Läs ett provkapitel här

JEAN-CHRISTOPHE GRANGÉ
I djävulens spår
Översättning av Karin Sjöstrand
Albert Bonniers Förlag

Av Jean-Christophe Grangé har tidigare utgivits:
Vargarnas rike 2004
Den svarta linjen 2005
Citaten av Dante på sid xx och xxx samt av Baudelaire på sid xx är översatta av
Ingvar Björkeson, 1983 resp 1986.
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-011753-5
Copyright © Editions Albin Michel S.A., 2007
Translation copyright © 2008 by Albert Bonniers Förlag
This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris
Franska originalets titel: Le Serment des Limbes
Tryck…. 2008

Till Laurence
och våra barn

I
MATHIEU

1
– Inte liv och inte död.
Eric Svendsen hade smak för formuleringar och jag hatade honom
för det. I alla fall idag. En rättsläkare borde hålla sig till en teknisk,
klar och precis rapport, tyckte jag – punkt slut. Men svensken kunde
inte låta bli: han deklamerade meningarna, mejslade ut vändningarna…
– Luc kommer att vakna snart, fortsatte han. Eller aldrig. Kroppen
fungerar, men psyket är utslaget. Han svävar mellan två världar.
Jag satt i hallen vid intensiven. Svendsen stod upp, i motljus. Jag
frågade:
– Var hände det, mer exakt?
– På hans lantställe, i närheten av Chartres.
– Varför har han flyttats hit?
– Killarna i Chartres hade inte utrustning nog att ha honom kvar
på intensiven.
– Men varför här, på l’Hôtel-Dieu?
– De trodde det var okej. L’Hôtel-Dieu är ju faktiskt snutarnas
sjukhus.
Jag kröp ihop på stolen. En olympisk simmare redo att dyka.
Lukterna av antiseptika som kom från den stängda dubbeldörren
blandades med värmen och fick mig att må illa. Frågorna trängdes i
huvudet på mig.
– Vem hittade honom?
– Trädgårdsmästarn. Han fick syn på honom ute i floden, inte
långt från huset. Det var i sista momangen han fick upp honom ur
vattnet. Klockan var åtta på morgonen. Lyckligtvis var akutteamet
9

inte långt borta. De hann precis.
Jag kunde föreställa mig scenen. Huset i Vernay, gräsmattan som
förde ut mot ängarna, ån som dold under gräset markerade gränsen
till småskogen. Där hade jag tillbringat många veckoslut… Jag uttalade
det förbjudna ordet.
– Vem talade om självmord?
– Killarna i akutteamet. De satte ihop en rapport.
– Varför inte en olycka?
– Kroppen var proppad med last.
Jag såg upp. Svendsen slog ut med händerna som tecken på bestörtning.
Hans silhuett verkade utklippt i svart papper. Tunn kropp
och krusigt hår, runt som en mistelkvist.
– Luc hade betongklinker fastsurrade runt midjan med ståltråd.
Som ett dykarbälte.
– Hur vet ni att det inte är mord?
– Prata inte smörja, Mat. Då skulle man ha hittat kroppen med
tre kulor i kistan. Men nu finns inget spår av våld. Han har hoppat
i, och det får man acceptera.
Jag tänkte på Virginia Woolf, som hade fyllt fickorna med sten
innan hon lät sig dras med av strömmen i en flod i Sussex i England.
Svendsen hade rätt. Själva platsen för händelsen var ett erkännande.
Vilken snut som helst på Krim skulle skjutit sig en kula för pannan
och använt sitt tjänstevapen. Luc hade känsla för det ceremoniella
– och för sakrala platser. Vernay, gården som han hade skinnat sig
själv för att kunna betala, restaurera, inreda. En perfekt fristad.
Rättsläkaren lade handen på min axel.
– Han är inte den förste snut som gör slut på sitt liv. Ni befinner
er hela tiden på ravinens brant och…
Fraser, fraser, jag lyssnade inte längre. Jag tänkte på statistik. Förra
året hade nästan hundra snutar skjutit sig i Frankrike. I våra dagar
hade självmordet blivit ett sätt bland många andra att avsluta sin
karriär.
Mörkret i korridoren tycktes tätna. Det luktade eter, värmen var
kvävande. Hur länge var det sedan jag pratade med Luc? Hur många
månader hade gått utan att vi haft minsta kontakt? Jag tittade på
Svendsen.
– Och du, vad gör du här?
10

