Läs ett provkapitel här

Viveka SjögrenLibris förlag • Örebro

Till RapunzelLär mer om Viveka Sjögren: www.prick-i.se© 2010 Viveka Sjögren och Libris förlagBoken är utgiven i samarbete med Blå Bandet, Hela Människan,IOGT-NTO:s Juniorförbund och LP-verksamhetenOmslagsfoto: iStockphotoOmslag: Viveka Sjögren och RPformIllustrationer: Viveka SjögrenSättning: RPformTryck: Scandbook, Falun 2010ISBN: 978-91-7387-053-5www.librisforlag.se

ska tjock, med blad utan ränder så att man kan rita också,och ett sidenband som sitter fast i kanten så att man kanha det som bokmärke. Mitt band är ljusblått. Det kännssvalt och faktiskt just ljusblått när man stryker det mellanfingrarna.Sedan, när alla skulle gå ut, bad fröken mig att stannakvar.”Jag tänkte på dig och boken”, sa hon. ”Att det kanskeblir skönt för dig att skriva om det som har hänt …”Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag tittade igolvet och sa ingenting.”Men om det känns jobbigt, så låt bara bli …” fortsattehon.Hon lyfte upp min haka med sin hand och tittade väldigtordentligt in i mina ögon, som om det skulle gå atthitta hemligheter där.”Om du behöver prata så vet du var jag finns. Vi fårhjälpas åt, Joy”, sa hon.Jag nickade och drog med fingrarna längs det blå bandet.Hon sa så där för att MAMMA har dött. Det är precis27 dagar sedan idag. Hon dog på en måndag, av cancer.6

På lunchrasten satt Mira och jag ute i korridoren, i detbortersta fönstret. Vi sitter ofta där. Det regnade, och vihade ingen lust att gå ut.Mira är min bästis. Hon hade också med sig sin bok.Vi satte fötterna mot varandra och hade knäna till stödför att kunna skriva i våra böcker. Hennes bok har ett gultband. Solgult. Mitt är blått som himlen tidigt på morgonen.Hon frågade vad jag skulle skriva i min, och jag sa attjag inte riktigt visste.Mira härmade frökens skånska sätt att prata på.”Det ska flöda …” fnissade hon.Sedan sa hon att hon tänkte skriva om hästar och snyggakillar, mest.Jag tror att min bok ska handla om mig. Inte som endagbok, men nästan. Jag sa det till Mira, och hon tyckteatt det lät bra.7

”Ditt liv är liksom spännande”, sa hon, ”så det passarbra att du skriver om det!”Spännande. Jag vet inte. Jag tycker inte att det är såspännande, kanske. Men jag bestämde mig ändå för attjag vill skriva om det. Så nu börjar min bok.JAGJag heter Joy. Det betyder glädje på engelska. Jag heter såför att jag är var min mammas glädje. Jag är elva år. Jag ärfödd den 3 april 1998. Jag är vädur. Jag är ganska pigg ochenvis, och nästan alltid glad, när jag inte är jättearg. Ochså tycker jag om att röra på mig. Jag tränar dans och gymnastik.Jag har mörkt hår och bruna ögon.Håret är spikrakt, och på matten när Mira och jag mättevåra hår med linjal var mitt 57 centimeter. Det är ganskalångt.Hela jag är 135 centimeter. Det är inte så långt.Jag föddes i Thailand, i en stad som heter Yala. När jagvar två år flyttade mamma och jag till Europa, Sverige,Gävleborg, Hälsingland, Hudiksvall, Besvärsgatan 2, 2trappor. Där på Besvärsgatan (jo den heter faktiskt så! J)flyttade vi in hos Gregor. Jag ska skriva mer om honomen annan gång.8

MAMMAMin mamma är död.Hon var det absolut vackraste som fanns på jorden.Hon hade också svart hår, som jag, och bruna ögon. Honvar alltid snäll och glad, till och med när det hände dummasaker.Mamma älskade att dansa. När vi var ensamma hemmabrukade hon sätta på musik, och så dansade vi. Hon dansadeliksom vackert, med armarna också. Inne i huvudetkan jag fortfarande höra ljudet av hennes armband somklirrar.Innan mamma blev sjuk jobbade hon som städerska påsjukhuset. Hon var jätteduktig på att städa, och vi hadedet alltid fint hemma. Det är lite annorlunda nu. Vi är noginte lika bra på att städa, Gregor och jag.Mamma växte upp i Thailand, men hon berättade inteså mycket för mig om hur hon hade haft det. Jag tror atthon kanske inte hade det så bra. Hennes familj hade typinga pengar, så hon fick börja jobba och kunde inte gå iskolan.När jag föddes var hon 21 år. Hon ville aldrig prata ommin pappa, så jag vet inte vem han är.”Gregor är pappan nu”, brukade hon bara säga. ”Slutafrågor om andra pappan.”Jag brukar fantisera om min riktiga pappa ibland. Jagskulle vilja veta vem han var.9

Jag önskar önskar önskar att mamma inte skulle ha dött.Jag saknar henne så att det gör ont inuti. Jag känner migensam, och frusen på något sätt.Ibland tror jag att jag bara har inbillat mig att hon ärdöd. Jag tycker att jag ser henne, eller hör henne. Ochibland, när väckarklockan ringer och jag just har vaknat,tror jag att allt som hände med hennes sjukdom och såbara är en mardröm som jag just har drömt. Att hon intealls är död. Men sedan förstår jag att det är sant ändå. Honkommer ALDRIG tillbaka. Det är orättvist. Det kännssom att jag har gått sönder inuti. Jag måste tänka på andrasaker.SAKER JAG GILLAR• Djur – speciellt hundar, fast jag har ingen hund• Mira, min bästis. Hon är snäll och finns alltid där närman behöver henne. Vi har kul tillsammans, och när honbörjar skratta går det inte att vara allvarlig, för hon harvärldens roligaste skratt.Längst bak i fågelboken som vi har hemma kan man läsafakta om fåglarna, var de bor och häckar och vad de äteroch sådär. Och så står det hur de låter. Det är jättekul!Här är några:Nötskrika: skäääkSommargylling: fi-fy-fyåh10

Större Korsnäbb: tjöpp, tjöppSidensvans: silll (den kan visst inte stava!)Ringtrast: tack-tack-tack (måste vara världens artigastefågel J)Om man skulle skriva hur Mira låter när hon skrattar såskulle det kanske bli såhär: Nja-e-hähähä-hehehei-hei-jii-hihijäMiras hår är 23 centimeter, brunt och lite lockigt. Honhar gröna ögon. Hon har två storebröder, tvillingar, mende bor inte hemma längre.• Musik. Jag tycker om jättemycket olika sorters musik.Många i klassen gillar en speciell person eller grupp, mendet gör inte jag. Bara det är fint, så gillar jag det. Vad somgör att det låter fint eller inte kan jag inte säga, men manhör det med en gång.Jag står i kö för att få börja spela tvärflöjt. Hoppas attdet blir snart! Jag tycker att man kan få så fina bilder ihuvudet när man hör flöjtmusik.Sjunga är också kul. Det gör vi i skolan. Jag har en favoritsom vi brukar sjunga på julavslutningarna. Den heter”Joy to the world”. Kul va?! Joy till världen. Glädje tillvärlden. Det är min sång!• Dansa. Jag dansar i en dansgrupp på tisdagarna efterskolan. Det är jättekul.11

• Gymnastik. Är på onsdagarna. Jag tycker mest om fristående.Jag tycker inte så mycket om frivolter vid trampetten.Men jag ska inte ge mig!• GLASS! GODIS! KAKOR! Fast mamma sa alltid attjag skulle akta mig för ”det mycket sockret”. Det sägervåran gymnastikfröken också. Man ska äta frukt istället.Det är lite tjatigt. Men äpplen är ju gott.• Mitt rum. Jag gillar verkligen mitt rum. Det är så sköntatt vara i. ”Du ska vara glad att du har egna rummet”, samamma ibland. För när hon var liten hade hon inget egetrum. De var jättemånga som bodde i ett enda.Jag har ljusblåa väggar i mitt rum. Gardinerna är vitamed små blå fjädrar på, som om en blå fågel just har flugitförbi och tappat dem. Genom mitt fönster ser jag gatanoch en liten snutt av hamnen. Det är finast när solen skineroch vattnet glittrar där nere.• Läsa. Jag gillar att läsa böcker. Helst fantasy. Guldkompassenär min bästa bok, tror jag. Hemma hos Miragick vi in på en hemsida där man kunde kolla vilken daimon(djur-följeslagare) man har. Man fick svara på frågorom sig själv först. Jag fick en hare. Mira fick en räv.12

Min daimonATT SKRIVA. Det här är lite hemligt. Men jag har endröm. Jag vill bli författare när jag blir stor. Jag villskriva tjocka böcker om vackra och otäcka ochspännande saker. Och kanske rita till, för dettycker jag också om.13

I morse var det sådär igen när jag vaknade. Att jag troddeatt MAMMA fanns. Men sedan kom jag ihåg hur detverkligen är, och då kände jag mig lite frusen.Gregor är sjukskriven, så han behöver inte gå upp påmorgnarna. Jag var ensam i köket. Det var så tyst. Baraköksklockans tickande hördes.Det är ödsligt att äta frukost ensam. Jag grät lite medanjag gjorde i ordning kall O’boy och macka, men inte så attGregor hörde. Han behöver nog sova. Sedan smög jag in ibadrummet och borstade tänderna och håret.Det syntes på ögonen att jag hade gråtit, såg jag i spegeln.Jag sköljde ansiktet med kallvatten och gnuggadelite extra kring ögonen för att få bort det där röda. Mendet blev faktiskt bara värre.När jag kom ner på gatan sedan och porten hade slagitigen med sitt snälla floffiga ljud råkade jag vända mig om14

för att vinka. MAMMA brukade alltid stå i köksfönstretoch vinka åt mig.Nu gjorde hon ju inte det. Fönstret var blankt och tomt,och i fönstret intill var persiennerna fortfarande nerdragna,för där inne låg Gregor och sov. Det var bara jag somstod där nere på gatan och vinkade till ingen.Jag kände mig jättedum!Jag försökte låtsas att jag höll på att rätta till ryggsäckenistället och hoppades att ingen hade sett mig.Plötsligt mådde jag illa också. Det liksom drog ihop sigi hela magen, och jag trodde att jag skulle spy.Det gick nästan över när jag andades djupt några gånger.Men bara nästan. Det har känts hela dagen.Tänk om jag också har cancer? Mamma hade ju sin imagen.Jag blir alldeles kall inuti när jag tänker så. Som att enstor snöboll ligger där inne och smälter, långsamt, ochliksom sipprar ut sin kyla i hela mig.15

Jag skrev inget igår, för det var träning (gymnastik) ochjag var så himla trött när jag kom hem.Vi tränade trampetthopp i två timmar. Det gick ganskabra, fast jag är alltid lite rädd när jag ska veckla ut migur frivolten – tänk om mattan inte är där? Tänk om jaghar varit för länge inne i volten? Tänk om jag kommer attlanda på ansiktet?Det är en snabb tanke, den bara fladdrar genom huvudetsom en bråttom-fågel, men det är samma känsla varjegång, att allting liksom rasar ihop inuti en liten bit aven sekund och blir alldeles smuligt. Sedan fattar jag attmattan ligger där rakt under mig, och att jag kommer atthamna på fötter, och att jag kommer att kunna göra ensnygg avslutning på volten.Den där smuliga känslan kan komma ibland även om jaginte håller på och snurrar omkring i luften också, faktiskt.16

Det kan kännas så när jag kommer hem och det luktarfel hemma. Eller om lägenheten är mörk fast det är dag,eller om det är fel ljud där inne. Jag märker det med engång, så fort jag öppnar dörren. Då blir det så där smuligt,prickigt, trasigt inuti mig, och jag vill helst bara stängadörren och gå igen, men det gör jag oftast inte.Det verkar som om det kommer att bli fler sådana dagarnu när inte MAMMA är här.Idag är en sådan dag. Gregor är i sovrummet, och dörrendit är stängd. Det stod sju ölburkar på diskbänken närjag kom hem.Sex av dem var tomma. Den sjunde fanns det lite kvari. Jag hällde ut det i slasken, som MAMMA brukade göra.17

