Läs ett provkapitel här

Jag tyckte att jag kunde höra hur de stod och pratademed varandra där i mossan.”Ja”, sa Mira. ”Men livet är hårt. Yep. Festen är slut nusmå svampisar. Säg bye bye!”Och så plockade vi dem allihop: mormors mor Kantarell,mormor Kantarell, farbrors kusin Kantarell och allabryllingarna Kantarell och deras storebror Kantarell ochhans flickvän Kantarell och hennes mostrar Kantarell.Gulligast var förstås alla små bebisarna Kantarell, ljusgulaoch knubbiga.Miras mamma och pappa hade också hittat en hel delsvamp, så till lunch gjorde vi omelett och svampstuvning.Miras och mitt jobb blev att skära alla svamparna ilagom stora bitar. Som om det inte räckte att vi redan hadekidnappat hela Kantarellfamiljen! Nu skulle vi styckmördadem också!Vi gjorde våra röster till svampröster som skrek ochkved när vi skar sönder dem. Allra värst var det när gammelmorKantarell dog. Hon skrek högst av alla. Det varegentligen ganska hemskt! Men mellan svampskrikenbubblade Miras skratt ut över bordet. Miras pappa höggihjäl en stor Karl Johan-svamp som vrålade jätte högt.Sedan började Miras pappa också skratta, och då hördesdet var Mira har fått sitt skratt ifrån!”Ni är inte kloka!” fnissade Miras mamma. ”Kan nikomma med likdelarna till stekpannan nu, är ni snälla!”Sedan, när vi skulle äta, kunde vi inte sluta med den där57