Han ryckte på axlarna.
– Jag fick in ett lik, till La Rapée. En inbrottstjuv som fått ett anfall,
mitt under ett inbrott. Killarna som kom med honom var från
l’Hôtel-Dieu. De berättade om Luc. Jag släppte allt för att åka hit.
Mina patienter kan ju faktiskt vänta.
Som ett eko av hans ord kunde jag höra Foucaults röst, gruppens
försteman, som hade ringt mig en timme innan: ”Luc har gjort slut
på sig!” Huvudvärken steg i skallen.
Jag tittade närmare på Svendsen. Utan vit rock tycktes han inte
riktigt verklig. Men det var han: en liten, krokig näsa och tunnbågade
glasögon, som en pincené. De dödas läkare vid Lucs huvudgärd…
Han skulle bringa otur.
Dubbeldörren till avdelningen öppnades. En undersätsig läkare
dök upp, inknölad i en grön rock. Jag kände genast igenom honom,
Christophe Bourgeois, narkosläkare på intensiven. Två år tidigare
hade han försökt rädda livet på en hallick med schizoid läggning,
som hade skjutit in i folkmassan vid en razzia i 18:e arrondissementet,
på Rue Custine. Killen hade hunnit skjuta ner två polismän innan
en 45:a genomborrade ryggmärgen på honom – den kulan var min.
Jag reste mig och gick fram. Han rynkade ögonbrynen.
– Vi känner varandra, eller hur?
– Mathieu Durey, polisintendent på Krim. Benzaniaffären, i mars
2000. En buse skjuten, dog här. Vi sågs igen förra året i domstolen i
Créteil, vid rättegången i hans frånvaro.
Han gjorde en rörelse som sade: ”Jag träffar så många…” Han
hade tjockt, vitt hår. Hår som inte hade med ålderdom att göra utan
vitalitet och tjuskraft. Han kastade en blick mot intensiven.
– Är ni här för polisen som ligger i koma?
– Luc Soubeyras är min bäste vän.
Han gjorde en grimas, som om detta gav honom ytterligare ett
bekymmer.
– Kommer han att klara sig?
Läkaren knöt upp rocken på ryggen.
– Det är ett under att hans hjärta har startat på nytt, pustade han.
När man fiskade upp honom var han död.
– Ni menar…
– Hjärndöd. Om vattnet inte hade varit så kallt, hade man ing-
11

enting kunnat göra. Men organismen blev nedkyld och gjorde att
kroppens blodförsörjning blev långsammare. Killarna i Chartres
hade en otrolig sinnesnärvaro. De försökte det omöjliga, att värma
upp blodet på honom. Och det omöjliga lyckades. En formlig återuppståndelse.
– Hurdå?
Svendsen hade kommit fram och gick emellan.
– Jag kan förklara för dig.
Jag såg mordiskt på honom. Läkaren tittade på klockan.
– Jag har faktiskt inte tid nu.
Min ilska exploderade.
– Min bäste vän håller på att dö där inne. Säg nu!
– Ursäkta, sade mannen i vitt och log. Än så länge är diagnosen
inte hundraprocentig. Vi håller på och tar prover för att se hur djupt
medvetslös han är.
– Hur mår han rent fysiskt?
– Livet har börjat på nytt, men man kan ingenting göra för att
väcka honom… Och om han vaknar upp igen, vet man inte i vilket
tillstånd det blir. Allt beror på vilka skador hjärnan fått. Er vän har
gått genom döden, förstår ni. Hjärnan har varit utan syre, vilket säkerligen
har orsakat skador.
– Finns det inte olika sorters koma?
– Jo, flera. Det vegetativa tillståndet, då patienten reagerar på
vissa stimuli, och så verkligt djup koma, total avskärmning. Er vän
tycks balansera mellan de båda. Men ni bör träffa Éric Thuillier,
neurologen. Jag skrev upp namnet i min anteckningsbok. Det är han
som håller i provtagningen just nu. Boka en tid till imorgon.
Han kastade ett öga på klockan igen och sänkte rösten.
– En annan sak… Jag har inte vågat fråga hans fru, men var er
vän missbrukare?
– Absolut inte. Hurså?
– Det finns märken efter stick, i armvecket.
– Han gick kanske under någon behandling?
– Det förnekade hans fru. Hon är säker.
Läkaren tog av sig rocken och sträckte fram handen.
– Nu måste jag faktiskt gå. Man väntar mig på en annan avdelning.
12

