Slaveri del 3 10

SlaveriEN VÄRLDSHISTORIA OM OFRIHETFrån 1800 till nutidDick Harrisonhistoriska media

Historiska MediaBox 1206, 221 05 Lundinfo@historiskamedia.sewww.historiskamedia.seDetta är den tredje delen i Dick Harrisonstrilogi om slaveriets historia,Slaveri. Forntiden till renässansen, utkom 2006,Slaveri. Från 1500 till 1800, utkom 2007.© Historiska Media och Dick Harrison 2008Faktagranskning: Philip Halldén, Hans HägerdalSättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic TäckströmKartor: Svante StrömOmslag: Anette RasmussonOmslagsbild: ”Contraband” Jackson, foto taget cirka 1865.Fotograf okänd. © CorbisTryck: WS Bookwell AB, Borgå 2008Tryckning: 1 2345678910ISBN: 978-91-85507-25-2

Till Swema, Ali Eisami, Jennifer och JonathanStrong, deras bröder och systrar, nu och dåOm jag kränkt min slavseller slavinnas rättnär de varit i tvist med mig,vad skulle jag säga när hanställer mig till svars?Han har ju skapat ossalla i moderlivet,en och densamme formadeoss i modersskötet.Job 31:13–15

InnehållProlog – En resa med Carl Bernhard Wadström 11Kriget börjar 20Abolitionisterna 25Zong-incidenten 30Polis på världshaven 33Förbud mot slaveri 39Frihet i Afrika 44Västindien och Latinamerika 50De sista slavåren på Jamaica 52Uppror och mission 61Danskar, fransmän och holländare följer efter 65Slaveriet på Cuba 73En sydamerikansk tragedi 83Brasiliansk slavhandel 89Goda och onda plantageägare 97Stadsslavar 99En värld av quilombos 106”…dansa på stranden i månskenet” 113Rasism 117USA 122Världens största slavsamhälle skapas 125Bilder av en plantage 133Plantagens värld 141Arbete och fritid i the Cotton Kingdom 149Mammies och nurses 157Slavdrivarna 161Nordamerikansk slavhandel 165Slavfamiljer 173Ofrihetens minsta 179Slavarnas religioner 183

Källor och litteratur 612Register 635KartorVästeuropeiska kolonier i nordöstra Karibiska havet 67Cuba 79Brasilien 87Slavbefolkningen i USA 1830 och 1860 127Slavhandel i USA 167Egypten och Sudan 259Östra Centralafrika 295Kustområdet mellan Zanzibar och Lamu 323Slavar på Zanzibar år 1860 (etniskt ursprung) 330Västra Centralafrika 353Madagaskar 361Västafrika 370–371Östafrika och Arabien 411Sydöstasien 419Suluarkipelagen 426USA 1860–1861 476Det koloniala Afrika i början av 1900-talet 487Sydvästra Stilla havet 550TabellerTabell 1. Slavhandlande nationer i Beninbukten 1801–1870 36Tabell 2. Slavexport från Costa da Mina till Bahia 1801–1850 37Tabell 3. Folkökningen på Cuba 1774–1841 75Tabell 4. Slavbefolkningen på Cuba år 1862, sett till arbetsplatserna 80Tabell 5. Slavars yrken i Brasilien år 1872 84Tabell 6. Slavar och fri svart befolkning i USA:s sydstater år 1850 129Tabell 7. Slavarna på en sockerplantage i Louisiana (utdrag) 135Tabell 8. Slavhandel i Libyen på 1800-talet 241Tabell 9. Priser i Kairo år 1835 255Tabell 10. Export av kryddnejlika från Zanzibar 1839–1856 309Tabell 11. Slavhandel i Zanzibar 1859–1872 327Tabell 12. Slavars och slavinnors etniska ursprung i Zanzibar 1860–1861 329Tabell 13. Slavimport till Persiska viken (ej till Oman) 1782–1902 415Tabell 14. Priser på filippinska slavar 1834–1845 432Tabell 15. Värdighetstecken för medlemmar av underklassen i Siam 452

