ALLT OM STOCKHOLM PRIDE CAROLINE KROOK TROR PÅ ... - QX

More documents

Recommendations

Info

Lars & Elisabeth har gett oss homohelgon Kampen mot konservativa krafter inom kyrkan fortsätter – på många fronter. Fotografen Elisabeth Ohlson-Wallin och prästen Lars Gårdfeldt har satt samman en egen helgonkalender, med queera skyddshelgon för homo-, bi- och transpersoner. Tolv bilder fotograferade runt om i Europa. Men för QX räkning blev det en trettonde bild till omslaget. På Sankt Göran och prinsessan i fajt med en ondskefull drake. Lars: Jag har alltid velat vara prinsessa. Och till sist fick jag chansen. Elisabeth: Äntligen fick vi transa ihop! Lars: Ja, du trivdes ganska bra med att vara riddare, eller hur? Annars var just Sankt Göran ett av de helgon vi funderade på att fotografera när vi först började arbeta med helgonkalendern. Homosexuella i armén var en av de grupper som vi pratade om att lyfta fram, och Sankt Göran är just soldaternas skyddshelgon. Vem är draken då? Elisabeth: Det är ondskan. Lars: Det är både Bush och påven... Elisabeth: ...och kyrkan. De håller på så där. Fyller i varandras meningar. Samkörda som ett rodel-lag i sina kommentarer, trots att de varit uppe i ottan och pratat helgon i TV4:s morgonsoffa. Fast det blir kanske lätt så när man jobbat med ett projekt under nästan fyra år. Eftersom man ville fotografera alla helgonbilderna på plats ute i Europa drog arbetet ut på tiden – resorna fick göras när de hade råd och kunde ta ledigt från jobbet. Och att nu själva posera som helgon är kanske det mest logiska slutet på projektet – och att bryta av en del av det teologiska gravallvaret med en egen dragbild. Elisabeth: I helgonkalendern blandar vi glädje med sorg och smärta, ett sätt att berätta på som finns som en tradition i homovärlden, till exempel inom dragshow. Att vi kan skämta om varandra och våra öden – och använda det som ett sätt för att orka och gå vidare. Dessutom, när man är sådana bråkstakar som vi är när det gäller kyrkan är det viktigt att visa att vi är glada och lyckliga också, även om det är tufft ibland. Både Elisabeth och Lars har stor erfarenhet av att hamna i konflikt med kyrkans konservativa krafter. Elisabeth med sin Ecce Homo, och Lars med sin kamp för homovigsel i kyrkan. Tillsammans ville de nu gå vidare och skapa något positivt för religiösa homosexuella. Lars: Om det överhuvudtaget finns någonting som homosexuella kan identifiera sig med när det gäller den kyrkliga traditionen så är det just helgonkalendrarna. Helgonen var så queera människor att det inte fanns någonting som ens hette normalitet i deras liv. Man kan känna igen sig i deras gränsöverskridande och utanförskap, vi ville bara synliggöra det uppenbara. Men det är väl inte ett helt självklart val för er. Ingen av er är ju katolik, och helgontraditionen är ju inte alls lika central i den svenska protestantiska kyrkan som den är hos katoliker. Lars: Både ja och nej. Det är kanske inte ett lika starkt som i katolska länder, men samtidigt är psalmboken full med sånger som handlar om helgon. Och Sankta Lucia och den heliga Birgitta är stora gestalter i svensk kultur. Hur jobbade ni, utgick ni från helgon som ni kände starkt för, eller utgick ni från särskilda homosexuella frågeställningar som ni ville ta upp? Lars: Man kan säga att det liksom löpte efter två trådar. Dels att vi funderade över vad i homosexuellas liv vill vi visa – som till exempel att vi ville skildra kärleken mellan kvinnor, och mellan män. Att vi ville skildra våldet mot bögar och lesbiska, och transpersoners situation. Samtidigt hade vi också ett antal helgon som vi hade som favoriter eftersom de var så queera, och då funderade vi på vilka situationer som kunde gestaltas av våra favvohelgonen. Vilka hade ni som favvohelgon då? Lars: Jeanne D´Arc var en. Hon levde på 1400-talet. En flicka 26 • QX JULI 2004 Av Roger Wilson Foto Minna Wallin som klipper