I pionjärernas spår SIDAN 12 - Finlands svenska baptistmission

Inne i 

tidningen: 

SKAPADE TILL 

ATT SKAPA 

”Som människor skapade 

till Guds avbild är 

vi skapade till att också 

själva skapa”, konstaterar 

Peter Sjöblom i 

ledaren. 

SIDAN 3 

MÅL OCH MENING 

I FÖRSAMLINGEN 

Mai-Britt Vehkaoja 

har läst Rick Warrens 

bok Församling med 

mål och mening. 


SSK-MINNEN 

I PETALAX 

Söndagen före midsommar 

hade tidigare 

söndagsskolelever 

inbjudits till en ”nostalgiträff” 

i Åmossa baptistkapell 

i Petalax. 


VARMT PÅ 

STUNDARS 

Det var stor värme 

både för kropp och själ 

på årets Kristen sång 

på Stundars. 

SIDAN 11. 

JONAS JANSSON 

Nr 8 25 augusti 2006 Årgång 114 

”Efter dopförrättning här hösten 1856 bildades i stugan invid Finlands första baptistförsamling. Finlands svenska baptistmission hugfäste minnet jubileumsåret 1956”, lyder 

texten på den minnessten som finns i Finholma by på åländska Föglö. I augusti gjordes en resa dit och en uppvaktning gjordes även vid minnesstenen. På bilden (fr v) Mikael 

Lidman, Erik Liljeström, Mai-Britt Vehkaoja, Rafael Edström och Nils Erik Vikström. 


FOTO: STEN-GÖRAN LIILJESTRÖM 

”Vi som är handikappade är också värdefulla och ska inte ses ner på 

eller gömmas undan”, säger Jonas Jansson i Forsby som har Downs 

syndrom. Han är mycket verbal och har dessutom ett utmärkt minne. 

Hans kanin heter Tussa. 

I pionjärernas spår SIDAN 12 

Johanna vill 

se världen 

Johanna Tuuf har som ett av sina mål att ha jobbat 

i varje världsdel. Hon är på god väg att uppnå sitt 

mål. I höst reser hon till Nya Zeeland via Ryssland, 

Mongoliet, Kina, Japan och Fijiöarna. 

Bilden ovan är från hennes år i Australien då hon 

bl a hann besöka Australian Open i tennis. 

MITTUPPSLAGET 

FOTO: MARIANNE LILJESTRÖM 

HUMLEFESTIVALEN 

11-13 augusti 

SE SIDAN 8 

FOTO: PETER SJÖBLOM 

När mörkret sänker sig över festivalområdet höjs myseffekten ytterligare.

2 

”Vi som är handikappade är 

också människor som man 

inte ska se ned på eller hålla 

gömda. Vi är också värdefulla”, 

säger Jonas Jansson i 

Forsby, Pedersöre. 

Jonas Jansson har intervjuats en gång 

tidigare för Missionsstandaret. Det var 

i mars 1990. Då gick han i ettan i lågstadiet. 

Jonas föddes med en kromosom 

för mycket, vilket betyder att han har 

Downs syndrom. I dag har han hunnit 

bli 24 år och bor sedan fem år tillbaka 

i en liten stuga invid föräldrarnas hus. 

Han sköter eldning och städning själv. 

Han njuter av att kunna gå dit och höra 

på sina Lp-skivor och talkassetter från 

biblioteket. 

Jonas är ovanligt verbal och har 

mycket att berätta om livets framfart 

med honom under de här sexton åren 

sedan förra intervjun. 

Integrerad 

i specialklass 

– Jag gick i Forsby lågstadieskola från 

1989 till -95, jag var integrerad. I högstadiet 

i Sursik i Bennäs från 1995 till 

-98. Där var jag integrerad i vissa ämnen 

och i en specialklass, vi var sju elever. 

– Högstadiet var jobbigt på ett sätt, 

men jag klarade det. Jag blev så klart 

retad. Men det fanns klasskamrater som 

kunde reda upp olika saker, så det var 

ändå positivt. Jag hade en manlig assistent. 

Jag har visat att jag klarat av att gå 

i en skola med mer än 400 elever. 

– Lågstadiet var bättre, för det var en 

så liten skola. När jag tänker tillbaka på 

den tiden idag tycker jag att det betytt 

mycket att få gå i en vanlig byskola. Jag 

har fått känna samhörigheten och lärt 

känna byborna. I mina klasskamrater 

hade jag förebilder för min utveckling. 

– Under lågstadietiden hade jag fem 

assistenter. Saga Björkman från Socklot 

var min första assistent. Henne har jag 

ännu kontakt med. Vi pratar om allting: 

hur man ska orka leva det här livet. För 

mig har det betytt mycket att ha kontakt 

med henne. 

Efter högstadiet gick Jonas i Yrkesträningsskolan 

i Nykarleby åren 1998- 

2001. 

Arbete efter 

yrkesträningsskolan 

Efter yrkesträningsskolan i Nykarleby 

började Jonas arbeta. 

– Jag arbetade på Purmo skola 

måndag och tisdag, på onsdag och 

torsdag var jag i Bennäs lågstadieskola. 

Fredag var jag ledig. Jag var på köket 

och hjälpte till att duka borden och duka 

av. Jag hjälpte också till med städning av 

klassrummen. Arbetstiden var från kl 9 

till kl 13 eller 14. 

Nu jobbar Jonas inte längre i Bennäs, 

men han fortsätter i Purmo skola som 

förut, utom nu på sommaren då han är 

ledig. 

– På onsdagar och fredagar arbetar jag 

numera i köket på Purmohemmet. Jag 

trivs med mina arbeten. 

– Jag klagar egentligen inte på arbetsförhållandena. 

Så länge jag har ett arbete 

får jag vara glad. Man får lön för sitt 

arbete. Det händer att vi kommer ihop oss 

om ett och annat, men det går igenom. 

Stödfamilj och 

stödperson 

Hur klarar du dig nu? 

– Det är både bra och dåligt. 

Jonas har en stödfamilj där han får 

vara 50 dygn per år. Det är kusin Lotta 

Böling och hennes familj. När han åker 

dit är han oftast där tre dygn åt gången. 

Jonas har också en stödperson, tillsammans 

med vilken han kan göra olika 

saker. Den tid som avdelas för detta är 12 

timmar per månad. Stödperson är Johan 

Wiklund som bor i Forsby. 

– Jag har en del kontakter med gamla 

Missionsstandaret 

JONAS JANSSON I FORSBY: 

Ju mer folk vet om handikappade, 

desto mer berikas samhället 

Allsång på Humle 

i festivaltältet 

Onsdagen den 9 augusti kl 19 

ordnades en allsångskväll på 

Hummelholmens lägerområde. För 

ett par år sedan kom någon på idén 

att man kunde utnyttja det stora mötestält 

som slås upp till Humlefestivalen i mitten av 

augusti och passa på att ordna en allsångsafton 

en veckokväll efter att tältet rests. 

Idén är antagligen god, åtminstone att döma 

av publiktillströmningen med närmare hundra 

personer i tältet. 

I år var Rurik Lindqvist ansvarig för 

programupplägget och ledningen av kvällen. 

Han hade lyckats engagera många olika 

Jonas Jansson tycker om att resa. Bilden är från ett besök på Vallersvik i Sverige. 

medverkande. När alla gäster sjöng minst ett 

par sånger och man dessutom skulle hinna med 

lite allsång också mellan varven, var klockan 

nästan nio innan den sista sången var sjungen 

och kaffet väntade. 

Rurik hade med sig en dragspelsgrupp som 

förutom att de hjälpte till vid allsången även 

spelade några låtar instrumentalt. 

Medverkande sångare var Bo-Sanfrid 

Höglund, Armi Enlund, Lisbeth och Jan-Erik 

Wenman, Peter Sjöblom, Inger Storbäck samt 

Rurik och Stina Lindqvist. 

Leif-Erik Holmqvist höll en kort andakt i 

slutet av samlingen. (PES) 

klasskamrater. Jag skriver åt en del. Jag 

är ju så social. De enda gångerna jag 

träffar dem är på fotbollsmatcher som 

anordnas i byn. 

– Det var ganska ovanligt på den tiden 

att en handikappad var integrerad, och 

är det fortfarande. Vi var pionjärer. Det 

var inte så enkelt att få tillstånden från 

myndigheterna då. 

– De här hemma har fått kämpa för 

min skolgång. Jag är tacksam för livet 

och för de saker jag fått lära mig och 

som berikat mig. 

Släktforskning, frimärken, 

resor och skivor 

– Jag har forskat mycket om Socklot 

by och dess historia. Jag tycker också 

om släktforskning, att ta reda på mina 

förfäder. Jag har fått låna mappar av en 

person här i byn. 

– Sen samlar jag också på frimärken. 

Och när jag var yngre samlade jag växter, 

då jag var med i 4H. Min moster Karin 

Asp var ledare. Jag vävde också mattor 

tillsammans med mamma. Två gånger 

fick jag pris då jag vävt mattor. Då jag 

var yngre läste jag en timme om dan och 

fick skriva upp det också i 4H. 

– Jag cyklar ganska ofta. Det lärde jag 

FOTO: S JANSSON 

mig 1993. Vi var energiska då. Pappa 

var också med i min träning, främst 

kunskapsträningen. Han sade att jag 

kommit så långt som han inte trodde 

var möjligt. 

Jonas har också rest mycket. Viborg, 

den närmaste kulturstaden i vårt östra 

grannland har han besökt. Nu senast 

i april var han tillsammans med den 

övriga familjen till Rom. Andra metropoler 

han besökt är Paris och London. 

Vidare har han varit i Estland, Danmark 

och Norge, förutom Sverige förstås, där 

han har släktingar och dit han åker mest 

varje sommar. 

– Jag har över hundra skivor som 

jag lyssnar på. De är på engelska och 

svenska. När jag sjunger på engelska, lär 

jag mig samtidigt att prata engelska. När 

jag gick i Forsby skola läste vi engelska 

i femman och sexan. Min mamma var 

lärare åt min klass under två år. 

Medlem i 

baptistförsamlingen 

– Jag är med i baptistförsamlingens 

scoutverksamhet. Det har jag varit sedan 

i oktober 1992. Jag gläds över de ungdomar 

som är med. Jag känner liksom att 

det finns en mening med allt. 

– Jag blev döpt den 5 november 1995. 

Dopförrättare var Markku Vehkaoja. 

Det är en dag som jag minns bra. Jag 

minns vilken sång vi sjöng: ”Jag har 

beslutat att följa Jesus.” Tre pojkar från 

min klass var med. Av en av pojkarna 

fick jag ett kors med datum ingraverat. 

– Den dag jag föddes, när jag började 

i skolan och dopdagen är de dagar jag är 

mest tacksam över. 

Bra minne 

– Jag har bra minne. Jag minns min 

farfar och farmor. Farfar Holger dog 

1994, samma år som Anders Edström 

drunknade. Ännu bär vi den där sorgen 

inom oss, fastän vi inte går omkring och 

säger det. Den dagen satt vi scouter på 

golvet och hade en minnesstund. Jag 

satt och grät och en kamrat satt och 

höll om mig. 

– Farmor Mildred dog vid midsommartid 

1988. Hon var ofta här i den här 

stugan när jag var liten. Holger hade nog 

varit glad om han levt så han kunnat 

vara med på min dopdag. Jag tycker det 

var viktigt att jag kommit till det själv, 

att jag ville bli döpt. Det är viktigt med 

samhörighet med en församling. 

– Som jag ser det är livet både positivt 

och negativt, det har berikat mitt minne. 

Det är därför som jag ber för andra. 

Tillsammans med min första assistent 

och en annan vän har jag en egen liten 

bönegrupp som jag är ledare för. Vi har 

telefonkontakt. 

Jubileumskonferensen 

Den här intervjun gjordes strax efter 

konferensen så vi låter Jonas ge några 

synpunkter på den också. 

– Konferensen var bra. Men volymen 

var för hög på konserten En bit i taget. 

– Jag var tillsammans med många 

andra med och städade undan efter 

konferensen. Helari Puu bodde i mitt 

hus. Vi var också till Lysarholmen så 

han fick se stället där Petter Stormåns 

blev döpt. 

Sammanfattande 

synpunkter 

– Man lär sig genom livet av allt man 

fått vara med om och de personer man 

träffat. 

– Jag vill påverka beslutsfattarna så 

att vi får bort mobbningen i skolorna. 

Desto mer folk vet om handikappade, 

desto mer berikar det samhället. Vi som 

är handikappade är också människor 

som man inte ska se ned på eller hålla 

gömda. Vi är också värdefulla. 


STEN-GÖRAN LILJESTRÖM 

Inger Storbäck var en 

av de medverkande 

solisterna vid årets Allsång 

på Humle. Hon 

ackompanjerades av 

Rurik Lindqvist på 

dragspel. I bakgrunden 

några andra ur dragspelsgruppen 

som bl a 

spelade till allsången.

www.baptist.fi 

Finlands svenska baptistmissions 

och dess ungdomsförbunds 

tidning 

Utkommit sedan 1892. 

Tidigare namn: Finska 

Månadsposten, Finska 

Missionsbladet (1903), 

Missions-Standaret (1915) 

12 nummer per år 

Redaktörer: 

Sten-Göran Liljeström, 

Peter Sjöblom (layout) 

Ansvarig utgivare: 

Leif-Erik Holmqvist 

Postadress: 

PB 54, 65101 Vasa 

Redaktion och expedition: 

Rådhusgatan 44 K 5, Vasa 

Tfn: 06-346 4501; Fax: 

06-346 4510; E-post: 

mst@baptist.fi 

Prenumerationer: 

Henry Månsus 

Redaktionsråd: 

Maj-Lis Ede, Jan Edström, 

Leif-Erik Holmqvist, Rurik 

Lindqvist, Inez Revahl 

Prenumerationspriser 

2006: 

I Finland 45 euro, i Europa 

50 euro, övriga länder 

(med flyg) 60 euro. Gåvoprenumeration: 

32 euro, 

Europa 40 euro, övriga 

länder 55 euro. Med studie- 

eller pastorsrabatt: 36 euro. 

Frikyrkligt tidningspaket 

(FTP) 125 euro, EVMST 

65 euro, KBMST 73 euro, 

NBMST 61 euro. 

Annonspriser: 

0,95 euro/spmm. 

Förlovnings-, vigsel- och 

födelseannonser 13 euro/st. 

Bankgiro: 

Vörå Sb 497111-213391; 

Nordea 228218-61965; 

Sampo 800012-252311 

Karleby 2006, 

Ab Österbottningen 

Nästa 

nummer… 

…utkommer den 22 

september. 

Manus till det numret 

bör vara redaktionen 

tillhanda senast fredagen 

den 8 september. 

Kortare notiser tas emot 

senare. 

k K 

O R T & N Y T T 

JANI EDSTRÖM avslutar 

den 31 augusti sin tjänst 

som generalsekreterare på 

Ekumeniska rådet i Finland. 

Han övergår i stället till en 

halvtidstjänst som utbildare 

på Kyrkans Utlandshjälp med 

avseende på det svenskspråkiga 

och det ekumeniska 

arbetet. Tjänsteavtalet är på 

1,5 år. Under hösten kommer 

han också att arbeta deltid som 

projektsekreterare för Kyrkans 

central för det svenska arbetet 

(fd Stiftsrådet), där hans 

uppgift är att redigera och 

sammanställa ett ekumeniskt 

invandrarmaterial. Materialet 

ska utges i någon form och 

även finnas tillgängligt på 

nätet. 

”Vilka uttryckssätt, vilket språk, 

vilken form av kommunikation, 

vilka bilder är det som kan tala 

till människor idag?” 

Som Guds avbilder är vi människor 

kallade att skapa och Gud 

har gett oss fantasi och förmåga 

att uttrycka oss på många olika sätt. I 

vårt gudstjänstliv och i våra mötesformer 

låter vi oss alltför ofta begränsas 

till några få uttryckssätt. Tänk om vi 

tillsammans alla skulle ta vår uppgift 

som medskapare på djupaste allvar och 

ärligt fråga Gud och varandra hur vi på 

bästa kreativa sätt kan möta de behov 

som finns omkring oss. Vilka uttryckssätt, 

vilket språk, vilken form av kommunikation, 

vilka bilder är det som kan 

tala till människor idag? Vågar vi bryta 

våra invanda mönster och låta våra 

cirklar rubbas? 

Harry Månsus utmanade oss under 

sitt seminarium på jubileumskonferensen 

(refererat på sidan 5) att låta 

”radarn” svepa ut över Svenskfinland 

och med Jesus och pionjärerna för 

ögonen försöka se vad det innovativa 

skulle kunna innebära idag? 

Människornas längtan och behov av 

helande och hjälp med livet har inte 

Missionsstandaret 3 

Skapade till att skapa 

försvunnit, men i ett allt mer sekulariserat 

samhälle kan våra arbetssätt 

inte vara de samma som förr. 

Ett exempel på ett innovativt arbetssätt 

är Humlefestivalen som 

i år ordnades 11-13 augusti. 

Festivalen har gått in i sitt andra 

kvartssekel men är i ständig utveckling. 

Ifjol firade man 25-årsjubileum 

med återblickar på åren som gått. De 

ryck i rötterna som då gjordes inspirerade 

årets arrangörer att åter söka en 

del av den bredd som präglade festivalen 

under dess mest kreativa år. 

I det programhäfte som tryckts inför 

festivalen har Patrik Hagman i en artikel 

med rubriken Religion och kultur 

formulerat en sorts programförklaring 

för arbetet med festivalen: 

”Humlefestivalen vill vara en plats 

där vi tillsammans undersöker kreativiteten 

som en väg till gemenskap 

med Gud. I kreativitet sammanfaller 

religion och kultur: tron på en Gud 

som skapar och vill att vi ska skapa.” 

Inför årets festival hade man gått ut 

med budskapet att man vill höja ribban: 

”Bredare, djupare, mångsidigare...”. 

Även om man har en bit kvar till att 

åter bli det kreativa kraftverk som festivalen 

under sina hittills starkaste år 

utgjorde, så visar man med årets utbud 

att man vill och också är beredd att 

arbeta konsekvent för att nå målet. 

