Sagan om Hans och Greta - minus Greta - Sundsvalls gymnasium

Sagan om Hans och Greta - minus Greta
av Kajsa Larsson
Blåsten fick filten han satt insvept i att lyfta sig och blotta hans nakna knä och smalben.
Klockan var sex på morgonen och det var i april. Solen gick upp långt borta i horisonten.
Kylan som omgav honom i brist på sol och på grund av den tidiga vårmånaden fick hårstråna
på hans ben att resa sig där han satt på balkongen insvept i den bruna filten som nyss hade
blottat hans ben. Han satt i, vad alla andra skulle se som en ljusgul solstol, men i hans ögon
var den inte gul. Träden, vars grenar med sina knoppar skrapade plåtsidorna på balkongen var
inte bruna och knopparna var inte brungröna, tussilagon i diket längs vägen nedanför var inte
gula. Inget hade direkta färger och han visste att andra inte såg världen som han såg den för
han hade själv sett världen ur deras perspektiv tills för ungefär ett halvår sedan. Nu såg han
världen genom sitt mörkröda filter. Från början var filtret genomskinligt som alla andras men
allt eftersom han började se och skaffa sig vänner på den andra sidan hade filtret färgats
blodrött av deras blod, deras smärta. Men den blodröda färgen gjorde det inte svårare att se,
tvärtom, den visade allt som det egentligen var med dom som egentligen levde där, dom som
styrde allt. Han hade blivit accepterad i deras värld för att dom i världen utan filtret brydde sig
lika mycket om hans känslor som dom brydde sig om dom dödas känslor. Men han tyckte inte
synd om sig själv längre, han tyckte synd om dom. Dom som levde i den där världen och
trodde sig vara något, som trodde att saker och ting hände på grund av ödet, gud eller för att
allt har sina konsekvenser. Han visste hur det var, dom döda levde mitt ibland oss, det är
bortglömda själar som får saker att hända. Han såg dom, varje dag dygnet runt men han var
inte rädd. Dom var hans vänner, hans enda vänner och dom skyddade honom.
Han tittade på sitt blottade knä och tänkte bre över det men ångrade sig. Han hade suttit
där sedan klockan två med Justus, en sjuttonårig kille som tagit sitt liv för tolv år sedan. Han
hade skurit upp sina handleder och det slutade aldrig blöda, en ständig flod av mörkrött blod
rann längs hans armar men det lämnade inga fläckar längre. Precis som han, spåren han satt i
livet var borta. Visst hade hans föräldrar kvar skolkorten på honom i skåpet i finrummet men
var det någon som tänkte på honom och vad han åstadkommit när han levde? Nej. Det hade
alla glömt för det var oväsentligt. Dom minns hur glad han varit när han hade börjat skolan i
ettan, vilket underbart sinne för humor han hade haft. Men inte stordåden han uträttat. Som
när han berättade för sin klass hur allt egentligen låg till. Alla hade skrattat då och nu minns
ingen det. Därför var Justus rekryterad till världen innanför filtret. Alla som dog kom inte dit,
bara dom bortglömda som hade något viktigt att bidra med, dom unga som ingen minns på
rätt sätt. Justus blev aldrig tråkig att prata med. Dom hade lika åsikter om det mesta, om
världsbilden och vad livet egentligen var till för. Idag hade dom mest suttit och varit tysta, för
sällskapets skull. Justus hade börjat måla röda solar på det lilla träbordet som stod på
balkongen med blodet som rann från hans armar men när det inte blev några märken blev han
påmind om hur bortglömd han var och flyttade i stället på bordet för att kunna ställa sin stol
närmare hans. Där satt dom nu, bredvid varandra, och såg solen gå upp. Han höll Justus hand,
den var kall men ändå så full av liv. Han visste att snart skulle hans mamma ropa på honom
att det var frukost och att han tvunget måste skynda sig om han skulle hinna till skolan. Men
han ville inte till skolan, han ville sitta där med Justus hand i sin. Vad spelade det för roll att
ingen annan såg Justus eller något av det andra? Det var det riktiga och det bra, det var där
han var lycklig. Det röda filtret gav honom ångesten av hundra bortglömda själar men det
gjorde inget, detta var verklighet och här var han lycklig. Det var nu han levde på riktigt, på
balkongen i soluppgången med Justus hand i sin.

”Hans! Det är frukost. Du måste tvunget komma ner, annars blir du sen till skolan.” Han
svarade inte. Reste sig bara, gav Justus en kyss i pannan och gick in för att ta på sig sina
byxor. Han visste att Justus skulle komma tillbaka nästa kväll, han behövde inte vara orolig.
