Läs ett provkapitel här

att komma loss. Bredvid sängen stod Mira och stirrade påmig. Hon sa (med kuslig burkröst):”Titta mamma, vår gäst är inte tacksam!”Och så dök Miras mamma upp. Hon ställde sig precissom Mira och bara stirrade. Gregor skrek inifrån tavlan.”Vi kanske ska låta henne gå …” sa Miras mamma ochbörjade skära sönder repen med en kniv.Mira fortsatte att bara stirra.Sedan var jag plötsligt inne i den där skogen. Hela tidenhörde jag Gregors rop. Ibland var de nära, ibland långtborta. Men jag kunde inte se honom, hur jag än sprangefter ljudet och letade och letade. Jag bara snubblade helatiden, och jag var så rädd för grenarna. De var blöta ochslingrade sig efter mig som om de var armar och händer.Jag grät och ropade ”Gregor!” så högt jag kunde.Det kändes som om halsen sprack.”Joy!” hörde jag honom svara. ”Joy. Joy, vakna. Dudrömmer.”Och då vaknade jag. Jag var svettig och helt inkorvadi min sänghimmel, som jag på något sätt hade lyckats draner från kroken i sömnen.”Vännen”, sa Gregor. Han satt i morgonrock på minsängkant. ”Vad drömde du?””Jag minns inte”, ljög jag. Jag ville inte berätta. ”Mendet var läskigt.””Det hörde jag”, sa Gregor. ”Du ropade på mig i dindröm.”112