Prolog– En resa med Carl Bernhard WadströmCarl Bernhard Wadström var östgöte. Han föddes år 1746 och tillbringadebarn- och ungdomsåren i Norrköping och på Marieborg vid Bråviken,en herrgård byggd med faderns pengar. Familjen var förmögen menhade inga slavar, sysslade inte med slavhandel och torde knappast ha ägnatslaveriet i främmande världsdelar särskilt många tankar. Om Carl BernhardWadström erhållit ett normalt svenskt levnadslopp hade han heller aldrigblivit fascinerad av ämnet. Ödet ville dock annorlunda.Den unge Carl Bernhard Wadström var begåvad och visade stor fallenhetför naturvetenskap, i synnerhet mineralogi. Han studerade till bergsvetenskapsman,bland annat i Falun åren 1769–1770, och lärde känna mångaav sin tids ledande naturforskare, män som Carl von Linné och TorbernBergman i Uppsala. Efter studieåren inledde han en lovande karriär inomnäringslivet; bland annat konstruerade han en sinnrik kard- och spinnmaskin.Allt gick Wadström väl i händerna. Han fick Jernkontorets stora medalj iguld och ett årligt anslag från Bergskollegium. Kung Gustav III gav honomdirektörsfullmakt med värdighet av assessor i Rikets Collegier. Han blevdessutom världsvan, med erfarenhet av resor i Frankrike, England, Tysklandoch Nederländerna. Karriären kröntes med ledamotskap i Kommerskollegiumoch med den hedervärda ämbetsposten som överdirektör vid svenskaguld- och silverkontrollverket.Carl Bernhard Wadström hade, med andra ord, alla förutsättningar föratt bli en rik och betydande person i sitt nordiska hemland. Han var beundradoch avundad. Även på det privata planet hade han framgång. År 1779gifte han sig med Ulrica Westerberg. Familjen bodde tidvis i Norrköping,tidvis i Stockholm. En av Wadströms bekanta, herr Gjörwell, har skildrathonom som ”öppen, liflig, älskvärd och tolérant”, en man som var ”färdigatt äfven med sin egendoms uppoffring tjäna och bispringa medmänniskor,alltid snar att räcka förtjänsten en hjälpsam hand, särdeles der han troddedet blifva fäderneslandet gagneligt”.

14 • Slaverivedervärdigheterna i Västafrika. Inför Storbritanniens ledande politiker redogjordede ingående för hur européerna anstiftade krig bland afrikanerna isyfte att öka antalet slavar på marknaden. Carl Bernhard Wadström berättadeom den rättslöshet som utbredde sig över den mörka kontinenten,om allt som fyllt honom med fasa under resan i de svartas världsdel. Faktumär dock, poängterade Wadström, att negrerna egentligen är fredliga och vänliga,och deras lands produkter är värdefulla. Följaktligen bör vi inte handlaslavar i Afrika. Vi bör kolonisera Afrika.Protokollet från Wadströms tal inför parlamentskommittén i London upptar27 trycksidor. Det är ganska många sidor, men det är ingenting jämförtmed vad Wadström själv producerade under de år som följde. Överdirektörenfrån Norrköping blev kvar i London och ägnade sig under förstahälften av 1790-talet åt att på alla upptänkliga vis argumentera motslavhandeln och bistå dess brittiska dödsfiender, män som Thomas Clarksonoch William Wilberforce, i deras energiska kamp för att förmå parlamentetatt förbjuda näringen. Wadströms träsnitt, gravyrer och målningarav slavhandelns och slaveriets omänskliga verklighet spreds över Europasländer. Hans böcker, framför allt An Essay on Colonization, blev ett viktigtvapen i slaverimotståndarnas händer.Wadström var inte heller främmande för personliga ingripanden. Vidett tillfälle upptäckte han en ung afrikan av kunglig börd som ägdes av envästindisk mulatt vid namn Johnson. Afrikanen hade kidnappats, förts tillVästindien och där inhandlats av mulatten, som sedan tagit honom medpå en resa till England. Wadström beslöt att göra vad han kunde för att afrikanenskulle få återse hemlandet, varför han och några likasinnade arrangeradefriköpet – afrikanen kostade 20 pund – den 6 maj 1788. Dessvärre insjuknadeafrikanen och avled redan 1790 i Wadströms eget engelska hem.År 1795 flyttade Wadström, med hustru och dotter, till Paris. Franskarevolutionens värsta skräckvälde var över, Robespierre giljotinerad, ochdet nya Frankrike skulle vinnas för frihetens sak. Slavhandeln måste krossasäven söder om Engelska kanalen. Wadström försökte efter bästa förmågapåverka den republikanska regeringen, och han försåg personligenNapoléon Bonaparte med ett exemplar av An Essay on Colonization inför dennesfälttåg till Egypten.Resorna och ansträngningarna tog ut sin rätt. Carl Bernhard Wadströmblev allt svagare, samtidigt som beundrarna hyllade honom för hans kamp.Svensken avled i hemmet utanför Versailles den 5 april 1799. Begravningenordnades och bekostades av franska staten. Samma republik hade år 1794,

