Flottstation på Lidingö - Lidingö stad

1907 års förslag
Mellan 1907 och fram till andra världskrigets utbrott hösten 1939 fanns det långt
gångna planer på att göra stora delar av Lidingö till en militär flottbas. Det område
som i första hand diskuterades på regeringshåll och inom den högsta marina ledningen
var Elfvikslandet, men även Södergarnsområdet och Skärsätra var på tal.
Redan den 25 september 1897 hade dåvarande chefen för sjöförsvarsdepartementet
undertecknat en skrivelse till riksdagen där behovet av en modern och framförallt
större flottstation i Stockholms påtalades. Knappt tio år senare såg det ut som om
Elfvikslandet skulle bli militärområde. Att ärendet då kom upp på riksdagsnivå var
föranlett av en motion i första kammaren av Knut Bohnstedt. En detaljplan med
hamn- och varvsanläggning, kaserner och officersboställen inritade daterad den 8/11
1906 är en av de många bilagorna till propositionen från den 22/2 1907 som kom att
bilda underlag för diskussionen i riksdagens bägge kamrar. Den ägde rum den 8/5
1907 och vid den påföljande omröstningen förordades flottstationens byggande av
första kammaren med röstsiffrorna 178 – 35, medan andra kammaren satte sig på
tvären med siffrorna 102 – 28. Då kamrarna inte kunnat enas förföll ärendet och flottan
fick fortsätta att vara både splittrad och trångbodd på Skepps- och Kastellholmen
samt Galärvarvet på Djurgården.
Nämnas bör även att arealen på Elfvikslandet som flottan genom köp skulle få disponera
var på 20 195 382,88 kvadratfot allt enligt siffror som uppmätts och av den
uppenbarligen notoriskt noggranne lantmätaren C A Sjöberg. Dessa presenterades
den 2/1 1907 och kom att ligga till grund för det köpekontrakt som Marinförvaltningens
representant amiralen Ludvig Sidner förhandlat fram och som han och ägaren till
Elfviks gård överstelöjtnanten (vid Svea Artilleriregemente) Albert Janse undertecknade
den 16/2 1907.
Detta skulle bättra på Janses redan då digra bankkonto med 2 187 961 kronor. Omräknat
enligt konsumentprisindex skulle det i 2007 års penningvärde motsvara drygt
98 miljoner kronor. Ett belopp som får även dagens mer spektakulära fastighetsaffärer
att förblekna.
1916 års förslag
Nästa gång flottans utflyttning börjar diskuteras på allvar är våren 1916. De förslag
som i första hand nämns är Lindarängsområdet, ungefärligen där nuvarande frihamnen
är belägen mellan Siljaterminalen, Loudden, och Kaknäsområdet, alltså norra
Djurgården ner över Gärdet med Djurgårdsbrunnskanalen som gräns i söder. Det
som återigen sätter Lidingö på kartan som ett tänkbart alternativ är en artikel i Teknisk
Tidskrift den 15 april 1916 där ingenjören P G Hörnell vid Väg och Vattenbyggnadsbyrån
förordar en flytt av Stockholms hamn till södra Lidingö med en början i
Skärsätra direkt efter AGA och ända bort till Mölna. Det förslaget gällde den
civila godstrafiken som under inga omständigheter skulle inkräkta på de mer
hemliga militära anläggningarna.
Så gott som omedelbart dammades Elfviksalternativet av och även ett förslag där
Södergarnsviken skulle muddras upp och i helhet förses med kajer som kunde ta
emot samtidens största krigsskepp. En rolig detalj är att på samtliga bevarade kartförslag
finns pansarskeppet ”Sveriges”, den så beryktade F-båten och jagaren Wrangels
ankarplatser inritade.
När det hela slutligen presenterades som 1917 års flottstationskommitté så fanns
även ett förslag att bygga ut den befintliga anläggningen vid Galärvarvet ända fram
till Beckholmen, vilken även den skulle reserveras för militära ändamål. Det kallades
för ”Stockholmsförslaget” och blev i ett stort antal debattartiklar hårt kritiserat av
dåtidens kulturelit eftersom både Nationalmuseum och Nordiska Museet i händelse
av krig lätt skulle kunna skadas vid fientlig beskjutning. Att de människor som bodde
i de närliggande bostadshusen skulle kunna både dödas och skadas i stort antal tycks
inte ha förespeglat dåtidens kulturdebattörer – eller också brydde man sig helt enkelt
inte; de estetiska värdena skattades högre än människoliv.
Även ett alternativ i Torsbyfjärden diskuterades. 1917 års flottstationskommittés
betänkande behandlades inte av riksdagen. I och med freden 1918 och efterföljande
lågkonjunktur så tycks ärendet ha ebbat ut. Nästa gång det kommer på tal är åren
1929 – 1931 då Elfvik åter är aktuellt för en flottstation. Att Albert Janse fortfarande
var starkt engagerad i frågan visar en omfattande samling pressklipp från ett stort
antal dagstidningar som han prenumererade på genom Tidningarnas Telegrambyrå.
Dessa förvaras i Elfviks gårdsarkiv i Lidingö stadsarkiv.
1938 års förslag
Sista gången Elfvik åter kommer på tal är 1938, året efter Albert Janses död, då
arvingarna erbjuder sig att sälja ägorna till staten för 2 600 000 kronor. I 2007 års
penningvärde skulle det motsvara 67 356 249 kronor.
Efter freden 1945 var Lidingö aldrig mer aktuellt som flottstation; det blev Muskö
och Berga som kom att hysa de enorma, till stor del underjordiska, anläggningarna.
Elfvikslandet förblev tack och lov civilt och utgör numera Lidingös största sammanhängande,
och därmed populäraste grönområde.