artikel om institutets taktegel - Svenska Institutet i Rom

Yvonne Backe Forsberg
Cecilia Klynne
Börje Tobiasson

Sv e n S k a Ro m i n S t i t u t e t S ta k t e g e l
“ Svenska arkeologiska institutets ståtliga nybyggnad i Rom
står nu helt färdig. Från början Martin P:son Nilssons andliga
skapelse, utvecklad under kronprinsens hägn genom professor Axel
Boëthius verksamhet till en internationellt känd forskarhärd, har
institutet nu genom arkitektens, professor Tengbom, och förutvarande
föreståndarens, Einar Gjerstad, fruktbärande samarbete samt
skattmästarens, kammarherre Hallin, ekonomiska medarbetarskap fått
en också till det yttre respektingivande och representativ skepnad och
kommit under eget tak.
(Så skrev en idag okänd utrikeskorrespondent på Svenska
Dagbladets Romredaktion den 11 oktober 1940)
Det har cirkulerat rykten om att Ivar Tengbom återanvände taktegel från Mussolinis
massrivningar i centrala delar av staden, men ingen har vetat exakt varifrån. Det
närmaste man har kommit är Jan Wallinder som skriver att Oscar Sitte, husets
byggmästare, lyckades komma över ett parti ”gammalt taktegel i tillräckliga
kvantiteter från rivningshusen i grannskapet av Peterskyrkan där gatugenombrottet
ned mot Tibern höll på att genomföras.” Hur jakten på att hitta kvarteret gick till finns
beskrivet i Romhorisont (2006). Gåtan är inte riktigt löst, men undersökningen har
visat en hittills okänd 1800-talshistoria. Arbetet har involverat betydande arkivstudier
på Rominstitutets vind.
Kerstin Magnoni, Institutets sekreterare (1966-1974) och husmor och intendent (1974-
1991) är den nu levande person som bäst känner till arkivet. Vi ringer henne för att
höra efter om det finns några protokoll kvar sedan den tiden.
- Några protokoll finns det väl inte kvar, men bygghandlingar. Det har jag sett, men
jag måste först upp och leta lite själv, säger hon. Det finns ju en dagbok från tiden då
Institutet byggdes. Där kanske det står något.
Kerstin Magnoni berättar att Tengbom sökte upp Svenska Rominstitutets blivande
byggmästare Oscar Sitte när han var byggmästare på Österrikiska Institutet (Fig. 28).
Husen påminner mycket om varandra just på grund av materialkombinationen tegel
och travertin.
2

En vecka senare, den 31 maj 2005, står vi tillsammans med Kerstin Magnoni och
svettas högt uppe under takåsarna. Det är där Institutets arkiv befinner sig. Även om
hon har överblick över arkivet hänvisar hon till Gino Filipetti, Institutets legendariske
bibliotekarie, död sedan 30 år.
- Han skulle ha vetat, säger hon.
Det mest intressanta som kommer fram är ändå att delar av takteglet lades om 1991.
Kerstin Magnoni hittar ett protokoll från tiden. Vi frågar Margareta Ohlson Lepscky,
Institutets personal- och ekonomiadministratör, om det stämmer.
-Jo, det kommer jag ihåg. Det var Alba som gjorde det, säger hon.
Vi söker upp Enrico Tempera, husets vaktmästare sedan 1988, för att få det bekräftat.
-Ja, det stämmer. Vi ersatte trasiga bitar med nyare tegel, visserligen också gammalt
återanvänt, men huvuddelen av takteglet består av det gamla teglet, säger han.
Strax innan Kerstin Magnoni slutar för dagen hittar hon en mapp med Tak 1991. Det
är daterat 14 april 1991, Roma, undertecknat Carlo Alba. Här står att man ersätter
trasigt taktegel med gammalt. Nu vet vi att största delarna av taket ligger kvar i sitt
ursprungliga skick.
Antika tegelstämplar
Det finns väl inget material som är så skrymmande som taktegel. Det har också en
tendens att bli över när arkeologerna har valt ut material till avhandlingar. Det är
tungt och smutsigt att hantera och tar stor plats att magasinera. Å andra sidan är det
handfast. Många är de svenska forskare som har jobbat med etruskiskt taktegel och
dess dekorationer, medan andra har forskat på ordinärt romerskt taktegel.
Antika stämplar består av små rektanglar (ca 5 x 2 cm), en sorts kartusch, med latinska
inskrifter. Med tiden blir de runda och elipsformade. Inskrifterna blir också längre. Man
tvistar om hur texterna ska tolkas, men troligen handlar det om intern information,
antingen för personen som äger marken där man tog leran till sitt tegel, eller personen
som driver tegelproduktionen, en sorts fri företagare. Bokstäverna (1-1, 5 cm höga) är
troligen inte ämnade för adressaten.
Daniele Manacorda, professor i arkeologi i Siena, tillhörde ett italienskt forskarlag
som under ledning av Andrea Carandini grävde ut den romerska villan Settefinestre
i sydvästra Toscana på 1970-talet. Manacorda har på senare år ägnat sig åt medeltida
stämplar, bland annat de som kom fram när området kring Crypta Balbi grävdes ut
under tidigt 1980-tal. Utgrävningen var det första storskaliga projektet på området
urban arkeologi. Crypta Balbi är intressant för Svenska Rominstitutets tak i så måtto
att båda använde sig av samma sorts stämplade taktegel.
3

