Läs ett provkapitel här

PAPPA, del VIFlickan fanns ingenstans. Hur Pappa och Vidvinga änletade och ropade så var hon helt försvunnen.Inte spårlöst. Det fanns spår av många fötter kring denslocknade elden. Som om en stor grupp människor hadevarit där och trampat omkring mitt i natten medan Pappa,flickan och Vidvinga sov.”Att vi inte vaknade!” morrade Pappa.Han kunde och ville fortfarande inte riktigt tro att detvar sant att flickan var borta.”Luktar bortsläp …” sa Vidvinga med näsborrarna motfotspåren.”Men vem? Varför? Åh, varför vaknade jag inte? Ochvarför frågade jag henne inte om det där som hon var räddför?” snyftade Pappa.Så ledsen som han var nu hade han aldrig varit förut.Som alla andra prinsar hade han fått lära sig att det baraär prinsessor som gråter, men nu sprätte tårarna ur hansögon som vatten ur nyfyllda vattenpistoler.”Stackars lilla prinsen korven”, sa Vidvinga bekymrat.”Är det självsprickorna nu? Åh, vet, vet …”Hon la sin ena stora vinge över hans rygg.”Kan göra nåt?” frågade hon. ”Luftleta, prinseprins?”85