Läs ett provkapitel här

Och nu såg han. Långt bort på stranden kom en flickaspringande. Hon sprang fort, och hon verkade rädd, förhon vände sig om hela tiden, som om hon var förföljd.Pappa ställde sig upp.När flickan kom närmare såg han hur otroligt vackerhon var. Ja, hon var nog det vackraste han hade sett i helasitt liv. Hon hade stora bruna ögon och långt svart hårsom böljade och fladdrade bakom henne av vinden ochfarten. I de mörka ögonen lyste det som av ett skrik påhjälp, och Pappa tänkte att vad det än är som jagar henne,så ska jag rädda henne från det! Mördare, drakkäftar ellermonster – inget kan stoppa mig, tänkte han.”Ställ dig upp, Vidvinga!” sa han. ”Ska jag någon gång imitt liv utföra en äkta prinsräddning, så är det nu! Beredd,min vackra vän?”Vidvinga slog några slag med vingarna för att skakasanden ur dem. Hon nickade bestämt.”Vinglig!” sa hon.(På hästiska betyder det inte alls att man känner sigvinglig, utan att man är redo för en flygtur.)Flickan kom närmare. Hon sprang, hon snubblade, detblekblå tyget i hennes kjol trasslade in sig i hennes ben,hon kom på fötter igen, slängde en blick bakom sig ochfortsatte springa. Hon sprang rakt emot Pappa och Vidvinga,men det verkade inte som om hon hade sett dem än.Fortsättning följer …32