

grund för de kommande föreskrifterna om fysiskt 

skydd. 

Dialog med tillståndshavarna 

Så snart den dimensionerande hotbilden fastställts 

kunde arbetet med att ta fram ett första utkast till 

föreskrifter och allmänna råd ta förnyad fart. I slutet 

av november 2003 fick tillståndshavarna möjlighet 

att under hand lämna skriftliga synpunkter på ett utkast 

till föreskrifter och allmänna råd. De synpunkter 

som då kom fram ledde till den omarbetning av 

föreskrifternas struktur som beskrivs nedan. 

Kategorisering av anläggningar 

Från att ha haft en uppsättning krav som skulle tilllämpas 

på samtliga berörda tillståndshavare tog 

SKI fram en modell för att dela in de kärntekniska 

anläggningarna i tre kategorier utifrån anläggningarnas 

verksamhet. I SKI:s konsekvensutredning ges 

följande beskrivning av indelningen i kategorier: 

“Verksamheten vid de anläggningar som omfattas 

av föreskriftsförslaget är av olika karaktär och 

det kärnämne eller kärnavfall som hanteras, lagras 

eller bearbetas vid anläggningarna är av olika slag 

och form. Det är därför inte rimligt att ställa samma 

krav på åtgärder för fysiskt skydd på alla berörda 

anläggningar. Således har SKI, efter förslag från 

flera tillståndshavare, tagit fram en modell för kategorisering 

av anläggningar. Anläggningarna har 

delats in i tre kategorier utgående från en sammanvägd 

riskbedömning. Denna bedömning utgår från 

den dimensionerande hotbild som SKI tagit fram, 

SKI-PM 2003:07, och baseras på: 


• Risken för att ett sabotage mot eller skadegörelse 

på anläggningen leder till ett radioaktivt utsläpp 

• Risken för kärnvapenspridning i händelse av 

stöld av kärnämne från anläggningen 

• Risken för att kärnämne eller kärnavfall från 

anläggningen används för direkt bestrålning, 

kontamination eller utspridning” 


Fortsatt dialog 

Det omarbetade föreskriftsförslaget med allmänna 

bestämmelser för samtliga anläggningar och specialanpassade 

bestämmelser för respektive kategori 

av anläggning mottogs i huvudsak positivt. SKI:s 

arbete gick då vidare med att ta fram en konsekvensutredning 

för de föreslagna föreskrifterna. 

I mars 2005 skickades föreskriftsförslaget och 

konsekvensutredningen ut på en bred formell remiss 

till berörda tillståndshavare, myndigheter, 

kommuner och länsstyrelser, totalt ca 50 remissinstanser. 

I början av juni kunde SKI sammanställa 

remissvaren som samstämmigt välkomnade de föreslagna 

föreskrifterna. Samtliga synpunkter och förslag 

till ändringar som framkommit under remissen 

samt SKI:s värdering av remissvaren dokumenterades 

i en rapport. Remisskommentarerna medförde 

några mindre justeringar och kompletteringar av 

såväl föreskrifterna som de allmänna råden. Som redan 

nämnts beslutade SKI:s styrelse den 24 augusti 

2005 om de nya föreskrifterna om fysiskt skydd av 

kärntekniska anläggningar. 

Vad innebär föreskrifterna? 

Föreskrifterna och de allmänna råden innebär på 

vissa områden en skärpning och utvidgning av befintliga 

regler för att främst möta en förändrad hotsituation 

i samhället. På andra områden dokumenteras 

krav som redan tillämpas antingen genom befintliga 

anvisningar om fysiskt skydd eller individuella beslut 

eller genom tillståndshavarnas redovisningar 

vilka myndigheten har godkänt. Att föra in dessa 

krav i föreskrifterna innebär således ingen skärpning 

i förhållande till gällande krav, men med generella 

föreskrifter får kraven en enhetlig tillämpning, 

blir mer transparenta och kan på ett överskådligt sätt 

kommuniceras med olika intressenter. Detta ligger i 

linje med regeringens uppdrag till SKI att utforma 

ändamålsenliga regler. 

SKI har därför under senare år arbetat intensivt 

med att dels revidera vissa befintliga föreskrifter 

dels ta fram föreskrifter på nya områden. För att 

garantera att såväl nya som reviderade föreskrifter 

skall få en enhetlig utformning och hålla en hög 

kvalitet i övrigt har SKI etablerat en föreskriftsgrupp 

bestående av jurister och representanter från 

tillsynsavdelningarna. Gruppen har till uppgift att 

granska föreskriftsförslag innan de kommuniceras 

utanför myndigheten, presenteras för SKI:s rådgivande 

nämnder eller underställs SKI:s styrelse för 

beslut. Gruppens breda representation ger förutsättningar 

för såväl en allsidig belysning av föreskrifts- 

”...Anläggningarna 

har delats 

in i tre kategorier 

utgående från en 

sammanvägd riskbedömning. 

Denna 

bedömning utgår 

från den dimensionerandehotbild 

som SKI tagit 

fram...” 

förslag som en garant för kvalitet och kontinuitet i 

SKI:s föreskrifter. 

Kärntekniklagen 

Föreskrifterna gäller för samtliga anläggningar som 

har tillstånd enligt kärntekniklagens femte paragraf. 

Detta innebär att anläggningar med mycket varierande 

verksamheter omfattas av bestämmelserna 

som t.ex. kärnkraftverk, kärnbränslefabrik, förvaringsanläggningar 

för använt kärnbränsle, anläggningar 

för behandling av kärnavfall och vissa institutioner 

på högskolor och universitet som hanterar 

mindre mängder av kärnämne. 

Allmänna bestämmelser 

Paragraferna 1-12 i föreskrifterna gäller för samtliga 

berörda anläggningar och innebär bland annat att 

samtliga personer som deltar i verksamheten vid anläggningarna 

skall vara pålitliga och lämpliga från 

säkerhetssynpunkt. Säkerhetsskyddslagstiftningens 

bestämmelser om säkerhetsprövning, med i förekommande 

fall kontroll mot uppgifter i belastnings- 

och misstankeregister s.k. registerkontroll, skall således 

tillämpas på de personer som är verksamma 

vid de kärntekniska anläggningarna. 

En helt ny bestämmelse om IT-säkerhet har införts. 

Den innebär att åtgärder skall vidtas för att 

skydda datoriserade system av betydelse för anläggningens 

säkerhet mot obehörig åtkomst och dataintrång. 

I takt med att allt fler mjukvarubaserade system 

införs vid t.ex. kärnkraftverken har SKI bedömt 

det som nödvändigt att ställa krav på åtgärder för att 

skydda dessa system. 

Förstärkta skyddsbarriärer 

Skyddet för att förebygga obehörigt intrång i anläggningarna 

är uppbyggt kring flerfaldiga skydds- 

11

12 

Snabbfakta om fysiskt skydd 

Den första paragrafen i SKI:s föreskrifter 

(SKIFS 2005:1) om fysiskt skydd av kärntekniska 

anläggningar beskriver syftet med det 

fysiska skyddet på följande sätt: 

”Dessa föreskrifter gäller åtgärder som 

krävs för att dels skydda kärntekniska anläggningar 

mot obehörigt intrång, sabotage 

eller annan sådan påverkan som kan medföra 

radiologisk olycka dels för att förhindra 

obehörig befattning med kärnämne eller 

kärnavfall, s.k. fysiskt skydd. Föreskrifterna 

omfattar bestämmelser om tekniska, organisatoriska 

och administrativa åtgärder.” 

I korthet består det fysiska skyddet av följande 

åtgärder: 

• Fysiska barriärer bland annat i form av 

stängsel och robusta byggnadskonstruktioner 

för att förebygga och förhindra obehörigt 

intrång till anläggningsområdet, byggnader 

och utrymmen som innehåller viktig utrustning 

eller där kärnämne eller kärnavfall 

hanteras eller förvaras. 

• Personell bevakning; bevakningspersonal 

som har till uppgift att kontrollera att 

otillåtna föremål inte förs in i anläggningen 

(säkerhetskontroll), kontrollera personers 

behörighet, verifiera larm och försvåra, 

fördröja och om möjligt förhindra obehörigt 

intrång. 

• Teknisk övervakning som syftar till att 

tidigt upptäcka obehörigt intrång i anläggningens 

olika delar. Den bevakningstekniska 

utrustningen består bland annat av larmdetektorer 

och tv-kameror som är anslutna 

till en bevakningscentral där anläggningen 

övervakas dygnet runt. 

• Rutiner för att tillse att bevakningsteknisk 

utrustning fungerar som avsett. 

• Rutiner och teknisk utrustning för att 

kontrollera att otillåtna föremål inte förs in i 

anläggningen (säkerhetskontroll). 

• Rutiner och teknisk utrustning för tillträdeskontroll 

så att endast behöriga personer 

ges tillträde till anläggningens olika delar. 

Tillträdet kontrolleras genom personliga 

tillträdeshandlingar samt dörrar, grindar och 

rotationsgrindar som är styrda av kortläsare. 

• Rutiner för att endast personer som är 

lämpliga ur säkerhetssynpunkt ges tillträde 

till anläggningen s.k. säkerhetsprövning. 

• Rutiner för att skydda uppgifter om anläggningens 

säkerhetsåtgärder från obehörig 

åtkomst. 

Det är således en kombination av åtgärder 

som sammantaget utgör det fysiska skyddet 

och som tillsammans skall förebygga att 

antagonistiska handlingar leder till radiologisk 

olycka eller stöld av kärnämne eller 

kärnavfall. 

barriärer, s.k. områdesskydd och skalskydd. Vid 

samtliga anläggningar innebär föreskrifterna skärpta 

krav på dessa skyddsbarriärer. Vid kärnkraftverken 

måste t.ex. fordonsbarriärer uppföras för att förhindra 

att motorfordon forcerar områdesskyddet. Dessutom 

kommer skyddet av t.ex. reaktorbyggnaderna 

vid kärnkraftverken att behöva förstärkas för att de 

händelser och hot som ryms inom den dimensionerande 

hotbilden skall kunna hanteras. 

Bättre förmåga att upptäcka intrång 

Den filosofi som tillämpas för det fysiska skyddet 

baseras på att det vid anläggningarna finns en god 

förmåga att tidigt detektera obehörigt intrång. Föreskrifterna 

ställer krav på att det vid de flesta anläggningar 

skall finnas larmdetektorer i såväl områdesskyddet 

som skalskyddet. Dessa detektorer är 

sedan anslutna till kameror som övervakar larmsektionerna. 

All bevakningsteknisk utrustning är ansluten 

till en bevakningscentral där särskilt utbildade 

operatörer dygnet runt övervakar vad som händer 

vid anläggningen. De nya föreskrifterna innebär 

skärpta krav på såväl bevakningsteknisk utrustning 

som förmågan att upptäcka intrång. 

Skärpt tillträdeskontroll 

De nya föreskrifterna ställer också krav på att kontrollera 

att otillåtna föremål inte tas in i anläggningen 

(säkerhetskontroll). Som exempel på sådana 

föremål kan nämnas vapen och explosiva varor. 