PAPPAMin pappa är en prins som hamnade i Thailand en gångnär han flög ut i världen för att vila upp sig från sitt stressigaliv på slottet där han bodde. Han hade tusen rum attbo i, och tusen tjänare som svansade efter honom heladagarna, en i varje rum. Han fick aldrig vara ifred. Slottetlåg på en stor stäpp, och från sina tusen fönster kundehan se tusen mil åt alla håll. Tusen mil åt öster, tusen milåt väster, tusen mil åt söder och tusen mil åt norr. Ochvart han än tittade såg han sina tusen hästar som gick ochbetade på stäppen runt slottet.Hans älsklingshäst hette Vidvinga. Hon var apelkastad.Det är ett sådant fint ord! Det betyder att hon vargrå men hade ljusare, äppelstora fläckar i sin päls, som omnågon hade stått och slängt äpplen på henne! Äppelkastad!Och så hade hon vingar.En dag när Pappa hade gått genom sina tusen rum ochskrivit på tusen blanketter och fattat tusen beslut åt singamla trötta far Kungen gick han ut till Vidvinga ochlutade sin kind mot hennes. Hon var varm och len ochluktade lite torrt av gräset och vinden där på stäppen.”Åh, min vackra vän”, suckade han och drog med fingrarnagenom hennes gråa man. ”Vad trött jag är på mitt18

jobb här. Jag vill bort härifrån, om så bara för en tid. Jaghar som en längtan, men jag vet inte efter vad …””Hållvälj”, sa Vidvinga på sitt hästspråk.Hon puttade på Pappa med mulen för att han skullesnurra lite och visa vilket håll han ville åt.Pappa snurrade och stannade åt sydöst.”Så upp-och-hoppa-dig nu prinseprins!””Men jag kan väl inte …” velade Pappa. ”Vem ska dåskriva på alla blanketter?””Pratslut!” befallde Vidvinga. ”Uppa dig!”Pappa satt upp på Vidvinga, och hon tog fart, först itrav, sedan i galopp och till sist i flygande flykt, som varhennes specialitet.De flög en dag och en natt innan de bestämde sig för attlanda. Vidvinga tog mark på en lång strand just som solenbörjade gå upp. Havet glittrade överlyckligt. Pappa sattesig i den svala sanden och bara andades och lyssnade påvinden och vågorna.”Dagvara här”, sa Vidvinga och la sig ner i sanden föratt vila.”Gärna, min vackra vän”, log Pappa.Senare den dagen skulle Pappa möta någon på stranden,någon som skulle förändra hela hans liv, men det visstehan inte än. Han la sig intill Vidvinga och somnade medhuvudet mot hennes hals.Fortsättning följer …19

Mira var sjuk idag. Jag har mest varit ensam på rasterna.Lollo och Christine frågade om jag ville vara med dem,men jag orkade liksom inte.Jag satt i Miras och mitt fönster tills fröken kom och saatt jag borde gå ut och få lite sol på mig.Då gick jag ut och tittade på dagisbarnen som har sinuteplats intill vår skolgård.De är gulliga och rätt roliga att titta på, tycker jag ochMira. Vi brukar stå vid staketet som går mellan derasoch vår gård och titta på dem ibland när vi inte har någotannat att göra.Det finns två thailändska barn där. MAMMA kändederas mamma lite grann. Jag låtsas att de är mina småsyskon.Det hade varit så kul att ha ett syskon. Eller fler. Mångaskulle vara kul, faktiskt. Tänk om man var till exempel20

fem stycken barn hemma. Det skulle alltid finnas någonatt prata med och så.Men jag har inga syskon. Vad jag vet i alla fall. Jag vet juinte vem min riktiga pappa är. Han kanske är en prins? JKanske han har fått fler barn.Undrar om man skulle veta om man plötsligt liksomstötte ihop med sin bror eller syster. Skulle det kännas pånågot sätt att man hör ihop?Och skulle min pappa veta? Att jag är hans?Gregor adopterade mig när MAMMA och han gifte sig.Fast jag är ju inte hans.Inte hans riktiga barn.21

Idag hade vi temadag på skolan. Det var jättekul! Vi, klassen,fick gå till ett galleri och titta på en utställning omserier. Sedan fick vi teckna serier själva.Fröken var med. Hon tyckte också att det var kul, ochhon ritade som bara den.På galleriet var det en konstnär som tog emot oss. Hanvar snäll och glad och knasig. Det blev liksom gult ochglatt därinne runt honom!Man kunde välja att rita en helt egen påhittad serie,men om man tyckte att det var svårt kunde man leta iböcker med roliga historier och se om man kunde hitta enatt göra sin serie av.Det var några som gjorde serier av kom-nu-ketchuphistorien.Killarnas serier såg rätt mycket ut som dataspel,de flesta, med döda gubbar och inälvor som sprutade.Sandra, Aisha och Mani försökte teckna manga.22

Emma och Emelie satt mest och sa ”det blir så fuuuult”och ”jag kaaan inte”.”Alla kan!” sa fröken som vanligt.Det är nog hennes motto, skulle jag tro.”Fult är kul!” sa han som jobbade där.Han visade några serier med riktigt fula teckningar,som liksom var fula med flit.Fast jag vill inte göra så fult. Jag hittade på två figurersom jag tyckte om. De heter Toy och Herr Melin.”Bra!” sa den knasiga konstnären när han såg minafigurer. ”De där kan du göra många serier med!”Fröken tyckte också att de var fina. Hon satt vid sammabord som jag. Frökens serie handlade om en stressadfröken. Vem kan det vara? JMira gjorde en serie om hästar. Hon är ju lite hästgalen!Men den blev fin. Hon är bra på att rita hästar, ochhon tyckte också att det var kul, så vi bestämde att vi skabörja rita serier hemma och bli jättebra på det! Imorgonska vi vara hos mig och göra det.Efteråt gick vi och åt pizza, hela klassen.Det var en bra skoldag! Jag tänkte nästan ingenting påMAMMA.Såhär blev min serie:23

Fast en sak gjorde mig ledsen idag. Det var efteråt, när vihade ätit pizza och skulle gå tillbaka till skolan allihop. Visneddade över en stor parkeringsplats och förbi ett litetskjul som folk kallar ”Kuren”. Där inne sitter alkisarna.Det är deras ställe dit de går för att inte bli blöta om detregnar och så. Jag brukar aldrig gå förbi där, för jag tyckeratt det är lite läskigt. Man vet aldrig om de ska kommafram och vilja prata. Jag tycker inte om att prata med fullamänniskor.Daniel och Lucas hade hunnit dit lite snabbare än viandra. Vi såg på håll att de pratade med en av fullgubbarna.Men när vi – jag, Mira, Lollo och Mani – kom dit vardet inte riktigt så. De pratade inte med honom. De retadehonom. Och han fattade liksom inte. Och så hade han litesvårt att prata. Daniel och Lucas såg glada ut, men på ettläskigt sätt. På ett vasst och elakt sätt.”Kolla fyllot!” sa de. ”Han sjunger så fint! Hörru,sjung den där sången igen!”Och han som var full, han var ingen gubbe egentligen,han såg ganska ung ut, han började sjunga någon sluddrigsak helt utan melodi. Daniel och Lucas skrattade högt ochklappade händerna i takt till en takt som inte heller fanns.”Men sluta!” sa jag till dem. ”Vad taskiga ni är!””Vadå taskiga?!” sa Lucas. ”Han har ju roligt, titta vadglad han är, kolla, le lite hörru!”Fyllot log. Han hade inga framtänder. Det rann spottur ena mungipan på honom.25

Lucas gjorde en äcklad min och låtsades spy.”Vi säger till fröken!” sa Mira.”Kom, vi går”, sa Mani.Jag hade lite svårt att sluta tänka på det där. Jag tänkteatt en gång var han, fyllot, en liten pojke. Och vad händesedan? Varför sitter han där nu utan tänder? Hur kundedet bli så?Allra längst ner, liksom under allt jag tänkte, fanns deten tanke som jag egentligen inte ville släppa in. Men jagskriver den nu i alla fall:Skulle Gregor kunna hamna där i Kuren? Skulle Gregorkunna bli en av dem som folk som Daniel och Lucasskrattar åt?Och vad skulle jag göra då?26

Mira och jag gick hem till mig efter skolan. Vi skulle jubörja med våra serier. Eller fortsätta, eller ja …Men när jag öppnade dörren kände jag den där lukten.Unklukten. Mörkerlukten.Bråttom-fågeln började flaxa i mitt huvud. Jag skyndademig att stänga igen. Hjärtat slog hårt inne i mitt smuligabröst.”Jag glömde ju att Gregor är sjuk!” sa jag till Mira. ”Vikan inte gå in.”Mira såg förvånad ut, och kanske lite, lite sur, fast honverkligen inte är den sura typen.”Vad är han för sjuk?” undrade hon.”Hjärninflammation”, rann det ur mig innan jag hanntänka.Jag vet inte ens om det finns en sjukdom som heter så,det bara kom. Hjälp.27

”Oj”, sa Mira. ”Är det farligt? Men … smittar han intedig då?””Nej, han äter medicin”, sa jag, ”så det smittar inte.Men han vill inte att jag tar hem kompisar.””Nänä, det fattar man ju. Då går vi hem till mig iställetdå?” sa Mira och började hoppa nerför trappan.Jag kände mig jättetrött helt plötsligt. Mira studsadeneråt, boink boink, som en liten gummiboll.”Kommer du?” ropade hon.Hon var redan nere. Jag hörde hur hon drog i ytterdörren.”Visst”, sa jag.Benen var tunga och skvalpiga som om någon hadefyllt blöt betong i dem.”Jag kommer.”När jag kom hem sedan låg Gregor och sov i soffan. TV:nvar på. Jag stängde av den.Jag har varit i mitt rum hela kvällen. Egentligen är jaghungrig, tror jag, men jag vill inte gå ut i köket. Det är såäckligt där. Han har spillt och hållit på. Kanske försöktlaga mat.Jag orkade inte räkna ölburkarna. De hade blivitmånga. Jag får äta mycket i skolan istället, imorrn.Om man skriver imorrn på mobilen blir det hönsro.Det är ett gulligt ord. Mira och jag brukar säga det tillvarandra när vi säger hej då. Då vet vi att vi menar att vi28

träffas imorgon och att vi kommer att vara bästisar imorgonockså.Vi har försökt komma på vad hönsro betyder. Jag troratt det betyder att hönor måste ha lugn och ro för att kunnaruva sina ägg.Mira tror att det är när hönsen är ute och ror.Jag ska försöka sova nu. Jag har ont i magen. Skrivermer imorrn. Hönsro.29

klockan 01.17 (jag har en klockradio)Jag kan inte sova. Gregor har satt på musik där ute. Jagär rädd.30

PAPPA, del IINär Pappa hade sovit en stund med huvudet lutat motVidvinga vaknade han av att hon puffade på honom medmulen.Han satte sig upp och undrade var han var. Han hadesovit så djupt att han hade glömt bort den långa ritten.Men sedan kom han ihåg. De hade ju landat på enstrand precis i gryningen.Han tittade omkring sig.Stranden var så lång att han inte kunde se slutet på denåt något håll. Havet låg lika glittrande framför honomsom det hade gjort när han och Vidvinga kom, men nustod solen högt på himlen, och det hade börjat bli varmti sanden.”Titt!” väste Vidvinga i hans öra.”Vadå?”Pappa gnuggade sig i ögonen och drog fingrarna genomsitt långa, svarta prinshår.Kronan hade han lämnat hemma.Han tog fram en liten skinnpåse med skruvlock av silveroch drack en klunk vatten ur den.”Vad ska jag titta på?”Vidvinga lyfte lite på ena vingen och pekade.31

Och nu såg han. Långt bort på stranden kom en flickaspringande. Hon sprang fort, och hon verkade rädd, förhon vände sig om hela tiden, som om hon var förföljd.Pappa ställde sig upp.När flickan kom närmare såg han hur otroligt vackerhon var. Ja, hon var nog det vackraste han hade sett i helasitt liv. Hon hade stora bruna ögon och långt svart hårsom böljade och fladdrade bakom henne av vinden ochfarten. I de mörka ögonen lyste det som av ett skrik påhjälp, och Pappa tänkte att vad det än är som jagar henne,så ska jag rädda henne från det! Mördare, drakkäftar ellermonster – inget kan stoppa mig, tänkte han.”Ställ dig upp, Vidvinga!” sa han. ”Ska jag någon gång imitt liv utföra en äkta prinsräddning, så är det nu! Beredd,min vackra vän?”Vidvinga slog några slag med vingarna för att skakasanden ur dem. Hon nickade bestämt.”Vinglig!” sa hon.(På hästiska betyder det inte alls att man känner sigvinglig, utan att man är redo för en flygtur.)Flickan kom närmare. Hon sprang, hon snubblade, detblekblå tyget i hennes kjol trasslade in sig i hennes ben,hon kom på fötter igen, slängde en blick bakom sig ochfortsatte springa. Hon sprang rakt emot Pappa och Vidvinga,men det verkade inte som om hon hade sett dem än.Fortsättning följer …32

, 02.07Nu har det blivit tyst därute. Han har nog gått och lagtsig.Det är synd om Gregor. Han säger att han saknarMAMMA så mycket att han håller på att dö.Det är väl därför han dricker så mycket nu för tiden.Om Gregor dör, då har jag ingen. Undrar var jag skullebo då.Jag har jätteont i magen. Det är kanske cancer. Då dörvi allihop.I så fall kan vi vara tillsammans igen, som förut.MAMMA. Var är du nu?33