Prolog • 15som första stat i världen, avskaffat slaveriet. Föga anade den döende Carl BernhardWadström att samme unge general som fått med sig hans egen boktill Egypten skulle återinföra slaveriet i alla Frankrikes besittningar endast treår senare. Kriget mot ofrihet var långt ifrån vunnet. Men det hade börjat.•Carl Bernhard Wadström var abolitionist. Ordet abolitionist kommer av detlatinska abolere, att avskaffa. Han ville avskaffa slavhandeln. Han gav upp helasin lysande svenska karriär för att krossa det onda han sett i Västafrika.Han var mer än så. Carl Bernhard Wadström var en ivrig förkämpe föreuropeisk kolonisation i främmande världsdelar. Européns plikt var, menadeöverdirektören och bergsvetenskapsmannen från Norrköping, att civiliseravärlden, att bringa ljus och frihet till det mörka Afrika. Om han levtett sekel senare skulle han med all säkerhet ha varit imperialist, en frivilligsoldat i kampen mot okristen vidskepelse och ondska.Carl Bernhard Wadström var en av de första västerlänningar som verkligenvar redo att ta på sig vad som långt senare skulle definieras som the whiteman’s burden, den vite mannens börda. Kolonisation och kamp mot slaverivar för honom samma sak, två intimt förbundna element inom ramenför mänsklighetens utveckling och ständiga kamp för andlig och materiellfrälsning. Wadström hade lärt sig att hata slaveri, och han visste vad sommåste göras för att effektivt utrota det. Vägen till frihet gick genom annektering,kolonisering, erövring. Han sade det inte högt, men så var det.Afrikanska kungar och hövdingar skulle aldrig lämna över vida åkrar och fältutan motstånd till den vite mannen. Den svarte mannen, hur intelligent ochskicklig han än må ha varit, måste utbildas till att tänka och fungera somen fri europé. Han måste tämjas.Carl Bernhard Wadström är en personifikation av de moraliska konvulsionersom kännetecknade det expansiva Europa under 1800-talet och somi stor utsträckning präglar denna bok. I sin gärning förkroppsligar handen energi, det samvete, den profitlystnad och den civilisatoriska ambitionsom blev allt starkare och allt grymmare för varje decennium under detnittonde århundradet.På Wadströms tid verkade allt så enkelt, trots att slavhandeln blomstradesom allra mest och inget land hade förbjudit slaveri. Sjukdomen – ondskan– var definierad och diagnosticerad. Botemedlet var frihet och broderskap.När Wadström och de brittiska abolitionisterna möttes år 1788 hys-

16 • Slaverite båda parter förhoppningar som senare skulle visa sig överdrivna ochnaiva, som att ett förbud mot slavhandel per automatik skulle leda till slaverietsdöd. Det var lätt att drömma ljusa drömmar om godhjärtade, kristnadeafrikanska bönder som villigt skulle låta sig instrueras av upplystavästerlänningar.Lika enkelt är det att konstatera att Wadström hade fel. 1700-talets upplystatänkare visste inte att friheten har ett pris och att en människas frihetpå värsta vis kan inkräkta på en annan människas frihet. De tänkte i broderskapmen inte i systerskap. De ville riva ojämlikhetens murar genom lagaroch förordningar men visste föga om främmande kulturer, traditioner ochsedvanor, föga om den förbannelse som fattigdomen då som nu medför.Deras brott var okunnighet om framtiden.Idag är abolitionisternas framtid historia. Vi har facit i hand och vet attdet sekel som följde på Carl Bernhard Wadströms död 1799 blev ovanligtblodigt, också med slaveriets mått mätt. Ofriheten har aldrig blomstrat såstarkt och intensivt som på 1800-talet – i södra USA, på Cuba, i Brasilien,i Sokotokalifatet, på Zanzibar och Pemba, på öarna i Sydöstasien. Detmest häpnadsväckande, sett ur den östgötske överdirektörens perspektiv,är att hela denna formidabla expansion av slaveri i alla dess former ägde rumsamtidigt som abolitionismen blev en västerländsk folkrörelse och frihetett honnörsord. Kriget för slaveri och kriget mot slaveri ägde rum parallellt.När frontlinjerna kolliderade kunde dödsoffren räknas i hundratusental.•Detta är den tredje volymen i en trilogi om ofrihetens världshistoria. Iden första volymen, Forntiden till renässansen, skildras utvecklingen av slaverii Gamla världen från historiens begynnelse till upptäckten av Amerika.Tonvikten ligger på krig och fattigdom, de två viktigaste vägarna in i ofrihet.I samma volym redogör jag även för slaveriets ursprung och natur,för vad som skiljer slaveriet från andra former för social och ekonomiskunderordning. I den andra volymen, 1500 till 1800, skildras hur slavhandelnexpanderade på världshaven och resulterade i fortlöpande kulturmöten. Icentrum står triangelhandeln på Atlanten och framväxten av plantagekolonieri Amerika.Den röda tråden i denna tredje volym är kampen mot slaveriet, den kampsom Carl Bernhard Wadström var med om att påbörja, som kulmineradeunder decennierna kring 1900 och som ännu inte är avslutad.