Ny forskning
Vid en undersökning av vissa delar av Rominstitutets tak har hittills ett trettiotal olika
typer av tegelstämplar, dvs. initialer som tillhört olika tegelfabrikörer, lokaliserats.
Sju av dessa stämplar finns angivna i ett dokument från 1823 där stämplarna också
är dechiffrerade. Liknande stämplat taktegel har hittats vid restaureringen av museet
Crypta Balbi i det centrala Rom och vid Villa Torlonia i stadens östra delar. Studiet av
stämplarna ger inblick i de ekonomiska och sociala villkoren för både fabrikörer och
arbetare från renässans till sent 1800-tal. Kartor från 1500 fram till tidigt 1800-tal visar
att det låg flera tegelbruk både inom- och utanför Vatikanens murar. Via delle Fornaci,
som just betyder tegelugnarnas gata, påminner om dessa tiders verksamhet.
Takteglet består av ett mot takstolen liggande lager så kallade tegulae, dvs. platta
takpannor. De är trapezoida till formen för att kunna passa in i varandra. På dessa
vilar ett lager så kallade imbrex (kupat täcktegel). De överlappar det platta takteglets
skarvar, för att skydda mot regn. Täckteglet brukar vara ett par centimeter längre än
takpannan.
Vi har av naturliga skäl bara kunnat titta på de stämplade takpannor som befinner sig
i anslutning till den så kallade solterrassen. Så heter mellanhuset som löper i östvästlig
riktning och som knyter ihop de båda huvudbyggnaderna. Stämplarna framträder på
olika sätt beroende på hur ljuset faller. Fotograf Börje Tobiasson har laborerat med
ljussättningen. Stämplarna består av en till två initialer och är inte större än frimärken,
dvs. två till fyra centimeter. Vi har hittat ca 50 stämplar och av dem finns ett trettiotal
olika typer.
Det handlar dels om enstaka bokstäver, dels om två bokstäver, men även om längre
texter och om andra slags avtryck både efter människor och djur. Fingeravtrycken
varierar. Dels har vi de simpla, som verkar ha hamnat på teglet av misstag, dels tecken
som bildar ett slags skrivstil eller symboler. De måste ha hamnat på teglet medan det
fortfarande har varit vått, dvs. när det har legat på tork. Några formar en sol medan
andra är regelrätta pentagram, dvs. femhörningar. Dessa tecken har kommit till efter
bränningen. Vad dylika tecken har för betydelse vet vi inte, men de förekommer ofta
under antiken bland annat på etruskiska krukor.
Vår forskning visar att bokstäverna är initialer i namn på tegelfabrikörer som bland
annat producerade olika typer av tegel. Dessa stämplar finns angivna i ett dokument
från 1823 där de också är dechiffrerade.
Deras tegel, både mur- och taktegel, var ämnat för restaureringsarbeten av Peterskyrkan
omkring 1825. Tegelproduktionen kom även att täcka delar av takbeläggningar i
Santo Spirito. När kvarteren revs på 1930-talet återanvändes arkitektoniskt intressant
material, till vilket taktegel uppenbarligen tillhörde.
4
→
Fig. 1. Tegelstämpeln PN (Pietro Natali) “en masse”. Kanske är det 1822 års arbetaruppror som visar
sig här. Flera av teglen bär spår av lava. Eftersom lava växer till i förhållandevis rena områden, dvs.
ställen där luftföroreningarna inte är så stora, är det glädjande att den inte har dött och fallit av efter
åren i Valle Giulia. Dalen är visserligen trafikerad, men ligger i absolut närhet av Villa Borghese, en av
Roms största parker.

