Läs ett provkapitel här

edvid mig och pratade i sin mobil.Hela gympagruppen stod runt mig och stirrade. Allasåg helförskräckta ut.Det var en massa blod på golvet. Jag ville veta vad somhade hänt, så jag försökte resa på mig för att se.”Ligg alldeles stilla Joy!” sa Annika då. Hennes röstlät inte som den brukar. Den var ljus och hes, och den läträdd. ”Ambulansen är på väg!”Ambulans? Vem ska åka ambulans? tänkte jag.Jag måste ha varit helsnurrig, för det var ju förstås jagsom skulle åka i den, och det där blodet på golvet, det varju mitt.Men det fattade jag inte då. Jag kände att det gjordeont i höger hand, och sedan var det som om jag bara vartvungen att sova. Jag kunde inte hålla ögonen öppna.Någon, kanske Annika, ropade:”Joy! Joy! Somna inte nu!”Jag försökte säga att jag bara skulle vila lite, men detblev inga ord av det, bara ett konstigt mummel.Nästa sak jag minns är att jag tittade upp i ett biltakoch att det satt någon bredvid mig. Det var en som jag intekände igen.Sedan vaknade jag mer ordentligt, och då var jag redanpå sjukhuset.Annika var med. Hon satt på en stol bredvid sängensom jag låg i.”Var är vi?” frågade jag.80