MED UTSIKT ÖVER STADEN - Sundsvalls gymnasium

MED UTSIKT ÖVER STADEN
Sigrid Westerholm
Ditt namn det lämnar jag onämnt, ty så skulle du säkert velat ha det.
Jag tog nattbussen upp, och det första jag såg av Sundsvall, var enstaka hus i det kritvita
morgonskenet. Klockan var 04:00 när jag klev av bussen på busshållsplatsen och blickade ut
över en stad i djup sömn. Enstaka fyllon satt på bänkarna, men annars var allt öde. Då visste jag
inte vem du var. Jag hade på mig min tunna vita klänning, och de kalla vindarna fick mig att
huttra. Men det gjorde ingenting, för det låg något fridfullt över ensligheten. En känsla av att ha
kommit till något nytt ställe, där ingenting utom stunden hade en betydelse. Städer man inte bor i
är alltid vackrare, och de stora stenhusen, inte långt ifrån vattnet, ingav mig ett löfte om en annan
värld.
Min mosters skraltiga gamla Volvo rullade in på bussparkeringen, och jag lade min slitna gamla
väska i bakluckan. Vi for uppför en lång backe, till ett ställe jag tror heter Haga, men jag är inte
säker. Jag somnade genast i den nybäddade gästsängen; Trött efter resan. Något skulle hända mig
den här sommaren. Det var jag helt säker på. Jag visste inte vad, men det låg i luften. Jag visste
fortfarande inte vem du var.
Jag vaknade av att solen sken in genom källargluggen och rakt i ansiktet på mig. Klockan var
nog inte mycket, men jag var utvilad ändå. Det är speciellt att vakna upp i ett nyvädrat rum som
någon gjort i ordning för att man skall komma på besök. Min moster, som var en mycket friare
kvinna än min mor, satt redan i köket. Hon sade att jag var vuxnare nu än sist jag var på besök.
Att jag var så kavat. Alla sade jämt så, och kanske hade de rätt. Jag var nog rätt kavat då. Men då
hade jag fortfarande aldrig brutit mot någon av deras oskrivna lagar. Då var jag fortfarande
precis den de ville att jag skulle vara. Åtminstone som mina föräldrar ville ha mig, min moster
lät mig nog flyga, för hon hade alltid flugit själv. Den här sommaren skulle jag få göra vad jag
ville, för första gången i mitt liv, och jag visste fortfarande inte vem du var.
Om hur jag träffade dig.
Ingen var hemma den kvällen, och någon gång strax före midnatt gick jag ut på promenad. Jag
hade samma tunna vita klänning som när jag kom, och det var lika kallt. Trots att mörkret låg
tungt över staden, kunde jag inte förmå mig själv att gå hem. Benen lydde mig inte längre, och
jag irrade omkring bland hyreshusen. Det var som om natten ville lära mig att leva, som om det
fanns någonting där ute, något som väntade på mig. Förutom enstaka skratt i fjärran, var allt tyst.
Jag var helt övertygad om att jag var ensam, när jag upptäckte dig. Du stod stillsamt lutad mot en
port. Ditt hår var vindhärjat och svart, din hy blekvit. Du såg på mig utan att säga något. Jag
drunknade i dina bruna ögon. De bar på så många mysterier, så många historier som jag kanske
aldrig skulle förstå. Det var omöjligt att inte stanna upp. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle
falla för någon som dig. Det var helt ofattbart, men jag förstod att natten hade försett mig med
det jag letat efter. Du öppnade dörren, och jag följde med dig uppför trapporna. Du hade en svart
munkjacka, svarta jeans och svarta kängor. Jag hade en tunn vit klänning. Vi var så olika som två
människor kan bli, och ändå drogs vi till varandra. Du höll upp dörren till din lägenhet, och jag
steg in i en vitmålad etta med kala väggar och gles möblering. Dammråttor trängdes i hörnen,
och det lilla köket var överbelamrat med disk. Min mamma skulle ha hatat åsynen av detta kaos,
men jag tyckte att det var lite småcharmigt. Du bjöd mig på kaffe, och jag drack, trots att jag
aldrig brukar dricka kaffe. Det var något väldigt speciellt med dig, det förstod jag på en gång.