Prolog • 17Ju längre in i 1800-talet vi kommer, desto tydligare ser vi Västerlandetsnärvaro över hela jordklotet och desto mer uppenbar blir de tidiga abolitionisternasnaivitet. Samma globala kapitalism och samma vetenskapliga uppsvingsom fyllde dem med hopp och lät dem drömma om största möjligalycka för största möjliga antal människor visade sig kusligt lätt att anpassatill slaveriets strukturer. När abolitionisternas botemedel – kolonisationen– omsattes i verklighet blev resultatet en hänsynslös klappjakt på rikedomaroch resurser som på kort tid gjorde västeuropéerna till jordklotetsherrar. Om valet i detta läge stod mellan att bli rik eller att befria slavarvar valet enkelt för mången girig europé – liksom för mången amerikan, afrikanoch asiat. Ofriheten anpassade sig, maskerades och slog tillbaka.För Carl Bernhard Wadström var världen svart och vit, ond och god. Omhan levt hundra år senare, med samma etiska grundhållning, skulle han sannoliktha varit djupt desillusionerad och sett världen som genom ett kalejdoskopav bittra gråskalor.1800-talet är för gemene man det enskilda sekel som tydligast förknippasmed slaveri. Bilden av den hunsade slaven på bomullsfälten i Alabamahar etsat sig fast på näthinnorna. När slaveri skildras i film och på tv ärdet nästan alltid 1800-talet som kommer i fokus. Även slavhandeln har varitföremål för stor uppmärksamhet, med Unescos Slave Route-projekt från 1994– som syftar till att både vidga vår kunskap om slavhandeln och belysa desskonsekvenser för framväxten av samhällen och kulturer – som typiskt exempel.Härav följer att 1800-talets slaveri är både grundligt utforskat och medialtexploaterat. Det är inte svårt att hitta folk som tror sig veta mycket omämnet. Det är därför jämförelsevis lätt att ge nya perspektiv åt förutfattademeningar och invanda föreställningar. Så är inte fallet när det gäller 1900-talets slaveri, som är betydligt sämre utforskat och okänt för den stora allmänheten.Denna bok är upplagd som en geografisk resa från väst mot öst. Efterett inledande kapitel om de tidiga abolitionisterna följer en berättelse omslaveriet i Västindien, Latinamerika och framför allt USA, där världens störstaslavsamhälle växte fram under 1800-talets första hälft. Bokens mest omfångsrikakapitel handlar dock om Afrika, där slavhandeln och slaveriet expanderadesom aldrig förr trots att exporten av ofria över Atlanten successivtupphörde. Vi möter också det betydligt mindre undersökta slaveriet i 1800-talets Asien, där sjölederna kring Arabiska halvön och i nuvarande Indonesienfår särskild uppmärksamhet. Därefter gör vi om samma resa engång till, men nu med konfrontationen mellan frihet och slaveri som bäran-