Händelsevis måste Oscar Sitte, Institutets byggmästare, haft vägarna förbi, eller hört
talas om att det fanns material att köpa alternativt få. I vilket fall kom några takpannor
med minst hundra år på nacken att hamna på Svenska Rominstitutets tak. Eftersom
ytterligare nästan sjuttio år har passerat och takpannan består är det inget fel på
fabrikörernas tegelkvalitet.
Liknande stämplar har som tidigare nämnts hittats vid restaureringen av museet
Crypta Balbi i det centrala Rom. Genom att studera stämplarna, äldre kartmaterial och
litteratur har vi fått en ökad kunskap om tegelskrået i Rom under 1700/1800-talen.
Takteglets kronologi
Tegelstämpeln var viktig som kvalitetsmått. Den skulle synas ordentligt. Enligt normen
skulle det finnas en tegelstämpel, som dels skulle finnas registrerad i fabriken, dels
existera som objekt uppe på Campidoglio, stadens styrelse sedan Augustus dagar.
Murare fick bara använda sig av detta godkända tegel.
Det finns en kronologi i takteglets stämplar. De med långa texter som till exempel
Bernardo Tanlongo är förmodligen stämplar från tegelbrukens sista dagar, omkring
1886. År 1892 finns bara tio bruk kvar. 1961 slog den sista fabriken igen sina portar.
Det finns många stämplar från tiden kring 1825. Då var tegelproduktionen för
restaureringen av Peterskyrkan i full gång. Fyra år tidigare (1821) hade det utfärdats
ett påbud som påbjöd två initialer, dvs. för- och efternamn på fabrikör. Detta för att
kyrkostaten ville försäkra sig om en jämn tegelkvalitet.
Många av Rominstitutets takpannor har stämplar med två initialer. 1823 registrerade
sig sju fabrikörer uppe på Campidoglio. Fem av männen finns representerade i
stämplarna på Institutets tak. Det är herrarna Pietro Natali (PN), Pietro Danieli (PD),
Fratelli Lanciani (FL), Vincenso Gallis (VG) och Clemente Lovatti (CL). Pietro Danieli
(PD) verkar inte ha haft särskilt stor pli på sina arbetare, många av stämplarna är
spegelvända. Lika illa med ordningen gäller för Pietro Natali (PN). Någon har stämplat
en tegelpanna med minst 100 stämplar (Fig. 1).
Stämplarnas typografi
I det här sammanhanget kan det vara intressant att titta närmare på stämplarnas
typografi. Alla stämplar hittade på Rominstituetst tak har bokstäver som hör till
gruppen så kallade antikvor och nyantikvor. Det är så den skrift som härrör från
romarriket kallas, den som höggs in i marmor och avslutades med seriffer, dvs. ett
vertikalt avslut på en bokstav (som t.e.x. i bokstaven k). När vi talar om typografiska
hårstreck menar vi både vertikala och horisontala streck. I bokstaven H är tvärstrecket
just ett sådant hårstreck. Bokstaven F har ett vertikalt och två horisontella hårstreck.
Stämplarna från 1850-talet består av den typiska nyantikvan med vertikal betoning,
dvs. bokstävernas kurvatur är betonad vertikalt. De får ett utseende som är väldigt
mycket rakt upp och ned istället för i de tidigare stämplarna som har initialer med
betoning på diagonalen.
De tidiga stämplarna har också en typografi. Det är uppenbart när det gäller det
enstaka F:et (Fig. 2). Seriffernas anslutning till stapeln kan ge en datering.
6

Fig. 2. En enstaka bokstav i form av ett F.
Fig. 4. Stämpel med bokstäverna L och T med
ovanliggande ligatur.
Fig. 6. Stämpeln består av två initialer. Då
skuggorna är djupa ser vi att stampen måste ha
tryckts ned kraftigt i den våta leran.
7
Fig. 3. Ett spegelvänt F.
Fig. 5. Den här stämpeln är troligen en tidig variant
av stämplar med två bokstäver. Seriffernas sirlighet
är påfallande om man jämför med dem i Fig. 4.
Fig. 7. Ännu ett exempel på en stämpel med djup
stamp.