Jag besvarade hans avskedshälsning. Dörrarna öppnades igen.
Laure. Lucs hustru hade också hon pappersrock och en hätta rynkad
över pannan. Hon vacklade snarare än gick. Jag skyndade fram.
Hon drog sig undan, som om min röst eller min närvaro skrämde
henne. Ansiktsuttrycket var kyligt, outgrundligt.
– Laure, om du behöver något, vad som helst, är jag…
Hon avböjde med en huvudskakning. Hon hade aldrig varit vacker
men just nu såg hon ut som ett spöke. Hetsigt mumlade hon:
– Igår kväll sade han till oss att åka hem utan honom. Han ville
stanna i Vernay. Jag vet inte vad som hände. Jag vet inte…
Hennes mumlande blev omöjligt att uppfatta. Jag borde ha omfamnat
henne, men jag var oförmögen till en sådan förtrolighet. Vare
sig nu eller någonsin. På måfå sade jag:
– Han kommer att klara sig, det är jag säker på. Det…
Hon gav mig en iskall blick. Fientligheten glittrade i pupillerna.
– Allt beror på ert jobb. Ert jävla jobb.
– Det kan man inte säga. Det är…
Jag avslutade inte meningen. Laure hade brustit i gråt. Jag skulle
ha velat antyda en gest av medkänsla igen men kunde inte röra
henne. När jag sänkte blicken såg jag att kappan under rocken var
felknäppt. Den detaljen fick nästan mig också att brista i gråt. Hon
snöt sig och viskade fram:
– Jag måste gå… Barnen väntar.
– Var är de?
– I skolan. Jag lämnade dem i läxläsningen.
Mina öron susade. Rösterna var liksom inbäddade i bomull.
– Ska jag köra dig?
– Jag har min bil här.
När hon snöt sig igen, iakttog jag henne. Hon hade smalt ansikte
och kanintänder, ansiktet inramades av grånande lockar som
påminde om en rabbins kindlockar. Ofrivilligt mindes jag vad Luc
en gång sagt. En av dessa cyniska kommentarer som han var så bra
på: ”Kvinnor. Klara av det problemet så snabbt som möjligt, så blir
det lättare att glömma bort det.” Det var exakt vad han hade gjort,
genom att importera den här unga kvinnan från sin hemtrakt i Pyrenéerna,
och få två barn, slag i slag, med henne. I brist på bättre
sade jag:
13

– Jag ringer ikväll.
Hon nickade och gick bort mot garderoberna. Jag vände mig om,
narkosläkaren hade försvunnit. Återstod Svendsen – den ofrånkomlige
Svendsen. Jag fick syn på rocken som läkaren hade lämnat kvar
på en bänk och gick efter honom.
– Jag ska träffa Luc.
– Låt det vara. Han hejdade mig med ett fast grepp. Doktorn har
ju just sagt att de håller på och tar prover.
Häftigt gjorde jag mig fri men han fortsatte lugnande:
– Kom tillbaka i morgon, Mat. Det är bäst för alla.
Vågen av ilska i kroppen mattades av. Svendsen hade rätt. Jag
borde låta läkarna göra sitt jobb. Vad skulle jag vinna på att se min
vän stucken med sonder och dropp?
Jag gjorde en gest till avsked mot rättsläkaren och gick nerför
trappan. Huvudvärken vek undan. Utan att ens reflektera över det
gick jag mot sjukhusets fängelseavdelning, där man placerar skadade
misstänkta personer och missbrukare med abstinens, sedan
hejdade jag mig, rädd att plötsligt stöta ihop med någon snut jag
kände. Kunde inte förmå mig att lyssna på högljudda beklaganden
eller medlidsamma ord.
Jag styrde stegen mot hallen vid huvudentrén. På tröskeln tog jag
upp mitt paket Camel utan filter och tände en cigg med min stora
Zippo. Drog det första halsblosset.
Blicken föll på varningen som stod på paketet: RÖKNING KAN
LEDA TILL EN LÅNGSAM OCH SMÄRTSAM DÖD. Jag drog några bloss
med ryggen mot gallergrinden, gick sedan mot vänster, mot det som
var min existens centrum, Quai des Orfèvres 36.
Plötsligt ändrade jag mig och vände åt höger, mot mitt livs andra
nav.
Notre-Dame-katedralen.
14

