Slaveri del 3 10

Kriget börjar • 21ren tillsammans med andra arma sjuklingar som hade sökt sig dit i förhoppningom gratis behandling. Den svarte ynglingen såg så förfärlig ut att Granvilleryggade baklänges. Sedan gick han direkt till William. Detta var ettakutfall. Den svarte leddes in i huset och fick berätta sin historia.Han hette Jonathan Strong, fick bröderna veta. Jonathan var slav, ellersnarare före detta slav, eftersom hans ägare nyligen hade gjort sig av medhonom. Ägaren var en sadistisk plantageägare vid namn David Lisle från denengelska kolonin Barbados. Av okänt skäl hade Lisle, som tagit med sigslaven från Västindien till England, kastat sig över Jonathan och slagit honomhalvt fördärvad. Han hade bankat på hans huvud med en pistol med sådanfrenesi att stora svullnader täckte anletet. Jonathan hade nästan mist synen.David Lisle hade även misshandlat resten av kroppen, med följd att Jonathanblivit lam i båda fötterna och endast med stor svårighet kunde hasasig fram på gatorna. Dessutom härjades hans unga kropp av häftiga feberanfall.Men eftersom många fattiga satar i London kände till den godhjärtadeWilliam Sharps mottagning i East End hade Jonathan förmått leta sig dit.Bröderna Sharp var ursinniga över hur den psykopatiske slavägaren betettsig. De ombesörjde att Jonathan fick ordentlig läkarvård på Saint Bartholomewssjukhus. Skadorna var så omfattande att Jonathan blev kvar i sjukbäddeni mer än fyra månader innan han bedömdes som frisk nog att kunnaklara sig på egen hand. Med återställd syn och friska fötter tog han sigåterigen till Granville och William för att tacka dem för deras vänlighet ochfråga om råd. Vad skulle han nu göra? Eftersom David Lisle hade lämnathonom på gatan var han en fri man, men han hade ingen aning om hur mansökte arbete i London och hur man försörjde sig på lagligt vis. Brödernakontaktade då mr Brown, en läkare och apotekare på Fenchurch Street, ochundrade om han inte behövde en springpojke. Jovisst. Jonathan Strong blevanställd och inhystes som hjälpreda.Livet i frihet varade i två år. Jonathan trivdes hos mr Brown, som intebehandlade honom som ofri arbetskraft utan gav honom lön för utfört arbete.Han döptes och blev fullvärdig medlem i anglikanska kyrkan. Plantageslavenfrån Västindien hade blivit lönearbetare i Storbritanniens huvudstad.Där hade historien kunnat sluta, men det gjorde den inte. Lyckan, som såmärkligt hade anlänt till Jonathan Strong när han led som värst utanför WilliamSharps mottagning, svek honom plötsligt på brutalast möjliga vis.En dag bar det sig inte bättre än att David Lisle fick syn på den pojkehan trodde sig ha misshandlat till döds två år tidigare. David upptäckte Jonathanav en slump när denne passade upp mrs Brown bakom en hästdroska.