sig i mansfrisyr och klär sig i soldatrustning, och sedan ger sig ut och leder hela franska armén. Och som när hon blir tillfångatagen, anklagad för kätteri, vägrar att ta på sig kvinnokläder trots att hon utsätts för hur mycket press som helst. Istället säger hon "Nej, Gud vill att jag ska bära manskläder". I det fallet var det ganska givet att det skulle vara transkillar på bilden och att vi skulle ta bilden i Orleans. Sedan återstod det bara att hitta franska transkillar som ville ställa upp på bilden. Till många av de här bilderna fick vi lägga ner otroligt mycket tid på researcharbete för att få tag i personerna som är med. Vilken av bilderna var det svårast att hitta rätt personer till? Elisabeth: Var inte det Minsk? Lars: Jo, där visste vi verkligen inte vad som skulle hända. När vi landade i Minsk så hade vi bara namnen på två tjejer som vi hoppades skulle vilja gestalta Rut och Noomi, och deras kärlek till varandra. Det paret började i sin tur ringa in sina vänner, så att vi på kvällen satt i vår hotelllobby i Minsk omgivna av 40 lesbianer. Till sist hamnade vi hos ett par som bodde ute i en gammal sovjetförort, och så fick vi ta bilden där, i deras nedslitna lilla rum. Elisabeth: Andra bilder hade vi ju planerat in i minsta detalj, som killarna i Colosseum till exempel. Egentligen är det en omöjlig bild att ta, eftersom Vatikanen tycker att platsen är så helig att de inte ens vill att Pridetåget ska få passera utanför. Till det fotot hade jag skaffat sjömansjackor och rep i förväg, och vi hade repeterat exakt hur vi skulle ta bilderna. När vi sedan skulle plåta gick vi dit, trängde oss före i kön och rusade in på Colosseum exakt klockan nio när de öppnade. Så fort vakterna såg vad vi gjorde, och att pojkarna höll varandras händer så rusade de från andra ändan av Colosseum för att stoppa oss. Det är en ganska stor anläggning, men jag lyckades bara få tre exponeringar innan de var framme och ställde sig framför kameran. De hotade med att polisanmäla oss om vi inte gav oss iväg. Flera av bilderna i kalendern är tagna på samma kuppartade sätt, där Elisabeth och Lars utan tillstånd tagit sig in på heliga platser för att fotografera. Som den heliga Katarina fotograferad i klosterkyrkan Santa Maria sopra Minerva i Rom. Eller Francesko som står på en avspärrad del av Petersplatsen i Vatikanen med ett foto av Alfredo Ormando, som brände sig själv till döds där som en protest mot den katolska kyrkans hållning till homosexuella. Men även i Sverige var man tvungna att använda sig av gerillaliknande metoder. Elisabeth: När vi skulle fotografera Birgittabilden fick vi smuggla in ett bröllopspar i en kyrka. Det fotot, som föreställer ett homobröllop, gjordes väldigt nervöst och snabbt. Vi står ju faktiskt på en av de heligaste platserna i Sverige. Lars: Birgitta är dessutom inte bara stor i Sverige, hon är också ett av Europas skyddshelgon. Men på 1300-talet försökte hon störta kung Magnus genom att anklaga honom för att ha legat med män. Därför har vi valt henne som en symbol för homofobin i samhället. Vi hade tänkt att ta bilden vid den staty som finns på henne ute på stan i Vadstena, men när vi väl kom fram var det en ful liten staty i snöslask. "Ska vi behöva fota här?", tänkte vi. Elisabeth: Nej, det gick ju inte. Vi var tvungna att komma in i kyrkan. Lars: När vi kom fram hade vi tur, det syntes varken till någon vakt eller vaktmästare där. Elisabeth: Jag tror inte att den bilden hade gått att ta om kyrkovaktmästaren hade kommit. Så den gjordes också på bara några minuter. Vi sprang runt som galningar och lyfte bort bord och grejor, vis- kandes till varandra. Sedan efter tio minuter var det bara att springa ut igen. Så många av bilderna känns som kupper, verkligen. Känns det inte lite passé att utmåla homosexuella som martyrer och offer – nästan omodernt när homosexuellas rättigheter hela tiden bara blir starkare? Lars: Boken heter ju Helgon och Martyrer och vi andra. En del av bilderna skildrar kärlekens storhet. Som till exempel Rut och Noomi som visar kärleken mellan kvinnor, och David och Jonathan kärleken mellan män. Katarina-historien handlar om det engagemang som bögar och lesbiska haft i hiv-frågan. Sen finns det några stycken texter och bilder som fokuserar på just de trakasserier som homosexuella utsätts för. Jag skulle önska att det vore omodernt att spegla homosexuella som offer, men så ser inte verkligheten ut. Var tredje öppet homosexuell i sverige har utsatts för hatbrott, och jag själv lever med securitaslarm ständigt påslaget. Att gestalta en bild av att homsexuella lever i Sverige och världen på samma villkor som heterosexuella vore en lögn. Av alla dem vi mött i de olika länder där vi varit är det väldigt få som orkar och vågar träda fram med namn och bild. Det stora flertalet ”N bråkst gälle att och om
är man är sådana akar som vi är när det kyrkan är det viktigt visa att vi är glada lyckliga också, även det är tufft ibland” är jätterädda. Så vi har verkligen blivit påminda om vilken terror de flesta homosexuella lever under i Europa. Ni har bägge utsatts för hot redan tidigare – hur vågar ni ge er på ett sånt här kontroversiellt ämne efter de upplevelserna? Elisabeth: Jag tror att jag bet i det sura äpplet först. När jag gjorde min första bok så gjorde jag det värsta man någonsin kan göra. Det känns som om ingenting jag kommer att göra hädanefter kommer att vara så kontroversiellt som att göra Jesus till en homovän. Men du måste samtidigt vara medveten om att du kommer att bli hårt kritiserad även efter den här boken. Elisabeth: Ja, men jag känner mig mer förberedd den här gången. När Ecce Homo-debatten rasade som värst, så var det väldigt jobbigt. Jag blev nästan utbränd, och det är nästan först nu jag blivit frisk från det tumultet. Det kan jag tacka min hustru Minna för som gav mig insperationen tillbaka. Men jag har samtidigt lärt mig mycket av det. Vad upprördheten beror på, vilka argument mina kritiker använder, att de känner sig kränkta. Förut kämpade jag för att vara förstående, och nästan vända andra kinden till – men den här gången känns det bara som ”Så fort vakterna såg vad vi gjorde, och att pojkarna höll varandras händer så rusade de från andra ändan av Colosseum för att stoppa oss” att de kör samma visa igen. Nu kan jag säga att jag är trött på de som känner sig kränkta av till exempel Ecce Homo. Vi homosexuella är så mycket mer kränkta, och har varit det under en lång, lång tid. Elisabeth har ju varit igenom det här en gång redan, med att bli en offentlig person, och bli hotad och kritiserad. Lars, är du riktigt medveten om vad du ger dig in i? Lars: Ja, det är jag verkligen. Min pojkvän är också präst och vi har levt under mordhot under tre års tid, och får hatbrev skickade till oss precis varenda vecka. Och på grund av de homobröllop som jag håller i har jag varit föremål för ett flertal utredningar av domkapitlet, som ungefär är kyrkans tingsrätt, så jag är synnerligen insskolad i de här problemen. Men vad får er att utsätta er för det här igen, jag menar den här boken kommer knappast att göra livet lättare för er? Lars: Det som har gjort att jag har orkat de här åren är att jag har kunnat läsa böcker av amerikanska homoteologer som jag har beställt på nätet – bok efter bok. Men jag ville också att det skulle finnas något på svenska, så att det blir lättare att hitta den här typen av litteratur FOTO: ELISABETH OHLSON WALLIN FOTO: ELISABETH OHLSON WALLIN även här. I november förra året var jag faktiskt på en stor konferens i USA med ett hundratal homosexuella teologer, och när jag berättade om det här projektet satt alla de vars böcker jag läst och inspirerats av i publiken och lyssnade. Jag fick ta emot deras respons och se hur flera grät av rörelse. Elisabeth: Jag trodde när jag hade gjort Ecce Homo