I morse försov jag mig. Jag måste ha stängt av väckarklockan,men jag kommer inte alls ihåg det.Klockan var nästan elva när jag vaknade, och det varalldeles ljust och fullt av dag i mitt rum.Först flög jag upp och försökte få på mig kläderna såfort det bara gick för att springa till skolan, men sedantappade jag liksom farten och tänkte att det kanske varbättre att stanna hemma och säga att jag var sjuk.När jag kom ut i köket var det städat och fint. Ingaölburkar eller flaskor kvar. Bara lukten av dem, lite svagt,under doften av nyskurat golv.Jag tittade in i vardagsrummet. Ingen Gregor. Stereonavstängd och persiennerna uppdragna och kuddarnasnyggt på rad i soffan.I sovrummet var det bäddat med överkast, och hansklädhögar hade försvunnit.34

Jag gick in där och satte mig på MAMMAS säng. Solskenetlyste in genom fönstret och låg som en varm rutapå sängen. Jag la mig ner i den varma rutan och somnadenästan igen.Jag låg där ända tills det blev kallt för att solen hade gåttförbi fönstret.Sedan kom Gregor hem. Han hade varit och storhandlat,och han visslade medan han lagade lunch till oss, äggoch prinskorv. Jag sa inget om att jag inte hade varit i skolan,och han frågade inte.När vi satt och åt sa han att han tänker gå tillbaka tilljobbet på måndag nästa vecka. Han hade varit på sitt kontoroch hälsat på.”Du skulle sett högarna på mitt bord, Joy!” sa han.”Det är verkligen dags att kavla upp skjortärmarna igen!”När han sa sådär om skjortärmarna kom jag att tänka påhur MAMMA brukade stå framför TV:n på kvällarna ochstryka. Hennes armband brukade klinga så mysigt då. Jag sa:”Nu kan inte mamma stryka dina skjortor längre …”Det var dumt sagt. Jag skulle förstås inte ha påminthonom när han just hade blivit glad igen. Han blev alldelestyst och slutade äta.”Jag måste lära mig att acceptera det som har hänt”, sahan efter en lång stund. ”Jag har ju dig, Joy. Och du harmig. Eller hur, tjejen? Vi har varandra, du och jag. Och duska kunna lita på mig. Det är viktigt för mig att du litarpå mig.”35

När han tittade på mig kände jag att jag var tvungenatt nicka.Jag vill att han ska vara glad.Allting är bättre när Gregor är glad.När vi hade ätit klart och plockat undan frågade han omjag ville följa med till MAMMAS grav.Det ville jag. Jag tycker om att gå dit.Vi köpte blommor i centrum och stannande en stundhos fåglarna vid Lillfjärden och gav dem gammalt brödsom Gregor hade rensat ur brödlådan hemma.Det är en ganska lång promenad upp till kyrkogården.Vi sa inte så mycket, men det kändes ändå bra att gå därtillsammans.När vi stod vid graven tog Gregor mig i handen ochbörjade gråta. Jag hade också lust att gråta, men det kominget.MAMMAS gravsten är så fin, tycker jag. Den är litenoch nästan vit, och hennes namn står med guldbokstäver.Vi satte blommorna i en vas och hällde i vatten åt dem.Sedan gick vi tillbaka hela vägen, och när vi kom in tillcentrum igen sa Gregor att han ville ge mig något. Vi gickin på gallerian, och där sa han åt mig att gå och välja någotfint att ha på mig.”Ta vad du vill!” sa han. ”Titta inte på prislappen.”36

Jag valde en ljusblå klänning med små glittrande paljetterrunt halsen.Den är jättefin. Jag har haft den på mig hela kvällen.Gregor säger att jag är söt i den. Söt som MAMMA.Han lagade fin middag och tände ljus. Han sa att hanbara skulle ta ett glas vin den här kvällen, till laxen, ochsedan inte dricka mer på ett tag.37

Jag tyckte att han hade kunnat sluta med en gång istället,men jag vågade inte säga något, för han kan bli så surom man klagar på att han dricker.Det där vinglaset blev tre glas, men sedan hände detinget mer.Nu ser han på TV. Jag, jag sitter i sängen och ska snartsova. Min klänning hänger över skrivbordsstolen.Den är verkligen fin. Men jag kan inte känna mig riktigtglad för den. Jag vet inte varför.Jag har ont i magen igen, och i kväll är det ju inte föratt jag är hungrig. Jag vet inte. Jag kan känna att bråttomfågelnrör lite på sig. Liksom i utkanten, som saker somman ser i ögonvrån fast man tittar framåt.Måste sova nu. Hönsro.38

Gregor väckte mig i morse. Vi åt frukost ihop.”På måndag går jag till jobbet igen”, sa han. ”Lika braatt börja öva på att stiga upp!”Han läste tidningen, men gav mig delen med serier i.När jag skulle borsta tänderna följde han med och stodoch lutade sig i dörröppningen. Han tittade på sig själv ibadrumsspegeln.”Tycker du att jag ska raka mig idag?” frågade han.Han drog med handen över sin kind. Det lät alldelesfrasigt, som … den taggigaste sidan av ett kardborrband,typ.”Jo, det kanske faktiskt behövs!” sa jag.Jag kunde inte låta bli att skratta lite.Han skrattade också och sa:”Det har du nog rätt i.”Sedan, när jag gick och hade kommit ut på gatan, hör-39

de jag att det knackade på ett fönster bakom mig. Det varGregor som stod i köksfönstret och vinkade åt mig. Hanlog och såg söt och Gregrig ut.Man kan inte låta bli att tycka om Gregor när han serut sådär.GREGORJag har inte skrivit om Gregor än, fast han är ju med i minbok hela tiden ändå.Gregor är alltså den som vi flyttade till när vi lämnadeThailand, MAMMA och jag.Gregor var på semester i Thailand. Det var så de träffades.”Han var fina, snälla, Gregriga mannen för mig”, saMAMMA en gång när hon berättade. ”Bodde så långtbort, men hade fina livet till mig.”Gregor är:Inte så lång. Typ gråhårig nu för tiden. Skallig högst upp.Grå-blå-grön-ögd. Jätteduktig på klarinett och korsord.Intresserad av historia och politik. (Blä.) Allergiskmot pälsdjur. (Blä igen.) Duktig på att härma folk så attman börjar skratta. Lillebror. Auktoriserad Revisor (hansjobb, som har med pengar att göra). Lite slarvig ibland.40

Bra saker med Gregor:Att han är som en pappa för mig. Att han oftast är snäll.Att han älskade min MAMMA.Att han lagar god mat. Att han är jätterolig när han härmarkändisar. Att han är duktig på att laga trasiga saker,som lampor till exempel. Att han kan en massa kortspel.Dåliga saker med Gregor:Att han dricker lite för mycket. Att han säger att han skasluta men inte gör det. Att han blir konstig när han dricker.Att han kan bli jättesur när han har druckit. Att hanslog MAMMA en gång när han var full.Det är nog det som är dåligt med Gregor.41

Jag fick brev från Kulturskolan i fredags. Jag har fått platsför att spela tvärflöjt! Gregor och jag ska gå och hyra enflöjt idag när han slutar jobbet.I helgen var det gymnastiktävlingar i Gävle. Vi åkte nermed tåg, hela truppen, i lördags, jättetidigt, och kom hemsent igår.Vi kom trea. Det är väl ganska bra, men vi ville verkligenvinna. Vi ska bli bättre till nästa gång! Träna hårdare!Jag måste träna på mina volter, säger Annika, vår tränare,och det vet jag ju. Det är det där med att liksom tappabalansen i luften som är mitt problem.I alla fall så hade vi jättekul hela tiden. Alla är snäl lamot varandra, och ingen blir sur om man råkar missa.Vi får inte bli sura på varandra för missar, säger Annika,och det tycker jag är bra.Det skulle vara läskigt om man inte fick misslyckas42

ibland. Alla gör sitt bästa hela tiden, det vet vi ju.Vi sov i ett klassrum i skolan som hade gymnastikhallen.Det var så mysigt. Vi hade madrasser och sovsäckaroch låg under skolbänkarna och viskade på kvällen. Detvar två mammor med. De sa ”hysch hysch” hela tiden, förde ville sova. Men det ville ju inte vi! Vi ville viska om killarnasom också var där och tävlade.I en av Stockholmstrupperna var det en thailändskkille. De andra tjejerna tyckte att jag skulle prata medhonom, men jag vågade inte.Fast han var jättegullig! Jättejättejättegullig. Och duktig.Speciellt på det fria programmet. Som jag.Nu ska jag gå och möta Gregor vid musikaffären. Snarthar jag min tvärflöjt!43

FortfarandeÅh, den är så fin! Min fina fina tvärflöjt (ja inte min då,men min lånade). Gregor kan redan spela på den, men detär ju för att han spelar klarinett. Jag får nästan inte ljud iden, men det kommer jag att lära mig, säger Gregor. Detär bra också, för han kan hjälpa mig att läsa noter sedannär jag får läxor.Jag vill bli jätteduktig på att spela. Det ska komma silvertonerur min flöjt.44

PAPPA, del III”Häråt!” ropade Pappa på sitt språk.Hon fick syn på dem, Pappa och Vidvinga, och stannadenästan upp ett litet tag.”Skynda dig!”Flickan kunde inte förstå hans ord. Hon pratade ettannat språk. Men hon kunde höra på hans röst att hanville henne väl, och när hon såg Pappa och Vidvinga ochinsåg att hon kunde bli räddad fick hon nya krafter ochsprang ännu snabbare än förut mot dem.När hon kom fram var hon nästan svimfärdig avutmattning.Pappa hjälpte henne upp på Vidvingas rygg och sattesig bakom henne.”Spjutspurt!” trumpetade Vidvinga och satte av så attsanden yrde om hennes hovar.Hon dundrade fram över den milslånga stranden. Snartbytte hon gångart till flygande flykt, och då såg Pappaatt det var en ö de varit på. Den blev mindre och mindreunder dem, och havet bredde ut sig och blev bara störreoch större ju högre upp Vidvinga flög.Flickan höll ett krampaktigt tag i Vidvingas man, menPappa kände att hon andades lugnare nu.45

”Vi kan väl landa där borta på fastlandet?” ropade Pappahögt för att höras i vinden där uppe.”Till fasta landet, prinseprins!” svarade Vidvinga.”Blir finemangigt!”Pappa längtade efter att få titta på flickan i lugn och ro,försöka förstå vad som hade hänt henne, få veta hennesnamn. Där han satt högt över världen med hennes ryggtätt intill sitt bröst, med hennes fladdrande hår kittlandei sin näsa, var det hans tur att känna sig lite svimfärdig.Det var som att hjärtat inte fick plats i honom längre utanville flyga bredvid.”Vidvinga!” ropade han. ”Vackraste vän, vad vet du omkärlek?””Silversvall!” frustade Vidvinga muntert. ”Stäppsprångoch självsprickor!””Ibland upplever jag att vi har kommunikationsproblem,du och jag”, suckade Pappa.”Trångtankar, prinseprins!” snärtade Vidvinga litestött och sänkte sig i tystnad mot fastlandet som låg somett stort grönt löv på havet under dem.Det var Thailand.Fortsättning följer …46

”Hjärninflammation är rätt allvarligt, väl”, sa Mira idag.Vi satt i vårt fönster med fötterna mot varandra som vibrukar.”A, kanske, men jag sa fel, jag menade öroninflammation”,sa jag.Jag sa det lite för snabbt, och jag kände att jag rodnadenär jag sa det.”Aha. Öroninflammation?””Ja, det var bara öroninflammation”, sa jag. ”Och hanär dessutom frisk nu, så det är inget att bry sig om längre.”Mira såg inte alls övertygad ut. Hon tittade på mig påsamma sätt som fröken, med ögon som spadar. Gräv gräv.Jag försökte göra min blick alldeles klar och ärlig. MenMira känner mig för bra. Det går inte att lura henne, ochjag vill ju verkligen inte lura henne egentligen. Verkligen,verkligen inte. Hon är min absolut extremt megabästa vän.47

Miras mamma är doktor (på sjukhuset där MAMMAbrukade städa), så det var väl inte så svårt för Mira att fattaatt jag hittade på den där himla hjärninflammationen.Varför kunde jag inte ha sagt något annat?”Vill du sova över hos mig i helgen?” frågade hon sedan.Jag vet inte riktigt varför, men jag fick en känsla av attde hade pratat om mig där hemma hos Mira. Jag undradevad de hade sagt.”Vi ska ut till stugan”, sa Mira. ”Det är mycket roligareom du är med.”Miras familj har en jättefin sommarstuga långt ute vidhavet utanför Hudiksvall. Jag älskar att vara där! Detfinns långa stränder och härliga sanddyner, och skogarmed vandringsleder och renar från Jämtland i, och stenarmed röda, glittrande granater i. Miras och mitt allrabästa ställe är en udde allra längst ut mot havet. Man serbara hav därifrån, men om man hade supersyn skulle mankunna se till Finland.Vår udde heter Själahällorna. Miras pappa säger att detnamnet betyder Sälklipporna, ungefär. Kanske har detlegat sälar där och solat, precis som vi brukar göra.Men Mira och jag har en annan teori. Vi tror att en sjöjungfrusom en gång för länge sedan blev bortförd av enelak man gömde sin själ där ute på udden. Vi tror att allagranaterna som sitter fast i klipporna där är stelnat sjöjungfrublodfrån slagsmålet mellan henne och mannen,och att hon kommer att komma tillbaka en dag för att48

hämta sin själ och återvända till havet.Vi skrev och ritade hennes saga en gång när vi var i stugan.Vi var nog bara nio år då.”Jag ska fråga Gregor om jag får följa med”, sa jag.”BRA!” sa Mira och log så att näsan blev alldelesskrynklig. ”Åh vad kul hoppas Gregor säger ja tror duatt vi kan ta ett sista höstdopp fast det kanske är för kalltmamma och pappa tänker plocka svamp vill du göra detvi skulle väl kunna ta med våra serier också och fortsättamed dem skulle inte det vara coolt?”Mira är expert på att prata fort. Ibland hör man knapptvad hon säger. MAMMA brukade retas med henne närhon satte igång sådär.”Det blir bara gröt och inga orden!” sa hon då.Ibland drog hon en snabb ramsa på thailändska somvi inte förstod någonting av. Sedan skrattade hon och sa:”Så låter gröten!”Jag kan inte thailändska. Det är synd. MAMMA villebara prata svenska för att bli duktig på det och för att viskulle smälta in och inte vara främmande fåglar (sa hon).49

