Läs ett provkapitel här

PAPPA, allra sista delenPå juldagen gav de sig av, precis som Pappa hade bestämt.De flög norrut över stäppen. Natten hade varit kall, ochdet låg ett tunt lager frost över allting. Till och med detusen hästarna skimrade av frost. Det kom rök ur derasnäsborrar.Vidvinga slog stora kraftiga slag med sina vingar, ochsnart lämnade de stäppen bakom sig.Pappa knöt pälsmössan hårdare under hakan och grävdein händerna i Vidvingas varma man. Han tyckte att detvar härligt att äntligen vara på väg igen! Så mycket friskmorgonhimmel att flyga i!Vidvinga var också på gott humör.”Lite looping, prinseprins?” frågade hon.”Nej, tack, men tackar som frågar”, sa Pappa. ”Du förstår,jag kanske ramlar av om du ska börja krumelura dig!””Åhå. Jo, sanningshaltigt”, svarade Vidvinga litebesviket. ”Men lite pirrande uppstigning?””Det låter bra!” sa Pappa. ”Flyg riktigt högt ett tag!Mot solen, Vidvingevän!”Och Vidvinga tog dem högre och högre upp. De flögrakt upp genom ett moln, flera kilometer tjockt, och närde kom ut på andra sidan var det som att komma till en122