Släktprofiler von Koch - Släktföreningen von Koch

Den stadga och drift som hos ynglingen utvecklades, ingåvo hos föräldrarna förhoppningen
att han skulle återföra välståndet på samma väg som det försvunnit. Tidigt fick han plats å
brukskontoret, men utbrottet av 1788 års krig väckte honom till högre plikters fullgörande och
utbytte det fredliga yrket mot svärdets, då han, hänförd av berättelsen om Konungens
uppmaning till Dal-allmogen från Mora kyrkvall, att såsom fordom tåga ut till fädernelandets
försvar. Den 5 okt. samma år lät han inskriva sig som fänrik vid den frikorps den uppställde
mot de anfallande danskarna, därifrån han vid korpsens upplösning erhöll transport till
Västgöta Dals regemente.
I sept. månad 1789 avgick regementet med förstärkningar till Armén i Finland, där han deltog
i slagen vid Broby nära Högfors och vid Korrkojs och vid Willkalla bro. Denna bro
uppbrändes för att skydda en retirerande större truppstyrka från de förföljande Ryssarna.
Därvid anförde han 5te Anjala Batteriet, vars chef stupat vid hans sida; men se spridda dragen
av tapperhet inom hären vunno ingen särskild utmärkelse, ty krigslyckan var icke landarmén
följaktig på dess tåg. Den hade flytt från misshälligheter inom befälet och gått ombord på
Svenska flottan i Svensksund. Sedan armén efter freden i Wärälä återkommit till Sverige blev
Koch den 26 nov. 1794 utnämnd till löjtnant vid regementet och den 5 mars 1802 ytterligare
befordrad till kapten, sedan han nästföregående år tjänstgjort vid garnisonen i Göteborg under
s.k. engelska kriget.
Efter avskedstagande från regementet, därifrån han framförde sina kamraters vitsord om
mandom, rådighet, ordningssinne och ihärdighet, kvarstod han såsom kapten i Armén. Först
år 1812 d. 5 febr. slutade han för alltid sin militaristiska bana, därvid han i det nådiga
avskedet tilldelades majors värdighet.
Emellertid hade kärlekens pilar sårat det bröst, som fiendens kulor icke förmått att träffa och
gärna låter man sig besegras i en sådan strid, där bytet tillhör den övervunna. Oaktat de
hinder, släktförhållanden ville göra gällande, ingick han den 2 juni 1800 med fröken Sofia
Charlotta Hummerhjelm det äkta förbund, som sedermera i närmare 50 år förljuvat hans
levnad och skänkt honom 9 barn. Med sin unga hustru avflyttade han samtidigt till det vackra
Blomsholm i norra delen av Bohuslän, för att ägna sin framtida verksamhet åt ett jordbruk till
vars förbättring han företog vidsträckta odlingar under införande av nya brukningsmetoder till
fördel för allmogen som i honom värderade den kunnige och kloke rådgivaren, såväl i fråga
om jordens skötsel, som i vården om de kommunala bestyren. Självklokheten, som uppammas
av halvbildningen, hade ännu icke vuxit till halstarrighet, och enfalden led aldrig någon
missräkning i stödet av den ärlige ledaren. Ärlighet var det framträdande draget i hans
karaktär, den tillhörde så att säga hans stånd såsom krigare.
Man omtalar i socknen hur han vid flera tillfällen vredgades på dem som ville angiva otrohet,
begångna av hans tjänstefolk, och utlät sig att man skulle ha en dålig karaktär för att tro sig
kunna bliva bestulen av sina tjänare. Ingen undersökning därom tillät han, utan ville hellre i ro
vara blind, än erfara obehaget av en upplysning; och det var likväl icke bekvämligheten, som
här vållade liknöjdhet, ty han var i allmänhet känd för rastlös verksamhet, kraftigt omfattande
ledningen och ordnandet av angelägenheterna.
Denna verksamhet blev heller icke obemärkt av Länsstyrelsen som kallade honom till
deltagande i Prövningskommittéer och föreslog honom i underdånighet till ledamot Lagrätts-
och Kurhusdirektionen. Denna befattning innehade han i många år, och med fördel prövades,
såväl under 1808 års krig, som under det sista Norska kriget. Regeringen använde hans
uppoffrande nit och trohet, då han i flera avseenden användes, icke blott i ekonomiska bestyr
vid gränsen utan också i politisk väg, medverkande i sin mån till den förening, varav
erövringen fick bära namn. Han var bland sina Norska grannar lika aktad och betrodd som i