Det fanns ingen plats på diskbänken för muggarna, så du ställde dem på golvet istället; Sen
öppnade du dörren till balkongen, och den spektakulära utsikten slog emot mig när jag steg ut i
kall-luften. Hyreshuset stod på ett berg, och vid dess fot låg hela Sundsvall stad, som en kaskad
av gatuljus i den dunkla natten. Synen tog nästan andan ur mig. Långt därnere festade folk vilt.
Långt därnere dansade, sjöng och söp de. Här uppe stod jag i en främlings lägenhet, och såg ned
på allt. Du tände en cigarett (Kanske var det därför din hy var så glåmig? Eller kanske var du
sjuk. Jag vet faktiskt fortfarande inte.). ”Man kan dö av det där…” sade jag, präktig som jag var.

”Man kan dö av vad som helst nu för tiden..” sa du, och det var de första orden du någonsin sade
till mig. Jag vet inte vad det var med dig, egentligen borde jag inte tyckt om dig alls; Men jag
gjorde det, hur mycket jag än försökte intala mig själv att det var fel. Vi blev kvar där, som
fastfrusna på stället, hela natten och säkert hela dagen om inte vinden piskat så hårt.
Jag var inte den samma när jag släntrade in på min mosters uppfart nästa dag. Jag var smittad av
ditt sätt att vara, jag var lite grann som dig. Vi hade inte bestämt om vi skulle mötas igen, men
jag antog att det var upp till mig. Du fanns ju där du fanns, och dit kunde jag gå om det var
meningen.
Jag tror att min moster förstod någonting som hon inte ville säga. Jag tror att hon och mamma
hade pratat alldeles för mycket med varandra; I rädsla att tappa greppet om mig, hade hon tagit
en dag ledigt från jobbet. Vi for backarna ner i den skraltiga Volvon, och hon parkerade den
någonstans vid hamnen (Utan att betala parkeringsavgiften). Vi gick till ett litet fik där de sålde
jättestora kanelbullar (Tinells tror jag att det hette), och min moster inledde ett flummigt tal som
inte ens hon själv förstod. Det var något om kristna värderingar, ord som mamma hade lagt i
hennes mun. Min mycket fromma och gudfruktiga mamma som till och med var gift med en
präst. Det var nog inget nytt egentligen, de hade verkligen förlorat sitt grepp om mig. Jag satt
oberörd. ”Ja, nu har jag i alla fall sagt det…” Min moster log. ”Nu kan ingen klaga på att jag inte
försökt uppfostra dig flicka… Vem är han?” Hon fick en nyfiken g limt i ögonen och jag
berättade allt jag visste om dig, vilket inte var mycket.
Jag gick till dig den kvällen, och blev lika betagen av din utstrålning den här gången. Du var
magisk, om någon. Inget skulle någonsin kunna tämja dig, för du svävade fritt i det blå.
Utanför regnade det, himmelen var alldeles grå av moln. Vi satt skyddade inomhus och andades
in den råa, fuktiga regnluften som strömmade in från den öppna balkongdörren. Förutom
smattrandet mot plåttaket var allt tyst. Din hand strök genom mitt hår, stilla och försiktigt. Du
såg på mig med dina gnistrande bruna ögon, och jag tror att du kunde se något långt bortom, att
du såg rakt in i mig. Jag drog efter andan, var jag verkligen där? Eller var det bara en ovanligt
ljuv sommardröm? Kunde det finnas sådana som du? Jag började tro på det nu. Du kysste mig
lätt, och jag var din. Vi älskade den natten, och när morgonen kom var jag säker; Du var det
vackraste som någonsin hänt mig.
Det var din och min sommar det året. Vi var med varandra hela tiden. När solen sken brukade vi
sitta i gräset nere vi ån, och bara njuta av värmen. Jag hade kunnat ligga stilla i timmar, bara för
att bli solbränd, men du ville alltid gå efter ett litet tag. Dina tjocka svarta kläder blev glödheta,
men du vägrade att gå ut i något annat. Jag skrattade alltid åt det, och tvingade dig att gå iväg och
köpa glass. Hela världen log, och just då ville jag aldrig lämna Sundsvall.
Tiden tickade på, utan några som helst tecken till utmattning. Du och jag levde i nuet, vi talade
aldrig ordentligt med varandra; Vi visste båda att det inte var någon mening med det. Vi skulle
bara hitta så många saker som skiljde oss åt, alldeles för många olikheter. Du var en sann rebell,
ett vildväder, men det var inte jag. Vårt sätt att se på saker hade nog inget gemensamt, och i
rädsla för att förlora det vi hade, var vi tysta. Det kunde gå timmar utan att någon sade något,
men det blev inte tråkigt. På det här sättet hade vi ju varandra i alla fall, Nej, det blev aldrig
tråkigt.
