EFTER DOMEN - Kriminalvården

EFTER DOMEN 

Om påföljder och program inom Kriminalvården

Förord 


Om påföljder och program inom Kriminalvården 

Efter domen 

En informationsskrift om de 

påföljder där Kriminal vården 

ansvarar för verkställigheten 

och de behandlingsprogram 

som bedrivs i Kriminal vårdens 

regi. 

Omslagsfoton: 

Fredrik Schlyter, 

Mia Åkermark, 

Anna Rut Höglund, 

Henrik Witt 

Layout & original: 

Forma Viva, Linköping 

Tryck: Edita, Västerås 2010 

Namn på klienter är fingerade. 

På bilderna förekommer 

både klienter och figuranter. 

Ytterligare exemplar beställs 

från: 

Kriminalvården 

Förlaget 

602 80 Norrköping 

Hemsida: 

www.kriminalvarden.se 

Beställningsnummer: 5068 

ISBN: 91-85187-63-1 

2 Påföljder & Program / Kriminalvården 

Att verkställa påföljder 

och motverka återfall i brott 

Kriminalvårdens uppdrag är att minska brottsligheten och öka tryggheten 

i samhället. Kri mi nal vår dens uppgifter är att genom frivård och fängelser 

verkställa de påföljder som domstol dömer ut, driva häkten och utföra 

transporter samt göra personutredningar i brottmål. Uppgifterna ska utföras på 

ett säkert och humant sätt så att lagföring kan ske effektivt och återfall i brott förebyggas. 

I brottsbalken finns stadgat vilka påföljder som finns för den som begått brott. 

Domstolen kan välja mellan böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, sluten 

ungdomsvård och överlämnande till särskild vård eller en kombination av ett 

par av dessa. 

Kriminalvården ansvarar för påföljderna fängelse och skyddstillsyn, den sistnämnda 

kan kombineras med samhällstjänst och kontraktsvård. Kriminalvården 

ska också verkställa föreskrifter om samhällstjänst vid villkorlig dom. 

Samhällets syn på straff har förändrats över tid. På medeltiden och till och 

med 1700-talet var böter, skamstraff, dödsstraff och andra kroppsstraff vanligast, 

och fängelserna var främst en förvaring fram till det egentliga straffet. Syftet 

med straffen har också varierat och olika idéer har vägt olika tungt under olika 

epoker. Ska straffet ses som en veder gällning, samhällets hämnd? Ska man sona 

sitt brott inför gud eller brottsoffret? Ska straffet avskräcka andra från att begå 

liknande brott? Ska brottslingen ses som ond och hållas borta från andra människor, 

eller ska man se den dömde som en produkt av den sociala miljön, och 

inte straffa utan istället vårda? 

På 1960- och 70-talen fick behandlingstanken stort genomslag i lagstiftningen 

– att man genom behandling skulle motverka återfall i brott på individnivå. 

Behandlingstanken kom att kritiseras för att den ledde till olikheter inför lagen. 

Idag betonas tydligare likhet inför lagen och en förutsägbar rättstillämpning. 

Men det viktigaste är kanske att hindra att det händer igen? Pendeln svänger. 

Straffvärdet visar hur samhället bedömer brottets allvar. Alltså: ju mer klandervärd 

en handling bedöms – desto högre straffvärde. I brottsbalken samt i olika 

speciallagstiftningar, stadgas för varje brott ett spann mellan lägsta och högsta 

straff som domstolen kan utdöma för just det brottet. Hur domstolen dömer 

inom det bestämda spannet, beror på omständigheter runt brottet, gärningsmannens 

förhållanden och domstolens praxis. 

Även om straffsystemet betonar förutsägbarhet, konsekvens och proportionalitet, 

innebär det inte att verkställigheten ser likadan ut för alla klienter. Tvärtom 

är det bestämt att varje klient ska ha en individuell verkställighetsplan med syfte 

att fylla påföljden med ett individanpassat innehåll som ska minska risken för 

återfall i brott för just den klienten. 

Inom anstalterna bedrivs såväl teoretisk utbildning och yrkesutbildning, 

arbetsträning som behandling i olika program. Dessutom finns kultur- och 

friskvårdsverksamhet liksom självförvaltning med städning, tvätt och matlagning. 

Klienternas verkställighetsplaner kombinerar dessa sysselsättningar 

på det vis som ska hjälpa just den individen att klara sig i samhället utan att 

återfalla i brott. Även inom frivården bedrivs de flesta av Kriminalvårdens 

program. 

På följande sidor kan du först läsa om de påföljder som Kriminalvården ansvarar 

för, sedan om de behandlingsprogram som bedrivs inom Kriminal vården. 

Vill du fördjupa dig mer inom något speicellt område kan du titta på 

Kriminalvårdens hemsida www.kriminalvarden.se.

Innehåll 

2 Förord 

4 Kriminalvården ansvarar för olika påföljder 

6 En dag i fängelse 

8 En chans att slippa fängelse? 

Intensivövervakning med fotboja 

10 Kriminalvård i frihet 

Villkorlig dom och skyddstillsyn 

11 Frivård – samhällsnytta eller räkmacka? 

12 Att arbeta av sitt straff 

Samhällstjänst 

14 Att bara vara medmänniska 

Lekmannaövervakare 

16 Om det inte funkar? 

Övervakningsnämnden 

18 Planerad verkställighet 

Verkställighetsplanering 

20 Mer lika inför lagen? 

Påföljdsutredningen 

22 Att utveckla behandling 

23 Kärt barn har många namn 

24 Att tänka på ett nytt sätt 

ETS, One-to-One, Brottsbrytet, BSF 

26 Framgångsrik behandling i Skänninge 

12-stegsprogrammet 

28 Lasse vågar välja ett liv 

utan droger och kriminalitet 

Våga Välja 

30 Missbruk är ett inlärt beteende 

Prism, Prime for life, ÅP 

32 Våld har många orsaker 

VPP 

34 Ett program för män 

som vill göra en förändring 

Idap 

36 ”Endast ett humant sätt 

kan få dem att öppna upp” 

ROS 

38 Att godkänna program 

Ackreditering, Vinn 

39 Hur vet vi om det fungerar? 

Utvärdering 

40 Program under utveckling 

Entré, språk- och kulturanpassning, 

Balansen, Spelberoende 

42 Programverksamhet är 

mer än behandling 

Arbete, klientutbildning och 

annan strukturerad verksamhet 

Påföljder & Program / Kriminalvården 3

Påföljder 

Fakta/ 


Kriminalvården är landets 

fjärde största myndighet 

med drygt 9 000 anställda. 

Myndigheten ansvarar för 

verkställigheten av straff i 

fängelse och frivård samt för 

verksamheten vid häktena. 

Fängelser finns det 55 stycken. 

De har olika säkerhetsgrad 

och delas in i kategorierna 

A-E. Varje dag sitter 

ungefär 5 000 personer i 

fängelse. 

Inom frivården övervakas de 

personer som verkställer en 

kriminalvårdspåföljd i frihet. 

Det finns 35 frivårdskontor i 

landet och varje dag är cirka 

14 000 klienter inskrivna i frivården. 

Det finns 31 häkten i Sverige. 

Där sitter personer som 

misstänkt för att ha begått 

allvarliga brott. Häktena ligger 

ofta i anslutning till polishus 

eller fängelse. Ungefär 

1 800 personer om dagen 

finns inskrivna i häkte. 



ansvarar för 

olika påföljder 

Grundtanken i vår lagstiftning är att den dömde ska utsättas 

för minsta möjliga ingripande. Det gör frivården till den 

mest naturliga formen för kriminalvård, och det är också inom 

frivården man finner de flesta klienterna. 

Text : Elisabet Jönsson 

Domstolen bestämmer om en person ska dömas 

för det brott den är misstänkt för, och vad 

påföljden då ska bli. Kriminalvården verkställer 

fängelsestraff, skyddstillsyn i olika former 

och samhällstjänst vid villkorlig dom. 

Grundtanken i vår lagstiftning är att den 

dömde ska utsättas för minsta möjliga ingripande. 

Rätten ska fästa särskilt avseende vid 

omständigheter som talar för en lindrigare 

påföljd än fängelse. Det gör olika former av 

frivård till den mest naturliga formen för kriminalvård, 

och det är också inom frivården 

man finner de flesta klienterna. 

Utvecklingen i ett längre perspektiv 

Ser man på utvecklingen inom hela Kriminalvården 

de senaste tjugo åren har inflödet av 

klienter ökat med 13 procent mellan 1989 och 

2009. Det är särskilt inom frivården som 

mycket har hänt. År 1999 infördes en ny påföljd 

– villkorlig dom med samhällstjänst – där 

antalet påbörjade verkställigheter har gått från 

noll till ungefär 4 200 per år. Samtidigt permanentades 

möjligheten att avtjäna kortare fängelsestraff 

med intensivövervakning (fotboja) 

inom frivården istället för på anstalt. Det innebar 

en stor omedelbar ökning av intensivövervakade 

klienter de första åren. Därefter avtog 

ökningen. 