Så här inför en höst och den nystart 

det ofta innebär, både på 

det personliga planet och som 

församling, kan det vara skäl att stanna 

upp och utvärdera det vi gör och fundera 

på om vi prioriterar rätt. 

Rick Warren skriver i sin bok 

Församling med mål och mening (se 

Mai-Britt Vehkaojas recension på sidan 

4) om vikten av att församlingens medlemmar 

förvandlas från konsumenter 

till att vara medarbetare. Han skriver 

bland annat: ”Gud har stora förväntningar 

på varje kristen. Han väntar 

sig att vi ska använda våra gåvor 

och förmågor i tjänst. Om vi bara 

väcker och släpper loss alla de gåvor, 

resurser, skaparkrafter och energier 

som är vilande i en helt vanlig församling 

kommer kristenheten att explodera 

av växande som aldrig förr.” 

Vi är skapade till att vara skapande 

människor. Det kreativa flödet 

kan ta sig många uttryck. Om vi bejakar 

och uppmuntrar varandras gåvor 

kan vi alla bli Guds medskapare. 

PETER SJÖBLOM 

Offerdag för Missionsstandaret 10 september 

Varje år antas ett antal böne- och 

offerdagar för olika grenar 

inom vår mission. Den 10 september 

är föreslagen som böne- och offerdag 

för Missionsstandaret. 

Det är i år den 114:e årgången 

för en baptisk tidning i Finland. 

Från 1915 har tidningens namn varit 

Missionsstandaret. Varje tidning 

måste då och då genomgå någon form 

av ansiktslyftning. I och med att vi 

för två år sedan bytte tryckeri gjordes 

en liten förändring i och med 

att sidornas format växte och dispositionen 

därför behövde ses över. 

För tillfället samarbetar vi med 

en konsult för att försöka få en mera 

tidsenlig produkt vad gäller främst 

det grafiska men i viss mån även 

det övriga sättet att presentera vårt 

Dela med dig 

”Dela med dig…” Så sjöng vi förr 

då det var Ansvarsvecka och vi 

tänkte på folk som ingenting hade i 

u-länderna. Så gjorde vi våra insamlingar, 

både små och stora, det kunde 

vara pengar, kläder, matpaket m.m. 

Dela med dig? 

Idag har vi mer, men ändå upplever 

vi oss ha mindre att dela med oss av. 

Missionsarbetet fortsätter dock och 

har till och med utökats i Demokratiska 

Republiken Kongo. Två nya hälsozoner 

har inkluderats i HIV/Aids-projektet 

fr.o.m. sista kvartalet 2006. Detta 

betyder också att vår egenandel stiger. 

Men vi ska klara av det. 

Dela med dig! Är det så, att det 

ändå är lättare att dela med sig av 

pengar för den internationella missionen 

än det är att dela något med 

någon på hemmaplan? Ja, vi delar ju 

kyrkbänk nästan varje söndag, det är 

bra. Vi delar väder och vind-prat med 

stoff. Resultatet kommer att märkas 

så småningom. När förändringen 

ska ske är inte fastställt, men årskiftet 

är kanske en lämplig tidpunkt. 

Tidningens huvud, som sett ungefär 

likadant ut sedan 1992 då det förändrades 

hundraårsjubileet till ära, kommer 

också att få ett modernare snitt. 

Namnet i sig, Missionsstandaret, har 

kanske en onödigt gammaldags klang 

(vem vet idag längre vad ett standar 

är?) men inget förslag om namnbyte 

föreligger åtminstone för tillfället. 

I 

samband med jubileumskonferensen 

i somras lanserades vårt jubileumserbjudande 

på 10 euro till 

årets slut och då var det verkligt förmånligt. 

Förvånansvärt få nappade på 

det. Efterhand har ett visst gensvar i 

Miionsförtåndaren 

varandra, det kan ju 

också vara början till 

att dela livet på ett 

djupare plan. Men vi 

har många gånger 

kommit underfund 

med att materiella 

saker gå ändå bättre att 

dela än livet. 

Hur mycket ska vi, eller vågar vi, 

egentligen dela med oss när det gäller 

våra liv, upplevelser och tankar? 

För att vi ska växa i våra församlingsgemenskaper 

bör vi bli mer öppna 

för varandra och dela med oss mer, 

både att våra besvikelser och tillkortakommanden, 

men också av våra 

glädjeämnen och visioner. Detta kan 

leda oss både till att be för varandra 

och glädjas med varandra och allt 

detta stärker vår gemenskap. 

Gemenskapen och tillhörigheten 

stärks genom delaktighet. Det svenska 

ordet gemenskap och grekiskans ”koinonia” 

i NT kan översättas med ”dela 

alla fall märkts. Erbjudandet gäller fortfarande 

och är alltjämt förmånligt. Gör 

slag i saken också du och utnyttja vårt 

jubileumserbjudande! 

Under året pågår även en jubileumsinsamling. 

Deltar man i den har 

man möjlighet att bestämma att gåvan 

ska gå t ex till Missionsstandaret. 

Uppmärksamma söndagen den 

10 september i församlingarna och/ 

eller enskilt och kom ihåg vår tidning 

och de som arbetar med den. Be 

speciellt för tidningen och dem som 

nås genom den. Om du dessutom väljer 

att ge en slant för att hjälpa ekonomiskt 

är det också välkommet. 

Tack för att just du läser vår tidning! 

PETER SJÖBLOM 

något med någon” eller ”ha en del av 

något gemensamt”. 

I vår tid när så många vill isolera 

sig i privatkristendom behöver det 

poängteras att när vi tar emot Jesus 

och döps till gemenskap med honom 

blir vi en del av Kristi kropp – församlingen 

– och då delar vi livet med 

andra. Vi är med i församlingsfamiljen. 

Inte åskådare som sitter på läktaren 

och ser på och bedömer andra. Inte 

bara konsumenter av gudstjänster. 

Öppna din mun, ditt hjärta, dela med 

dig, du är viktig för helheten och för att 

Kristi bild ska framträda och gemenskapen 

ska stärkas just i din församling, 

på din ort. 

”Dela med dig av din glädje. Dela 

med dig av din tro... Låt ditt hjärta 

flöda över. Dela med dig, tro och bed” 

(Psalmer o Sånger 455). 

Nils Erik Vikström 

JUBILEUMSERBJUDANDE 

Resten av årets nummer för 10 € 

Ring (06) 3464500, eller sänd per e-post till mst@baptist.fi, eller fyll i blankett som torde finnas i varje församling. 

” 

– Det är stort om man kan 

sluta upp med att betrakta 

alla otrevliga saker som 

avbrott i ens ”eget” eller 

”verkliga” liv. Sanningen är 

naturligtvis den att det som 

man kallar avbrott är just ens 

eget liv – det liv som Gud 

sänder en dag för dag. 

s 

C.S. Lewis 

S A X A T 

Kristen guvernör 

utsedd i Egypten 

En koptisk, det vill säga kristen, 

provinsguvernör har för förta 

gången på mer än tre decennier 

utsetts i det muslimska Egypten. 

Det är den kristne generalen 

Magdi Ayub Iskandar, tills nu 

biträdande inrikesminister, som 

utnämnts till guvernör för den 

sydliga provinsen Qena. Övriga 

25 provinser fick muslimska 

guvernörer. Senast någon 

medlem av den urgamla koptiska 

kyrkan utsågs till guvernör var 

1973, strax efter Oktoberkriget 

mot Israel. 

Den koptiska kyrkan har enligt 

officiella siffror cirka sju miljoner 

medlemmar i ett land med över 

70 miljoner invånare. På senare 

tid har kopterna utsatts för 

diskriminering på olika sätt. De 

får sällan tillstånd att reparera 

sina kyrkor. Kopternas tv-sändningar 

har också väckt ont blod 

bland muslimer som beskyllt de 

kristna för evangelisation. Till 

och från har kopterna också av 

militanta islamister varit föremål 

för fysiska trakasserier, mord och 

terrorattacker. (Dagen) 

Polisen vänder 

sig till Gud 

Polisen i brittiska Lincolnshire 

sätter hoppet till högre makter. 

Man vill ta Gud till hjälp i kampen 

mot brottsligheten. Kyrkobesökarna 

i Lincolnshires polisdistrikt 

uppmuntras be för ett stopp på 

traktens brottligheten. 

Förhoppningen är att Gud 

ska både lösa och förhindra 

brott – och bakom förslaget 

ligger medlemmarna i Kristna 

Polisers Lincolnshire-avdelning. 

Medlemmarna vill att det bildas 

ett Prayer Watch-sällskap – en 

andlig motvsarighet till grannsamverkan. 

Bönerna skulle gälla enskilda 

och färska brott enligt en veckolista 

från polisen. (Aftonbladet) 

REA på 

jubileumsprylar 

Jubileumskonferensen är 

förbi. Det finns fortfarande 

ett antal ”jubileumsprylar” 

kvar såsom mössor/keps, tskjortor, 

muggar och klistermärken. 

Allt till nedsatt pris. 

Köp hem till församlingarna 

som premier eller som lotterivinster 

m.m. 

Kontakta missionsföreståndaren 

på tfn 050- 

3236188 eller e-post: 

vikstrom@baptist.fi för 

närmare information. 

Konferensens kollekter 

Under jubileumskonferensen i 

Pedersöre 15-18 juni insamlades 

under de olika samlingarna 

sammanlagt 14 035,95 euro för 

olika ändamål inom vår mission. 

Summan fördelar sig enligt följande: 

• SBFU 2 402,00 euro 

• BMF 4 916,35 euro 

• BIM 2 608,10 euro 

• Mst 2 566,55 euro 

• SBFK 1 542,95 euro

4 

aAngeläget 

En spalt med utrymme för 

vardagliga – och mindre 

vardagliga – tankar. 

Mia Stenmark 

Att leva framlänges 

”Livet kan bara förstås baklänges, men det måste 

levas framlänges” 

Søren Kierkegaard 

Det händer ibland att jag känner mig väldigt 

klok. Då kan jag se tillbaka och förundras 

över hur lite jag visste för några år sedan 

och pöser av stolthet över hur mycket mer 

jag förstår nu. Andra gånger händer det att jag känner 

mig väldigt liten och inser hur mycket jag har kvar 

att lära om livet. För att inte tala om de gånger livet 

känns som ett tusenbitarspussel där alla bitar är ljusblå 

himmel och stört omöjliga att pussla ihop. Ändå försöker 

jag pussla och planera, jag sliter mitt hår och stönar 

över att jag inte kan veta hur mitt liv ser ut om fem år. 

Kanske jag har ett större kontrollbehov än jag trodde 

att jag hade? 

Jag har levt och trivts länge i studievärldens skyddade 

puppa. Småningom har jag skapat mig en identitet 

som ”litteraturstuderande”, och det har jag dumt nog 

sett som något ganska oföränderligt. Nu när det bara 

är några sista kraftansträngningar som återstår innan 

jag är ute ur Åbo Akademis lilla ankdamm blir jag 

plötsligt förvirrad. Om jag inte är litteraturstuderande, 

vad är jag då? Vilka sammanhang hör jag då hemma i, 

och vart är jag på väg? Det är då jag försöker lägga det 

omöjliga tusenbitarspusslet som inte låter sig läggas. 

Under min studietid har mitt liv haft ramar, dessutom 

har det varit ramar jag trivts med. Varje höst har jag 

valt en lagom blandning av intressanta och nödvändiga 

kurser och varje vår har jag räknat mina studieveckor 

och oroat mig för sommarjobb. 

Nu fungerar tillvaron enligt en annan mall, och jag 

måste komma underfund med hur den ser ut. I teorin 

vet jag ju att vad som helst kan hända och att det är 

omöjligt att göra upp en idiotsäker plan. Men jag skulle 

ju så gärna vilja... Men då är det en tröst att höra av 

andra som är äldre och vet mer än jag att de inte heller 

alltid vetat hur livet kommer att arta sig. Det kan halka 

än hit, än dit, men någonstans är det på väg, och ett 

liv blir det alltid. Det är bara att leva och se vad som 

händer, men jag kan inte förvänta mig att jag ska 

förstå allt genast. Och även om det skulle vara tryggt 

att kunna planera allt – eller att leva livet baklänges 

– skulle det sist och slutligen inte vara så intressant. För 

det är ju ändå i det oväntade som livet kan bli riktigt 

spännande. 

Ändå ser jag fram emot att bli äldre, och få ett allt 

större baklängesperspektiv. Jag har förhoppningar om 

att det ska göra mig klokare, inte bara att jag ska kunna 

se tillbaka och förstå det som varit, utan också att jag 

ska bli klokare på framtiden. Jag kommer säkerligen 

inte att bli bättre på att förutse VAD som kommer att 

hända, men kanske jag lär mig något om HUR jag ska 

tampas med det som dyker upp. Jag hoppas att alla 

ni som levt längre än 25 år kan bekräfta att man blir 

klokare med tiden. Påstår ni motsatsen tror jag, med all 

respekt, att jag struntar i er och lever på hoppet ända 

tills jag själv blivit tvungen att konstatera att jag aldrig 

blir klokare. 

I våras gick jag på en föreläsning för blivande lärare 

om hur man klarar sig utan att bli utbränd i yrkeslivet 

och livet i allmänhet. Damen (som kan ha varit psykolog) 

gav mig en viktig insikt om vad min tro betyder 

för mig. Enligt henne är människor som upplever att de 

ser en röd tråd i sina liv lyckligare och mindre utsatta 

för stress. Hon talade om sammanhang, om att se det 

som händer som meningsfullt och förståeligt, och om 

att se händelser som möjligheter och inte som hot. Det 

handlade om ett sätt att tolka det man inte kan påverka, 

vilka glasögon man väljer att se med. Det blev en ahaupplevelse 

för mig – hon talade precis om den stora 

tryggheten i mitt liv, även om hon inte nämnde religion 

med ett ord. Koherens kallade hon det, Guds plan för 

mitt liv kallar jag det. 

Den röda tråd jag ser i mitt liv är den som Gud vävt 

in, det sammanhang jag uppfattar när jag ser på vad 

som hänt hittills i mitt liv är Guds plan. Jag inser att det 

efter min förvirrade inledning kan vara svårt att övertyga 

någon om att jag har ett grundmurat lugn i mitt 

liv, men så är det, och det beror på att jag kan lita på att 

Gud håller mig i sin hand. Jag kan lita på att Han har en 

plan, och att jag får veta det jag behöver när jag behöver 

det. Och inte nog med det – även om jag strular till 

det så Hans plan A går i stöpet fi nns det en plan B. 

Att leva i Guds händer är ändå inte att vaggas till 

sömns och leva i fullständig trygghet, och det är därför 

man ibland försöker sig på att lägga tröstlösa tusenbitarspussel 

istället för att vänta och se vad Gud har för 

avsikter med en. Och det är då livet blir riktigt intressant 

– när man vågar leva framlänges, hoppas på att 

förstå baklänges och vara övertygad om att Gud har en 

plan även om man själv inte fått reda på den än. 

församling 

kan bli levande 

genom att tilllåta 

Anden att 

”Varje 

ge den en ny 

mål medvetenhet”, säger pastorn 

och författaren Rick Warren från 

USA. Warren var en av talarna 

vid Baptisternas världsallians 100årsjubileum 

i Birmingham senaste 

sommar. Han har skrivit fl era böcker 

av vilka Leva med mål och mening 

har blivit en bäst säljare. Warrens 

stora infl ytande bekräftas också av 

att han år 2005 var en de nominerade 

till ”Årets person” i den stora 

amerikanska tidningen Times. 

Hans nya bok Församling med 

mål och mening förväntas också bli 

en bestseller. I den engelsk talande 

världen sålde den år 2003 mer än 

Harry Potter-böckerna! Boken 

är därför värd mer än en vanlig 

recension. Trots det ställer jag mig 

frågande om det medlems avtal 

som Rick Warren berättar om och 

rekommenderar i sin bok skulle tas 

emot i våra församlingar. Han vill 

nämligen att alla medlemmar bl.a. 

ska förbinda sig att gå en medlemskurs, 

lova ekonomiskt stöd och åta 

sig uppgifter, dela med sig av sin tro, 

lyda (!) ledarna, undvika skvaller 

och leva en uttalat kristen livsstil. 

Om man inte lever så förlorar man 

medlemskapet. I Saddleback Valley 

Community Church i Kalifornien 

tycks man acceptera detta. Ja, till 

och med så väl att de här avtalen 

undertecknas och förnyas årligen. 

Visionen 

Det var år 1980 som (sydstatsbaptist-) 

pastorn Rick Warren 

tillsammans med sin 

fru kom till Lake Forest 

för att starta en församling 

i ett snabbt 

expanderande område. 

Sedan dess har församlingen 

vuxit så att den 

i dag är den näststörsta 

församlingen i USA 

och har under de tre 

senaste åren också varit 

den snabbast växande i hela landet. 

Varje vecko slut uppgår deltagarantalet 

vid de olika gudstjänsterna till 

14 000 människor! Fler än 9 000 

personer har avgjort sig för Kristus 

genom församlingens verksamhet 

och närmare 80 % av medlemmarna 

har döpts där. Församlingen 

har planterat 25 nya församlingar 

runtom i södra Kalifornien. Inte 

att undra på att andra församlingar 

frågar efter receptet för en sådan 

verksamhet. Rick Warren delar med 

sig sina upptäckter i sin bok, ett 

opus på 356 sidor. 

Princip och strategi 

Vad är då principen och strategin 

bakom den enorma tillväxten 

i Saddleback? Grundtesen är att 

en församling måste vara ”frisk” 

för att kunna växa. Det är inte alls 

självklart att en stor församling är 

frisk, men en frisk församling kan 

inte låta bli att växa! Och för att 

kunna vara frisk måste församlingen 

målmedvetet byggas upp 

kring principer som bottnar i Jesus 

undervisning: mission, lovprisning, 

medlemskap, mognad och 

medarbetarskap. Warren beskriver 

hur man i Saddleback målmedvetet 

arbetar med dessa fem områden: 

att gemenskapen ska bli varmare, 

lärjungaskapet djupare, tillbedjan 

och guds tjänstlivet starkare, tjänsten 

bredare och församlingen större 

genom evangelisation. Tillväxt kan 

inte åstadkommas av människor, 

men för sam lings ledarnas uppgift är 

att ”känna igen Guds Andes vågor 

och surfa på dem”. Warren är också 


Mål och mening i församlingen 

Grundtesen 

är att en 

församling 

måste vara 

”frisk” för 

att kunna 

växa. 