2
Redan i portalen började varningarna: SE UPP FÖR FICKTJUVAR,
VÄSKOR ÄR AV SÄKERHETSSKÄL FÖRBJUDNA, IAKTTAG TYSTNAD…
Ändå, trots alla människor, trots bristen på avskildhet, kände jag
alltid samma sinnesrörelse när jag steg över tröskeln i Notre-Dame.
Jag armbågade mig fram till vigvattenskålen av marmor, rörde lätt
vid vattnet med fingrarna, gjorde korstecknet och knäböjde samtidigt
inför Jungfru Maria. Kolven på min USP 9 millimeter Para
stötte mot höften. Tjänstevapnet hade länge varit ett problem för
mig. Kunde man gå in i en kyrka med ett vapen på sig? I början hade
jag stoppat in det under sätet i bilen, sedan blev jag trött på att alltid
behöva ta en omväg över parkeringen vid 36:an. Jag hade tänkt hitta
ett gömställe bland katedralernas reliefer men hade övergett idén
som alltför riskabel. Till slut hade jag funnit mig i hädelsen. Lade
korstågsriddarna kanske ner sitt svärd när de gick in i templet?
Jag gick uppför gången till höger, följde gläntorna med vaxljus,
passerade biktstolarna med små flaggor på som angav vilka språk
de tjänstgörande prästerna talade. För varje steg blev jag flera grader
lugnare – mörkret i kyrkan var välgörande. En motsägelsefull massiv
byggnad: ett fartyg av sten som gled på mörka strömmar men
utgöt ett skarpt och pikant lättsinne, det som fanns i dunsterna av
rökelse, i dofterna av vax, i marmorns svalka.
Jag gick förbi Saint-François-Xavier- och Sainte-Geneviève-kapellen,
alkover klädda med stora mörka målningar, som var stängda
för allmänheten, Jeanne d’Arc- och Sainte Thérèse-statyerna, undvek
kön som väntade framför Skattkammaren, och kom längst bort i
koret in i mitt kapell – andaktsplatsen dit jag gick varje kväll för att
be.
De Sju Smärtornas Notre-Dame. Några sparsamt upplysta bänkar,
ett altare med konstgjorda vaxljus och liturgiska föremål på.
Jag gick mellan bönpallarna mot höger, i skydd för blickar. Jag slöt
ögonen då en röst hördes inom mig:
– Titta vad de slaggar.
15

Luc var bredvid mig – Luc fjorton år gammal, mager och rödhårig.
Jag befann mig inte längre i Notre-Dame utan i kapellet i skolan
Saint-Michel-de-Sèze, omgiven av eleverna i trean. Luc sade igen
med sin bitande röst:
– När jag blir präst ska hela min församling stå upp. Som på en
rockkonsert!
Hans djärvhet som tonåring förbluffade mig. På den tiden upplevde
jag min tro som en ärftlig belastning, som jag inte ville erkänna
bland de andra killarna som tyckte religionsundervisningen var det
värsta ämnet. Och så kom den här killen och påstod att han ville bli
präst – en rock’n’roll-präst!
– Jag heter Luc, sade han. Luc Sobeyras. De har sagt att du brukade
ha en bibel under kudden och att de aldrig sett en sån dum
jävel. Jag ville bara säga, att en sån dum jävel finns det en till av
– jag. Han förde ihop händerna. Saliga de som förföljs, dem tillhör
himmelriket.
Sedan höll han upp handflatan mot kortaket, för att jag skulle visa
att jag var med på noterna.
Händernas klatschande tog mig tillbaka till verkligheten. Jag blinkade
och befann mig åter i mitt gömställe i Notre-Dame. Den kalla
stenen, videt i bönpallarna, ryggstöden av trä… Jag försjönk i det
förgångna igen.
Den dagen hade jag lärt känna den mest originella personen på
Saint-Michel-de-Sèze. En arrogant, sarkastisk pratkvarn, men förtärd
av en brinnande tro. Det var i början av läsåret 1981–1982.
Luc, i 3B, hade redan två år i grundskolans högstadium i Sèze bakom
sig. Lång, bara skinn och ben, precis som jag, rörde han sig med
febrila knyckiga gester. Förutom kroppslängden och vår tro hade
vi också det gemensamt att vi var uppkallade efter en apostel. Han
hade sitt namn efter den evangelist som Dante kallade ”den skriftlärde”,
eftersom hans evangelium var det bäst skrivna. Jag bar Matteus
namn, tullaren, lagens väktare, som följde Kristus och skrev ner
varje ord han yttrade.
Där stannade de gemensamma beröringspunkterna. Jag föddes i
Paris, i ett fashionabelt kvarter i 16:e arrondissementet. Luc Soubeyras
kom från Aras, en spökby i Hautes-Pyrénées. Min far hade skapat
sig en förmögenhet på reklam på 70-talet. Luc var son till Nicolas
16