1847 slopas tvåinitialtvånget. Det får finnas mer text i stämpeln. I våra stämplar har
man haft roligt. Man har hakat på nyantikvan fullt ut. Man sätter dit ordentliga seriffer.
Texten Moraldi ser ut att komma direkt från “the wild west”, cowboy typografi i sin
prydo (Fig. 10).
F
Bokstaven har sirligt hårstreck medan tvärstrecken är något fylligare. Serifferna är
rejäla, nästan klumpiga, men äger ändå en viss elegans. Då anslutningen (den som
förbinder det vertikala bokstavsstrecket med den horisontala seriffen) är genomrak
påminner den om kilskriftstecken. Intrycket blir väldigt framtungt (Fig. 2). Bokstaven
påminner om Egyptienne, ett typsnitt som blev populärt i samband med Napoleons
erövringar i Egypten i slutet av 1700-talet.
(spegelvänt F)
Serifferna är annorlunda än dem i Fig. 2. Fotseriffen har blivit en klump(fot), vilket ger
intryck av felvänd klumpighet. Det är svårt att tvärsäkert säga att stämpeln är felvänd.
I så fall är själva stampen, den som borde befinna sig på Campidoglio, också felvänd.
Ett annat scenario är att den “felvända” kommer från icke-godkänt tegel, eftersom
det inte följer normen. I vilket fall bör båda stämplarna ha kommit till före 1821 års
regelverk, det som införde tvåinitialtvånget (Fig. 3).
F
LT
Stämpeln LT med en så kallad ligatur ovanför initialerna är så pass snirklig att en ännu
tidigare datering kan vara aktuell. Bokstäverna är smäckra och har typografiskt sirliga
hår- och tvärstreck. Serifferna har ett svung som hör hemma i ett annat sekel, förslagsvis
sent 1700-tal. Anslutningen mellan tvärstreck och seriff är som en krok, på samma sätt
som ligaturen också har kroknat. Även om stampen kom till efter tvåinitialspåbudet
1821 syns en eftersläpning i stilideal. (Fig. 4).
PD
Stämpeln består av två bokstäver, ett P och ett D vilka båda är typografiskt smäckra.
Hårstrecken är mycket tunna, serifferna egentligen bara utdragna streck. Både LT och
PD bör ha kommit till efter 1821 års påbud om två initialer. Men LT förbryllar. Både
typsnitt och ligatur är så pass snirkliga att en tidigare datering borde föreligga. Hittills
har ingen liknande stämpel påträffats. PD är däremot känd. Bokstäverna är initialer
för fabrikör Pietro Daniele (Fig. 5).
CL
Stämpeln består av två initialer. Det finns en viss sirlighet kvar i typsnittet, men stampen
är djup. Det finns en diagonal betoning på serifferna, vilket är typiskt för tiden strax
före industrialiseringen, då typsnitten blev vertikala. Initialerna är kända och står för
en viss Clementi Lovatti (Fig. 6).
PN
Stämpeln består även här av två initialer som har en viss sirlighet i sitt typsnitt.
Tvärstrecket i N:et är relativt smalt, annars är stampen djup. Initialerna står för Pietro
Natali (Fig. 7).
8

Fig. 8. Stämplad flat tegelpanna med ett
tvillingpar, Romulus och Remus, som diar en
varginna, är sinnebilden för Roms grundande.
Fig. 10. Här har vi en ny typ av stämpel med
längre texter, årtal, symboler och kartusch.
Man kan tvista huruvida J:et är en siffra eller en
bokstav. En hydrometer från 1821 på San Roccos
kyrkvägg i närheten av Ara Pacis visar att just
bokstaven J ska tolkas som siffran 1.
Fig. 12. Den här typen av stämpel, där
bokstäverna dragits ihop till en ligatur, är mer
en bild eller en signatur, än två initialer.
Fig. 9. Jämför med samma stämpel fast stämplad
på en annan tegelpanna. Den ovala stämplen är
upp och ner. Motivet, två knubbiga barn som diar
en varginna, syns nästan inte. Det visar att själva
stämpeln inte har något med adressaten att göra,
dvs. det spelar ingen roll hur stämpeln ser ut på
tegelpannan. Men även om stämpeln mist sin
funktion återstår ett historiskt värde.
9
Fig. 11. Här syns samma typ av stämpel som i Fig.
10 men innuti en kartusch.
Fig. 13. Den här stämpeln är desto klarare
typologiskt sett, men är än så länge okänd.