Det var bara väldigt jobbigt att gå igenom en hel dag i skolan. I skolan blev hans röda filter
tunnare och han kom närmare dom andra, dom han inte ville vara nära. Han kom ner i köket
och hans mamma kysste honom i pannan. På exakt samma ställe som han kysst Justus på.
Hon påpekade att han var kall, hade han haft fönstret öppet när han sov? ”Visst är det
underbart så här på våren när det blir varmare och allt får färger igen?” sade hon utan att vänta
på svar på den första frågan. Han mumlade att det var underbart och reste sig för att gå. Han
tog sin väska med skolböcker i hallen stoppade fötterna i skorna och klev med dem ut genom
dörren, tog tio steg åt höger och stod på Fridhemsgatans trottoar. Han kastade ett öga mot
balkongen för att se om Justus satt där men det röda filtret hade redan blivit så rosa att han
bara om han ansträngde sig riktigt mycket kunde se konturerna av en sjuttonårig tanig pojke
med stora ögon och långt hår sitta där i en, nu mer och mer ljusgul, solstol och vinka med
blod rinnandes nerför hans arm. Han vände bort huvudet och såg hur vägen till skolan blev
genomskinligare ju närmare skolan den var. Han hoppades att han kunde få stanna bakom
filtret hela dagen, i alla fall lite. Utan det kände han sig som dom andra, obetydlig och
hjärntvättad. Han skulle vara sårbar för dom andras kommentarer om hans utseende och hans
åsikter. När filtret fanns var alltid någon där, han kunde alltid känna Justus nära. Nu var han
framme vid entrén till Hedbergska skolan och var helt ensam, som en ofrusen vattendroppe i
Arktis, som en utslagen blomma i december. När Justus var med var dom två vattendroppar,
två utslagna blommor. Det som var kvar av hans filter nu var ett svagt rosa skimmer, snart
skulle det försvinna helt. Han tog ett djupt andetag, öppnade dörren och klev in.
Han hörde dem viska. Deras ord kom från alla håll, ”Kolla, visste du att han är
sinnesjuk?”, ”Jag hörde att han har antastat en kille i duschen efter gympan”, ”Nej, ni har
båda fel. Han äter maskar. Fast det kan ju ses som lite sinnessjukt”, ”Hahaha!”. Han hade bara
gått uppför en trappa när det kom emot honom. Han orkade inte med allt det här. Han hade
inte gjort någon av sakerna de anklagade honom för att ha gjort. Det de sa var bara små
rykten, han visste att mycket värre rykten om honom cirkulerade på skolan. Han ville inte ens
tänka på det så han slog bort tankarna och ökade farten uppför fast dessa trappor var det
jobbigaste han visste. Han gjorde alltid så, tog aldrig tag i något, ökade bara farten fast han
tyckte att det var jobbigt. Därför var det bra att skolan fanns, något att tänka på när man ville
glömma. Hans betyg var bra, över det normala, men det uttrycket gillade han inte att använda
eftersom han ansåg att det inte fanns någon betydelse i ordet ”normal”.
Självklart var han tvungen att gå alla sex trappor till tredje våningen, höra ett nytt osant
rykte om honom på varje våning. Han drog en suck av lättnad när han satte båda fötterna på
golvet till våning tre och såg att dörren till sal 547 stod öppen. Vad var det med klassrum? Så
fort man kom in i dom försvann alla rykten, i alla fall blev dom omöjliga att höra, dom fanns
kvar där, i allas hjärnor, i allas ansikten, men igen vågade yttra dom i skräck för att läraren
skulle komma in och förstå. Som om läraren inte redan förstod, man var tvungen att vara
blind för att inte förstå att Hans var mobbad av resten av klassen. När han klev in i sal 547
stod det med stora blå bokstäver på den vita tavlan: ”På möte. Läs kapitel fem i er bok och
svara på frågorna”. Han föll och föll, filtret försvann helt, han ville bli omringad av det, det
underbara där ingen kunde röra honom. Han fick panik och sprang nerför två trappor och in
på toaletten på andra våningen.

Han stod och kollade på sig själv i spegeln väl medveten om att vem som helst kunde öppna
dörren. Varför var det inget lås på den första dörren in till tvättstället? Vilket pucko hade
byggt den här toaletten? Han fokuserade sina tankar på sig själv igen, han kände hur allt
förändrades. Filtret färgades med en gång blodrött, rödare än det någonsin varit förut och
bakom honom stod Justus med sina evigt blödande sår och med en blick som var full av
förståelse. Han behövde inget säga, Hans förstod, det var nu. Tiden var inne. Han skulle bli fri
från mobbningen och den eviga plågan. Justus började röra sig, Hans vände på sig så att dom
stod ansikte mot ansikte, Justus böjde sig fram och gav honom en kyss, inte i pannan som
dom brukade utan mitt på munnen. Han fylldes av en enorm känsla av tillfredställelse, allt
började snurra och sedan föll han till golvet.
