Miljö som hjälper – eller stjälper/3 - Statens Institutionsstyrelse

Miljö som hjälper 

– eller stjälper /3 

På Eken 

får behandlingen 

ta tid /14 

Metoder inom SiS 

– ny serie /17 

Han mäter 

kränkta 

känslor /12 

1/2004

[ INNEHÅLL ] 

2 SiStone nr 1 2004 

Viktigt med ekonomi i balans 

Nyligen beslutade SiS styrelse om årsredovisningen över verksamheten 

under år 2003. Denna redovisning har nu överlämnats till regeringen 

och till riksrevisionen, som numera svarar för granskningen av myndigheternas 

ekonomiredovisning och verksamhetseffektivitet. 

I årsredovisningen konstateras att det gångna året 

varit både utmanande och utvecklande för SiS. 

I årets början såg det ut att bli ett gott ekonomiskt år 

med hög efterfrågan och hygglig kostnadskontroll. Men 

det var en situation som några månader in på det nya 

Sture Korpi 

generaldirektör 

året väsentligt försämrades. Avgifterna till avtalsförsäkringarna 

höjdes utan förvarning, vilket ökade utgifterna 

med 30 miljoner kronor. I kombination med en kraftig nedgång i efterfrågan 

på platser inom främst ungdomsvården under sommaren och hösten 

fick vi ett besvärande intäktsbortfall, som möttes med ett omfattande 

besparingsprogram. Efterfrågan ökade dock senare under hösten så att det 

befarade underskottet för år 2003 kom att stanna vid 18 miljoner kronor. 

Till detta ska läggas ett tidigare underkott på 8 miljoner kronor. Sammanlagt 

återstår alltså 26 miljoner kronor att spara under de närmaste två 

åren. I SiS ledning är vi mycket bestämda på att ha en ekonomi i balans, 

vilket innebär fortsatt skärpt kostnadskontroll. 

SiS styrelse har också beslutat om det budgetunderlag som myndigheterna 

i början av året skall lämna till regeringen. I budgetunderlaget begär SiS 

förhållandevis kraftiga anslagsökningar för att kompensera för merkostnader 

som tidigare inte kompenserats och för sjukvårdskostnader, som enligt 

SiS mening borde betalas av sjukvårdshuvudmännen. 

Årsredovisningen och budgetunderlaget är två viktiga dokument för SiS 

och i all statlig verksamhet. En ekonomi i balans och ordning och reda i 

ekonomihanteringen är grundläggande krav i verksamheten. 

Ett annat viktigt dokument är SiS verksamhetsplan för 2004. I den 

anges bland annat mål, budget och verksamhetsinnehåll för innevarande 

år. Det är viktigt att alla medarbetare på institutionerna och huvudkontoret 

känner till detta dokument och att det som sägs där blir vägledande för 

oss alla. 

3 Vackra färger och möbler viktigt i vården 

9 Avtal om ungdomspsykiatri klart 

10 Vem är vem och vem gör vad i behandlingen? 

12 Karlsvik vet vad kränkta känner 

14 På Eken står man ut – länge 

SiStone är en tidskrift från 

Statens institutionsstyrelse 

Adress 

SiStone 

Box 16363 

103 26 Stockholm 

Telefon 

08-453 40 00 

Telefax 

08-453 40 50 

E-post 

sistone@stat-inst.se 

Besöksadress 

Drottninggatan 29 

Webbadress 

www.stat-inst.se 

Chefredaktör 

Birgitta Hedman-Lindgren 

08-453 40 11 

birgitta.hedmanlindgren 

@stat-inst.se 

Medarbetare i detta nummer 

Caroline Ardbo, Jonas Bilberg, 

Lena Garnold, Eva Lie, 

Cecilia Mellberg, Susanne 

Sawander, Ebbe Taber, 

Magnus Västerbro 

Ansvarig utgivare 

Sture Korpi 

Layout 

Lotta Hedeby 

Omslagsbild 

Jonas Bilberg 

Tryck 

Federativ Tryckeri AB 

Stockholm 2004 

ISSN 

1400-2876 

17 Seriestart – Metoder inom SiS 

20 ART – bra för både personal och ungdomar 

23 Hört om namn: Fint besök på institutioner 

25 Örebro slopar reviren 

28 Konferens ska öka kunskapen om SiS

I Liljendals stora vardagsrum, husets naturliga hjärta, står vilsamma gamla fåtöljer och väntar framför den knastrande brasan. Foto: Jonas Bilberg 

Den goda miljön 

[ MILJÖ SOM VERKTYG ] 

Vi vill alla ha det snyggt omkring oss. Snyggt och trivsamt på ett sätt 

som passar vår egen smak. 

Vistas vi i andra miljöer än hemma ska lokalerna helst vara väl underhållna. 

Gärna lite påkostade. Vem har inte blivit glad över nya gardiner 

på jobbet eller känt sig värdefull när konferensen hållits på ett riktigt 

trevligt ställe? 

Miljön är viktig. Inte minst för den som är skör och trasig. Och som 

dessutom saknar möjlighet att ge sig av. 

SiStone har besökt några SiS-institutioner som tagit långa steg bort 

från grådaskiga pingisrum, nersuttna soffor och repiga gamla furumöbler. 

Vi har hittat personal som satsat mycket på sina ungdomars och 

klienters miljö och som talar om färgsättning och inredning som trygghet 

och viktiga signaler om värde och engagemang. Eller som Staffan 

Linder, chef på Ryds brunns skola säger: 

– Orden är en sak – handlingen är något annat. 

Thorbjörn Laike, docent i miljöpsykologi, håller med helt och fullt. 

Han ser miljön som ett viktigt verktyg som både kan hjälpa och stjälpa 

en behandling. 

SiStone nr 1 2004 3 

>>



Liljendal 

>> – Välkommen till det vackraste behandlingshemmet 

i Sverige. 

Så säger avdelningsföreståndare Ingela Frödén 

halvt på skämt, halvt på allvar när hon tar emot i 

dörren till den rustika bergslagsgården i Ramsberg. 

Här, på flickavdelningen Liljendal som hör till ungdomshemmet 

Granhult en halvmil bort, bor och 

behandlas sex tjejer med missbruksproblem. Det 

stora röda huset med sina vita knutar och sjön 

strax nedanför har några hundra år på nacken, 

men det är ganska nytt som ungdomshem. Våren 

2001 anlände de första flickorna, och de kom till 

en institution där ingenting i vare sig inredning, 

färgsättning eller planlösning är en slump. 

Att det är så känner redan en besökare. 

Det är vackert på Liljendal. Inredningsmagasin som 

Sköna hem och teveprogram som Nya rum skulle 

mycket väl kunna göra reportage om husets stora 

vardagsrum där vilsamma gamla fåtöljer står och 

väntar framför den knastrande brasan. De kunde 

berätta om det stora smakfulla lantköket där gammal 

inredning samsas med stram design, eller varför 

inte om vindsvåningen? Här är det öppet till 

nock med vit puts och mörka takbjälkar, och från 

ett specialinsatt stort fönster är utsikten fenomenal. 

Överallt detaljer och ljus, spännande inredning 

blandad med gammal stil. 

Huset är disponerat för att möjliggöra många 

möten. Att köket är så stort ger plats för ett rejält 

bord där alla på Liljendal kan sitta och äta tillsammans, 

och den vackert omklädda soffan och möblerna 

framför öppna spisen gör att vardagsrummet 

blir husets naturliga hjärta. 

Flickornas rum ligger lugnt placerade lite avskilt 

på mellanvåningen och utanför, på trappavsatsen, 

står en chiffonjé som ett fint men ändå högst brukbart 

stilleben. 

Ögonen mår bra på Liljendal och öronen är lugna. 

Här står teven aldrig på under dagtid och här finns 

inget radioskval i de gemensamma rummen. Med 

för mycket ljud blir det svårare att tänka framför 

brasan och samtal kanske inte kommer igång. 

– Arbetar man med tjejbehandling ska man se 

flickorna och deras behov som en helhet. Vi jobbar 

Chiffonjén på trappavsatsen är inte bara till lyst. Här kan man sätta sig ner och läsa eller 

skriva. Foto: Jonas Bilberg 

Flickornas rum ska vara varma och hemlika trots att de bor 

på behandlingshem. Foto: Jonas Bilberg 

tolvstegsinriktat 

och pratar om en 

andlig dimension, 

och då 

handlar det om 

att titta på hela 

konceptet. På 

den inre och den 

yttre miljön. I 

människan, i huset och i omgivningen. För oss gäller 

det att skapa stämning och atmosfär eftersom vi 

vill ge flickorna en varm och hemlik miljö som 

ändå är ett behandlingshem, säger Ingela Frödén. 

Hon påpekar att hon är medveten om att lägenheter 

i miljonprogramområden knappast påminner 

om Liljendal. Hemlik i det här fallet kan översättas 

med trygg. 

– Vi känner att den traditionella inredningen ger en 

trygghet. Jag hoppas att vi kan förmedla att miljön 

visar hur viktiga våra flickor är. Det är för dem vi 

jobbar. Men det betyder också mycket för personalen 

att ha en arbetsmiljö där man känner ett visst 

lugn, och det ger en extra dimension att jobba i en 

vacker miljö. 

– Jag känner mig oerhört privilegierad som får 

arbeta här. Samtidigt är det viktigt att sätta upp ett 

varnande finger. Jag hade en gång en arbetskamrat 

som använde ordet anstaltskosmetolog om en person. 

Vi får aldrig glömma bort den inre miljön och 

hur vi jobbar behandlingsmässigt, men genom att 

arbeta i den här miljön tror jag att vi uppnår flera 

saker. 

Birgitta Hedman-Lindgren

Den skulle inte kännas som en traditionell institution 

och den skulle få lov att vara lite tjejig. 

Så såg ett par av föresatserna ut när flickavdelningen 

på Folåsa behandlingshem för adopterade 

ungdomar byggdes om och till för tre år sedan. 

Resultatet blev ett tuggummirosa allrum på 

ovanvåningen i den nya tillbyggnaden och ett tvrum 

med panoramafönster på markplan. Flickornas 

rum går i klatschigt rosa, lila och blått. 

– Faktum är att det nästan inte är någon åverkan 

alls på avdelningen sedan vi gjorde om. Jag tolkar 

det som att både flickorna och personalen trivs, 

säger institutionschef Inger Sundqvist. 

Även föräldrar har nickat gillande när de klivit in på 

flickavdelningen på Folåsa. 

– De flesta föräldrar som kommer hit första 

gången är helt förståeligt ganska spända. Men jag 

ser hur deras axlar slappnar av när de upptäcker att 

miljön där deras barn ska bo inte alls är skrämmande. 

”Nämen, så mysigt och ombonat”, är ofta den 

spontana reaktionen. 

Färgerna gör förstås sitt, men trägolv med golvvärme 

och mjuka tygsoffor med många kuddar förstärker 

den hemtrevliga känslan än mer. Samtidigt 

bjuder det stora panoramafönstret som går ända 

upp i nock på ett livgivande ljusinsläpp och en 

vacker vy över den östgötska gården. 

Flickorna kallar teverummet för kyrkorummet, 

berättar avdelningsföreståndare Rolf Sundquist. 

Den som är bekant med antroposofernas arkitektur kan 

känna igen både placering av fönster, färg- och 

materialval. 

– Det stämmer, vi har sneglat lite på deras idéer 

då vi ville få fram en varm och gedigen känsla i 

>> – Jag är socionom med vidareutbildning och 

magisterexamen. Och ändå har jag inte haft en 

enda timmes undervisning om vad byggnation och 

inredning och sådant ger! 

huset, säger Inger Sundqvist som tillsammans med 

övrig personal och med hjälp av expertis står 

bakom både färgsättning och materialval. 

– Säkerhetsaspekten innebar vissa begränsningar 

och med tanke på slitage och skadegörelse ställdes 

höga krav på materialen. Dörrarna känns ibland 

väl tunga och trista men i det stora hela blev det 

ungefär som vi tänkt oss, säger Rolf Sundquist. 

Men alla har inte gillat flickhemmets färger och 

former. 

– Nej, jag har träffat personal från andra institutioner 

som ryggat inför färgerna och sagt att här 

skulle de aldrig kunna jobba, ler Inger Sundqvist. 

Susanne Sawander 


På Folåsa sneglade man på antroposofernas idéer när flickavdelningen skulle byggas om. 

Foto: Cecilia Mellberg 

Staffan Linder är chef för särskilda ungdomshemmet 

Ryds brunns skola i småländska Ryd, som 

tar emot pojkar i åldern 13–18 år med tung psykosocial 

problematik och pågående kriminalitet/missbruk. 

I ungdomshemmets arkitektur syns tydligt 

att Ryds brunn har en historia som sommarrestaurang, 

och läget alldeles vid vattnet är speciellt. 

När Staffan Linder intog chefsstolen 1995 och 

samtidigt fick till uppgift att göra om det dåvarande 

LVM-hemmet till ungdomsinstitution kändes 

det naturligt att ta tillvara det genuina och vackra. 

Men också att skapa en miljö som kunde underlätta 

behandlingen. Under åren inom bland annat 

omsorg och äldreomsorg hade han lärt sig hur 

mycket omgivningen och miljön betyder. 

På Ryds Brunn har man försökt skapa en miljö som under- 

– Jag tycker att vi pratar alldeles för lite om detta i den 

här verksamheten. Det fick mig att börja fundera, 

säger han och berättar att mycket krut lades på att 

inreda och färgsätta Ryds brunns öppna avdelning 

som var den första att bli omgjord till ungdomsavdelning. 

Personalen fick genom besök utifrån 

lära sig om antroposofernas sätt att tänka, och for 

även på flera studiebesök för att se och ta intryck 

av andra miljöer. 

Intresset växte och avdelningen tog form. På flera 

fronter. Dörrar till killarnas arbetsrum och pingisrum 

slogs ut och i stället sattes stora inomhusfönslättar 

behandlingen. Foto: Ebbe Taber ter in som gav både insyn, ljus och rymdkänsla. En >> 

Folåsa 

Ryds brunns 

skola 

SiStone nr 1 2004 5



>> 

Fortunagården 

snabb blick när man passerar räcker för att kolla 

läget. Personalen slipper att öppna dörrar och övervaka. 

Ett annat resultat av diskussionerna är att 

burliknande jourrum är bannlysta på hela institutionen. 

– Det är en princip vi håller på. Med burar blir vi 

apor som tittar på varandra – vi och de. Att jourrummen 

inte har fönster innebär också att personalen 

måste vara ute bland ungdomarna, säger Staffan 

Linder som understryker vikten av att kunskap 

om inredning och färgsättning kombineras med 

kunskap om ungdomarna och behandlingen, och 

om vad fastigheten måste tåla. Själv hade han stor 

nytta av en äldre behandlingsassistent som sista 

tiden före pensioneringen till stor del jobbade som 

Ryds brunns egen målarmästare. 

– Han hade en oerhörd känsla för färger och sammansättningar 

och det är han som målat i stort sett allting 

här. Alla litade på honom och bara det att personalen 

är stolt över miljön gör att ungarna också 

blir det. För mig är det A och O att på ett konkret 

sätt tala om för ungdomarna att de är värda någon- 

>> – Det här handlar inte om kosmetik. Det handlar 

om att signalera till kvinnorna att de har ett 

värde. Att det inte är en soptipp de hamnat på utan 

ett fint ställe. Ett okej ställe. 