– En anledning till att ökningen avtog kan 

vara att domstolarna tenderar att döma färre 

personer till korta fängelsestraff och att fler 

därmed får en frivårdspåföljd direkt istället, 

säger Karin Lindsten, utredare på Kriminalvårdens 

huvudkontor. 

Även i ett kortare perspektiv på ett par år har 

frivårdspåföljderna ökat markant. Skyddstillsyn 

utan kombination med föreskrift har ökat med 

nära 700 klienter åren 2007-2009. Skyddstillsyn 

med samhällstjänst har ökat med ungefär 

400 klienter och villkorlig dom med samhällstjänst 

med cirka 500. 

Färre som tas in 

– men fler som vistas i anstalt 

Sedan slutet av 1980-talet har antalet nyintagna 

i anstalt minskat, men utvecklingen har 

inte varit spikrak. Fram till 1997 var kurvan 

starkt nedåtgående, men 1997-2004 var trenden 

istället svagt uppåtgående. År 2009 togs 

9 805 klienter in i anstalt, vilket var ungefär 

500 färre än året innan, en minskning med 

drygt fem procent. 

Kriminalvården använder två mått, dels det 

sammanlagda antalet intagna under året, dels 

antalet inskrivna ett visst datum, nämligen 

1 oktober. Den siffran har stigit jämfört med 

1 oktober året innan. Från 5 397 till 5 486. 

– I statistiken över inskrivna vid en viss tidpunkt 

dominerar klienter med långa straff- 

tider. De senaste åren har vi alltså fått fler klienter 

med längre verkställighetstid, förklarar 

Karin Lindsten.

Antal 

35 000 

30 000 

25 000 

20 000 

15 000 

10 000 

5 000 

Klientflödet inom Kriminalvården 

Fängelse 12 827 Till fängelse 9 805 

Skyddsstillsyn 

- Kontraktsvård 1 390 

- Samhällstjänst 1 466 

- Övrig skyddstillsyn 5 025 

Villkorlig dom 

med samhällstjänst 4 259 

Summa 24 967 

Intensivövervakning 

3 022 

Nyintagna i anstalt och de som 

påbörjade frivård 1989-2009 

Villkorligt frigivna 

utan övervakning/ 

helt verkställt 

4 596 


med övervakning 

5 399 

Till frivård 20 561 

0 

’89 ’91 ’93 ’95 ’97 ’99 ’01 ’03 ’05 ’07 ’09 

Samhällstjänst (villk.dom) Samhällstjänst (skyddst.) Skyddstillsyn 

Intensivövervakning (boja) 


Kontraktsvård 

Fängelse 

År 

Här ser man fördelningen 

mellan de olika kriminalvårdspåföljderna 

och genomströmningen 

inom anstalt och frivård 

2009. De flesta fängelsedömda 

passerar även genom frivården 

innan hela straffet är avtjänat. 

Figuren visar årsflödet, inte 

enskilda klienters väg genom 

Kriminalvården. 

» De senaste åren 

har vi fått fler 

klienter med 

längre verkställighetstider.« 

Fler klienter i frivården, och 

färre nyintagna i fängelser. 

Så kan man sammanfatta de 

senaste tjugo årens klientutveckling 

inom Kriminalvården. 


Fängelse 

Fakta/Fängelse 

Fängelse är samhällets sätt att 

straffa den som begår ett allvarligt 

brott. Den intagne 

straffas inte i fängelset, det är 

själva frihetsberövandet som 

utgör bestraffningen. 

Samtidigt är det en grundtanke 

i svensk kriminalpolitik 

att försöka undvika att låsa in 

människor, eftersom inlåsning 

har skadliga effekter på 

individen. Det finns 55 fängelser 

i Sverige, från 

Haparanda i norr till Ystad i 

söder. 

Insatser mot 

återfall i brott 

Verksamheten i fängelse ska 

utformas så att den främjar 

den intagnes anpassning i 

samhället och motverkar 

skadliga följder av frihetsberövandet. 

Detta görs genom 

arbete, utbildning och behandling, 

bland annat olika 

former av samtal och program. 

Anstaltsvistelsen ska 

redan från början inriktas på 

att vara en förberedelse för 

frigivningen. 

Straffets längd 

Ett fängelsestraff kan variera 

mellan 14 dagar och livstid. 

Den som dömts till livstid 

kan tidigast efter tio år få 

straffet omvandlat till ett 

tidsbestämt straff. 


En dag i fängelse 

Lasse är dömd till två års fängelse för narkotikabrott. 

Så här kan en dag se ut på anstalten Västervik Norra. 

Text: Dennis Karlsson Foto: Henrik Witt / Fredrik Schlyter 

08.00 God morgon! 

Lasse har redan gått upp när personalen kommer 

och öppnar celldörren klockan 08.00. Nu 

kan han gå på toaletten, tvätta sig och äta frukost 

innan det är dags att börja jobba. Toaletterna 

och tvättrummen är gemensamma för alla på 

avdelningen och frukosten äts i gemensamt 

kök. Personalen ser till att alla kommer upp. 

Någon enstaka vill ligga och dra sig. 

08.30 Arbete 

Sex timmar om dagen, fem dagar i veckan arbetar 

Lasse med att montera skruvar i en form. 

Skruvarna ska sedan pulverlackas. Arbetet är 

ett av många underleverantörsjobb som intagna 

i kriminalvården utför åt Krimprod och 

dess kunder. Krimprod är den del av kriminalvården 

som skapar sysselsättning för de intagna. 

11.30 Lunch 

Lasses avdelning har självförvaltning. Det betyder 

att Lasse och de andra intagna sköter 

hushållet på egen hand, från planering av budget 

och inköp av råvaror till diskning. I självförvaltningen 

ingår också städning och tvätt. 

Idag blev det currykyckling och ris och en glasspinne 

till efterrätt. 

12.00 Promenad 

Alla intagna har rätt till minst en timmes utevistelse 

om dagen. På vinterhalvåret är promenaden, 

som utevistelsen kallas, mitt på dagen 

för ljusets skull. På sommaren blir det ofta 

både en lunchpromenad och en kvällspromenad. 

Ofta blir det bollsport.

14.15 Hämtning 

På eftermiddagen två dagar i veckan läser Lasse 

in missade betyg i svenska och matte i anstaltens 

lärcentrum, som är kriminalvårdens studieorganisation 

för klienter. Två andra eftermiddagar 

i veckan deltar Lasse i behandlingsprogrammet 

ETS, Enhanced Thinking Skills, 

ungefär förbättrad tankeförmåga på svenska. 

Tillsammans med sju andra intagna tränar han 

problemlösning, sociala färdigheter och självkontroll. 

Idag hämtas Lasse för ett samtal med sin 

kontaktman om planeringen inför en permission. 

Det blir en av många promenader genom 

anstaltens korridorer. 

14.20 Samtal 

Alla intagna har en särskilt utsedd kriminalvårdare 

som kontaktperson. Tillsammans med 

denne planerar Lasse allt som rör verkställigheten. 

Mycket av planeringen handlar redan från 

början om förberedelser för frigivningen. Idag 

ska en permission planeras, men samtalet 

handlar också om hur det går med avbetalningen 

av en skuld som Lasse har till kronofogden. 

Att Lasse ska göra det är beslutat i den 

plan för verkställigheten som han själv har 

varit med om att ta fram. 

17.00 Besök 

Lasses flickvän kommer på besök. För det 

mesta blir det en gång i veckan. Ibland har det 

funnits ledig tid så att det räckt för två besök 

samma vecka, men det är ovanligt. Besöken av 

nära och kära är populära. 

19.30 Kvällsfika 

På grund av besöket blev det ingen träning 

ikväll. På kvällarna är tiden före inlåsning 

knapp, och ofta är det antingen eller som gäller. 

Besök eller träning. Bastu eller promenad. En 

stunds läsning eller möte med en frivilligorganisation 

som besöker anstalten. Det som brukar 

hinnas med varje kväll är ett eller två telefonsamtal 

och lite biljard eller kortspel med 

medintagna. Och lite kvällsmat förstås. Ett par 

mackor att ta med in i cellen behövs för att 

inte behöva vara hungrig efter filmen på tv. 

20.00 Ensam i cellen 

Klockan 20.00 låses celldörren för natten och 

fängelsets dagpersonal ersätts av nattpersonal. 

Lasse är nu inlåst i tolv timmar innan det är 

dags för en ny dag innanför murarna. 

Narkotikabrott vanligt 

Av de som togs in i fängelse 

2009 var 93 procent män 

och 7 procent kvinnor. 