”Kolla vem som ligger här på golvet! Väntar du på någon att antasta?” Hans öppnade
ögonen och såg ett gäng killar från sin klass stå och skratta åt honom men istället för att få
känslan av tusentals knivhugg över hela kroppen och känna sig fånig kände han sig starkare.
Det röda filtret som förut hade omringat honom var nu inom honom, det satt som linser över
hans ögon, men det fyllde samtidigt honom så totalt att det omöjligt kunde vara bara över
ögonen. Han kände en helt ny känsla. Det var som när han brukade sitta i köket och lyssna på
när vattnet i vattenkokaren börjad koka med sitt höga, bubblande ljud. Det var det ljudet han
fokuserade sig på, så som han alltid fokuserat sig på dom som mobbade honom och deras
glåpord. Men om man slog på hög musik samtidigt som vattnet kokade blev det bubblande
ljudet plötsligt en del av bakgrunden, en del av mallen och inte alls lika viktigt. Musik som
strömmade ut var ljudet man fokuserade sig på, ljudet som betydde något, nu var musiken,
han själv, i fokus och vem brydde sig då om vattenkokarens ljud? När dom märkte att han
inte reagerade på deras glåpord utan istället reste sig med något galet i blicken struntade dom i
honom och gick tillbaka till sal 547, troligtvis inte för att plugga. Han drog upp ärmarna på
Hood-tröjan, fyllde händerna med vatten och stoppade ansiktet i det kalla, uppfriskande
vattnet. Varken känslan eller det röda filtret försvann men när han kollade ner på sina nu
blottade handleder hade han långa ärr från armvecket och ner mot handen. Dom hade inte
varit där sist han kollade, visst hade han varit deprimerad men aldrig hade han skurit sig. Han
visste att det kunde leda till hans död och dö ville han inte, han var ju en del av den sanna
världen som levande. Den enda han kände som någonsin skurit upp sina handleder var Justus.
Plötsligt förstod han. Det var så solklart, Justus hade räddat honom från allt, från det otrygga.
Justus var en del av honom nu, dom skulle alltid vara tillsammans. När han förstod hur allt låg
till kände han starkt Justus närvaro och kunde även höra alla hans tankar. Dom var ett team,
dom skulle få den oförstående världen runtomkring att förstå vilken smärta dom orsakat
honom, dom skulle få uppleva smärtan han hade känt och dom skulle få uppleva Justus
smärta.
Vägen hem var förändrad, han var förändrad. Den lilla blyga pojke som nyss bott i hans
kropp var borta. Eller nej, inte borta utan kompletterad med den del som förut saknats honom.
Det var som flingor och mjölk. Flingorna är hårda och meningslösa om dom inte har sin
mjölk, mjölken smakar enfaldig och tom utan flingorna. Nu var det perfekt, flingorna hade
legat i och blivit mjuka och mjölken hade tagit åt sig av flingornas sockersmak. Dom var i
varandra, deras blod blandades, deras fötter tog samma steg, deras munnar yttrade samma ord,
deras tankar tänkte samma tankar. Dom skulle aldrig skiljas igen. Tillsammans var dom
starka. Han, eller dom som nu blivit en, klev in i huset. Hans visste vad han var tvungen att
göra. Han gick in i köket, hämtade en stor kökskniv ur knivstället gick ut genom dörrhålet där
gångjärnen saknade en dörr, svängde åt vänster och tog källartrappan i tre steg. Väl nere drog
han bort tvättlinan från dess fästen och stoppade den i fickan.

Han sprang upp för trappan, denna gång med två steg, och gick fort och målmedvetet mot
sitt rum. Han tog fram videokameran som låg i en låda under hans säng och stoppade i ett
tomt band. Han var uppspelt men tog några djupa andetag för att lugna sig, satte sig på sängen
och väntade. Han väntade på att mörkret skulle falla, mörkret skulle skydda honom och den
sena timmen skulle garantera att dom han var ute efter låg i sina sängar, intet ont anande. Där
skulle han komma, smyga, tyst som en mus. Nu när han var hel, fulländad kunde han göra vad
han ville ingen skulle märka honom, ingen skulle någonsin komma åt honom mer, Justus och
dom andra innanför det röda filtret skulle skydda honom, dom skulle hjälpa honom med det
han var tvungen att göra. Han såg på sina ärrade handleder. Han skulle inte göra det för sig
själv, han klarade sig, han skulle göra det för Justus.