Vid t.ex. kärnkraftverken kommer utformningen 

av säkerhetskontrollen av personer att påminna om 

de kontroller som vi vant oss vid som flygpassagerare 

under senare år dvs. rutinmässig användning 

av metalldetektorer och bagageröntgenutrustning. 

Dessutom införs motsvarande kontroller av de fordon 

som skall passera in på bland annat kärnkraftverken. 

Åtgärder i kontrollrummet 

Kontrollrummen på kärnkraftverken skall vidare 

vara bättre skyddade mot obehörigt intrång. Dessutom 

skall förberedande åtgärder vidtas som, om 

verksamheten i kontrollrummet hotas, gör det möjligt 

att ta reaktorn till säkert läge och blockera manöverfunktioner 

för att slutligen utrymma kontrollrummet. 

Reaktorns fortsatta kylning skall sedan 

kunna upprätthållas och övervakas från annan plats 

i anläggningen. 

Återstående frågor 

I slutskedet av föreskriftsarbetet tvingades SKI konstatera 

att det inte var möjligt att ta med bestämmelser 

om skydd av vissa utrymmen som innehåller 

utrustning som är nödvändig för att upprätthålla säkerhetsfunktioner 

och konsekvenslindrande system 

s.k. vitala och säkert tillslutna utrymmen. En av 

förklaringarna till det var att det behövdes mer tid 

för att studera på vilket sätt de föreslagna åtgärderna 

kunde påverka reaktorsäkerheten i övrigt. SKI avser 

att återkomma med förslag om åtgärder för att 


skydda dessa utrymmen i en komplettering till den 

nya föreskriften. 

Polisens roll 

Som nämnts inledningsvis har polisen en viktig 

roll vid ett brottsligt angrepp mot en kärnteknisk 

anläggning, nämligen som beväpnad insatsstyrka. 

Närmast berörs polismyndigheterna i de län där de 

kärntekniska anläggningarna är belägna samt den 

Nationella Insatsstyrkan vid Rikskriminalpolisen. 

Samarbetet mellan tillståndshavarna och polismyndigheterna 

fungerar i huvudsak mycket bra. Polisen 

genomför också återkommande utbildningar av sin 

personal vid anläggningarna där även gemensamma 

övningar med verkens personal genomförs. 

Den nya dimensionerande hotbilden bör fortsättningsvis 

vara dimensionerande även för den insatsberedskap 

som polismyndigheterna måste upprätthålla. 

SKI har inte möjlighet att ställa krav på 

polisen, därför pågår sedan en tid en dialog mellan 

SKI och polismyndigheterna för att komma fram 

till en lämplig framtida utformning av polisens insatsberedskap 

vid ett angrepp mot en kärnteknisk 

anläggning. En arbetsgrupp bestående av representanter 

från tillståndshavare och polismyndigheter 

har också bildats och den skall innan utgången av 

2005 lämna förslag på åtgärder för att insatsberedskapen 

vid en händelse skall vara tillräcklig. Den 

detaljerade utformningen av insatsberedskapen bör 

sedan göras i nära samverkan mellan respektive tillståndshavare 

och polismyndighet. 

100% säkerhet finns inte! 

Man måste vara medveten om att det inte går att 

uppnå ett hundraprocentigt skydd oavsett vilka åtgärder 

som vidtas. Således måste man acceptera att 

man inte kan ha ett fullständigt skydd mot händelser 

som ligger utanför den dimensionerande hotbilden. 

De nya föreskrifterna tar dock höjd för mycket allvarliga 

händelser och hot som SKI bedömer att de 

kärntekniska anläggningarna skall kunna hantera. 

Andra länder 

Som redan sagts har SKI under föreskriftsarbetet 

noga studerat hur det fysiska skyddet är utformat i 

andra länder med motsvarande kärnenergiprogram. 

Vi har ägnat särskilt intresse åt hur det ser ut i andra 

europeiska länder. SKI bedömer att med de nya föreskrifterna 

kommer svenska kärntekniska anläggningar 

att ha ett fysiskt skydd som står sig väl i en 

internationell jämförelse. 

Från krav till åtgärder 

Av sekretesskäl går det inte att i detalj beskriva de 

åtgärder som vidtas för att skydda anläggningarna 

mot antagonistiska händelser och hot. Det som beskrivits 

ovan är exempel på områden där nuvarande 

krav skärpts och där det fysiska skyddet kommer att 

förstärkas som en följd av de nya föreskrifterna. 

Huvuddelen av de föreskrivna åtgärderna skall 

vara införda den 1 januari 2007. Under tiden fram 


till ikraftträdandet kommer tillståndshavarna successivt 

att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla 

föreskrifterna. Vissa mer omfattande åtgärder 

skall vara införda den 1 januari respektive 1 oktober 

2008. 

De ändringar som skall göras vid anläggningarna 

skall efter en säkerhetsgranskning i två steg av 

tillståndshavaren anmälas till SKI innan de genomförs. 

SKI har då att ta ställning till om myndigheten 

skall granska anläggningsändringarna eller om de 

bedöms uppfylla gällande krav. Slutligen skall den 

aktuella utformningen av det fysiska skyddet dokumenteras 

i en plan för fysiskt skydd som även den 

skall anmälas till SKI. 

SKI kommer i sin tillsyn att noggrant följa tillståndshavarnas 

arbete med att införa de nya föreskrifterna. 

Även om de nya föreskrifterna föregåtts 

av ett omfattande arbete är det först när föreskrifterna 

är beslutade som arbetet med att omsätta kraven 

i konkreta åtgärder kan starta på allvar. 

Baserat på de preliminära analyser som tillståndshavarna 

kunnat göra uppskattar SKI att de 

sammanlagda kostnaderna för nödvändiga investeringar 

till följd av föreskrifterna kommer att uppgå 

till ca en miljard kronor. Till det kommer ökade årliga 

löpande kostnader i storleksordningen 10-15% 

av investeringskostnaderna. Det bör dock noteras 

att det finns stora osäkerheter i dessa bedömningar 

som först klarnar när mer detaljerade analyser kunnat 

göras. 

Avslutningsvis kan konstateras att tillståndshavarna 

står inför en stor utmaning de kommande åren 

och SKI har en stor tillsynsutmaning framför sig! 

Stig Isaksson 

Ett balanserat fysiskt skydd eftersträvas. Obehörigt intrång 

via kylvattenintagets silstation måste också förebyggas. 

Foto: Peter Arkeholt 

13

SKI kräver analys av risker under avställning 

Mänskligt felhandlande 

14 

Av Lars Bennemo 

Artikelförfattaren är verksam som utredare på 

enheten för anläggningssäkerhet 

vid Statens kärnkraftinspektion 

Under den senaste tioårsperioden 

har stora resurser lagts på att 

analysera och minimera de risker 

som finns då en reaktor är avställd 

för revision med bland annat 

bränslebyte. Samtliga svenska 

anläggningar har också genomfört 

någon typ av avställningsanalys 

i enlighet med kärnkraftinspektionens 

”Föreskrifter om säkerhet 

i kärntekniska anläggningar” 

(SKIFS 2004:1). För närvarande 

pågår dessutom uppdateringar av 

analyserna vid flera anläggningar 

utifrån de senaste rönen om risker 

vid avställning. 

Den enskilt främsta orsaken till risk för 

härdskada under avställning utgörs av 

mäskligt felhandlande. Detta förhållande 

att en mängd aktiviteter pågår samtidigt 

med ett stort antal människor i anläggningen 

ger ett signifikant bidrag till riskbilden. 

Aktiviteterna kan, om de utförs 

felaktigt, generera inledande händelser 

till haverisekvenser. Exempel på detta är 

underhållsaktiviteter som kan leda till att 

reaktorn töms på vatten eller bränder som 

sätter säkerhetssystemen ur funktion. 

Vidare är aktiviteterna under avställning 

inte lika förutsägbara som under effektdrift, 

vilket beror på att de inte alltid 

är styrda av instruktioner i lika hög grad 

som händelser under drift. 

Ändrad bedömningsgrund 

Historiskt sett har riskerna vid den årliga 

servicen och bränslebytena inte bedömts 

på samma systematiska sätt som gällt för 

riskhanteringen under drift. En avställd 

reaktor där den nukleära klyvningsprocessen 

stoppats har länge inte ansetts kunna 

orsaka några allvarliga konsekvenser för 

omgivningen ur strålningssynpunkt. Med 

tiden har dock denna uppfattning ändrats. 

Flera faktorer bidrar till risken för 

härdskada under revision, som t.ex. otillgängliga 

säkerhetsrelaterade system, 

mänskliga ingrepp före och efter inledande 

händelser och otillgängliga passiva 

fysiska barriärer. Det är bland annat mot 

denna bakgrund som SKI i sin författningssamling 

tar upp kravet på att risker 

under avställning analyseras. 

Under avställningsfasen genomförs, 

förutom bränsleförflyttningar och bränslebyte, 

även service och underhåll på anläggningens 

system och komponenter. För 

att det ändå ska vara möjligt att koppla in 

nödvändiga säkerhetssystem när anläggningarna 

ställs av elektriskt finns det alltid 

en elektrisk matning till komponenter 

som behövs för anläggningens säkerhet. 

Jämfört med när anläggningen går i 

effektdrift och producerar elektricitet är 

dock antalet tillgängliga säkerhetssystem 

färre. Å andra sidan så är den nukleära effekten 

nedstyrd till ett minimum och de 

flesta rörsystem, som under drift innehåller 

vatten och ånga under högt tryck, 

är trycklösa vilket minskar risken att en 

oönskad händelse leder till allvarliga konsekvenser 

på anläggningen eller omgivningen. 

Samma riskbild 

Redan i mitten av 1980-talet visade studier 

genomförda av Framatome, för franska 

tryckvattenreaktorer, att riskerna för 

en allvarlig bränsleskada under avställning 

var i samma storleksordning som den 

under driftperioden. Efter den franska studien 

har ett antal internationella analyser 

bekräftat detta resultat. Rapporter kring 

händelser som inträffat under revisionsavställningar 

visar samma tendens. 

Avställningsanalyser genomfördes i 

Sverige först som relativt enkla kvalitativa 

bedömningar av riskerna och de barriärer 

som förhindrade oönskade händelser. 

Med dessa analyser gick det att peka ut 

scenarier som kunde vara riskabla om de 

barriärer som fanns tillgängliga felade eller 

var bortkopplade. Däremot kunde man 

inte med barriärmetoden sätta sannolikheter 

på de risker som utvärderades. 

Varierande indata 

Under senare år har de svenska kärnkraftverken 

genomfört mer eller mindre om- 


dominerar riskbilden 

fattande analyser både för ned- och uppgångsfaserna 

samt avställningsperioden. 

Numera genomförs analyserna med hjälp 

av PSA, (sannolikhetsbaserad säkerhetsanalys), 

och metodiken görs så lik analyserna 

för driftperioden som möjligt. 

Eftersom riskerna vid drift i första 

hand styrs av fel som har en teknisk orsak 

och avställningsriskerna domineras 

av mänskliga fel, är indata till analyserna 

dock mycket olika. 

I moderna PSA-studier eftersträvas så 

stor realism som möjligt, varför man noggrant 

modellerar systemotillgängligheter, 

alla möjligheter att i efterhand korrigera 

gjorda misstag samt också fysikaliska variabler. 

