Sagan om Hans och Greta - minus Greta - Sundsvalls gymnasium

Han sprang upp för trappan, denna gång med två steg, och gick fort och målmedvetet mot
sitt rum. Han tog fram videokameran som låg i en låda under hans säng och stoppade i ett
tomt band. Han var uppspelt men tog några djupa andetag för att lugna sig, satte sig på sängen
och väntade. Han väntade på att mörkret skulle falla, mörkret skulle skydda honom och den
sena timmen skulle garantera att dom han var ute efter låg i sina sängar, intet ont anande. Där
skulle han komma, smyga, tyst som en mus. Nu när han var hel, fulländad kunde han göra vad
han ville ingen skulle märka honom, ingen skulle någonsin komma åt honom mer, Justus och
dom andra innanför det röda filtret skulle skydda honom, dom skulle hjälpa honom med det
han var tvungen att göra. Han såg på sina ärrade handleder. Han skulle inte göra det för sig
själv, han klarade sig, han skulle göra det för Justus.
Han kollade på väggklockan, den var halv två. Tiden var inne, han skulle gå ut, han skulle
göra sin entré för alla dom bortglömda. Han skulle hjälpa dom förändra världen, ta bort
ondskan. Han skulle hjälpa Justus. Ryggsäcken med kniven, repet och videokameran hängde
tungt på hans rygg. Han hade aldrig varit stark, alltid liten och tanig. På senare år hade han
blivit lång men han växte inte på bredden. Pulsen ökade när han gick mot ytterdörren på tå för
att inte väcka sin mamma. När han öppnade dörren rusade adrenalinet ut i kroppen. Det röda
filtret var rödare än någonsin förr, till och med rödare än tidigare på dagen inne på toaletten,
och utanför stod alla dom bortglömda. Det var mest pojkar och flickor i tonåren. Små liv som
tagit sig själva från eländet men insett att dom kunde ge tillbaka på världen som satt dom i
eländet. Dom stod i en halvcirkel framför ytterdörren och hurrade när han klev ut. Han kände
sig som hjälten som kommer hem från kriget i en dålig krigsfilm. Men till skillnad från hjälten
hade han inte hjälpt dom, han skulle hjälpa dom. Han visste att han var tvungen att hjälpa
dom, för deras bästa, för hans eget bästa och för Justus bästa. Ingen skulle gå ostraffad för vad
dom gjort dessa människor. Han såg alla skador, deras påminnelser om vad dom gjort mot sig
själva. Vissa hade ständigt blödande armar som Justus, vissa gick med ett rep hårt knutet runt
halsen, andra vred sig i ständiga magsmärtor. Alla var dom vackra, alla var dom riktiga. Dom
var det enda som hade färg, allt annat såg rött och likgiltigt ut genom det röda filtret men inte
dom, dom sken mer än det röda, dom stod ut från det men var samtidigt en del av det.
Han började gå Fridhemsgatan i riktning mot centrum, svängde ner på gågatan bredvid
Parkgatan och gick genom gångtunneln. Han märkte att alla dom bortglömda var med honom
fast dom fortfarande stod kvar där uppe bredvid hans hus och väntade på att han skulle
komma tillbaka. Deras själar och deras smärtor var med och drev honom. Allt efter det att han
vandrade vidare såg han nya saker, saker han aldrig sett förut när filtret inte varit med, när inte
Justus varit med. I varje hus fanns en plågad själ, i varje hus hade någon, någon gång varit så
olycklig att dom avlutat det, lidandet, livet och sedan blivit en av dom bortglömda. När han
från Köpmansgatan svängde ner på Trädgårdsgatan, gick förbi parken utanför Sundsvalls
tidning och kom ut på Rådhusgatan var han så fylld av hat mot människor för vad dom gjorde
mot varandra att han lätt slog sönder fönstret till sin klasskompis, Williams, lägenhet. Som
han hade planerat låg han och sov i sin säng. Förutom sängen stod där en stor bokhylla i något
mörkt träslag. I den hade han bilder på sin flickvän, en stereo och en hög kondomer. Så
extremt patetiskt och pojkaktigt, tänkte Hans. Allt i hans liv handlade tydligen om sex och det
dom kallade kärlek. Deras kärlek var inget jämfört med kärleken som fanns mellan honom
och Justus. Varför levde alla i denna illusion? Varför var det ingen som brydde sig? Det var
för sent att fråga sig nu. Dom bortglömda behövde hans hjälp och dom patetiska som inte
brydde sig, som hade glömt, behövde försvinna. Han öppnade sin ryggsäck, riggade upp
kameran och tog fram kniven.