När LVM-hemmet Fortunagården i Värnamo 

byggde ut sin öppna avdelning i fjol valde institutionschefen 

Gunnel Elf att anlita en professionell 

inredare. Dels på grund av tidsbrist men också för 

att få en verkligt genomtänkt miljö utan hopplock 

och snabba lösningar. Inredaren fick välja möbler, 

textilier och ljussättning men förde hela tiden en 

dialog med den personal som arbetar på avdelningen. 

Något som var viktigt, inte minst som säkerhetstänkande 

är så nödvändigt på en institution. 

Gunnel Elf berättar att det kändes angeläget att få 

färger och harmonier att stämma i stämningskänsliga 

rum som relaxrum, musikrum och samtalsrum. 

– Jag slås många gånger av hur ogenomtänkt och fel 

det kan bli när man tror att ”det här kan väl passa” 

och så gör det inte det. Jag tror att det tänks alldeles 

På Fortunagården tog man hjälp av en professionell inredare för att få en genomtänkt 

miljö. Foto: Eva Lie 

Det behövs kunskap om både inredning och behandling för 

att skapa en bra institutionsmiljö. Foto: Ebbe Taber 

ting. Orden är sin sak – handlingen är något annat. 

Vore det bra om SiS spred mer generell kunskap 

om vad man bör tänka på när man inreder och bygger 

om? 

Staffan Linder tvekar inte med svaret. 

– Det skulle vara jättehärligt! 


Det går att skapa en bra fysisk miljö på institution även om 

man alltid måste tänka på säkerheten. Foto: Eva Lie 

för lite på miljön, men den är som en berättelse för 

klienten som kommer till institutionen. Är han eller 

hon värd en bra miljö eller inte? Det behövs inte 

alltid så jättemycket, det viktiga är att tänka igenom 

de olika rummen och deras betydelse. På en 

låst avdelning klarar inte klienterna vilken miljö 

som helst, men de kan ha det hyfsat ändå, säger 

Gunnel Elf och tänker bland annat på en stor väv 

hon köpte för några år sedan. Den kostade åtskilliga 

tusenlappar och placerades i köket på den låsta 

avdelningen. 

– Den går hur lätt som helst att klippa sönder, men är 

ljuvligt vacker med en fågel som flyger mot skyn. 

Trots att vi har haft så mycket förstörelse på den 

avdelningen har väven alltid fått vara ifred. 

Kostnaden då? Finns det inte risk att ekonomin 

sätter stopp för en genomtänkt satsning på inomhusmiljön? 

Gunnel Elf tror knappast att Fortunagårdens 

kassa är ovanligt stor. 

– Satte inte kostnaden stopp för oss, då stoppar 

den nog inte någon annan heller, säger hon med ett 

skratt. 



”Den fysiska miljön 

kan hjälpa – eller stjälpa” 

Håkan Laike som är docent i miljöpsykologi ser den fysiska miljön som ett viktigt verktyg 

i behandlingsarbetet. Även om vetenskapen är ganska ny finns det mycket kunskap 

att ta till sig. 

> – Problemet bland psykologer har ofta varit 

att man helt har negligerat den fysiska miljön. 

Den bara finns där. Inom miljöpsykologin säger vi 

att den fysiska miljön, trots att den inte är viktigast, 

ändå kan hjälpa eller stjälpa det man föresatt sig att 

göra. 

Thorbjörn Laike är psykolog och docent i miljöpsykologi 

vid institutionen för arkitektur vid Lunds 

universitet. I dag finns det institutioner för miljöpsykologi 

vid flera universitet och högskolor runt 

om i landet, men ämnet är ändå relativt nytt. Den 

första professuren kom så sent som i mitten av 

1990-talet. 

Som så mycket annat kommer det vetenskapliga 

intresset för miljöns inverkan på människor från 

USA. För snart fyrtio år sedan träffades psykologer, 

arkitekter, psykiatriker och socialarbetare för att 

diskutera hur den fysiska miljön, speciellt inom den 

psykiska hälsovården, kunde hjälpa till i behandlingsarbetet. 

Planer för gemensam forskning drogs 

upp och intresset spred sig över världen. 

– När Arkitektskolan i Lund öppnade 1965 knöt 

man till sig arkitekter och psykologer. Vi var med 

väldigt tidigt, säger Thorbjörn Laike som själv 

bland annat skrivit en avhandling om relationen 

hemmiljö–daghemsmiljö och om barns välbefinnande 

i de olika miljöerna. Han berättar att det 

saknas svenska miljöpsykologiska studier om institutionsvård 

för ungdomar och missbrukare, men 

att det finns gott om utländskt material. Bland 

annat amerikanska undersökningar om den fysiska 

miljön på ungdomsfängelser. 

Enligt miljöpsykologin finns det åtta faktorer som är 

viktiga för upplevelsen av en miljö: 

Trivsamhetsfaktorn, som är en värderingsfaktor. 

Vad vi tycker om eller ogillar. 

Komplexiteten. Variationsrikedomen i den 

fysiska miljön. Färg, form, struktur och material. 

Helhetsgraden. Hur väl olika komponenter i 

miljön hänger ihop. 

Graden av rumskänsla. Är miljön sluten och 

hänger över en, eller känns den öppen? 

Kraftfullheten. Här handlar det om att människor 

lånar kraft från material för att förstärka styrkan 

i miljön. Exempelvis banker och fängelser som 

ska se imponerande respektive starka ut och byggs i 

sten och betong. Trämaterial och andra lättare 

material har en helt annan effekt. Det kan också 

Det saknas svenska miljöpsykologiska studier om institutionsvård för barn och ungdomar, 

men miljöpsykologer som Thorbjörn Laike kan ändå berätta en hel del om vad som är bra 

fysisk miljö. Foto: Eva Lie 

handla om inredningen i ett samtalsrum där felaktigt 

materialval eller möblering kan förminska och 

trycka ner. 

Social status. Hur välhållet och välskött är det? 

Är miljön välskött ökar välbefinnandet och känslan 

av att vara viktig och värdefull, speciellt i 

offentliga miljöer. 

Affektionsvärdet. Graden av igenkännande. Är 

det en läsbar miljö som man kan hitta i? 

Originalitet. Hur ovanlig och annorlunda miljön 

ter sig för oss. 

När vi är sårbara 

är vi mer känsliga 

för den fysiska miljön. 

– Vissa grundläggande slutsatser har vi och andra 

kunnat dra, och en sådan slutsats är att komplexiteten 

och helhetsgraden är viktiga faktorer. När 

komplexiteten blir för hög utan att helhetsmiljön 

följer med blir människor automatiskt mer stressade. 

Det har man kunnat visa ända ner på neuropsykologisk 

nivå. Men i en utarmad fysisk miljö, med 

alldeles för låg komplexitet, blir det fruktansvärt 

trist och får vi inte stimulans från miljön måste vi 

>> 

SiStone nr 1 2004 7



>> 

Thorbjörn Laike tycker att intresserade behandlare ska läsa 

utländska handböcker, gå kurser och göra studiebesök för 

att lära sig mer om bra institutionsmiljö. Foto: Eva Lie 

människor själva se till att det händer någonting. 

Det gäller att hitta balansen mellan det utarmade 

och den totala komplexiteten, som är röra. Då kan 

man ha hjälp av folk som jobbar med de här frå- 

Män och pojkar har lika stort behov av 

bra fysisk miljö som kvinnor och flickor. 

gorna. Men det första steget är att medvetandegöra 

dem som inte själva tänkt på det här. 

I föregående sidors exempel från SiS-institutioner 

där personalen tänkt extra mycket på inredning 

och inomhusmiljö finns vissa återkommande tankegångar. 

Många som intervjuas tycker att färgsättningen 

är viktig och flera ser en bra och uttänkt 

fysisk miljö som en signal till ungdomarna och 

missbrukarna om att de är viktiga och värda att 

satsa på. Ord som ”hemlik” förekommer också. 

Det stämmer bra med faktorerna social status och 

affektionsvärde, men när det gäller val av färger 

förklarar Thorbjörn Laike att mycket spelar in. 

– Man brukar ofta tala om tre nivåer när det gäller färger. 

Den ena nivån är de biologiska förutsättningarna. 

Vi vet att rött är en signalfärg. Det innebär att 

om vi har en röd och en blå färg med samma styrka, 

så har den röda färgen en mer väckande effekt. 

Men är den blå färgen starkare är det den som är 

väckande. Styrka går före kulör. Sedan finns den 

kulturella nivån; vad tycker jag om den här färgen 

och vad har jag för förhållande till den? Det varierar 

både mellan subkulturella grupper och kulturer. 

Slutligen finns den individuella tolkningen; vad har 

jag upplevt i samband med den här färgen? Så det 

är inte bara färgen i sig. Det handlar om den totala 

inredningen i ett rum och att man inreder så att 

människor känner sig omhändertagna och välkomna. 

Det vi vet är att när vi är sårbara är vi också 

mer känsliga för den fysiska miljön. Det har visat 

sig i flera studier. 

I Sverige har den miljöpsykologiska forskningen handlat 

om bland annat äldreboende, sjukvård och barnomsorg. 

Resultaten har visat att miljön har stor 

betydelse för välbefinnande och behandlingsresultat, 

förklarar Thorbjärn Laike. 

– Vi såg i våra daghemsstudier att 15–20 procent 

av den variation som fanns kunde förklaras av den 

fysiska miljön. Hur bra det sociala bemötandet än 

är så kan det vara miljön som får det hela att tippa 

över på rätt håll, säger han och tillägger att en bra 

och lagom variationsrik miljö är extra viktig när 

människor under en längre tid tvingas vistas på en 

plats mot sin vilja. 

Som de gör på särskilda ungdomshem och LVMhem. 

Och som de gör på SiS mest stängda avdelningar 

– de för sluten ungdomsvård. Frågan är om det 

finns generella råd att ta till när man vill jobba med 

miljön, men är tvungen att ha det väldigt slutet. 

Thorbjörn Laike tror att en bra början är att 

använda professionella krafter som kan undersöka 

på vilket sätt man kan spela med färger och material 

för att få en öppnare känsla. Men, påpekar han, 

det är viktigt att först bestämma vilka signaler som 

ska skickas ut. 

– Vill man att det ska vara fängelselikt så att alla 

känner det, eller vill man skapa en miljö som signalerar 

något annat? Vad är de här hemmen till för? 

Ju mer slutet, tungt och fängelselikt man bygger, 

desto mer fängelse blir det. Korridorer och stängda 

dörrar, det känner vi igen. Där har vi affektionsvärdet, 

säger han och betonar att män och pojkar har 

lika stort behov av en bra fysisk miljö som kvinnor 

och flickor. 

– Det finns ingenting i våra studier som visar på 

någon skillnad. Den enda skillnaden är att kvinnor 

och flickor pratar mycket mer om det här. När killar 

och tjejer får göra bedömningar av miljöer blir 

resultaten av vad de vill ha väldigt likartade. 

Under intervjun kommer Thorbjörn Laike plötsligt 

på att blivande socionomer, till skillnad från 

många andra, aldrig har miljöpsykologi på schemat. 

Trots att såväl institutionen för psykologi, 

hela tekniska högskolan, sociologiska institutionen 

och medicinska fakultet studerar ämnet. 

– Socialhögskolan är ett av de ställen där vi aldrig 

varit inne, säger han. Han ser ändå många sätt för 

intresserade behandlare att hämta in kunskap på. 

Utländska handböcker och tidningar skriver mycket 

om just institutionsmiljöer och en första svensk 

antologi om miljöpsykologi kommer ut i höst. Kurser 

och skräddarsydda utbildningar anordnas både 

i Lund och på andra håll i landet, studiebesök kan 

arrangeras och dessutom har de yrkeskårer som 

arbetar med inredning och design haft miljöpsykologi 

som en del i sin utbildning. 

Och som Thorbjörn Laike säger: 

– Det finns kunskap att ta till sig. Vi vet en hel del. 


Genombrott för avtal 

om ungdomspsykiatri 

Stockholms läns landsting har skrivit avtal med SiS och ersätter ungdomshemmen för 

psykiatrikostnader. Även i Uppsala är en överenskommelse på gång. 

>> I ett år har det funnits, SiS, Landstingsförbundets 

och Svenska kommunförbundets 

gemensamma projekt som ska se över 

hur psykiatrin på ungdomshemmen ska 

betalas. Projektet har riktat in sig på att 

hitta lösningar i Uppsala län, Stockholms 

län och Västra Götalandsregionen. Det 

handlar om ungdomar hos SiS som behöver 

psykiatrisk hjälp. Eftersom landstingens 

Bup-kliniker är hårt ansträngda skaffar 

ungdomshemmen egna psykiatriker på 

konsultbasis och står själva på kostnaden. 

Något som i slutänden drabbar kommunerna 

som betalar vårdavgiften. 

Nyligen undertecknades ett avtal mellan 

Stockholms läns landsting och SiS som 

innebär att landstingets barn- och ungdomspsykiatri 

ersätter SiS för det som 

konsultläkarna kostar ungdomshemmen i 

Stockholms län. Avtalet gäller 2004 och 

det är bara för psykiatrisk hjälp åt ungdomar 

som själva kommer från länet som SiS 

kompenseras. Sammanlagt handlar det 

om 354 000 kronor. 

Håkan Aronsson, som leder projektet 

om psykiatrisamverkan, tycker att avtalet 

är ett viktigt steg i rätt riktning. Uppgörelsen 

handlar om reda pengar och betalning 

för ett arbete som SiS tar hand om, men 

tanken är landstingen så småningom ska 

ta större ansvar för själva vården. 

– En målsättning är att landstingen 

avdelar resurser i någon form till de här 

hemmen, säger Håkan Aronsson och 

berättar att även Uppsala läns landsting är 

intresserat av en uppgörelse. 

– Vi har träffat en principöverenskommelse 

om samverkan och i mars ska jag 

träffa Bup i Uppsala, Eknäs och Bärby 

ungdomshem. 

I avtalet mellan SiS och Stockholms läns 

landsting är det alltså bara kostnader för 

Stockholmsungdomarna som berörs. Frågan 

är vem som ska betala för den psykiatriska 

vård som ungdomar från andra län 

behöver? 

Håkan Aronsson tycker att en rimlig lösning 

vore att man börjar använda riksavtalet 

för utomlänsvård även när det gäller psykiatrin 

på ungdomshemmen. Ett mål att 

drömma om är att alla ungdomshem 

kopplas till Bup-kliniker som avdelar nödvändig 

psykiatrisk kompetens, och att 

hemlandstingen sedan går in och reglerar 

kostnaderna för ”sina” ungdomar. 

– Så är det inom all annan hälso- och 

sjukvård. 


Samarbete om eftervård på försök 

En fungerande vårdkedja för LVM-klienter ska bli verklighet till sommaren. SiS har fått 

i uppdrag av regeringen att skapa en eftervårdsplanering som håller, och kommuner som 

sköter sig får billigare placeringar. 

>> Eftervården för tvångsomhändertagna 

missbrukare måste bli bättre. Det var en 

av slutsatserna i LVM-utredningen som 

presenterades i januari. Utredningens förslag 

var att klienten själv, den placerande 

socialtjänsten och SiS gemensamt kommer 

överens om en plan för eftervården, och 

att det sker så tidigt som möjligt under 

LVM-tiden. Planen ska innehålla inslag 

som bostad, sysselsättning, utbildning 

och, inte minst, fortsatt vård i annan 

form. 