FU Luigi 1868
Den ovala stämpeln har återfunnits på två platta takpannor. Den visar en av den
romerska mytologins mest kända legender. Till höger sitter en baby under buken på
varginnan. Och till vänster kan man ana ytterligare ett par knubbiga ben. Stämpeln
åskådliggör idén om Romulus och Remus som enligt myten ammades av en varginna.
Texten (...FU Luigi 1868) är ett namn och ett årtal (Fig. 8 och Fig. 9). Egentligen finns det
ingen tvekan om dateringen. Under bilden står det 1868. Det kom en lag år 1847 som
förbjöd årtal i stämpeln, men förmodligen struntade man i lagen och fortsatte som förr.
Lika är det med stämpeln Moraldi 1860.
Moraldi 1860
Stämpeln består av en längre text och ett årtal. Bokstaven J i årtalet 1860 har vi tolkat
som en etta (Fig. 10). Moraldi är förmodligen efternamnet på en fabrikör. Stjärnan
kan vara ett varumärke. Bokstäverna har en viss smidighet i hårstrecken, serifferna
däremot är mycket markerade. L:et har ett visst schwung i basen, men första intrycket
är väldigt mycket fet stil (bold). Jämför med det sirliga P:et och D:et i Fig. 5.
Bernardo Tanlongo
Den här stämpeln har både text och kartusch (Fig. 11). Bokstävernas typsnitt är inte lika
klumpigt som i Fig. 10. Man har till och med använt sig av två typsnitt, raka bokstäver
i Bernardo Tanlongo medan Roma skrivs i skrivstil (italic). Både Moraldi och Tanlongo
är stämplar med mycket text som förmodligen daterar sig från tiden efter 1847 då vare
sig initialer eller årtal behövde vara med i stämpeln längre. Jämför med varginnan och
tvillingparet, som både har text och bild i sin stämpel. Bokstävernas typsnitt i Moraldi
och Tanlongo ser också riktigt industrialiserade ut. Det finns ingen sirlighet kvar i
typsnittet och inget djup i själva stampen. Här har man producerat tegel för kung och
fosterland. Italiens enande (1870) står bokstavligt talat för dörren. Kyrkostaten är ett
minne blott.
Vincenso Galli
Det är tur att den här stämpeln är känd för vad skulle man annars tro om den? Var
fabrikören analfabet? Krumeluren är en så kallad ligatur och står för en viss Vincenso
Galli, en av de sju fabrikörerna från 1823 års lista. Ligaturen befinner sig i en ring (Fig.
12).
GP
Den här stämpeln är tydlig, ett G och ett P innuti en så kallad octagon, en åttkantig
ram. Typsnittet har ett kraftigt men ändå sirligt uttryck, med vertikal betoning och
rejäla seriffer. De så kallade växellinjerna mellan de kraftiga staplarna är tunna och
sirliga, som skrivstil (Fig. 13). GP och ligaturen i Vincenso Galli (Fig. 12) har ingenting
gemensamt. Ligaturen härrör från 1823, medan initialerna måste komma från en annan
tid, kanske till och med efter 1870, tiden för Italiens enande.
Djurspår
Flera av takpannorna på Rominstitutet visar tassavstryck av både hund och katt (Fig.
14). Då fabrikerna låg samlade längs Via delle Fornace (tegelugnarnas gata) får vi
föreställa oss att djuren sprang omkring kors och tvärs över områden där tegelpannorna
låg och torkade, på en inte alls särskilt väl inhägnad plats.
10

Fig. 14. Tassavtryck av hund där klorna syns
tydligt. Kanske en strykarhund från sent 1700tal
som sprungit över torkplatsen?
Fig. 16. Det här tecknet, gjort på en kupad
tegelpanna, ser ut som skrivstil.
Fig. 15. Tecknet är troligen gjort med ett finger. Det
har kommit till före bränningen och fungerade
förmodligen också som en markör.
Fig. 17. Här syns två femhörningar, så kallade
pentagram.
11