Främmande fåglar(en dikt av mig)Att vara en främmande fågelAtt ha en annan färg på fjädrarnaAtt sjunga andra sångerAtt minnas en annan himmelSom undulaterna i djuraffärenSom undrulaterna i djuraffärenDe undrar:skulle vi egentligen inte ha varitnågon annanstans?I alla fall så sa Gregor att jag får åka med till stugan. Hansa att det skulle bli roligt för mig och att han hade mycketatt komma ikapp med på jobbet, så att det passade barabra.Åh, det ska bli så kul! Och imorgon ska jag på minförs ta flöjtlektion! Och jag har inte ont i magen i kväll!50

Min flöjtmaje sa att jag var duktig! Jag lyckades få ljud iflöjten. Han visade mig några olika grepp och då blev dettoner. De lät nästan som jag ville! Jag fick en läxa och denhar jag övat på jättemånga gånger redan. Det är bara enliten pluttmelodi med tre toner. Men den är fin och gladoch jag tycker om den.Gregor tog fram sin klarinett och gjorde liksom melodinmycket större, spelade runt den, som en skuttandehare. Men när vi skulle spela ihop spelade jag bara fel, ochså började jag skratta så att det tjöt i flöjten. Då skrattadeGregor i sin klarinett. Det tjöt ännu värre! Ju mer viskrattade, desto värre lät det!”Aj, aj, aj!!!” pep Gregor till slut. ”Jag får ingen luft!”Han hade tårar i ögonen, och kinderna var rödflammigaav allt skratt.”Sluta nu, Joy! Snälla, skona mig!” bad han. ”Spelanågot vackert istället!”51

Men det gick ju inte! Så fort jag satte munstycket tillmunnen så kom allt skrattet bubblande igen. Jag blevtvungen att packa ner flöjten i lådan för att kunna sluta.Jag får inte tänka på det här nästa gång jag har lektion, fördå kommer jag att börja skratta igen! Och hur pinsamtblir inte det? JGonatt boken. Hönsro.52

Just nu sitter jag på Själahällorna och skriver. Det blåserganska kallt, men det gör det ju nästan alltid här. Solenskiner. Havet är stort. Luften luktar gott. Allt är ljust.Långt bort åker en båt. Den är säkert jättestor om mankommer nära, men nu är den en liten prick. En prick påväg ut i vida världen. Undrar vart. Konstigt att tänka sigatt det är människor där, på båten, som pratar och tänkeroch håller på med saker. Jag kommer aldrig att veta vilkade är.Sådana konstiga saker tänker jag på ibland. Det är nästanännu konstigare än att rymden inte kan ta slut.Jag skulle vilja att MAMMA hade fått följa med hitnågon gång. Hon skulle nog ha tyckt om det. Men detblev inte så.Kan du se mig, MAMMA? Är du där uppe?53

,kväll framför brasan i stuganSåhär sa Miras mamma till mig (hon passade på när Miravar ute på dass och Miras pappa sprang sin kvällsrunda):”Joy. Det är mycket du ska klara av nu. Om du någongång känner att det blir lite för mycket – ja, att du behövernågon att prata med eller att du behöver vara någon annanstansän hemma … då vill jag att du kommer till oss. Närsom helst på dygnet. OK? Du får väcka oss, förstår du?”Jag nickade och kände mig lite fånig. Jag vet inte vaddet är de tror om oss. Eller vad de vet.”Gregor och jag ska kanske åka till Thailand till jul”, sajag för att ha något att säga.Det ska vi kanske, så det var ju inget ljug. Han har kollatresor på nätet. Han har bara inte riktigt bestämt sig än.”Så roligt!” sa Miras mamma och log. ”Men Joy …”Just då kom Mira in, så det blev inget mer sagt. Jagtyckte att det var skönt.54

Vi ska rita Hav-Annas serie nu. Vi hittade vår gamla saga iMiras byrå, och då kom vi på att vi skulle kunna göra omden till en tecknad serie. Jag ska rita den elaka mannensom stal Hav-Anna från havet. Och granaterna. För jag ärbäst på att rita glittriga saker.”Gör hela udden full med bling-bling!”sagt av mira malmberg-sanchez söndagen den 21 september.55

Idag har vi varit långt ut i skogen och letat svamp. Helstville vi bara ha de gula kantarellerna. De är de godaste.Mira och jag gick tillsammans och letade. Vi stirradeefter gult tills vi blev alldeles konstiga i ögonen och börjadetro att höstlöven var svampar.”Jag ser en!” ropade vi.Och så var det ett gult löv.”Där!”Men det var också ett löv.Till slut bestämde vi oss för att bara leta efter vackra lövistället. Och då gick det faktiskt bättre, för under någrafina löv hittade vi världens kantarellställe!”Oj!” sa Mira. ”Kolla! En hel kantarellsläkt!”Vi satte oss på huk och tittade på dem. Mira räknadetill tjugotre stycken.”Det känns nästan lite taskigt att ta dem!” sa jag.56

Jag tyckte att jag kunde höra hur de stod och pratademed varandra där i mossan.”Ja”, sa Mira. ”Men livet är hårt. Yep. Festen är slut nusmå svampisar. Säg bye bye!”Och så plockade vi dem allihop: mormors mor Kantarell,mormor Kantarell, farbrors kusin Kantarell och allabryllingarna Kantarell och deras storebror Kantarell ochhans flickvän Kantarell och hennes mostrar Kantarell.Gulligast var förstås alla små bebisarna Kantarell, ljusgulaoch knubbiga.Miras mamma och pappa hade också hittat en hel delsvamp, så till lunch gjorde vi omelett och svampstuvning.Miras och mitt jobb blev att skära alla svamparna ilagom stora bitar. Som om det inte räckte att vi redan hadekidnappat hela Kantarellfamiljen! Nu skulle vi styckmördadem också!Vi gjorde våra röster till svampröster som skrek ochkved när vi skar sönder dem. Allra värst var det när gammelmorKantarell dog. Hon skrek högst av alla. Det varegentligen ganska hemskt! Men mellan svampskrikenbubblade Miras skratt ut över bordet. Miras pappa höggihjäl en stor Karl Johan-svamp som vrålade jätte högt.Sedan började Miras pappa också skratta, och då hördesdet var Mira har fått sitt skratt ifrån!”Ni är inte kloka!” fnissade Miras mamma. ”Kan nikomma med likdelarna till stekpannan nu, är ni snälla!”Sedan, när vi skulle äta, kunde vi inte sluta med den där57

leken. Svamparna kved i munnen på oss, och vi skrattadeså att det blev svårt att äta.”Tjejer!” sa Miras pappa. Han försökte se sträng ut,men det gick inte så bra. Ögonen var fulla med glittrandeskratt. ”Ät nu.””Visst, pappa”, sa Mira och log.Hon stoppade en stor tugga svampstuvning i munnen.Men sedan fick hon en ny skrattattack och blev tvungenatt springa från bordet med händerna över munnen för attinte spotta ut allt på tallriken.Till slut lyckades vi i alla fall äta upp, och då sa Mirasmamma att det var dags att packa ihop och göra stuganlite fin och åka hem.Synd. Jag skulle gärna ha stannat längre.Mira och jag är klara nu. Vi sitter i våningssängen i lillarummet för att inte vara i vägen när Miras pappa dammsuger.Mira skriver om Anton i sexan. Hon är kär i honomnu. Förut var det Mani i våran klass.Mira är alltid lite kär i någon.Inte jag. Jag vet inte. Måste man vara kär hela tiden?Han på tävlingarna i Gävle var ju söt. Men jag vet inteens vad han heter.När jag berättade om honom för Mira, då, precis eftertävlingarna, sa hon att jag borde ha bett att få hans msn.”Nästa tävling, Joy”, sa hon, ”då hänger jag med ochpratar med honom åt dig! Fatta hur gulliga ni skulle varaihop!”58

”Alltså, Mira, han bor ju i Stockholm!” sa jag. ”Det ärväl ingen idé att vara ihop med någon som bor så långtbort?”Men Mira bara viftade med handen.”Kärleken vet inga gränser”, sa hon.Hon försökte se allvarlig och djup ut. Men sedan komförstås ett sånt där Mira-skratt bubblande.Så nu skriver hon om Anton. Och jag skriver om:59

PAPPA, del IVVidvinga susade ner mot landet under dem.Flickan grabbade tag i ännu mera av Vidvingas man.Hon visste ju inte att Vidvinga var expert på snygga landningaroch alltid saktade farten först, innan hon tog mark.Vidvinga skulle aldrig nedlåta sig till att flyga på ett sådantsätt att folk trillade av från hennes rygg.Nu landade de mjukt på en torr äng intill en skogsdunge.Lite längre bort fanns det några låga hus, och bakomdem fanns kullar med gräs och kor på.Pappa hoppade ner från Vidvingas rygg och sträcktefram handen mot flickan för att hjälpa henne av. Hon togden inte, utan höll sig fast med ena handen i Vidvingasman och gled ner själv.Så stod de där, Pappa och flickan, och tittade tyst påvarandra.Han tänkte att hon kanske var tjugo år. Han tänkte atthon borde följa med honom hem till slottet där hemmapå stäppen med de tusen hästarna och bli hans prinsessa.Han tänkte att han ville ge henne allt han hade bara för atthon tittade på honom som hon gjorde.Han tänkte att han inte hade en aning om vad hon hadeflytt från på den långa stranden. Han tänkte att han borde60

fråga, fast kanske ändå inte, för det där mörka, rädda somhan hade sett förut i hennes ögon var nästan borta nu. Nusåg han något annat där, något mjukt. Ungefär som attkänna på ett lent blomblad, så såg det ut där inne i hennesögon.Kanske skulle det bara vara dumt att påminna henneom något otäckt när hon såg så lugn ut?Ska jag någon gång utföra ett äkta prins-frieri, så är detväl nu! tänkte Pappa.Han gick ner på knä så som han hade läst i sin prinshandbokatt man skulle göra. Sedan tänkte han att hanmåste säga orden man skulle säga tyst i huvudet en gångförst, innan han sa dem till flickan.Han provade på alla tusen språk som han hade lärt sig islottet när han var liten. Men allt lät bara fånigt.”Jag vill be om din hand …”Vadå, hand, tänkte han. Jag vill inte ha hennes hand,den vill jag att hon ska ha kvar själv.”Ditt hjärta …”Nä, men då dör hon ju.Men vad är det jag vill ha egentligen?Efter ett tag blev Pappa trött på att stå på knä. Han sattesig ner på den torra, varma marken. Han insåg att hanfaktiskt var tvungen att tänka lite först, eftersom han villeatt det här skulle bli rätt.Flickan satte sig också ner. Hon plockade ett grässtrå frånen tuva, log mot honom och satte strået mellan tänderna.61

”Har också bra smak!” sa Vidvinga belåtet. ”Medtabra-flickan, prinseprins?””Ja”, sa Pappa.Han tittade inte på Vidvinga när han sa det. Han hadebara ögon för flickan som satt där med grässtrået vippandemellan läpparna.”Jo, jag vill ta med henne hem. Jag försöker bara tänkaut hur jag ska säga det till henne …”Åt det svaret fnös Vidvinga lite irriterat. Hon tänkteatt det inte spelade så stor roll just exakt vad Pappa sa tillflickan. Hon tänkte att han borde lyssna till sitt hjärta ochsäga vad det sa.Hon tänkte en liten stund på kärlek, på silversvall ochstäppsprång. Sedan följde hon flickans goda exempel ochbörjade beta hon också.Pappa fortsatte att pröva ord inne i huvudet:”Vill du gifta dig med mig …?”Det låter ju som att jag ska förgifta henne! tänkte han.”Vill du bliva min …?””Min äkta hälft …?”Nej. Han kunde inte komma på något prinsvärt attsäga, hur han än vände och vred på orden.Dagen försvann sakta förbi medan de satt där. Vidvingabetade och svischade med svansen. Från husen borta vidkullarna hördes husljud: kacklande höns, barnröster ochslamret från grytor.Pappa tänkte och tänkte. Han kunde bli så där ibland,62

