Läs ett provkapitel här

”Vi kan väl landa där borta på fastlandet?” ropade Pappahögt för att höras i vinden där uppe.”Till fasta landet, prinseprins!” svarade Vidvinga.”Blir finemangigt!”Pappa längtade efter att få titta på flickan i lugn och ro,försöka förstå vad som hade hänt henne, få veta hennesnamn. Där han satt högt över världen med hennes ryggtätt intill sitt bröst, med hennes fladdrande hår kittlandei sin näsa, var det hans tur att känna sig lite svimfärdig.Det var som att hjärtat inte fick plats i honom längre utanville flyga bredvid.”Vidvinga!” ropade han. ”Vackraste vän, vad vet du omkärlek?””Silversvall!” frustade Vidvinga muntert. ”Stäppsprångoch självsprickor!””Ibland upplever jag att vi har kommunikationsproblem,du och jag”, suckade Pappa.”Trångtankar, prinseprins!” snärtade Vidvinga litestött och sänkte sig i tystnad mot fastlandet som låg somett stort grönt löv på havet under dem.Det var Thailand.Fortsättning följer …46