Fingeravtryck
Fingeravtrycken varierar, från simpla tecken, som kan ha hamnat på teglet av misstag
till ett slags skrivstil (Fig. 16). När det gäller de enkla tecknen kan man helt enkelt ha
dragit med fingrarna över den våta tegelytan för att få en slutlig finish. Dessutom
kan de ha bidragit till en bättre vidhäftningsyta. Så tolkades spåren av forskarna på
1950-talet. Skrivstilen däremot kan vara markörer som på ett eller annat sätt var viktiga
i framställningsprocessen. En tegelarbetare kan ha velat markera hur många tegel han
hade tillverkat. Kanske drog han några drag med fingrarna på var tionde takpanna?
I vilket fall handlar det inte om en kvalitetsstämpel. Vissa av tecknen ser ut som ren
kaligrafi. Ett annat exempel på tecken gjorda för hand före bränningen är det som ser
ut som ett soltecken (Fig. 15).
Ristningar
En annan typ av tecken eller symboler har ristats in på teglet efter bränning. Ett exempel
är de två femhörningarna, så kallade pentagram (Fig. 17). Enligt Nationalencyklopedin
bildas ett pentagram (grek. pentagrammos) av diagonalerna i en regelbunden
femhörning och som kan tecknas med fem raka linjer i ett enda drag. Samma källa
anger att pentagrammet är en välkänd symbol för mystik och magi och förekom ofta i
magiska riter under medeltiden. De förekom även ofta under antiken bland annat på
vävtyngder, grekiska och etruskiska kärl. Att de förekommer på Rominstitutets tak är
en slump, men när teglen tillverkades hade symbolerna säkert en viss betydelse för
den person som ristade in tecknen. Ett annat exempel på ristningar är de näst intill
parallella skåror som täcker en hel takpanna.
Tegelproduktionens organisation
Tegelproduktionen var en påvlig angelägenhet. Det visar uppgifter från renässansen
fram till 1823. 1493 instiftades något som kallades Il Consolato. Det bestod av två
consoli, en camerlengo (påvens kammarherre) samt två borgmästare. Den första
consolin kom från Vigevano (Lombardiet). Consolato bildades för att man skulle få
kontroll över kvalitén. Då kan man tänka sig att det var kaotiskt i tegelbranschen före
1493. Det var camerlengon som bestämde hur det skulle se ut. För att hålla formen/
normen använde man sig av trä- och järnformar. Normen för 1835 års taktegel mätte
37, 2 cm i längd. 1610 hade det mätt 44, 7 cm. Teglen blir alltså mindre med tiden. De
flesta av Rominstitutets taktegel mäter ca 39 cm i längd.
1821 kommer ett nytt regelverk. Camerlengon påbjuder att stämpeln måste innehålla
två initialer, för- och efternamn på fabrikören. Stämplarna ska vara tydliga. Höll man
sig inte till normen blev man straffad. De ensamma F:en på Rominstitutets tak måste
således vara äldre än normen. 1752 fanns ett tegelbruk som hette Fornacetta. Kommer
våra tidigaste pannor därifrån? Eller vad sägs om Fornacaio Filippo? Namnet finns
registrerat så tidigt som 1604 på Vicolo delle Fornacio. Eftersom lagen 1821 påbjöd två
initialer kan man tänka sig att tiden före 1821 var kaotisk. Det finns enstaka F, både
rättvända och spegelvända (Fig. 2 och Fig. 3). De kommer förmodligen från den här
kaotiska tiden, sent 1700-tal/tidigt 1800-tal.
Produktionen kring Peterskyrkan
Vi kan urskilja två områden där man producerade tegel. Det ena och också det äldsta låg
innanför Vatikanens murar, dvs. området mellan Castel Sant Angelo och Peterskyrkan.
Så tidigt som 1471 låg tegelbruken utmed dagens Via della Concilazione, dvs. i de
12

Fig. 18. Kvarteret kring
Piazza di Santa Maria delle
Fornaci.

