Läs ett provkapitel här

Dammet sjönk sakta mot marken igen.”Bra-flickan?” frågade Vidvinga.Pappa nickade.”Sagt av vem? Kommit bud?””Jag bara vet”, sa Pappa. ”Jag känner det i hela kroppen.”Vidvinga blåste lite mjuk hästvind mot hans hals ochlät mulen ligga kvar på hans axel.”Svårt och svart i hjärtat nu, prinseprins?””Ja”, svarade Pappa tankfullt. ”Fast det är något annatockså. Jag är helt säker på att hon är död. Men det kännssom om en del av henne lever kvar. Hur kan det vara? Jagförstår inte …”Vidvinga lyfte huvudet från Pappas axel, tog ett djuptandetag och blundade hårt.”Serveras härmed hästgissning!” sa hon och slog uppögonen igen.”Jaha …?” sa Pappa.”Bra-flickans lilla föl är det som känns?””Bra-flickans lilla föl …” upprepade Pappa långsamt.Det tog ett tag innan han förstod vad Vidvinga menade.”Du menar att du tror att hon fick ett barn?””Menar det.”Vidvinga nickade.”Och pappan: prinseprins.””Åh … Men … Men vackraste vän, då måste vi ju fort-109