De vanligaste huvudbrotten 

var narkotikabrott/ 

smuggling (24 %), våldsbrott 

(18 %), tillgreppsbrott 

(14 %) och rattfylleri/grovt 

ratt fylleri (11 %). 

Kriminalvårdare 

och kontaktman 

De som arbetar närmast klienterna 

på en anstalt är kriminalvårdare. 

Många är också 

kontaktpersoner. Kontaktpersonen 

har speciellt ansvar 

för en eller flera intagna. 

I kriminalvårdarens och kontaktpersonens 

arbetsuppgifter 

ingår dels att upprätthålla ordning 

och säkerhet på anstalten 

och vid permissioner och sjukhusbesök, 

dels att tillsammans 

med den intagne planera för 

tiden i fängelset och inför 

fri givningen. En del kriminalvårdare 

arbetar med behandlingsprogram 

och kallas programledare. 

Andra krimi nalvårdare 

arbetar speciellt med 

säkerhet. 


Fotboja 

Fakta/Fotboja 

Intensivövervakning har 

funnits i svensk kriminalvård 

sedan 1994, först på försök, 

och sedan permanent 

från 1999. Först gällde det 

fängelsestraff upp till tre 

månader, men från 2005 är 

det upp till sex månader 

som gäller. År 2009 påbörjade 

2 896 klienter intensivövervakning. 

Av dessa avbröt 

220 intensivövervakningen 

och avtjänade istället tiden i 

fängelse. 

Ungefär 600 personer har 

i genomsnitt fotboja 

varje dag. 

De flesta som avtjänar sina 

straff med fotboja, ungefär 

hälften, har dömts för rattfylleri. 

Därefter kommer 

dömda för våldsbrott, 

17 procent. 

Intensivövervakning kan även 

användas vid utslussning 

från vistelse i anstalt (i halvvägshus 

och vid utökad 

frigång) och vid övervakning 

på öppen anstalt. 

» Någon form av 

sysselsättning är en 

förutsättning för att 

få fotboja. « 


En chans att 

slippa fängelse? 

”10.37. Avvikit under utegångsförbud” står skrivet med rött på 

datorskärmen. Via datorn kan Kriminalvården följa att varje klient 

med fotboja rättar sig efter det schema som satts upp. 

– Grundregeln är att man ska stanna inom hemmets fyra väggar, 

utom när man går till sitt jobb eller sina studier. Man får inte 

ens gå ut och påta i sitt trädgårdsland om det inte finns med i 

schemat, förklarar Jan Bungerfeldt, ansvarig för Kriminalvårdens 

elektroniska övervakning. 

Text : Elisabet Jönsson Foto: Fredrik Schlyter 

Intensivövervakning är ett alternativt sätt att 

avtjäna ett fängelsestraff, som innebär att straffet 

avtjänas i hemmet och att den dömde övervakas 

med hjälp av en elektronisk sändare. 

Sändaren sätts runt fotleden, och kallas för det 

mesta för fotboja. Den som döms till fängelse 

i högst sex månader kan ansöka om att istället 

få avtjäna straffet med fotboja. 

Kriminalvården skickar ut information till 

alla som kan beröras. Om klienten ansöker om 

fotboja utreder frivården om den sökande och 

dennes personliga förhållanden är lämpliga. 

Har klienten bostad, sysselsättning, inte är 

inne i ett avancerat missbruk eller att det på 

annat vis bedöms som uppenbart orimligt att 

den dömde ska klara av verkställighetsformen, 

ska fotboja beviljas. 

– Någon form av sysselsättning är en förutsättning 

för att få fotboja. Den kan bestå av 

arbete, utbildning eller föräldraledighet. 

Fotbojan kan också kombineras med föreskrift 

om att delta i lämplig vård eller ett av Kriminalvårdens 

behandlingsprogram. Om man inte 

har något jobb men allt annat stämmer, kan 

Kriminalvården hjälpa till att ordna sysselsättning. 

Då kan vi använda samma arbetsplatser 

som vid samhällstjänst, ofta ideella föreningar, 

säger Jan Bungerfeldt som är verksamhetsutvecklare 

på Kriminalvårdens huvudkontor 

med ansvar för elektronisk övervakning. Han 

fortsätter: 

– Bostad kan vi däremot inte hjälpa till att 

ordna. Bostaden måste ha godtagbar standard, 

vilket innebär el, vatten, toalett och möjlighet 

att tvätta sig samt laga mat. Är man dömd för 

brottslighet i hemmet är det också orimligt att 

få fotboja. Är man till exempel dömd för våld 

i nära relation och fortfarande bor tillsammans 

med brottsoffret, ska man inte avtjäna straffet 

i den gemensamma bostaden. Andra skäl att 

neka kan vara om den dömde har stora psykiska 

besvär vilket gör det orimligt att tro att

den dömde kan förstå och följa gällande föreskrifter. 

Förutom själva fotbojan får klienten också 

oanmälda besök från frivården, främst under 

kvällar och helger, men ibland på dagen eller 

mitt i natten. Minst två besök i veckan ska det 

vara. Då får den dömde göra utandningsprov 

för att kontrollera att den inte är påverkad av 

alkohol. 

– Om intensivövervakningen missköts får 

den dömde avtjäna tiden i fängelse istället. 

Drogförbudet är absolut, där finns inget förhandlingsutrymme, 

och brott mot det leder 

till att verkställigheten med fotboja avbryts. 

– Annan misskötsamhet är att inte passa tider 

på jobbet, eller komma hem för sent eller 

gå hemifrån för tidigt på morgonen. Där får 

man göra en bedömning från fall till fall. Om 

personen som vi läste om på datorskärmen 

egentligen borde ha gått hemifrån 10.40 men 

råkade gå 10.37 vidtar vi för det mesta ingen 

åtgärd, men skulle klienten varit i hemmet till 

tjugo i tolv måste vi ta reda på vad som har hänt. 

Vid en sådan misskötsamhet ringer frivården 

först upp klienten för att ta reda på omständigheterna. 

Utan godtagbar förklaring får klienten 

för det mesta en varning. Vid grov misskötsamhet 

kan frivården provisoriskt upphäva intensivövervakningen 

för att därefter omedelbart 

anmäla ärendet till övervakningsnämnden som 

alltid fattar det slutliga beslutet om att avbryta 

verkställigheten med fotboja. 

– Ofta fungerar det bra för dem som får 

fotboja. De flesta är motiverade och ser fotbojan 

som en chans att slippa fängelse. De vet 

att om de missköter sig tas de in på anstalt 

istället. 

Återfallsstatistiken är också positiv för personer 

som avtjänat sina straff med fotboja, 

jämfört med dem som suttit i fängelse. Inom 

tre år återfaller över 40 procent av personer 

med kortare fängelsestraff, jämfört med 17 

procent för personer som haft fotboja. 

– Det beror naturligtvis främst på att de 

som inte kvalificerar sig för fotboja har större 

problem, till exempel är inne i ett tungt missbruk, 

säger Jan Bungerfeldt. 

– Ungefär 25 procent av alla som får frågan 

om de vill ansöka om fotboja gör det inte. Det 

kan vara för att de vet att de inte uppfyller 

kraven, men det finns vissa som är väldigt 

omotiverade, de saknar familj och sysselsättning 

och tycker att de lika gärna kan ta en 

vända på anstalt. 

Under senare delen av 2010 ska Kriminalvården 

göra pilottest av fotboja kombinerat 

med gps-sändare. Då kommer man inte bara 

kunna se när klienten går till och från bostaden, 

utan även var hon/han är under tiden. 

– Det kan till exempel vara bra om det gäller 

en person som är dömd för våldsbrott och 

har besöksförbud. Om vi ser att klienten närmar 

sig kan vi ringa klienten och även förvarna 

brottsoffret. 

När bojan ska sättas på 

kommer frivårdspersonal 

till bostaden och mäter in 

den så att utrustningen 

fungerar i alla godkända 

utrymmen. Klienten har 

på sig bojan dygnet runt 

och skulle man försöka 

manipulera den går genast 

ett larm. 

» Ungefär 25 procent 

av alla som får 

frågan om de vill 

ansöka om fotboja 

gör det inte.« 


Villkorlig dom & skyddstillsyn 

Fakta/ 

Skyddstillsyn 

Många av dem som döms 

till skyddstillsyn har en 

svår personlig och social 

situation; 75 procent har 

missbruks problem, 50 

procent bedöms lida av 

psykisk ohälsa. Bara 25 

procent försörjer sig på 

lönearbete. 

Vilken vård 

som är lämplig 

bedöms vanligtvis 

av frivården i 

samråd med 

exempelvis läkare, 

socialtjänst eller 

beroendevård. 

Även när det finns 

grund för fängelse 

kan skyddstillsyn 

utdömas förutsatt 

att det finns 

särskilda skäl för 

det. 