På senare år har dessutom en allt 

större del av insatserna lagts på att bedöma 

sannolikheten för att operatörer och 

anläggningspersonal gör misstag i olika 

situationer vilka kan resultera i händelsekedjor 

som äventyrar säkerheten. 

Av den anledningen görs också riskanalyser 

av avställningsperioden anläggningsspecifi 

ka. Detta med tanke på 

att revisionsperioden kan genomföras och 

styras på vitt skilda sätt, även för i övrigt 

lika anläggningar. 

Studier i två steg 

PSA-studier för revisionsperioden utförs 

i två steg. I det första steget görs en analys 

av sannolikheten att en härdskada ska 

uppkomma. I nästa steg görs en beräkning 

av hur mycket radioaktivitet som kommer 

att släppas ut till omgivningen om en härdskada 

har inträffat. Dessa studier benämns 

nivå 1 respektive nivå 2. 

De fl esta studier som genomförts i 

Sverige och även internationellt analyserar 

risken för härdskada. Vid analys av ris- 

Såväl reaktortank som 

inneslutning kan vara 

öppna mot omgivningen 

under perioder av 

avställningen. Om en 

händelse skulle inträffa 

som gör att reaktorhärden 

tappar sin vattentäckning, 

fi nns i detta 

läge ingen barriär som 

håller inne radioaktiviteten 

som frigörs vid en 

bränsleskada. 

Bilden är hämtad från 

reaktorinneslutningen på 

Ringhals 2. 

Foto: Hallands Bild © 


Med traversen i reaktorhallen 

lyfts tunga 

objekt, som stora 

pumpar och reaktortanklock, 

under revisionen. 

Om en sådan 

komponent tappas så 

att säkerhetssytem 

skadas eller bassängerna 

dräneras på 

vatten kan reaktorn 

tappa sin resteffektkylning. 

I långtidsförloppet 

leder utebliven 

resteffektkylning till 

avtäckning av härden 

och därmed härdskada 

– om inte det 

bortkokade vattnet 

kan ersättas. 

Bilden visar rektorhallen 

i Barsebäck. 

Foto: Pierre Mens © 

ker under avställning kan dock även andra 

konsekvenser än härdskada analyseras. 

Exempel på sådana konsekvenser är: 

• kokning eller uppvärmning i härden 

eller bassänger 

• oönskad lokal kriticitet i reaktorhärden 

• kall övertryckning av reaktortanken 

(som kan leda till sprickbildning) 

• incidenter med tappade tunga föremål 

som skadar vital utrustning 

• kontaminerad personal 

Flera av sekvenserna ovan leder i långtidsförloppet 

till härdskada varför analyserna 

i praktiken inte skiljer sig så mycket 

åt. Incidenter som kall övertryckning och 

tunga lyft kan orsaka brott på rörsystem 

eller reaktortank vilket i sin tur leder till 

förlust av kylvatten och därmed härdskada. 

Även uppvärmning av bassänger 

leder i långtidsförloppen till förlust av 

vatten genom avkokning vilket resulterar 

i härdskada. 

16 

Dränering av vatten 

Avtäckning av det radioaktiva bränslet 

kan ske genom att reaktortanken dräneras 

på vatten. Detta orsakas av att systemet 

öppnas felaktigt under härdens nivå, exempelvis 

ventilöppning eller ett brott på 

systemet under härdnivån. En annan orsak 

till avtäckning av härden är utebliven 

kylning av reaktorvattnet. Om vattnet får 

koka bort under en längre period utan att 

nytt tillförs leder detta till att reaktorbränslet 

friläggs och en härdskada uppstår. En 

ytterligare konsekvens av uppvärmning 

av vattnet är dessutom att pumpar kan 

haverera på grund av effekterna av det 

varma vattnet. 

Härdskador under revisionen kan också 

uppkomma på grund av att en brand uppstår 

i anläggningen, vilken i sin tur slår ut 

möjligheten att kyla bränslet. Eftersom 

brännbart material förs in i anläggningen 

under revisionen samt att brandcellers in- 

tegritet bryts, kan en brand rent teoretisk 

få allvarliga konsekvenser. 

Öppen inneslutning 

Under revisionen är också den inneslutning 

som omger reaktorn öppen under 

långa perioder eftersom en hel del människor 

och utrustning passerar ut och in 

genom densamma. Om en händelse skulle 

inträffa som gör att reaktorhärden tappar 

sin vattentäckning finns i detta läge ingen 

barriär som håller inne radioaktiviteten 

som frigörs vid en härdskada. 

För att identifiera inledande händelser 

som kan ge upphov till härdskada eller 

andra oönskade effekter kan flera olika 

angreppssätt användas. Eftersom ett flertal 

internationella och nationella studier numera 

har genomförts används regelmässigt 

erfarenheter och statistik från dessa. 

En viktig del i förberedelserna för att 

göra en analys av avställningens risker är 

dock att gå igenom hur revisionen genom- 


förs. En kartläggning görs därför i nära 

samarbete med erfaren driftpersonal där 

alla momenten under såväl nedstyrningen 

av effekten som själva revisionen och inte 

minst effektuppgången gås igenom. Av 

erfarenhet känner man dessutom sedan 

tidigare till de mest signifikanta känsliga 

sekvenserna som kan leda till oönskade 

scenarier. 

Mänskligt felhandlande 

Som nämndes inledningsvis dominerar 

mänskligt felhandlande riskbilden för 

härdskador under avställning. Detta av 

den enkla anledningen att många människor 

befinner sig i anläggningen under revisionen 

och att dessa utför en stor mängd 

mäskliga ingrepp i samband med service 

och underhåll på viktiga system och komponenter. 

Mänskligt felhandlande kan orsakas av 

brist på instruktioner, vaga tekniska specifikationer, 

dålig handledning, avvikelser 

i samband med underhåll, dålig kunskap 

om vilka risker som föreligger under avställning 

eller avsaknad av träning (till 

exempel simulatorträning) för avställd 

reaktor. 

Att sätta sannolikheter på mänskligt 

handlande har av många tidigare ansetts 

vara alltför otillförlitligt för att vara användbart. 

Likväl görs numera alltmer detaljerade 

modeller för att kunna använda 

bedömningarna i PSA. En viktig ingrediens 

i dessa sammanhang blir därför känslighets- 

och osäkerhetsanalyser som visar 

hur förändringar i indata slår mot slutresultatet. 

Mänskligt felhandlande kan delas in i 

tre grupper: 

1. Mänsklig påverkan före en inledande 

händelse. Med detta avses att orsaker 

till att komponenter felar är mänsklig 

påverkan via test och underhåll. 

2. Mänsklig påverkan som en inledande 

händelse. Här avses att mänskliga fel 

t.ex. i koordinering kan leda till inledande 

händelser. 

3. Ingrepp efter en inledande händelse. 

Varvid avses ingrepp som görs för att 

häva en uppkommen situation. 

Under förberedelserna inför en avställningsanalys 

görs en genomgång med personalen 

där man söker komma fram till 

en bedömning av vilka möjliga fel samt 

”...På senare 

år har avställningsanalyser 

med hjälp av 

PSA bekräftat 

att sekvenser 

som har få 

barriärer mot 

oönskade händelser 

också 

kan bidra signifikant 

till risken 

för härdskada. 

Dessutom har 

vissa svagheter 

och beroenden 

som varit svåra 

att upptäcka 

utan dessa 

systematiska 

analyser identifierats...” 

korrigerande åtgärder som kan göras i 

olika situationer. Här tas anläggningspersonalens 

erfarenhet tillvara genom att 

intervjuer genomförs med nyckelpersoner 

som utför service på anläggningarna likväl 

som med kontrollrumspersonal. 

Med utgångspunkt från resultaten från 

genomgången med personalen sätts sannolikheter 

för felhandlingar som kan resultera 

i oönskade scenarier. I dessa bedömningar 

vägs flera faktorer in såsom 

risken att kunna göra fel utan att det upptäcks 

direkt. Även svårighetsgraden på ingreppet 

bedöms liksom den tid som finns 

till förfogande för ingreppet, m.m. 

Sannolikheterna används därefter som 

indata för de scenarier som bedöms kunna 

resultera i allvarliga konsekvenser. 

Svagheter identifierade 

I Sverige genomförde Vattenfall de första 

systematiska analyserna på avställningsfasen 

i slutet av 1980-talet och början på 

1990-talet på en kokvattenreaktor respektive 

en tryckvattenreaktor. I dessa analyser 

bedömdes styrkan hos barriärerna och 

det antal av dem som fanns tillgängliga, 

mot ett antal i förväg definierade oönskade 

händelser som framförallt kunde leda till 

härdskada. 

Trots att analyserna genomfördes med 

begränsade resurser och förenklade analysmetoder 

kunde flera svaga sekvenser 

identifieras både för tryckvattenreaktorn 

och för kokvattenreaktorn. Svagheterna i 

sekvenserna var inte okända för driftpersonalen 

men eftersom konsekvensen av 

händelser under avställning på den tiden 

inte bedömdes lika allvarligt som idag, 

genomfördes arbetena under revisionen 

regelmässigt, i stort sett oförändrade år 

efter år. 

Ökad säkerhet med PSA 

På senare år har avställningsanalyser med 

hjälp av PSA bekräftat att sekvenser som 

har få barriärer mot oönskade händelser 

också kan bidra signifikant till risken för 

härdskada. Dessutom har vissa svagheter 

och beroenden som varit svåra att upptäcka 

utan dessa systematiska analyser 

identifierats. 

Som resultat av analyserna har både 

arbetssätt och rena konstruktionsmässiga 

förändringar på de svenska anläggningarna 

genomförts som ytterligare ökat säkerheten 

under revisionerna. 

Exempel på förändringar i arbetssätt är 

att arbeten under härdnivå som kan resultera 

i utsläpp av stora mängder vatten från 

reaktortanken, numera utförs med reaktorinneslutningen 

stängd. Dessutom begränsas 

i stor utsträckning övriga arbeten 

som pågår parallellt med dessa. 

Ett ytterligare resultat av analyserna är 

att haveriinstruktioner som hanterar olika 

oönskade scenarier numera används och 

tränas i simulator. 

Lars Bennemo 


Förståelse av korrosionsmekanismer viktiga 

Studier av långsamma 

18 

Av Christina Lilja 

Artikelförfattaren är 

ansvarig för frågor kring 

kapsel och inkapsling av 

använt bränsle 

på Avdelningen för 

Kärnavfallssäkerhet 

vid Statens kärnkraftinspektion. 

Att järn kan rosta fort, det vet alla som 

har glömt trädgårdsredskap ute eller 

har använt kättingar till båtar och bojar. 

Koppar är däremot ett material som inte 

reagerar med luft och vatten så lätt, och 

har därför valts som material i höljet till 

den kapsel som skall användas för slutförvaring 

av använt kärnbränsle. Koppar 

korroderar dock, men mycket långsamt, 

och koppartak får t.ex. grön färg så småningom, 

men hur snabbt går det egentligen 

och under vilka betingelser kan koppar 

korrodera? 