Mai-Britt Vehkaoja har läst Rick Warren 

Rick Warrens bok Leva med mål och mening blev en storsäljare. Hans 

uppföljare Församling med mål och mening förväntas även bli det. 

övertygad om att ju skickligare 

församlingen blir att rida på till växtens 

vågor, desto fl er sådana sänder 

Gud. Därför är den centrala frågan: 

”Vad hindrar vår församling från 

att växa?”. En annan nyckelsentens 

är: ”Herre, hjälp mig att göra det 

som du välsignar”, istället för att 

göra det som vi vanligen gör: be Gud 

välsigna det vi håller på med. 

Helheten viktig 

Warrens bok är indelad i fem 

delar. 

1) Den första berättar historien 

om Saddleback och om vikten av 

att se helheten. Rick Warren delar 

med sig sin vision om församlingen. 

Eftersom författaren hävdar att Gud 

vill att vi ska vara effektiva, går han 

igenom en del rådande myter 

om församlings tillväxt. Det 

räcker inte med att kopiera 

en me tod, man måste också 

inse att tillväxt är en process. 

Grundläggande är att 

defi niera målen och sedan 

tillämpa dem i allt man gör. 

Det yttersta målet med församlingen 

är att förvandla 

åhörarna till en armé med 

specifi ka uppgifter, en skara 

som vet vilka de ska ägna sin tid åt, 

vad de ska säga och hur. 

Vad driver oss? 

2) I bokens andra del berättar 

Warren hur man blir en församling 

med mål och mening. Egentligen 

kommer han inte med något nytt, 

men lyckas formulera sina påståenden 

på ett övertygande och lättläst 

sätt. För det är väl inget nytt att 

påstå att en modfälld församling 

behöver återupptäcka sitt uppdrag, 

eller att man inte ska starta något 

nytt förrän man har någon som kan 

ansvara för det. Det handlar bara 

om att återupptäcka församlingens 

uppgift. Pastorn och församlingen 

bör vara överens om varför församlingen 

fi nns. För Saddleback lyder 

målsättningen: Att föra människor 

till Jesus och medlemskap i hans 

familj, att hjälpa dem till Kristuslik 

mognad, att utrusta dem för medarbetarskap 

i församlingen och mission 

i vardagslivet, i allt lovprisande 

Guds namn. 

Och denna målsättning upprepas 

gång på gång. Warren hänvisar till 

reklamens värld där man säger att ett 

budskap ska förmedlas sju gånger 

innan det verkligen sjunker in. Det 

gäller alltså att kommunicera målen 

till var och en i församlingen så att 

alla upptäcker sitt ansvar och ser sitt 

uppdrag som ett privilegium. Det 

kräver ett ledar skap som är totalt 

överlåtet och som sedan skapar och 

förmedlar en balanserad struktur. 

Varje verksamhet i för samlingen 

måste alltid tjäna ett syfte och ska 

också kunna vara mätbart. 

Vem vill vi nå? 

3) Den tredje delen av boken handlar 

om hur man ska nå ut. Då man 

riktar sig till en speciell grupp att 

evangelisera följer man en metod 

som Gud själv har uppfunnit och 

som Jesus tillämpade. I Saddleback 

inriktade man sig från början på en 

enda mål grupp: unga, utomstående 

medelklasspar. Detta på grund av 

att det var den största gruppen i 

området och för att Warren själv 

hade lättast att relatera till dem. 

Men vartefter församlingen växte 

har man utökat verksamheten till 

många andra grupper. 

Warren hävdar att varje församling 

har sin speciella ”fi sk damm”. 

Därför gäller det att definiera 

målgruppen och det gör man bl.a. 

genom olika undersökningar samt 

genom att prata med dem. Ibland 

kan man upptäcka att församlingen 

som den är inte passar i samhället. 

Då kan det krävas en smärtsam och 

tidskrävande nyorientering, som 

Warren nog varnar för och kallar 

”martyrernas väg”. 

I detta avsnitt ger han också 

goda råd för att upptäcka andlig 

lyhördhet i samhället. Råden tycks 

inte vara så kulturellt bundna 

(= amerikanska) som andra delar av 

bokens innehåll. Om en församling 

ska växa måste den kunna fokusera 

på människor som är mottagliga. 

Enligt Warrens egen terminologi 

”fånga fi sken på dess egna vill kor”. 

Församlingar som växer erbjuder 

varierande verksamhet, varierande 

guds tjänster, och ibland till och 

med varierande lokaler. Visst kostar 

det att evangelisera, men det är det 

sista man ska skära ner på. Han tror 

också att om man går för att ”fi ska” 

(= evangelisera) så betalar Gud nog 

räkningarna. Men Warren tillägger: 

det här fi sket är på allvar, människofi 

ske är inte en hobby – det är 

ett sätt att leva! 

Lyhördhet behövs 

4) I den fjärde delen av boken, ”Att 

skapa en stor kontaktyta”, utgår 

Warren från Jesu egen verksamhet. 

Människor kände att han ville vara 

med dem och därför drogs de till 

honom. Samma skulle gälla oss som 

församlingar. Ett klimat för tillväxt 

skapas genom en atmosfär av förståelse 

och kärlek. ”Kärlek är mer 

än känsla, kärlek är ett be teen de”, 

säger författaren. Jesus själv skapade 

ofta ett brohuvud för evangeliet 

genom att möta ett behov. Hela 

resonemanget här är mycket bra. En 

församling växer aldrig förbi dess 

förmåga att möta behoven. 

Författaren ägnar fl era kapitel 

åt gudstjänsten. De här kapitlen 

innehåller också mycket grundläggande 

och matnyttig undervisning. 

Essensen är: ”Krångla inte till det!” 

Till gudstjänsten hör en massa rent 

praktiska saker, som t.ex. goda 

parkerings möjligheter. Och jag 

påminns hur ofta jag vid besök i våra 

få egna baptistkyrkor i städerna ofta 

haft problem med att hitta en parkerings 

plats! Warren talar också om 

belysning och mikrofoner, vikten 

av enkla handprogram, betydelsen 

av att använda bibelöversättningar 

som är lämpliga för ovana kyrkobesökare. 

Om musiken säger 

han att man inte ska tvinga utomstående 

att sjunga utan erbjuda 

sång- och musik framträdanden vid 

sökargudstjänster. Lov sångerna 

tycker han man ska spara till de 

troendes samlingar. Om predikan 

i gudstjänsten konstaterar Warren 

att predikostilar växlar, men när det 

gäller att se människor förvandlas 

fi nns det ingenting som kan ersätta 

en andefylld predikan. 

Konsumenter 

blir medarbetare 

5) Den sista delen i Församling 

med mål och mening handlar om 

att bygga upp för samlingen, d.v.s. 

hur förvandla mötesbesökare från 

att bara vara konsumenter till att 

bli mogna och aktiva medlemmar. 

Det är i det här kapitlet som Warren 

presenterar kraven för medlemskap: 

bekännelse på Kristus som 

Herre, dop genom nedsänkning, 

fullföljande av medlemskurs och 

det skriftliga medlemsavtalet. 

I detta avsnitt tar han också upp 

ett antal myter om andlig mognad, 

t.ex. att andlig mognad kommer 

automatiskt eller bara är något 

personligt och privat. Betydelsen 

av systematisk undervisning lyfts 

fram och vikten av en fördjupning 

av överlåtelsen. 

Enligt Warren ska varje kristen 

lärjunge skaffa sig fyra grundläggande 

vanor: läsa Bibeln, be, ge 

tionde och delta i gemenskapen. Det 

är fråga om en utvecklings process 

att upptäcka betydelsen av andlig 

mognad, betydelsen av medlemskap, 

att upptäcka sin mission och 

uppgift och sedan gå in i medarbetarskap 

och tjänst. 

Warren hävdar t.o.m. att församlingens 

uppgift är att klargöra för 

medlemmarna vad de bör engagera 

sig i och vad avstå ifrån. Också det 

här avsnittet innehåller många goda 

råd och inspiration. 

Efter att för nästan ett halvt år 

sen ha läst den här boken och nu 

på nytt tittat i den, kan jag bara 

göra som många andra: rekommendera 

den för varje ledare och församlingsmedlem 

som vill bli mer 

målmedveten i sitt sätt att fungera. 

Boken är trevlig att läsa, trevligare 

än NFU-böckerna om församlingstillväxt. 

Den är naturligtvis mycket 

mer omfattande är Torsten Åhmans 

lilla, fi na inspirationsbok ”Drömmen 

om församlingen”, och blir 

därför mycket matnyttig trots att 

det också fi nns ett och annat som är 

väldigt amerikanskt. Frågan är bara 

hur ska jag som läsare på bästa sätt 

kunna tillämpa allt detta goda? 

Till slut ett inspirerande citat ur 

boken: 

”Gud har stora förväntningar på 

varje kristen. Han väntar sig att vi 

ska använda våra gåvor och förmågor 

i tjänst. Om vi bara väcker och 

släpper loss alla de gåvor, resur ser, 

skaparkrafter och energier som är 

vilande i en helt vanlig församling 

kommer kris tenheten att explodera 

av växande som aldrig förr.” 

Rick Warren 

FÖRSAMLING MED MÅL 

OCH MENING 

Bokförlaget Libris 2005 

MBVoja

Baptister borde göra mer 

för social rättvisa 

Ledande representanter för Baptisternas Världsallians 

(BWA) och Tyska förbundet för evangelikala-fria 

församlingar uttryckte sin övertygelse 

om att baptister behöver göra mera för den sociala 

rättvisan. BWA:s generalsekreterare dr. Denton 

Lotz (Falls Church nära Washington) noterade på 

det tyska förbundets årskonferens i Walsrode- 

Krelingen att gudstjänsterna behöver förbereda 

oss för att tjäna andra. De är överfl ödiga om de 

endast väcker varma känslor. Vi måste snarare 

följa Kristi exempel: ”Han är den som föder de 

hungriga, ger vatten till de törstiga och predikar 

Goda Nyheter för de fattiga.” Lotz gav fl era exempel: 

”Vi måste göra mer än bara vara emot abort. 

Vi måste också stå emot strukturer som tvingar 

unga män in i krig.” Det är märkligt att ”de som är 

emot abort ofta sanktionerar krig, medan de som 

är för abort är emot krig”. Kristna borde vara emot 

båda. Det är inte heller tillräckligt att bara fördöma 

homosexualitet: ”Vi måste utveckla en kristen förståelse 

för mänsklig sexualitet.” Man kan inte bara 


ignorera det stora antalet skilda personer. Vi är 

också kallade att motsätta oss internetpornografi , 

”som förstör många män och hindrar dem från att 

fi nna Gud”. Man kan inte bara predika evangeliet 

i Afrika där hundratals dagligen dör av aids och 

lämnar föräldralösa barn efter sig. Ställd inför 

sådana behov är det inte tillräckligt med en ”hjärtats 

pietism” och ”utomvärldslig spiritualitet”. 

Konferensen, där 1 100 delegater och besökare 

deltog, hade som motto ”Att leva evangeliskt – Att 

undersöka och göra någonting”. 

Generalsekreterare Regina Claas (Elstal) note- 

”Utan Gudsvinden blir det fi asko” 

Harry Månsus i konferensens seminarium om Guds verkstäder i tiden och om 

Brommadialogen, som försöker nå dem som inte annars låter sig nås 

Harry Månsus var en av 

talarna på sommarens 

jubileumskonferens i 

Pedersöre. På fredagen 

kl 13 höll han ett seminarium 

med rubriken ”Guds 

verkstad är större än 

kyrkan – om andlig friskvård, 

inre helande och en 

profetisk motkultur”. 

Harry Månsus inledde 

med att relatera till 

missionsseminariet 

som hållits tidigare 

samma dag. Tydligt rörd sade han 

att det som berättades där tyder på 

att det råder en febril verksamhet 

i Guds verkstäder. 

– Aldrig har jag heller tidigare 

på en baptistkonferens hört att 

man skulle talat om att sända 100 

000 kondomer till Kongo. Det 

visar bara att Guds verk omfattar 

hela livet. 

Han berättade att han som ung 

fi ck lära sig om Kongo – och att 

det blev nästan lika viktigt som 

hans hemby i Vörå. 

– Det var därför att det var människor 

som inte bara informerade 

och gav statistik, vi fi ck se ansikten. 

När vi idag talar om Guds 

verkstäder är det inget nymodigt 

utan vad vi hållit på med länge. De 

gamla kämparna var förbluffande 

innovativa redan från starten. 

– Finns det områden där vi 

just nu borde bli innovativa?, var 

den fråga han sedan ställde. Idag 

är t ex inte Söndagsskolan ett så 

kraftfullt redskap som förr. Men 

människornas längtan och behov 

av helande och hjälp med livet har 

inte försvunnit. 

Månsus citerade Erik Rudén: 

”Vi gör inte vad fäderna gjorde 

om vi fortsätter deras arbete, utan 

endast om vi gör vad de skulle 

gjort idag.” 

För att nå de som inte 

annars låter sig nås 

– Om vi låter radarn svepa ut 

över Svenskfi nland, med Jesus 

och pionjärerna för ögonen, vad 

skulle då det innovativa kunna 

innebära idag? 

– Redan när jag blev frälst 

under pingstvännernas fladdrande 

tältdukar i Tuckor i Vörå 

insåg jag att det inte var för att 

rädda mitt eget skinn, vittnade 

han och nämnde Brommadialogen 

som ett sätt att försöka nå de 

som inte annars låter sig nås. 

– Men det fi nns så många frikyrkoförsamlingar 

där man tar på 

sig plasthandskarna när man går i 

kontakt med någon som har andra 

religiösa åsikter. Det tycker jag är 

så motsägelsefullt med tanke på 

våra pionjärer. 

Han fastslog att dagens sökare 

inte köper några färdiga paket. 

– Vi lever i en tid där sekula- 


riseringen blir allt djupare. Idag 

är det inte alltid lika lätt att säga 

ja eller nej som under tidigare 

väckelsemöten. Jag insåg en gång 

under ett möte i Järfälla, att om 

jag vittnar om min frälsare på 

samma sätt som när jag själv blev 

frälst, så är de här människorna 

längre från Gud efteråt, därför 

att de inte alls har samma referensamar. 

– Visst känns det skönt med de 

gamla sångerna och jag känner 

igen vibrationerna, men Mästaren 

söker idag i Svenskfi nland 

på ett annat plan där inte samma 

vibrationer fi nns. 

En nyckel ligger i Jeremias 

besök i krukmakarens verkstad. 

Han ser den fi na form som växer 

fram i krukmakarens händer. 

Men så brister kärlet! Det är ett 

kritiskt ögonblick, vad händer när 

kärlet brister i Guds hand? 

– Det fi nns så många människor 

i vårt samhälle som inte 

får sina relationer att fungera. I 

våra miljöer har människor länge 

hållit skenet uppe för Guds rikes 

skull. Det har skapats en kultur 

där man kunnat sjunga lovsånger 

och tala om visioner, men inte 

kunnat komma fram med sina 

egna liv så som de ser ut. Jesus 

gick på sin tid som en kompassnål 

till de brustna människorna. 

Bakgrund till 

Brommadialogen 

Månsus övergick därefter till 

att ge en kort bakgrund till sitt 

eget engagemang i det som så 

småningom skulle bli Brommadialogen. 

Han illustrerade med en OHskiss 

som visade att Brommadialogen 

finns i ett dialogens 

gränsland mellan samhälle och 

kyrka. 

Han berättade om hur han själv 

under 80-talet undervisade om att 

Harry Månsus talade i konferensen 

bl a om Guds verkstäder. 

I boken ”Konsten att leva”, där 

Månsus är redaktör och även 

sjäv bidragit med ett par kapitel, 

utvecklas det här närmare. 

det mest radikala med Jesus var 

att han gick över alla gränser och 

ut till de människor som behövde 

honom. 

– Plötsligt drabbades jag av den 

brutala insikten att jag själv levde 

helt innanför skyddande murar. 

Jag ser det som ett avgörande 

beslut när Lea och jag beslöt att 

från och med nu ska 50 procent 

av gästerna i vårt hem vara utan 

kyrklig anknytning. 

Av olika orsaker hamnade 

Harry Månsus själv ut i periferin 

en tid och jobbade bland annat 

halvtid på ett profant behandlingshem. 

– Där kom jag in i ett sammanhang 

med människor som 

erkände att de var vid vägs ände 

och som insett att de måste ge 

över till en högre makt. Jag insåg 

att det här är den Gud jag stått 

och predikat om, Han som befriar 

människor. 

Efter att Brommadialogen startat 

i början av 90-talet hölls de 

första Sinnesrogudstjänsterna 

hösten 1992. Så småningom fylldes 

kapellet på Betelseminariet 

i Bromma och 80-90 procent av 

besökarna var utifrån det vanliga 

Stockholm. Idag hålls liknande 

gudstjänster över hela Sverige. 

– Inget av det här hade fötts 

om inte några av oss hade hamnat 

i sammanhang som kulturellt 

ibland var ganska långt från kyrkans 

värld. Finns inte de här 

brobyggarna, tror jag det är dåligt 

beställt med vår framtid och vårt 

hopp. 

Hänvisande till texten om den 

förlorade sonen (Luk 14), menade 

Månsus att det lätt kan bli så hemtamt 

i våra sammanhang. 

– Det är först när brustenheten 

kommer hem över slätten och 

Fadern möter på sitt unika sätt 

som atmosfären kommer tillbaka 

till Guds rike. De av oss som sitter 

med hemligheter och brustenhet 

är det bästa kapitalet, för det är 

vi som är länkarna mellan de här 

båda världarna. 

Månsus talade om tre verkstäder 

som Gud använder för skapelsens 

helande och utveckling. 

Inom Brommadialogen har de 

getts namnen Recovery, Wellbeing 

och Profetisk solidaritet 

och en bra guide till det här tänkandet 

är boken ”Konsten att 

leva”. Brommadialogens hemsida 

(www.brommadialogen.se) 

ger också en bra bakgrund och 

tips för vidare studier. Månsus 

rekommenderade speciellt rubrikerna 

”Teologi för livet” och 

”Djupare liv” för vidare studier 

och kanske som diskussionsuderlag 

i församlingar. 