Eftersom eftervård kostar pengar behöver 

kommunerna en morot och i förslaget 

är moroten en kraftigt subventionerad 

§27-vård. Alltså den vård i öppnare form, 

på exempelvis behandlingshem eller i 

familjehem, som om möjligt ska ingå i 

sista delen av LVM-tiden. 

SiS har sedan tidigare skissat på ett bättre 

samarbete kring LVM-klienternas eftervård 

och det är ett skissande som gett 

resultat. I slutet av förra året kom ett 

regeringsuppdrag tillsammans med sju 

extra miljoner, och uppdraget är just att 

utveckla och pröva en förstärkt vårdkedjemodell. 

Senast den sista mars ska SiS 

redovisa för regeringen hur försöksverksamheten 

ska se ut. I juli är det tänkt att 

själva eftervårdskedjan ska börja fungera. 

Enligt SiS generaldirektör Sture Korpi 

blir LVM-utredningens förslag en trolig 

modell för projektet. 

– Det är utgångspunkten, men det kan 

hända att vi kommer på andra lösningar. 

Vi måste försöka få synpunkter från kommunerna, 

säger han och får medhåll av SiS 

planeringsdirektör Maria Åberg. 

Hon planerar att bilda en styrgrupp med 

representanter från kommuner och landsting. 

Det handlar inte om att presentera en 

färdig modell utan om att arbeta fram den 

tillsammans, betonar hon. 

Behandlingshemmet Rällsögården, 

Runnagården och Hornö LVM-hem ingår 

i projektet. Däremot är det ännu inte klart 

vilka kommuner som ska knytas till satsningen. 

– Vi ska tillsammans med vissa kommuner 

ta fram en modell som sedan kan 

användas generellt om det här slår väl ut. 

Utmaningen ligger i att haka i de lokala 

och kommunala resurserna på hemmaplan 

och då kan det vara svårt att 

jobba med allför många kommuner, säger 

Maria Åberg. 

Förutom regeringens sju miljoner kronor 

bidrar SiS med tre miljoner. Sture Korpi 

ser gärna att SiS utför den eftervård som 

ska krävas efter LVM-tiden. Han påpekar 

att vissa LVM-hem redan i dag erbjuder 

eftervårdskontrakt, till exempel Fortunagården 

i Värnamo. 

– Vi ska kräva av kommunerna att de 

ska ha eftervård, men samtidigt ge dem 

möjlighet att köpa eftervården av oss. 


SiStone nr 1 2004 9

Ansvar och utbildning 

bestämmer nya titeln 

SiS befattningsmodell är klar. När behandlingspersonalen nu delas in i fyra olika nivåer 

ska det bli lättare för anställda att avancera och för arbetsgivaren att nyrekrytera och 

behålla välutbildad arbetskraft. 

> Mängder av olika, och ibland hemmasnickrade, 

titlar och befattningar. 

Oklarheter kring lägsta godtagbara 

utbildningsnivå och stora svårigheter att 

se hur karriärtrappan egentligen ser ut. 

Så kan man lite hårdraget beskriva de 

problem SiS brottats med när det gäller 

behandlingspersonalens behörigheter och 

ansvarsområden. 

Nu är det slut med det. 

I mitten av januari undertecknades äntligen 

slutförslaget för SiS nya befattningsbeskrivningsmodell. 

Signaturerna på dokumentet 

blev slutpunkten för ett komplicerat 

grupparbete som pågått sedan 2001 

och som både facken, chefer från ungdomshem 

och LVM-hem och representanter 

från huvudkontoret deltagit i. Modellen 

man enats om innehåller fyra olika 

befattningsbenämningar: Behandlingsassistent, 

Behandlingsassistent med utvidgat 

ansvar, Behandlingssekreterare och 

Behandlingssekreterare med utvidgat 

ansvar. Varje befattning kräver specificerad 

utbildning och medför noga angivna 

uppgifter och ansvarsområden. Vilka de 

är syns i illustrationen här intill. För att 

klassificeras som exempelvis Behandlingssekreterare 

krävs både tillräcklig utbildning 

och att man faktiskt utför det jobb 

som en person med den titeln ska utföra. 

Är man socionom eller socialpedagog men 

”bara” gör det arbete som hör till trappans 

andra steg, är rätt titel Behandlingsassistent 

med utvidgat ansvar. 

Den nya modellen har flera fördelar. 

Seko 

Arne Forslund, fackl. företrädare, Seko-SiS 

”Jag är rädd att det här kommer att 

fungera som ett löneinstrument och bli 

alltför styrande i lönesättningar. Fördelen 

är att man kan få struktur på olika 

verksamheter, men det kan också bli 

oerhört hindrande för personal som 

har erfarenhetsmässig men inte formell 

kompetens. Den personalen riskerar 

att åka nedåt i stället för uppåt på skalan 

om institutionscheferna följer 

modellen slaviskt.” 


Som anställd får man en tydligare bild av 

vad som krävs för att man ska kunna 

avancera i organisationen och därmed 

både få mer ansvar och bättre på fötterna i 

lönesamtalet med chefen. Det skapas en 

lägre gräns för behandlingspersonalens 

utbildning och en klarhet kring behörigheten 

för de olika nivåerna och, inte minst 

viktigt, det blir lättare att rekrytera ny 

personal. Välutbildade nyanställda ser att 

deras utbildning och kunnande tas till 

vara och de som kommer från lägre 

utbildningar kan lockas med vidareutbildningar 

som ger tydliga chanser att 

klättra vidare. 

I den högsta ansvarsnivån, Behandlingssekreterare 

med utvidgat ansvar, kan till 

exempel personal som arbetar med olika 

forskningsprojekt höra hemma. Här är 

det inte omöjligt att man som anställd 

hamnar under tidsbegränsade perioder 

och så länge projekten pågår. SiS personaloch 

förhandlingschef Michael Färdigh 

tror att den nivån kan göra att anställda 

väljer att stanna kvar. 

– Vi har haft hög personalomsättning bland 

socionomer och socialpedagoger som 

tröttnat lite på jobbet och inte tyckt att de 

utvecklats. Det här kan bli ett sätt att 

behålla dem och låta dem se att det finns 

möjligheter i yrket. Man behöver inte bli 

chef för att få ökat ansvar. 

Modellen är alltså klar. Både fack och 

arbetsgivare har skrivit under. 

Men vad händer nu då? Ska alla chefer 

genast sätta sig ner och klassificera sina 

Saco 

Isabella Torregiani, ordf. Saco/s-SiS 

”Genom att matcha arbetsuppgifter 

med rätt kompetens kan vi kvalitetssäkra 

vården och behandlingen, och 

genom utvecklingstanken får anställda 

möjlighet till en karriär som behandlare. 

Dessutom blir det väldigt lätt att se 

vilken kompetens man behöver komplettera 

med när någon slutar, i stället 

för att, som tidigare, slänga in den sedvanliga 

annonsen. Det blir ett strategiskt 

rekryteringstänkande.” 

medarbetare, och hur blir det vid nyanställningar 

som sker innan befintlig personal 

hunnit få sina nya titlar? Kan en 

behandlingssekreterare plötsligt sticka ut 

som en katt bland hermelinerna i ett hav 

av behandlingsassistenter? 

Michael Färdigh förnekar inte att det 

kan bli några enstaka sådana fall i början 

men han påpekar att intresset för modellen 

är stort, särskilt från LVM-institutionernas 

sida, och att den troligen kommer 

att börja användas ganska snart. Det finns 

inget bestämt slutdatum för när all 

behandlingspersonal ska vara indelad i de 

fyra nivåerna, men institutionscheferna 

ska få skriftlig information och dessutom 

bistår personalavdelningen med support 

och svar på frågor. För visst kan åsikterna 

komma att gå isär om vem som är vem 

och vad som är vad. Det är Michael Färdigh 

medveten om. 

– Det kommer säkert att dyka upp olika tolkningar. 

Därför är det så viktigt med uppföljning 

och support. 

Det har tagit arbetsgruppen bakom 

modellen nästan tre år att klassa utbildningar 

i kvalitet och innehåll och enas om 

arbetsuppgifter, men arbetet med befattningsbeskrivningen 

underlättas av det nya 

statliga befattningsklassificeringssystemet 

Besta. Under februari kommer representanter 

från arbetsgivare och arbetstagarorganisationer 

att få utbildning i systemet 

som ska införas under 2004. 


Illustration: Caroline Ardbo 

OFR 

Jan-Erik Berglind, ordförande ST-SiS 

”Det är bra att man får ett enhetligt 

synsätt, men det är viktigt att lönen inte 

kopplas till det här. Jag kan också tycka 

att de sänker statusen för behandlingsassistenter 

lite i och med att det duger 

med skötarutbildning. Och när de sorterar 

in befintlig personal, hur ska de 

göra då? I vårt tillägg till uppgörelsen 

var vi tydliga med att det bör vara kompetensen 

som styr när det gäller befintlig 

personal, inte utbildningen.”

SiStone nr 1 2004 11

Svårt nå fram med hjälp till 

klient som känner sig kränkt 

På Karlsvik LVM-hem används särskilda skalor för att mäta hur kränkta klienterna känner 

sig av att vara tvångsomhändertagna, och vilka insatser de reagerar särskilt på. Forskningspsykolog 

Björn Sallmén ser den kartläggningen som en förutsättning för att vården 

ska kunna komma igång. 

> Att vårdas under tvång känns mer 

kränkande för somliga än för andra. 

Det gäller att upptäcka vilka som lider 

mest. 

I annat fall riskerar ilskan och frustrationen 

att växa till stora försvårande 

stoppklossar som ibland gör det nästan 

omöjligt att nå in, få kontakt och börja 

med motivation och behandling. 

Viktig tid går till spillo. Hjälpen når inte 

fram. 

Så här resonerar man på Karlsvik LVM-hem 

utanför Höör, och så här resonerar inte 

minst institutionens forskningspsykolog 

Björn Sallmén. Han har arbetat på Karlsvik 

sedan 1989 och disputerade för fem år 

sedan med en avhandling om psykiska 

störningar hos tvångsvårdade. Även subjektiva 

upplevelser av kränkningar fanns 

med som ett viktigt inslag och Björn Sallmén 

tror att intresset för ämnet numera 

sitter i väggarna på Karlsvik. 

– När man under femton år samlat in 

data om upplevelser av tvång ökar medvetenheten 

i personalgruppen, och man kan 

inte ignorera frågan. Det går att identifiera 

lättkränkta personer på ett ganska 

tidigt stadium och då kan man i gruppen 

säga att ”Passa dig lite och ligg lågt när 

det gäller Kalle för annars finns risk att 

det går åt skogen”. 

– Själva kränkningsupplevelsen i sig är 

den mest destruktiva som finns och just 

den subjektiva känslan tror jag är viktigast 

att titta på, inte en institutions förutsättningar 

att bedriva tvång. Klienten bör 

alltid ha tolkningsföreträde för vad som är 

en kränkande behandling, säger Björn 

Sallmén. 


På Karlsvik görs alltid grundliga utredningar 

som leder till individualiserade 

behandlingsplaner. Efter strukturerade 

ASI-intervjuer (Addiction severity index), 

motivationsbedömning enligt MAPS 

(Monitoring area and phase system) och 

mätningar efter bland annat Westrins 

skala, som även använts inom den psykiatriska 

tvångsvården för att mäta subjektiva 

upplevelser av kränkningar, och Locus 

of control-skalan som visar om klienten 

lägger ansvaret för sitt liv och möjligheterna 

att påverka det hos sig själv eller utanför 

den egna personen, görs en bedömning 

av resultatet. Vid vissa värden fortsätter 

arbetet hos Björn Sallmén som gör en för- 

Klienten bör alltid 

ha tolkningsföreträde 

för vad som är en 

kränkande behandling. 

djupad utredning med fokus på psykiatrisk 

diagnostik och kognitiva funktionstester. 

Att verkligen få en klar och 

riktig bild av klienten och sätta en diagnos 

är bara det ett sätt att minska kränkningen, 

anser han. 

– Kommer du till ett ställe och har vissa 

problem och enheten inte har kompetens 

för eller ens intresse av att bemöta din 

problematik, kanske någon form av 

ångest- eller depressionssjukdom, så är det 

i sig kränkande. ”Jag har ett jätteproblem 

men ingen bryr sig om det.” Antidepressiv 

medicinering och samtalsterapi har stor 

effekt på många klienter som är kränkta 

eller uppgivna i början, de som är väldigt 

nere, sura och tjuriga vid inskrivningen. 

Just att identifiera huvudproblematiken 

hos klienten är en viktig del. 

Klienternas upplevelser av att vara kränkta 

mäts alltså. Men vad blir följden av resultaten? 

Hur flexibel går det att vara, och hur 

behandlas en person som tycker att varje 

restriktion är svåruthärdlig och att bara 

det faktum att han är tvångsomhändertagen 

är otroligt kränkande? 

– Man kan nog säga att vi lägger mycket 

tid på den kränkte klienten. Det handlar 

om att prata, försöka blir överens och 

kompromissa och om att minimera inlåsningar 

och avskiljningar när klienten är 

stökig. Men ibland är det omöjligt. Det 

handlar om frihet under ansvar och vi klarar 

inte av för många stökiga klienter samtidigt, 

förklarar Björn Sallmén. 

Han berättar att institutionen alltid försöker 

göra en så bra matchning som möjligt av 

klient och kontaktman. Det är också viktigt 

att i möjligaste mån anpassa regler 

och restriktioner efter hur starkt de upplevs 

och att visa stor respekt och ärlighet. 

Blir någon överförd till låst avdelning på 

felaktiga grunder – det fanns inga droger 

och han tänkte inte sticka – så är det viktigt 

att be om ursäkt: ”Jag hade fel – du 

hade rätt”. Att ibland ha olika förhållningssätt 

och regler beroende på vilken 

klient det handlar om är naturligtvis inte 

komplikationsfritt. Debatter om orättvisor 

hör till vardagen. 

– Det är en oerhört svår balansgång.

På Karlsvik LVM-hem arbetar forskningspsykolog Björn Sallmén med särskilda skalor för att mäta hur kränkta klienterna känner sig av att vara tvångsomhändertagna. 

Foto: Eva Lie 

Tvångsvård av missbrukare är ingen 

okontroversiell fråga. Det finns motståndare 

mot LVM-lagstiftningen och just 

kränkningen av den personliga integriteten 

är ett vanligt förekommande argument. 

Att då inom SiS diskutera klienternas 

upplevelser av att vara kränkta och 

personalens förmåga att jobba med de 

känslorna kan verka farligt, men Björn 

Sallmén ser det inte så. Han tycker snarast 

att det är dumt att beskriva tvångsvården 

som god eller ond. 

– Internationella studier visar enhälligt att 

innehållet och inte vårdformen är det viktiga 

för utfallet, och en öppen debatt och 

diskussion är nödvändig. Om inte annat 

så för att slippa stoppklossar som förhindrar 

vettig behandling. Det har vi faktiskt 

egna forskningsdata på. 

– Vi identifierar ju högriskklienterna 

med avseende på kränkning och när vi 

misslyckas med att överbrygga de känslorna 

blir vårdtiden nästan alltid extremt 

plågsam. Klienten skrivs väldigt ofta ut 

deprimerad och gör man en uppföljning 

ett år senare så har det ofta gått åt helvete. 

Att identifiera räcker inte utan är bara en 

nödvändig förutsättning för att kunna 

arbeta, men om man på något sätt lyckas 

nå patienten är det bra. 