Kriminalvård i frihet 

När det saknas skäl för fängelse ska villkorlig dom eller skyddstillsyn 

väljas. Villkorlig dom kan ses som en straffvarning, som 

främst används när en person begår brott av engångskaraktär. 

Skyddstillsyn kan väljas om domstolen tror att det kan vara 

återfallsförebyggande. 

Text: Elisabet Jönsson Foto: Fredrik Schlyter 

Vid villkorlig dom står den dömde inte 

under övervakning eller annan kontroll. 

Det enda som gäller är att under 

en prövotid på två år vara skötsam och inte 

begå nya brott. Kriminalvården är inte inblandad 

i villkorlig dom om den inte kombineras 

med samhällstjänst. I så fall kontrollerar frivården 

att den dömde sköter sitt anvisade arbete. 

Skyddstillsyn har domstolen möjlighet att 

döma till om det finns skäl att anta att det kan 

bidra till att avhålla personen från fortsatt 

brottslighet. Skyddstillsyn är inte frihetsberövande. 

Den dömde får en prövotid på tre år 

och står som regel under övervakning från frivården 

det första året. Det är inte ovanligt att 

den som tidigare dömts till villkorlig dom och 

därefter begår ett nytt brott döms till skyddstillsyn. 

Övervakning innebär både stöd och kontroll. 

Under övervakningen genomgår många klienter 

något av Kriminalvårdens behandlingsprogram. 

Syftet är att frivården genom praktiska 

råd samt motivations- och påverkansarbete ska 

bidra till att minska risken för återfall i brott. 

Klienten bor vanligtvis hemma, men har krav 

på sig att ha regelbunden kontakt med den 

handläggande tjänstemannen på frivården och 

med lekmannaövervakaren, om en sådan finns. 

Skyddstillsyn kan kombineras med dagsböter 

eller fängelse i högst tre månader om domstolen 

vill ge ett strängare straff. Skyddstillsyn 

kan också kombineras med föreskrift om samhällstjänst 

eller om vård eller behandling, vilket 

innebär att klienten ska genomgå vård för 

problem som hänger ihop med brottsligheten. 

Det vanligaste är behandling mot alkohol- eller 

narkotikamissbruk i öppen- och/eller slutenvård, 

men det kan också innebära psykiatrisk 

behandling eller behandling av annan proble- 

matik som bidragit till brottet. Till exempel 

kan män som dömts för hot eller våld mot en 

kvinna i nära relation gå i specialiserad behandling, 

eller en person vars spelmissbruk bidragit 

till kriminaliteten kan behöva hjälp med sitt 

beroende. Lämplig vård föreslås vanligtvis av 

frivården efter samråd med exempelvis läkare, 

socialtjänst eller beroendevård. 

Även när det finns grund för fängelse kan 

skyddstillsyn utdömas förutsatt att det finns 

särskilda skäl för det. Skälen kan vara att den 

tilltalade samtycker till en föreskrift om samhällstjänst 

eller en föreskrift om särskild behandlingsplan. 

När det sistnämnda är ett alternativ 

till fängelse kallas det kontraktsvård, och 

kan bli aktuellt om missbruk eller något annat 

som kräver behandling väsentligt bidragit till 

brottsligheten. Istället för fängelse kan den 

dömde då få behandling för sina problem. 

Kontraktsvård kan i regel motsvara max två års 

fängelse. 

Om frivården bedömer att det är lämpligt med 

kontraktsvård presenteras en behandlingsplan 

för domstolen. Klienten ska ha skrivit på behandlingsplanen 

innan rättegången. I planen 

ska tydligt framgå behandlingens innehåll och 

längd, hur drogfriheten ska kontrolleras och 

möjligheten till permission om man vistas på 

behandlingshem. Allt utformas individuellt 

utifrån klientens behov och brottets straffvärde. 

Klienter kan dömas till att genomgå Kri minalvårdens 

behandlingsprogram inom ramen 

för kontraktsvården, men det är vanligare med 

behandling på institution eller i öppenvård. I så 

fall planerar frivården, socialtjänsten och klienten 

tillsammans behandlingen. Det är en förutsättning 

att socialtjänsten tillstyrker behandling, 

eftersom de betalar vårdkostnaderna från 

den dag klienten skulle ha blivit villkorligt frigiven 

om fängelsestraffet utdömts.

Frivård – samhällsnytta eller räkmacka? 

– I Sverige har vi en tradition av att värna 

frivården. Vi vill gärna hålla människor 

ifrån fängelse, eftersom frihetsberövande 

ofta är nedbrytande. För rätt klient håller 

jag med om att kriminalvård i frihet är bäst, 

men det finns också många människor som 

hävdar att tiden i fängelse räddat livet på 

dem. Rätt påföljd till rätt person, säger jag. 

Martin Grann är chef på Kriminalvårdens 

utvecklingsenhet. Enheten analyserar 

och följer såväl Kriminalvårdens 

egen verksamhet som förändringar i omvärlden 

för att få underlag för en evidensbaserad 

kriminalvård. Enligt enhetens 

beräkningar är behandlingsprogram genomförda 

inom frivården 54 procent mer 

effektivt som återfallspreventiv insats, 

jämfört med behandling på anstalt. 

– På anstalt är det lätt att känna sig säker 

på hur man ska hantera drogsug och kompistryck, 

men fängelset är en artificiell 

miljö. Kan man genomgå behandlingsprogram 

i frivården behandlas man i sin naturliga 

miljö och möter alla svårigheter direkt. 

– Kriminalvård i frihet innebär också att 

den dömde kan 

fortsätta med en 

utbildning eller 

ett jobb och ha ett 

vederkvickan de 

socialt liv. Eller 

kanske skaffa ett 

jobb och nya kontakter, 

vil ket kan 

Martin Grann 

vara återfallsförebyggande.Dessutom 

är frivård mycket billigare för samhället, 

säger Martin Grann och resonerar vidare: 

– Är man omotiverad till ett liv utan kriminalitet 

eller har ett aktivt missbruk är det 

svårare med kriminalvård i frihet. Då kan ett 

fängelsestraff vara bra. Enligt en teori är 

fängelsestraff alltid av ondo, men det stämmer 

inte. Med ett väl planerat och strukturerat 

innehåll kan en anstaltsvistelse definitivt 

vara återfallsförebyggande. 

Martin Grann poängterar vikten av bra 

personutredningar. Utredningarna begärs 

Vid all kriminalvård 

i frihet måste 

klienten ha kontakt 

med frivårdskontoret. 

Det är fri vårds - 

inspek tören 

som samordnar 

planeringen av 

klientens hela 

verkställighetstid. 

av domstolen och det är Kriminalvården 

som genomför dem. Då utreds personens 

sociala situation och behov av övervakning 

kopplat till risken för återfall i brott. 

Kriminalvården bedömer också om en frivårdspåföljd 

vore lämplig vid en fällande 

dom. 

– Min mening är att kriminalvård i frihet 

fungerar bäst under ansvar. Alltså att den 

dömde har ett tydligt åtagande kopplat till 

domen. Det kan vara en föreskrift om att 

följa ett drogavvänjningsprogram eller 

samhällstjänst. Om man inte dyker upp 

på sin behandling eller på sitt jobb blir det 

väldigt tydligt att påföljden inte fungerar 

och då ska sanktioner kopplas på. Det är 

betydligt enklare om man har föreskriften 

redan från domstolen, säger Martin 

Grann och avslutar: 

– Det är inte meningen att tiden i frivården 

ska vara som att glida fram på en 

räkmacka. Det är en rättslig påföljd precis 

som fängelse, och man måste kunna passa 

tider och sköta sina åtaganden. 


Samhällstjänst 

Ur Brottsbalken: 

27 kap. Om villkorlig dom 

2a§ Villkorlig dom får, om 

den tilltalade samtycker till 

det, förenas med en 

föreskrift om samhällstjänst. 

En sådan föreskrift skall avse 

skyldighet att utföra oavlönat 

arbete i lägst fyrtio och 

högst tvåhundrafyrtio 

timmar. 

När rätten meddelar en föreskrift 

om samhällstjänst skall 

den i domslutet ange hur 

långt fängelsestraff som 

skulle ha dömts ut, om 

fängelse i stället hade valts 

som påföljd. 

En föreskrift om samhällstjänst 

får ändras eller upphävas 

på talan av åklagare, 

när det finns skäl till det. 

28 kap. Om skyddstillsyn 

2 a § Skyddstillsyn får, om 

den tilltalade samtycker till 

det, förenas med en föreskrift 

om samhällstjänst. 

En sådan föreskrift skall avse 

skyldighet att utföra oavlönat 

arbete i lägst fyrtio och 

högst tvåhundrafyrtio timmar. 