Göran Björk 

ställde frågor 

När det blev dags för frågor, 

ställdes ett par intressanta frågor 

av Göran Björk. Han ville först 

ha ett klargörande av Månsus 

för när denne talar om mellanmänskliga 

relationer och när om 

mellankyrkliga. Björks tes var att 

om man i dialogen representerar 

en kyrka kan man inte vara helt 

öppen. 

Månsus antydde att hans mångåriga 

samtalspart Göran Björk 

säkert minst lika bra som han 

skulle kunna svara på frågan, 

men menade själv att problemet 

för många kristna miljöer är att 

man vill ha kontroll över processen. 

– De som talar stort om frihet är 

ofta de som har de mest kontrollerande 

rörelserna. 

Han berättade hur han under 

någon av diskussionerna om 

Brommadialogen fi ck frågan vad 

han har för möjlighet att kontrollera 

att det går åt rätt håll. 

– Jag erkände att jag inte har 

någon kontroll. Kontrollen har 

jag lagt i en annans händer, själv 

står jag i vägskälet med min andlighet. 

Utan Gudsvinden blir allt 

ett fi asko. 

Göran Björks andra fråga 

Livsord 

rade i sin rapport att kallelse till mission är ”mera 

brådskande än någonsin”. Hon gav exempel på 

aktiva insatser som baptister redan gör beträffande 

social välfärd, som stiftelsen ”En chans till 

livet” , som ger råd åt kvinnor med problematiska 

graviditeter, det världsvida baptistiska nätverket 

mot traffi cking och påtvingad prostitution, och 

”Mikainitiativet – Enad front mot fattigdom”. 

Teologen uppmanade sin kyrka i detta sammanhang 

att ”praktisera en anspråkslös livsstil” i 

vilken bön också spelar en roll. (EBF) 

I spalten Livsord 

uppmanas skribenterna 

att utgå från ett bibelord. 

Margareta Smith-Edström 

Har Jesus den 

centrala platsen 

i våra liv? 

”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra 

de goda gärningar, som Gud från början har bestämt oss 

till” (Ef 2: 10). 

Det var en glädje under 150-årsjubileet i Pedersöre 

att få återse generalsekreteraren för BWA, Denton 

Lotz. För ett år sedan vid den stora baptistkongressen 

i Birmingham, England, gav han ett starkt 

intryck av att vara en hängiven Kristi budbärare. Hans insats 

i vår konferens svek heller inte förväntningarna. Budskapet 

var klart fokuserat på Jesus Kristus som Herre. 

I ett seminarium om fred och rättvisa framhöll han Bibelns 

och gudstjänstens betydelse som formgivande för en kristens 

engagemang för rättvisa och fred. Avsikten med söndagens 

gudstjänst är att hjälpa oss att leva på 

Kristus är måndag, och att ta Bibeln på allvar gör oss 

uppfyllelsen till frihetskämpar. Han citerade Jimmy 

Carter, som tog emot Nobels fredspris med 

av denna 

bl.a. orden ’’Jag kämpar för mänskliga rät- 

profetiska tigheter, därför att Jesus Kristus är centrum 

protest. Han i mitt liv”. 

är den som I senaste nummer av Baptist World läser 

mättar de jag av samme Denton Lotz ett svar på 

frågan ”Vad är vår kallelse?”: – Profeterna 

hungriga, ger 

påminner oss om att gudstjänster som inte 

vatten till de leder till handling är ingenting. Är detta 

törstiga och inte en varning till församlingen i dag – alla 

predikar goda era vackra känslor betyder ingenting om 

nyheter för de ni inte lyder? Jesus Kristus är uppfyllelsen 

av denna profetiska protest. Han är den 

fattiga. 

som mättar de hungriga, ger vatten till de 

törstiga och predikar goda nyheter för de 

fattiga. Att följa Kristus betyder att Jesu Kristi kyrka måste 

bli en förlängning av uppenbarelsen. 

I samband med ett jubileum är det naturligt att gå tillbaka 

till rötterna, så också vid vårt jubileum, där historien 

presenterades på olika sätt. Det ger mig anledning att ännu 

anknyta till Lotz och hans formulering i senaste nummer av 

Baptist World om att återupptäcka betydelsen av de troendes 

dop. Han citerar Dietrich Bonhoeffer: ”När Kristus kallar en 

person bjuder han den personen att komma och dö.” Mot den 

bakgrunden vill Lotz lyfta fram dopets verkliga betydelse: 

att bli begraven med Kristus och uppväckt till ett nytt liv. 

”Att förminska den betydelsen bidrar till en kulturell form av 

kristenhet, som vill ha en Kristus utan korset”, säger Lotz. 

Kring dessa refl ektioner har jag ställt mig frågan: Hur ofta 

får Jesus Kristus den centrala platsen i mitt liv, i våra liv och 

sammanhang så att Paulusorden till efesierna här ovan kan 

förverkligas? 

gällde hur man ska klara av individualismen 

i detta individualismens 

samhälle. Han hävdade 

att vi riskerar att tappa traditionen 

som bärarlag och menade 

att dialogtänkandet är svårt att 

applicera i den fi nlandssvenska 

miljön. Risken är att man hamnar 

i händerna på den individuella 

kristendomen. 

Som svar hänvisade Månsus 

till en talare från England som 

gästat Svenska baptistsamfundets 

årskonferens i Vallersvik 

och formulerat det som att vi idag 

lever i ett helt nytt sammanhang, 

en efterkristen tid, där kyrkorna 

är minoriteter. 

– Jag tycker det är hoppingivande 

att det fi nns ett samman- 

hang där man utgår från verkligheten. 

I England skapas nätverk 

för dem som har insett det här, bl a 

ett Iona-inspirerat som också 

kommer att ha sina avgreningar 

i Sverige. 

När det gäller möjligheten till 

en dialogrörelse i Svenskfi nland 

var Månsus inte så hoppfull. 

– Här fi nns personligheter som 

i sig förbinder kyrka och kultur. 

Det som fyller mig med sorg är att 

de inte verkar hitta varandra i ett 

nätverk för något nytt där också 

frikyrkliga och kyrkliga kunde 

hitta varandra i en dialog. Men 

jag hoppas på Gudsvinden. 

PES

6 

Under ett år hinner man resa en hel del, 

vilket jag gjorde 2004 då jag tillbringade 

hela min tid i Australien med ett ”Working 

Holiday Visa”, dvs. ett ettårigt arbetsvisum 

som 18-30-åringar kan ansöka om och som 

man bara kan få en gång i livet. 

Jag kom ner till Sydney från ett -20 grader kallt 

Norden till +38 grader. Första veckan bodde jag 

hos en kompis i hans hus på Northern Beaches 


Johanna Tuuf i Vasa: sjukskötare, antropolog och globetrotter 

”Mitt mål är att ha jobbat 

i varje världsdel” 

Johanna Tuuf från Vasa är sjukskötaren, 

antropologen och globetrottern 

som har som sitt livs 

mål att ha jobbat i varje världsdel. 

Och hon är på god väg att nå 

målet, återstår bara två världsdelar, 

Afrika och Sydamerika. Hon 

har många strängar på sin lyra 

och har hunnit syssla med mycket 

och studera mycket, men än vill 

hon resa och kanske studera lite 

till innan hon börjar fundera på 

någon ny bosättningsort och/eller 

andra arbeten. 

Sjukskötare i Vasa, 

fil.mag. i Stockholm 

Johanna är sjukskötare med en 

examen från Svenska yrkeshögskolan 

i Vasa år 2002. 

Redan innan hon blev klar med 

den utbildningen hade hon åkt till 

Sverige och börjat studera vid 

Stockholms universitet. 

– Jag började läsa socialantropologi 

vid Stockholms universitet 

år 2001. Det har jag fortsatt med 

ända tills nu, vilket har lett till 

en fil.mag. i internationell ekonomisk 

historia. Utöver det har 

jag läst enstaka kurser i internationella 

relationer, spanska, engelska 

och statsvetenskap. Jag har 

inte tagit ut mina fil.mag.-papper 

ännu. Ifall jag skulle bestämma 

mig för att studera vidare är det 

lättare att få bostad ifall jag fortfarande 

är studerande. 

– Jag tror att min sjukskötarutbildning 

och min magistersexamen 

i internationell ekonomisk 

historia är en bra kombination. 

Nordjobbare på Island, 

praktik i Hong Kong 

– På sommaren 1999 var jag 

nordjobbare på Island, där jag 

arbetade som närvårdare i 

Reykjavik. Efter bara en helgs 

isländsk språkkurs skulle man 

prata isländska med patienterna! 

Men det gick nog snart ganska 

bra. Jag har bra fantasi, så gissade 

mig till vad de sade. 

– På hösten 1999 hade jag från 

yrkeshögskolan en tre månaders 

utlandspraktik i Hong Kong. Vi 

var fyra personer från Vasa som 

jobbade där på två olika sjukhus. 

en australiensisk tjej jag lärt känna under studietiden 

vid Stockholms universitet. Där var det ännu 

kallare väder, men jag var tacksam över att få se 

Parlamentshuset där min f.d. cocktailpartygäst 

John Howard bl.a. håller hus. 

Under den guidade turen lärde jag mig att emun 

och kängurun är Australiens symboler som finns 

på alla statliga emblem. Eftersom varken emun 

eller kängurun kan gå baklänges passar symboliken 

väldigt bra på Australien eftersom det är ett 

land som siktar framåt. 

Spårvagnar, Formel 1, museer och stora sport- 

ETT ÅR I AUSTRALIEN – utdrag ur Johannas resedagbok 

Det var en trevlig upplevelse. Vi 

fick se väldigt många operationer. 

Det får man inte här. Där fanns 

läkare från hela världen. De var 

vänliga och visade och förklarade 

noggrant för oss. På fritiden tog 

de oss t.o.m. till hästkapplöpningar, 

som är någonting stort i 

Hong Kong. 

– I Hong Kong lärde vi också 

känna några australiensiska utbyteselever, 

förutom en del kineser 

förstås. En vecka var vi på en 

vårdkonferens i Peking. Under 

den veckan hann vi också gå på 

den kinesiska muren. 

Hotelljobb i Kalifornien 

– På sommaren 2000 for jag till 

Kalifornien där jag jobbade på ett 

hotell i Lake Tahoe, som förresten 

är en känd skidort. Där hade 

jag olika uppgifter, jobbade i tre 

olika butiker och i restaurangen 

och var också några dagar växeltelefonist. 

Det sistnämnda var 

det svåraste. 

– Det här arbetet fick jag via 

en organisation här i landet. Jag 

måste först vara på en intervju. 

Det var en hård gallring. 

Organisationen i fråga ordnade 

boende och arbete. Efter att ha 

blivit antagen gick man på en 

”orienteringskurs” (en dag) i New 

York. Skattepapper skulle fyllas 

i och så måste man få ett ”social 

security card”, ett ”socialförsäkringskort”. 

– Jag bodde i en stuga tillsammans 

med en australiensisk tjej. 

Jag var den enda från Skandinavien, 

men där fanns många som 

hade finskt påbrå, men de hade 

aldrig varit till Finland. Vi fick 

en grundlön, men levde egentligen 

på dricks. På det här hotellet 

träffade jag en av de läkare som 

hade jobbat i Hong Kong då jag 

var där. Det var en släkting till 

hans fru som ägde hotellet. 

Sommarjobb på Hawaii 

– Sommaren 2001 åkte jag till 

Hawaii. Jag var ute med samma 

organisation som då jag for till 

Kalifornien, men den här gången 

hade jag bara arbetsvisum (J 1visum), 

jobbet ordnade jag själv. 

i norra Sydney. Det är där de riktigt rika och välbärgade 

bor. Under de första dagarna öppnade 

jag ett bankkonto, köpte ett telefonkontantkort, 

ansökte om ett sjukförsäkringskort och ett ”tax 

file number” så jag kunde börja ansöka om ett 

jobb. Jag registrerade mig som sjukskötare, vilket 

var en lång och utdragen process med språktest, 

vidimerade avgångsbetyg och personlighetsreferenser. 

För att lära känna flera människor i 

Ett J 1-visum gäller för fyra 

månaders arbete. Sen kan man 

stanna en månad till om man vill 

resa runt. 

– Jag hade ingen kontakt där, 

så jag for på vinst och förlust. 

Men jag hade en returbiljett. Jag 

åkte först till huvudön Oahu där 

jag lärde mig surfa på Waikiki 

beach. Det var där som surfingen 

tog sin början och där finns också 

en staty av den första, kända 

surfaren. Min lärare var ganska 

imponerad av min läraktighet då 

det gällde surfing. Det svåraste 

är faktiskt att paddla ut, då man 

ska gå mot vågorna. Jag var på 

Oahu en vecka och gjorde ön. 

stadion kännetecknar Melbourne. Höjdpunkterna 

var då jag för första gången fick se koalor sitta i 

träden samt att se att det finns ett ställe som heter 

Johanna och Johanna Beach. 

Fyra dagar i Perth på västkusten 

När veckan i Melbourne gick mot sitt slut var det 

dags för mig att ta tåget i fyra dagar till västkusten 

och Perth. Första sträckan gjorde jag med Overlander-tåget 

som tog mig till Adelaide. Bredvid 

mig satt en nyfiken 17-årig balettdansör och 

han ville veta allt om Finland och Norden. ”Har 

min situation flyttade jag snart in till ett gästhem 

(”hostel”) nära stan. Där lärde jag känna andra 

backpackers (ryggsäcksresenärer). 

Svårt få jobb 

Mina dagar gick åt att söka jobb och bostad. 

Eftersom jag även har jobbat som servitris sökte 

jag först jobb som det. Trots flera försök så ville de 

flesta arbetsgivare inte ha backpackers, eftersom 

Johanna Tuuf har gett sig den på att utforska världen. Hennes mål är att ha arbetat i varje världsdel. Hela 2004 tillbringade hon i Australien. 

Bilden är från åskådarläktaren i Rod Laver-stadion i Melbourne under Australian Open. 

Var bl.a. till Pearl Harbor och 

till en regnskog. Det var mycket 

intressant. 

– Sen flög jag till Maui som 

är en lite mindre ö. Där var jag 

först också turist. Stannade 

på ett vandrarhem där de hade 

gratis utflykter runt hela ön. Man 

behövde bara ge dricks åt chauffören. 

Utflykter anordnades varje 

dag. 

– Efter det for jag till andra 

sidan av ön, där jag också bodde 

på ett vandrarhem. Nu började 

jag mera aktivt söka arbete. Jag 

betade av varje hotell, men de 

flesta ville ha folk för en längre 

tid. På sista hotellet fick jag napp. 

ni McDonald’s?, har ni Marschoklad?, finns det 

isbjörnar?” var några frågor jag snällt fick svara 

på. Väl framme i Adelaide fick jag tio timmar 

på mig att se stan innan jag bytte tåg till Indian 

Pacific som skulle ta mig till Western Australia, 

Australiens största delstat. 

Utsikten var ökenlandskap och ibland såg man 

”roadtrains”, lastbilar med tre flak, men inga kängurur 

syntes till. Vi gjorde några enstaka stopp 

upp till några timmar, bl.a. på ett ställe mitt ute i 

ingenstans samt i gruvstaden Kalgoorlie. Trots att 

tågresan var en fantastisk och billig upplevelse är 

arbetsvisumet bara tillåter jobb i högst tre månader 

för en och samma arbetsgivare. 

Efter några veckors letande fick jag slutligen 

ett jobb. Ett bemanningsföretag inom restaurangbranschen 

ville anställa mig och efter ett krävande 

test där jag skulle visa om jag kunde fatservering 

(servera med tre tallrikar, två i en hand och en i 

andra handen), duka upp ett bord, veta australiensiska 

benämningar på en korkskruv samt vara 

Jag började jobba på en restaurang. 

Hade den lägsta rangen och 

fick fylla på vattenglas och ge 

bröd åt gästerna. Jag hade en del 

filippinska män som kolleger. 

– Senare jobbade jag också som 

servitris på bröllop och var också 

värdinna. Vidare fick jag jobba i 

någon glasskiosk och i rumservice. 

Allt dessa olika arbetsuppgifter 

hörde till hotellet. 

– Jag ordnade rum åt mig själv. 

Jag var inneboende och det var 

jättedyrt. Men så var det också 

riktigt hawaiiskt med palmer i 

trädgården. Jag kunde höra då 

kokosnötterna föll ner. Havet 

fanns på två minuters gångväg 

 

från huset. 

– I närheten där jag bodde fanns 

en baptistkyrka som jag besökte. 

I stället för kyrkkaffe serverades 

det ananasjuice. Jag går ofta till 

kyrkor, för där får man ofta förslag 

på arbete och bostad samt 

kontakt med lokalbefolkningen. 

– Jag lärde också känna några 

riktiga hawaiianer. De har det 

problematiskt och kommer i 

skymundan. De får ofta barn 

tidigt och drogproblem är vanliga. 

Under den här tiden läste jag 

ju socialantropologi, så det var 

samtidigt en intressant, praktisk 

studie. 

– Jag var på Hawaii två och 

det här en resa jag vill göra bara en gång. 

Trots att jag spenderade bara fyra dagar i Perth 

gav staden mig ett fint intryck. Staden har mycket 

att erbjuda av storstadspuls samt närheten till 

stränder, hav och natur. Jag hann bl.a. göra en 

båttur till ön Rottnest Island, där inga bilar är tilllåtna 

och där de små rått- och känguruliknande 

pungdjuren quokkas finns. Det är enbart på denna 

ö i hela världen som de finns. 

Bussresa från Perth till Darwin 

Nästa etapp var en organiserad bussresa som

klädd i en vit långärmad skjorta, svart slips, svart 

väst och platta svarta finskor så var jobbet mitt. 

Uppdragen var olika varje dag. Under mina tre 

månader för firman jobbade jag bl.a. på Sydney 

universitets olika representationsmiddagar, på 

bröllop, på cocktailpartyn, bl.a. ett där Australiens 

premiärminister John Howard var huvudgäst, 

samt på en boxningsmatch, i en personalmatsal, 

på hästkapplöpning, på nattklubbar, kaféer, vid 

armén och flottan, på hotell och konferenser samt 

på rugbymatcher vid OS-stadion. 

en halv månader. Sen for jag till 

Kalifornien för att träffa kompisar 

som jag hade på hotellet där 

jag jobbat sommaren innan. Då 

jag åkte hem till Finland passerade 

jag New York två dagar 

innan den 11 september. Det var 

tur att jag hann flyga hem innan 

det hände. 