Övriga institutioner borde inte bara diskutera 

upplevelsen av kränkning utan 

även mäta den, anser Björn Sallmén som 

samtidigt betonar att han är medveten om 

att målgrupperna ser olika ut på SiS LVMinstitutioner. 

Karlsviks klienter är män 

med en medelålder på drygt 40 år, oftast 

med alkohol,- läkemedels- eller blandmissbruk. 

På LVM-hem med många 

aggressiva, impulsstyrda och utagerande 

klienter med andra typer av personlig- 

Misslyckas vi med 

att överbrygga känslan 

av att vara kränkt blir 

vårdtiden nästan alltid 

extremt plågsam. 

hetsstörningar krävs troligen ett mer 

restriktivt förhållningssätt än på hans 

institution. Men att mäta styrkan i upplevelsen 

av att vara kränkt tycker han ändå 

har sina poänger. 

– Absolut. Det blir lättare att möta klienten 

där han eller hon är. Dessutom 

underlättar moivationsbedömningsskalor, 

då klienterna är olika mottagliga för olika 

insatser i olika faser. 

På senare år har LVM allt mer förvandlats 

från en vårdlag till en akutlag. Något 

som gör att majoriteten av missbrukarna 

hos SiS blivit omedelbart omhändertagna. 

Ett faktum som knappast gör att deras 

känslor av att var nedtryckta och illa 

behandlade har minskat. 

– Nu måste vi börja diskutera vad som händer 

innan klienterna kommer till institutionerna. 

Förnedringen i att kanske inte få 

tillräcklig information av socialtjänsten 

om vad som ska hända och sedan skjutsas 

långt och tvingas sova över i häkten. Att 

ha en klient som darrar av vrede redan när 

han eller hon knackar på dörren, det är 

ingen bra utgångspunkt för att bedriva en 

meningsfull verksamhet, säger Björn Sallmén 

som slår fast att det inte bara är SiS 

som bör bli bättre på att hantera kränkningsupplevelser. 

De måste minimeras 

även under den process som äger rum mellan 

det omedelbara omhändertagandet 

och ankomsten till LVM-hemmet. 

– Ibland hamnar vi i situationer där vi 

inte har något att göra med kräkningen. 

Våra klienter känner sig redan djävulskt 

kränkta ändå. Här handlar det om bland 

annat polisens, socialtjänstens och 

sjukvårdens förhållningssätt vilket innebär 

att debatten inte bara bör föras inom 

SiS. 



Eken betyder många år 

av både närhet och regler 

Med behandlingstider på flera år, intensivt relationsarbete och benhård struktur har Eken 

utanför Uddevalla skapat en egen nisch inom ungdomsvården. SiStone for till det röda 

trähuset i Gräskärr för att ta reda på vad det är som måste ta sådan tid. 

> Klockan är strax före åtta och det är 

snart dags för frukost. I en tegelfärgad 

soffa sitter Cissi och bläddrar i en tidning. 

En vacker mörkhårig ung kvinna i 

röd munkjacka och beiga chinos. Vi befin- 


ner oss i navet av Eken, samlingsrummet 

med soffgruppen och teven. Intill finns det 

blå matrummet, och så köket där ungdomarna 

tillsammans med personal lagar 

mat två gånger om dagen. Eken är litet. En 

Det vardagliga mötet mellan personal och ungdomar är stommen i Ekens behandlingsmodell. I samlingsrummets 

soffa förs diskussioner om allt från senaste hockeyresultaten till vad behandlingen går 

ut på. Här småpratar behandlingsassistent Daniel Landin med Jonas. Foto: Lena Garnold 

institution byggd för att skapa närhet mellan 

personal och ungdomar. 

Jag slår mig ner i soffan och Ahmed 

dyker upp, blek och en smula rastlös iförd 

vit t-shirt och jeans. Vi småpratar lite. Allt 

är lugnt och stilla. Tanken på att detta är 

ett hem för ungdomar som genom våld, 

hot och mobbning straffat ut sig från institution 

efter institution känns väldigt 

avlägsen. Ändå är det så. 

– Det är inte ovanligt att ungdomarna har 

bott på mellan tio och femton olika ställen, 

både innanför och utanför SiS, berättar 

behandlingsassistent Carina Johans- 

Pallar inte vi de här 

fyra åren så är det kört. 

son. Jag brukar säga att detta är deras 

chans i livet. Pallar inte vi de här fyra åren 

så är det kört. 

Ungdomarna som kommer till Eken finner 

sig inte till rätta på ”vanliga institutioner”, 

där aktiviteter ska göras tillsammans 

och uppmärksamheten är delad. De 

fungerar inte i grupp. Förklaringen till de 

svåra relationsstörningarna är ofta tidiga 

trauman. 

Bristen på tillit gör ungdomarna 

extremt känsliga för avvisanden. Att få 

vänta två minuter på att få en cigarett kan 

leda till ett vansinnesutbrott. Erica, som 

nu är utskriven från Eken, beskriver hur 

hon under det första året bara slogs och 

kastade möbler och saker. ”Den enda 

känsla jag hade var att jag var arg”, berättar 

hon. ”Något annat fanns inte.” 

Hörnstenar i Ekens behandling är därför 

att träna ungdomarna att stå ut med 

gränser och att öva deras tålamod. Inget 

ovanligt för behandling på ungdomshem, 

men på Eken tycks reglerna vara fler och 

därmed möjligheterna till konfrontation 

flera. På Eken arbetar man med ”frustration 

i det lilla”, förklarar behandlingsassistent 

Johan Aüstlin: 

– Vi vill skapa möten med ungdomarna

Efter ungefär ett år – när ungdomarna funnit sig tillrätta på Eken – får de själva måla och inreda sina rum. Jonathan har valt starka färger som harmonierar 

med hans stora intresse i livet – punkmusik. Foto: Lena Garnold 

för att nå fram till dem. Frustrationen 

över en liten sak, som att inte få ringa när 

man vill, kan göra att ångesten kommer 

upp till ytan. När känslorna väl finns på 

bordet, kan vi börja bemöta ungdomarna 

och inleda en djupare relation. 

Reglerna och tidsschemat finns således 

inte enbart till för att skapa struktur i vardagen 

utan också för att träna ungdomarna 

i konfliktlösning och motstånd. Det är 

helt enkelt meningen att ungdomarna ska 

protestera och ibland misslyckas med att 

följa anvisningarna. 

Ahmed är ny på Eken och det dröjer inte 

länge förrän samtalet kommer in på de 

förhatliga reglerna. Om inte matbordet är 

avtorkat av ansvarig pojke eller flicka får 

ingen gå ut och röka. Man får inte ta emot 

samtal efter klockan nio. Varje fredag är 

det storstädning. Och så vidare. Därtill 

kommer alla tider att passa. Tider för måltider, 

samlingar, skolundervisning och raster. 

– Det är så jobbigt här med alla småregler. 

Jag skulle hellre sitta i fängelse. På 

andra hem kunde miljön vara tuffare och 

personalen strängare, men ingenstans 

fanns det så många olika regler. 

Efter frukosten traskar vi ner i källaren 

där skolan huserar. Här finns en ateljé för 

Fortsättning på nästa sida 

>> 

Jonathan har ändrat 

inställning till livet 

>> Skivsamlingen har flyttats till flickvännen 

i stan och varje morgon tar han bussen 

från Eken in till till skola och praktik i 

Uddevalla. Efter tre år är Jonathan på väg 

att successivt lämna institutionen. De blå 

ögonen lyser. Snart väntar en egen lägenhet. 

– Jag vet faktiskt inte vad Eken tillfört, 

säger han. Om min förändring beror på 

personlig utveckling, mognad eller något 

speciellt de gjort här. 

Klart är i alla fall att mycket förändrats 

under de tre åren. Jonathan talar om att 

han nu har en helt annan inställning till 

livet. Bra värderingar i stället för ett 

destruktivt beteende. Men det tog tid att 

förändras. 

– Jag flummade nog bort ett halvår i sängen. 

Struntade i att gå till skolan. Sedan 

rymde jag tillbaka en omgång också och 

drogade ner mig igen. 

Jonathan menar att det bästa med Eken 

är att man verkligen får individuell 

behandling. Reglerna däremot var nödvändiga 

i början, men sedan har de mest 

varit i vägen. Kontaktmännen har fungerat 

som ersättning för föräldrarna och det 

är bra med båda könen eftersom man 

talar om olika saker med män och kvinnor. 

I praktiken har det dock hänt att kontaktmän 

försvunnit under resans gång, 

något Jonathan är mycket kritisk mot. 

– De som tar ett sådant här jobb ska vara 

säkra på att vara kvar, säger han. Fast nu 

blev det inte så dumt i alla fall, eftersom 

jag tycker bättre om den nya kontaktman 

jag fick. 

I framtiden blir Jonathan kanske murare 

eller piercare. Och drogerna håller han 

på att lägga av med helt. Flickvännen 

tycker att man ska dricka med måtta. 

– Jag kanske blir straight edgare, säger 

han och skrattar. Och sedan ska jag börja 

sjunga i ett band. 

Jessica Rydén 

Fotnot: Jonathan heter i verkligheten 

någonting annat. 


textilslöjd och bild, en hylla fylld med 

böcker för läsning och några mindre rum 

för enskild undervisning. Efter en kort 

genomgång av dagen delar läraren Carina 

Karlsson ut samhällstolvan, en enkät med 

nutidsfrågor. Var bor Göran Persson? Vilken 

är Skandias logga? Det blir mycket 

tjafs kring bordet. Jonas orkar inte vänta 

ut svaren utan förekommer hela tiden 

läraren. Ahmed anklagar läraren för fusk 

och rycker i pappren. Det blir snart förklarligt 

varför den mesta undervisningen 

bedrivs med en lärare per elev. 

– Målet med undervisningen på Eken är 

en grundskoleexamen, förklarar Carina 

Karlsson. Men det krävs mycket jobb för 

att komma dit. Jämför man med vanliga 

skolan kan man uttrycka det som att varje 

elev är en klass. De flesta har allvarliga 

koncentrationssvårigheter. 

Tiden brukar dock tala för ungdomarna. 

Majoriteten av dem som varit på Eken 

har tagit grundskoleexamen och sedan 

fortsatt till antingen gymnasieskola eller 

praktik. Men det krävs nytänkande och 

tålamod från lärarna. 

– En elev avskydde skolan. Det enda 

han var intresserad av var att titta på film. 

Jag försökte motivera honom på olika 

sätt, men till slut insåg jag att hans filmintresse 

var det enda jag kunde utgå ifrån. 

Han fick se film som belöning när han klarat 

av ett undervisningspass. Skriva recensioner 

av filmer han sett. Ta reda på information 

om författaren till en bok som 

filmatiserats och så vidare. På så sätt lyckades 

han få godkända betyg i de ämnen 

som krävdes. 

Just nu går fyra av fem ungdomar på 

Eken i ungdomshemmets egen skola. Med 

andra ord är nästan alla i början av sin 

behandling, vilket gör stämningen på 

Eken stundtals tung. Josefin har precis 


kommit tillbaka från en rymning och 

säger att hon hatar personalen. På 

anslagstavlan i hennes rum hänger en 

almanacka med varje dag noggrant inringad. 

140 dagar i helvetet. 

Ekens behandlingsmodell är indelad i tre 

faser. Den första kallas anknytningsfasen 

och brukar ta ett till ett och ett halvt år. 

Ofta präglas perioden av våldsamma konflikter 

och testande gentemot personalen. 

De här ungdomarna 

har aldrig avslutat en 

relation på ett vettigt 

sätt. 

Det gäller då för personalen att kunna stå 

pall och ”bära” ungdomarnas ångest tills 

vändningen kommer. Det ska inte gå att 

straffa ut sig från Eken. Huvudansvaret 

för detta har de kontaktmän som utses för 

varje elev, en man och en kvinna. De fungerar 

som ställföreträdande föräldrar 

under tiden på Eken. 

– Under de fyra år som behandlingen 

pågår ska vi göra om det som de här ungdomarna 

missat, säger Carina Johansson. 

De ska knyta an till oss och sedan stegvis 

frigöra sig genom att klara sig allt mer 

själva. 

Det viktigaste redskapet i relationsarbetet är 

behandlarna själva. De möter ”sin” ungdom 

genom konfrontationer och speglingar 

i vardagssituationer och i så kallade 

veckosamtal, mer strukturerade genomgångar 

av hur den unge beter sig och mår. 

Carina talar om positiv gränssättning. 

Avskiljningar förekommer inte. Kontakt- 

Estetisk verksamhet är ett viktigt inslag i skolan på Eken. ”När jag målar kan jag uttrycka känslor som 

inte kommer fram annars”, berättar Cissi och bläddrar i en bok i jakt på motiv att måla av. 

Foto: Lena Garnold 

mannaskapet bygger på att ingen byts ut 

genom under de fyra åren. Hur orkar 

man? undrar jag. 

– Vi har regelbunden extern handledning, 

vilket är absolut nödvändigt. Dessutom 

tror jag nästan alla här har någon 

kontakt med annan personal även utanför 

arbetstid. Man måste kunna prata av sig 

ibland. 

Efter anknytningsfasen inträder förändringsfasen 

då ungdomarna överger ett 

gammalt och destruktivt sätt att vara. 

Något som frestar på. Efter två år inträffar 

det nästan alltid en kritisk punkt, 

berättar Carina Johansson. Då brukar förändringsångesten 

bli så stor att man ramlar 

tillbaka i en total regression. En kille 

rymde och tände eld på en byggnad strax 

utanför Uddevalla, en annan slog sönder 

en stor del av avdelningen. Men ofta blir 

det en vändpunkt som sedan leder till 

något gott. 

Utslussningsfasen är lång och kan även den 

ta ett till ett och ett halvt år. Då börjar 

ungdomarna i skola utanför institutionen 

och flyttar successivt in i en lägenhet i 

stan. Rummet på institutionen finns dock 

kvar under hela utslussningen, något som 

kostar, men är helt nödvändigt enligt Carina. 

– De här ungdomarna har aldrig avslutat 

några relationer på ett vettigt sätt, utan 

bara genom avbrott. Därför är det oerhört 

viktigt hur våra avslut ser ut. När ensamheten 

blir påträngande regredierar många 

och nästan alla kommer tillbaka till institutionen. 

Då får vi göra om hela processen 

med anknytning en gång till, men den 

gången går det betydligt snabbare, säger 

hon och berättar att ungefär hälften av de 

utskrivna ungdomarna har eftervårdskontrakt 

med sina kontaktmän. Själv ska 

Carina den här kvällen åka iväg för att 

träffa Johan som tidigare varit inskriven 

på Eken. Nu ska de träffas och äta en bit 

mat på en restaurang i stan men andra 

gånger hjälper hon Johan med praktiska 

saker, som att betala räkningar på internet. 

Dennis Karlson som är institutionschef tycker 

att det behövs fler ungdomshem som 

Eken. 

– Ungdomar med något lättare problematik 

skrivs inte in vid SiS i samma 

utsträckning som tidigare. Där har kommunerna 

hittat lösningar på hemmaplan. 

Vi måste i dag kunna hantera personer 

med mycket tunga psykiska problem och 

ibland med funktionshinder. Och vi kan 

klara det! Därför borde vi satsa ännu mer 

på kvalificerade behandlingsinsatser för 

denna grupp. 

Jessica Rydén 

Fotnot: Cissi, Ahmed, Erica, Jonas, Josefin 

och Johan är fingerade namn.