När rätten meddelar en föreskrift 

om samhällstjänst 

skall den i domslutet ange 

hur långt fängelsestraff som 

skulle ha dömts ut, om 

fängelse i stället hade valts 

som påföljd. 

Övervakningsnämnden får 

ändra eller upphäva en 

föreskrift om samhällstjänst, 

när det finns skäl till det. 


Att arbeta av sitt straff 

Bengt Karlsson är dömd för rattfylleri. Påföljden blev villkorlig 

dom med samhällstjänst som han utför på idrottsföreningen 

Smedby AIS i Norrköping. 

Text och foto: Elisabet Jönsson 

är jättebra. Alter nativet 

för mig var fängelse, och 

–Samhällstjänst 

skulle man hellre välja det vore 

man ju tokig. Jag tror att fängelse kan knäcka 

en person helt. Jag kan knappt föreställa mig 

att jag skulle komma hem till min 90-åriga 

mamma och berätta att jag ska sitta i fängelse. 

Det känns som om man blir stämplad som en 

mördare nästan. 

Bengt fick 50 timmars samhällstjänst som 

ska klaras av under ungefär en månads tid, så 

lång tid som fängelsestraffet annars skulle ha 

varit. I domen anges alltid det alternativa fängelsestraffet, 

som ligger mellan 14 dagar och ett 

år. Samhällstjänst är förenat med antingen villkorlig 

dom, som i Bengts fall, eller med skyddstillsyn. 

I så fall står klienten även under övervakning. 

Under sina 50 timmar har Bengt plockat skräp, 

städat omklädningsrum och krattat. Idag är 

det gräsklippning och kritning av fotbollsplaner 

som står på schemat. Bengt är arbetslös och 

har kunnat jobba på dagarna. Har man arbete 

ska samhällstjänsten utföras på fritiden. Frivården 

beslutar var samhällstjänsten ska utföras. 

Arbetet ska vara samhällsnyttigt och oavlönat 

och får inte utföras i något vinstdrivande 

företag. Vanligtvis tar ideella föreningar, hjälporganisationer, 

kommunal verksamhet och 

kyrkor emot klienter för samhällstjänst. 

Krister Andersson jobbar på idrottsföreningen 

och är handledare för dem som dömts till samhällstjänst. 

Smedby AIS har tagit emot samhällstjänstklienter 

i drygt åtta år. För Krister 

Anders son verkar det vara en självklarhet att 

föreningen ställer upp. 

– Jag tror att det är viktigt för människor att 

känna sig värdefulla, och här gör de ett värdefullt 

jobb. Många killar och tjejer behöver 

börja på ny kula. Vi får ofta hit folk som är 

dömda för första gången, men det är ju ett 

läge när det är lätt att hamna på fel bana. 

Samtidigt poängterar han att det är viktigt att 

vara rak. 

– Det går inte att ha någon här som äventyrar 

föreningens rykte. När de är här representerar 

de inte Kriminalvården, de representerar 

Smedby AIS. Om någon missköter sig går det 

inte att vara kvar. Då skickar jag hem dem och 

ringer till frivården och berättar. Men det brukar 

alltid fungera bra. Under alla år har jag 

bara skickat hem en eller två personer. 

Som misskötsamhet räknas till exempel att 

utebli utan godtagbart skäl, eller alkohol- och 

narkotikapåverkan under arbetspasset. Klienter 

som har samhällstjänst i kombination med 

skyddstillsyn kan vid lindrig misskötsamhet få 

en varning av övervakningsnämnden. Vid villkorlig 

dom och samhällstjänst anmäls misskötsamhet 

direkt till åklagare som beslutar om 

olika åtgärder. Allvarlig eller upprepad missskötsamhet 

kan leda till en ny rättegång och 

att fängelsestraff istället kan dömas ut. 

När Kriminalvården får i uppdrag att göra 

per sonutredningen, vilket sker innan domstolen 

avkunnat domen, ska alltid en bedömning 

ske av om klienten skulle klara av att fullgöra 

samhällstjänst. Utredaren ska fråga den misstänkte 

om dennes inställning till samhällstjänst. 

Om viljan inte finns går det inte att 

döma till samhällstjänst. Har man ett aktivt 

missbruk, eller kan befaras uppföra sig aggressivt, 

är samhällstjänst i stort sett alltid en olämplig 

påföljd.

» Det brukar alltid 

fungera bra. Under 

alla år har jag bara 

skickat hem en eller 

två personer.« 

Bengt Karlsson har trivts under sin samhällstjänst göring. – Det här ser jag inte som något direkt straff. Mitt värsta straff 

var när jag var tvungen att ringa till min mamma och mina pojkar och berätta att jag åkt dit för rattfylla. 

– Här brukar folk sköta sig. Hit kommer tjejer 

och killar som vill lägga brottet bakom sig 

och de brukar trivas. En del kommer hit långt 

senare och fikar och snackar lite, berättar 

Krister Andersson som varit handledare för 

många samhällstjänstklienter genom åren. 



Fakta/ 


Alla klienter som står under 

övervakning tilldelas en 

handläggande tjänsteman 

(frivårdsinspektör). Så många 

klienter som möjligt ska 

även få stöd av en lekmannaövervakare. 

Lekmannaövervakare är 

personer med ett socialt 

engagemang som är beredda 

att finnas till hands för 

klienten även utanför 

kontorstid. 

Vara god förebild 

Lekmannaövervakaren ska vara 

ett stöd som den övervakade 

kan vända sig till och 

känna förtroende för. 

Lekmannaövervakaren ska 

genom sitt sätt att leva vara 

en god förebild och visa på 

alternativ till en kriminell 

livsstil. 

Lekmannaövervakaren kontrollerar 

att klienten följer de 

villkor som gäller för övervakningen. 

Om klienten misssköter 

sig ska det rapporteras 

till den handläggande 

tjänstemannen. 

Intervju och 

referenstagning 

För att bli lekmannaövervakare 

krävs ingen särskild 

utbildning och det spelar 

ingen roll vad man arbetar 

med. Däremot krävs ett 

intresse för människor, sunt 

förnuft och uthållighet. 

Innan lekmannaövervakaren 

godkänns ska han eller hon 

intervjuas hos frivården. 

Dessutom kontaktar frivården 

referenser och gör 

en kontroll i belastningsregistret. 

Den som förekommer 

i belastningsregistret 

är inte automatiskt 

utesluten som lekmannaövervakare, 

en individuell 

prövning görs alltid. 


Att bara vara 

medmänniska 

– Det ger mig väldigt mycket att träffa de här människorna och 

kanske kunna göra något för en person som hamnat snett. Att 

möta en person som varit uteliggare i 18 år och diskutera livet 

med denne, det ger en helt ny dimension åt mitt liv. 


Så svarar Jan Häggberg på frågan om varför 

han är lekmannaövervakare. Det var 

en kompis som sa att han skulle passa 

som övervakare och då bestämde han sig för 

att prova. För Gunilla Erlandsson började det 

med att hon såg en annons i tidningen och Jan 

Östlund blev uppringd av frivården som undrade 

om han kunde vara övervakare åt en person 

han kände. 

– I min butik hade jag haft en praktikant 

som det gick snett för, och då frågade de om 

jag ville vara hans övervakare. Och det funkade 

bra, så sen ringde de igen och igen. 

Klienterna har ofta övervakning i ett års tid. 

Frivårdsinspektören som ansvarar för klientens 

påföljd försöker hitta en lämplig övervakare. 

Det gäller att få ihop några som passar tillsammans. 

Vid den första träffen ska både klienten 

och övervakaren säga ja eller nej. Sedan träffar 

övervakaren sin klient, i början varje vecka, 

sedan kanske varannan vecka. Dessutom har 

man möten tillsammans på frivårdskontoret. 

Hur ofta beror på klientens situation. 

Får man mycket 

utbildning från frivården? 

– Jo, som ny får man 

veta en del om sekretess 

och så där, och 

de har några temakvällar 

om året. Men 

jag tycker inte att 

lekmannaövervakare 

ska ha för mycket utbildning. Själva grejen är 

ju att man ska vara en vanlig människa med 

empati. Man ska inte formas i någon myndighetsmall, 

tycker Jan Häggberg. 

Vad gör ni när ni träffar era klienter? 

– För mig är det mest som att träffa en vän; 

man hittar på nåt eller sitter och snackar om 

de bekymmer man har. Min första klient var 

en a-lagare som har haft det svårt på många vis. 

Han behövde komma ut och han gillade musik. 

Vi var på klassiska konserter och gick på 

teater, fortsätter Jan Häggberg. 

Gunilla Erlandsson 

träffar ofta sina klienter 

hemma hos sig 

själv. Alla tre berättar 

om andra sätt att 

träffas: de har fiskat, 

sprungit i joggingspår, 

ätit på Kinarestaurang. 