Tillbaka till studier och 

arbeten i Stockholm 

Efter Hawaii åkte Johanna tillbaka 

till Stockholm för vidare 

studier och olika arbeten. 

– Jag har i Stockholm jobbat 

som timanställd på Röda Korsets 

sjukhus sedan 2003. Det betyder 

att jag själv väljer när jag vill 

jobba. Studierna har ju kommit 

i först hand. På sjukhuset har jag 

också jobbat under två somrar. 

– Sen jobbar jag på Grand Hotel 

som servitris sedan 2001. Också 

där bestämmer jag själv när jag 

jobbar. Det är lite annorlunda mot 

sjukhusjobbet. På Grand Hotel, 

som är ett femstjärnigt hotell, 

har jag på mig en rock med guldknappar. 

Ägnar sig åt multisport 

För att resa land och rike runt som 

Johanna gör behöver hon en god 

kondition och den skaffar hon sig 

genom att ägna sig åt multisport. 

Vad är nu det undrar en som inte 

är så sportsligt bevandrad. 

– Multisport omfattar cykling, 

löpning, orientering, paddling 

och klättring. Vi är en grupp 

(varierar mellan 3 och 10 personer) 

som tränar varje måndag. 

Främst är det fråga om oriente- 

körde från Perth till Darwin i norra Australien. Jag 

kunde hoppa av och på bussen hur jag ville och 

bestämma själv på vilka ställen jag ville tillbringa 

mera tid. Under mina tre veckor på västkusten 

hann jag fira ner mig längs en bergsvägg i Kalbarri 

nationalpark, snorkla bland sköldpaddor och färggranna 

fiskar vid korallrevet Ningaloo Reef, äta 

lunch på en strand full av snäckor (Shell Beach), 

se delfiner, valar och djävulsrockor simma, spendera 

tolv dagar i pärlfiskestaden Broome, vars 

22 kilometer långa sandstrand Cable Beach har 

utsetts till en av världens bästa, flyga helikopter 

ring, löpning och cykling, någon 

gång paddling. Jag har hållit på 

med detta i många år. 

– Nu har jag också börjat springa 

Tjejmilen och halvmaraton. Och 

i juni sprang jag första gången 

maraton. Alla de här loppen har 

gått av stapeln i Stockholm. Jag 

har också cyklat en del, bl.a. Tjejtrampet. 

Under det senaste året 

har jag gjort fyra lopp. 

– Man lär känna sig själv och 

vilka begränsningar man har 

genom sporten. Det är en hel 

vetenskap. Klädseln är viktig, det 

gäller att veta vad man ska ha på 

sig, speciellt inför sådana satsningar 

som ett maratonlopp. Matförberedelserna 

är också viktiga. 

Det gäller att veta vad man ska äta 

och när man ska göra det. 

Matlagning och 

Alphakurs 

Johanna berättar att maten är 

någonting som hon inte sparar 

på. 

– Jag satsar verkligen på mat 

och har blivit ganska bra på matlagning. 

Jag måste äta ganska 

mycket då jag tränar så pass hårt. 

Sedan resan till Australien 2004 

har jag inte varit på någon långresa. 

I stället har jag så att säga 

gjort en ”matresa” och lärt mig 

laga olika slags mat. 

Som exempel på nya ingredienser 

i sin matlagning nämner 

Johanna palsternacka och 

fänkål. 

– Det har blivit ungefär sex nya 

recept i veckan. 

Johanna ägnar sig åt annat än 

studier, resor och sport också. 

Delat rum på 32:a våningen 

Efter tre veckor på gästhemmet nära stan hittade 

jag en lapp på en anslagstavla om en lägenhet mitt 

inne i stan i ett våningshus på 32: a våningen. Jag 

fick förmånligt hyra en sängplats i ett rum med 

balkong som jag delade med två andra. Själva 

lägenheten delade jag med ytterligare tre till, så 

sammanlagt var vi sex personer i tre rum och kök, 

två badrum och två balkonger. 

Det gick förvånansvärt bra och under de tre 

Johanna framför Ayers Rock (Uluru), den stora röda stenen som finns ungefär mitt i Australien. Vy över Wine Glass Bay i Tasmanien. 

– Senaste höst gick jag en 

Alphakurs. Jag kollade först på 

nätet vilka dagar som passade 

mig bäst. Jag råkade komma till 

en grupp i Korskyrkan på Birger 

Jarlsgatan där det också fanns två 

personer från Finland: Daniel och 

Rebecka Björk. Under våren har 

samma diskussionsgrupp fortsatt 

ca tre gånger per månad, och 

några nya har kommit till. 

Till Nya Zeeland 

Men nu är Johanna på resande fot 

igen. Om knappt en vecka startar 

hon en ny långresa vars slutdestination 

är Nya Zeeland. Varför åka 

så långt bort? 

– Då jag var i Australien hann 

jag inte fara till Nya Zeeland, så 

därför far jag nu dit. Dessutom 

är det här min sista chans att 

få visum för ”arbetssemester” 


Operahuset i Sydney tillhör definitivt sevärdheterna. 

över den svårtillgängliga Bungle Bungle nationalparken 

och vara på fyra krokodilbåtturer och se 

både salt- och färskvattenkrokodiler ute i naturen. 

Färskvattenkrokodiler finns förövrigt endast i 

Australien. 

Efter tre veckors resa i den australiensiska 

ödemarken, då vi ibland sovit i tält och nästan 

varit ensamma på vägarna, var det en smärre 

chock att komma till civilisationen i heta Darwin. 

För första gången på länge såg vi stora shoppingcenter, 

klädaffärer, bilköer och trafikljus. På en 

nattmarknad fanns det möjlighet att äta olika djur 

månader som jag bodde där delade jag lägenheten 

med tjejer från Slovakien, Tjeckien, USA 

och Irland. Vi hade för det mesta olika arbetstider 

så det kunde t.o.m. gå dagar innan jag ens såg 

dem jag delade rum med. 35-våningshuset hade 

grillmöjligheter på taket, simbassäng, bastu, gym, 

squashhall, biljardbord, pingisbord, bubbelpool 

och garage tillgängligt för alla boende. Jag var 

speciellt glad över att ha tillgång till bastun och 

jag använde den ofta. 

Efter allt som allt fyra månader i Sydney bör- 

(”working holiday”). Åldersgränsen 

är nämligen 31 år och 

det fyller jag i december. 

– Måndag den 10 juli åker jag 

ner till Helsingfors där jag träffar 

Ida och Lena Dahlström från 

Sverige. Ida lärde jag känna då jag 

jobbade på Island. 

Det är bara Ida som ska ända 

till Nya Zeeland. Lena åker inte 

längre än till Peking. 

– Vi far med tåg till Moskva 

där vi stannar två nätter. Sen åker 

vi med den transsibiriska järnvägen, 

med ändstation Peking. Men 

det blir flera stopp på vägen. Först 

stannar vi i Irkutsk vid Bajkalsjön. 

Där ska vi övernatta en natt. 

Sen bär det av till Mongoliet, där 

vi ska vara åtta dagar. Vi ska flyga 

med inrikesflyget till Gobiöknen. 

Vi kommer att bo hos nomader i 

en jurta (en tältliknande bostad). 

som är kända för Australien. Krokodil smakade 

som kyckling och känguru smakade mera vilt och 

var ganska segt. 

Alice Springs i Australiens mitt 

Efter några dagars tur i nationalparken Kakadu 

med ännu mer krokodilbåtturer, tältande och 

vandring till olika vattenfall var det dags för den 

dygnslånga tågresan ner till Australiens mitt, 

Alice Springs. Kilometerlångt ökenlandskap med 

enstaka kontrollerade skogsbränder var vår utsikt 

från tågfönstret. Framme i Alice Springs var vädret 

jade den ankommande vintern kännas alltför kall. 

Lokalbefolkningen började klä sig i mörka höstfärger 

samt tjockare kläder trots att temperaturen 

var runt +20 grader. I juni blev det dock riktigt kallt 

på 32:a våningen. Det fanns ingen centralvärme 

och fönsterglasen var tunna. 

– Från Mongoliet fortsätter vi 

sen till Peking med tåget. Där 

kommer vi att stanna en vecka. 

Sen åker som sagt Lena hem till 

Sverige. I Kina tar vi båt från 

Tianjin till Kobe i Japan. Det är 

en 48-timmars sjöresa. I Japan 

träffar vi några japanska vänner 

som vi känner från tiden i Australien. 

Vi får först övernatta hos 

föräldrarna till Idas en bekant. 

Sen har vi skaffat ett tågpass 

för sju dagar inom Japan. Då 

kommer den japanska kompisen 

med oss. I Tokyo träffar vi sen 

en annan kompis som jag känner 

från Australientiden. 

– Den 21 juli flyger vi från 

Tokyo till Fiji där vi stannar vi 

en vecka. Tiden där får väl bli vår 

semester innan det hårda livet på 

Nya Zeeland börjar. Vi kommer 

dit den 28 augusti. 

– Jag gissar att jag kommer 

att få arbete ganska snart. Vi 

tänker börja med att söka jobb 

i Auckland som är den största 

staden. Jag ska försöka registrera 

mig som sjukskötare. Fast sen 

skulle jag nog vilja pröva på annat 

också, som jobb på någon vingård, 

fårfarm och kanske plocka 

frukt någon dag. Det sistnämnda 

vill jag inte hålla på med så många 

dagar, eftersom det är väldigt 

tungt. 

– Vi har ingen returbiljett hem, 

men vi får vistas i landet ett år 

med det visum vi har. Jag tror att 

vi kommer att jobba först och åka 

runt i landet senare då det blir varmare 

väder. Vi kanske åker hem 

i mars eller april. På hemvägen 

vill jag åka via Australien och 

Till Canberra och Melbourne 

Jag tyckte det var dags att lämna Sydney för varmare 

väder. Jag åkte dock i fel riktning. Mitt första 

stop var huvudstaden Canberra. Där besökte jag 

hälsa på några kompisar där. Men 

tillbaka i Finland vill jag nog vara 

innan sommaren är slut. 

– Jag gillar utmaningar. Jag 

måste stå ut med mig själv och 

vara min egen bästa vän då jag är 

ute och reser. Nu är det lite ovant 

denna gång då jag åker med två 

andra personer. 

Vilka ställen tycker Johanna 

bäst om? 

– Jag tycker mycket om Stockholm. 

Sydney är en annan favoritstad. 

Hösten 2007 oviss 

Vad som händer hösten 2007 har 

Johanna ännu ingen aning om. 

Om det blir mera studier, mera 

resor eller något stadigvarande 

jobb, det är ännu öppet. Innan 

hon kan slå sig till ro kanske hon 

först måste åka till Afrika och 

Sydamerika, det är ju de världsdelar 

som återstår innan hon nått 

sitt mål. 

– Mitt livs mål är att jobba i 

varje världsdel. 

– Jag vet ännu inte vad jag ska 

jobba med, men jag tror att jag 

kommer att få bra jobb. Det har 

fungerat hittills. Det löser sig på 

ett eller annat vis. 

Har Johanna något manligt 

sällskap i faggorna? 

– Inte ännu. Nog hinner man 

med det också. 

Den som vill följa med Johannas 

äventyr på resorna och i Nya 

Zeeland kan lämpligen bekanta 

sig med hennes blogg som finns 

på adressen http://halftheglobe. 

blogspot.com 

STEN-GÖRAN LILJESTRÖM 

som skandinavisk sommar men efter en månad 

med +30 graders värme kändes det kallt. 

En tredagars organiserad busstur till Ayers 

Rock, den stora röda stenen bör göras om man 

har kommit till Australiens mitt. Enligt aboriginsk 

kultur ska man inte bestiga stenen eftersom den 

är en helig plats, dock finns möjligheten till detta 

och jag klättrade på den efter vissa moraliska 

betänkligheter. 

Vill du läsa mera om Johannas år i Australien, finns 

hela texten på vår hemsida www.baptist.fi/mst

8 

här 

sidan är 

SBFU:s sida. 

Bidrag 

sänds till 

denna 

tidnings 

redaktion 

eller direkt 

till SBFU:s 

kansli, på 

adress PB 

54, 65101 

VASA. åttanDen 

Svenska baptisternas i Finland 

ungdomsförbund rf 

Besöksadress: 

Rådhusg. 44 K 5, Vasa. 

Postadress: 

PB 54, 65101 VASA. 

Tfn: 06-3464 515; 

fax: 346 4510; 

e-postadress: sbfu@baptist.fi 

Ordförande Daniel Victorzon, 

tfn 0500-567801 

daniel.victorzon@baptist.fi 

Ungdomssekreterare: 

Caroline Södergård-Hahn, 

tfn 050-5426719 

Hösttalko 

Lördagen den 23 september 

ställer vi med gemensamma 

krafter i ordning 

Hummelholmen inför vintern. 

Många olika arbetsuppgifter 

finns så det finns jobb åt alla. 

Välkomna med. 

Ungdomssekreteraren 

har semester 21.8-12.9. 

Tips för Juletid? 

Ta kontakt med någon i 

redaktionen för Juletid om 

DU har tips, synpunkter eller 

t.o.m. material till tidningen. 

Victor Nylund, Eva-Maria 

Jansson, Carolina Edström 

och ungdomssekreteraren. 

FESTIVALFOTON: PETER SJÖBLOM 

En solig men lite blåsig måndag 

eftermiddag samlades närapå 

60 barn och ledare till årets 

barnläger på Hummelholmen. 

Måndagskvällen gick till stor del åt 

till att lära känna varandra, regler 

och introduktion av vad som komma 

skulle. 

På tisdag förmiddag drog Jani 

Edström igång med bibelstudierna. 

Temat för dagen var Josef och hans 

bröder. Jani lyckades fånga och behålla 

barnens intresse med olika sånger och 

omväxlande program. Jani hade Gracien 

Rubaduka och Ida Bertills som 

hjälp under undervisningen.De som 

Årets upplaga av äventyrslägret 

samlade 

ca 15 äventyrslystna 

unga människor i åldrarna 

11-14. Lägret var detta år 

inspirerat av indianer och cowboys 

och detta syntes i såväl 

pyssel, eftermiddagsprogram 

som på lägerbålen. 

illustrerade olika känslor och händelser 

som hade samband med berättelsen 

på ett stort papper under tiden Jani 

berättade. 

Onsdagens bibelstudier handlade om 

Mose, vilket också eftermiddagens 

spårning gjorde. Barnen fick besöka 

olika stationer och utföra uppdrag som 

hade med Moses liv att göra. Exempel 

på stationerna var att försöka dra upp en 

korg ur vassen men problemet var att en 

krokodil höll hårt fast i andra ändan av 

repet. Vidare fick barnen också försöka 


Äventyrsläger med cowboys och indianer 

Lägersheriffen Tomas Knuts blickar ut över ranchen. 

Under förmiddagarna höll Sitting 

bulla-sami sina vishetsstunder 

(det som förr i världen kallades 

bibelstudier), följda av countryklubben 

där det bland annat 

gjordes vänskapsband och batikhalsdukar. 

Eftermiddagarna var 

fulla med fartfyllda och dramatiska 

äventyr och under torsdagen 

var vi även ut till ”Tischässand” 

i Vexala. 

Lägret kulminerade i en riktig 

countryfest med levande musik 

av ”The Swenfelt Trio”, sketcher 

och skoj och grillspett. Sen blev 

det natt och då var det meningen 

att man skulle sova. Det gjordes 

under hela lägret i varierande 

Humlefestivalen satsar på större bredd 

Utbudet på Humlefestivalen, 

som hölls 11-13 augusti, var i 

år bredare än på länge. 

Den inleddes egentligen 

redan fredagen den 4.8 med 

”Konstivalen”, konst och 

musik på After Eight. 

Fredag (11.8) var främst 

inriktad på yngre åhörare och 

innehöll de inhemska banden 

Augustine, Mindstrife, The 

February Stars och Koju. 

Lördagens upplägg var bredare 

och delvis upplagt även 

med tanke på barnfamiljer. 

Dagen inleddes med en mässa 

Maria Magdalena i Ylva Ekblads gestalt fängslade med sin 

berättelse om sitt möte med Jesus. 

kl 12. På eftermiddagen hölls 

två workshops-pass då man 

under det första passet kunde 

välja mellan att förbättra världen 

eller (om man var barn) 

utforska språk med Mikael 

Ahlskog. Det andra passet 

bjöd på alternativen självförsvar 

för tjejer eller tips för 

digital fotografering. 

Under lördagen kunde man 

även gå en stor labyrint på 

övre plan. Helst skulle man 

gå den ensam och i ett meditativt 

tillstånd, men jag kan 

intyga att det även hade sin 

behållning att gå den med en 

icke-meditativ femåring som 

beledsagare. 

Lördagens konsert hade en 

”mognare” inriktning (utom 

möjligen vad gäller de två 

avslutande banden). 

Mecki (Andersson) inledde 

övertygande kl 17 och följdes 

av SALT-bandets jazziga 

psalmtolkningar. I en paus 

i konserten framförde Ylva 

Ekblad monologen Maria 

Magdalena i kafétältet. 

Efter det blev det bluesigt 

sväng i stora tältet med Conny 

Sofie Björkgren-Näse uppträdde båda kvällarna, på fredagen med sitt band 

Koju och på lördagen med bandet från programmet SALT (bilden). Hon flankeras 

här av Fredrik Erlandsson, trumpet (tv) och Marcus Söderström, bas. 

Barnlägret, mycket skoj och en smula bus 

komma undan soldaterna som ville få 

tag i alla israelitiska barn. Farao hade 

en egen station där han, med glimten 

i ögat, fick plåga de stackars slavarna. 

Barnen fick också pröva på hur det är att 

inte slösa med vatten, vilket illustrerade 

tiden i öknen och hur det är att ledas utan 

att veta vart man är på väg. Vid varje 

station fick barnen sedan ett budord 

och vid slutet av spårningen hade alla 

grupper samlat alla budorden. 