Soubeyras, mellanstadielärare, kommunist och amatörgrottforskare
som hade blivit känd i regionen för att han tillbringade månader,
utan att ha någon uppfattning om tiden, nere i djupa grottor. För tre
år sedan hade han försvunnit i djupet av en sådan grotta. Jag hade
vuxit upp som enda barnet i en familj som hade upphöjt cynism och
slöseri till absoluta värden. Den tid Luc inte befann sig på internatskolan
levde han med en mor som var arbetslös statstjänsteman,
kristen alkoholist som hade flippat ut helt efter sin makes död.
Det var den sociala profilen. Vår ställning som elever skilde sig
också. Jag befann mig i Saint-Michel-de-Sèze eftersom skolan, som
hade katolsk inriktning, var en av Frankrikes mest välrenommerade,
en av de dyraste, och framför allt en av dem som låg längst bort
från Paris. Ingen risk att jag skulle rasa in hos mina föräldrar på
veckosluten, med mina dystra tankar och mystiska kriser. Luc gick
där för att han, som föräldralös, hade kommit i åtnjutande av ett
stipendium från jesuiterna som förestod internatet.
Och det var faktiskt detta som utgjorde grunden för en sista beröringslänk
mellan oss: vi var ensamma i världen. Utan band, utan
tillhörighet, mogna för de oändliga veckosluten i den tomma skolan.
Vilket gjorde att vi kunde diskutera vår kallelse timme efter timme.
Vi roade oss med att sätta ihop en roman om våra respektive uppenbarelser
med Claudel, rörd av Notre-Dames behag, som förebild
eller Augustinus, som drabbades av ljuset i en trädgård i Milano.
Mig hände det vid jultid när jag var sex år. Då jag satt och tittade
på mina leksaker vid foten av granen hade jag glidit in i en kosmisk
spricka. Med en röd lastbil i händerna hade jag plötsligt förstått att
det fanns en osynlig, oändlig verklighet bakom varje föremål, bakom
varje detalj. Ett hål i verklighetens väv, som inrymde ett mysterium
– och en kallelse. Jag gissade att sanningen fanns i detta mysterium.
Även och särskilt som jag inte ännu hade något svar. Jag var i början
av vägen – och redan mina frågor utgjorde ett svar. Senare skulle jag
komma att läsa Augustinus: Tron söker, förnuftet finner…
I motsats till min blygsamma, personliga uppenbarelse var Lucs
explosiv och spektakulär. Han påstod sig ha sett, med sina egna
ögon sett, Guds makt, när han följde med sin far vid en kartläggning
uppe i bergen i sökandet efter en ravin. Det var 1978. Han var elva
år. I skimret på en brant klippa hade han sett Guds ansikte. Och han
17

