Läs ett provkapitel här

Men sa jag något? Bara ”nähä” sa jag.För jag vågade inte. För jag ville inte göra honom argnu när han ringde och lät så snäll och ledsen på rösten.”Allt ska bli bättre nu, Joy”, sa han. ”Var är du? Kommerdu hem snart?””Jag är hos Mira”, sa jag. ”Fast jag kan nog inte kommanu, för jag gjorde illa mig på gympan igår. Jag var på sjukhusetoch så.””Är du skadad?” frågade han.Han lät helt förtvivlad. (Det kändes faktiskt lite bra.Som om det var rätt åt honom att bli förtvivlad.)”Mm. Jag bröt tummen och fick hjärnskakning ochså blödde jag en massa näsblod. Miras mamma har tagithand om mig.”Det blev tyst i telefonen.Sedan hördes konstiga ljud.Efter ett tag fattade jag att det var Gregor som grät.”Gregor …?” sa jag.Vad gör man med gubbar som gråter? Det vet inte jag.Just då dök Miras mamma upp i dörröppningen.”Är allt OK?” frågade hon.Jag glömde bort hjärnskakningen och nickade. Detskar som knivar i huvudet.”Det är Gregor, va?” sa hon. ”Kan jag få prata medhonom?””Jag ska fråga”, sa jag.Men Gregor ville inte prata telefon med henne. Han sa:88