MED UTSIKT ÖVER STADEN - Sundsvalls gymnasium

”Man kan dö av vad som helst nu för tiden..” sa du, och det var de första orden du någonsin sade
till mig. Jag vet inte vad det var med dig, egentligen borde jag inte tyckt om dig alls; Men jag
gjorde det, hur mycket jag än försökte intala mig själv att det var fel. Vi blev kvar där, som
fastfrusna på stället, hela natten och säkert hela dagen om inte vinden piskat så hårt.
Jag var inte den samma när jag släntrade in på min mosters uppfart nästa dag. Jag var smittad av
ditt sätt att vara, jag var lite grann som dig. Vi hade inte bestämt om vi skulle mötas igen, men
jag antog att det var upp till mig. Du fanns ju där du fanns, och dit kunde jag gå om det var
meningen.
Jag tror att min moster förstod någonting som hon inte ville säga. Jag tror att hon och mamma
hade pratat alldeles för mycket med varandra; I rädsla att tappa greppet om mig, hade hon tagit
en dag ledigt från jobbet. Vi for backarna ner i den skraltiga Volvon, och hon parkerade den
någonstans vid hamnen (Utan att betala parkeringsavgiften). Vi gick till ett litet fik där de sålde
jättestora kanelbullar (Tinells tror jag att det hette), och min moster inledde ett flummigt tal som
inte ens hon själv förstod. Det var något om kristna värderingar, ord som mamma hade lagt i
hennes mun. Min mycket fromma och gudfruktiga mamma som till och med var gift med en
präst. Det var nog inget nytt egentligen, de hade verkligen förlorat sitt grepp om mig. Jag satt
oberörd. ”Ja, nu har jag i alla fall sagt det…” Min moster log. ”Nu kan ingen klaga på att jag inte
försökt uppfostra dig flicka… Vem är han?” Hon fick en nyfiken g limt i ögonen och jag
berättade allt jag visste om dig, vilket inte var mycket.
Jag gick till dig den kvällen, och blev lika betagen av din utstrålning den här gången. Du var
magisk, om någon. Inget skulle någonsin kunna tämja dig, för du svävade fritt i det blå.
Utanför regnade det, himmelen var alldeles grå av moln. Vi satt skyddade inomhus och andades
in den råa, fuktiga regnluften som strömmade in från den öppna balkongdörren. Förutom
smattrandet mot plåttaket var allt tyst. Din hand strök genom mitt hår, stilla och försiktigt. Du
såg på mig med dina gnistrande bruna ögon, och jag tror att du kunde se något långt bortom, att
du såg rakt in i mig. Jag drog efter andan, var jag verkligen där? Eller var det bara en ovanligt
ljuv sommardröm? Kunde det finnas sådana som du? Jag började tro på det nu. Du kysste mig
lätt, och jag var din. Vi älskade den natten, och när morgonen kom var jag säker; Du var det
vackraste som någonsin hänt mig.
Det var din och min sommar det året. Vi var med varandra hela tiden. När solen sken brukade vi
sitta i gräset nere vi ån, och bara njuta av värmen. Jag hade kunnat ligga stilla i timmar, bara för
att bli solbränd, men du ville alltid gå efter ett litet tag. Dina tjocka svarta kläder blev glödheta,
men du vägrade att gå ut i något annat. Jag skrattade alltid åt det, och tvingade dig att gå iväg och
köpa glass. Hela världen log, och just då ville jag aldrig lämna Sundsvall.
Tiden tickade på, utan några som helst tecken till utmattning. Du och jag levde i nuet, vi talade
aldrig ordentligt med varandra; Vi visste båda att det inte var någon mening med det. Vi skulle
bara hitta så många saker som skiljde oss åt, alldeles för många olikheter. Du var en sann rebell,
ett vildväder, men det var inte jag. Vårt sätt att se på saker hade nog inget gemensamt, och i
rädsla för att förlora det vi hade, var vi tysta. Det kunde gå timmar utan att någon sade något,
men det blev inte tråkigt. På det här sättet hade vi ju varandra i alla fall, Nej, det blev aldrig
tråkigt.
Vår tysta överenskommelse till trots, önskade jag ibland att jag kunde höra vad du tänkte. Hur
kom det sig att en dagdrivare som du hade råd med en så vacker utsikt? Hur gammal var du, och
vad brukade du göra när det inte var sommar? Jag önskade verkligen att jag visste det, men vi
hade vårt avtal, och det fick inte brytas. Det var mycket jag undrade över också, skulle det
fortfarande vara vi två när parkernas träd skiftade i gult och rött? Eller skulle vildvädret svepa
iväg till någon annans famn? Min oro växte sig allt större, och jag visste inte längre vart jag hade
dig. Jag trodde inte att du älskade mig, och kanske hade du börjat lessna nu.
Det var alltid jag som kom till dig, aldrig du till mig. Men du log åtminstone fortfarande när jag
kom. Dina leenden var sällsynta, men det gjorde dem om möjligt ännu vackrare. Det var som när
solen tittar fram bakom molnen, och för ett ögonblick ger färg åt hela världen. Jag hade kunnat