Läs ett provkapitel här

Jag kom inte på något bra att säga, så jag sa nej.Det kändes ganska skönt att säga som det var. Att inteljuga, för en gångs skull.Miras mamma frågade om jag ville åka ner till barnavdelningenoch sova på sjukhuset eller följa med hem tilldem. Jag valde att följa med Miras mamma hem. Jag villeinte bli ensam kvar på sjukhuset, fast alla var jättesnälla där.Hemma hos Mira blev jag nerbäddad i gästrummet. Miraville förstås höra om allt som hade hänt, men hon fickbara sitta en liten stund hos mig. Hennes mamma tyckteatt jag behövde vila.”Du mår säkert bättre imorrn redan!” sa Mira. ”Jagköper godis till dig efter skolan!”Miras mamma kom in och stoppade om mig och sa godnatt. Hon sa:”Väck mig om du behöver mig, lova det!”Lylliga Mira som har en mamma.Sedan hade jag jättesvårt att somna. Kanske mest föratt det gjorde ont lite överallt, men också för alla tankarnasom började snurra som ett enda virrvarr av bråttomfåglardär mitt inne i mitt hjärnskakade huvud. MAMMAtänkte jag på, och Gregor, och tvärflöjten och gympanoch dansen och den gipsade handen. Och så Gregor igen.Att vad som helst kan ha hänt honom.Det är förmiddag nu. Mira är i skolan, men Miras mammaär hemma. Gregor svarar fortfarande inte. Jag har fått83