, kväll”Ska vi följa med dig upp?” frågade Miras mamma.Vi satt i deras bil med motorn på, på min gata. Jag varlite åksjuk, för vägen från deras stuga in till stan är ganskaslingrig.Jag tittade upp mot våra fönster och såg att persiennernai Gregors rum var nerdragna.Det blev kallt och tyst i mig. Bråttom-fågeln slog långsamtmed sina mörka vingar.”Nä då!” sa jag. ”Det går bra. Tack för allt! Ses imorrn,Mira!””Hönsro!” sa hon och log.De åkte. Jag stod kvar en stund nere på gatan och sågderas bil försvinna runt hörnet.64

, morgonJag längtar efter MAMMA. Såhär var det inte när honlevde.Gregor pratar med sig själv. Han är i köket. Jag är rädd.Jag törs inte gå ut dit. Jag har låst min dörr.G:rymR:uskigE:lakG:ubbeO:lyckligR:apandeKlockan 11.03 ringde det, men jag vågade inte svara. Detlät som om Gregor försökte ta sig fram till telefonen, menjag tror inte att han hann, för det slutade ringa och jaghörde honom inte prata med någon. Jag är så kissnödig.Jag törs inte gå ut.67

Klockan 14.26 fick jag SMS från Mira.Var är du? Är du sjuk?Fröken försöker ringa dig.Det var tråkigt i skolan utan dig L.Ska på teatergruppen nu. Hörs sen!Så det var fröken som ringde. Vad ska jag säga till henne?Tur att hon inte har mitt mobilnummer. Jag måste hitta pånågot bra. Och vad ska jag skriva till Mira?Jag:Superont i halsen,kan typ inte prata…L LHörs när det blir bättre!Mira:Ok, snyft.Nej! Det knackar på min dörr. Jag vill inte!!!!!68

fortfarandejag borde sova nu klockan är 23.47 men jag vet att jaginte kommer att somna jag vet inte vad jag ska göra jagvill att mamma ska komma jag har klippt sönder denblåa klänningen den ligger i slamsor på golvet som etttrasigt hav eller väldigt långa tårar69

I morse när jag vaknade var det alldeles tyst utanför mindörr.Jag ville väldigt gärna till skolan, så jag tog ett djuptandetag och öppnade dörren.Först på glänt. Det var helt stilla där ute.Jag smög ut.Åt inte frukost, gjorde ingenting, bara skyndade migiväg.På förmiddagen i skolan var det lite pinsamt, för minmage kurrade hela tiden.Vi hade matte, och alla var faktiskt tysta för en gångsskull. Det var väl typiskt, bara för att min mage skullehålla på och låta!När det blev rast tänkte jag gå ut med de andra, menfröken sa att jag skulle stanna kvar.”Jag försökte få tag på dig igår”, sa hon. ”Det var ingen72

som svarade när jag ringde, men sedan när jag försökteigen var det upptaget. Hela dagen faktiskt. Jag ringde sistagången vid sju-tiden. Hur är det egentligen, Joy?”Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Min mage svaradeistället, med ett ljudligt KURRR. Pinsamt.”Men lilla vännen”, sa fröken. ”Är du hungrig?””Jo, jag hann inte äta frukost”, sa jag.Ljög jag. Jag ljuger för mycket.”Kom”, sa fröken.Jag fick följa med in i lärarrummet. Där var det varmtoch skrattigt och pratigt och luktade kaffe. Det satt fulltmed lärare i sofforna. På ett bord stod det smör och brödoch skorpor och ost och marmelad framdukat. Så det ärdet de gör på sina raster!”Jaså, får vi finfrämmande idag, Joy!” ropade fyrornasfröken när hon fick se mig.Hon är alltid glad och vet vad alla heter.”Sätt dig där borta!” sa min fröken.Hon pekade på ett litet bord i ena hörnet, där det intesatt några lärare. Sedan gjorde hon en macka åt mig, ochen kopp te med mycket socker i. Hon satte sig mittemotmed en kopp kaffe.Min fröken är inte så där tjoig som fyrornas, men det tyckerjag bara är bra. Hon känns liksom riktigare, på något sätt.Hon rörde i sin kopp. Kling kling kling.”Hur går det med boken?” frågade hon. ”Skriver dunågot i den?”73

Jag nickade.”Hela tiden! Jättemycket!””Så bra!” sa fröken.Hon log och tog en klunk kaffe. Hennes glasögon blevimmiga av kaffeångan.”Det gör mig glad!” sa hon.Men när glasögonen klarnade igen och hennes ögondök upp där bakom såg jag att hon inte alls var glad. Intei blicken.”Skynda dig ut nu, Joy, och få lite frisk luft”, sa hon,”innan det ringer in. Vi får pratas vid igen snart.”Nu har jag just varit och spelat tvärflöjt. Det gick inte såbra idag. Jag ska öva mer till nästa gång.Jag sitter på klädhängarbänken på Kulturskolan ochskriver. Det är mysigt här. Det kommer musik från allarum. Ljudet är lite ulligt, för dörrarna är stängda.Jag skulle kunna somna om jag la mig ner. Jag vill integå hem. Jag stannar kvar ett tag och skriver.74

PAPPA, del VDet hade blivit mörkt. Det var ett mörker som var varmtoch mjukt, nästan som ett tyg. Syrsorna började spela.Långt borta skällde en hund, och en annan svarade.Pappa och flickan satt vid elden som flickan hade gjort.De åt av brödet och köttet som flickan hade fått frånhusen vid kullarna.Vidvinga rörde sig prasslande precis bakom deras ryggar.”Nå, prinseprins? Prateprat?” frågade hon och lutadesin stora haka mot Pappas axel.Han tyckte att det glittrade retfullt i ögonen på henne.Eller var det bara elden som speglade sig?”Ställa småfrågorna? Lite ängsrulleri, fegprinsen?Pussläppa?” sa hon och putade med sina stora läppar.”Men sluta, hästskrälle!” sa Pappa. ”Du är ju pinsam!”Vidvinga fnös och försvann ut ur eldskenet.”Sega proppen prinsen!” muttrade hon med munnenfull av en ny tugga gräs.Men nu! Nu hade Pappa äntligen kommit på vad det varhan ville fråga flickan om.Han sa det på alla tusen språk han kunde, för någotskulle hon väl förstå:75

”Härifrån och hädanefter”, sa han, ”ska vi dela glädjemed varandra?””Ska vi dela glädje med varandra? Härifrån och hädanefter?””Ska vi dela glädje med varandra? Alltid, alla dagar?””Ska vi dela glädje med varandra? Jag och du, allavåra år?”Han frågade och frågade, men flickan bara tittade påhonom och sa ingenting.När han hade frågat på 364 olika språk provade hansitt 365:e, och då förstod hon äntligen. Hon skrattade ochnickade, och så svarade hon på sitt språk:”Visst, det vill jag! Det är klart jag vill!””Tadaa!” gnäggade Vidvinga rakt i örat på Pappa.”Visste visste visste!””Aj!” skrattade Pappa och gnuggade sitt öra.”Galoppa bort en bit nu, är du snäll, vackra Vidvingavän”,sa han sedan, ”för nu vill jag faktiskt pussläppa minprinsessa!”Och den natten medan elden brann ner, kom jag till. Förden vackra flickan var min MAMMA. Elden brann neroch himlen ljusnade, stjärnorna slocknade en efter en ochdet blev morgon.Och sedan, när Pappa vaknade, var flickan borta.Fortsättning följer …76

Nu är klockan snart fem. Jag har suttit här i två timmar.Jag borde gå.Men jag vill inte.Jag skulle ju kunna fråga om jag fick sova hos Mira.Men hon kommer att vilja veta varför. Vi brukar inte sovaöver i veckorna. Och hennes mamma kommer också attundra och fråga. Då måste jag ljuga. Igen.Jag vill inte ljuga. Och så behöver jag gympakläderna,för det är träning i morgon. Jag måste nog hem. Jag måste.77

Det är lunchrast. Mira, Lollo och Christine har gått ivägför att smyga på några killar. Jag stannade här, i fönstret.Igår när jag kom hem var Gregor inte där. Han har intevarit hemma på hela natten, och jag vet fortfarande intevar han är. Det är läskigt att sova när han är vaken ochdricker, men det här var ännu värre. Det var tyst på ett såotäckt sätt. Jag började tänka en massa konstiga saker –såg för mig vad som kunde ha hänt, och så. Tänk om hanär död?Jag har jätteont i magen igen, men jag ska försöka gå påträningen efter skolan i alla fall.Nu ringer det snart in. Jag skriver mera sedan.78

OTURSDAGEN (som var igår, den 50:e dagen)Till slut hände det där som jag varit så rädd för. Det var påträningen igår. Halva gruppen övade på långmattan ochhalva på trampetten. Jag var i trampettgruppen och höllpå med mina himla frivolter. De började faktiskt kännasriktigt bra. Annika hade just ropat:”Bra, Joy, fortsätt så!”Då hände det.Jag hade tagit ordentlig sats och fått ett bra avstampoch var högt upp i luften. Och plötsligt visste jag liksomingenting – inte vad som var upp, och inte vad som varner. Det blev bara alldeles flimrigt inuti.Jag landade på ena axeln, snett på tjockmattan, ochstudsade ut på golvet.Sedan vet jag inte vad som hände. De säger att jag sloghuvudet rätt hårt i golvet.När jag vaknade igen låg jag på golvet, och Annika satt79

edvid mig och pratade i sin mobil.Hela gympagruppen stod runt mig och stirrade. Allasåg helförskräckta ut.Det var en massa blod på golvet. Jag ville veta vad somhade hänt, så jag försökte resa på mig för att se.”Ligg alldeles stilla Joy!” sa Annika då. Hennes röstlät inte som den brukar. Den var ljus och hes, och den läträdd. ”Ambulansen är på väg!”Ambulans? Vem ska åka ambulans? tänkte jag.Jag måste ha varit helsnurrig, för det var ju förstås jagsom skulle åka i den, och det där blodet på golvet, det varju mitt.Men det fattade jag inte då. Jag kände att det gjordeont i höger hand, och sedan var det som om jag bara vartvungen att sova. Jag kunde inte hålla ögonen öppna.Någon, kanske Annika, ropade:”Joy! Joy! Somna inte nu!”Jag försökte säga att jag bara skulle vila lite, men detblev inga ord av det, bara ett konstigt mummel.Nästa sak jag minns är att jag tittade upp i ett biltakoch att det satt någon bredvid mig. Det var en som jag intekände igen.Sedan vaknade jag mer ordentligt, och då var jag redanpå sjukhuset.Annika var med. Hon satt på en stol bredvid sängensom jag låg i.”Var är vi?” frågade jag.80

Det gjorde väldigt ont i näsan när jag pratade.”På akuten”, sa Annika. ”Det är nog ingen fara meddig, Joy. Förmodligen har du fått en ordentlig hjärnskakning,bara. Det kommer snart någon och undersöker dig.”Hon tog mig i handen, för att vara snäll förstås, men dåskrek jag högt.Stackars Annika! Hon släppte min hand och såg heltförtvivlad ut.”Gjorde det ont?” frågade hon.”Mmmm.”Jag ville inte gråta, men det gjorde jag. Tårarna rann såknasigt, ner på sidan om ögonen och in i öronen, eftersomjag låg ner på rygg. Huvudet kändes som jag tror en fotbollkänner sig efter en fotbollsmatch, och högerhandenbrände och bultade.Det kom en doktor till slut. Vi hade väntat ganska längedå, och Annika började bli lite stressad, för hon skullehämta sina barn på dagis. Hon ringde hem till oss fleragånger, men Gregor svarade inte. Han svarade inte påmobilen heller, den var avstängd. Var är han?Annika blev tvungen att ringa till sin man och behonom gå tidigare från jobbet. Det kändes som om jaghade förstört hela hennes dag.Doktorn, i alla fall, han kom in och han var snäll ochglad. Han tittade på mig och lyssnade på hjärtat och lungorna,och sa att jag hade fått en ordentlig hjärnskakning,81

och att jag måste åka på röntgen för att jag förmodligenhade brutit något inne i handen.”Blir nog gips på den, lilla damen!” sa han. ”Så får dube kompisarna att skriva sina autografer på det sedan!”Jag blev flyttad till en säng med hjul och fick åka genomkorridorerna i den. Det var kul.Vi åkte hiss upp till röntgenavdelningen. Där fick vivänta igen.Annika ringde vårt nummer flera gånger till medan viväntade, men ingen Gregor. Ingen Gregor ingen Gregoringen Gregor.Då dök plötsligt Miras mamma upp där i väntrummet.Hon jobbar ju på sjukhuset, men jag visste inte att det vardär, på röntgenavdelningen!”Joy!” sa hon. ”Va?”Annika studsade upp och pratade en massa, men så tystatt jag inte kunde höra. Hon berättade väl vad som hadehänt. Och kanske att hon egentligen inte hade tid att varakvar där med mig. För när de hade pratat klart sa Mirasmamma att nu skulle hon ta hand om mig. Annika kramademig (försiktigt) och sa ”lycka till sötnos” och gick.Det var min tumme som var av. Jag fick gips runt handen ochen bit upp på armen, precis som den där doktorn hade sagt.Det gick fortfarande inte att få tag på Gregor.”Har du någon aning om var han håller hus?” frågadeMiras mamma.82

