Läs tidningen - Sibbo svenska församling

Vem var här före oss?
Sommartid besöker inte bara turister
utan också ortsborna flitigt
Sibbo gamla kyrka S:t Sigfrid. Det
är gudstjänster, förrättningar, konserter
mm. Det är också gäster som
skall visas det finaste vi har. I gamla
kyrkan kan du ägna en tanke åt de
generationer av sibbobor som har
varit där före dej, ställt livets stora
frågor, och förundrat sej över Guds
omsorg om oss mänskor. Under
sexhundra år. Hurudana var mänskorna,
vad tänkte och upplevde de,
då under vår gamla kyrkas första
tider. Under medeltiden alltså, då
kyrkan ännu var romersk-katolsk.
En självständig mänska Mänskan
på medeltiden – också här i Sibbo
– var en på många sätt självständig
mänska. Man levde visserligen i en
begränsad värld. Få var de som på
den tiden kunde resa och se mera
än hemknutarna. Men visst fanns
det handel och sjöfart och härar
på marsch också då. Pilgrimer på
vandring likaså. Man fick lov att
leva med många obesvarade frågor.
Man visste inte så mycket om
hur allt fungerade. Men man hade
många erfarenheter och färdigheter
som kom väl till pass. Det gällde att
själv ta hand om sitt liv. Kommun
4
och stat i vår mening fanns inte då
ännu, annat än som en trevande
start. Kyrkan gjorde vad den kunde.
Men för det mesta måste man
klara sig själv.
Mänskans situation – så här såg
man på den Mänskan uppfattades
som skapad av Gud, och
Hans avbild. När syndafallet blev
ett faktum förlorade
mänskan
direktkontakten
med Gud. Sedan
dess pågår en
strid mellan onda
och goda makter.
Det blev avgörande
hur man
valde att leva
sitt liv. Frälsning
var möjlig. Men
överallt fanns
demonerna, som
uppfattades som
oförlösta illvilliga
krafter.
Guds hus – så
här såg man på
det Kyrkan var
Guds hus, och
den allra centralaste
platsen i
mänskornas liv.
Men man visste,
att Gud bor där på helig mark. I
hembygden pågick en strid mellan
gott och ont. Det behövdes en
fristad, ett gudsrike på jorden. Det
som gällde Gud samlades därför till
en byggnad, kyrkan. Under medeltiden
uppfattade man kyrkobyggnaden
som en symbol för Kristus.
Nu hade kyrkornas tid kommit, och
också till Sibbo. Det gav en annan
livskänsla. Fortfarande levde man
visserligen bland illa sinnade väsen
i mörkret och i en natur full av
hemligheter. Men man kunde göra
något åt det. Guds kraft höll demonerna
på avstånd. De förjagades
med klockklang.
Rummet inne i kyrkan var slutet
och mörkt. Det mänskor starkt
måste ha upplevat var dunklet inne
i kyrkan. Hela församlingen stod
samlad med spänd uppmärksamhet
riktad mot altaret eller dopfunten.
Det var där de gudomliga förvandlingarna
ägde rum. Prästen tillredde
nattvarden, och ett mirakel skedde
inför folks ögon. Vid dopfunten
var det samma sak. Barnet blev ett
Guds barn. Medeltidens mänskor
förstod sin kyrka. Man har kallat
kyrkobyggnaden en sång utan ord.
Ett hemligt språk som man skall
försöka översätta för sig när man
är där. Mänskorna på medeltiden
anade nog hur man skall göra det.
Nu är det vår tur.
Valvmålningarna – så här såg
man på dem Kristendomen var
den stora berättelsen, som omspände
hela världen. Den gick från skapelsen
över Golgata mot yttersta
tiden. Man var infogad i ett evigt
sammanhang. I kyrkan skulle man
mötas av en spegling av en himmelsk
värld bortom alla aningar.
Därför skulle kyrkorummet skimra
som en juvel, och samtidigt visa på
mänskolivets mening och mål. De
sparsamma valvmålningarna i vår
S:t Sigfrid visar inte mycket av det
här. Men mänskorna lade in mera i
de sparsamma bilderna och symbolerna
än vi nu förstår. Medeltidens
mänskor var beredda att söka, få
syn på det som inte syntes.
Gudstjänsten – så här uppfattade
man den Ordningen var viktig.
Allt skulle göras rätt. Därför måste
allt skötas av specialister. Prästerna
svarade för att allt gick rätt till.
Men ordningen sågs som en del
av budskapet. Predikan kunde vara
på folkets språk, och var det säkert
också i allmänhet här i vår kyrka. I
liturgin var det latinet som gällde.
Man förstod inte allt, men lärde sig
utantill. Under medeltiden var sibbobon
också i andligt avseende en
fri och självständig mänska, med
sund tro och förtröstan på Guds
kärlek och förlåtelse.
Fjalar Lundell
Artikeln i utförligare form hittar
du på sibbosvenskaforsamling.fi.