kvarter varifrån takteglet på Rominstitutet togs i samband med Mussolinis rivningar.
Detta område kom med tiden att förändra karaktär. Det andra området, som ligger
utanför Vatikanens murar åt söder, existerade samtidigt, men kom med tiden att ersätta
tegelfabrikerna innanför murarna.
Från 1500-talet och 1600-talets kartor kan vi utläsa en spridning av ugnarna (Fig. 20).
De är markerade som hus med torn och små högar av tegel runt omkring. På en karta
från 1576 formerar de sig längs med Vallis Fornacum, det område som idag bär namnet
Via delle Fornace.
Så sent som 1818 tog man lera i närområdet, dvs. i området för våra dagars
järnvägsstation vid San Pietro. Det enda som minner om tegelverksamheten idag är
den fabriksskorsten som sticker upp likt en fossil strax intill den moderna tåglinjen
Roma-Viterbo.
Tegelarbetarnas villkor
När vi nu har fått viss inblick i tegelproduktionens historia väcks frågor om arbetarna
och deras villkor. Var de t. ex. daglönare? Var det kyrkan som betalade dem? Det får
man nästan anta då produktionen först och främst handlade om att producera tegel
till Peterskyrkan.
På 1400-talet hade tegelarbetarna olika funktioner. Några tog upp lera medan
andra knådade den och åter andra lade ut den i formar. Produktionen var en
familjeangelägenhet. Kvinnor och barn deltog och betalades per skicklighet. Många
av arbetarna var gästarbetare som kom ifrån Lombardiet, där man uppenbarligen var
särskilt bra på att tillverka tegel.
Arbetet var säsongsbetonat. Man var sysselsatt från april till sen september. Arbetarna
skulle göra ett visst pensum, dvs. ett visst antal tegel per dag. Vintertid höll de på med
sina odlingar. På en karta från 1604 finns de så kallade horti och vigna ditritade, namn
som hör ihop med trädgårdsskötsel och jordbruksarbete.
Tegelarbetarna hade Sant Michael, en av de fyra ärkeänglarna, som beskyddare. I det
sammanhanget är ärkeängeln på Castel Sant Angelo mycket intressant (Fig. 19). Redan
590 figurerar han i den syn påve Gregorius den store såg i samband med den svåra
pesten som härjade. Visionen innehöll just ärkeängeln, som sticker sitt svärd i skidan.
Detta tolkar påven som att farsoten är över. Vi vet inte varför ärkeängeln blev just
tegelarbetarnas skyddsängel, men det kan finnas ett samband som går tillbaka till 590
års farsot. Ängeln har funnits i olika material från trä till brons allt sedan 1200-talet.
Den nuvarande ängeln gjöts av Verschaffelt 1752.
1552 byggde arbetarna sin egen kyrka, Sant Angelo delle Fornaci, som låg längs med
Vatikanens södra mur. Kyrkan är borta sedan 1849 då den förstördes i en brand. Än
idag finns Santa Maria delle Fornaci, en kyrka som påminner om tegelproduktionen i
området.
14

Fig. 19. Castel Sant´Angelo med Peterskupolen i fonden. Laverad pennteckning av Lievin Cruyl år 1665
(från Specchio di Roma Barocca, av Joseph Connors & Louise Rice, Roma 1990).
15

Fig. 20. Ovanför syns ett av tegelbruken med bolmande skorstenar och på gården ligger tegelhögarna
utspridda. Detaljbild från gravyr av Peterskyrkan. Gravyren är tillägnad Paulus V, omkring 1612 (från
Svenska Rominstitutets kartarkiv).
→
Fig. 21. Svenska Rominstitutet med vy över direktörsvåningen. Tengbom ansåg att murteglet var för
rött. Sitte påpekar det i ett brev till arkitekten. Han håller med sin byggmästare och hade också önskat en
mindre kraftig färg, men i Byggmästaren från 1941 skriver han att det toscanska teglet har en ”solmättat
mild färg”. Kanske blev han ändå vän med det?
16

Byggnadsprogrammet
Institutet uppförs enligt klassisk romersk byggnadsteknik med bärande murverk av
tuffblock i kombination med betong. Fasadmurarna består av en ca 3 meter hög sockel
av plattor i travertin. Därefter sluter ett rött beklädnadstegel an upp till takfoten.
Murteglet är rent dekorativt och består av 4 centimeter höga och 2, 5 centimeter tjocka
tegelstavar. (Källa: Martin Mirelius, arkitekt SAR, innehavare av storstipendiet i
arkitektur 2004/2005).
Fönster- och dörröppningar är inramade med travertin, en lokal natursten som romarna
har använt i årtusenden. Murteglet kallas cotto vecchio (gammalbränt) och köptes in
från Toscana. Takteglet däremot är romerskt. Och här kommer den första ledtråden.
”På den med härdad cementputs stålslipade takytan lägges takteglet direkt i bruk.
Detta är här romerskt, taget från saneringsrivningar framför Peterskyrkan.” (citat Ivar
Tengbom ur Svenska Institutet i Rom, Byggmästaren 1941, sid 70).
Tydligen är det Oscar Sitte som lyckas hitta gammalt taktegel i tillräckligt stor
mängd från rivningar av hus. Och här kommer andra ledtråden ”i grannskapet av
Peterskyrkan där gatugenombrottet ned mot Tibern höll på att genomföras.” (citat ur
Svenska Institutet i Rom, 1926-1976, Jan Wallinder ”Byggnaden”).
Fig. 22. Telegrammet som Tengbom skickade till sin byggmästare i samband med taklagsfesten 1939
(material ur Svenska Rominstitutets arkiv).
18