18 • Slaveride tema. I kapitlet ”Kriget kulminerar”, som beskriver det dryga halvsekletfrån omkring 1860 till första världskrigets utbrott, färdas vi till amerikanskainbördeskriget, till frigörelseprocesserna på Cuba och i Brasilien, tillimperialismens Afrika, till kolonialväldena i Asien och till rekryteringenav ofri arbetskraft i Stilla havet. Slutligen träder vi in i den moderna tidenoch ser hur slaveriet har transformerats och vidareutvecklats i både gamlaoch nya banor, en process som fortfarande pågår.Några påpekanden är på sin plats. Först och främst: detta är en historiskskildring av slaveriets utveckling under de senaste 200 åren, med tonviktpå det förflutna. 1800-talet står i centrum. Syftet är att visa på hurofrihetens kulturer har skapats och omskapats i riktning mot nutidens situation.Det är däremot inte en bok med pretentioner på att skildra slaverietidag, inte mer än översiktligt. För att ge det tidiga 2000-talets många formerav ofrihet den uppmärksamhet de behöver krävs en separat volym, minstlika stor som denna.Detta är inte heller en bok som primärt söker förklara och förstå kampenmot slaveriet som sådan. Boken handlar inte om utvecklingen av föreställningenom mänskliga rättigheter, ej heller om abolitionismen som ideologi.Jag analyserar inte varför män som Carl Bernhard Wadström, WilliamWilberforce och David Livingstone gjorde som de gjorde. Abolitionismensegen historia är förvisso viktig, men i den här boken möter vi den iregel bara när den träder i direkt kontakt med slavhandel och slaveri, närkonfrontation uppstår. Detsamma gäller imperialismen. Stormakternas ekonomiskaoch politiska rivalitet – kampen om kolonier, råvaror och marknader– blir av intresse när den får relevans för slaveriet.Det är ofriheten som sådan som står i centrum. Boken handlar om de systemsom abolitionister, missionärer och imperialister bekämpade. Bokenhandlar om slavarna, slavinnorna och deras herrar, om slavägarna, slavhandlarna,slavjägarna och de världar de byggde med tvång och brutalitet sommörka ledstjärnor.•Många av de namn på folk och företeelser som återfinns i den här bokenexisterar i olika stavningsvarianter. Jag har som regel rättat mig efter svenskstandard, främst genom att följa Nationalencyklopedins rekommendationer.Följaktligen skriver jag osmaner (istället för ottomaner) och fulani (iställetför fula eller fulbe). I de fall då detta skulle ha medfört att bokens text

Prolog • 19kraftigt skiljer sig från det inom forskningslitteraturen normala avviker jagdock medvetet från svensk standard. Detta gäller bland annat ordet ”maroon”(förrymd slav), som vid de sällsynta tillfällen ordet används i Sverige brukarstavas ”marun”. Jag har dessutom bedömt det som oviktigt att systematisktöversätta och tolka alla valutor, mått och vikter som förekommer ikällorna. Termerna ”holländsk” och ”nederländsk” används som synonymer.Hela detta manus har lästs och korrigerats av Katarina Lindbergh, för vilkethon skall ha ett mycket stort tack. Avsnitten om islam och arabvärldenhar granskats av Philip Halldén (Lunds universitet). Kapitlet om Asienhar granskats av Hans Hägerdal (Växjö universitet) och avsnittet om USAhar granskats av Erin Winslow (Ulricehamn). Tack till er alla! Ett särskilttack riktas till de människor som under arbetets gång har hjälpt mig med litteraturtips,däribland Kristian Gerner (Lunds universitet) och Katarina Lindbergh.Per Tingbrand har generöst delat med sig av material om Saint-Barthélemy,vilket tacksamt erkännes.Där inget annat anges är översättningar av citat mina egna, gjorda frånden utgåva som anges i käll- och litteraturförteckningen, det vill säga antingenfrån originalspråken eller från en annan översättning (till exempel engelskaöversättningar av källor på andra språk). Texten ur kampsången frånArkansas 1:a regemente under amerikanska inbördeskriget har översattsav Lina Abrahamsson.Dick Harrison

