Här finner Du nyhetbrevet som PDF - Svenska Jägareförbundet

Varför jagar jag?
Ibland är det skönt att sitta ner och reflektera
över livet och de val och prioriteringar man
gör. Häromdagen fick jag frågan från en journalist
om varför jag jagar. Jag tog till mig frågan
och under tågresan hem försökte jag samla
ihop mina tankar och skäl. Det blev mer omfattande
än jag trott. Det spontana svaret om man
skall begränsa sig till en mening är ”Vistelsen
i skog och mark”. Det är naturligtvis en viktig
del, men det kan man ju faktiskt uppnå utan
jakten! Så vad är det då?
Vad jag får med jakten är helt enkelt en känsla
av att vara del i ett ursprungligt sammanhang!
För att använda sig av aktuella termer
kan jag påstå att jakten är så nära ”mindfullness”
jag kan komma! Jag vistas i naturen, men
inte bara som en friluftsaktivitet. Jag måste
koppla in alla mina sinnen för att lyckas! Syn
och hörsel är på helspänn, jag rör mig med total
kontroll över mina steg, ingen kvist som bryts
skall röja mina steg. Jag känner av vindriktning
för att inte lämna vittring åt djuret utan komma
så nära som möjligt. Jag andas med koncentration
för att inte störa hörseln…
Jag upplever minsta förändring i naturen. Spår,
löv som vänt upp baksidan, kvistar som brutits.
Spänningen är total och jag är så nära mitt ursprung
som jag bara kan komma. Jag blir en jägare,
blir tystare, stannar upp och upplever hur
naturen skälver på samma sätt som jag själv.
Jag blir en del av sammanhanget!
Att stanna med bilen och njuta av en
grupp rådjur som betar är en sak. Att jaga är
någonting helt annat! Det ena utesluter inte på
något vis det andra. I min värld ligger det ett
stort mått av oberoende i jakten. För mig är det
också ursprunget, tillfredsställelsen över självförsörjning
och överlevnad. Det handlar därför
mycket om vetskapen om att jag KAN.
Nej, jag behöver inte jaga för att överleva.
Det finns ”mat i butiken”. Men hur många
är vi inte, som när vi får tag på en bit jord, omedelbart
börjar odla kryddor och sätta potatis?
Det gör vi inte därför att vi inte har råd att köpa
potatis. Vi gör det därför att vi mår bra av att
”klara oss själva”, se årstidernas växlingar och
skörda något vi själv åstadkommit. Så länge jag
vill ha protein i form av kött så måste ett djur
nedläggas. Det kött som säljs i butiken har ju
också ett ursprung. Ett ursprung där jag överlämnat
ansvaret till någon annan att ”döda”.
För mig är det egna eller familjens nedlagda
byte så mycket bättre. Ett djur som dött i sin
naturliga miljö, utan konstiga uppfödningsmiljöer,
utfodring och transporter. Jag har jobbat
många år med djurskötsel och lantbruk. Det
har jag den största respekt för. Men att äta viltkött
känns för mig idag långt mer naturligt.
Jag har också den största respekt för
vegetarianer och veganer. Ibland har man hälsomässiga
skäl för detta. Men om det beror på
moraliska aspekter har jag bara förståelse så
länge man löper linan ut. Så snart vederbörande
sätter på sig läderskärp, skinnskor eller benknappar
i koftan tar min förståelse slut. För Du
får inte läder, skinn och ben utan att döda ett
djur. Att då inte ta tillvara köttet vore för mig en
etisk katastrof. Vad är väl då bättre än att tillgodogöra
sig detta i form av god och nyttig mat?
Ett skjutet vilt skall behandlas med stor respekt.
Det skall hanteras varsamt. En stilla klapp och
några tacksamma ord till viltet när jag kommer
fram till djuret är för mig både självklart och
nödvändigt. En fågel som min hund kommer
tillbaka med efter skottet skall inte bara kastas
vårdslöst till sidan, i väntan på nästa.
Fjäderskruden skall rättas till, viltet läggas ner
på marken eller i väskan och inte slänga och
dänga med djuret. Jägare som står och sparkar
på en nyskjuten älg och talar om att man skall
köra ”älgdjäveln” till slakteriet kan få mig att
bryta vilken jakt som helst.
Det finns nog väldigt mycket ”indian” i mitt
sätt att tänka kring jakten. När ett byte nedlagts
skall det tas tillvara fullständigt. När djuret har
satt livet till skall det vara av ett skäl. Päls, ben,
skinn, horn, inälvsmaten… Det som inte ”kan”
användas till människoföda skall kokas till näringsrik
mat för vår jaktkamrat – hunden.
Hunden är för övrigt ett annat stort fascinationsmoment
med jakten. Det fantastiska
samarbetet i skogen, på fjället, i höstkalla vatten,
i grytet, på eftersöket… Ingenting kan mäta
sig med den samhörighet man känner t.ex med
den stående fågelhunden som står för ripan i
gråvidet, avancesignalen, skottet, fågeln, apporten
och hundens stolta blick på ripan som
hänger där bakpå ryggsäcken. Det är rikedom!
Sist och slutligen är det, precis som
med bridge, ishockey eller körsång. Du befinner
Dig i grupper med personer som delar dina
intressen och där du finner glädje, och en rik
källa till nya erfarenheter, kunskap och upplevelser.
Det gör Du oavsett om du utövar jakten
ensam eller i ett jaktlag. De likasinnade finns
i din närhet ändå! Du befinner dig återigen i
ett ursprungligt sammanhang. Precis som vi
människor valt att leva i tusentals år - men nuförtiden
ibland glömmer bort glädjen med!
Varför jagar Du? Skriv gärna ner Dina tankar
och sänd till mig för nästa nyhetsbrev!
Åsa Söderberg, ripjagaren@gmail.com