Tisdag eftermiddag ägnades åt 

hobby- och idrottsverksamhet. Barnen 

utsträckning, men de som inte sov 

på lägret gjorde det garanterat när 

de kom hem istället. 

Vi hade några riktigt roliga och 

intressanta dagar tillsammans 

och såväl ledare som deltagare 

verkade trivas i det vackra sommarvädret. 

Det var också vår 

enda regel på årets läger: ”alla 

och Erik (Sve). Loney, Dear 

(Sve) som därefter spelade i 

kafétältet lyckades verkligen 

fånga uppmärksamheten hos 

dem som satt närmast. 

Kvällen avslutades med 

holländska Anderson – glada 

men rätt intetsägande –samt 

det svenska bandet bob K som 

bjöd på en (ljud)intensiv spelning. 

Både efter fredagens och 

lördagens konserter hade den 

som ville möjlighet att uppträda 

på den så kallade Open 

stage i kafétältet. Åminstone 

på lördagen var det 

flera som tog tillfället 

i akt. 

Festivalen avslutades 

på söndag med 

en festivalgudstjänst. 

(PES) 

fick batikfärga, tova, spela fotboll och 

leka. Dessutom drog Jani med flera en 

musikgrupp. Flera barn var med och 

till avslutningen kunde barnlägret visa 

upp en duktig lägerkör som spelade rytminstrument 

och sjöng den nyskrivna 

slagdängan ”Humleblues”. 

Morgon- och kvällsandakterna vid 

flaggstången hölls av Lotta Böling och 

handlade om bön. 

På ett läger kommer också alltid den 

sista dagen, när vi måste städa och 

packa ihop våra grejer och åka hem. 

Patrik Wallin 

och Amanda 

Stenmark bjuder 

på sketch av 

den kladdigare 

sorten. 

skall trivas”, och det gjorde vi 

nog. 

Nu är det bara lite mer än 300 

dagar till nästa äventyrsläger! 

Jiihaa! 

TOMAS KNUTS 

(text&foto) 

Cajsa utforskar labyrinten tillsammans med 

farmor Birgitta. 

Ville man fly ljudet i stora tältet kunde man slå sig ner i en soffa mitt i 

skogen där en tv visade konserten i direktsändning. En intressant möjlighet 

som utnyttjades rätt flitigt av en del. 

Till avslutningen på tordag kom många 

föräldrar och syskon och deltog i vår 

avslutningssamling. Barnen fick visa 

vad de hade gjort och berätta om vad 

de hade lärt sig. 

Det var ett lyckat läger med glada 

barn, bra undervisning, fint väder, god 

anda, mycket skoj och en smula bus 

samt en beundransvärd insats från alla 

ledare, vilket allt tillsammans utgör ett 

minne för livet. 

CAROLINE SÖDERGÅRD-HAHN 

(Lägret hölls 26-29 juni. Pga. olyckliga 

omständigheter har fotografierna 

förkommit.)

Krönikan 

Den dag Tyra fyllde två 

år fi ck hon en uppenbarelse. 

Om den var från 

Herren eller Hindraren 1 

vet vi inte. Det kan ha 

varit som för Magdalena från Forsby, 

hon som brukade hjälpa folk med 

att tippa och som inte sällan tippade 

rätt. Hon hade den gåvan. Magda 

steg upp under ett vittnesbördsmöte 

i Betania… eller Elim – jag minns 

inte så noga – och sade: ”tå sa Gud ti 

me… eller var é jäävuln… ja tror noo 

att é va Gud… men he kuna ha vari 

jäävuln… nå hu som helst… så tè sa á”. 

För Magda spelade det ingen roll vem 

som sade det som sades. Inte heller 

för Tyra vårt yngsta barnbarn. Den 

25 maj fyllde hon två år. Den dagen 

yttrade hon något hon aldrig sagt förut 

och inte heller efteråt. Hon upprepade 

gång på gång: ”fattig dör jag här”. 

Oavsett ingivelsens källa innehöll 

den sanningen att vi inte kan ta med 

oss något när vi dör. Inte heller kan 

vi komma tillbaka för att titta på 

vad vi åstadkommit. All vår möda är 

likt dimman, allt blott ett fl ängande 

efter vind. Människans dagar är plågsamma, 

krångelfyllda är hennes värv, 

säger Salomo. Då såg jag, säger han, 

att det för människan inte fi nns något 

som överträffar glädjen i själva arbetet, 

ty detta är hennes del. Nakna 

kastas vi på jorden för att, som Plinius 

den äldre säger det, ”snyfta och gråta”. 

Dan Andersson skaldar om bleka 

mödrar som föder oss till en vild och 

evig längtan och om att vårt första 

jämmerljud stiger ur bekymrens födselvånda. 

På berg och slätter slängs vi 

för att tumla om och leka, och vi leker 

älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. 

Detta är vår del. Så är det när det är 

som bäst. Så är det att älska. 

I kvällningen efter en av sommarens 

hetaste dagar, då när dagen 

begynte svalkas, glödklotet anträdde 

b 

Kulsprutan 

En ny lekbok av Johan och Kristina 

Reftel har kommit ut. Den 

innehåller 180 lekar för olika 

åldrar. Här fi nns utelekar, inomhus 

lekar både för gymnastiksal 

och vanliga rum, ja till och med 

för mycket små utrymmen. En del 

tränar speciellt sociala färdigheter 

och kan på så sätt ge upphov 

till samtal i gruppen. Boken är 

liten och mycket bra. Instruktionerna 

är lätta att förstå. Du ser 

genast ålder, utrymme, material 

och tid för lekarna. De fl esta lekar 

känns fräscha och nya. Så antyder 

de variationer man kan ha. 

Varje ledare borde ha en egen 

och kunna göra anteckningar. 

Den här boken underlättar för 

den som vecka efter vecka skall 

ha ansvar i en barngrupp. 

Johan och Kristina Reftel 

KULSPRUTAN 

Argument 

HJ 

Själavård vid 

köksbordet 

Esbjörn Hagbergs bok har 

kommit ut igen. Den handlar om 

att vi skall fi nnas till för varandra, 

speciellt när det blir problem. Att 

få hjälp av någon utbildad person 

Återlöst 

” 

Den 25 maj fyllde hon två 

år. Den dagen yttrade hon 

något hon aldrig sagt förut 

och inte heller efteråt. Hon 

upprepade gång på gång: 

”fattig dör jag här”. 

sin färd ner i det skimrande havet 

och skuggorna veknade, hörde jag 

en porlande frisk sång som genom 

sin oavsiktlighet vida överträffade 

sirenernas. Likt Paulus såg jag ingenting, 

bländad som jag var av solen 

och speglingarna på vattnet, men 

rösterna hörde jag och orden kunde 

jag urskilja. 

”108 kittlar med ris på vår spis 

108 kittlar med ris 

och blir jag sugen på ris möjligtvis 

så har vi ris på vår spis”. 

”My Girl” höll på att angöra hemhamnen. 

Maria, 9 år, och hennes 

kompis Alexandra satt på fördäck och 

sjöng för full hals. De hade börjat med 

1 kittel. Nu var antalet 108. Så länge 

tar det att åka från Gamla Hamn till 

Furuholmen. 

”My Girl” är 76 år gammal, en 

motoryacht i mahogny med förkajuta 

och akterruff. I förtiofem år var hon 

förlorad, blott en legend. 

I december 2005 återlöstes hon och 

i maj 2006 kom hon hem. 

Bror Schauman, direktör för Schaumanbolagen, 

lät bygga ”My Girl”. 

Hon levererades och sjösattes i juni 

1930. I augusti samma år drabbades 

kan ibland bjuda emot. 

Men vem uppskattar 

inte en medmänniska 

som ”lägger örat till”. 

Det kan vara bra att 

få lite råd för att förstå 

sig själv och andra. Det 

är just det som det fi nns 

gott om i ”Själavård vid 

köksbordet”. 

Hagberg talar om att 

vara beroende av Gud. 

”Stundtals möter 

vi människor som ser 

som sin uppgift att bära 

både sig själv, sina närmaste, 

världens nöd och Gud själv 

på sina axlar. Ofta är de förtvivlat 

trötta, tillintetgjorda i en tillvaro 

som bara är ouppnåeliga krav. 

Inte minst för dem är tanken på 

att vara beroende både svår och 

ljuvlig. Beroendet är lika viktigt 

som förmågan till självständighet. 

Bara den som kan växla 

mellan polerna kan också växa. 

Jag bärs, utan att till varje pris 

själv bära.” 

Det handlar om att vara medvandrare 

i tron. Boken är mycket 

bra. Läs den nu om du inte har 

gjort det förr. 

Esbjörn Hagberg 

SJÄLAVÅRD VID KÖKS- 

BORDET 


HJ 

Sökord: 

Lärjunge 


Roger Wingren 

han av en häftig sjukdomsattack och 

dog. Ivar Nars, som senare kom att 

bli min svärfar, köpte båten av Bror 

Schaumans änka Agda. 

Jag minns ”My Girl” från mina tidigaste 

barndomsår. Den låg skinande 

mörkt rödbrun med glänsande beslag 

på redden utanför Furuholmen, där vi 

nu bor sedan 1975. Familjerna Nars 

och Wingren var goda vänner och jag 

kommer ihåg fl era resor till Mässkär 

och Hälsingören. 1946 var hon del av 

den konvoj som förde Betaniakören 

på den famösa resan till Umeå. Ivar 

var då, som alltid, båtens kapten, men 

båten sköttes oklanderligt av sönerna 

Karl-Erik och Sven-Olof. 

Sven föddes med en vild och 

evig längtan. Min vän Ole Jakobsson 

som var hans lärare i folkskolan, 

beskrev honom som en stor affärstalang, 

rikt socialt begåvad och försedd 

med starka ledaregenskaper. Jag 

minns att alla ville vara på Svens sida 

under rasternas snöbollskrig i Lagmans 

skola, eftersom detta betydde 

seger. Till skolan kom han med motorcykel. 

Lillasyster Maj-Lis hoppade på 

genast de var utom synhåll för mor 

Ellys vakande blickar. Det fanns inte 

den tävling i motorsport som han inte 

deltog i; från Helsingfors körde han 

långt under fem timmar på krokiga 

och dammiga vägar. Sven utmanade 

ständigt sitt öde, men han var alltid 

nära till skrattet och han visslade 

för det mesta när han klev upp längs 

kökstrappan på Alholmsgatan 7. Maj- 

Lis säger att hon aldrig sett honom 

ledsen. 

Den 26 juli 1955 begav sig Sven 

på en fi skefärd med några kamrater. 

Hela förmiddagen hade han på 

Furuholmen sjungit en av de sånger 

som var populära på 50-talet då de 

eskatologiska frågorna stod högt på 

dagordningen: ”Jag skall igenkänna 

Knut Tveitereids senaste bok är 

lika bra som hans första, Minutbibeln. 

Han lyckas plocka fram 

bibelord och ge dem ett nytt 

ljus. Lärjungaskapets livsviktiga 

egenskaper lyfts fram. Starkast 

upplever jag betoningen i följande 

kapitel: 

– Lärjungar är som folk är 

mest 

– Lärjungar håller ihop 

– Lärjungar betalar ett pris. 

Tänk vad roligt Jesus och hans 

lärjungar måste ha haft under 

sin treåriga vandring. Unga män 

fulla av liv. När de väl lärt känna 

varandras egenheter måste det 

ha funnits en skojfrisk gemenskap. 

När de var tillräckligt trötta 

honom på de spikmärkta såren i hans 

hand”. Ännu vid Svinören vinkade 

han åt sin familj och sin fästmö Leila 

som stod på bryggan. Det blev hans 

sista resa med ”My Girl”. Tidigt på 

morgonen den 27 juli slöt sig havet 

runt honom och släckte hans livstörst. 

Han blev 20 år. 

Familjen begrov honom och begav 

sig på en lång utlandsresa för att livet 

liksom skulle kunna fortsätta. ”My 

Girl” sattes i torrdocka och sjösattes 

inte förrän hon fem år senare såldes, 

försvann in i det okända och blev en 

legend. 

I september senaste år fi ck vår 

familj oförhappandes erbjudandet 

att återlösa henne. Lars Langh, som 

1960 köpte henne av Ivar, ville nu, 

när han närmar sig de nittio och inte 

längre kan hoppa till bryggan som i 

sin ungdoms dagar, sälja henne till 

någon som han trodde skulle älska och 

vårda henne som han själv gjort. Nu 

ägs hon av våra barn och deras familjer 

och deras kärlek till henne är stor. 

Hemhamnen är återigen Furuholmen 

och Mattias, 11 år, säger åt sin farmor: 

”famo, visst lever du tills du är hundra 

år… och också faffa… och visst skall 

ni alltid bo i det här huset”. 

Jordelivet är kort. Fattiga dör vi här. 

Av stoft är vi, stoft skall vi bli. Men 

under färden från den gamla hamnen 

till den nya har vi liksom ris på vår 

spis. Och i ögonblick av nåd sjungs 

aldrig hörda sånger likt fi olers ekon 

”under valv, där evigt unga barn av 

saligheten bor”. 

(Fotnot) 

1) Hindraren. På hebreiska Satan. 

Det var Hindraren som i boken om 

Job mitt ibland Guds söner trädde 

fram inför HONOM efter en av sina 

svansviftande lustvandringar över 

jorden. 

skrattade de gott åt sig själva och 

andra. Detta har jag aldrig tänkt 

på förr. 

Nog har vi alltid vetat att Jesus 

sände ut apostlarna två och två. 

Men varför tar vi inte mera 

ef ter den modellen i vårt kristna 

arbete? Två söndagsskollärare 

kan samtala om barnen, be för 

dem och dela upp uppgifterna i 

gruppen. 

Om fariséerna skrev författaren: 

”De drev sig själva för hårt, 

och de kunde inte längre unna 

andra något gott. De blev snåla 

med nåden.” 

Han talar också allvarligt om 

”balansstången arbete – vila”. 

Vi kortar av den genom att vara 

halveffektiv på arbetet och på 

ledig tid tänker vi på vad vi 

skulle ha gjort på kontoret. En 

stump är ingen balansstång. Ta 

ut svängarna. Arbeta ordentligt. 

Vila ordentligt. 

”Var förnuftig och oförnuftig 

om vartannat – bara inte samtidigt.” 

Boken kan med fördel användas 

i samtalsgrupp. 

Knut Tveitereid 

SÖKORD: LÄRJUNGE 


Ca 15 euro 

SBFK 

Annorlunda läger 

Vi blev tvungna att inhibera SBFKlägret 

”Tillsammans” som skulle ha 

ägt rum på Hummelholmen den 28-29 

juli på grund av få anmälningar. Det 

var beklagligt, men den ”afrikanska 

biten” av lägret genomfördes enligt 

planerna. Tio kvinnor från Rwanda 

eller Burundi, men bosatta i Europa, 

och några män som ”bihang” samt ett 

tiotal barn samlades under dessa dagar 

för att dela erfarenheter och fundera 

på ett nätverk för Rwandakvinnor i 

förskingringen. Ett kvinnoförbund, 

URUMULI, bildades med en styrelse 

vars kassör är Joyce Uwukunda. SBFK 

stödde denna samling både med att stå 

för lägeravgiften för några deltagare 

och barnen samt ordna med transporten 

till och från Humle. 

Höstmöte 30.9 

Nu ser vi fram emot att mötas som 

kvinnor till höstmöte i baptistkyrkan 

i Vasa lördagen den 30 september. En 

programfolder sänds ut till församlingar 

i månadsskiftet augusti-september 

och programmet sätts också ut på 

vår hemsida. 

Temat för samlingen är ”I Guds 

hand”. Malin Karlsson från Jakobstad 

kommer att tala över detta tema på 

förmiddagen. På eftermiddagen blir 

ett dramatiserat kvinnoporträtt från 

Bibeln inledningen till ett samtal om att 

vara i Guds hand. I programmet fi nns 

dessutom information, måltidsgemenskap, 

lotteri osv. 

Så, välkommen till Vasa! Dagen 

börjar med kaffe kl 10 och avslutas med 

kaffe vid 15-tiden. Avgiften för dagen 

är 17 euro. Anmälan till Mai-Britt Vehkaoja, 

Baptistkyrkan, Rådhusgatan 44, 

65100 Vasa, tfn 044-332 27 22 eller per 

e-post: mai-britt.vehkaoja@baptist.fi 

senast den 24.9. Programfoldern kan 

också beställas via henne. 

Vi ses! 

Mai-Britt Vehkaoja, ordförande 

Svenska baptisternas i Finland 

kvinnoförbund (SBFK) 

(= samarbets organ för kvinnoverksamheten 

i baptistförsamlingarna 

samt ett forum för alla kvinnor som 

önskar vara med.) 

HJ 

Från ökenfäder 

till cyberkyrka 

Bokförlaget har gett ut en översättning 

av boken ”The Story 

of Christian Spirituality”, vars 

huvudredaktör är Gordon Mursell. 

Svensk redaktör och översättare 

av den svenska utgåvan är Per 

Beskow, som också står för ett 

nyskrivet inledningskapitel och 

det avslutande kapitlet. Också i 

övrigt har en del med författarnas 

tillstånd bearbetas och nyskrivits 

i den svenska utgåvan. 

Det är en fantastisk bok och 

där fi nns en massa lättillgängliga 

fakta. Den beskriver hur kristendomen 

levts och förverkligats 

under två tusen år inom huvudtraditionerna 

i öst och väst – katolsk, 

ortodox och protestantisk. 

B Ö C K E R 

Boken är rikligt illustrerad 

vilket höjer läsupplevelsen. Det 

är inte en bok som man sträckläser. 

Däremot kan den som det 

informeras om i början användas 

på olika sätt: 

”Den kan läsas som en överblick 

över kristet liv genom historien.” 

Tidslinjerna före varje 

kapitel är här till stor hjälp för att 

ge en överblick. 

”Den kan användas som referensverk.” 

Det fi nns nämligen 

ett utförligt index över personer 

och rörelser. 

Boken kan också användas som 

ett läromedel ”på grund av sitt 

lättfattliga och åskådliga framställningssätt”. 

Sist men inte minst kan boken 

användas som källa för ”den som 

söker inspiration till ett fördjupat 

liv”. 

Det här är en bok som borde 

kunna få läsare från alla olika 

kristna läger. Där fi nns mycket 

stoff för hjärta och tanke. 