Jag kom inte på något bra att säga, så jag sa nej.Det kändes ganska skönt att säga som det var. Att inteljuga, för en gångs skull.Miras mamma frågade om jag ville åka ner till barnavdelningenoch sova på sjukhuset eller följa med hem tilldem. Jag valde att följa med Miras mamma hem. Jag villeinte bli ensam kvar på sjukhuset, fast alla var jättesnälla där.Hemma hos Mira blev jag nerbäddad i gästrummet. Miraville förstås höra om allt som hade hänt, men hon fickbara sitta en liten stund hos mig. Hennes mamma tyckteatt jag behövde vila.”Du mår säkert bättre imorrn redan!” sa Mira. ”Jagköper godis till dig efter skolan!”Miras mamma kom in och stoppade om mig och sa godnatt. Hon sa:”Väck mig om du behöver mig, lova det!”Lylliga Mira som har en mamma.Sedan hade jag jättesvårt att somna. Kanske mest föratt det gjorde ont lite överallt, men också för alla tankarnasom började snurra som ett enda virrvarr av bråttomfåglardär mitt inne i mitt hjärnskakade huvud. MAMMAtänkte jag på, och Gregor, och tvärflöjten och gympanoch dansen och den gipsade handen. Och så Gregor igen.Att vad som helst kan ha hänt honom.Det är förmiddag nu. Mira är i skolan, men Miras mammaär hemma. Gregor svarar fortfarande inte. Jag har fått83

tre tjocka kuddar bakom ryggen så att jag kan sitta upp isängen och skriva. Tur att det var höger hand jag landadepå, eftersom jag är vänsterhänt.Miras mamma pratar telefon i deras arbetsrum, somligger vägg i vägg med gästrummet.Jag hörde henne säga mitt namn nyss.Jag längtar tills Mira kommer hem.84

PAPPA, del VIFlickan fanns ingenstans. Hur Pappa och Vidvinga änletade och ropade så var hon helt försvunnen.Inte spårlöst. Det fanns spår av många fötter kring denslocknade elden. Som om en stor grupp människor hadevarit där och trampat omkring mitt i natten medan Pappa,flickan och Vidvinga sov.”Att vi inte vaknade!” morrade Pappa.Han kunde och ville fortfarande inte riktigt tro att detvar sant att flickan var borta.”Luktar bortsläp …” sa Vidvinga med näsborrarna motfotspåren.”Men vem? Varför? Åh, varför vaknade jag inte? Ochvarför frågade jag henne inte om det där som hon var räddför?” snyftade Pappa.Så ledsen som han var nu hade han aldrig varit förut.Som alla andra prinsar hade han fått lära sig att det baraär prinsessor som gråter, men nu sprätte tårarna ur hansögon som vatten ur nyfyllda vattenpistoler.”Stackars lilla prinsen korven”, sa Vidvinga bekymrat.”Är det självsprickorna nu? Åh, vet, vet …”Hon la sin ena stora vinge över hans rygg.”Kan göra nåt?” frågade hon. ”Luftleta, prinseprins?”85

Pappa lutade huvudet mot Vidvinga och grät och grät.”Ja”, suckade han till slut, när gråten började ta slut.”Vi ska luftleta, du och jag, Vidvinga. Vi ska luftleta tillsvi hittar henne, om vi så ska leta över hela världen. Är duredo, vackra Vidvingade vän?””Alltid vinglig!” sa Vidvinga käckt.Hon böjde lite på knäna så att Pappa lättare skullekomma upp på hennes rygg.Fortsättning följer …86

fortfarandePå eftermiddagen idag ringde Gregor på min mobil. Jagfick värsta hjärtklappningen och svårt att andas.Han sa att han var hemma igen.”Joy”, sa han, ”kan du förlåta mig?””Var har du varit?” pep jag.”Åh, du vill inte veta”, sa han. ”Dit där jag har varitskulle jag inte ens vilja skicka min värsta fiende.””Nähä”, sa jag.Fast jag skulle visst vilja veta. Jag ville skrika åt honomatt han väl kunde ha hört av sig och berättat att han levde,att han borde ha kommit till sjukhuset och tagit handom mig, att jag saknar MAMMA lika mycket som han, atthan borde ta sina äckliga ölburkar och vinflaskor och allaandra flaskor som han släpar hem när han mår såhär ochtömma dem i slasken och komma och ge mig en Gregrigkram och bli VANLIG igen.87

Men sa jag något? Bara ”nähä” sa jag.För jag vågade inte. För jag ville inte göra honom argnu när han ringde och lät så snäll och ledsen på rösten.”Allt ska bli bättre nu, Joy”, sa han. ”Var är du? Kommerdu hem snart?””Jag är hos Mira”, sa jag. ”Fast jag kan nog inte kommanu, för jag gjorde illa mig på gympan igår. Jag var på sjukhusetoch så.””Är du skadad?” frågade han.Han lät helt förtvivlad. (Det kändes faktiskt lite bra.Som om det var rätt åt honom att bli förtvivlad.)”Mm. Jag bröt tummen och fick hjärnskakning ochså blödde jag en massa näsblod. Miras mamma har tagithand om mig.”Det blev tyst i telefonen.Sedan hördes konstiga ljud.Efter ett tag fattade jag att det var Gregor som grät.”Gregor …?” sa jag.Vad gör man med gubbar som gråter? Det vet inte jag.Just då dök Miras mamma upp i dörröppningen.”Är allt OK?” frågade hon.Jag glömde bort hjärnskakningen och nickade. Detskar som knivar i huvudet.”Det är Gregor, va?” sa hon. ”Kan jag få prata medhonom?””Jag ska fråga”, sa jag.Men Gregor ville inte prata telefon med henne. Han sa:88

”Inte nu”, med liten och tunn röst. ”Fråga om jag kankomma över sedan? Om ett tag?””Hälsa honom att han är välkommen”, sa Miras mamma.När jag sa det började han gråta igen.Sedan tutade det avbrutet samtal. Jag vet inte om han lapå eller om det bröts.Miras mamma stod kvar vid min säng. Hon strök migöver håret.”Bra att han har kommit till rätta i alla fall …” sa hon.Det lät lite som om hon pratade med sig själv, så jag sainget.Jag hade också en massa gråt som ville ut, men jag höllemot och svalde allt vad jag kunde. För att få något annatatt tänka på tittade jag på tavlan som hänger på väggen vidfotändan.Den föreställer en väg, en grusväg, med ängar på bådasidor. Vägen leder in i en grön skogsdunge. Det finns enmörk öppning där, som en tunnel eller en grottöppningmitt i det gröna. Man kan nästan känna hur det skullekännas att gå på den solvarma, dammiga vägen och sedankomma in där i mörkret. Där inne under träden prasslaren kall skuggvind bland löven, och lukten av sval jordsticker lite i näsan. Man får knottror på armarna, menman vill ändå stanna kvar. Det pirrar i bröstet av någotfarligt och hemligt. Som om ett mysterium gömmer sigbakom någon av stammarna.89

PAPPA, del VIIVidvinga slog några kraftiga slag med sina vingar utbreddaöver det torra gräset och lämnade marken. Snabbt varde uppe i luften, högt över ängen.Pappa tittade neråt. Han såg allt bli mindre och mindre– eldstaden, ängen, husen och kullarna.”Hållvälj!” sa Vidvinga och flög i en stor cirkel.”Mot glädjen …” sa Pappa lite sorgset. ”Vart den nu togvägen …””Aningens filoklurisk riktning, prinseprins”, sa Vidvinga.Hon gjorde en runda till medan hon väntade på ettbättre svar.Nu var de ännu högre upp och gled in genom ett molnoch ut igen. Pappa suckade. Hur skulle han kunna vetavart hon hade tagit vägen, hans prinsessa?Egentligen borde de ju inte ha hunnit så långt … Vemhade tagit henne, vem hade tagit henne, VEM HADETAGIT HENNE? Och varför? Åh, vad han ville veta!”Flyg närmre marken, Vidvinga min”, sa han. ”Vi börjarhär. Och så flyger vi runt runt, meter för meter tills vihar flugit över hela världen. Har vi inte hittat henne då, sågör vi likadant, fast tvärtom – meter för meter i mind recirklar.”90

”Påpekning”, sa Vidvinga. ”Prinseprins kommer attbli yr. Lite yr, prinseprins?””Jo, förmodligen”, sa Pappa. ”Men det bryr jag mig inteom! Jag måste hitta henne!”Vidvinga nickade med storslaget allvar. Manen fladdradei vinden. Hon sänkte sig neråt igen och började flygai cirklar över ängen. Så småningom gjorde hon cirklarnastörre och större, och snart flög de inte över ängen längre,utan över hav och skogar och städer och berg. De flög heladagarna och landade på olika ställen om kvällarna. Hadede tur hittade de mat och vatten och gräs. Men ibland varde hungriga och sov med kurrande magar. När morgonenkom flög de vidare.Pappa stirrade och stirrade efter flickan. Han stirradeså mycket att han fick ont i sina ögon och blev tvungen attköpa sig glasögon i en stad där de landade en av alla kvällarna.Efter flera års letande kom de en kväll i skymningen inflygandeöver stäppen med de tusen hästarna. Slottet låg däroch glänste med alla sina välputsade, lökformade koppartaki solnedgången.”Titt!” ropade Vidvinga med darrande röst. ”Titt,Prinseprins, titt! Tycker borta bra, men hemma bäst?Sant eller inte?”Hon landade framför slottet.Pappa gled av.91

De var båda trötta och smala och smutsiga.Pappa hade börjat få gråa strån i sitt svarta prinshår.Han gick på stela ben mot slottets port.”Vila dig, Vidvinga”, sa han. ”Eller vad du vill göra. Jaggår för att hälsa på min far, Kungen.”Vidvinga fällde in sina slitna vingar mot sidorna. Honville inte vila! Hon vände sig om mot stäppen och såg hurde tusen hästarna stod alldeles stilla med höjda huvudenoch tittade på henne. Och hon började springa mot demmed galopperande, rusande, rasande, lyckliga ben. Honsprang så att marken skakade under henne där hon dundradefram.”Kommer här kommer jag kommer nu!” ropade honlyckligt.Hon fick tusen gnäggningar till svar.Fortsättning följer …92

Sedan, igår, kom Gregor.Han kom och satt på min sängkant. Han såg så tunnoch grå och ömtålig ut, och jag tyckte så synd om ho -nom.Och han tyckte synd om mig. Han höll mig i min friskahand och sa:”Stackars Joy.”Sedan sa vi inte så mycket mer. Det fanns ju egentligenmassor att säga, men det blev tyst. Vi höll varandra i handenistället och tyckte synd om oss. Det var ganska skönt.Sedan gick han ut i köket för att dricka kaffe med Mirasmamma.Det var bara vi hemma. Mira var hemma hos Christine(hon är ganska ofta med henne nuförtiden), och hennespappa hade åkt någonstans, tror jag. Gregor satt länge iköket. Jag tyckte mest att jag hörde Miras mamma prata,93

fast jag kunde inte riktigt höra vad hon sa. Bara något litetord här och var snirklade sig in till mig där jag låg.alkohol ensam joy insikt vi du finnsdet finns finns en väg utDet finns det finns det finns: en väg ut.Så tror jag att hon satt och sa till Gregor.Jag tittade på tavlan igen. Nu tänkte jag på ett annatsätt. Jag tänkte såhär: Att jag är där ute på ängen. Attsolen är varm och gul mot huden. Att gräset är grönt ochhimlen är blå, precis som det ska vara.Gregor, tänkte jag, han är inne under träden, i denkalla, mörka dungen. Det är för mycket blad och växteroch skugga där. Han vill inte vara där. Han är rädd för alltsom slingrar sig i mörkret. Han är rädd för alla bråttomfåglarnasom flapprar mellan grenarna. Han hittar inte ut.Det finns en väg ut. Men han ser den inte.När jag tänkte så blev tavlan lite otäck. Jag tyckte nästanatt jag kunde höra hans röst där inifrån:”Hjälp! Snälla … någon … hjälp mig!”Jag blundade och försökte tänka på något kul istället.Jag tänkte på Vidvinga som strosade på stäppen med sinatusen vänner och betade solnedgångsgräs. Det såg ut somom hon var lycklig över att vara hemma igen!94