Ett gemensamt problem när man skall studera långsamma 

processer är att det är svårt att visa att teorier 

om mekanismerna stämmer. Accelererade metoder 

där man påskyndar förloppen är därför ett lämpligt 

angreppssätt när man söker blicka in i framtiden. 

Till exempel kan man ha högre temperatur, högre 

koncentration av ”skadliga ämnen” eller kraftigare 

Den karakteristiska gröna (f)ärgen på koppartaken 

härintill är resultatet av en korrosionsprocess där 

bland annat syret i luft och vatten långsamt bryter ner 

materialet. Koppar är ändå ett mycket motstådskraftigt 

ämne som på grund av sina egenskaper är tänkt 

att omgärda det använda kärnbränslet i ett slutförvar. 

Bilden föreställer en vy över Helsingborg. 

Foto: © Christer Fredriksson/Naturbild AB 

belastning. Samtidigt gäller i alla fall att man måste 

förstå mekanismerna för att förstå ifall och vilka 

processer man snabbar upp i ett accelererat test. 

Exkluderande demonstration 

Ett annat sätt att hantera korrosionsfrågorna för kopparkapslarna 

är att demonstrera att de miljöer som 

finns i slutförvaret skiljer sig så mycket från de miljöer 

där korrosion kan uppträda att korrosion inte 

blir något problem. 

Hur man skulle kunna använda denna ”exclusion 

principle” för spänningskorrosion har behandlats i 

ett forskningsprojekt SKI bedriver på VTT i Finland. 

Detta projekt tillsammans med flera andra SKI-projekt 

låg till grund för den workshop om kopparkorrosion 

som SKI anordnade i slutet av april i år. 

Den ingår för övrigt i en serie av workshopar som 

SKI anordnar inför granskningen av de ansökningar 

om att få bygga en inkapslingsanläggning och ett 

slutförvar för använt bränsle som Svensk Kärnbränslehantering 

AB, SKB, planerar lämna 2006 

respektive 2008. 

Till workshopen hade SKI bjudit in både forskare 

som arbetar med SKI-finansierade forskningsprojekt 

och andra internationella experter inom området. 

Var och en av de inbjudna deltagarna var ombedda 

att förbereda en presentation av sitt special- 


för säkerhetsanalysen 

processer kräver fantasi 

område, men med särskild tillämpning på slutförvar. 

De hade också i förväg fått delar av det digra 

material SKB tagit fram. 


Vidgade gränser med fantasi 

Den första dagen ägnades åt de förberedda presentationerna, 

och åt att formulera frågor till SKB. Här 

krävdes både fantasi och diskussion för att föreställa 

sig vilka miljöer och situationer som kopparkapseln 

skulle kunna utsättas för. 

Till den andra dagen var SKB och deras experter 

inbjudna. På förmiddagen presenterade SKB sin 

syn på kunskapsläget om kopparkorrosion, och på 

eftermiddagen var det dags att ställa frågor. 

Diskussionen på sådana här möten blir stundtals 

mycket fördjupad i detaljer, men frågorna lyfts 

också upp och sätts in i sitt sammanhang i säkerhetsanalysen 

av långsiktig säkerhet för slutförvaret. 

Den sista halva dagen ägnade SKI och de inbjudna 

forskarna åt att summera vad som sagts 

under de olika presentationerna, vilka frågor SKB 

besvarat och inte, och vad detta innebär för SKI:s 

fortsatta arbete. 

Granskningsförberedelser 

Konceptet med workshopar som en förberedelse 

inför kommande granskningar har kärnavfallsav- 

delningen på SKI använt och utvecklat sedan 2002. 

Workshoparna har alla handlat om de tekniska barriärerna 

i slutförvaret (kapslar, bentonit och återfyllning), 

men med olika fokus. Berget som barriär 

behandlas i uppföljningen av SKB:s platsundersökningar. 

Den första workshopen, i november 2002, behandlade 

egenskaper hos både kapsel och bentonit, 

vilket var ett nytt grepp. Det var väldigt givande att 

låta forskare från respektive område få ta del av arbetssätt 

och resultat från ”andra sidan” av det som 

många gånger bara är ett randvillkor. 

Framgången med denna sammandragning ledde 

till att SKI i november 2003 arrangerade en workshop 

kring tillverkning och kontroll av kapslar och 

bentonit. Därefter anordnades i maj 2004 en workshop 

kring långtidsförsök och i november gjordes 

en djupdykning i frågor om långtidsegenskaper hos 

bentonit. 

Viktigt förarbete 

För att få ut mycket av dessa workshopar krävs en 

hel del förberedelser från både SKI och deltagarna: 

inläsning och presentationer, förberedelse av frågor 

till SKB som sedan ”vässas” i arbetsgrupper. Efter 

genomförd workshop dokumenteras arbetet i en SKI 

Rapport. 

19

20 

Faktaruta 

Utvärdering och slutsatser 

Vilka frågor behandlades då på denna korrosionsworkshop 

och kunde några slutsatser dras? Slutsatserna 

är inte färdigformulerade (rapportskrivningen 

pågår), men vi kan sammanfatta ämnena som diskuterades: 

− allmän korrosion, som kräver tillgång på syre, 

begränsas just därför till korta tidsperioder 

− lokal korrosion – här råder fortfarande olika uppfattningar 

om hur den skall beskrivas: som ojämn 

allmän korrosion, som korrosion under skikt 

(”underdeposit corrosion”) eller som mer tydliga 

gropar som kan åsättas ett maximalt djup 

− sulfi der reagerar otvivelaktigt med koppar, och 

då blir frågan hur mycket, var och i vilken form 

dessa uppträder 

− mikrobiell korrosion – handlar nu mer om mikrobernas 

möjlighet att överleva i bentoniten än om 

korrosionsmekanismer 

− spänningskorrosion kräver tre faktorer: rätt 

potential, rätt miljö och dragspänningar, men 

fortfarande har man inte helt kunnat utesluta 

att en situation kan uppstå som är gynnsam för 

denna korrosionstyp 

− något mer esoteriskt diskuterades även t.ex. jordströmmar, 

galvanisk korrsion och radiolytiska 

effekter, men utan att ges någon större roll. 

Nya kunskaper 

För att sammanfatta denna workshop så gav den 

precis som de andra workshoparna nya kunskaper 

på fl era plan. Först förstås rent fackmässigt där korrosionsmekanismer 

vändes och vreds på. Till det 

kan läggas en ordentlig genomgång och diskussion 

av SKB:s arbete – samt inte minst viktigt – ett förstärkt 

kontaktnät med forskare som kan stödja SKI 

med spetskompetens. 

Christina Lilja 

• Rost är benämningen på en järnförening, 

FeO(OH), som uppstår när järn kommer i 

kontakt med fukt och syre. Det är alltså bara 

järn och stål som kan rosta – andra metaller 

korroderar. 

• På ett koppartak som korroderar bildas ett 

grönt skikt som ofta kallas ärg. Först bildas i 

allmänhet ett svart skikt av kopparsulfi d, som 

sedan oxideras av syret och fukten i luften 

och blir grönt. Ärgen kan sedan också ta upp 

andra föreningar som karbonat och klorid. 

Korrosionsstudier 

Oxidations 

Kan man använda elektrokemisk impedansspektroskopi 

(EIS) för att studera 

oxidationsförloppet i realtid och för att 

få detaljerad information om oxidens 

fysikaliska egenskaper? För att få svar 

på den frågan har SKI deltagit i ett projekt 

som skall ge ökad förståelse för korrosionsmekanismer. 

Därigenom får SKI 

bättre underlag för att kunna bedöma 

konsekvenser på bränslebeteende vid förändrade 

driftsätt på kärnkraftverken samt 

korrosionsegenskaper hos nya kapslingsmaterial. 

Korrosionen av bränslekapslingsmaterialet har 

studerats på plats i simulerad reaktormiljö vid hög 

temperatur (288 o C). Det experimentella arbetet har 

utförts vid Studsvik Nuclears AB autoklavhall utanför 

Nyköping. Mätningarna och utvärderingen av 

erhållna impedansdata har genomförts i samarbete 

med Ulf Andersson och prof. Elisabet Ahlberg vid 

Institutionen för kemi, Göteborgs universitet. 

Korrosion på vanliga legeringar 

Zirkoniumlegeringar är allmänt använda som bränslekapslingsmaterial 

i kärnkraftreaktorer. Zircaloy 

är en sådan legering som används både i kokvattenreaktorer 

(BWR = Boiling Water Reactor) och 

tryckvattenreaktorer (PWR = Pressurized Water 

Reactor). 

Korrosion hos kapslingsmaterialet kan begränsa 

bränslets livslängd i härden. Utveckling av nya eller 

modifi erade kapslingsmaterial med förbättrade 

korrosionsegenskaper är därför av intresse för kärnkraftindustrin. 

Men beteendet hos dessa nya material 

måste karakteriseras. Dessutom leder en högre 

utbränning av bränslet till nya problem ifråga om 

beteendet hos existerande kapslingsmaterial. 

Det fi nns följaktligen ett behov av att på plats undersöka 

oxidtillväxten på kapslingsmaterial under 

reaktorförhållanden. Få tekniker fi nns tillgängliga 

för sådana studier men impedansspektroskopi (se 

faktaruta) kan vara en bra metod för att följa oxidationsförloppet 

i reell tid och samtidigt få information 

om den bildade oxidens fysikaliska egenskaper. 

Vid Studsvik Nuclears autoklavhall fi nns de 

förutsättningar som krävs för denna typ av studier 


av kapslingsmaterial 

förlopp studeras i realtid 

– i vattenmiljö vid hög temperatur (288 o C) och högt 

tryck (90 bar). Vattenkemin i autoklaverna kan enkelt 

styras genom dosering av önskade kemikalier 

till vattnet. För att simulera den oxiderande miljön i 

härden hos en BWR doserades väteperoxid till vattnet 

i de aktuella mätningarna. 

Test av kapslingsmaterial i reaktorlik miljö 

Impedansmätningar vid rumstemperatur har använts 

vid fl era undersökningar för att studera oxiden som 

bildats på kapslingen. Dessa förhållanden är dock 

långt ifrån de som gäller i en reaktor vid hög temperatur. 

I föreliggande arbete har som tidigare angetts 

mätningarna genomförts i autoklav vid 288 o C för 

att försöka följa oxidtillväxten på plats i simulerad 

BWR-miljö. 

Analys av uppmätta impedansspektra har visat 

att oxidens tjocklek kunnat beräknas så att oxidationskinetiken 

kunnat bestämmas (se fi gur 1). Oxidtillväxten 

följer en förväntad kubisk tillväxtkurva 

(oxidtjockleken är proportionell mot tiden upphöjt 

till 1/3), vilket innebär att hastigheten på oxidtillväxten 

avtar med tiden. Efter experimenten har 

proverna studerats i svepelektronmikroskop (SEM). 

Oxidtjockleken bestämd i SEM stämmer väl med 

den som beräknats från uppmätta impedansdata. 

När metallen omvandlas till oxid åtföljs detta av 

en volymökning på ca 50%. Denna volymökning 

medför stora spänningar i oxiden och metallen. 