Vår tysta överenskommelse till trots, önskade jag ibland att jag kunde höra vad du tänkte. Hur
kom det sig att en dagdrivare som du hade råd med en så vacker utsikt? Hur gammal var du, och
vad brukade du göra när det inte var sommar? Jag önskade verkligen att jag visste det, men vi
hade vårt avtal, och det fick inte brytas. Det var mycket jag undrade över också, skulle det
fortfarande vara vi två när parkernas träd skiftade i gult och rött? Eller skulle vildvädret svepa
iväg till någon annans famn? Min oro växte sig allt större, och jag visste inte längre vart jag hade
dig. Jag trodde inte att du älskade mig, och kanske hade du börjat lessna nu.
Det var alltid jag som kom till dig, aldrig du till mig. Men du log åtminstone fortfarande när jag
kom. Dina leenden var sällsynta, men det gjorde dem om möjligt ännu vackrare. Det var som när
solen tittar fram bakom molnen, och för ett ögonblick ger färg åt hela världen. Jag hade kunnat

göra vad som helst för de leendena. Förutom dina bruna ögon, var du som ett foto i svartvitt. Din
hy var askgrå och dina läppar skiftade i blått. Kanske gick du på droger, men jag såg dig aldrig ta
några. Kanske var det något fel med dig, så här på efterhand tror jag nästan det. Ibland hade du
ett speciellt uttryck i blicken. En blandning av insikt och rädsla som verkligen skrämde mig; Men
du ville nog inte att jag skulle fråga, för du ville inte ha mitt medlidande och inte min tröst. Jag
förstår det nu, såhär i efterhand.
Jag kom i ett ärende den dagen. Kanske hade jag varit för mycket med dig, kanske såg jag inte
klart. Jag älskade ju dig egentligen. Jag vet fortfarande inte varför.
”I morgon reser jag… I morgon är den här sommaren slut.” När allt kom omkring tror jag att du
älskade mig i alla fall. Jag skall aldrig glömma övergivenheten i din blick. Fast du inte sade det,
syntes det att du velat ha mig kvar. Men du skulle aldrig säga det, för så nära fick ingen gå. Jag
tittade länge på dig innan jag gick. Du var ännu lite blekare nu, men fortfarande det vackraste jag
någonsin sett. Jag försökte registrera ditt utseende på min näthinna, så att jag aldrig skulle
glömma. När jag stängde dörren bakom mig hade jag inte ett foto och inte ett brev. Jag hade
ingenting kvar efter dig, förutom en känsla av att ha stått dig nära, och minnet av din hud mot
min.
Jag lämnade Sundsvall morgonen därpå. Med tåget. Min moster skjutsade mig till tågstationen,
och där stod jag framför den jättelika stenbyggnaden, med min slitna väska, och väntade på att
tåget skulle rulla in på perrongen. På andra sidan staden, i ett av de höga husen på berget fanns
du. Jag grät inte, och jag var nästan inte ledsen. Det var bara tomt.
Jag sov hela vägen tillbaks till Stockholm, hela vägen tillbaks till vardagen. Jag var inte trött,
bara mån om att inte tänka för mycket.
Jag är återigen i Sundsvall, min sommarstad och eviga tillflykt. Den här gången skall jag inte
stanna länge, jag bara tittar förbi. Fyllona på Navet tycks skrika ut ditt namn när jag går förbi;
Var gatusten på torget andas av din närvaro. Jag känner dig i luften när jag vandrar längs ån. På
något sätt är du där, och jag älskar dig lika mycket nu, fast på ett annat sätt. Jag är inte lika kavat
och oskyldig längre, jag är ett år äldre.
Fast jag egentligen redan vet, går jag trapporna upp till din lägenhet. Din röst viskar till mig, men
jag hör inte vad den säger. Dörren öppnas av en främling som ser på mig utan igenkännande. Jag
frågar efter dig, men han säger att du aldrig bott där. Så går jag därifrån, ett år äldre, och jag vet
fortfarande inte vem du är.
Det sägs att det sanna, det rätta och det sköna är evigt. Om det
stämmer, är vi eviga.
SLUT