Bokens är 383 sidor och kostar 

ca 383 kronor, eller ca 42 euro. 

Per Beskow, svensk redaktör 

och översättare 

KRISTEN SPIRITUALITET. 

Från ökenfäder till cyberkyrka 

Bokförlaget Libris, 2006 

S-G L

10 

Döda 

Vår älskade 

Ingeborg Katarina 

Smeds 

f. Sund 

* 17.4. 1913 Purmo 

† 16.7. 2006 

I ljust och tacksamt minne bevarad 

Börje 

Ulla o. Bengt 

Rakel o. Rune 

Helena 

barnbarn o. barnbarnsbarn 

syster, släkt o. vänner 

Esse baptistförsamling 

Gud märker när stegen blir tunga 

och trötta de älskades drag 

Han varsnar när krafterna svika 

och hjärtat slår mattare slag 

Då öppnar han kärleksfullt famnen 

och låter dem somna i frid. 

Tack kära farmor, mormor o. gammelfarmor 

för allt 

Begravningshögtiden har hållits den 21.7.2006 

i Esse baptistkyrka. 

Till moster Helmi 

Björklunds minne 

Helmi betyder pärla, och du var 

en. Du var moster, inte till mig 

utan till Boris. Dessutom gift 

med hans farbror Axel. Således 

dubbelt släkt. Boris hade sitt 

andra hem hos dig och Axel, både 

i Paljak och i Jakobstad. Ganska 

snabbt efter det vi börjat sällskapa 

skulle vi hälsa på hos er. Jag 

tror jag blev “godkänd”. Helmi du 

var en vän, en medmänniska och 

en själavårdare. Jag är glad att jag 

sa det till dig vad du betydde för 

Boris och mig. 

Jani Edström om 

den baptistiska 

musiktraditionen 

Under tre kvällsandakter i 

september (12/9, 19/9 och 

26/9) kommer Jani Edström 

att fördjupa sig i ”Baptistmissionens 

musiktradition”. 

– Så mycket fördjupning 

hinner man förstås inte med 

på tre korta andakter. Det blir 

mest att skrapa lite på ytan. 

Men jag ska ändå försöka ge 

en så heltäckande bild som 

det är möjligt på den korta tid 

det är fråga om, säger han. 

En självklar ingrediens är 

de svarta kyrkornas gospelmusik. 

Där nämner han 

Thomas Dorseys ”Precious 

Lord” som ett tänkbart 

låtval. 

En helt annan tradition i 

det här sammanhanget är den 

som Einar Ekberg representerar 

och Jani räknar med 

att denne gigant också ska 

Sista året kom du att tillbringa 

på Björkbacka åldringshem. Du 

var ganska svag och bräcklig men 

du fick tjäna som själavårdare för 

både personal och åldringar. 

Du var rik på vänner och det 

framkom under begravningshögtiden. 

Jag ser framför mig ett fotografi 

som hänger på väggen i Komossa 

bönehus. Du står omgiven av 

barn, delar med dig av något gott 

av minerna att döma. Sådan var 

du, du delade med dig av det du 

hade och blev bara rikare. 

Med orden “Du skall ha tack 

för att du ringde” avslutade du 

alltid telefonsamtalen. Du ville 

gärna följa med vad som hände 

ute i församlingarna. Pilgrimsvandringen 

blev något med det 

sista du bar i dina förböner och 

gladde dig över. 

Vi saknar dig som familj och 

har blivit en förebedjare fattigare, 

likaså arbetet i Komossa bönehus 

som du var med och byggde och 

arbetade för. 

Vi tackar Gud för den du var 

och minns dig med stor tacksamhet. 

Anna-Lisa Björklund 

Jani Edström fördjupar sig 

i september i den baptistiska 

musiktraditionen. 

rymmas med i ett program. 

– Annat jag säkert kommer 

att beröra är sångboken 

Psalmer och Sånger. Och så 

finns det förstås en hel del 

nyare artister och sångare 

som man gärna skulle lyfta 

fram. (PES) 

Radio Vega kl 19.20 

tre tisdagar i rad: 

12/9, 19/9 och 26/9. 

r 

Kl 6.55 

AUGUSTI 

25 Tangenttankar. 

Björn Vikström 

26 Sofia Torvalds (repris) 

28 Henric Schmidt 

29 Anders Laxell 

30 Henrik Perret 

31 Gustav Björkstrand 

Kl 8.53 

25 Elsa Tenhonen 

26 Familjeandakt. Lars 

Collmar läser ur sin bok 

Helga Hund i Egypten 

28 Henrik Schmidt 




Kl 19.20 

25 Tomas Klemets 

27 Självprövning. Textläsare: 

Elsa Tenhonen och 

Staffan Söderlund. 

28 Henric Schmidt 




Kl 6.55 

SEPTEMBER 

1 Helene Liljeström 

2 Pamela Granskog 

(repris) 

4 Bo-Göran Åstrand 

5 Martin Fagerudd 

6-8 Claus Terlinden 

9 Pamela Granskog 

(repris) 

11 Veckans psalm. 

Jan-Erik Lindqvist 

12 Mikael Lidman 

13 Kaj-Mikael Wredlund 

14 Marica Enlund 

15 Tangentbordstankar. 

Björn Vikström 

16 Claus Terlinden (repris) 

18 Veckans psalm. 

Jan-Erik Lindqvist 

19 Catarina Olin 

20 Christer Laurén 

21 Kaj-Mikael Wredlund 


Samma koncept 

– men ny tid 

Den andliga önskekonserten 

”Tack och lov” är en riktig långkörare 

i radion. Programmet har 

producerats i närmare 20 år och 

har haft tre programvärdar. Den 

som gett önskekonserten dess 

profil och varit programvärd de 

flesta av de år som önskekonserten 

funnits till är Stefan Härus. 

– Jag har inte genom åren sett 

några större orsaker att förändra 

varken innehåll eller koncept, 

säger han. Det är dessutom ganska 

svårt att forma en önskekonsert 

eftersom programmet bygger 

på musikönskemål. Men det jag 

gjort genom åren är att jag varje 

vecka presenterar en ny skiva. På 

det sättet får jag in ny musik i ett 

program som annars lätt tenderar 

bli ett program med enbart gamla 

godingar och klassiker. På det 

sättet får också lyssnarna nys 

om skivnyheter som de senare 

kanske rentav vill höra mera ur. 

Resultatet blir en levande, mångsidig 

önskekonsert. 

En annan sak som då och då ger 

lite mera liv åt önskekonserten är 

de intervjuer som programvärden 

gör med skivinspelande artister 

och folk engagerade inom andlig 

musik. Stefan Härus har tidigare 

intervjuat t.ex. visprästen 

Lars Åke Lundberg och gospelsångerskan 

Cyndee Peters från 

Sverige, den judiske musikern 

Hillel Tokazier från Finland och 

den populära gospelsångaren 

Michael W. Smith från USA för 

att nämna några. 

Också för övrigt försöker 

Stefan Härus vara mångsidig i 

det han spelar. Alla önskemål 

beaktas och han är mån om att få 

22 Catharina Englund 


Kl 8.53 







6-8 Tor-Erik Store 




11-15 I Guds ögon. Lucas 

Snellman 


18 Ortodox morgonbön. 

Heikki Huttunen 

19 Karolin Högberg 

20 Gita Lindgren (repris) 

21 Lilian Lytz 

22 Nanna Rosengård 




Kl 19.20 


3 Jesus vår helare. Textläsare: 





6-8 Gunnar Weckström 

10 Vår nästa. Textläsare: 

Elsa Tenhonen och Staffan 

Söderlund. 

11 Sinikka Rökman (repris) 

12 Baptistmissionens musiktradition. 

Jan Edström 

13 Lilian Lytz 

14 Maria Sten 

15 Jan-Erik Nyman 

17 Tacksamhet. Textläsare: 



18 Håkan Hellberg (repris) 

19 Baptistmissionens musiktradition. 

Jan Edström 

20 Nanna Rosengård 

21 Karolin Högberg 

22 Jan-Erik Nyman 

24 Guds omsorg. Textlä- 

MST-ARKIV (FOTO: PES 

Stefan Härus vill gärna att ”Tack 

och lov” blir ett program med 

musikalisk bredd. 

med andlig musik ur ett så brett 

spektrum som möjligt: 

– Jag brukar säga att ingen 

önskekonsert är så bred, om vi 

talar musikstilar. I ”Tack och lov” 

kan man höra psalmer i traditionell 

stil, svart gospel, jazz, visor 

och till och med andliga sånger i 

spelmansversion ibland. 

Tack och lov, måndag 9.10- 

10.00 (repris sön 21.10-22.00) 

R A D I O S P A L T E N 

sare: Elsa Tenhonen och 


GUDSTJÄNSTER 

Söndagen den 27 augusti kl 

13.03. Gudstjänst med Helsingfors 

svenska baptistförsamling. 

Predikan: Anna Kaca och Jan 

Edström. Mötesledare: Ann-Lois 

Edström. Sång och musik: Frank 

Isaksson, sång och gitarr, David 

Lillqvist, trummor och sång, Jan 

Edström, trumpet och sång. 

Söndagen den 3 september 

kl 13.03. Gudstjänst med Snappertuna 

församling. Predikant: 

Pentti Raunio. 


kl 13.03. Gudstjänst med Vasa 

missionsförsamling. Predikant: 

Anders Blomberg. Mötesledare: 

Lotten Nylund. Organist: Johan 

Östman. Sång: församlingens 

lovsångsgrupp samt Michaela 

Granholm och Carina Andersson. 


kl 13.03. Gudstjänst med Kimito 

församling. Predikant: Pertti 

Nieminen. 


kl 13.03. Gudstjänst med Hammarlands 

församling. Predikant: 

Gunnevi Styrström. 

TV: Spelmannens aftonbön 

från Tackjärnsgjuteriet 

Dragsfjärds och Korsholms 

församlingar firar gudstjänst 

till spelmansmusik. Gudstjänsten 

hålls i det gamla 

tackjärnsgjuteriet i Dalsbruk. 

Predikant Margareta 

Puiras, liturg Björn Vikström. 

Kammarkören Psallite med 

Camilla Brunell som solist och 

en stråkkvartett. Musikalisk 

ledare Rainer Holmgård. 

Regi: Leif Lindgren. 

Gudstjänsten bandades i 

Dalsbruk den 6.8.06 

FST/TV1 03.09.06 kl 12:00 

SALT: 

Förtroende och 

biskopsfarväl 

Livsåskådningsprogrammet 

SALT sänds i FST och TV1 

vissa söndagar kl 17.15. 

Den 27 augusti är temat ”Förtroende”. 

Gäst är Hans Sällström 

och programledare Maria 

Sundblom. 

”Det handlar om förtroende 

och att vara beroende. Du har 

säkert hört storyn förr, men 

Hasse har knappt berättat den 

för någon. Den är för svart för 

det, men hans svarta kan bli 

någons annans ljus. Det tror han 

själv och det tror vi. Livet är 

svartvitt. Precis som SALT.” 

I SALT söndagen den 17.9 kl 

17.15 är biskop Erik Vikström 

gäst hos Maria Sundblom. 

”Det här är ett hejdå-program. 

Det är en farvälvinkning med 

kräklan och en ’jag skulle vilja 

tacka’-show. Men mellan brinnande 

bibelläsning och basmättad 

psalm ryms också lite 

J U B I L A R E R 

KARL JANSSON, medlem av 

Närpes baptistförsamling, fyller 

94 år den 18 september. 

DOLLY ERIKSSON, medlem 

av Helsingfors baptistförsamling, 

fyller 85 år den 15 

september. 

NILS PETTERSSON, medlem 

av Esse baptistförsamling, fyller 

75 år den 30 augusti. 

LISSEN AURÉN, medlem av 

Närpes baptistförsamling, fyller 

75 år den 19 september. 

DANIEL ÖSTERBLAD, 

medlem av Vörå frikyrkoförsamling, 

fyller 65 år den 28 

augusti. 

STEN DRIFELL, medlem av 

Munsala baptistförsamling, 

fyller 50 år den 3 september. 

OVE BJÖRK, medlem av 

Jakobstads baptistförsamling, 

fyller 50 år den 19 september. 

Johanna 

(f. Liljeström) 

och 

Tommy Lundman 

Ulrika Eleonora kyrka 

Kristinestad 22.07.2006 

Vigselförrättare 

Magnus Mikander 

Finlands svenska baptistmission rf 

Rådhusgatan 44 K 5, Vasa, Finland. Postadress: PB 54, 65101 VASA. www.baptist.fi 

Telefon: 06-346 4500. Telefax: 06-346 4510 (telefontider vardagar 9-12), e-post: fsb@baptist.fi 

Bankkonton: 

FSB (Mission i Finland, Internationell mission, Missionsstandaret, SBFK, Understödskassan): 

Vörå Sb 497111-213391; Nordea 228218-61965; Sampo 800012-252311. 

SBFU: Vörå Sb 497111-213409; Nordea 228221-6569; Sampo 800016-551999. 

Missionsföreståndare: Nils Erik Vikström, 06-346 4511, 050-323 6188, nila@baptist.fi 

Ekonomisekreterare: Henry Månsus, hemtfn 06-383 5620, mobiltfn 050-520 3245. 

Missionsstyrelsens ordförande: Erik Liljeström, Skidstuguvägen 5, 66600 Vörå, tfn 050- 

527 5042, tfn/fax 06-383 2142, e-post: erik.liljestrom@netikka.fi 

SBFU: ordförande Daniel Victorzon, tfn 0500-567801 daniel.victorzon@baptist.fi 

ungdomssekreterare: Caroline Södergård-Hahn, 06-346 4515, 050-5426719 

j 

Ett varmt tack för all 

uppvaktning i samband med 

min 60-årsdag. Det värmde. 

Presenten blir att i Paulus 

och Johannes fotspår besöka 

Aten och Patmos. Tack! 

Leif-Erik Holmqvist 

v 

V I G D A 


Erik Vikström, mångårig 

biskop i Borgå stift, gästar 

programmet SALT den 17/9. 

Bilden är från biskopens besök 

på FSB:s konferens i somras. 

förlåt och funderingar kring om 

biskopar hör Guds röst bättre 

än andra och om Gud inte vill 

att tjejer lever med tjejer och 

om makten gör en fulare än vad 

man egentligen är. Erik Vikström 

har varit biskop i Borgå 

stift i 24 år.”

Kort tal vid Maria Ekqvists 

grav på gamla begravningsplanen 

i Jakobstad i samband 

med baptisternas 150-årsjubileum. 

Maria Ekqvist föddes i 

Åbo 15.12.1835. Hon 

flyttade med prosten 

Heikels familj, som hon var i 

tjänst hos, till Pedersöre. Där 


Varmt för kropp och själ på Stundars 

Det är alltid lika spännande, det 

där med vädret. Inte minst för 

dem som arrangerar sommarsamlingar 

av olika slag under 

bar himmel. Har man då kallat 

på utländska artister och grupper 

långväga ifrån, ja, då gäller 

det att brinna för evenemanget 

men ha is i magen. Räknar man 

med en publik på flera hundra, 

kanske tusen, är vädret självklart 

en viktig faktor. Tänk om regnet 

”står som spön i backen” den 

dagen. Då stannar en del hemma. 

Eller om solen hotar att grilla 

åhörarna. Då blir dragningen till 

”skären” kanske för stark. 

Kristen sång på Stundars hör 

till de evenemang som under trettiotvå 

års tid har upplevt variationerna 

i väderleken. I år förutsåg 

väderrapporten 26 grader i skuggan 

den 8-9 juli. Det betydde 

stekande sol på Stundars. Men 

folket kom. En del hade nog prioriterat 

sommarstugans svalka. 

Deltagarna var något färre än 

tidigare år. Många sökte sig under 

trädens skugga undan den brännande 

solen. 

Men också ”nådens sol” lyste 

lika klart. Sångerna, vittnesbörden 

och predikan pekade alla 

Manskören Adams från Nyland med sin dirigent Eivor Norrbäck. 

på den nåd som finns hos Jesus 

Kristus. 

Mikael Järlestrand, välkänd 

och uppskattad sångare från Sverige, 

framhöll i en intervju att det 

är lätt för musiker och konstnärer 

Söndagsskolelever ända från 

1920-talet samlades i Petalax 

Söndagen före midsommar hade tidigare 

söndagsskolelever inbjudits till en 

”nostalgiträff” i Åmossa baptistkapell i 

Petalax. Församlingen bildades år 1882 

men redan tre år innan hade söndagsskolverksamhet 

inletts. Idén har funnits 

några år att man skulle inbjuda forna 

elever till en samling och nu förverkligades 

den. Träffen samlade 64 personer av 

vilka flera hade gått i söndagsskola redan 

på 1920-talet. Publiken sjöng gamla 

söndagsskolsånger med liv och lust. Två 

speciella gästtalare var inbjudna: Helfrid 

Nylund och Karl-Erik Storsjö. 

Pastorsparet Helfrid och Gunnar 

Nylund verkade i församlingen från år 

1956 till slutet av år 1960. Helfrid var en 

omtyckt söndagsskollärare som satsade 

speciellt på sång. Hon höll också en 

gitarrkurs för intresserade söndagsskolelever. 

Helfrid är sedan länge bosatt i Sverige, 

där hennes man omkom i en bilolycka för 

närmare trettio år sedan. Hon berättade 

om Guds omsorg i sitt liv, speciellt under 

den senaste vintern då hon prövats av 

sjukdom. 

Den andra gästen, Karl-Erik Storsjö, 

en bygdens son och tidigare söndagsskolelev 

och junior i församlingen, höll 

tal som varvades med sång av publiken 

till pianoackompanjemang av hans fru 

Margareta som är kantor. 

Programmet innehöll också en intervju 

med Sally Carling, som varit elev samt 

lärare i cirka femtio år. Ellen Karlsson 

berättade söndagsskolminnen och 

läste en dikt. Max Söderberg ledde den 

givande kvällen och Benita Lidman spelade 

till den unisona sången samt sjöng 

sången ”I Herrens händer” tillsammans 

med Helfrid. 

Ebba Carling hade ordnat en utställning 

av både äldre och nyare söndagsskolmateriel. 

