55 Bokstäver och gamla skrifter

stäver där det finns flera alternativ att skriva på. Ett sådant exempel är A, var
majuskel både kan ha den typiska formen för ett stort A, men där det också före‐
kommer överdrivet stora minuskler som inledning på ett ord, vilket synes avse att
ordet rätteligen ska återges med ett stort A. Exempelvis
amund, istället för Amund
Denna variation sker i en glidande skala så att det är svårt att avgöra ifall bok‐
staven bara är något förstorad eller om den ska uppfattas som en stor bokstav
och återges på det sättet. Hit hör främst C, K, M, O, S, V och W, men också A och
H, som kan ha två varianter där den ena är en riktig majuskel medan den andra är
en uppförstorad minuskel.
Radbrytning
För somliga texter kan det finnas ett visst värde i att behålla originalets radbryt‐
ningar, antingen genom att helt enkelt återge renskrivningen av texten med
samma radbrytningar som handskriften har, eller genom att bara markera dem
med ett särskilt tecken såsom exempelvis två snedstreck // och gärna med extra
mellanslag före och efter denna markering.
Seklernas särdrag
Varje period har sina fördelar och sina nackdelar. Tiden efter romarriket och fram
till medeltiden är ofta texterna välskrivna så att varje bokstav är väl synlig och lätt
att identifiera. Däremot finns det ett periodvis mycket stort antal förkortningar av
skilda slag, vilka dock minskar kraftigt i omfattning under medeltidens senare del i
Sverige. Några av dessa förkortningar blir kvar under de kommande seklerna, men
de flesta försvinner under 1500‐talet. Det korta streck som placerats över m ‐ n
för att markera att det ska vara en bokstav till av samma lag, kan ibland ha ersatts
av en större ring över den kvarvarande bokstaven.
I mitten av 1500‐talet kommer allt mer en ny stil som medför att bokstäverna
inte alltid är lika tydliga längre. Under hela 1600‐talet och långt in på 1700‐talet
finns grovt sett två stilar, där den ena är relativt välskriven och lättläst medan den
andra är slarvigare och med mindre åtskillnad mellan en del av bosktäverna. Det
är exempelvis bokstäverna a ‐ e ‐ r samt i viss mån o som i vissa handskrifter är
närmast identiska. Ifall dessa texter dessutom har bokstäverna m ‐ n ‐ i ‐ e ‐ t ‐ c
skrivna intill, kan i värsta fall en stor del av textsträngen bli en likformig figur, där
det kan vara näst intill omöjligt att lösa upp texten. Här gäller dett att finna skri‐
benten särdrag, så att i varje fall en del av bokstäverna blir säkerställda, varefter
textens innehåll brukar kunna ge ledning till vilket ord som åsyftas. Under 1600‐
talet är det inte alltför ovanligt att vissa skribenter skriver en del bokstäver i vissa
vanliga ord så smått, att de kan uppfattas som en del av bokstaven före eller efter,
varför det kan råda stor osäkerhet i hur ordet rätteligen är stavat.
Bokstaven g ‐ G medför ofta vissa problem. En del nybörjare kan i vissa hand‐
lingar ha svårt att läsa bokstaven g som istället uppfattas som ett s. Överlag för
1600‐tal och i viss mån 1700‐talets början är att många läser fel på G eftersom det
ser ut som en variant av ett B eller i princip vad som helst utom ett G. Ett annat
problem kan vara att skilja på p (som ser ut att vara spegelvänd) och y / ij.
45