Vården inom SiS ska allt mer bedrivas med stöd i vetenskap 

eller beprövad erfarenhet. Vården ska dessutom gå att följa 

upp. 

Välkända ord för de flesta inom myndigheten. De finns 

med som ett viktigt mål i verksamhetsplaneringen för år 

2004 och upprepas på utbildningar, seminarier och i andra 

sammanhang som samlar chefer och personal. 

Men vad betyder de egentligen? 

Vad menas med vetenskap och beprövad erfarenhet, och hur vet man 

vad som är vad? Och vem bestämmer egentligen vilka metoder som får 

användas i verksamheten? Finns det en risk att gamla arbetssätt skåpas 

ut till förmån för nya rön och modeller? 

SiStone har låtit SiS FoU-direktör Nils Åkesson svara på sex frågor 

som förhoppningsvis reder ut begreppen. Vi inleder också vår serie om 

metoder med vetenskapligt stöd som redan i dag används inom SiS. 

Först ut är ART. 

[ METODER INOM SiS ] 

Många frågetecken. Vad är vetenskap och beprövad erfarenhet och vem bestämmer vilka metoder som får användas i SiS verksamhet? 

Illustration: Caroline Ardbo 


>>


Sex frågor om vetenskap, 


Fråga 1: 

Talet om krav på vetenskap och 

beprövad erfarenhet när det gäller 

metodval har ökat inom SiS. Vilken är 

myndighetens övergripande syn på val 

av behandlingsmetoder? 

Den övergipande synen är att SiS ska 

tillämpa sådana metoder som är verkningsfulla 

och som gör att man uppnår 

syftet med institutionsplaceringen. 

”What works” med andra ord. 

SiS övergripande mål år 2004 är att 

vården i högre utsträckning ska planeras 

och utföras enligt tillgängligt stöd i 

vetenskap och beprövad erfarenhet. 

Och på ett sätt som möjliggör uppföljningar 

av vårdens resultat. 

Fråga 2: 

Vad betyder egentligen vetenskap och 

beprövad erfarenhet? Vad innebär det 

att behandling är evidensbaserad? 

Vi använder ofta orden kunskapsbaserad 

behandling och där kan man tala 

om två betydelser. Dels den vetenskapliga, 

evidensbaserade, och dels 

behandling enligt beprövad erfarenhet. 

Evidensbaserade behandlingsprogram 

ska ha visat sig ha effekt i minst 

två kontrollerade studier utförda av 

varandra oberoende forskare. Att studierna 

är kontrollerade innebär att 

man studerat två jämförbara grupper, 

varav en fått den aktuella behandlingen 

och den andra inte. 

Beprövad erfarenhet är erfarenhetsbaserad 

kunskap. För att den ska få 

kallas beprövad krävs att metoden är 

en avgränsbar insats som är både väldokumenterad 

och prövbar så att den 

går att upprepa någon annanstans 

eller någon annan gång. 

Låt oss säga att vi inom SiS har en 

utredningsmodell som är sammansatt 

av både erfarenhetsbaserade kunskaper 

och vetenskapliga metodinslag och 

som visat sig vara framgångsrik. Är 

den välbeskriven kan personalen på en 

annan utredningsavdelning kopiera 

exakt samma modell, skaffa samma 

professionella kompetens, använda 

samma metoder och instrument och 

pröva om de också får samma goda 

effekt. Beprövad erfarenhet är alltså 

dokumenterad och för andra prövbar. 

Fråga 3: 

Vilka evidensbaserade metoder, eller 

metoder som har vetenskapligt stöd, 

används inom SiS i dag? 

Aggression Replacement Training 

(ART) och annan KBT-behandling. 

12-stegsbehandling. 

Motiverande intervju (MI). 

Återfallsprevention. 

Manualbaserad eftervård. 

Multidimensional treatment foster 

care (MTFC). 

Funktionell familjeterapi (FFT). 

Samtalsterapi genomförd av legitimerad 

psykoterapeut eller steg ettutbildad 

psykoterapeut under handledning. 

Familjeterapeutiska insatser inom 

ramen för nätverksarbete och eftervård 

genomförd av legitimerad psykoterapeut 

eller steg ett-utbildad psykoterapeut 

under handledning. 

Kvalificerad utredning. 

Klient- respektive behandlingsdokumentationssystem 

eller metoder 

(ADAD, DOK, ASI och MAPS). 

Ovanstående utgör de vanligaste 

exemplen på evidensbaserade metoder 

inom SiS i dag. 

Det här är första delen av SiStones serie ”Metoder inom SiS”. I serien beskriver vi några av de viktigaste 

och mest använda metoderna i verksamheten, och dessutom tar vi upp olika frågeställningar kring 

att välja och införa arbetsformer och behandlingsmodeller. 

Serien kommer också att finnas på SiS webbplats www.stat-inst.se. I takt med att serien fortsätter 

läggs artiklar och faktalänkar ut på webbplatsen, där det redan nu finns mycket information. I Faktabanken/Behandlingsmetoder 

och arbetssätt kan du läsa mer om allt från återfallsprevention till äventyrsbehandling. 

Du hittar också länkar till andra organisationers och föreningars webbplatser som 

beskriver metoderna. 

Vill du läsa mer om ART som vi berättar om på nästa uppslag? Börja med Faktabanken eller gå 

direkt till www.ungart.se.


erfarenhet och metoder 

Fråga 4: 

Ska det nya ersätta det gamla? Innebär 

inriktningen på de arbetssätt som 

rekommenderas i kunskapsöversikter 

och vetenskapliga studier att inga 

andra metoder får användas? 

Det skulle vara omöjligt att avgränsa 

SiS verksamhet till att bara omfatta 

exempelvis evidensbaserade metoder 

eftersom det ingår så mycket annat än 

interventioner i en institutionsplacering. 

Insatser som mänskligt stöd, tak 

över huvudet, utbildning och omvårdnad 

ska inte bara förbättra klienternas 

beteende utan även höja deras livskvalitet 

och livsbetingelser. 

Miljöterapi som används inom SiS 

kan snarast beskrivas som en organisationsform 

inom vilken det kan rymmas 

behandlingsprogram och behandlingsmetoder. 

Flera studier har visat att 

institutionens organisation, personal 

och arbetsmiljö kan ha väl så stor 

betydelse som valet av behandlingsmetod. 

Har man en väldokumenterad 

modell för hur det miljöterapeutiska 

arbetet ska bedrivas, då når man upp 

till SiS krav på beprövat erfarenhetsbaserat 

innehåll i verksamheten. 

Kravet på metoderna kan sägas 

komma till uttryck mer precist i de 

anvisningar i verksamhetsplaneringen 

som institutionerna fått. Nämligen att 

oavsett vilken metod man använder så 

ska man beskriva sin vård och behandling 

genom att ge en tydlig referens till 

den beskrivning som varit förebild för 

insatsen. Anvisningarna gör att det 

inte går att skriva att man bedriver 

miljöterapi utan att bena upp miljöterapin 

i olika komponenter. När alla 

de kraven är uppfyllda, då har man 

dokumenterat sin verksamhet. Då är 

den välbeskriven. 

Fråga 5: 

Hur vet vi att de metoder som anses 

effektiva verkligen fungerar? Vilka 

uppföljningar och utvärderingar görs 

inom SiS? 

Nästan alla de metoder jag presenterade 

som evidensbaserade har sina resultat 

publicerade i utländsk vetenskaplig 

litteratur. De är bland annat från USA, 

Kanada och England. Vi ser vad forskarna 

kommit fram till för resultat och 

om det visat sig att metoderna fungerar 

för ungdomar och missbrukare 

som ser ut ungefär som våra. Det är en 

källa. 

Den andra källan är våra egna kontrollerade 

studier. För närvarande 

pågår flera sådana inom ramen för SiS 

vetenskapliga forskning. Vi har en 

vetenskaplig resultatutvärdering av 

satsningen på individuella kognitiva 

behandlingsmetoder på fyra LSUavdelningar, 

vi har MTFC-studien i 

Hässleholm och vi har ESS-projektet i 

södra Sverige. 

Det pågår uppföljningsstudier både 

centralt och lokalt. När det gäller 

resultat och påverkan på klienterna 

kan man säga att ADAD och DOK är 

sådana uppföljningsstudier. De har 

ännu inte lett till några stora centrala 

rapporter men de är på väg. 

Vi kommer för övrigt att ta fram en 

plan för hur vi ska göra institutionsvisa 

återkopplingar av resultaten som 

gör det möjligt att koppla resultaten 

till innehållet i behandlingen. Dessutom 

finns socialtjänstenkäten. Om 

socialsekreterarna är mer nöjda med 

tjänsterna och programmen som finns 

på vissa institutioner än de är med 

arbetet på andra, så säger det också 

någonting. 

Fråga 6: 

Finns det risk för en övertro på metoder? 

Ja, den risken är stor. Jag började läsa 

psykologi i mitten av 1970-talet och 

då pågick det fortfarande en hätsk 

debatt mellan de som förespråkade 

psykodynamiskt inriktade behandlingsmetoder 

och de som föredrog 

beteendeterapeutiskt inriktade metoder. 

Den gången gick de psykodynamiskt 

inriktade segrande ur kampen. 

Nu slår pendeln tillbaka och det beror 

på kravet på att mäta och visa resultat 

som vi inom socialt arbete hämtat från 

de medicinska diciplinerna. 

Tyvärr tenderar vi att bara leta där 

det är ljust, och med det menar jag att 

vi ibland fokuserar oss för mycket på 

de metoder som det är lätt att mäta. 

Det finns etiska regler och mänskliga 

hänsyn som vi också måste hitta former 

för och de får inte skåpas ut. Det 

är det som är risken med en övertro på 

det mätbara. 

Inom SiS finns mängder av erfarenhetsbaserad 

kunskap och personal 

med god iakttagelseförmåga som ser 

vilka förhållningssätt som verkar 

främja klienternas utveckling och 

anpassning. Det är viktigt att vi inte 

fixerar oss vid det som hunnit visa sig 

vara evidensbaserad kunskap utan 

även med gemensamma krafter försöker 

utveckla och dokumentera den 

klokskap vi redan har. 

SiS FoU-direktör Nils Åkesson 

har svarat på frågorna 

om vetenskap, beprövad 

erfarenhet och metoder. 


>>


ART nyttig metod för både 

ungdomar och personal 

En av de empiriskt prövade behandlingsmetoder som sprids snabbast över Sverige 

är ART, Aggression Replacement Training. Målet med metoden är att konkurrera ut 

destruktiva beteenden genom träning av ilskekontroll och sociala färdigheter och genom 

moralutveckling. 

> Det är onsdag förmiddag och på 

Eknäs ungdomshem utanför Enköping 

är det dags för övning i sociala färdigheter. 

Fyra killar sitter uppradade på 

stolar framför två tränare, som i sin tur 

står framför en whiteboardtavla. På den 

har de skrivit ämnet för dagen: Att be om 

hjälp. 

– När kan det vara bra att kunna be om 

hjälp, frågar den ena tränaren. 

Svaret kommer snabbt: 

– När man inte räcker till själv. 

– Precis. Bra svarat! 

Sedan väntar rollspelsövningar. Ungdomarna 

får tänka ut olika situationer där de 

kan behöva be om hjälp. Dessa spelas 

sedan upp med en av tränarna som motpart. 

Efteråt pratar man om hur det gick 

och om man skulle ha kunnat hantera 

någon del av processen bättre. 

Rummet är litet, men väl upplyst av de 


stora fönstren och ute är det en skinande 

ljus och ganska kall vinterdag. Snön ligger 

decimetertjock över husen och träden. De 

fyra killar som deltar i ART-lektionen är 

mellan 15 och 17 år. Under lektionen 

kommer tre av dem att delta aktivt och 

villigt, medan den fjärde mest suckar och 

skakar på huvudet. Han har nyligen kommit 

till Eknäs, och visar tydligt att han inte 

alls vill vara med. 

– Men du behöver också lära dig sådant 

här. Eller hur? Behöver du aldrig be någon 

om hjälp, frågar en av tränarna. 

Den motsträvige svarar: 

– Nej. Aldrig. Jag klarar mig själv. 

Bengt Daleflod, psykolog på Sundbo ungdomshem 

i Fagersta, har varit drivande i 

introduktionen av ART i Sverige. När han 

i slutet av 1980-talet började intressera sig 

för metoden var intresset för kognitiv 

beteendeterapi ännu mycket svalt. Om- 

Om ART ska fungera måste man få med sig hela personalen, understryker Eila Nilsson-Karlberg, 

biträdande institutionschef på Eknäs ungdomshem. Foto: Cecilia Mellgren 

svängningen kom först framåt mitten av 

1990-talet, i takt med att kraven på gedigna 

utvärderingar blev starkare. Olika former 

av kognitiv beteendeterapi har visat 

sig ha goda effekter, inte minst när det gäller 

att minska återfall i brottslighet. 

– När det gäller ART som program väntar vi i 

och för sig fortfarande på fler inhemska 

studier, säger Bengt Daleflod. Det är en 

brist som man måste vara medveten om. 

Vad som däremot är klart bevisat är att de 

tre komponenter som ingår i ART alla har 

god effekt. 

Enligt Daleflod är ART en metod som 

går att använda med framgång på i stort 

sett alla problemgrupper. 

– Det krävs förstås alltid att man gör en 

noggrann individuell prövning. Hör man 

röster bör man behandlas för det. Är man 

narkotikaberoende, eller deprimerad, bör 

man behandlas för det. Men det fina är att 

man kan använda ART också – det är ett 

bra komplement till alla sorters individuella 

program, säger han. 

ART utvecklades i USA under 1980-talet av 

psykologiprofessor Arnold Goldstein. 

Metoden består av tre delar. Den första, 

den sociala färdighetsträningen, handlar 

om att öka den enskildes sociala kompetens, 

genom att lära ut konstruktiva sätt 

att tänka och handla. Det kan handla om 

hur man ber om hjälp, som i exemplet 

ovan, hur man tar emot kritik på ett bra 

sätt eller hur man hanterar grupptryck. 

Den andra delen, ilskekontrollträningen, 

handlar dels om att minska uppkomsten 

av ilska, dels om att träna hur man 

hanterar den när man väl har blivit arg. 

Moralutvecklingen slutligen, går ut på 

att genom resonemang kring olika frågor 

om etik och moral höja nivån på klientens 

eget moraliska tänkande och beteende. 

Träningen sker genom gruppdiskussioner,

där deltagarna ställs inför olika slags 

moraliska dilemman. 

– Men det är viktigt att komma ihåg en 

sak: för att ART ska fungera räcker det 

inte med att genomföra lektioner och 

gruppövningar. Man måste få med sig hela 

personalen i arbetet, helst dessutom individens 

omgivning. Familj, skola och socialtjänst, 

säger Bengt Daleflod. 

– Det är i praktiken i det vardagliga livet 

som man måste visa att det finns andra 

sätt att hantera konflikter än med hot och 

våld. Det är en stor utmaning, fortsätter 

han, och betonar att det gäller att få hela 

personalgruppen på ett behandlingshem 

att sluta upp bakom ART. De utbildade 

tränarna är ofta entusiastiska, men att få 

med sig all personal är inte alltid lika lätt. 

Liknande tankar är Eila Nilsson-Karlberg 

inne på. Hon är psykolog och biträdande 

institutionschef på Eknäs, och tycker att 

ART-utbildningen är nyttig inte bara för 

ungdomarna, utan även för personalen. 