Kriget börjarDet var en gång en man som hette Granville Sharp. Granville skulle blien av världshistoriens hjältar, en man som är värd att beundras. Trots detär hans namn okänt för flertalet nutidsmänniskor.Granville Sharp föddes den 10 november 1735 i den nordengelska kyrkostadenDurham, som det tolfte barnet av fjorton. Hans farfar var ärkebiskopav York och fadern innehade en hög position i Northumberlands kyrkoväsen,men familjen var inte rik och lille Granvilles karriär stod långt ned påprioriteringslistan. För att överleva tvingades han fara till en större stad ochlära sig ett hederligt yrke, och som så många andra engelsmän i samma situationfor han till London.Efter lärlingsåren bestämde sig Granville år 1757, då han var 22 år gammal,för att bli linneköpman. Det skulle han inte ha gjort. Förvisso var deten traditionsrik och väletablerad näring, men Granville var inte gjord av dettuffa, hårda virke som textilkapitalismen krävde av sina män. Alltså bytte hanjobb och blev i juni 1758 bokhållare i ett regeringsdepartement, en relativtobetydlig position som knappast gav utlopp för dynamiskt självförverkligandemen som åtminstone renderade honom en stabil inkomst och gav honomekonomiska möjligheter att ägna sig åt en och annan hobby.Granville Sharp var ingen karriärist. Han förblev anställd på samma arbetsplatsända till 1775. Men det var inte som tjänsteman på Ordnance Departmenthan gick till historien. Det var inte där han förtjänade sin gloria.Granville Sharp såg ut som, och var, en liten energisk byråkrat som få lademärke till och än färre höjde på ögonbrynen för, en av de många ämbetsmän,sekreterare och rättstjänare som sprang omkring i gamla Londonoch frös, huttrade, utförde befallningar, suckade över tillvaron och hadeett varmt, bultande hjärta på rätta stället. Han skulle ha kunnat bli bipersoni en Dickensroman. Men så hände något som förändrade allt.En morgon 1765 gjorde Granville en fruktansvärd upptäckt i Londonsfattigkvarter. Han hade varit på besök hos sin bror William, som var läkarei Mincing Lane. Utanför broderns mottagning upptäckte Granville ensvart pojke, av utseendet att döma 16 eller 17 år gammal, stående vid dör-

Kriget börjar • 21ren tillsammans med andra arma sjuklingar som hade sökt sig dit i förhoppningom gratis behandling. Den svarte ynglingen såg så förfärlig ut att Granvilleryggade baklänges. Sedan gick han direkt till William. Detta var ettakutfall. Den svarte leddes in i huset och fick berätta sin historia.Han hette Jonathan Strong, fick bröderna veta. Jonathan var slav, ellersnarare före detta slav, eftersom hans ägare nyligen hade gjort sig av medhonom. Ägaren var en sadistisk plantageägare vid namn David Lisle från denengelska kolonin Barbados. Av okänt skäl hade Lisle, som tagit med sigslaven från Västindien till England, kastat sig över Jonathan och slagit honomhalvt fördärvad. Han hade bankat på hans huvud med en pistol med sådanfrenesi att stora svullnader täckte anletet. Jonathan hade nästan mist synen.David Lisle hade även misshandlat resten av kroppen, med följd att Jonathanblivit lam i båda fötterna och endast med stor svårighet kunde hasasig fram på gatorna. Dessutom härjades hans unga kropp av häftiga feberanfall.Men eftersom många fattiga satar i London kände till den godhjärtadeWilliam Sharps mottagning i East End hade Jonathan förmått leta sig dit.Bröderna Sharp var ursinniga över hur den psykopatiske slavägaren betettsig. De ombesörjde att Jonathan fick ordentlig läkarvård på Saint Bartholomewssjukhus. Skadorna var så omfattande att Jonathan blev kvar i sjukbäddeni mer än fyra månader innan han bedömdes som frisk nog att kunnaklara sig på egen hand. Med återställd syn och friska fötter tog han sigåterigen till Granville och William för att tacka dem för deras vänlighet ochfråga om råd. Vad skulle han nu göra? Eftersom David Lisle hade lämnathonom på gatan var han en fri man, men han hade ingen aning om hur mansökte arbete i London och hur man försörjde sig på lagligt vis. Brödernakontaktade då mr Brown, en läkare och apotekare på Fenchurch Street, ochundrade om han inte behövde en springpojke. Jovisst. Jonathan Strong blevanställd och inhystes som hjälpreda.Livet i frihet varade i två år. Jonathan trivdes hos mr Brown, som intebehandlade honom som ofri arbetskraft utan gav honom lön för utfört arbete.Han döptes och blev fullvärdig medlem i anglikanska kyrkan. Plantageslavenfrån Västindien hade blivit lönearbetare i Storbritanniens huvudstad.Där hade historien kunnat sluta, men det gjorde den inte. Lyckan, som såmärkligt hade anlänt till Jonathan Strong när han led som värst utanför WilliamSharps mottagning, svek honom plötsligt på brutalast möjliga vis.En dag bar det sig inte bättre än att David Lisle fick syn på den pojkehan trodde sig ha misshandlat till döds två år tidigare. David upptäckte Jonathanav en slump när denne passade upp mrs Brown bakom en hästdroska.