– Det är ofta bra 

att ta en biltur, då 

kan det vara lättare att prata än om man bara 

sitter och stirrar på varandra i en soffa, säger 

Gunilla Erlandsson. 

– Ibland behöver de hjälp med något, som 

kontakt med kronofogden, få tillbaka körkortet, 

kontakt med socialtjänst eller sjukvård. 

Men ofta behöver de bara träffa någon, säger 

Jan Häggberg. 

Om ni fikar på stan och någon undrar vem 

ni är, hur funkar det? 

– Det är olika. En av mina klienter har inte ens 

berättat för sin fru att han är dömd i tingsrätten, 

forsätter Jan Häggberg. 

– Jag brukar alltid fråga i början: om vi ses 

på stan, känner vi varandra då? För de flesta är 

det inga problem, säger Jan Östlund. 

Gunilla berättar om en kille som presente-

Jan Hägglund, Jan Östlund och Gunilla Erlandsson är inte särskilt nöjda med titeln övervakare. 

– För det första är man aldrig ´över´ någon annan, och man ´vakar´ ju knappast heller. 

Kontaktperson låter bättre. 

rade henne som sin svensklärare. Om de var 

hemma hos honom och hans kompisar kom 

dit sa klienten alltid att hon var där för att 

lära honom bättre svenska. 

Varför behövs lekmannaövervakare? 

– För att vi inte är 

myndighetspersoner 

utan bara människor. 

På vissa bryter 

svetten fram i 

pannan bara de hör 

ordet ‘myndighet’, 

förklarar Jan Östlund. 

Gunilla Erlands 

son håller med: 

– Att bara vara 

medmänniska är 

viktigt. Många har 

inte ens varit i ett 

‘vanligt’ hem. Jag kan vara den enda ‘vanliga’ 

människan de känner. Många behöver hjälp i 

det dagliga livet som ingen annan kan ge. Inte 

ens luttrade kriminella är så kaxiga när det 

gäller kontakt med kronofogden, pantbanken 

eller socialen. 

– En del blir man mer än övervakare för. En 

person jag har övervakat för flera gånger, har jag 

ungefär samma kontakt med när han inte står 

under övervakning. Det är till mig han ringer 

om det händer nåt, berättar Jan Östlund. 

Hur känns det om man får övervaka samma 

person gång efter gång? 

– Man måste ha hjälp och kontakt med 

samhället, oavsett om man har begått ett brott 

eller inte. Och man får inte tappa modet. Har 

någon åkt dit åtta gånger får man tänka att 

den nionde gången kanske är den som gör 

förändringen, säger Jan Häggberg. 

De tre övervakarna har exempel på det. 

– När det går bra och folk kommer på rätt 

köl känns det fantastiskt. När en rejält strulig 

kille jag hade fick stadga i sitt liv, förlovade sig, 

skaffade barn och jobb, då kändes det som om 

jag hade kunnat frälsa hela världen. Nu ser jag 

ju att det inte främst var min förtjänst, men 

då svävade jag som på moln, säger Gunilla 

Erlandsson. 

Jan Östlund berättar något liknande: 

– En klient som hade dåliga förutsättningar, 

ett mångårigt och kraftigt blandmissbruk, var 

illa däran, han hade sin familj och vänner i 

samma situation. Nu lever han helt ren sedan 

många år tillbaka, tillsammans med sin fästmö. 

Det kan finnas en ljusning för alla. 

Vad vill ni säga till den som funderar på 

att bli övervakare? 

– Prova. Det är inte så farligt. Samhället 

skulle bli bättre om fler får uppleva att kriminella 

är vanliga människor. 

Viss ersättning 

Viss ekonomisk ersättning 

utgår för den som är övervakare. 

Arvodet är 250 kronor 

i månaden och kostnadsersättningen 

250 kronor per månad. 

Viss ersättning för aktiviteter 

eller annat som är överenskommet 

kan också utgå. 

Den som är intresserad av att 

bli lekmannaövervakare är 

välkommen att kontakta 

Kriminalvården. 

» På vissa bryter 

svetten fram 

i pannan bara 

de hör ordet 

‘myndighet’.« 

» När det går bra 

och folk kommer 

på rätt köl känns 

det fantastiskt.« 



Fakta/ 

Skyddstillsyn 

Misskötsamhet är till exempel 

att inte sköta kontakten med 

frivården eller lekmannaövervakaren. 

Det kan också 

vara att inte följa föreskrifter 

som meddelats av domstol 

eller övervakningsnämnd. 


kan besluta om att förlänga 

övervakningstiden och 

meddela föreskrifter om att 

hålla tät kontakt under viss 

tid eller att genomgå 

behandling. Dessutom kan 

nämnden meddela klienten 

en varning. Om klienten 

ändå inte sköter sig kan 

ärendet återförvisas till 

åklagaren. Det kan då bli ny 

rättegång och ett fängelsestraff 

kan istället komma att 

dömas ut. Åtgärderna varierar 

beroende på hur allvarlig 

misskötsamheten är. 

Nämndens 

ordförande tittar 

klienten i ögonen 

för att försäkra sig 

om att han är med 

på vad som sägs. 


Om det inte funkar? 

Markus är dömd till skyddstillsyn med särskild föreskrift att han 

ska genomgå drogavvänjande behandling. Men han trivs inte 

med den behandling han har i öppenvården, så han har helt 

enkelt struntat i att gå dit. 


Därför är Markus kallad till frivårdskontoret, 

för ett möte med övervakningsnämnden. 

Nämnden beslutar om 

sanktioner för den som inte följer de regler som 

satts upp för klientens verkställighet. 

Den handläggande frivårdsinspektören läser 

upp ärendet och säger att frivården föreslår att 

nämnden utdelar en varning. Markus får också 

tillfälle att säga om han tycker att beskrivningen 

stämmer. I det här fallet har Markus 

själv tagit initiativ till en annan behandlingsform, 

och tycker att det borde vägas in i beslutet. 

När nämnden ska diskutera får Markus och 

frivårdsinspektören gå ut en stund, men de kalllas 

in nästan direkt igen. Det gick fort för övervakningsnämnden 

att fatta sitt beslut. 

– För det som har hänt får du en varning. En 

varning är ett första steg. Om du missköter dig 

igen får du som regel inte varning, utan då 

återförvisas ärendet till åklagaren. Då kan det 

bli ny rättegång och ett fängelsestraff kan istället 

dömas ut. Och det är dumt att försätta sig 

i den situationen, eller hur? 

Nämndens ordförande Lennart Nilsson tittar 

klienten i ögonen för att försäkra sig om att 

han är med på vad som sägs. Markus säger att 

han håller med, och att han har för avsikt att 

följa sin nya behandlingsplan, som han hoppas 

få igenom både med frivården och med den 

nya behandlaren. Han får varningen skriftligt, 

och sedan är mötet över för hans del. 

Östergötlands övervakningsnämnd har möten 

varje måndag, varannan gång på frivården 

i Norrköping, varannan gång i Linköping. Den 

här gången är mötet i Linköping. Nämnden 

består av en ordförande, i det här fallet en rådman 

från Linköpings tingsrätt, och tre lek- 

Ordförande Lennart Nilsson förklarar noga för 

klienten vad nämndens beslut innebär. 

mannaledamöter, utsedda av landstingsfullmäktige. 

Protokoll skrivs av en notarie från 

tingsrätten. 

Nästa klient har inte kommit till mötet, men 

har meddelat att hon kan vara med per telefon. 

– Det är bättre att ha klienten här så att man 

ser att den förstår vad som händer, men vi 

ringer väl upp i det här fallet, säger Lennart 

Nilsson. 

Den här klienten har uteblivit från möten 

både med frivården och med drogbehandlingen. 

Hon blev också omhändertagen av polisen 

härom kvällen och i hennes blod fanns spår av 

narkotika. Hon hävdar själv att hon inte tar 

droger.

Idag bestod nämnden av ordförande Lennart Nilsson, ledamöterna Artturi Affleckt, Åke Andersson och 

Patrik Björling. Evelina Tejle förde protokoll. 

Nämnden utdelar en varning men har också 

ett annat problem: klienten är dömd till samhällstjänst, 

men det går inte att verkställa om 

man har ett aktivt missbruk. Frivården ska 

titta mer på ärendet, men troligen kommer 

det upp i övervakningsnämnden snart igen. 

Kanske får samhällstjänsten tas bort från påföljden, 

den måste i alla fall skjutas upp. 

Alternativt får ärendet redovisas tillbaka till 

åklagaren, som kan begära hos rätten att en 

annan påföljd döms ut. 

Några av klienterna har inte dykt upp, och 

inte heller meddelat sig. Det är inte alldeles 

ovanligt. I en del fall vet inte heller frivården 

var personen finns, kanske har han eller hon 

ingen fast bostadsadress. Då blir det aktuellt 

för nämnden att besluta om omhändertagande. 