Där fanns söndagsskoltidningar 

ända från år 1908 samt premier 

räknades hon som en familjemedlem 

Maria döptes som 33-åring 

den 14.7.1869 på bekännelse av 

sin tro på Jesus Kristus. Hon 

döptes som den första baptisten 

på Finlands fastland. Dopet 

skedde vid Heikels sommarställe 

i Jakobstad, ute vid Stora 

Lysarholmen. Det sägs att åskådarna 

rördes till tårar vid tillfäl- 

att bli självupptagna. 

– Jag vill ha min identitet i att 

jag är en Jesu lärjunge, framhöll 

han. Och det upplevde man i hans 

sånger. Med de gåvor han äger i 

sina röstresurser – den mäktiga 

Pionjärerna uppvaktades vid jubileet 

Bo-Sanfrid 

Höglund 

(tv) och 

Nils Erik 

Vikström 

vid Maria 

Ekqvists 

grav. 

Ekqvist var 

den första 

som på Finlandsfastland 

döptes 

med det 

baptistiska 

dopet. Det 

skedde i juli 

1869. 

let. Vid samma tillfälle döptes 

också Petter Stormåns. 

Petter Stormåns i Forsby 

byggde en våning till på sitt hus 

för att bereda plats för möten 

och skola. I detta hus startade 

Maria Ekqvist sin vardagsskola 

1873-83. År 1883 flyttade hon 

till Nystad. 

I samband med skolan öppnade 

Ekqvist också en läsesal 

för allmänheten där det fanns 

böcker och tidningar för ungdomen. 

Maria fick också ansvaret för 

den söndagsskola som startades 

ungefär samtidigt med vardagsskolan 

i Forsby. Hon startade 

till och med skolning för medhjälparna 

i söndagsskolan när 

det gällde textutläggning och 

andra saker. 

Vi tackar Gud idag när vi 

tänker på Maria Ekqvists banbrytande 

gärning vid baptistmens 

genombrott i Finland. 

Nils Erik Vikström 

(Fakta hämtade ur Nils 

Näsmans doktorsavhandling) 

FOTO: ROY HOLMLUND 

och samtidigt mjuka och varma 

tenorstämman, skulle det ligga 

nära till hands att framhäva sig 

själv. Men han vill vara en lärjunge. 

Det är nåd. 

Manskören Adams från Nyland 

En del av den utställning som Ebba Carling sammanställt. 

och undervisningsmateriel av olika slag. 

Utställningen tilldrog sig publikens 

intresse. En rejält tilltagen serverings- 

var en benådad sånggrupp som 

med liv och lust inspirerat sjöng 

ut sitt nådefulla budskap under 

Eivor Norrbäcks ledning. 

En fin kontrast till den grånade 

manskören var tonårsflickan 

Nicolina Koskinen som sjöng 

under lördagskvällens samling. 

Hennes band bestod av pappan 

Tomas, Sofia Lindgren, Robert 

Granholm och Sune Söderlund. 

Talare under helgen var prästen 

Boris Salo från Jakobstad. 

– Vi är kallade att vara kärlekens 

ambassadörer, betonade 

han starkt. Osjälvisk kärlek är 

inte omöjlig i vår tid. Vi kan inte 

tvinga fram den men vi har en 

källa att ösa ur: Jesu kärlek. 

Publiken fick under helgen 

också visa sin osjälviska kärlek 

genom att offra till Hoppets stjärnas 

projekt ”Du är inte ensam”, 

som är ett hjälparbete bland 

ensamstående mammor i S:t 

Petersburg, och till ett barnhem 

i Kenya. Insamlingarna steg till 

4 342 euro. 

Både fysisk och andlig värme 

präglade Kristen sång på Stundars 

i år. 

ROY HOLMLUND 

paus i mitten av kvällen bidrog till den 

goda sociala samvaron. 

MAX SÖDERBERG 


Erik Liljeström står i beråd att lägga ner en krans vid Anders Niss grav. 

Förutom vid Niss och Ekqvists gravar gjordes även uppvaktningar vid 

Johan Inborrs och Petter Stormåns gravar. 

Vi ber 

för andra 

baptistsamfund 

28 aug – 3 sept 

Förbundet för 

evangelikala baptister 

i Spanien 

Statistiska fakta 

Antal församlingar: 88 

Totala antalet församlingsmedlemmar: 

9 547 

Ordförande: Pablo Simarro 

Generalsekreterare: Manuel 

Sarrias Martinez. 

Be för: 

– baptistsamfundets arbete 

och vittnesbörd. 

4 – 10 september 

5 september, IBTS: Inledningsgudstjänst 

inför det 58:e 

akademiska läsåret. 

Internationella 

teologiska 

baptistseminariet 

Rektor: Pastor Keith G 

Jones. 

Be för: 

– rektorn, rektoratet och 

det akademiska teamet och 

deras familjer 

– professorerna, forskarna 

och föreläsarna 

– studenterna i deras olika 

studier och program 

– personalmedlemmarna 

– andra som bor på området 

– volontärerna 

– medlemmarna i de olika 

styrelserna. 


Uzbekistanska 

baptistsamfundet 

Generalsekreterare: Pavel 

Peychev. 

Be för: 




22-23 september, InterAct: 

Styrelsemöte med behandling 

av internationella frågor. 


evangelikala kristnabaptister 

i Ryssland 


Antal församlingar: 1 309 + 

566 grupper 


80 000 

Ordförande: Yuri Sipko 

Vice ordförande: Peter 

Mitskevich. 

Be för: 




baptistförsamlingarna 

i republiken Slovenien 


Antal församlingar: 7 


160 

Ordförande: Misko Canji 

Generalsekreterare: Daniel 

Hamp. 

Be för: 

- baptistsamfundets arbete 


Tänk gärna på Finlands 

svenska baptistsamfund 

och Missionsstandaret då 

du skriver ditt testamente. 

Tfn 06-346 4500.

Jubileumsresa till den första 

baptistiska dopplatsen på Föglö, Åland 

Som ett led i de olika evenemang 

som Finlands svenska 

baptistmission detta år 

anordnar till minne av att det 

gått 150 år sedan baptismen 

kom till Finland gjordes 11-13 augusti 

en bussresa till Åland. Ett fyrtiotal 

resenärer från olika håll i Österbotten 

fyllde bussen. De som ville hade också 

tillfälle att vara med på ett par möten i 

Ålandskonferensen, missionskyrkans 

och pingstkyrkans gemensamma konferens 

med gamla anor. Till stor hjälp 

med de praktiska researrangemangen 

i Mariehamn var missionsförsamlingens 

pastor, Seth Jacobson. 

På lördagen besöktes Föglö och platsen 

för det första baptistiska dopet i 

Finland år 1856. År 1956 restes där ett 

minnesmärke och det var nu platsen 

för den jubileumsgudstjänst som hölls 

med korta anföranden av missionsstyrelsens 

ordförande Erik Liljeström, 

missionsföreståndare Nils Erik Vikström, 

pastor Rafael Edström, pastor 

och reseledare Mikael Lidman och 

de lokala värdarna Seth Jacobson och 

Charles Hemmingsson. Det är på den 

sistnämndas mark som minnesmärket 

är rest. Vikström lade ner en blombukett 

vid minnesmärket, som brukligt är 

vid sådana här tillfällen. 

Med på mötet var också närmare ett 

dussintal ålänningar. Och från Västerhankmo 

kom Gideon och Ragnhild 

Enholm på egen hand med husbil! 

Det var Rafael Edström, Max Söderberg 

och Roy Holmlund som på vårvintern 

1956 reste till Föglö för att bestämma 

var minnesmärket skulle placeras. 

– Vi steg av Sverigebåten utanför 

Föglö, direkt på isen, berättade 

Edström. (På grund av isläget kunde 

båten nämligen inte lägga till vid 

kajen.) Sen gick den fortsatta färden 

hit ut till Finholma med taxi. 

Både Edström och Lidman gav korta 

historiska tillbakablickar från den här 

tiden då Carl Justus Möllersvärd kom 

från Sverige för att predika ordet för 

Sensommaråkern 

och ljuset 

ålänningarna. 

– Nu är vi åter här på den plats som 

betytt oerhört mycket och påverkat 

hela vårt land, sade Lidman. Charles 

Hemmingsson gör väldigt god reklam 

för detta ställe. 

– År 1854 samlades de evangelisklutherska 

prästerna på Föglö för att 

diskutera det andliga läget, berättade 

Lidman. Det var framför allt den 

utbredda alkoholismen som bekymrade. 

Prästerna vände sig till den 

Evangeliska Alliansen i Sverige och 

bad dem sända någon därifrån för att 

på Åland predika livets ord. 

Den person som skickades till Föglö 

var alltså Carl Justus Möllersvärd, som 

blivit döpt på baptistiskt vis i Amerika 

året innan. Då han kom till Föglö var 

han knappt 22 år. Hans tid på Åland 

kom på grund av motståndet och de 

Solen spelar på väggen i mitt rum. Ljusleken passar så bra 

ihop med de brodyrmönstrade långgardinerna och den 

friska spirean. På väggen hänger en tavla med sensommarfärger. 

Det är en avbärgad åker där halmbalarna finns kvar. I 

bakgrunden ser man en ladugård och ett boningshus. När solen 

vandrar över tavlan får den en varm lyster. Jag målade den med 

tanken: Vi måste lära oss att älska det rationella. Balar kan väl 

vara lika fina som höstörar. Träffade Maj-Gret i måndags och 

hon sade att hon älskar plastsaker. Alltid när hon gör en resa 

kommer hon hem med ett plastföremål. 

Om en annan av mina akvareller sade läraren ”bonderomantik”. 

Men jag anser inte att jag är romantisk när det gäller 

jordbruksarbetet. Jag minns ännu hur det kändes när taggarna 

från rödplister sargade fingrarna när vi band sädesskärvarna vid 

Konemåsa. Djupt inom mig finns spår av de arbetsmoment vi 

utförde på jordbruket. Jag njuter när jag ser ett nysått fält. När 

dagen ser ut att bytas mot en frostnatt känner jag vånda. 

När jag ser en mulldoftande åker tänker jag på orden Jakob 

Tegengren skriver: 

Jag träder nu på trappans sten, 

min håg är ljus och lätt. 

Framför mig ligger morgnad ren, 

min hembygds vida slätt 

Vid Strandjälo hade man sått korn. Jag minns en sval höstkväll 

när säden var bärgad och skylarna uppresta. Barnen från 

de fyra gårdarna var där och lekte kurragömma mellan skylarna. 

De nötta tygskorna gjorde att man inte kände den vassa 

stubbåkern. Vi hade så roligt. Senare plöjde far med hästar. 

Höstplöjda åkrar är min bästa bild av vila. Vilket annat område 

inom arbetslivet är så beroende av årsrytmen och naturförhållanden? 

Jo, fiskarens vardag. 

Den andra tavlan som hänger i solens ljus är en flicka i rutig 

klänning. Hennes blick speglar en glad självkänsla. Hennes 

blick är fast, ansiktet harmoniskt och hållningen talar om trygg- 

rådande politiska och religiösa förhållandena 

att bli bara fem månader, men 

han fick ändå bli till stor välsignelse 

och hans inflytande på den senare 

utvecklingen blev stort. Det var flera 

hundra människor som berördes av 

hans förkunnelse. Döparrörelsen fick 

ett starkt fotfäste och spridde sig snabbt 

till fastlandet. 

Då minnesmärket restes 1956 var det 

dåligt väder mindes Hemmingsson. 

– Det regnade och regnade. Men allt 

var väl trots regnet. Det har varit många 

besök här genom åren. 

Alwar Sundell hade gjort modellen 

till minnesplattan som sedan göts i 

Gamla Vasa på Häggqvists gjuteri. 

– Man kan bara fantisera vad som 

skulle blivit följden om Möllersvärd 

kunnat återvända hit 1855, sade 

Edström. Han var ju också något av 

FOTO: MARIANNE LIILJESTRÖM 

het. Den rutiga klänningen har varma nyanser, den vita kragen 

berättar att det är helgdag. I famnen har åttaåringen en kramgod 

leksakskanin. På något sätt är det bästa från min barndom 

samlat i Fritz Jakobssons akvarell ”Röd klänning”, därför valde 

jag att måla motivet. 

Ibland har jag bett barnen i någon grupp att berätta om en 

tavla de har i sina hem. Det hjälper dem att se dem med nya 

ögon. De behöver kanske fråga någon hemma för att få veta 

mera om tavlan. Ossi berättade om Edelfelts ”Lekande pojkar”. 

Det gladde mig extra mycket. För den lilla tavlan hade han fått 

på en födelsedag av vår pojke. (Vi ger ibland något annat än 

böcker!) 

Böcker och tavlor är det som för mig berättar mest om ett hem. 

Min faster och hennes familj flyttade ofta. Från Köpmansgatan 

till Biskopsgatan, till Östermalmsgatan och så till Tornhuset. När 

jag hälsade på i deras trerummare på Hamngatan var en del av 

de större möblerna inte mera med. Men tavlorna! Ljungheden 

och kvinnan i storstugan. Tavlorna är ett fäste för blicken. Liksom 

bokhyllan. Böckerna är ofta tilltalande bara för att ryggarna ger 

en levande yta i hyllan. Men att sedan läsa titlarna berättar något 

om dem som bor i hemmet. 

I somras satt Roger i Saronkyrkan och fängslades av kvälls- 

Här ser vi en del 

av mötesdeltagarna 

på jubileumsgudstjänsten. 

Av dem 

som var med på 

bussresan från 

Österbotten 

syns på bakre 

raden (fr v) 

Eija-Liisa och 

Gösta Helsing, 

Gurli och Tore 

Ede. På främre 

raden har vi 

(fr v) Ellen 

Henricson, 

Tilda Böling, 

Sven-Olof och 

Karin Asp. 

Damen i rutig 

jumper är Ann- 

Britt Höglund. 

en affärsman och bedrev handel med 

engelska flottan som då fanns här. 

Krimkriget pågick ju som bäst. Det 

verk som påbörjades var inte ett verk 

av Möllersvärd utan av Gud, och det 

berör fortfarande. Vi upplever historiens 

vingslag och Guds närhet. 

Vi hann inte bara med möten och 

historiknostalgi. Både på lördag och 

söndag morgon gjorde vi kortare 

utflykter i Mariehamn med omnejd. Vi 

var bl.a. till Bomarsund och till Kastelholm, 

där vi tyvärr inte hade tid att gå 

in. Det får bli till en annan gång. 

Kunnig guide på bussturerna var 

Gunda Karlsson (f. Edström) som 

berättade och kommenterade sevärdheterna 

längs vägen. Gunda och hennes 

man Jan hade gjort upp förslagen till 

rundturerna. 

S-G LILJESTRÖM 

solen som strålade in under fonddörren. Det ljuset hade han velat 

fånga, göra en öppning och låta strålglansen upplysa korset i 

fonden. Jag tänkte på det i söndags när jag såg ljuset. 

Nu har solen här hemma hunnit så långt att den bländar mig. 

Men jag nänns inte dra för gardinerna. Ingmar sade en gång, 

att han inte förstår sig på folk, som först bygger hus med stora 

fönster och sedan drar ned rullgardinerna för att inte ljuset skall 

komma in. Vår gudstro öppnar upp fönstret mot det eviga. 

När jag ber 

FÖGLÖTANKAR…. 

Jag vill se så mycket mina ögon tål av min Herre. 

Därför lyfter jag dem, när jag beder och ser 

rönnens rodnande klasar, 

fjärilars flykt i sensommarhagen, 

barnens lek i en knarrande gunga, 

mattan i koret, nött intill varpen 

av alla hans kärlekssteg. 

Därför öppnar jag mina händer när jag beder 

och rör vid björkstammens vita fnasiga näver, 

vid gräset och jorden, vid barnens mjuka, solvarma kroppar 

och vid altarringens svala linne. 

Låt mig bedja så med öppna ögon 

och öppna händer. 

Jag vill se så länge mina ögon tål 

när jag beder. 

Tills jag bländas. 

Låt mig sluta dem då 

och böja mig djupt 

att jag ej må förgås. 

Eva Norberg 

”De började – vi fortsätter” 

Vi har ”Framtid och hopp” 

det betyder inget stopp 

utan en tro som kan flytta berg 

och ett hopp med program 

som inte för oss betyder skam 

utan är en fast förvissning 

en sanning utan gissning 

Vi upplever oss stå på helig mark 

tron på framtiden gör oss stark 

och villiga att bryta ny mark 

följa i fädernas spår 

under tid som återstår 

ty Herren kommer snart 

det är för oss uppenbart 

därför verkar vi i dag 

innan natten ger obehag 

då vi med tacksamhet minns 

och vi efter 150 år finns 

för att vandra i fädernas spår 

i nutid med rötter från i går 

Vägen för oss de beredde 

det var Guds ledning som skedde 

och arvet de lämnade åt oss 

är förpliktande klart förstås 

Det är missionsbefallningens melodi 

så det gäller att stå i 

och jubilera i Kristi namn 

han som tog all värld i famn 

och lärde oss vandra den vägen 

som är sanning och ingen sägen 

Jesu namn den klippan är 

som framtid för oss innebär 

Vägen, Sanningen och Livet 

är för oss alla utgivet 

Låt oss väckelsesång sjunga 

såsom skedde då vi var unga 

med glad och jublande tunga 

då elden brann i vart nyfrälst hjärta 

I dag vi känner saknadens smärta 

då vi minns när väckelsens eld brann 

en eld som berörde kvinna och man 

men undrens tid är inte ännu förbi 

så låt oss troget verka och stå i 

och verka Herrens verk var dag 

under kamp och möda och obehag! 

En dag skall vi se Gud på ett sådant sätt att vi förvandlas i ljus 

till hans likhet. Jag tänker ofta på den dagen. Det ger perspektiv 

åt dagarna här. 

I juli är det en stor fördel att bo norröver där ljuset fyller natten. 

Nu har sommaren redan bländat av det starkaste skenet. Och 

under de mörka januaridagarna är det inte lätt. Då gäller det 

att hitta människor som speglar ett inre ljus. För vi trånar alltid 

efter ljus. 

LENA 

…men tankarna gå 

På Föglö den12.08.06 

Erik Liljeström

I pionjärernas spår SIDAN 12 - Finlands svenska baptistmission

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?