PAPPA, del VIIIPappa satt inne i sin far Kungens rum.Det var mörkt där inne. De tjocka sammetsgardinernavar fördragna, och bara ett stearinljus var tänt. Det stodpå guldbordet bredvid Kungens enorma säng och fladdrademed en blek låga.Från Kungens säng hördes konstiga, väsande andetag.Han höll nämligen på att dö. Han hade bara väntat på attPappa skulle komma tillbaka först.Nu skulle han hålla sitt sista kungatal. Man kan inte döutan att hålla ett sådant tal. Det hade han lärt sig i Kungahandboken,del femtionio.”Käre son”, sa han. ”Det är nu dags för mig att vandravidare mot den snälla källaren.””Menar inte far de sälla källorna?” frågade Pappa försiktigt.”Öh … jaha, ja det kanske är det jag menar”, sa Kungen.”Nåväl. Jag tänker nu kasta omkring mig handdukar ochsedan sätta mig på en sista potatis och på detta vis lämnamitt jordiga liv bakom mig och gå med i Himlakören, ochhar vi tur så vinner vi Körslaget 2010.””Jag önskar dig all lycka”, sa Pappa och kunde inte låtabli att le.95

Stackars gamla Kungen hade ju blivit helt stollig.”Det tackar jag för!” sa Kungen och tryckte Pappashand. ”Du har varit en underbar son. Glöm inte att hissaflaggorna varje morgon och borsta tänderna på kvällen.Tror du taxin kommer snart?”Taxin, tänkte Pappa. Gubben tror att han ska åka taxitill himlen! Han sa:”Ja, far. Taxin kommer nog när som helst nu.””Gott!” sa Kungen, la huvudet lite bekvämare motsidenkudden och dog.Pappa gick fram till det stora fönstret och drog undan gardinerna.Solen hade hunnit gå ner, och de tusen hästarnasyntes bara som mörka skuggor mot det sista kvällsljuset.Han tyckte att han såg Vidvinga där, med mulen sänktmot gräset.Han tänkte: Nu är jag kung.Det skulle betyda att han inte längre kunde flyga icirklar över världen för att hitta flickan och glädjen. Baraunder semestern skulle han kunna lämna slottet för attluftleta vidare.Han suckade djupt. Hans far hade just dött, och hansprinsessa var bortrövad av en okänd hop skurkar. Och nuhade han blivit kung också, till råga på allt. Han kände sigjättedeppig.Allt har väl sin tid, tänkte han stilla. Sedan började hanfilosofera högt för sig själv:96

”Jag hade något. Jag förlorade något. Nu får jag någotannat. Visst önskar jag att mitt liv skulle ha sett annorlundaut. Men jag ska inte ge upp. Jag ska leta vidare efter minprinsessa. Under tiden som jag letar vill jag vara glad. Jagär så trött på att vara dyster. Glädjen ska bli mitt kungarike.Det ska bli mitt kungliga budskap! Glädje till världen– så ska det stå på mina mynt!”Och alla tjänarna som trängdes i dörren för att se vadsom hände inne i gammelkungens svit nickade mot varandra. Det lät så stort och klokt, det han sa.”Tjenare tjänare”, sa Pappa utan att vända sig om.Han hade ju hört att de stod där i dörren allihop, för dehade inte kunnat låta bli att puffa och buffa på varandra.Det prasslade och frasade av tusen fluffiga skjortärmarnär alla tjänarna gjorde honnör. En av dem råkade få alltom bakfoten och ropade:”Hej knekt!”Han blev ordentligt surt utblängd av dem som stodrunt honom.”Var snälla och bädda min säng och ta fram en ny tandborste”,bad Pappa. ”Om jag ska börja jobba som kungimorgon, så måste jag nog gå och lägga mig nu!””Visst, kung!” sa alla tjänarna och rasslade iväg i slottetslånga gångar.Fortsättning följer …97

Ikväll är min första kväll hemma igen. Gregor hämtademig med bilen, fast egentligen mår jag alldeles bra igen ihuvudet, och handen gör inte ont längre. Så jag hade jukunnat gå, menar jag. Men han kom med bil.Vi tog vägen förbi kyrkogården för att tända ett ljus förMAMMA. Det hade redan hunnit bli mörkt när vi komdit. Ljuset från den lilla lågan fladdrade och dansade överMAMMAS gravsten.Gregor var tyst och stilla. Han höll ena armen om mig.Han luktade gott igen, nytvättat och vitt på något sätt. Jaglutade mig lite mot honom.Och så började jag gråta. Det bara kom, utan att jaghann känna att det var på väg.Gregor sa ingenting. Han vände hela mig mot sig ochkramade mig hårt, medan jag grät hans jackmage alldelesblöt.98

Och sedan åkte vi hem. Det var städat och nytvättatoch vitt hemma också. Gregor hade lagat min favoritmat,en gryta som MAMMA brukade göra. Vi åt med tändaljus på matbordet. Plötsligt sa han:”Jag hittade din klänning.”Jag blev alldeles så där smulig igen inuti. Och rädd. Jätterädd.Men Gregor sa:”Jag förstår dig så väl. Och nu tänker jag säga till digigen att det ska bli bättre här hemma. Jag ska inte lovanågot. Men jag ska göra mitt bästa. Varje dag ska jag göramitt bästa. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Snälla Joy, du trorväl på mig?”Vad skulle jag säga?Jag sa:”Ja, det gör jag väl …”Då satte sig Gregor på knä framför mig och kramademig igen. Och jag kramade tillbaka.99

Idag i skolan, när vi satt i vårt fönster, berättade Mira enkonstig sak. Egentligen hade hon lovat att inte säga något,hennes mamma hade bett henne att inte göra det, sa hon,men till slut kunde hon väl inte låta bli. Hon sa att de hadeprata hemma om att låta mig komma och bo hos demistället för hos Gregor.Hon sa att det kunde ha blivit så kul. Då kunde gästrummetha blivit mitt rum och så skulle vi nästan ha blivitsystrar, sa hon.Ibland är det som om hon inte fattar någonting.Jag vill ju inte flytta! Vad ska jag flytta för? Gregorhade det lite svårare än vanligt ett tag, men jag vill väl inteflytta bara för det? Jag blev sur, och Mira frågade vad detvar för fel. Jag kunde inte förklara.”Skulle du vilja bo hos mig?” frågade jag.”Nä!” Mira skrattade. ”Det går ju inte! Gregor är juliksom inte …”100

Hon avbröt sig när jag hoppade ner från fönstret ochbörjade gå därifrån.Jag var så himla ledsen och arg, och benen ville baradärifrån.”Joy? Vad är det? Varför går du?” ropade Mira. ”Är dusur? Vad är du sur för?”Jag tänker aldrig mer prata med Mira. Hon fattar absolutingenting. Hon kan vara med Christine istället. Hurmycket hon vill. Jag ska vara ensam nu.Gregor märkte att jag var ledsen när han kom hem efterjobbet. Han frågade om han kunde göra något för mig.Jag ville inte berätta vad som hade hänt.Men han tänkte visst inte ge sig. Han började härma engammal engelsk knasig intervjugubbe från TV och ställdeen massa tokiga frågor tills jag började skratta.Just nu är han inte hemma. Han går på möten på kvällarnaför att fortsätta må bra och inte dricka alkohol. Jagtycker att det är bra. Jag tror att han är där inne i den därsnåriga dungen fortfarande, men att solen har börjat lysaner mellan löven. Snart kommer han säkert att hitta öppningenockså. Och jag ska vänta på honom här ute på minäng!101

Klockan.SMS från Mira:Om vi inte blir vännerigen kommerjag aldrig meratt kunna sova!L L L LDin för evigt,MiraSMS till Mira:Ok.Hönsro. JoySMS från Mira:HÖNSRO! JFÖRLÅT FÖRVAD JAG SA!DU ÄR BÄST!!!!!102

Idag bokade Gregor biljetter till Thailand! Vi åker på juldagenoch ska vara borta två veckor!Åh, det ska bli så kul! Gregors syster Ingalill ska ocksååka med, och det ska också bli kul. Det var länge sedan jagträffade henne.Det är exakt 77 dagar kvar! Jag har räknat!Vi satt länge på kvällen och tittade i turistbroschyrer ochpå kartor. Gregor pekade ut var han träffade MAMMA också,fast just dit ska vi inte den här gången.103

Förlåt kära fina bok att jag inte har skrivit på så länge. Detvar inte meningen alls. Jag har bara haft så mycket annatför mig.Idag fick jag ta av gipset, ÄNTLIGEN! Jag är lite ömfortfarande, och tummen känns stel och har fått en litenknöl. Men nu ska jag börja öva upp handen så att jag kanspela tvärflöjt igen! Det har jag längtat efter.Vi ska ha stor dansavslutning på Folkets Hus och övarför fullt på vårt nummer. Vår dans är jättefin. Vi är marionettdockorsom får liv när vår fröken låtsas klippa av våra(osynliga) trådar. Vi har hittat på den alldeles själva.Nu kommer Mira! Hon har lånat sin grannes hund,och vi ska gå ut och gå med den!Hej hej boken!104

Idag när jag kom hem från skolan satt Gregor i soffan.Han såg konstig ut i ansiktet. Blicken fladdrade hit ochdit. Det stod ett glas på soffbordet med lite brunt på botten.Det kändes som om någon körde runt en skruvmejseli magen på mig.”Snälla Joy”, sa han. ”Hjälp mig.””Vad ska jag göra?” sa jag.”Töm flaskan som står i köket. Jag vill ju inte ha den.Och ändå har jag varit och köpt den. Kan du förstå, Joy,hur dum en vuxen karl kan bli?”Han sluddrade lite när han pratade, och det var inte såmycket kvar i den där flaskan.Jag hällde ut det sista i alla fall, så som MAMMA brukadegöra.”Ska vi inte åka till Thailand nu?” fräste jag till honomfrån köket. ”Ska du börja igen och förstöra allt?”105

”Nej nej nej NEJ NEJ!” ropade han tillbaka. ”Jag skaINTE börja igen! NEJ!”Jag ställde mig i dörröppningen så att jag kunde sehonom.”Vad sitter du där och dricker för då?” skrek jag.”För att jag är dum!” sa han.Han gömde sitt ansikte i handflatorna.”Ja, det är du!” Jag fortsatte att skrika. Jag var så ap-arg.”Du är så jävla jävla dum jävla Gregor-jävel!” skrek jag åthonom.Sedan slängde jag den tomma flaskan i golvet. Hårt. Såhårt jag kunde slängde jag den. Men den gick inte sönder,för även om det ser ut som det är stenplattor på vårt köksgolv,så är det av plast.Då sparkade jag till flaskan så den tjongade in i kylskåpsdörrenoch flera av småmagneterna ramlade ner och tidningsurklippenoch teckningarna som de hade hållit uppesinglade ner mot plaststengolvet. Det gjorde ont i tån somjag hade sparkat med, och det kändes riktigt skönt.Sedan rusade jag in på mitt rum, låste min dörr ochslängde mig på sängen för att bita i en kudde.Jag hörde att Gregor ringde några samtal där utanför.Och sedan öppnades och stängdes ytterdörren.Det blev sådär tyst att man hör sina egna öron.Han hade gått.Jag väntade ett tag. Sedan gick jag ut i lägenheten ochhittade en lapp på köksbordet:106

Joy, sötnos, jag söker upp hjälp. Det finns gryta attvärma. G.Jaha. Hoppas att hjälpen funkar. Typ.Jag släppte ner lappen i grytan och såg hur den långsamtsög i sig det tomatfärgade spadet och blev röd. Jagvill inte ha hans äckliga gryta.Jag gjorde några mackor istället.Jag hatar Gregor.107

PAPPA, sista delen (tror jag)Så började Pappa leva sitt nya liv som kung.Han trivdes ganska bra.Ibland kunde man se honom stå alldeles stilla i något avslottets alla fönster och titta med längtan mot något sominte syntes.Bara Vidvinga visste vad det var. Om hon fick syn påhonom när han var på det där långtittiga humöret brukadehon försöka pigga upp honom genom att göra liteloopingar utanför hans fönster samtidigt som hon sjöngnågon av sina egna hittpåade sånger.Varje sommar gav de sig av, han och hon, och letadevidare efter flickan. Också kring jul och nyår var Pappaledig och kunde ta en liten sväng.Men åren gick utan att de hittade henne.Och en dag kände Pappa något konstigt. Det var somett hugg i bröstet, och sedan en svart tomhet som fylldehela kroppen.Tung och allvarlig gick han ut på slottsbacken och kalladepå Vidvinga. Hon kom galopperande över stäppenoch tvärnitade alldeles framför honom så att de båda försvannin i ett dammoln.”Hon är död”, sa Pappa.108