– Alla har väl behov av att öva sina sociala 

färdigheter? Vi måste alltid börja 

med oss själva. Om inte vi i personalen är 

bra på att kommunicera, på att uttrycka 

våra känslor och på att lösa konflikter på 

ett konstruktivt sätt – hur ska vi då kunna 

lära ungdomarna att vara det? Det är 

också viktigt att vi kan stödja och upp- 

muntra killarnas positiva utveckling när 

de väl gör något bra. 

Eila Nilsson-Karlberg ser positivt på 

den spridning som ART på senare år har 

fått i Sverige. Hon höjer dock ett varnande 

finger: 

– Det är viktigt att man skaffar sig gedigen 

kunskap om inlärning och mänskligt 

samspel, så att man inte bara mekaniskt 

följer handboken. Att verkligen tillämpa 

ART är ett stort jobb som man inte bör ta 

lättvindigt. 

På Eknäs ungdomshem fortsätter lektionen 

i den sociala färdigheten ”att be om 

hjälp”. Precis som tidigare deltar tre av 

killarna flitigt, medan den fjärde mest 

suckar och skakar på huvudet. 

Efteråt, när tränarna avlägsnat sig, visar 

det sig att de fyra är överens i sin inställning 

till färdighetsträningen. I alla fall om 


Fyra tonårspojkar, mer eller mindre entusiastiska, deltar i gruppövningen som ska lära dem att be om hjälp. Tränarna Henrik Johansson och Shirak Morad 

visar ett rollspel. Foto: Cecilia Mellgren 

Om inte vi i personalen 

är bra på att kommunicera 

... hur ska vi 

då kunna lära ungdomarna 

att vara det? 

man ska tro på vad de berättar i grupp. 

– Det är bara han som vägrar vara med 

som är ärlig, säger en av killarna. Vi tycker 

alla att det här är helt värdelöst. Jag 

menar, att be om hjälp, det kan vi ju. Vi är 

sexton år, vi är hur artiga som helst. 

En av killarna berättar att han redan tidigare 

har gått ett ART-program, och därför kan 

alla övningar i förväg. 

– Jag vet ju svaren bättre än lärarna. Det 

är så trist det här. 

Efter en stund kommer det ändå fram 

att de faktiskt gillar lektionerna i ilskekontroll. 

Samma sak när man tar upp lite 

svårare problem, som moralfrågor. 

Att ungdomarna själva är kritiska till en 

arbetsmetod är i och för sig inte förvånande, 

och behöver inte innebära att den inte 

fungerar. Lite senare funderar ändå Eila 

Nilsson-Karlberg på att man måste bli 

bättre på att utgå från ungdomarnas egna 

behov. Inte så att de ska få styra, utan mer 

så att man verkligen bemödar sig om att 

lägga lektionerna på rätt nivå. 

– Vi ligger förhållandevis väl framme 

med ART-arbetet här på Eknäs, men det 

finns mycket kvar att göra, säger hon. 

Magnus Västerbro 


Läs mer om ART. 


[ AKTUELLT ] 

Ett knapptryck räcker 

– sedan räknas lönen ut 

På Åbygården har dagar av löneadministration bytts ut mot ett par timmars arbete. Med 

ihopkopplade schema- och lönesystem sparar institutionschefen Leif Carlsson både tid 

och pengar. 

>> Ett par dagars arbete med 

lönerapportering, kontrollering 

och korrigering har ersatts 

av två timmars jobb och en 

knapptryckning. 

Leif Carlsson, institutionschef 

på särskilda ungdomshemmet 

Åbygården i Anderslöv 

är nöjd. Minst sagt. 

– Allt fungerar suveränt, 

smärtfritt och behagligt. Vi 

trivs jättebra. 

Det Leif Carlsson talar om 

och som hans institution, tillsammans 

med Björkbackens 

skol- och behandlingshem i 

Göteborg, är först ut med att 

prova är en integrering av 

systemen Besched och Palasso. 

Besched är ett databaserat 

schemamodulsystem som 

består dels av en del för schemakonstruktion, 

dels en del 

för bemanning. När schemat 

för en viss period är klart över- 


förs det till bemanningsdelen 

där alla avvikelser sedan förs 

in. Vem tog ett extra pass, vem 

var sjuk och vem fick jobba 

över? Allt sådant noteras. 

Nu till den stora tidsvinsten. Den 

som Leif Carlsson märkt av. 

Sedan september i fjol har 

Åbygården haft Besched sammankopplat 

med löne- och PAsystemet 

Palasso. I korthet 

innebär det att alla uppgifter 

från bemanningsdelen vid slutet 

av månaden snabbt körs 

över i lönesystemet. All obekväm 

arbetstid, jour och övertid 

rasslar in i Palasso och den 

tjugofemte kommer lönen som 

vanligt. 

Rätt lön dessutom. 

– Vi har bara behövt göra tre 

fyra bagatellartade justeringar. 

Från september till årsskiftet 

körde vi dubbelt med både 

Besched och månadslistor men 

sedan första januari kör vi 

direkt in i Besched. Det fungerar 

perfekt, säger Leif Carlsson 

och berättar att personalen tillsammans 

gör scheman för tio 

veckor i sträck och att var och 

en har ett tidskonto där man 

kan ligga på plus eller minus. 

Blir det förändringar jämfört 

med vad som står i schemat så 

skriver den berörda personalen 

själv in uppgifter om det. Varje 

morgon för avdelningsföreståndaren 

in eventuella avvikelser 

direkt på skärmen i 

Besched, och när månaden är 

slut finns redan all information 

på plats. 

– Tidigare satt vi med 

månadsrapporteringen i två 

dagar innan den var klar. Nu 

går det på knappt två timmar. 

Samtidigt har vi minskat vår 

Många miljoner till SiS personal 

>> Sugen på att byta jobb med 

någon under en period och 

prova kompetensväxling? Eller 

bilda nya nätverk, arbeta med 

mentorskap eller utveckla 

arbetet och kompetensen på 

annat sätt? Nu finns pengar 

inom SiS för just de sakerna. 

Närmare bestämt omkring 14 

miljoner kronor som kommer 

att växa med ytterligare 4–5 

miljoner under året. 

Det handlar om de så kallade 

trygghetsmedlen. Pengar 

som frigjorts på grund av att 

SiS, liksom andra arbetsgivare, 

numera avsätter en lägre pro- 

centsats av lönesumman än 

tidigare till Trygghetsstiftelsen. 

Meningen är att pengarna i 

stället ska stanna lokalt och 

användas till personalutveckling. 

För att hantera pengarna har SiS 

bildat TA-nämnden som består 

av representanter för de fackliga 

organisationerna, en institutionschef 

och SiS personalchef. 

SiS administrative direktör 

Per Wallin är ordförande. 

Ingvar Larsson, biträdande 

chef på Öxnevalla behandlingshem, 

ska på deltid fungera 

som sekreterare och föredragande 

i nämnden. Han berättar 

att TA-nämnden kommer 

att ha fyra beslutande möten 

om året. Det första hålls redan 

i april så vill man ansöka om 

bidrag redan då gäller det att 

inte vänta för länge. 

– Det går att söka till åtgärder 

man annars har svårt att 

genomföra på institutionerna. 

Man kan satsa på enskilda 

individer eller på grupper, till 

exempel den administrativa 

personalen eller kökspersonalen 

som normalt inte får del av 

utvecklingspengar. Vi vet att 

timtjänstgöring med 60–70 

procent eftersom personalen 

själv klarar av avvikelserna. 

Personalen har varit jätteduktig 

på att sätta ihop schemat så 

att man som chef inte behöver 

gå in och korrigera, och alla 

tar ansvar för sina pass och 

byter sinsemellan, berättar Leif 

Carlsson som betonar att supporten 

från huvudkontoret 

också fungerat utan anmärkning. 

Tanken är att samkörandet 

av Besched och Palasso så småningom 

ska bli vardag på alla 

institutioner. 

– Vi utökar försöket med tre 

fyra institutioner per månad, 

säger SiS personaloch förhandlingschef 

Michael Färdigh. 


Trygghetsmedlen är pengar som ska gå till utveckling och höjd kompetens. I år finns 

omkring fem miljoner att söka. 

det finns en hel del ansökningar 

som får avslag för att de ligger 

lite vid sidan av vad som 

beviljas, och då kan det här 

vara en möjlighet, säger Ingvar 

Larsson. 

Information om trygghetsmedlen 

är på väg till chefer och 

fackliga företrädare på institutionerna. 

Anställda får komma 

med önskemål och synpunkter 

till sina institutionschefer som 

avgör om ansökningar ska 

skickas in. 


[ HÖRT OM NAMN ] 

Margretelundsutrednings- 

och 

behandlingshem 

har haft 

besök av folkpartietspartiledare 

Lars Lars Leijonborg 

Leijonborg. 

Tillsammans med partikamrater 

från både riks- och lokalkretsen 

avsatte han en fredagkväll 

i slutet av januari för att 

få veta mer om situationen 

inom ungdomsvården och om 

Margretelunds behandlingsmodell. 

Det blev rundvandring 

på de olika avdelningarna och 

information om kognitiv beteendeterapi. 

– Med tanke på hur det ser 

ut i samhället tror jag att det 

behövs betydligt fler platser 

inom SiS ungdomsvård, sade 

Lars Leijonborg, som också 

hann med att prata med både 

personal och ungdomar. 

Hur fungerar arbetet inom 

tvångsvården och hur ser det 

ut på ort och ställe? Det ville 

riksdagens socialutskott veta 

och gjorde därför studiebesök 

på två SiS-institutioner. Först 

gick resan till Granhults 

behandlingshem i Ramsberg 

där riksdagledamöterna 

besökte såväl pojkavdelningar- 

[ PÅ GÅNG ] 

MARS 

11 Narkotika och narkomani i 

dagens Sverige. Arrangemanget 

blandar inspelat filmmaterial 

med professor Nils Bejerot, som 

avled 1988, med föreläsningar av 

medicine doktorerna Kerstin Käll 

och Mats Humble. De talar bland 

annat om hur vanliga missbruksdroger 

skadar hjärnan. Arrangemanget 

vänder sig till dem som 

arbetar med ungdomar inom till 

exempel grund- och gymnasieskolan. 

17 Vem står för välfärden i framtiden? 

Socialstyrelsens årliga 

konferens om den ideella sektorn, 

”Staten, ideella organisationer 

eller du själv – vem står för 

välfärden i framtiden?” 

na som flickavdelningen Liljendal, 

och talade med personal, 

ungdomar och en anhörig. 

Därefter följde besök på LVMhemmet 

Runnagården i Örebro. 

Ledamöterna var frågvisa 

och fick ingående beskrivningar 

av de olika verksamheterna 

och vad som krävs för en framgångsrik 

behandling. 

Morgan Johansson i samspråk med 

SiS generaldirektör Sture Korpi och 

Marianne Kronborg, projektledare 

för Ess-projektet. 

Bättre eftervård och familjearbete 

stod på programmet när 

socialtjänstminister Morgan 

Johansson besökte två Skåneinstitutioner 

den 26 januari. På 

Karlsvik LVM-hem fick han 

träffa engagerade medarbetare 

i det pågående Ess-projektet, 

där särskilda eftervårdssamordnare 

ska garantera bra vård 

även efter institutionsvistelsen. 

På Råby ungdomshem fick han 

information om Familjehuset 

och Ny Kontakt, två projekt 

som öppnar institutionen mot 

omvärlden och involverar 

25–26 Socionomdagarna. Mötesplatsen 

för socionomer, Stockholmsmässan. 

Behandlar frågor 

inom socialt arbete såsom ledarskap, 

missbruk, försörjningsstöd, 

barn- och familjefrågor och frågor 

som berör socionomer inom 

hälso- och sjukvården. 

25–26 Självskadebeteende hos 

unga kvinnor. Konferens i Stockholm 

som vänder sig till den som 

kommer i kontakt med unga kvinnor 

med självskadebeteende eller 

har intresse för frågan. Arrangör: 

Institutet för kompetensutveckling. 

APRIL 

20–21 Kunskapsutvecklingen 

inom socialtjänsten – hur går vi 

vidare? Konferens i Stockholm 

goda krafter i samhället utanför. 

Besöket avslutades med ett 

originellt inslag. När socialtjänstminister 

Morgan Johansson 

klev in på utredningsavdelningen 

fick han prova på hur 

det är att bli inskriven på ett 

ungdomshem. 

Arbetsmiljön på Hornö LVMhem 

är dokumenterat bra. När 

Arbetsmiljöverket nyligen 

besökte LVM-hemmet och 

inspekterade det systematiska 

arbetsmiljöarbetet, arbetsbelastningen 

och den psykosociala 

arbetsmiljön hittade man 

inga brister alls. Toppbetyg 

alltså. 

I förra Hört om namn kunde vi 

berätta att Hessleby behandlingshem 

och Nereby skolhem 

var först ut i SiS satsning på 

snygga och mallade hemsidor 

åt alla institutioner. Arbetet 

med webbsatsningen fortsätter 

och nu har även Sirius behandlingshem 

och Lövsta skolhem 

fått nya hemsidor som nås via 

SiS webbplats. Fler är på gång. 

SiS personaloch förhandlingschef 

Michael Färdigh slutar. 

I mars blir han ny personalchef 

i hemkommunen 

Växjö, något som innebär att 

han får gångavstånd till jobbet 

anordnad av Socialstyrelsen. Ett 

gediget kunnande hos socialtjänstens 

personal är inte bara en 

nödvändighet för att tillgodose 

klienters och brukares behov. Om 

det sociala arbetet utgår från 

vetenskapligt beprövade metoder 

och arbetssätt bidrar det dessutom 

till att hävda det sociala 

arbetets värde och legitimitet. 

27–28 Socialtjänstforum 2004: 

Små barn – stora bekymmer. 

Vilka barn är det som socialtjänst 

och barnpsykiatri möter? Tas barnens 

egen förmåga tillvara av 

samhällets institutioner? Hur kan 

vi förstå och bemöta barn med 

svårigheter i förskola, skola, socialtjänst 

och behandlingsinstitutioner? 

Detta är några av de frågor 

[ AKTUELLT ] 

och att tre års veckopendlande 

till Stockholm är över. 

Planeringsavdelningen 

på 

SiS huvudkontor 

har 

fått förstärkning. 

Stina 

Björk är ny 

utrednings- 

Stina Björk sekreterare 

och ska bland 

annat arbeta med statistikuttag 

ur KIA. 

Två av SiS särskilda ungdomshem 

har fått nya chefer. 

Annica Pettersson, som tidigare 

var tillförordnad institutionschef 

på Håkanstorps ungdomshem, 

tog vid årsskiftet 

över som ordinarie chef. Ny 

chef på Nereby skolhem är 

Said Niklund, tidigare enhetschef 

inom socialtjänsten i 

Göteborg. 

Som Hört om namn tidigare 

berättat har Thomas Olsson 

slutat som chef för Behandlingshemmet 

Älvgården i 

Hedemora. Tillförordnad 

institutionschef på LVM-hemmet 

är Angela Faleij. 


Besök Sirius och Lövstas hemsidor. 

som tas upp i årets Socialtjänstforum 

i Göteborg, där socialarbetare 

och forskare möts i en dialog 

med fokus på forskning om barn 

från olika perspektiv. 

MAJ 

12–14 Försummelse och prevention. 

Den tredje nordiska kongressen 

om barnmisshandel och 

omsorgssvikt. Plats: Åbo universitet, 

Finland. 