Oxidtjocklek (nm) 

1250 

1000 

750 

500 

250 

0 


A 

B 

C 

0 25 50 75 100 125 150 

Tid (dagar) 

Av Stefan Forsberg 

Fil.lic 

Artikelförfattaren är verksam inom Studsvik Nuclear AB 

på avdelningen för materialteknik och arbetar huvudsakligen 

med korrosion och vattenkemi. 

Vid en viss oxidtjocklek (vanligen ca 2 μm) leder 

dessa spänningar till mekaniska brott i oxiden så att 

sprickor bildas i det yttre oxidskiktet. Efter denna 

punkt (den s.k. transitionen) ökar åter oxidtillväxthastigheten 

och blir linjär med tiden. Efter transitio- 

Figur 1. Oxidtillväxt 

för tre olika Zircaloymaterial 

som funktion 

av tid vid 288 o C (de första 

punkterna dock vid 

rumstemperatur). Den 

kubiska tillväxtkurvan 

är tydlig i fi guren för 

materialen A och B. 

21

Figur 2. Oxidkonduktivitet 

som funktion av 

reciprok temperatur för 

material A i början av 

experimentet. Observera 

att en logaritmisk skala 

används för konduktiviteten. 

Figur 3. Exempel på ett 

impedansspektrum på 

ett Zircaloy-material 

uppmätt vid 288 o C. 

22 

log s (W-1m-1) 

-7 

-8 

-9 

-10 

-11 

-12 

0 1 2 3 4 

nen fi nns porer och sprickor i det yttre oxidskiktet 

som vatten och syre kan penetrera. Närmast metalllen 

kvarstår dock ett tätt och kompakt oxidskikt (det 

s.k. barriärskiktet) som skyddar metallen. 

Begränsad information 

Att vattnet kan penetrera det yttre oxidskiktet efter 

transitionen medför att man inte ”ser” detta skikt 

vid impedansmätningar. Däremot kan man fortfarande 

erhålla information om det inre passiverande 

skiktet. Detta är av intresse eftersom det är det inre 

skiktet som begränsar oxidationsprocessen och om 

detta skikt är tunt ökar såväl oxidationshastigheten 

som väteupptaget. 

I arbetet som redovisas här har impedansmätningar 

även genomförts på två Zircaloyprover som 

hade föroxiderats till en oxidtjocklek på ca 15 μm, 

log |Z| 

6 

5 

4 

3 

2 

1000 / T (K-1) 

EA = 34 kJ/mol 

dvs. i eftertransitionsområdet. Baserat på dessa mätningar 

beräknades en oxidtjocklek för det inre kompakta 

skiktet på omkring 2 μm, vilket stämmer väl 

med den tjocklek vid vilken övergången från förtill 

eftertransitionstillväxt brukar ske. 

Om oxidens totala tjocklek är känd (t.ex. beräknad 

från provets viktökning under oxideringen) kan 

resultaten från impedansmätningar användas till att 

härleda värden på porositeten hos oxiden. På detta 

sätt bestämdes porositeten för eftertransitionsproverna 

till mellan 3 och 6 %. 

Mätningar vid olika 

temperaturer 

Med hjälp av oxidens tjocklek och resistansen över 

oxiden, som impedansmätningarna ger, kan oxidens 

elektriska konduktivitet beräknas. Eftersom några 

1 

0 

0,001 0,01 0,1 1 10 100 1000 10000 100000 

Frekvens (Hz) 

log |Z| 

Fasvinkel 

-90 

-80 

-70 

-60 

-50 

-40 

-30 

-20 

-10 

Fasvinkel 


a) 

b) 

mätningar genomförts vid rumstemperatur och ett 

par andra temperaturer, förutom vid 288 o C, har det 

varit möjligt att bestämma konduktivitetens temperaturberoende 

(se fi gur 2). Figuren redovisar resultat 

från mätningar på material i förtransitionsområdet 

(dvs. innan oxiden spricker upp). Som fi guren visar 

är konduktiviteten ungefär tusen gånger högre vid 

288 o C jämfört med i rumstemperatur. 

Lovande teknik 

Sammanfattningsvis kan konstateras att impedansspektroskopi 

är en lovande teknik för studier av 

oxidationsprocessen hos bränslekapslingsmaterial 

under reaktorförhållanden. Denna typ av mätningar 

kan ge värdefull information om hur legeringssammansättning 

och vattenkemi påverkar den bildade 

oxidens egenskaper. 

Faktaruta 

EIS är en förkortning av Electrochemical Impedance Spectroscopy eller på 

svenska elektrokemisk impedansspektroskopi. 

En växelspänning med varierande frekvens appliceras på provet med hjälp av 

en potentiostat. Den resulterande växelströmmen moniteras med en s.k. frekvensresponsanalysator, 

vilket gör att impedansen (motsvaras av resistansen i en 

likströmskrets) kan erhållas. 

Resultatet från en mätning åskådliggörs ofta genom att beloppet av impedansen 

och fasvinkeln avsätts som funktion av frekvensen i ett s.k. impedansspektrum 

(se fi gur 3). 

Dessa impedansspektra kan modelleras/beskrivas med s.k. ekvivalenta elektriska 

kretsar som består av resistanser och kapacitanser (se fi gur 4). Med hjälp 

av värdena på dessa resistanser och kapacitanser kan information erhållas om 

bl.a. oxidens tjocklek och elektriska konduktivitet. 


R1 

R1 

Q1 

R2 

Q2 

Elektrolyt Oxidfilm Metall 

Q1 

R2 

R3 

Förhoppningen är att man med impedansmätningar 

kan mäta upp skillnader i oxidens egenskaper, 

vilket kan utnyttjas för att på ett tidigt stadium 

skilja mellan legeringar med bra respektive dåliga 

korrosionsegenskaper. 

För att kunna använda impedansspektroskopi 

som en standardmetod för dessa syften krävs dock 

fortfarande utveckling av det tekniska utförandet av 

mätningarna samt mer erfarenhet av tolkning och utvärdering 

av uppmätta impedansspektra. Impedansmätningar 

ger ibland resultat som kan vara svåra att 

anpassa till en ekvivalent elektrisk krets, beroende 

på att dessa kretsar inte fullt ut förmår att beskriva 

egenskaperna hos ett elektrokemiskt system. 

Stefan Forsberg 

Figur 4. Ekvivalenta 

kretsar för en oxidfi lm 

med a) ett skikt samt 

b) två skikt för det fall 

att elektrolyten har hög 

konduktivitet. R = resistans; 

Q = konstantfaselement 

(icke-ideal 

kondensator). 

23

Tio års utveckling av oförstörande provning 

Kvalifi cering av provning 

24 

Av Peter Merck 

Artikelförfattaren är verksam som utredare på 

enheten för reaktorteknologi och strukturell 

integritet vid Statens kärnkraftinspektion. 

Tommy Zettervall, tekniskt ansvarig på SQC 

är medförfattare och ansvarar främst för 

avsnittet ”erfarenheter från SQC”. 

I denna artikel sammanfattas 

erfarenheterna från den första 

tioårsperioden i Sverige med krav 

på kvalifi cering av oförstörande 

provningssystem. I artikeln ges en 

historisk återblick med fakta kring 

de kvalifi ceringar som genomförts 

samtidigt som erfarenheter från 

SKI och kvalifi ceringsorganet 

SQC redovisas. 

I Statens kärnkraftinspektions författningssamling, 

SKIFS 1994:1 och SKIFS 

1995:1, har myndigheten formulerat de 

krav som ligger till grund för den reviderade 

författningen SKIFS 2000:2. Där 

behandlas bl.a. system för oförstörande 

provning i de svenska anläggningarna. 

Under 1995 byggde det svenska kvalifi 

ceringsorganet, SQC upp sin verksamhet 

och startade formellt i januari 1996. 

Kraven på kvalifi cering växer 

fram 

Under slutet av 70-talet och början av 80talet 

upptäcktes allt fl er skador inom kärnkraftsindustrin 

till följd av interkristallin 

spänningskorrosion, termisk utmattning 

och erosionskorrosion. En del av dessa 

skador upptäcktes dock inte med oförstörande 

provning beroende på att det fanns 

brister i kontrollprogrammen och de använda 

kontrollmetoderna. 

Flera internationella studier som undersökte 

tillförlitligheten i de provningssystem 

som användes inom kontrollprogrammen 

verifi erade dessa brister och 

visade på att det dessutom fanns tekniska 

brister i de metoder som användes. Resultatet 

av detta blev att det kontrollsystem 

som användes inom kärnkraftsindustrin 

ifrågasattes. 

Många olika åtgärder initierades i olika 

delar av världen. I USA ställde den amerikanska 

myndigheten, NRC, speciella 

krav på demonstrering av ultraljudsystem 

som användes för detektering av spänningskorrosionsskador. 

Inom ASME 1 XI 

togs standarder fram för kvalifi cering av 

ultraljudsprocedurer och av provningspersonal. 

I Sverige, Finland och Schweiz arbetade 

myndigheterna fram en liknande 

metod för kvalifi cering av ultraljudssystem. 

Initialt begränsades dessa system till 

krav på demonstrering av ultraljudsystem 

ämnade för provning av rördelar som var 

känsliga för spänningskorrosion. 

Under 1990-talet fortsatte arbetet inom 

ASME och kompletterades med appendix 

VII och VIII som innehåller utvidgade 

krav på kvalifi cering. Dessa utvidgningar 

av ASME sattes ikraft successivt av NRC 

genom lagen 10CRF50. Vid den tiden insåg 

också alla parter att kvalifi cering i någon 

form skulle öka tillförlitligheten. Flera 

grupper bildades därför inom industrin och 

på myndighetssidan för att utveckla detta 

vidare och för att få en samsyn i hanteringen 

av ett antal viktiga frågeställningar. 

I Sverige infördes generella krav på 

kvalifi cering 1995, dock med vissa övergångsregler. 

Ett kvalifi ceringsorgan, 

Swedish Qualifi cation Center, SQC startade 

som tidigare nämnts sin verksamhet 

1996. Kvalifi ceringsorganet som ägs av 

tillståndshavarna, arbetar som ett oberoende 

organ under SKI:s tillsyn. 

SKI:s erfarenheter hittills 

Den modell som tidigare fanns i Sverige 

då det rådde monopol på marknaden för 

tjänster inom tredjepartskontroll (1977- 

1995) skiljer sig mycket från dagens system. 

Statens anläggningsprovning (SA) 

skötte på den tiden dels övervakningen av 

utförandet av oförstörande provningar i 

anläggningarna, dels granskning av resultaten 

från dessa. Begränsade verifi eringar 

gjordes av de använda OFP-systemen som 

visade att de klarade sin uppgift i de specifi 

ka fallen. Verifi eringarna skedde ofta 

genom bedömningar mot konventionella 

standarder som inte bara användes inom 

de kärntekniska anläggningarna. 

Den komplexitet som råder vid de 

kärntekniska anläggningarna när det gäl- 


ger ökad tillförlitlighet 

ler materialval, plätering, buttringar, geometrier, 

olika svetstekniker och extrema 

godstjocklekar, gör att konventionella 

standarder som beskriver tillämpningar av 

vald OFP-teknik oftast inte är tillämpbara 

fullt ut. I och med införandet av krav på 

kvalificering tvingades man att gå igenom 

systemen och verkligen verifiera att 

de var utvecklade så att de klarar av att 

detektera, karakterisera och storleksbestämma 

de skador som kan förekomma i 

olika komponenter. 