hade förstått världens holistiska natur. Herren fanns överallt, i varje
sten, i varje grässtrå, varje vindstöt. Varje del, även den allra minsta,
innehöll alltså Det hela. Luc förlorade aldrig mer sin övertygelse.
Vår entusiasm – i dur för honom, i moll för mig – hade hittat rätt
plats i Saint-Michel-de-Sèze för att slå ut. Inte för att skolan var katolsk
– tvärtom, vi föraktade våra lärare som genomsyrades av sin
honungslena tro som jesuiter – utan för att internatet var byggt runt
ett cistercienskloster, som låg på toppen av campus.
Däruppe hade vi våra mötesplatser. Den ena, vid foten av klocktornet,
erbjöd en vidsträckt utsikt över dalen. Den andra, som var
vår favoritplats, låg under klostervalven, där det stod skulpturer av
apostlarna. I skuggan från de eroderade ansiktena på Jakob den äldre
med sin vandringsstav eller på Matteus med sin yxa gjorde vi om
världen. Den liturgiska världen!
Med ryggen mot pelarna krossade vi våra fimpar i en metallburk
för lakritspastiller och frammanade våra hjältar – de första martyrerna
som gav sig ut på vägarna för att predika Kristi ord och som
hade mött döden på amfiteatrarna, men också Augustinus, aposteln
Tomas, Johannes av Korset… Vi såg oss själva som trons krigare,
som teologer, den moderna tidens korstågsriddare som skulle revolutionera
den kanoniska rätten, skaka om Vatikanens pergamentlika
kardinaler och finna okända lösningar för att omvända nya kristna
över världen.
Medan de andra internateleverna organiserade fester i flickornas
sovsal och lyssnade på The Clash på högsta volym på sina freestylar,
diskuterade vi i oändlighet nattvardens mysterium, drog fram motsägelserna
i Aristoteles och Thomas av Aquinos texter och bredde ut
oss om Andra Vatikankonciliet, som absolut inte hade varit tillräckligt
långt. Jag kunde fortfarande känna doften av nyklippt gräs på
gården, av smulorna från mina hopknycklade Gauloisespaket och
höra våra röster, mitt i målbrottet, som gick upp i falsett för att sluta
i en skrattsalva. Våra hemliga möten avslutades undantagslöst med
de sista orden i Prästmans dagbok av Bernanos: Vad spelar det för
roll? Allt är nåd. När vi hade sagt det, hade vi sagt allt.
Orglarna i Notre-Dame återkallade mig till ordningen. Jag tittade
på klockan: 17.45. Måndagens vesper började. Jag skakade av mig
slöheten och reste mig. En häftig smärta fick mig att vika mig dub-
18

el. Jag hade just dragit mig till minnes situationen: Luc, svävande
mellan liv och död, och självmord, liktydigt med en förtvivlan utan
hopp.
Jag började gå, halvt haltande och med handen mot vänstra
ljumsken. Det kändes som om jag svävade i min grå regnrock. De
enda förankringar jag hade var de knutna händerna på magen och
min USP Heckler & Koch, som sedan länge ersatt den reglementsenliga
Manhurin i bältet. Ett snutspöke vars skugga ringlade i förväg,
en medlöpare till sidoskeppets långa vita skynken som dolde byggnadsställningarna
i koret som höll på att restaureras.
Där utanför fick jag en ny chock. Inte av dagsljuset, utan av ljuset
från ett annat minne, som genomborrade mig som en syl. Lucs bleka,
söta gosseansikte som brast ut i gapskratt. Det röda håret, den böjda
näsan, de tunna läpparna och de stora grå ögonen, som glittrade
som skrattande pölar i regn.
I det ögonblicket fick jag en insikt.
Jag hade missat något centralt. Luc Soubeyras hade inte kunnat
ta livet av sig. Så enkelt var det. En katolik av hans kaliber gör inte
slut på sitt liv. Livet är en gåva från Gud och man förfogar inte över
det.
3
Våldsroteln på Quai des Orfèvres 36. Korridorerna. Det mörkgrå
golvet. De hopklumpade elektriska ledningarna i taket. Kontoren i
vindsvåningen. Jag tog inte någon notis om de här ställena. Passerade
dem som om det vore färglös vadd. Här fanns inte ens lukten av rök
eller svett som kunde dra till sig uppmärksamheten.
Ändå kunde jag inte frigöra mig från ett intryck av svagt motbjudande
fukt, det var som om jag rörde mig i en levande organism på
19