Kongressen arrangeras av Nordisk 

forening mot barnemishandling 

og omsorgssvikt i samarbete 

med Centralförbundet för barnskydd. 


I Kalendariet hittar du fler tips om 

seminarier och konferenser. 


[ AKTUELLT ] 

Viktig handbok 

om att anmäla 

>> Okunnighet, osäkerhet 

och rädsla gör att alldeles för 

många som borde anmäla 

när de misstänker att barn 

far illa, avstår från att göra 

det. Nu ger Socialstyrelsen ut 

en handbok som förhoppningsvis 

ska öka kunskapen 

och viljan att anmäla. 

Anmälningsskyldigheten 

regleras i lag och innebär att 

vissa myndigheter och yrkesgrupper 

är skyldiga att 

anmäla misstankar om att 

barn far illa till socialtjänsten. 

Skyldigheten är ovillkorlig. 

Handboken ”Anmälningsskyldigheten 

om missförhållanden 

som rör barn” 

ska ge vägledning till de som 

är skyldiga att anmäla. Förutom 

Socialstyrelsens allmänna 

råd innehåller den 

förarbeten, lagstiftning, 

rättsfall och JO-utlåtanden 

inom området. 


Ladda ner handboken. 

Svårt hitta 

socionomer 

>> Socionomer är en bristvara. 

Det visar en webbenkät 

som Svenska kommunförbundet 

har gjort. 

Enligt enkäten, som besvarades 

av 175 av Sveriges 290 

kommuner, har drygt hälften 

av kommunerna svårt att 

rekrytera socionomer. Minst 

problem är det i landets tre 

största städer och i glesbygden. 

Enligt Kommunförbundet 

kan svårigheterna att rekrytera 

socionomer få konsekvenser 

för kommunernas 

arbete med individ- och 

familjeomsorg. 

En ljusning kan dock 

vara i sikte. De sökande till 

vårterminens socionomutbildning 

är 26 procent fler 

än förra året. Något som 

placerar socionomutbildningen 

på tredje plats på listan 

över utbildningar som 

ökat mest när det gäller 

antal sökande. 


Socialtjänst och Bup 

kan samverka bättre 

Hur väl samarbetet mellan barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten 

fungerar beror mycket på organisationen. Det visar en 

stor granskning som Socialstyrelsen gjort. Fler barn kan få hjälp 

utan att det kostar mer. 

>> Samarbetet mellan socialtjänsten 

och barn- och ungdomspsykiatrin, 

Bup, gnisslar 

på många håll. Ofta saknas 

fast struktur för det gemensamma 

arbetet, och kring vissa 

barn brister det särskilt ofta. 

Till den gruppen hör bland 

annat barn med neuropsykiatriska 

funktionshinder, utagerande 

tonåringar och barn 

som är placerade utanför det 

egna hemmet. 

Det här visar en undersökning 

som Socialstyrelsens regionala 

tillsynsenheter gjort tillsammans 

med elva av landets 

länsstyrelser. Man har intervjuat 

handläggare och Buppersonal 

och granskat socialtjänstakter 

och patientjournaler. 

Totalt 28 kommuner 

och 16 Bup-kliniker har deltagit 

i undersökningen. 

Resultatet visar bland annat 

att det i vissa fall finns en 

gemensam syn på vikten av 

samverkan, till exempel när 

barn utsatts för övergrepp, 

men att parterna inte är lika 

överens när det gäller andra 

grupper. Hur mycket struktur 

som finns i samarbetet varierar 

stort, och på bara några få 

platser tar socialtjänsten och 

BUP ställning till varje enskilt 

fall för att se om det finns 

behov av ett gemensamt arbete 

med barnet. Dessutom tycker 

både socialtjänsten och Bup att 

den kärva ekonomin sätter 

käppar i hjulet för en bra samverkan 

eftersom brist på pengar 

leder till konflikter om 

betalningsansvar för vård och 

placeringar. 

Barn som är placerade utanför 

hemmet är en grupp som 

socialtjänsten på många håll 

gärna vill samverka kring, 

berättar projektledare Anna 

Jedenius vid Socialstyrelsens 

regionala tillsynsenhet i Göteborg. 

Barn- och ungdomspsykiatrin 

sätter inte de barnen 

lika högt på prioriteringslistan. 

– Jag har ibland haft kontakt 

med kommuner som tycker att 

livet har blivit lättare sedan de 

fått kontakt med SiS, säger 

Anna Jedenius som tror att det 

går att göra mycket för att förbättra 

samarbetet mellan socialtjänsten 

och Bup, utan att 

skjuta till pengar. 

Granskningen visar att 

Unga avgiftas på LVM-hem 

>> SiS har dragit igång ett projekt 

som innebär att ungdomar 

som behöver det ska 

kunna avgiftas vid särskilda 

avgiftningsplatser på LVMhemmen 

Runnagården, 

Rebecka och Hornö LVM-hem 

som alla avsätter var sin plats 

vid behov. När platserna är 

lediga får de även användas av 

vuxna missbrukare. Platsen på 

Runnagården är till för flickor 

från ungdomshemmet Granhults 

flickavdelning Liljendal, 

på Hornö ska pojkar från Sirius 

och Håkanstorp avgiftas 

medan platsen på Rebecka ska 

användas av flickor från Hammargården. 

Försöket ska pågå under ett 

år och sedan utvärderas. 

Sedan tidigare har Lundens 

ungdomshem platser för medicinsk 

avgiftning. 

mycket handlar om organisation. 

Där man haft fasta 

mötestider och dragit ärenden, 

utan att begränsa sig till vissa 

diagnoser eller problemgrupper, 

för att sedan besluta om 

eventuell samverkan, har personalen 

varit påfallande nöjd, 

berättar hon. Inte minst inom 

socialtjänsten där man fått tillgång 

till BUP:s specialistkompetens 

utan att alltid behöva 

dra igång hela batteriet. 

– Naturligtvis ger inte en bättre 

organisation mer pengar till 

placeringar på privata HVBhem 

som är jättedyra, men 

socialsekreterarna har fått en 

bättre grund att stå på inför 

sina beslut. De får mer hjälp 

inför akuta omhändertaganden 

och snabbare bedömningar 

av hur mycket psykiatri det 

finns med i den totala problembilden 

och då känner de 

sig säkrare i sin handläggning. 

Jag tror man kommer väldigt 

långt bara med det, säger Anna 

Jedenius. 



Läs hela rapporten. 

Höjda avgifter 

>> SiS hade stora kostnadshöjningar 

under förra 

året, bland annat på grund av 

löneökningar och ökade försäkringsavgifter. 

Därför behövdes en mindre 

justering av vårdavgifterna 

som vid årsskiftet höjdes med 

100 kronor per vårddygn. 

Höjningen gäller både LVMvården 

och ungdomsvården.

I Örebros drogkamp 

har reviren försvunnit 

Ett år med Puls-gruppen har fått kommunen, polisen, landstinget 

och kriminalvården att samarbeta, något som gett konkreta resultat. 

>> När polisen i Örebro gör 

riktade och intensiva insatser 

mot droger, då är socialjouren 

beredd. Vissa socialsekreterare 

har i särskilt uppdrag att ta 

emot alla anmälningar som 

kommer in, och på landstingets 

beroendecentrum står man 

redo med sin vård. När insatsen 

är över efter några veckor 

blir det utvärdering. Polisen 

får veta vad som hände med 

missbrukarna som togs 

omhand. Vilka LVM-anmälningar 

blev det något av, vilka 

avskrevs och vem eller vilka 

var redan i åtgärd? 

Missförstånd och frustration 

minimeras. Kommunen, polisen 

och landstinget jobbar tillsammans 

och revirtänkande 

struntar man i. 

Puls-gruppen i Örebro är ett 

exempel på praktisk myndighetssamverkan 

som innebär 

att de myndigheter som arbetar 

mot drogmissbruk i Örebro 

jobbar tillsammans. 

– Kommunen, polisen och 

landstinget använder runt 200 

miljoner kronor per år för 

insatser mot narkotikamissbruket. 

Och då är inte primärvården 

medräknad. Så det 

finns pengar, men ofta används 

de inte på rätt sätt. Inte forskningsbaserat 

och inte metodiskt. 

Det säger Carina Dahl, socialdemokratiskt 

kommunalråd i 

Örebro och eldsjälen bakom 

Puls-gruppen. När hon blev 

kommunalråd för ett år sedan 

hade hon 22 års arbete inom 

Verdandi bakom sig och insåg 

genast att arbetet mot narkotika 

behövde ryckas upp. 

Alltså bildade hon Pulsgruppen 

som består av beslutande 

chefstjänstemän från 

Örebro kommun, Polismyndigheten 

i Örebro län, Örebro 

läns landsting och Kriminalvårdsmyndigheten.Gruppen 

träffas var sjätte vecka för 

att diskutera fram olika satsningar 

och lösningar, och 

under året har mycket hänt. 

Förutom att skapa den 

gemensamma beredskapen 

under polisens insatser har 

man bland annat upprättat bra 

rutiner mellan socialjour och 

polis, haft gemensamma 

utbildningar, kommit överens 

om att landstingets avgiftning 

alltid ska vara redo att avgifta 

(även utan vårdplan) och att 

det från och med mars ska finnas 

åtta polistjänster som tillsammans 

med två socialsekreterare 

riktar in sig på ungdomar 

och droger. Örebro ingår 

också i SiS kommande försöksverksamhet 

som har till syfte 

att förstärka vårdkedjan inom 

missbrukarvården. Något som 

Carina Dahl tycker blir ett bra 

inslag i den kedja av insatser 

Örebro jobbar med. 

– Vi håller på att bygga upp 

en kultur som inte innehåller 

så mycket revirtänkande. Nu 

försöker vi säga till alla andra 

att det här är alldeles ofarligt. 

Man kan göra det med de 

resurser man har. 


Svårt motivera missbrukare på anstalt 

Ambitiöst arbete men för högt ställda mål. Så beskriver Brå kriminalvårdens 

försök att bekämpa narkotikamissbruk bland de intagna. 

>> Målen för kriminalvårdens 

narkotikasatsning är för högt 

ställda. Hälften av narkotikamissbrukarna 

sitter av straff 

på högst fem månader och 

många är inte särskilt motiverade 

till förändring. Det gäller 

att hitta mer effektiva sätt att 

jobba med den gruppen. Dessutom 

är platsbristen ett stort 

hot mot möjligheten att 

bekämpa missbruk och motivera 

till fortsatt vård. 

Det här har Brottsförebyggande 

rådet, Brå, kommit fram 

till i en första utvärdering av 

kriminalvårdens särskilda satsning 

på narkotikabekämpning. 

Satsningen inleddes 2002 och 

innebär att Kriminalvårdsstyrelsen 

under tre år får sammanlagt 

100 miljoner kronor 

extra för att kunna identifiera, 

utreda, motivera och behandla 

narkotikamissbrukare i häkten 

och på fängelser. En viktig 

uppgift eftersom många som 

tas in på anstalt missbrukar 

narkotika, år 2002 var siffran 

62 procent. Arbetet har hittills 

bland annat inneburit att 

många fängelser har motiva- 

tions- och behandlingsavdelningar 

för narkotikamissbrukare 

och att 140 nya halvtidstjänster 

inrättats för arbete 

med bland annat Motiverande 

intervju (MI) och olika 

behandlingsprogram. Brå 

anser att arbetet är ambitiöst, 

särskilt med tanke på platsbristen, 

men betonar att fyra 

av tio intagna med korta verkställighetstider 

som påbörjat 

program mot missbruk aldrig 

fullföljer dem. 


Läs Brå:s rapport. 

[ AKTUELLT ] 

Fler vill prioritera 

i socialtjänsten 

>> Hälften av Sveriges socialnämndsordförande 

är 

positiva till en prioriteringslista 

för socialtjänsten. Det 

visar en enkätundersökning 

som tidningen Kommun- 

Aktuellt har gjort. Av de 

drygt 187 politiker som 

besvarade enkäten tyckte 

drygt hälften av det vore bra 

med en lista, medan sex av 

tio skulle välkomna en 

utredning om vad, och vilka 

grupper, socialtjänsten ska 

prioritera. 

Många kommunpolitiker 

anser att det är mer eller 

mindre omöjligt att få pengarna 

att räcka till alla utgifter 

på socialtjänstområdet. 

Krav på en budget i balans 

samtidigt som man måste 

följa tvingande lagar gör 

läget mycket pressat. Endast 

12 av 187 politiker svarade 

att det går bra att uppfylla 

båda kraven. 99 politiker 

ansåg att det inte går. 

Tonårsföräldrar 

behöver kurser 

>> När föräldrar har förmågan 

att möta, tolka och samspela 

med sina barn minskar 

risken att barnen får problem 

med till exempel utagerande 

beteende. Därför är 

det viktigt att föräldrautbildningen 

inte tar slut efter 

spädbarnstiden. 

Utbildningar i hur man 

skapar nära relationer, läser 

av signaler och klarar tuffa 

konflikter ska erbjudas både 

förskole-, skolbarns- och 

tonårsföräldrar. De ska 

också ha tillgång till telefonrådgivning 

och en kunskapsbas 

i form av en Föräldraportal 

på internet. 

De här förslaget presenterade 

Folkhälsoinstitutet vid 

en konferens som hölls nyligen. 

Folkhälsoinstitutet 

arbetar med ett regeringsuppdrag 

om hur stödet till 

föräldrar i Sverige ska förbättras. 

Uppdraget ska redovisas 

i december i år. 


[INSÄNT ] 

Poesi i behandlingsarbetet 

I samtal med sydafrikanska ungdomsarbetare fick Kelle Norberg, lärare vid Stigbyskolan, 

höra talas om ”The circle of courage”. Ett indianskt ursprungsbegrepp som blivit 

ledstjärna i Sydafrika och som hjälper barn att bli vuxna. 

>> Thomas Erlingsson, institutionschef 

på Björkbackens skol- och behandlingshem, 

tillhör säkert de som har gröna fingrar. 

Hans debattartikel i SiStone 6/2003 

med liknelser från den metaforiska trädgården 

är riktig och viktig. Inte bara för 

att han varnar för alltför enkelspårigt tänkande 

utan även på grund av den språkliga 

uttrycksformen, metaforen. För att 

kunna integrera en grundkänsla och därmed 

en attityd och agerande behövs 

ibland ett symboliskt språk av liknelser 

och, i bästa fall, en poetisk enkelhet. 

Vid ett besök av ungdomsarbetare från 

Sydafrika samtalade jag en hel dag med 

två representanter om Stigbyskolans 

metoder och grundläggande syn på 

behandlingsarbetet och skolverksamheten, 

och jämförde med deras tankar. 

Det visade sig att vi var nästan skrattretande 

lika i många sammanhang. De klassiska 

verkstäderna snickeri och mekanik finns 

på många ställen såväl i Sydafrika som i 

Sverige. De allra flesta eleverna saknar 

skolbetyg och är därmed utestängda från 

vidare studier. 

När vi kom till frågan om likheter i det 

mer allmänna förhållningssättet gentemot 

eleverna blev samtalet väldigt intressant. 

Besökarna berättade för mig att de använ- 

Förbättrad 

webbplats 

>> SiS webbplats har blivit bättre. Det 

syns inte för den vanliga besökaren, men 

funktionshindrade som använder olika 

hjälpmedel har fått lättare att läsa innehållet 

på webbplatsen. 

Förklaringen heter CSS och XHTML. 

CSS,centrala stilmallar, styr struktur, 

typografi och färger för olika typer av 

artiklar på webbplatsen. XHTML tvingar 

den som bygger webbsidor att separera 

innehåll från presentation. 