I denna verifiering kan olika standarder 

åberopas, men framförallt motiveras och 

demonstreras tekniken och den procedur 

som beskriver hur provningssystemet 

skall tillämpas. 

En annan stor skillnad är att personalen 

numera är kvalificerade vilket innebär 

att de genomgått speciell utbildning och 

examination för den specifika provningen. 

Detta är också nödvändigt i och med 

komplexiteten i dagens provningar och att 

avancerad teknik används i större omfattning. 

Detta ställer också högre krav på de 

ackrediterade laboratorierna som arbetar 

med provningarna att hålla sig med hög 

kompetens och att underhålla denna. 

Fler aktörer på den öppna 

marknaden 

Ytterligare en skillnad från tidigare är att 

fler utländska laboratorier arbetar på den 

svenska marknaden. Detta är inte bara en 

konsekvens av den öppna marknaden utan 

beror också på att mer avancerad teknik 

krävs för olika tillämpningar. 

Flera laboratorier specialiserar sig på 

olika typer av tekniker och provningar 

vilket ger fler aktörer inom verksamhetsområdet. 

Det kan också ses som en sund 

utveckling då detta höjer nivån på provningarna 

ytterligare. Det blir naturligtvis 

svårare för nya aktörer att slå sig in på 

denna marknad men detta skiljer sig inte 

från andra högteknologiska branscher. 

Detta märks också på de provningslaboratorier 

som finns i Sverige där speciella 

kompetenser finns inom olika OFP tekniker 

och olika typer av provningar. 

Att ett laboratorium har ett kvalificeringsintyg 

för en viss provning har inte 

visat sig vara någon garanti för att alltid 

få utföra denna provning på en viss anläggning. 

Flera exempel har förekommit 

där leverantörer har vunnit upphandlingar 

– utan genomförd kvalificering – där man 

tävlat mot laboratorier som genomgått 

kvalificering. En kvalificering är i många 

fall en omfattande och kostsam operation 

i såväl tid som kraft. Skillnaderna mellan 

ett väl förberett laboratorium och ett oförberett 

är en faktor man måste räkna med. 

SKI har också sett att tillståndshavarnas 

från början lite tveksamma inställning 

till kravet på kvalificeringar har vänt till 

att uppfattas som något positivt och något 

som dessutom är ekonomiskt intressant. 

De mer komplicerade provningarna på 

anläggningarna går nu enligt plan och resultaten 

från dem är tillförlitliga och det 

förekommer mycket få diskussioner om 

giltigheten efteråt. Tillståndshavarna får 

på så sätt lättare att planera revisionsavställningarna 

och slipper oklarheter från 

provningarna som kan fördröja återstart. 

Den fortsatta utvecklingen 

internationellt 

Under senare år har kvalificeringskrav successivt 

införts i de flesta europeiska länder 

inom EU, även de nyblivna medlemsstaterna 

från östra Europa. Myndigheterna 

liksom industrin har i olika arbetsgrupper 

verkat för att enas om gemensamma riktlinjer. 

Idag finns riktlinjer nedtecknade som 

accepterats och används i de flesta EU 

stater. Det finns dock fortfarande skillnader 

mellan länderna i vilken omfattning 

och vilka tekniker som behöver genomgå 

kvalificering. 

I USA och genom ASME har utvecklingen 

gått långsammare och det är inte 

heller ett allmänt krav från NRC att alla 

system skall kvalificeras utan kraven skiljer 

sig beroende på vilka objekt som skall 

provas och vilka tekniker som används. 

När det gäller visuell teknik är provningarna 

i Sverige styrda och verifierade 

till skillnad från i USA. Ett speciellt uppmärksammat 

fall som tydliggör denna 

skillnad inträffade i samband med en årlig 

provning i kärnkraftverket David Besse 

2004. Genom undermålig visuell kontroll 

missade man tydliga indikationer på ett 

läckage i en anslutning till reaktortanklocket. 

Efterhandsutredningar och undersökningar 

har visat att visuell kontroll 

är känsligare än man trott för kamerans 

vinklar och hur belysning appliceras, vilket 

är svårt att förutse annat än genom en 

kvalificering. 

Att Sverige ligger långt framme i 

dessa frågor märks inte bara i det inflytande 

Sverige fått i internationella arbetsgrupper 

utan också på den efterfrågan 

som råder på information från projekt 

som bedrivits i Sverige inom kvalificeringsområdet. 

Erfarenheter från SQC 

Kvalificering av ett provningssystem (utrustning, 

teknik och personal) innebär en 

kvalitetssäkring utifrån givna förutsättningar. 

Dessa förutsättningar specificeras 

av tillståndshavaren, i detta fall ägaren till 

anläggningen. 

Syftet med kvalificering är enkelt och 

logiskt, men kan vara tekniskt väldigt 

komplicerat. Ett provningsföretag ska 

innan man genomför en provning i en anläggning 

demonstrera – för ett oberoende 

och opartiskt organ – att provningssystemet 

klarar sin specificerade uppgift. 

En kvalificering är ingen exakt vetenskap 

utan ett sätt att sortera ut provningssystem 

som kan klara en specificerad 

provningsuppgift, från dem som med 

största sannolikhet inte skulle fungera. 

Den metodik och det upplägg vi har i 

Sverige baseras till stor del på den metodik 

som utvecklades av AEA/IVC 2 i 

England för Sizewell B reaktorn under 

1980-talet. Denna metodik har också antagits 

av ENIQ 3 (European Network for 

Inspection Qualification) och beskrivs i 

de dokument, ”Recommended Practice”, 

ENIQ ger ut. 


26 

Snabbfakta om det svenska 

systemet för tillförlitlig oförstörande 

provning inom 

kärnkraftsindustrin 

De oförstörande provningssystem 

som idag används för återkommande 

kontroll i de svenska kärnkraftverken 

är, i de fall provningarna utförs på 

objekt i kontrollgrupperna A och B, 

kvalificerade enligt SKI:s föreskrifter. 

En kvalificering innebär vanligen 

att systemet genomgår ett prov i en 

miljö så lik den verkliga som möjligt. 

Provet omfattar hela systemet, dvs. 

utrustning, procedur och personal, 

och skall ge ett kvitto på att systemet 

klarar att detektera, karaktärisera 

och storleksbestämma de defekter 

som systemet utvecklats för att finna. 

Provet övervakas av ett oberoende 

och opartiskt organ som har godkänts 

av SKI. Detta kvalificeringsorgan är 

SQC Kvalificeringscentrum AB. 

En förutsättning för att ett provningsföretag 

skall kunna kvalificera 

provningssystem hos SQC är att de 

är ackrediterade av Styrelsen för 

ackreditering och teknisk kontroll, 

SWEDAC, i enlighet med ISO/IEC 

17025. Ackrediteringen är ett bevis 

på att provningsföretaget arbetar 

efter ett relevant kvalitetssystem och 

har instruktioner för sina provningar 

samt att de har ett system för utbildning 

och fortbildning av sin personal. 

Provningsföretaget får efter att ha 

genomgått en sådan ackreditering 

benämningen ackrediterat laboratorium 

(AL). 

Systemet för att säkerställa provningssystemens 

tillförlitlighet i 

Sverige görs alltså av flera oberoende 

parter. SWEDAC säkerställer 

att de ackrediterade laboratorierna 

har godtagbara rutiner och utbildad 

personal. SQC säkerställer sedan 

att provningsföretagen har utvecklat 

sina system för kärnkraftsindustrin 

på ett sätt som är anpassat till 

det objekt som skall provas och de 

skador som kan uppträda. När provningen 

är utförd skall dessutom ett 

tredjepartsorgan intyga om att provning 

har skett enligt SKI:s föreskrifter. 

Även detta organ synas in av 

SWEDAC i enlighet med ISO/IEC 

17020 och har efter ackreditering 

benämningen ackrediterat kontrollorgan 

(AK). 

Provningstekniken ska vara tekniskt 

motiverad, dvs. utförligt beskriven och 

bevisad, utifrån de givna förutsättningarna. 

Själva provningsgenomförandet 

ska dessutom beskrivas i en s.k. provningsprocedur. 

För att nå detta mål medför 

begreppet kvalificering, jämfört med 

hur provningar hanterats tidigare, en ny 

syn på förberedelsearbetet inför en provning. 

Till sin hjälp för att demonstrera teknik 

och examinera personal har laboratoriet 

och kvalificeringsorganet oftast tillgång 

till objektspecifika testblock innehållande 

simulerade defekter motsvarande 

de som kan förväntas i anläggningen. 

Då kvalificeringsverksamheten infördes i 

Sverige var den stora frågan hur en provningsprocedur 

skulle upprättas. Denna 

fråga är nu löst men i dag tar däremot frågan 

om innehållet i en teknisk motivering 

mycket tid i anspråk i kvalificeringsarbetet. 

Långa förberedelser 

Förberedelserna inför en kvalificerad 

provning i en kärnteknisk anläggning uppskattas 

till 1-1,5 år. Processen för hur detta 

skall gå till finns idag beskrivet i en ”kvalificeringsprocess” 

framtagen av SQC och 

svenska tillståndshavare tillsammans. 

Här beskrivs samtliga aktiviteter: vad 

som ska göras, i vilken ordning, hur det 

ska göras samt vem som ska göra vad. 

Bakgrunden till att denna process togs 

fram var att man ville skapa en kostnadseffektiv 

och kvalitetssäkrad verksamhet 

med ett samordnat arbetssätt. 

Kvalificering av provningssystem har 

initialt tagit mycket tid och varit kostnadskrävande. 

En tänkbar förklaring till 

det är att det tagit tid att få gehör för den 

nya kravbilden och behovet av dokumentation. 

Dock har kvalificerade provningssystem 

medfört att provningarna i anläggningarna 

nu fungerar bättre, systemen är 

bättre genomgångna inför en provning 

samt att personalen är bättre tränad för 

sin specifika uppgift. Det finns också en 

större tilltro till provningsresultaten idag 

jämfört med tidigare då systemen inte genomgått 

en kvalificering. 

SQC har för de svenska tillståndshavarna 

sedan 1996 genomfört ca 160 kvalificeringar 

för provning av de flesta objekt 

som ingår i kontrollgrupperna A och B, 

där kvalificeringskraven gäller. 

”...SKI efterlyser... 

bättre 

erfarenhetsåterföring 

till 

kvalificeringsorganet 

från 

kraft- och provningsföretagen 

för att effekten 

av SQC:s 

forskning skall 

få det genomslag 

som eftersträvas...” 

Idag består kvalificeringarna till stor 

del av utvidgning och revidering av tidigare 

kvalificerade system genom teknisk 

motivering, samt återkvalificering av personal. 

SQC bedriver vid sidan om själva kvalificeringsverksamheten 

även en FoU- 

verksamhet med syfte att öka kunskapen 

inom OFP-området samt skapa verktyg 

för bättre kvalificeringsgenomföranden. 

Hit hör områden som defektsimuleringar i 

testblock, mätosäkerhetsanalyser av provningstekniker 

och framtagande av riktlinjer 

för att beskriva olika frågeställningar 

som ingår i kvalificeringsområdet. 