att jag aldrig mer kunde göra något som hade med kyrkan att göra, men det är ju där jag har mitt språk, och jag tycker att så många orättvisor i världen bottnar i religion. Nu i september ska jag visa en utställning som heter South Africa – Via Dolorosa, och som handlar om människor som har aids. Jag tycker att den katolska kyrkan bär en stor skuld till den aids-katastrof som finns där, i och med att de fördömt användandet av kondomer. I den här utställningen har jag använt mig av de 15 bilder eller händelser som man använder i främst den katolska, men även den svenska kyrkan, för att beskriva Jesus vandring till korset och själva korsfästelsen. Den här gången ser man inte Jesus på mina bilder, utan de fungerar ungefär som liknelser. Men även om tematiken fortfarande är religiös, så verkar det som om du har bytt bildspråk helt och hållet i den här helgonkalendern. Elisabeth: De här bilderna är inte så arrangerade, i den här boken har jag nästan gått tillbaka till att vara pressfotograf igen – det var ju så jag började med foto. Men det är också för att texten är så pass stark i den här boken, det skulle liksom bli kaka på kaka om bilderna också var det. Hur är er inställning till svenska kyrkan idag? Elisabeth: Jag har lämnat den och Lars är kvar. Jag tycker om att jobba utanför. Jag finner andligheten lättare utanför kyrkans murar. Men det är också för att jag har så svårt att lita på präster, vad de säger, eftersom jag vet att så många är så fientliga. Lars: Just nu är jag på universitetet, men jag är fortfarande präst. Eftersom jag varit föremål för flera domkapitelutredningar, där många människor med makt i kyrkan har velat ta ifrån mig prästämbetet, så har jag bestämt mig för att de inte ska bli av med mig. Precis som Elisabeth så har jag också väldigt svårt att kunna gå på en gudstjänst och känna att jag är välkommen. Även när jag går till de som någonstans är schysta så kan jag inte med när någon kollega efteråt säger "Hälsa till Lars", min pojkvän alltså. Jag fylls av en sådan fruktansvärd ilska när de dunkar mig i ryggen och hälsar hem till min kille när jag samtidigt vet att samma präster inte är beredda att viga oss. Men min kärlek till kyrkan är smärtsam. Bara den senaste veckan har jag kommit fram till vad det här komplicerade förhållandet beror på, jag menar – jag skulle ju inte stanna kvar hos en kille som behandlade mig på det här sättet. På något sätt är det som att ha en storasyster som jag inte kan sluta älska trots att hon är hur störd som helst och gör så mycket illa mot mina småsyskon. Någonstans känner jag att om jag lämnar henne ifred så kommer hon bara att skada mina syskon än värre. FOTO: ELISABETH OHLSON WALLIN QX JULI 2004 • 27
Page 1 and 2: QX JULI 2004 DET HOPPFULLA NUMRET A
Page 3 and 4: SAS är Official Airline under fest
Page 6: VENTIL 50 år med Gunilla Pontén H
Page 10 and 11: Ola skrev succéboken om att gå ne
Page 12 and 13: The L-word till Sverige - här är
Page 14 and 15: Det här är ingen kaffekopp. Det
Page 16 and 17: MALTA TEN POINTS En av QX favoritl
Page 18: FOTO: PETER KNUTSON 18 • QX JULI
Page 21 and 22: TACK TILL SEVEN-ELEVEN PÅ MARIATOR
Page 23 and 24: BADBYXOR HETER YKIKA BAA SHEEP (PRI
Page 25: FOTO: THOMAS JOHANNSON/AFTONBLADET
Page 29 and 30: prylar saker grejer begär köplust
Page 31 and 32: Årets dogtag söker kontakt Stockh
Page 33 and 34: FOTO: PETER KNUTSON Daniel: Jag som
Page 35 and 36: TELEVISION I JULI I WILL ALWAYS LOV
Page 37 and 38: Smekveckor Man måste ju faktiskt i
Page 39 and 40: Magiskt brun på en minut A tt sola
Page 42 and 43: VI HAR GIFT OSS! Johanna Larsson oc
Page 44 and 45: Vi vet var solen finns! Snyggaste s
Page 46 and 47: NYD SOMMEREN I Gay København myldr
Page 48: VÄNNER Hej jag heter Anders är ja
Page 51 and 52: Namn: Emil Stavf. Ålder: 20 Bostad

ALLT OM STOCKHOLM PRIDE CAROLINE KROOK TROR PÅ ... - QX

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?