Det innebär att polisen får i uppdrag att 

hämta in personen till häktet. Över vakningsnämnden 

beslutar sedan om den omhändertagna 

personen ska sitta kvar i häktet i väntan 

på övervakningsnämndens nästa sammanträde. 

– Omhändertagande är ingen påföljd eller 

något straff. Det är det sätt vi har att komma 

i kontakt med någon som håller sig undan, 

förklarar ordföranden. 

De flesta förseelser som tas upp i nämnden 

har skett relativt nyligen, ofta senaste månaden. 

Frivården reagerar ofta snabbt på missskötsamhet, 

allt för att klienten ska genomföra 

den påföljd de är dömda till och få hjälp 

till ett liv utan kriminalitet. 

Lekmannaledamöterna känner att de gör en 

viktig samhällsinsats. 

– Det är viktigt att vi är här som samhällets 

öga. Men man kan känna sig maktlös. Många 

av klienterna är unga och har stora problem 

med alkohol och droger. Men de har komplexa 

problem, och många hade problem redan 

innan de provade droger. Drogerna kanske 

inte är roten till det onda, utan bara en 

beståndsdel, funderar Artturi Affleckt, som 

varit ledamot i tjugo år. 

Några av 

klienterna 

har inte dykt upp, 

och inte heller 

meddelat sig. 

Det är inte 

alldeles ovanligt. 

» Man kan känna 

sig maktlös. 

Många klienter 

är unga och 

har stora problem 

med alkohol 

och droger.« 


Verkställighetsplanering 

Fakta/ Om vsp 

Verkställighetsplan, vsp, kallas 

den plan som ska upprättas 

för varje klient/intagen med 

kriminalvårdspåföljd. För 

intagna i häkte görs en 

plan för häktesvistelsen. 

Sedan 2005 är vsp:na inlagda 

i ett datasystem, vilket 

under lättar för personal från 

olika enheter att arbeta med 

samma planering. 

1 oktober 2010 börjar nya 

föreskrifter om verkställighetsplanering 

att gälla. I de 

nya föreskrifterna talas inte 

längre om mål utan om vilka 

åtgärder som bör sättas in 

för att minska återfall i brott. 

Åtgärder är mer konkreta 

och lättare att följa upp 

än mål. 

Vid risk- och behovsbedömningarna 

används ibland 

särskilda utredningshjälpmedel. 

Exempelvis SARAchecklistan 

vid partnervåld 

och ASI-utredning vid 

missbruksproblem. 

Frivården som vsp-samord nare 

för anstaltsärendena drog 

igång på prov 2006 och 

permanentades 2008. 

Arbetssättet föreslogs av 

internrevisionen 2004 

efter att den konstaterat 

en brist på samverkan och 

helhetssyn i arbetet med vsp. 

Det finns fyra utslussningsalternativ 

som syftar till 

att förbereda för livet efter 

anstaltstiden: vårdvistelse, 

frigång, utökad frigång 

och halvvägshus. 


Planerad verkställighet 

Alla klienter med kriminalvårdspåföljd ska ha en plan för verkställigheten. 

Tanken är att planen ska följa klienten som en röd 

tråd från häkte till anstalt och frivård. Rollen som samordnare av 

planeringen har frivården. 

Text: Minna Nyman Sabbadini Foto: Lars Forsstedt 

Frivårdsinspektör Helena Söderström är 

på väg till anstalten Färingsö för att 

träffa sin klient Maria som avtjänar ett 

tvåårigt fängelsestraff. Ett glatt ”välkommen” 

hörs från porttelefonen innan grinden öppnas. 

Solen gassar och på ängen nedanför råmar kossorna. 

I centralvakten sammanstrålar Helena 

med kriminalvårdaren Åsa Johansson. Deras 

samarbete kring Marias situation är ett exempel 

på verkställighetssamordning. 

Att göra verkställighetsplaner, vsp, är egentligen 

inget nytt. I lagstiftningen från 1974 står 

att alla klienter i kriminalvården ska ha en behandlingsplan, 

som det tidigare kallades. 

Arbetet med verkställighetsplanerna förtydligades 

dock med nya föreskrifter 2001, och i 

samband med det infördes en gemensam mall. 

– Dokumentet för verkställighetsplanering 

har gjort att vårt arbete med klienterna har fått 

en helt annan struktur och ordning. Alla insatserna 

ska vara tydligt kopplade till att förebygga 

återfall i brott, berättar Helena Söderström 

som arbetar vid frivården Södertörn. 

Rent konkret innebär vsp-arbetet att information 

om klientens historik och aktuella sociala 

situation samlas in på ett strukturerat sätt. 

Sedan görs en risk- och behovsbedömning som 

bygger på de faktorer som forskning visat är 

relevanta för att förebygga återfall i brott. 

Tidigare kriminalitet är exempelvis en faktor 

som markant ökar risken för återfall i brott. 

Andra faktorer som ökar risken för ny kriminalitet 

är antisocialt livsmönster, kriminellt umgänge 

och kriminella attityder och värderingar. 

Dessa fyra faktorer är särskilt viktiga att fånga 

upp för kriminalvården eftersom de inte är statiska, 

de går därmed att förändra. Nästa steg är 

att planera för vilka insatser som klienten behöver 

under verkställigheten och här är risk- och 

behovsbedömningen vägledande. 

Helena Söderström 

– I och med vsp:n måste vi ta ställning till 

olika faktorer som vi kanske inte alltid uppmärksammade 

tidigare. Därmed tror jag att 

vsp:n gör att vi i mindre utsträckning missar 

insatsområden, säger Helena Söderström. 

Frivårdens samordningsansvar innebär att 

frivården redan från början av anstaltsvistelsen 

ska vara med och planera för verkställigheten 

och utslussningen från anstalten. Att frivården 

fått det ansvaret är ganska naturligt eftersom 

klientens resa ofta börjar hos frivården med 

personutredningen och efter villkorlig frigivning 

från anstalt ställs många av klienterna 

under övervakning hos frivården. 

För Helena Söderström innebär arbetssättet 

att hon nuförtiden har väldigt tät kontakt med 

många av klienterna redan under anstaltstiden. 

Eftersom hon arbetar som handläggare för 

kvinnor framförallt har hon ett väl upparbetat 

samarbete med anstalten Färingsö.

– Jag har telefon- eller mejlkontakt med 

klienternas kontaktmän varje vecka och känner 

mig väldigt delaktig i klientens planering 

även om jag inte är fysiskt närvarande. När 

klienten sedan friges tar jag bara vid, berättar 

Helena Söderström. 

Tillbaka till Färingsö. Helena Söderström och 

Åsa Johansson beger sig ner till den öppna 

avdelningen Björngärdet för att träffa Maria. 

De ska börja arbeta med hennes ansökan om 

utökad frigång, ett av de nya utslussningsalternativen. 

Maria friges villkorligt till våren 

och de sista fyra månaderna av fängelsestraffet 

hoppas hon på att få bo utanför anstalten med 

fotboja. Förutom boendet är det en massa 

detaljer som ska dokumenteras i ansökan som 

Helena ska formulera och sedan skicka till 

regionjuristerna för beslut. 

Helena Söderström ser många vinster i att 

på det här sättet samordna verkställighetsplaneringen. 

– Man använder varandra som resurser. 

Anstaltspersonalen kan ha massor med information 

från anstaltstiden som är bra att känna 

till. Vi på frivården kan ha information från 

personutredningen och ibland har vi haft 

kontakt med klienten i massor med år. 

Samarbetet leder till mindre dubbelarbete, och 

om vi är samspelta kan klienten inte spela ut 

oss mot varandra. Jag tänker även att det är en 

vinst för klienterna som slipper att prata om 

sina problem om och om igen, berättar hon. 

Hur gör man då klienten delaktig i sin egen 

planering? 

– Jag är noga med att alltid få ett telefonsamtal 

med klienten initialt och inför frigivning. 

Dessutom försöker jag att prioritera att 

besöka klienten på anstalten. Sedan gör jag 

alltid en muntlig sammanfattning för klienten 

av vad jag skrivit i vsp:n, berättar Helena 

Söderström. 

Att få samarbetet att flyta i en så stor organisation 

som Kriminalvården är däremot inte 

alltid så lätt. Och även om Kriminalvården 

kommit långt i arbetet med verkställighetsplanerna 

återstår en hel del att göra. 

Nu planerar Kriminalvården en fördjupad 

vsp-utbildning till början av 2011. Man ska 

även arbeta fram ett effektivare stöd för uppföljning. 

Den tid som kommer. Kriminalvårdaren 

Åsa Johansson och 

frivårdsinspektör Helena 

Söderström samtalar med 

klienten Maria om resten av 

hennes tid i kriminalvården. 

