Läs ett provkapitel här

Fast en sak gjorde mig ledsen idag. Det var efteråt, när vihade ätit pizza och skulle gå tillbaka till skolan allihop. Visneddade över en stor parkeringsplats och förbi ett litetskjul som folk kallar ”Kuren”. Där inne sitter alkisarna.Det är deras ställe dit de går för att inte bli blöta om detregnar och så. Jag brukar aldrig gå förbi där, för jag tyckeratt det är lite läskigt. Man vet aldrig om de ska kommafram och vilja prata. Jag tycker inte om att prata med fullamänniskor.Daniel och Lucas hade hunnit dit lite snabbare än viandra. Vi såg på håll att de pratade med en av fullgubbarna.Men när vi – jag, Mira, Lollo och Mani – kom dit vardet inte riktigt så. De pratade inte med honom. De retadehonom. Och han fattade liksom inte. Och så hade han litesvårt att prata. Daniel och Lucas såg glada ut, men på ettläskigt sätt. På ett vasst och elakt sätt.”Kolla fyllot!” sa de. ”Han sjunger så fint! Hörru,sjung den där sången igen!”Och han som var full, han var ingen gubbe egentligen,han såg ganska ung ut, han började sjunga någon sluddrigsak helt utan melodi. Daniel och Lucas skrattade högt ochklappade händerna i takt till en takt som inte heller fanns.”Men sluta!” sa jag till dem. ”Vad taskiga ni är!””Vadå taskiga?!” sa Lucas. ”Han har ju roligt, titta vadglad han är, kolla, le lite hörru!”Fyllot log. Han hade inga framtänder. Det rann spottur ena mungipan på honom.25