Dammet sjönk sakta mot marken igen.”Bra-flickan?” frågade Vidvinga.Pappa nickade.”Sagt av vem? Kommit bud?””Jag bara vet”, sa Pappa. ”Jag känner det i hela kroppen.”Vidvinga blåste lite mjuk hästvind mot hans hals ochlät mulen ligga kvar på hans axel.”Svårt och svart i hjärtat nu, prinseprins?””Ja”, svarade Pappa tankfullt. ”Fast det är något annatockså. Jag är helt säker på att hon är död. Men det kännssom om en del av henne lever kvar. Hur kan det vara? Jagförstår inte …”Vidvinga lyfte huvudet från Pappas axel, tog ett djuptandetag och blundade hårt.”Serveras härmed hästgissning!” sa hon och slog uppögonen igen.”Jaha …?” sa Pappa.”Bra-flickans lilla föl är det som känns?””Bra-flickans lilla föl …” upprepade Pappa långsamt.Det tog ett tag innan han förstod vad Vidvinga menade.”Du menar att du tror att hon fick ett barn?””Menar det.”Vidvinga nickade.”Och pappan: prinseprins.””Åh … Men … Men vackraste vän, då måste vi ju fort-109

sätta att leta! Då måste vi ju hitta fölet, jag menar barnet!”sa Pappa ivrigt. ”Vi ska fortsätta flyga över världen, Vidvingevän,och den dagen vi närmar oss min lilla prins ellerprinsessa kommer vi att veta det, inte sant? Vi kommer attkänna det, eller hur? Är det inte så? Tror du inte det? Attvi kommer att finna mitt barn?””Hoppfullningsvis”, svarade Vidvinga. ”Och kanskelite likt en sanning.”Pappa brydde sig inte om att lyssna till den lilla tveksamhetensom fanns i Vidvingas röst.”Vi flyger ut genast efter julafton”, sa han. ”Kommerdu att vara redo?””Alltid vinglig, prinseprins”, sa Vidvinga.Hon suckade, men tyst, så att Pappa inte skulle höradet.110

Vi har haft det bra sedan jag skrev sist. Gregor kom hem rättsent den där kvällen, men han var lugn och snäll och ingetmer hände. Nästa morgon gjorde han frukost åt oss och åktetill sitt jobb. Det som hände kallar han återfall. Som att ramlabaklänges i en trappa man just gått uppför, sa han. Typ:Akta dig för trappan! Vilken trapp-app-app-app-app?Jag tror att det gäller att hålla hårt i ledstången ellernågot. Vad vet jag.Jag vet att jag aldrig tänker börja dricka, i alla fall.Och att jag egentligen inte hatar Gregor. Bara ibland.Jag drömde en jätteläskig dröm för några nätter sedan.Det var den där tavlan igen, den med vägen och dungen.Jag låg fastbunden med rep i sängen i gästrummet. Repenvar surrade runt hela mig så att jag knappt kunde andas.Jag hörde Gregor skrika på hjälp och visste att han var därinne bland de mörka fuktiga träden. Jag bände och slet för111

att komma loss. Bredvid sängen stod Mira och stirrade påmig. Hon sa (med kuslig burkröst):”Titta mamma, vår gäst är inte tacksam!”Och så dök Miras mamma upp. Hon ställde sig precissom Mira och bara stirrade. Gregor skrek inifrån tavlan.”Vi kanske ska låta henne gå …” sa Miras mamma ochbörjade skära sönder repen med en kniv.Mira fortsatte att bara stirra.Sedan var jag plötsligt inne i den där skogen. Hela tidenhörde jag Gregors rop. Ibland var de nära, ibland långtborta. Men jag kunde inte se honom, hur jag än sprangefter ljudet och letade och letade. Jag bara snubblade helatiden, och jag var så rädd för grenarna. De var blöta ochslingrade sig efter mig som om de var armar och händer.Jag grät och ropade ”Gregor!” så högt jag kunde.Det kändes som om halsen sprack.”Joy!” hörde jag honom svara. ”Joy. Joy, vakna. Dudrömmer.”Och då vaknade jag. Jag var svettig och helt inkorvadi min sänghimmel, som jag på något sätt hade lyckats draner från kroken i sömnen.”Vännen”, sa Gregor. Han satt i morgonrock på minsängkant. ”Vad drömde du?””Jag minns inte”, ljög jag. Jag ville inte berätta. ”Mendet var läskigt.””Det hörde jag”, sa Gregor. ”Du ropade på mig i dindröm.”112

”Somna om nu”, sa han sedan. ”Jag är här. Jag sitter härtills du somnar.”113

Dansavlutningsdags! Vi har övat och övat och övat. Vi vetprecis vad vi ska göra.Just nu sitter vi i vår grupp i ett litet rum i Folkets hus.Loge kallas det. Man säger låsj, för det är franska.I en låsj har man skådespelare och dansare, på en logehar man hö, sa vår dansfröken när vi trodde att det hetteloge som det stavas.Så nu är vi i vår låsj, för vi får inte vara i vägen borta vidsceningången.Det är jättemånga som ska dansa och spela, hela Kulturskolanär här, tror jag. Och de som har kikat säger attdet är helt fullsatt där inne. Gregor är där, och Mira ochhennes mamma. De är här för att titta på mig!Jag sitter och skriver för att ha något att göra.”Smart att ha med sig en bok!” sa Rebecca i dansgruppennyss.114

”Vad skriver du?” frågade Emilia.”Lite allt möjligt”, sa jag. ”Tankar och dikter och ensaga och … ja lite sådär.”Det lät så fånigt.Nu tycker de bergis att jag är astöntig, tänkte jag. Vadskulle jag släpa med mig boken för?Rebecca är rätt tuff och har en massa hål i öronen ochsminkar sig. Jag är lite rädd för henne. Jag trodde att honskulle säga något taskigt först, men hon sa:”Coolt! Jag är inte så bra på att skriva, jag.”Sedan frågade hon:”Ska du bli författare, du?”Och jag svarade faktiskt:”Ja … Jo. Kanske.”Och då sa hon ”coolt” igen.”Då ska jag läsa din böcker!” sa hon.Vår dansfröken stack just in huvudet och sa att det ärtre nummer kvar, och sedan vi! Hjälp!Jag är alldeles pirrig inuti!Nu har vi dansat! Det gick bra! Mest av allt gick det väldigtfort. Jag hann knappt fatta att vi var inne på storascenen innan vi hade dansat färdigt. Man blev bländad avalla strålkastare, så det var ingen idé att försöka titta efternågon i publiken. Men det liksom kändes att det satt jättemycketfolk där. Det mullrade om dem.Vår dansfröken är jättenöjd med oss.115

116”Ni hörde väl applåderna?” sa hon. ”De älskade er!””Vi vet!” sa Rebecca. ”Vi var så bäst!”Sedan log hon mot mig!”Visst då, Joy?!”

I natt började det snöa! Jättemycket! Jag vaknade tidigt avljudet från en plogbil som åkte förbi. Ljuset från plogbilensblinkande varningslampor lyste upp mitt rum så attdet blev alldeles gult.Det passade så bra med snön, för idag var det julavslutningi skolan.Vi var i gympahallen. Det blev blött på golvet utanförav alla snöiga stövlar som skulle av. Klädkrokarna var fullamed jackor och kappor. Det luktar på ett speciellt sättpå julavslutningar. Det luktar gran och varmt och parfymeroch snö.Lågstadiet hade övat in ett julspel, och vi hade övat insånger. Min favorit var med, som alltid!Joy to the world. Min sång! Jag blir så glad av att sjungaden.Men Gregor, han blev ledsen. Jag såg från där jag stod117

och sjöng att han torkade tårar ur ögonen. Jag frågadesedan, när vi pulsade hemåt genom snön tillsammans.”Varför grät du?” frågade jag. ”Var du ledsen? Tänktedu på MAMMA?””Ja”, sa han. ”Jag blev så ledsen när jag tänkte på att honinte fick se dig. Du var så fin. Du såg så glad ut. Hon bordeha fått vara med oss. Suttit bredvid mig. Och hört hurfint du sjöng.””Men jag tror att hon var där”, sa jag. ”Jag tror att honser oss hela tiden.”Gregor stannade till och tittade länge på mig. Sedannickade han och sa:”Ja. Så är det nog.”Och sedan sa vi inte så mycket mer. Vi fortsatte hemåt.Snön föll och föll i stora flingor. Jag sträckte ut tunganoch lät det snöa på den medan vi gick.118

klockan 06.37MAMMA.Fina fina MAMMA. Idag är det julafton. Det är tidigtpå morgonen. Gregor sover fortfarande, och faster Ingalillockså, i soffan. Hon kom igår och är här för att fira julmed oss.Det är roligt att hon är här. Hon tycker också det. Honsa att hon hade saknat mig. Och att hon är glad att Gregorhar tagit sig samman, så att hon kan börja vara medoss igen.”Jag har saknat min lille bror också, ska du veta”, sahon.Hon och jag julpyntade lite igår, fast vi ska åka imorgon.”Är det julafton så är det!” sa hon.Vi hängde upp julstjärnan i fönstret och satte lite tomtarhär och var.119

Någon gran har vi inte. Den skulle ju bara stå här ochbarra alldeles ensam medan vi ligger på vår strand och hardet härligt. Stackars gran!Jag tror jag ska smyga upp och göra kaffe åt dem snart.Då blir de överraskade!Jag önskar att du var här på riktigt idag, MAMMA. Jaghar tappat räkningen på dagarna. Hur länge har du variti himlen nu? Är det bra där uppe? MAMMA-MAMMA.Jag saknar dig så. Men vi har det bra. Du behöver inte varaorolig.Gregor är bra nu. Han dricker ingenting. Bara vattenoch juice! Det skulle du ha gillat!Och i morgon flyger vi till Thailand! Kanske vi flygerförbi dig då, i din himmel? Du kan väl vinka till mig i såfall!120

Nu flyger vi!Vi är högt upp, ovanför molnen. Det är så spännande!121

PAPPA, allra sista delenPå juldagen gav de sig av, precis som Pappa hade bestämt.De flög norrut över stäppen. Natten hade varit kall, ochdet låg ett tunt lager frost över allting. Till och med detusen hästarna skimrade av frost. Det kom rök ur derasnäsborrar.Vidvinga slog stora kraftiga slag med sina vingar, ochsnart lämnade de stäppen bakom sig.Pappa knöt pälsmössan hårdare under hakan och grävdein händerna i Vidvingas varma man. Han tyckte att detvar härligt att äntligen vara på väg igen! Så mycket friskmorgonhimmel att flyga i!Vidvinga var också på gott humör.”Lite looping, prinseprins?” frågade hon.”Nej, tack, men tackar som frågar”, sa Pappa. ”Du förstår,jag kanske ramlar av om du ska börja krumelura dig!””Åhå. Jo, sanningshaltigt”, svarade Vidvinga litebesviket. ”Men lite pirrande uppstigning?””Det låter bra!” sa Pappa. ”Flyg riktigt högt ett tag!Mot solen, Vidvingevän!”Och Vidvinga tog dem högre och högre upp. De flögrakt upp genom ett moln, flera kilometer tjockt, och närde kom ut på andra sidan var det som att komma till en122

annan värld. Vart de än såg var det klarblå himmel ochsolsken och guldfärgade moln.”Flyg sakta!” ropade Pappa.Han ville hinna se allt det vackra.”Gyllenfluff!” ropade Vidvinga tillbaka.Hon vände på huvudet lite så att hon kunde möta Pappasblick.Den var glad och full av guld, den med.Just i den stilla stunden hördes ett fruktansvärt dån,och ett flygplan dök upp som ett vrålande spjut fråningen stans.Vidvinga hann precis kasta sig åt sidan för att inte bliträffad. Hon gjorde en häftig dykning ner bland molnen.Någonting fick hennes hästhjärta att slå ovanligt hårt.Det var inte bara det att hon hade blivit rädd för det plötsligaplanet. Nej. Det var en väldigt stark känsla av attnågot viktigt just hade flugit förbi.Hon tog ett djupt andetag och blundade. Ja. Jo. Eller?Men prinseprinsen verkade inte ha märkt någonting.Och han borde ju vara den som visste. Det var ju ändåhans föl.”Ojojoj, det var nära ögat!” ropade han bara lättat därbakifrån hennes rygg.”Ja”, sa Vidvinga fundersamt, ”nära ett öga var detkanske. Jaga planet, prinseprins?””Nänä!” skrattade Pappa. ”Du är tokig. Du hinner aldrigikapp. Jaga flygplan! Vad har det tagit åt dig? Kära123

hästskrälle, ibland undrar man! Flyg nu. Upp i solen igenmed dig, och så norrut! Tjo!”124

Samtidigt inne i planet, hos piloterna:Förste pilot: Såg du!?Andre pilot: Vad?Förste pilot: Det var något stort framför oss!Andre pilot: Nä nä.Förste pilot: Jo, jag svär! Med enorma vingar på!Andre pilot: Vadå? En fågel här uppe?Förste pilot: Nej, inte en fågel. Något mycket mycket större!Andre pilot: Ha, nä, lägg ner nu!Förste pilot: Men jag svär!Andre pilot: Gör inte det! Det är fult att svära.Förste pilot: Men …! Jag såg det! Det är sant.Andre pilot: !125

MAMMA, de flög just förbi! Pappa och Vidvinga! Jag ärnästan helt säker. Jag såg dem dyka ner i molnet under oss.De finns!Såg du dem också?Visst såg du dem också?Eller?Men nu flyger vi åt olika håll. Pappa och Vidvinga flygernorrut. Jag låter dem flyga. Du blir kvar här uppe i dinhimmel, MAMMA. Jag är med Gregor. Vi flyger söderut.Det är bra så. Jag har det bra! Hej världen, här kommerjag! Joy till världen!126

(Du vet den där tavlan, MAMMA. Den med ängen. Jagtror att vi är där nu, Gregor och jag. Tillsammans på dendär ängen. Ser du?)127