Förändringen innebär, förutom större 

användarvänlighet för funktionshindrade, 

även att sidorna går snabbare att ladda 

ner. 

Den uppmärksamme besökaren ser 

också att viss information om SiS nu finns 

även på somaliska och romani chib. 


der sig av några grundbegrepp, inte mer 

än fyra ord, för att hjälpa både elever och 

personal till en enkel struktur att utgå 

ifrån. Inte någon sanning eller direkt 

metod utan snarare begrepp som fungerar 

som stöd. De har fått tankarna från USA 

och där har man i sin tur fått dem från 

ursprungsbefolkningen, indianerna. 

Indianerna använde följande begrepp när de 

såg på barnens utveckling från spädbarn 

till vuxen: Belonging, mastery, independence, 

generosity. Alltihop snyggt sammanställt 

till en bild kallad ”The circle of 

courage”. 

Tanken är att enkelt försöka beskriva de 

grundläggande delarna i en personlig 

utveckling. 

Belonging, tillhörighet, talar om varje 

människas behov av att tillhöra en grupp 

av något slag. Vi söker hela tiden bekräftelse 

genom relationer till andra. 

Mastery, behärska, är behovet att 

behärska förmågan att kunna lära sig det 

som tillvaron kräver, till exempel behärska 

sin kropp, språk, verktyg, impulser. 

Independence, självständighet, den 

självkännedom och kunnande som gör att 

man kan ta ansvar för sina handlingar. 

Generosity, givmildhet, när vi gör något 

för någon annan. 

>> Antalet flickor som skadar sig själva 

verkar öka. Det visar en kartläggning som 

Socialstyrelsen gjort på uppdrag av regeringen. 

Enligt rapporten har en dryg procent 

av flickorna mellan 13 och 18 år haft 

kontakt med vården på grund av att de 

skurit eller på annat sätt skadat sig själva. 

Av de flickor som varit intagna på särskilda 

ungdomshem uppskattas en tredjedel 

ha ett självskadebeteende. 

Undersökningen har gjorts i tre kommuner, 

en storstad och två mellanstora, där personal 

i bland annat skolhälsovården, socialtjänsten 

och barn- och ungdomspsykiatrin 

besvarat en enkät. Något som även 

Indianerna har säkert en mängd gammal 

visdom, men även den bör granskas. 

Via internet gick det att hitta ett 

ursprungsdokument till de besökande 

sydafrikanernas tankar och begrepp och 

det visade sig att en organisation som 

heter National educational service har gett 

ut en bok med titeln Reclaiming youth at 

risk, av L.K Bendtro, M. Brokenleg och 

S.V. Bockern. 

Varför inte gå till källorna, tänkte jag 

och beställde boken. 

Det var ingen slump att besöket från 

Sydafrika tillägnat sig innehållet i den. 

Förordet var skrivet av ingen mindre än 

ärkebiskop Desmond Tutu. 

Nu till slutklämmen: Efter förordet börjar 

boken med ett citat av Ellen Key, svenska 

och internationell föregångsgestalt inom 

barnuppfostran. När jag lägger mig på 

kvällen kan jag från mitt sovrumsfönster 

på norra Visingsö se Omberg, den strand 

och hus där Ellen Key skrev de ord som 

citeras i den bok från Nordamerika som 

besökarna från Sydafrika hade som ledstjärna. 

Är inte det poesi i behandlingsarbetet, 

så säg? 

Kelle Norberg 

Lärare på Stigbyskolan, Visingsö 

Allt fler flickor skadar sig själva 

En ny kartläggning visar att en av hundra tonårsflickor haft 

kontakt med vården på grund av självskadebeteende. På de 

särskilda ungdomshemmen är siffran mycket högre. 

personal på 17 av SiS särskilda ungdomshem 

fått göra. 

Socialstyrelsens kartläggning visar att 

flickorna som skär sig har många olika 

problem, det handlar om fysisk och psykisk 

misshandel, sexuella övergrepp eller 

om andra allvarliga kränkningar. 

Socialstyrelsen drar slutsatsen att det 

behövs mer forskning och kunskap om 

effektiva behandlingsmetoder och ska 

under våren göra en kunskapsöversikt. 

Den 31 december i år ska uppdraget slutredovisas. 

 


Läs Socialstyrelsens kartläggning.

[INSÄNT ] 

Bra samverkan på andra sidan Atlanten 

Forskningsassistent Martha Kesthely har besökt ett FSN-center i amerikanska Chapel 

Hill. Hon imponeras av hur väl ett nät av både forskning och konkreta åtgärder vävs kring 

barn och familjer som behöver stöd och hjälp. 

>> På universitetet Chapel Hill i North 

Carolina, USA, pågår flera aktiviteter 

inom det sociala och pedagogiska forskningsområdet 

som anknyter till föräldrastöd, 

familjeutbildning, föräldramedverkan 

och nätverksarbete. 

Jag har vistats här under några månader 

genom ett transatlantiskt projekt i ”Early 

Intervention” vilket innebär tidigt ingripande 

för att stödja och hjälpa barn och 

föräldrar med olika typer av problem. I 

projektet deltar forskarstuderande från 

Europa och från två delstater i USA för att 

utbyta erfarenheter, diskutera metoder 

och bygga upp ett nätverk kring konceptet 

”Early intervention”. 

Eftersom jag varit här för en längre tids 

vistelse och mitt forskningsområde är 

familjearbete, har jag haft möjligheten att 

fördjupa mig både i organisatoriska men 

också i praktiska frågor gällande stöd till 

familjer i kris eller med generella behov av 

särskilt stöd. 

Min tillfälliga arbetsplats var ett Family 

support network (FSN) center, det vill 

säga ett centrum för samordning, forskning 

och praktiskt stödarbete på flera 

nivåer till familjer i behov av särskilt stöd. 

Centret ligger i stadens centrum där 

många sociala aktiviteter pågår. 

Chefen för centret, Irene Nathan Zipper, 

är universitetsprofessor och centret är 

knutet administrativt till universitetet i 

Chapel Hill vilket innebär att utvärdering 

och forskning sker i anknytning till socia- 

Webbsida för unga 

>> www.buffert.se heter en ny mötesplats 

på nätet för människor som arbetar med 

barn och unga, och för ungdomar som 

behöver hjälp. Bakom Buffert står stiftelsen 

World Childhood Foundation och för 

drift och förvaltning står Bris. Buffert 

innehåller nyheter och tips om seminarier 

och konferenser samt avdelningarnaa 

Röda sidorna och Projektbanken. I den 

senare kan man hitta spännande projekt 

inom områden som rör ungdomar. På 

Röda sidorna kan ungdomarna själva leta 

hjälpresurser i en databas, men också hitta 

svar på frågor som vart de vänder sig om 

de använder droger och inte kan sluta. 

la, pedagogiska, psykologiska och medicinska 

discipliner. 

En stor del av forskningen handlar om 

”disability”, det vill säga barn med olika 

typer av utvecklingsstörning och stöd till 

deras föräldrar. Den andra delen vänder 

sig till familjer med svåra sociala problem, 

många av dem invandrarfamiljer och 

familjer i svår fattigdom där det finns barn 

i behov av särskilt stöd. 

Centret som ligger i en förstad till Chapel 

Hill kallad Carrboro, bildades 1985 med 

ekonomiskt stöd från delstaten North 

Carolina för att hjälpa utvecklings-störda, 

utveckla familjeprogram som kallas 

”Parent to Parent” och utveckla träningsprogram 

med medicinstuderande för 

att stödja familjer med barn med speciella 

behov. I dag, arton år senare, arbetar tolv 

personer centralt för att organisera en 

verksamhet som inbegriper ett stort nätverk 

av olika hjälp- och stödprojekt riktade 

till familjer. Bland annat finns ett stort 

fosterfamilj-nätverk och ett projekt kallat 

”Family Advocacy”. Det senare utbildar 

familjemedlemmar i hur man kan befrämja 

och föra fram sina hjälpbehov till olika 

organisationer. 

Det jag imponeras av är den här formen 

av centralisering som sammanför olika 

discipliner till samarbete för gemensamma 

mål. Det vill säga att stödja föräldrar och 

barn med olika typer av svårigheter som 

medicinska problem, inlärningssvårighe- 

ter, utvecklingsstörningar och andra 

särskilda behov. 

Verksamheten är imponerande och 

bedrivs under stor press eftersom behoven 

är stora och resurserna är begränsade. 

Centret är både en samordnings- och 

resursfördelningsenhet, en slags fältbaserad 

forsknings- och utvecklingsenhet och 

en bro mellan praktiskt fältarbete och teoretiska 

kunskaper på forskningsnivå. 

FSN deltar i universitetets utbildningsverksamhet 

och har föreläsningar för studenter 

inom socialt arbete, specialpedagogik, 

mental hälsa med mera och till FSN - 

centret kan föräldrar ringa och tala med 

en kompetent person som lotsar dem vidare. 

Terapeuter, familjeterapeuter, arbetsterapeuter 

och medicinskt utbildad personal 

är knutna till olika projekt eller utbildningsprogram, 

liksom många volontärer. 

En pensionerad universitetsprofessor i 

psykologi kommer till exempel en gång i 

veckan till FSN-centret och arbetar här 

gratis. Många föräldrar gör det också, 

Parent to Parent-verksamheten består 

enbart av engagerade föräldrar som hjälper 

varandra och de kan få handledning 

av de professionella på centret. 

Jag hoppas få återkomma vid ett senare 

tillfälle med mer information och nya 

infallsvinklar. 

Martha Kesthely 

Forskningsassistent 

Läser du någon annans tidning? 

Vill du ha en egen kostnadsfri prenumeration på SiStone? 

Skicka eller faxa kupongen till oss: 

SiStone, Box 163 63, 103 26 Stockholm. Fax 08-453 40 50. 

Ja, jag vill ha en egen SiStone! 

Skicka också en förteckning över de 

forskningsrapporter som SiS givit ut. 

Namn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Utdelningsadress . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 

Min arbetsplats (frivillig uppgift). . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 


POSTTIDNING B 

Vid adressändring, skicka den nya 

och den gamla adressen till: 

Statens institutionsstyrelse, SiS 

Box 163 63 

103 26 Stockholm 

Hallå där… 

…Ingvor Gunnarsson, institutionschef på 

Fagareds ungdomshem, som tillsammans 

med SiS övriga särskilda ungdomshem i 

region väst ordnar en stor konferens med 

föreläsare och seminarier den 20 april. Konferensen 

ska fungera som en marknadsföringsinsats 

gentemot politiker och högre 

tjänstemän i västra Götaland och Halland, 

och medarrangör är Gryning Vård AB som 

ägs av Göteborgsregionens kommunalförbund 

och kommunförbunden i Skaraborg, 

Sjuhärad och Fyrbodal. 

Varför har ni den här konferensen? 

– Vi måste ständigt jobba med marknadsföring. 

Visserligen är vi tillbaka från 

nedgången och har aldrig haft så fullt 

som nu, men vi märker ändå av ett ändrat 

köpmönster. 

– Det behövs information om att institutionsvård 

i vissa fall är nödvändig, inte 

minst som vi fått en backlash i och med 

att vissa kommunpolitiker gjort ett väldigt 

enkelt budskap av det de hört och 

tagit Tore Andreassens forskning till 

intäkt för att inte placera. Det vi säger 

som offentligt drivna vårdgivare är att 

man ska välja institutioner som står för 

kvalitet, och vi tycker att det är viktigt 

att visa upp professionellt socialt arbete. 

Finns det en stor okunskap om hur institutionsvården 

egentligen ser ut? 

– Absolut. Går du till socialtjänstenkäten 

ser du att socialsekreterarna är våra 

vänner, men de beskriver det ofta som 

att ”jag måste gå genom skärselden” när 

de ska genom sociala utskottet, individutskottet 

eller vad det nu kallas för att 

plädera för en placering. 

– Bland kommunpolitikerna är okunskapen 

stor, men de är ändå väldigt kategoriska 

när de talar om behovet av att 

minska på institutionsvården. När poli- 


tikerna sedan kommer 

på studiebesök 

blir de ofta väldigt 

imponerade av 

verksamheten. 

Är inte medarrangören 

Gryning AB en av 

SiS konkurrenter? 

– Nej, vi tycker inte det. Gryning AB har 

sin största målgrupp bland barn i åldern 

0–12 år och när det gäller äldre ungdomar 

bedrivs främst vård för frivilligt placerade. 

Vi ser oss som komplement till 

varandra och har glädje av att gemensamt 

marknadsföra oss som offentligt 

drivna institutioner. Vi vet att ägarrepresentanterna 

i Gryning AB har bra kontakter 

med sina kommuner som de kan 

puffa på, och de kan se till att det verkligen 

är ledande politiker som kommer till 

konferensen. 

Marknadsföringsvägen, är det den man 

måste gå inom SiS nu? 

– Ja, det tror jag. Det är livsnödvändigt 

att marknadsföra den goda vården som 

innehåller kvalitetssäkring, forskning 

och utveckling och som är innehållsdeklarerad. 

– Vi har den svåraste målgruppen som 

kanske visar upp låga vårdresultat, men 

man måste titta på grundproblematiken. 

Det är lättare att jobba med familjehemsproblem 

vid en frivillig placering 

och få goda resultat än att lyckas med en 

jättetrasig, gravt missbrukande och kriminell 

sjuttonårig pojke. 


Besök institutionernas egna hemsidor – läs mer om Nereby, 

Hessleby, Sirius och Lövsta. 

[ NYA RAPPORTER ] 

Från miljöterapi till KBT. Institutionsbehandling 

av kriminella pojkar. 

Av Bengt Daleflod och Martin Lardén 

I rapporten beskrivs ett projekt att implementera 

ett behandlingsprogram på ett särskilt 

ungdomshem. Sundbo gick i spetsen för en 

utveckling som idag framstår som alltmer 

självklar. 

Det fanns ett utgångsprogram, en vision, 

som Sundbo har försökt att förverkliga. Psykologerna 

Bengt Daleflod och Martin Lardén ger 

i rapporten en bakgrund till projektet genom 

att redogöra för dess utgångspunkter. De 

redovisar tillvägagångssättet, de insatser som 

gjorts och de metoder som används idag på 

Sundbo. Rapporten kan vara till hjälp för 

andra som vill sjösätta liknande program. 

Pris 85 kronor 

DOK 01 

Personer inskrivna vid LVM-institutioner 

under år 2001. Bakgrund, livssituation och 

vårdbehov. 

I denna sjätte årsrapport från SiS dokumentationsprojekt 

inom missbrukarvården redovisas 

information om de klienter som var tvångseller 

frivilligt inskrivna vid SiS LVM-institutioner 

under år 2001. 

Pris 85 kronor 

Att implementera ett klient-och 

åtgärdsinstrument på en LVM-institution. 

Möjligheter och hinder. 

Av Harriet Lundefors Oscarsson 

Rapporten är en D-uppsats i socialt arbete vid 

Örebro universitet skriven av Harriet Lundefors 

Oscarsson som är chef för Rällsögården. 

På institutionen har man byggt upp ett system 

för behandlingsplanering baserat på ett nytt 

instrument, Monitoring area and phase 

system, MAPS. Erfarenheterna från detta projekt 

är viktiga att förmedla. 


Beställ eller ladda ner rapporterna.

Miljö som hjälper – eller stjälper/3 - Statens Institutionsstyrelse

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?