Utifrån den erfarenhet SQC besitter 

om kvalificeringsgenomförande deltar 

också företaget i ENIQ och framtagande 

av gemensamma europeiska dokument. 

Erfarenhetsutbyten med andra kvalificeringsorganisationer 

pågår kontinuerligt. 

Idag diskuterar SQC med det finska kvalificeringsorganet 

om ett samarbete, framförallt 

avseende provningskvalificeringar 

för Olkiluoto 3 (Finland 5). 


SKI:s forskning till stöd 

för utvecklingen av 

kvalificeringsmetodiken 

Forskningen inom området kontroll och 

provning är inriktad på frågor som rör 

tillförlitlighet och effektivitet hos kontrollerna 

i de svenska anläggningarna. 

Detta innebär insatser inom områden 

som är viktiga för dagens kontrollsystem 

men också för utformningen av framtidens 

krav på återkommande kontroller i 

anläggningarna. Kvalificering av oförstörande 

provningssystem, som är en viktig 

del i dagens system för att få tillförlitliga 

kontroller, gör att forskningen inom SKI:s 

forskningsområde kontroll och provning 

inriktas på den kunskapsuppbyggnad som 

behövs för SKI:s tillsyn av kvalificeringsverksamheten. 

Systemet för återkommande kontroll 

bygger idag på att identifiering sker av de 

områden som behöver kontrolleras med 

hänsyn tagen till relativa risker. Kontrollernas 

mål och intervall klargörs med hänsyn 

tagen till dels möjliga skador och hur 

de kan tillväxa, dels kontrollernas effektivitet 

och tillförlitlighet vilket verifieras 

vid en kvalificering. Fortsatt kunskapsuppbyggnad 

behövs om de förhållanden 

och faktorer som påverkar provningarnas 

tillförlitlighet. Detta behov accentueras i 

takt med att mer kvantitativ riskstyrd kontroll 

införs. Detta innebär fortsatt stöd och 

fortsatta forskningsinsatser inom områden 

som berör kvalificeringsverksamheten 

och deras koppling till provningarna. Ett 

exempel är MTO området och dess koppling 

till kvalificering. Ett annat exempel 

är skademekanismers morfologier och 

deras betydelse för olika provningssystem 

samt kopplingen av dessa till tekniker för 

att simulera defekter. Matematisk modellering 

är ytterligare ett område som har 

betydelse för kvalificeringsmetodiken. 

Forskningsområdets planer för 

SKI:s kunskapsuppbyggnad och vidareutvecklingen 

av kvalificeringsmetodiken 

är att fortsätta bygga upp kunskap om 

de MTO-faktorer som påverkar provningarnas 

tillförlitlighet, och hur sådana 

faktorer och förhållanden behöver beaktas 

i kvalificeringssammanhang. Sådana 

projekt utgår från de resultat som hittills 

framkommit genom SKI:s och andra organisationers 

forskning inom området. 

SKI planerar också att fortsätta utveckla 

matematiska och fysikaliska modeller för 

provningsmodellering vilka kan användas 

för att klargöra möjligheter och begränsningar 

att detektera olika slag av sprickor 

och andra defekter. Projekt planeras med 

inriktning på vidareutveckling av befintliga 

modeller samt tillämpningsprojekt 

med dessa modeller. Dessutom planeras 

arbete för fortsatt experimentell verifiering 

av modellerna. 

Framtidens kvalificeringar 

Dagens system har fortfarande brister där 

vissa områden behöver utvecklas vidare. 

Dessa områden inom vilka SKI har finansierat 

forskning är viktiga då de kan bidra 

till mer tillförlitliga och effektivare kvalificeringar 

i framtiden. 

MTO-faktorer, som är den faktor som 

kanske spelar störst roll vid en provning 

men som också är svårast att kontrollera 

och mäta resultatet från, behöver tydligare 

beaktas vid kvalificeringarna. Matematisk 

modellering behöver utnyttjas mer, inte 

bara för att minska behoven av testblock 

utan även för att kunna underbygga kvalificeringar 

på ett bättre sätt. SKI har också 

en förhoppning om att fler av provningsföretagen 

börjar tillämpa de modeller som 

är resultatet av forskningen inom området 

hittills. 

Förutom ovan nämnda projekt som med 

tiden kommer att ha inflytande på dagens 

kvalificeringar och som på sikt kommer 

att ge oss större insikt i provningarnas 

tillförlitlighet finns det mindre frågor som 

diskuteras och planeras för morgondagens 

kvalificeringar. Dessa är dels frågor 

som berör hur lång giltighetstid kvalificeringsintygen 

bör ha, dels hur provningseffektiviteten 

skall kunna bestämmas för 

ett system vid en kvalificering. Det undersöks 

vidare om systemet kring personalkvalificeringar 

och hur olika myndigheter 

har inflytande när det gäller kontroll 

av återträning av de ackrediterade laboratoriernas 

personal. En fråga är om detta 

skall ske vid SWEDAC:s insyn eller om 

helt andra former behöver införas för att 

säkerställa detta. 

SKI ser dessutom positivt på att kvalificeringsorganet 

har börjat inrikta delar 

av sin verksamhet mot forskning och utveckling. 

Effektiviteten i kvalificeringsverksamheten 

kan därigenom utvecklas 

vidare. SKI efterlyser också i detta sammanhang 

bättre erfarenhetsåterföring till 

kvalificeringsorganet från kraft- och provningsföretagen 

för att effekten av SQC:s 

forskning skall få det genomslag som eftersträvas. 

Andra intressanta frågor när det gäller 

framtidens kvalificeringar kan komma 

från det projekt som SKB nu arbetar med, 

för att kvalitetssäkra den oförstörande 

provning som skall göras på kapseln till 

slutförvaret. Detta är ett annorlunda projekt 

och innebär stora skillnader från den 

kvalificering som rör system för återkommande 

kontroll. Provningen av kapseln 

kommer endast att göras en gång och det 

går inte heller att komma tillbaka och 

kontrollera om någonting har hänt. 

Den tid som svetsen skall hålla är 

dessutom mycket lång och det är svårt att 

förutse vad som händer med material och 

omgivning under så lång tid. Att följa upp 

och verifiera det arbete som SKB nu gör 

inom området blir således en utmaning 

för alla inblandade parter. 

Peter Merck 

Fotnot 

1. ASME: The American Society of Mechanical 

Engineers 

2. AEA/IVC: Atomic Energy Agency/Inspection 

Validation Center 

3. ENIQ: European Network for Inspection 

Qualification 

Snabbfakta om SQC 

Kvalificeringscentrum AB 

• Grundat: 1996 

• Ägare: Ringhals AB 50 %, OKG 

AB 25 %, Forsmarks Kraftgrupp 

AB 25 % 

• Antal anställda: 18 

• Antal genomförda kvalificeringar: 

ca 160. 

• Ungefärlig fördelning mellan 

OFP tekniker: Ultraljud: 75 %, 

El induktiv: 15 %, Röntgen: 1 %, 

Visuell: 5 %, Magnetpulver: 1 %, 

Penetrant: 3 %. 

• Antal laboratorier som genomgått 

kvalificering hos SQC: 16. 

• Laboratorierna kommer från 

följande länder: Sverige, USA, 

Tyskland, Danmark, Spanien, 

Storbritannien, Belgien, Frankrike, 

Holland 


Förbättrat skydd av känsliga objekt 

Biometrisk kontroll – ett 

28 

Av Lars Olov Strömberg 

Artikelförfattaren är verksam på Kungliga 

Tekniska Högskolan, KTH som forskare och 

föreläsare med inriktning på biometri- 

och IT-säkerhetssystem 

Strömberg har tidigare varit verksam i USA 

där han bl.a. innehaft en chefsposition i ett av 

världens största säkerhetsföretag som utvecklar 

biometriska säkerhets- och bevakningssystem 

till amerikanska kärnkrafts- och 

kärnvapenanläggningar. 

Den tredimensionella bilden ovan är ett exempel 

på hur ansiktsgeometri kan användas 

för att höja noggrannheten på identifikationen 

signifikant jämfört med en tvådimensionell 

bild av en persons ansikte. Bilden är artificiellt 

framställd i ett datorprogram utifrån 

två bilder tagna i olika vinklar. 

Tekniken används i dag bl.a. i de nya svenska 

chip-baserade passen, i enlighet med ICAO:s 

internationella rekommendationer 

(ICAO = FN:s organ för civil luftfart - 

International Civil Aviation Organization). 

OBS! Den artificiellt skapade tredimensionella 

bilden ovan har ingen likhet med 

artikelförfattaren. 

Kraven på tillträdeskontroll till de 

svenska kärntekniska anläggningarna 

skärps. Det är en direkt följd 

av Statens kärnkraftinspektions 

nyligen beslutade föreskrifter om 

fysiskt skydd. Ett sätt att uppnå 

detta är att använda biometriska 

system. För att ge SKI och även 

tillståndshavarna ökad kunskap 

om sådana system har SKI som 

ett första steg uppdragit åt Kungliga 

Tekniska Högskolan, KTH att 

göra en analys och utvärdering av 

biometriska system för tillträdeskontroll. 

Ett antal biometriska identifierings- och 

inpasseringskoncept och sensorer analyseras 

för närvarande. Många biometriska 

system fungerar idag otillfredsställande i 

fältmässig driftsmiljö. Kombinationer av 

olika biometriska metoder, tillsammans 

med förbättrade administrativa rutiner, utlovar 

dock högre säkerhet och förbättrad 

användarvänlighet. 

Biometrisk signatur 

Biometriska accesskontrollsystem är baserade 

på det faktum att varje person har 

en unik individuell biometrisk signatur. 

Fingeravtrycksanalys har använts i över 

100 år, och är den idag dominanta biometriska 

identifieringsmetoden. Ett större 

antal andra biometriska identifieringsmetoder 

är tillgängliga på världsmarknaden. 

I figuren härintill visas de idag mest signifikanta 

metoderna. 

Speciellt efter terrorangreppen mot 

WTC i New York City och Pentagon i 

Washington D.C. den 11:e september 

2001, har ett stort antal biometriska projekt 

initierats för att möjliggöra säkrare 

personidentifikation. 

Bland de mer välkända säkerhetsinitiativen 

är ICAO:s (FNs organ för civil 

luftfart) rekommendation om inkludering 

av biometrisk identifikation i pass, liksom 

Storbritanniens förslag till ett nationellt 

ID-kort med biometrisk information. 

Ansiktsgeometri valdes av ICAO som 

den biometriteknologi som var lättast att 

integrera i existerande pass-kontrollsystem. 

Ett flertal länder har dessutom valt 

att lägga till digitala fingeravtryck i sina 

pass. 

Australien bör i sammanhanget omnämnas 

som ett föregångsland. Det var ett 

av de första länderna som införde ett trådlöst 

mikrochip inbundet i sina pass. 

Internationell erfarenhet av 

biometriska säkerhetssystem 

Under 70- och 80-talen började biometriska 

inpasseringssystem användas i allt 

större omfattning i USA. Främst installerades 

ett stort antal skannrar för hand- och 

ögongeometri som en del av accesskontrollsystem 

i känsliga civila och militära 

skyddsobjekt, inklusive anläggningar för 

användning och lagring av radioaktiva 

material. 