22 • SlaveriFörundrad och nyfiken följde han efter sin tidigare egendom på avståndoch noterade var han bodde. Av allt att döma var Jonathan Strong återigenen arbetsför yngling. David Lisle reagerade som en plantageägare från Barbadosbrukade reagera när starka, dugliga afrikaner dök upp i synfältet.Han såg arbetskraft och inkomster. Visserligen hade han ingen lust att föregen del sätta Jonathan i arbete, men han kunde ju alltid sälja honom tillen annan plantage. En gång slav, alltid slav.Tänkt och gjort. David Lisle sökte upp James Kerr, en plantageägare frånJamaica som även han befann sig i London vid tillfället. De båda herrarnagjorde upp om köpet: mr Lisle skulle få 30 pund av mr Kerr så fort Jonathanbefann sig ombord på ett skepp med destination Västindien. Mr Lisle hyrdesedan två slavjägare och uppdrog åt dem att kidnappa Jonathan. Attbryta sig in hos apotekaren var otänkbart, men ute på Londons gator hadeafrikanen inget skydd. Slavjägarna slog till. Jonathan överfölls, släpades bort,fick veta att han minsann återigen var slav och förpassades till en fängelsehålai väntan på seglats över Atlanten.Den chockade Jonathan Strong hade dock lärt sig ett och annat undersina två år i frihet. Han hade lärt sig att alla vita män inte var onda djävlar somlevde för att piska livet ur de svarta. Han visste att han hade vänner. Först sändehan bud efter sina gudfäder, de män som stått andliga faddrar vid hans dop.Inget hände. Då vände han sig till den man som allra först hade visat vänlighetmot honom två år tidigare, den godhjärtade Granville Sharp. Den 12september 1767 mottog Granville ett brev från fängelset med bön om hjälp.Först var han förbryllad. Jonathan Strong? Namnet hade fallit ur denlille byråkratens minne. Men eftersom Granville var en energisk och arbetsamkarl vars nyfikenhet hade väckts promenerade han ned till fängelsetför att utröna vem som sänt brevet. När han blickade in i Jonathans ögonfördes han två år tillbaka i tiden och mindes allt. Det var den misshandladepojken på gatan, offret för slavägarens brutalitet, springpojken. Nu varhan återigen bakom lås och bom, på väg till andra sidan av Atlanten. Varför?Hur hade detta kunnat ske? Vem var ansvarig för övergreppet?Jonathan förklarade. Granville trodde först inte sina öron men fylldesunder samtalets gång av samma ursinne som när han två år tidigare varseblivitresultatet av David Lisles misshandel. Eftersom han var en erfarenämbetsman visste han vilka trådar han skulle dra i. Granville kontaktadeen domstol och förklarade att en viss Jonathan Strong hade kastats i fängelseutan giltiga skäl eller formell tillåtelse. Ärendet togs upp till diskussionredan den 18 september. Tribunalens ledare, Sir Robert Kite, ställde sig