Han kollade på väggklockan, den var halv två. Tiden var inne, han skulle gå ut, han skulle
göra sin entré för alla dom bortglömda. Han skulle hjälpa dom förändra världen, ta bort
ondskan. Han skulle hjälpa Justus. Ryggsäcken med kniven, repet och videokameran hängde
tungt på hans rygg. Han hade aldrig varit stark, alltid liten och tanig. På senare år hade han
blivit lång men han växte inte på bredden. Pulsen ökade när han gick mot ytterdörren på tå för
att inte väcka sin mamma. När han öppnade dörren rusade adrenalinet ut i kroppen. Det röda
filtret var rödare än någonsin förr, till och med rödare än tidigare på dagen inne på toaletten,
och utanför stod alla dom bortglömda. Det var mest pojkar och flickor i tonåren. Små liv som
tagit sig själva från eländet men insett att dom kunde ge tillbaka på världen som satt dom i
eländet. Dom stod i en halvcirkel framför ytterdörren och hurrade när han klev ut. Han kände
sig som hjälten som kommer hem från kriget i en dålig krigsfilm. Men till skillnad från hjälten
hade han inte hjälpt dom, han skulle hjälpa dom. Han visste att han var tvungen att hjälpa
dom, för deras bästa, för hans eget bästa och för Justus bästa. Ingen skulle gå ostraffad för vad
dom gjort dessa människor. Han såg alla skador, deras påminnelser om vad dom gjort mot sig
själva. Vissa hade ständigt blödande armar som Justus, vissa gick med ett rep hårt knutet runt
halsen, andra vred sig i ständiga magsmärtor. Alla var dom vackra, alla var dom riktiga. Dom
var det enda som hade färg, allt annat såg rött och likgiltigt ut genom det röda filtret men inte
dom, dom sken mer än det röda, dom stod ut från det men var samtidigt en del av det.
Han började gå Fridhemsgatan i riktning mot centrum, svängde ner på gågatan bredvid
Parkgatan och gick genom gångtunneln. Han märkte att alla dom bortglömda var med honom
fast dom fortfarande stod kvar där uppe bredvid hans hus och väntade på att han skulle
komma tillbaka. Deras själar och deras smärtor var med och drev honom. Allt efter det att han
vandrade vidare såg han nya saker, saker han aldrig sett förut när filtret inte varit med, när inte
Justus varit med. I varje hus fanns en plågad själ, i varje hus hade någon, någon gång varit så
olycklig att dom avlutat det, lidandet, livet och sedan blivit en av dom bortglömda. När han
från Köpmansgatan svängde ner på Trädgårdsgatan, gick förbi parken utanför Sundsvalls
tidning och kom ut på Rådhusgatan var han så fylld av hat mot människor för vad dom gjorde
mot varandra att han lätt slog sönder fönstret till sin klasskompis, Williams, lägenhet. Som
han hade planerat låg han och sov i sin säng. Förutom sängen stod där en stor bokhylla i något
mörkt träslag. I den hade han bilder på sin flickvän, en stereo och en hög kondomer. Så
extremt patetiskt och pojkaktigt, tänkte Hans. Allt i hans liv handlade tydligen om sex och det
dom kallade kärlek. Deras kärlek var inget jämfört med kärleken som fanns mellan honom
och Justus. Varför levde alla i denna illusion? Varför var det ingen som brydde sig? Det var
för sent att fråga sig nu. Dom bortglömda behövde hans hjälp och dom patetiska som inte
brydde sig, som hade glömt, behövde försvinna. Han öppnade sin ryggsäck, riggade upp
kameran och tog fram kniven.

Han vaknade ute på balkongen. Han darrade av köld och av en stark känsla av ensamhet.
Han händer var täckta av blod, hela balkongen var täckt av blod. Han greps av panik. Det röda
filtret var borta, Justus var borta. Han gick in i sitt rum, på det blommiga överkastet låg
ryggsäcken öppen. Han såg blodiga fingeravtryck i hela rummet som att han desperat letat
efter något. När han kollade i ryggsäcken hittade han en stor blodig kniv och sin videokamera.