Kraftfullare PC-datorer, förbättrade 

algoritmer och en ny generation av applikationsprogram 

ledde under 80- och 

90-talen till en substantiell höjning av 

identifikationssannolikheten i röstidentifikationssystem. 

Under 90-talet utvecklades också tillförlitligare 

sensorer för fingeravtrycksskannrar, 

samtidigt som en ny generation 

av iris- och retina-skannrar 1 kom ut på 

marknaden. 

Tillgången till prisbilliga färgkameror 

med hög upplösning och ljuskänslighet, 

tillsammans med förbättrade databasbaserade 

applikationsprogram, har möjliggjort 

ett stort antal helt automatiserade ansiktsidentifieringsprojekt 

i flera länder. Ett 

typiskt exempel är ansiktsidentifieringssystemet 

på Reykjaviks flygplats som automatiskt 

fotograferar, lagrar och försöker 

identifiera transitpassagerare. 

Svensk erfarenhet av biometriska 

identifikationssystem 

I mer än tio års tid användes ögonskannrar 

inom Flygvapnet för skydd av startklara 

jaktplan och vissa andra känsliga skyddsobjekt. 


sätt att möta nya hot 

Sedan mitten på 90-talet har tangentbord 

med inbyggda fingeravtryckssensorer 

använts för att accesskydda känslig 

projekt- och forskningsinformation på ett 

antal statliga myndigheter, till dessa kan 

även läggas Kungliga Tekniska Högskolan, 

KTH. 

Ett mindre antal svenska känsliga 

skyddsobjekt har också fältprovat både 

fingeravtryck och röstidentifikation i inpasseringssystem, 

med varierande resultat. 

Ett svensk företag har utvecklat en 

“elektronisk hundnos” för detektering 

av exempelvis narkotiska preparat och 

sprängämnen. Förhoppningen finns att 

denna teknologi i framtiden kan vidareutvecklas 

till att kunna spåra och igenkänna 

individer baserat på deras biometriska 

luktsignatur. 

Moderna identifieringssystem 

Idag används i huvudsak fyra välbeprövade 

typer av inpasseringssystem till 

skyddsobjekt: 

1. Passerkort med magnetremsa kombinerat 

med PIN-nummer, dvs. “Bankomatteknologi” 

2. Passerkort med smarta chip kombinerat 

med PIN-nummer, dvs. samma teknologi 

som används i den nya generationen 

av smarta kreditkort. (Förekommer 

både i trådlös och i öppen kontaktversion 

för insättning i kortläsare.) 

3. Passerkort med trådlöst smart chip i 

kombination med PIN-nummer och 

biometrisk information. (Samma teknologi 

som i de nya passen). PIN-numret 

kan ersättas av, alternativt kompletteras 

med, en biometrisk skanner för 

handgeometri eller fingeravtryck. 

4. Högsäker biometrisk ögonskanner 

(retina eller iris) i kombination med ett 

PIN-nummer och/eller smart ID kort. 

Praktiska erfarenheter av 

biometriska sensorer 

Många typer av biometriska sensorer, exempelvis 

fingeravtryckssensorer, fungerar 

dåligt i svårare miljöer, exempelvis 

vintertid utomhus i inpasseringsgrindar, 

Ett antal biometriska 

identifieringsmetoder 

är i dag tillgängliga 

på världsmarknaden. 

I figuren härintill 

visas de mest signifikanta 

biometriska 

identifikationssystemen. 

Som också framgår 

av figuren finns 

det ett starkt samband 

mellan systemkostnaden 

och den relativa 

säkerheten. 

Illustration: 

L.O. Strömberg © 


30 

”...Ett fullgott säkerhetssystembaserat 

på biometri 

måste givetvis vara 

dimensionerat 

efter en välbalanserad 

avvägning 

mellan en realistisk 

hotbildsanalys 

och operativa behov...” 

på grund av varierande temperatur och 

fuktighet. 

Identifikationssystem baserade på ansiktsigenkänning 

(”färgfoto”) har svårt 

att kompensera för solglasögon, mössa, 

rånarluva och skägg (jämför polisens svårigheter 

i personidentifiering av fordonsförare 

genom jämförelse mellan bilder ut 

körkortsregistret och hastighetsövervakningskamerorna). 

Infraröda ansiktskannrar med hög 

upplösning som kan avläsa blodådrornas 

unika mönster under ansiktshuden, för att 

på detta sätt med hög säkerhet identifiera 

en person är en annan metod som prövats. 

Biometriska ögonskannrar är ofta användarovänliga 

och behöver vanligen 

längre tid för identifiering än exempelvis 

handgeometriskannrar. 

Biometriska sensorer baserade på fysiskt 

kontakt, exempelvis fingeravtryck 

och handgeometriskannrar, är känsliga 

för föroreningar på fingret/handen, exempelvis 

handkräm, olja, kemikalier, myggspray 

och tvättmedel, och kan dessutom i 

vissa fall sprida smittsamma sjukdomar 

mellan användarna. 

Det är ofta både säkrare och billigare 

att kombinera två, eller fler, biometriska 

metoder i samma säkerhetssystem – istället 

för att förlita sig på endast en biometrisk 

metod. 

Ett fullgott säkerhetssystem baserat på 

biometri måste givetvis vara dimensionerat 

efter en välbalanserad avvägning mellan 

en realistisk hotbildsanalys och operativa 

behov. 

Fotot ovan visar hur t.ex. en IR-bild kan bidra till att identifiera en viss person. Förbättrade 

databasbaserade applikationsprogram, har dessutom bidragit till utvecklingen av andra helt 

automatiserade ansiktsidentifieringsprojekt i flera länder. 

Foto L.O. Strömberg © 

Det finns mycket att vinna på internationellt 

säkerhetssamarbete och standardisering. 

Det är nödvändigt att inte enbart 

analysera nationella och internationella 

riktlinjer och kravspecifikationer. Mycket 

kan också vinnas genom att djupanalysera 

de praktiska erfarenheterna av biometriska 

identifieringssystem i andra länder. 

I denna studie har vi bl.a. granskat existerande 

och planerade säkerhetssystem 

i nukleära anläggningar i Europa, USA, 

Ryssland och i Asien, liksom nationella 

och internationella regelverk och rekommendationer. 

Terroristgrupper granskade 

I detta analysarbete har även ingått att 

konkret granska internationella terroristgruppers 

metodik och resurser i samband 

med förfalskade pass och ID kort, bl.a. 

genom att granska deras utbildningshandböcker 

och träningsresurser. Detta för att 

möjliggöra framtagningen av en realistisk 

hotbildsanalys. 

Synligt och osynligt 

En av rekommendationerna som nu analyseras 

är att kombinera synliga biometriska 

säkerhetssensorer med osynliga sensorer, 

för att på detta sätt uppnå en högre säkerhetsnivå 

utan att samtidigt göra systemet 

mindre användarvänligt. Det är givetvis 

önskvärt att de ”osynliga” sensorernas 

existens och funktion förblir okända för 

utomstående. 

Speciell hänsyn har också tagits till 

skyddsåtgärder avsedda att försvåra kopiering 

av, respektive förändring av, behörigheten 

på ett giltigt ID-kort, liksom 

utlåning till / stöld av / annan persons IDkort. 

Det är också viktigt att biometriska säkerhetssystem 

införes på ett sätt som inte 

kan upplevas som kränkande av den per- 


sonliga integriteten – utan som ett positivt 

verktyg för att skydda anläggningen och 

dess medarbetare. 

”Lök”-arkitektur 

Ett biometriskt säkerhetssystem runt ett 

kärnkraftverk bör lämpligen vara utformat 

enligt “lök”-modellen, dvs. ett större antal 

skal (accessnivåer) med ökande säkerhet 

ju längre in man kommer. 

Det yttre säkerhetsskalet består oftast 

av en inpasseringsgrind i anslutningen 

till parkeringsplatsen, följt av en inpasseringskontroll 

vid anläggningens reception 

/ ytterdörr. 

Inne i anläggningen kan man därefter 

identifiera olika behovs- och behörighetsnivåer, 

där identitetskontrollen för 

inpassering till kontrollrummet i ett kärnkraftverk 

vanligen hör till en av de högsta 

behörighetsnivåerna. 

Operativ funktionalitet 

I denna analys har speciell hänsyn tagits 

till att bibehålla balansen mellan nödvändig 

säkerhetsnivå och operativ funktionalitet. 

Det är lätt att specificera ett biometriskt 

säkerhetssystem med mycket hög säkerhet. 

Det är inte fullt lika lätt att specificera 

ett system som är ekonomiskt försvarbart 

i en kommersiell anläggning. Och det är 

klart svårt att samtidigt göra systemet användarvänligt 

och tillförlitligt! 

Till denna typ av biometriskt skyddssystem 

kan vid behov anslutas biomedicinska 

sensorer för detektering av kemiska 

och biologiska gaser och smittämnen, inklusive 

sprängämnen 2 . 

Management 

Många av oss har hört historien om storföretaget 

som införde nya säkrare IDkort 

för inpassering och inloggning. För 

att kunna hjälpa anställda som glömt sitt 

kort hemma, beställde man dessutom 50 

blanka kort med högsta behörighet, som 

vid behov kunde lånas utan kvitto från 

chefssekreteraren... 

Ett biometriskt ID-system blir aldrig 

bättre än de bakomliggande administrativa 

systemen och rutinerna. 

Stor vikt har i denna studie lagts vid 

att definiera och rekommendera praktiskt 

Bilden visar hur en fingeravtryckssensor kan byggas in i ett tangentbord (se övre högra hörnet). 

Sedan mitten på 90-talet har tangentbord med inbyggda fingeravtryckssensorer använts för att 

accesskydda känslig projekt- och forskningsinformation på ett antal statliga myndigheter, till 

dessa kan även läggas Kungliga Tekniska Högskolan, KTH. 

Foto: L.O. Ströberg © 

fungerande administrativa managementrutiner 

för ett fungerande biometriskt IDsystem. 

Viktigt är också att definiera rutiner för 

korrekt handhavande av temporära IDkort 

för besökare och konsulter, liksom 

omedelbar deaktivering av borttappade 

och stulna kort, liksom tidigare anställdas 

ID-kort. 

Studien 

Studien som denna artikel bygger på har 

utförts av L.O. Strömberg på KTH. Det 

som redovisas här är endast preliminära 

resultat. En slutlig rapport från studien 

kommer att publiceras i SKI:s rapportserie 

under första halvåret 2006. 

L.O. Strömberg 

Fotnot 

1. Retina står i detta fall för kärlträdet på 

ögonbotten vilket är unikt för varje person. 

2. ”Chemical & Biological Sensors”, Saab Report 

May 2005 by Rybeck, Schantz, Seeman, 

Stromberg & Vojvodic. 

”...I denna studie 

har vi bl.a. granskat 

existerande 

och planerade 

säkerhetssystem i 

nukleära anläggningar 

i Europa, 

USA, Ryssland 

och i Asien, liksom 

nationella 

och internationella 

regelverk 

och rekommendationer...” 


32

Nucleus nr 2, 2005

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?