Kriget börjar • 23resolut på Granvilles sida och beordrade ögonblickligt frisläppande. ”Pojkenhar inte stulit något och inte gjort sig skyldig till något brott. Han ärdärför fri att gå sin väg.”I några sekunder trodde Jonathan Strong att han var en gång för allafri. Sedan kom kapten Laird från skeppet Thames, som var ämnat att förahonom till Jamaica, och grep bryskt tag om Jonathans arm. ”Detta är mrKerrs egendom!” förklarade kaptenen inför samtliga närvarande. Granvillevisste först inte vad han skulle göra, men Thomas Beech, Londons coroner,instruerade honom att hota kaptenen med åtal för olaga övergreppom han inte lämnade Jonathan ifred. Laird blev tillräckligt skrämd för attslå till taktisk reträtt, men Jonathan kunde inte andas ut. Ett par dagar senarestämdes Granville och en annan av hans bröder, James Sharp, på 200 pundi skadestånd av Kerr för att ha lagt beslag på hans egendom. David Lisle gickett steg längre. Den 1 oktober dök han upp hemma hos Granville och utmanadehonom på duell, men Granville vägrade att inlåta sig på dylika påfund.Ingen av bröderna Sharp var jurister. De hade ingen erfarenhet och intenog med kunskaper för att kunna försvara sig på egen hand. Alltså söktede upp advokater. På brödernas uppmaning började dessa flitigt gräva i tidigareprejudikat och auktoritativa utlåtanden om västindiska slavars rättigheteri Storbritannien. Vad de fann var inte hoppingivande. År 1729 hadedet slagits fast, med skärpa, att en slav ej blev fri per automatik genom attkomma till England, att en slav ej blev fri genom att döpas samt, slutligen,att vilken slavägare som helst hade makt och rätt att tvinga tillbakasin slav till Västindien, om ägaren så önskade. Bröderna skulle inte ha skugganav en chans inför rätta. Målet var förlorat på förhand.Det bör påpekas att juristernas slutsats hade karaktären av specialistkunskap.Engelsmannen i gemen kände inte till vad som var rätt och fel ihanteringen av slavar och deras möjlighet att bli fria. Det cirkulerade mängderav motstridiga åsikter, något som då och då ledde till tragiska missförståndoch rättsövergrepp.När Granville Sharp hade lyssnat färdigt till advokaternas pessimistiskautläggningar var han chockerad. Men han var framför allt arg. Granville kundeinte begripa att Englands lagar var så orättvisa och att de i så hög gradstred mot vad han uppfattade som människans av naturen givna rättigheter.Må vara att advokaterna redan hade gett upp kampen om Jonathan Strong.Granville hade inte kapitulerat. Eftersom ingen jurist ville hjälpa honomåtog han sig att sköta sitt eget och broderns försvar.Under den närmaste tiden plöjde Granville Sharp igenom mängder av

24 • Slaverigamla lagtexter, utlåtanden och domslut. Han mötte en snårskog av sinsemellanmotstridiga åsikter. I slutet av 1600-talet hade så många afrikanskaslavar importerats till England att frågan om deras juridiska status oftahade väckts och debatterats i landets domstolar. Det första kända domslutethade fällts år 1677, och det hade följts av många andra. Enligt vissa texterföreföll det som om den svartes religionstillhörighet var av avgörande betydelse,som om dopet, vägen in i kristenheten, förlänade frihet. Andra domarehävdade motsatsen, i synnerhet de högt uppsatta juristerna Philip Yorkeoch Charles Talbot, som varit ansvariga för det beslut år 1729 som hade fåttGranvilles jurister att ge upp.Natt efter natt, ensam i sin lilla kammare, studerade Granville Sharp degamla dammiga luntorna. Yorkes och Talbots beslut var så vedervärdigtatt det helt enkelt måste finnas något principbeslut i den engelska rättvisanslånga historia som kunde användas som vapen emot det. Granville söktesig tillbaka till den engelska lagens äldsta hävder i sin jakt på juridiska allierade.Forskningen bar frukt. Det fanns, kom han fram till, absolut ingentingi engelsk lag som sanktionerade slaveriet som system. Ingenting. I punktefter punkt skrev han ned sina iakttagelser och analyser i ett omfångsriktmanuskript, som han lät kopiera i omkring tjugo exemplar. De digra luntornasändes runt till väl valda jurister i London. Läsningen fick herrarna attgrubbla. Granville Sharp hade gjort ett gott arbete.Framför allt blev James Kerrs advokater fundersamma och rådde sinklient att dra tillbaka stämningen för att undvika nederlag. Så skedde också.Ett nytt försök att besegra Granville Sharp genomfördes visserligen 1768,men även detta misslyckades. Granville lät 1769 publicera manuskriptet,betitlat A Representation of the Injustice and Dangerous Tendency of ToleratingSlavery; or of Admitting the Least Claim of Private Property in the Persons of Men,in England (”En framställning av orättvisan och den farliga tendensen atttolerera slaveri; eller av att tillåta någon som helst rätt att förfoga överprivategendom i form av människor, i England”). Det är ett betydelsefulltdokument i de mänskliga rättigheternas historia, ett dokument som inte skulleha existerat om det inte varit för Jonathan Strongs historia.Denna historia är i sanning sorglig, ty operationen lyckades men patientendog. Jonathans hälsa var bruten och han avled på morgonen den 17april 1773, blott 25 år gammal. Men han dog i frihet.•