Bandet som satt i var fullt inspelat. Han spolade tillbaka bandet och kopplade kameran till den
lilla tv:n som stod i bokhyllan. Med darrande och fortfarande blodiga fingrar tryckte han på
play. Först filmade den mörker. Sen tändes en lampa han såg sin klasskompis William ligga
och sova i sin säng. Man såg också en stor bokhylla i mörkt trä. I den hade han en stereo och
foton på sin flickvän. Han såg sig själv stå lutad över honom med en stor kniv i handen. Han
knuffade till William så att han vaknade och hann se sin domare i vitögat innan domen skulle
falla. Precis när William öppnade munnen för att skrika högg Hans in kniven i hans öppna
mun, det fick tyst på honom. Tre hugg i magen fick tyst på honom för alltid. Bandet slutade
inte där, det visade när han på liknande sätt döda alla sina klasskamrater med sin mammas
kökskniv.
Den sista han dödade var Linn, tjejen som startat ryktena och som var orsaken till att hans
liv hade blivit ett helvete. När han huggit kniven säkert tjugo gånger såg man hur kameran
bars iväg och riggades upp på nytt i ett rum som borde vara köket i huset. Han tog fram
tvättlinan och där, ovanför bordet hängde han hennes livlösa, droppande kropp. Blodet rent ut
sagt forsade ur henne och om hon hade velat hade hon kunnat måla solar med det, något som
Justus aldrig kunde göra. Hjälplöst sjönk han ihop på sängen. Filtret var glasklart, det hade
nog aldrig varit så klart någonsin, inte ens innan han hade blivit rekryterad. Känslan han
annars fick när han kom till skolan var inget emot det här. Det kändes som att han hjärta slog
jättefort men samtidigt nästan stannade. Han fick ingen luft, den gick inte att andas in, den
kändes trögflyttande som filmjölk. Istället för att förse honom med liv fastnade den i hans hals
och halvt kvävde honom. Hela han började skaka som av en kraftig gråt men han grät inte.
Alla hans känslor flög ut ur honom, flaxade runt lite i rummet för att sedan träffa honom med
en sådan kraft att han hoppade till. Hans ögon spärrades upp och plötsligt såg han sig själv ur
fågelperspektiv. Han såg en liten, tanig pojke ligga på sängen och kippa efter luft, pojken vred
sig som av kramper och kastade sig själv i förtvivlan från ena sidan av den blodiga sängen till
den andra. Han var tvungen att blunda hårt, han kunde inte se pojkens lidande.
När han öppnade ögonen hade filtret börjat färgas rött igen, lättnaden som kom med dom
andras lidande var oerhörd. ”Justus!” Skrek han rakt ut i luften. Då såg han, där på sängkanten
satt Justus med sina evigt blödande armar, stora ögon och långa hår. ”Varför har du lämnat
mig?” Frågade han med en röst som hos en treårig pojke som tappat bort sin mamma på
Världshuset. ”Jag kan inte alltid vara hos dig. Du är inte en av oss än. Du kan inte bli det så
länge du lever” svarade Justus. ”Men jag hämnades ju er” gnällde han. ”Det du gjorde var
bara en del av allt vi har att göra. Det finns många fler att hämnas. Men du har gjort ditt, vi
måste söka hjälp hos andra nu. Om du vill vara med mig måste du lämna det här livet” sade
Justus och räckte honom något blankt och vasst, det var ett rakblad. Hans såg förskräckt ut.
”Men jag kan ju vara med i alla fall.” ”Nej, inte nu längre. Det är inget farligt. Kolla på mina
sår, dom har blött i tolv år nu och jag lider inte, inget hemskt händer.” Han litade blint på sin
älskade Justus, varför skulle han ljuga för honom? Han hade alltid funnit där hos honom det
var ju dom. Dom var flingor och mjölk, två vattendroppar i Arktis, två utslagna blommor i
december. När Justus nu satt där på sängkanten och kollade på honom med dom stora bruna
ögonen kunde han inte motstå frestelsen att alltid få vara med honom. Han tog rakbladet, satte
det mot handleden och drog hårt och sakta uppåt mot armvecket.

Blodet sprutade ut men det var inte som Justus blod, det blodade ner hans redan blodiga
händer. Det färgade hans redan smutsiga överkast rött. Han kände sig yr och allt blev suddigt.
Han försvann in i ett evigt mörker, inte in i det mörkröda. Någonstans i hans grumliga, nu
nästan förlorade hjärna förstod han. Den värld han sett som den riktiga var bara en fantasi
skapade av honom för att slippa känna sig ensam och bortglömd. Hans älskade Justus var bara
ett fantasifoster. Det sista han tänkte på innan allt blev svart var en rad ur Nine Inch Nails låt
Only, ”I just made you up to hurt myself”