Fig. 23. Ivar Tengbom i kretsen av sina byggarbetare på byggstället till det som skulle bli Svenska
Institutet i Rom (ur Svenska Rominstitutets arkiv).
Fig. 24. Ivar Tengbom i profil, fördjupad i skissförslag till Svenska Rominstitutet? Eller är det
byggrapporterna från Oscar Sitte han funderar över? (Ur Svenska Rominstitutets arkiv)
19

Rominstitutets arkiv
I en trög utdragslåda på Rominstitutets arkiv återfanns brevväxlingen mellan Ivar
Tengbom och Oscar Sitte. Allt noga sorterat, telegram varvat med brev, prydligt inlagda
i ett konvolut.
Den 23 oktober 1937 ber arkitekt Ivar Tengbom sin byggmästare Oscar Sitte göra
några uppmätningar på Via Omero. Sitte svarar att han idag dumt nog inte kan rita ett
streck därför att siroccon gör allt papper till ”en ondolerat trase.” Dessutom är området
övervuxet av björnbärssnår.
I början av december är fortfarande några mätpunkter oåtkomliga för den ”fruktansvärda
björn bärsdjungelns skull.” På en så kallad punktkarta har byggmästaren ritat in
några relikter efter den amerikanska paviljongen och några stolpar. Vidare skriver Sitte
att det finns en rutten brunn under björnbären samt fundament efter den trappmur
som förde upp till utställningen. Det bör ha varit utställningen 1911.
Den 31 augusti 1939 kommer första uppgiften om taktegel på solterrassen.
”Dachdeckung mit Ziegeln 19.00 x 1.20 kvadratmeter.” Det gör 22. 80 kvadrat. Om
priset är 20.50 lire kubiken blir det en kostnad på 467.40 lire. Med ett påslag på 18%
gör det 84.10 lire vilket gör ett totalpris på 551.50 lire.
Fig. 25. Kvitto från taklagsfesten (ur Svenska Rominstitutets arkiv).
20

Fig. 26. Listan på de prominenta personer som övervarade festligheterna (ur Svenska Rominstitutets
arkiv).
21

Österrikiska Institutets taktegel
Österrikiska Institutet beläget på andra sidan Valle Giulia stod klart 1938 (Fig. 28).
Huset ritades av den österrikiska arkitekten Karl Holey och dess byggmästare var
Oscar Sitte. Det ligger nära till hands att anta att österrikarna använde samma sorts
taktegel från Mussolinis rivningskvarter vid Castel Sant Angelo.
När vi besökte deras institut i december 2006 tog vi iniativet att tillsammans med
bibliotekarie Peter Schmittbauer gå upp på taket. Döm om vår förvåning när antagandet
visade sig vara riktigt. Det tog inte lång tid för oss att identifiera flera av “våra” stämplar
(Fig. 27), dvs. PD (Pietro Daniele) och FL (Fratelli Lanciani). Men mest förvånad var
nog bibliotekarien. Han hade inte en aning om att “hans” tak kom från området kring
Peterskyrkan och heller inte att det var så gammalt.
Fig. 27. Peter Schmittbauer, bibliotekarie på Österrikiska Institutet. Nedan syns stämplarna mer
eller mindre tydligt. Foto: Y. Backe Forsberg. Foto: Y. Backe Forsberg. ©
22

Fig. 28. Österrikiska Institutet (frontalt) i Valle Giulia. Lägg märke till
taket med dess så kallade valmade fall (höjden blir lägre till skillnad
mot det raka sadeltaket. Källa: Martin Mirelius, arkitekt SAR).
Takpannorna är utlagda på ett annat sätt (än på Svenska Institutet);
fem rader kupade pannor, en rad flata pannor etc. Foto: Y. Backe
Forsberg. ©