» Det är en vinst 

för klienterna som 

slipper att prata 

om sina problem 

om och om igen.« 



Elisabeth Lager 

Fakta/ 


Utredaren ska göra en översyn 

av påföljdssystemet för 

vuxna och unga lagöverträdare. 

Utredaren ska 

analysera hur betydelsen av 

brottslighetens art kan begränsas 

och dess innebörd 

klart avgränsas. Vidare ska 

utredas vilken betydelse 

tidigare brottslighet ska 

tillmätas. Utredaren ska 

också undersöka behovet 

av förslag som ger flerfaldig 

brottslighet större genomslag 

vid påföljdsbestämningen 

eller som motverkar 

sådan brottslighet mer 

effektivt. 

Utredaren ska analysera 

hur användningen av 

fängelse, i första hand de 

korta straffen, kan minska 

samtidigt som trovärdigheten 

i systemet kan upprätthållas. 

Det ska utredas hur valet av 

ingripanden som inte utgör 

fängelse i anstalt ska ske, 

vilket innehåll ingripandena 

ska ha samt hur reaktionerna 

vid återfall i brott och annan 

misskötsamhet ska utformas. 

Utredaren ska även ta 

ställning till om intensivövervakning 

med elektronisk 

kontroll kan användas 

i ökad utsträckning eller på 

annat sätt förändras. 

Dessutom ska det utredas 

hur användningen av dagsböter 

kan öka och hur verkställigheten 

av böter kan 

effektiviseras. 


Mer lika inför lagen? 

En bred utredning om framtidens påföljder har tillsatts av regeringen. 

Just nu diskuterar Påföljdsutredningen att det endast ska 

finnas två påföljder för vuxna lagöverträdare; böter och fängelse, 

där det under vissa förutsättningar kan beslutas att fängelsestraffet 

ska vara villkorligt. 

Text: Elisabet Jönsson Foto: Elisabet Jönsson / Arkiv 

Som expert i Påföljdsutredningen sitter 

Elisabeth Lager, Kriminalvårdens chefsjurist. 

– Jag tycker att det är jättebra att utredningen 

har tillsatts. Nuvarande påföljdssystem kritiseras 

för att det är för komplext och uppdelat, med 

så många alternativ och så snåriga beslutsvägar 

att det är svårbegripligt för den enskilde och 

besvärligt att tillämpa på ett enhetligt sätt av 

domstolarna. Och det är dags att tankarna om 

proportionalitet och likabehandling får genomslag 

även när det gäller frivårdspåföljderna. 

Tankarna Elisabeth Lager syftar på är de om 

att brottets straffvärde ska styra vilket straff 

som ska utmätas. När brottsbalken infördes i 

början av 1960-talet pratades mest om preventivt 

och behandlande arbete. Detta har sedan 

kritiserats för att det leder till stora olikheter 

inför lagen. Genom 1989 års påföljdsreform 

sattes istället straffvärdet i centrum. Varken 

allmänprevention – att avskräcka andra – eller 

vård- eller behandlingsskäl skulle användas som 

grund för påföljdsbestämningen. Straffvärdet 

fick dock inte genomslag fullt ut. Fortfarande 

sker valet mellan skyddstillsyn och villkorlig 

dom framför allt efter prognostiska kriterier; 

som skäl för villkorlig dom ska beaktas om det 

saknas anledning att anta att den tilltalade 

kommer att begå nya brott och som skäl för 

skyddstillsyn ska beaktas om det finns anledning 

att anta att det kan bidra till att den tilltalade 

avhåller sig från brott. 

– Idag kan den dömde – eller andra – inte 

alltid heller se hur allvarligt rätten ser på brottet 

han eller hon begått. Döms man till skyddstillsyn 

kan innehållet se likadant ut oavsett om 

straffvärdet är tre eller elva månaders fängelse. 

– Hur ingripande straffet ska vara måste 

bero på brottet man begått och hur allvarligt 

samhället bedömer det. Ingen döms till fängelse 

en viss tid för att någon tycker att det är 

”bra för den”. På samma sätt bör även ingripandenivån 

för andra påföljder kopplas till 

brottets svårighetsgrad. Sedan ska man självklart 

fylla påföljden – i fängelse eller i frivård 

– med den behandling eller det andra innehåll 

som just den individen har förutsättningar för 

och behov av, tycker Elisabeth Lager. 

Genomgripande reform 

Påföljdsutredningen tillsattes 2009 och har fått 

ganska lång tid på sig att komma fram till sina 

slutsatser. Inte förrän sista maj 2012 ska slutrapporten 

redovisas. Men sen är det också den mest 

genomgripande utredningen sedan brottsbalkens 

tillkomst. Elisabeth Lager tror att ny lagstiftning 

tidigast kan träda i kraft någon gång 

2014-2015. En genomgripande reform kräver 

en bred remiss och stort politiskt arbete. 

Utredningen har flera olika uppdrag. Det 

gäller hela påföljdssystemet – vilka påföljder 

ska domstolarna välja och vilket innehåll ska 

påföljderna ha. Utredningen ska särskilt titta 

på om samhällstjänst och intensivövervakning 

med elektronisk kontroll (i dagligt tal kallat 

IÖV eller fotboja) kan användas mer, och hur 

man kan minska de korta fängelsestraffen. 

– Utredningen är långt ifrån klar, men utredaren 

är ändå väldigt öppen med hur vi resonerar 

och var vi ligger just nu. 

En sak som utredningen hunnit diskutera är 

möjligheten att införa ett system med villkorligt 

fängelse. 

– Vi diskuterar nu att föra in alla ingripanden, 

utom fängelse i anstalt och böter, under en och 

samma hatt, nämligen villkorligt fängelse. 

Villkorligt fängelse skulle innebära att domstolen 

i domen anger fängelsestraffets längd 

men om den dömde uppfyller vissa villkor behöver 

straffet inte verkställas i anstalt. Grundvillkoret 

är att den dömde ska avhålla sig från 

nya brott under en prövotid. Det villkorliga

fängelsestraffet ska också förenas med olika tillläggssanktioner, 

som böter, samhällstjänst, programverksamhet 

eller vård- och behandlingsföreskrifter. 

Ju längre fängelsestraff, desto mer 

innehåll i tilläggssanktionerna. Skulle den dömde 

inte sköta sina åtaganden kan straffet verkställas 

i fängelse. Tanken är dock att misskötsamhet 

och återfall i första hand ska hanteras 

genom strängare tilläggssanktioner. 

Brottets art ges mindre vikt 

Nu gäller att om ett brotts straffvärde motsvarar 

över ett års fängelse, är förstahandsvalet 

fängelse. Vid lägre straffvärde ska man i första 

hand välja frivård. Vissa brott anses dock vara 

”av sådan art” att de ska leda till fängelse även 

om straffvärdet är lägre och den tilltalade tidigare 

är ostraffad. Men här anser många jurister 

att det har blivit rörigt. 

Särbehandlingen på grund av brottslighetens 

art var från början tänkt som en undantagsregel 

för t.ex. rattfylleri och bokföringsbrott. 

Men brottets art har utvidgats och domstolarna 

hänvisar till det i allt större utsträck ning. 

Betydelsen av art är ett avsteg från huvudprincipen 

att det är brottets straffvärde som utvisar 

hur allvarligt domstolen ser på brottet. Dessutom 

leder särbehandlingen till att det döms 

ut ett stort antal korta fängelsestraff – och även 

i övrigt mer kostnadskrävande påföljder, som 

samhällstjänst – för förstagångsförbrytare. Därför 

vill regeringen ha förslag på hur man kan 

komma till rätta med det. 

Dömas till fotboja 

Elisabeth Lager ser också potentialen i att 

kunna använda intensivövervakningen med 

fotboja på ett nytt sätt. 

– Intensivövervakningen har fungerat väldigt 

väl, men många domare tycker att det är 

konstigt att det är en verkställighetsform och 

inte en påföljd som de direkt kan döma till. Jag 

tror att det skulle kunna vara en tilläggssanktion 

vid villkorligt fängelse, istället för en verkställighetsform 

av fängelse, säger Elisabeth 

Lager och fortsätter att fundera: 

– Man skulle också kunna använda elektronisk 

övervakning på nya sätt, t.ex. förbud att 

vistas på vissa platser. Är du dömd för krogslagsmål 

kanske du inte ska få gå till Stureplan, 

men kanske på en promenad i skogen. 

Stort jobb för personutredare 

Om innehållet i frivårdspåföljden i högre grad 

skulle bestämmas av domstolen skulle det 

innebära ett stort förarbete för frivården. Det 

är frivården som idag genomför den personutredning 

som vägleder domstolen i dess beslut. 

– Det skulle bli stor skillnad i vårt arbetssätt 

om man redan vid personutredningen måste 

beskriva vad frivården kan erbjuda vid en eventuell 

påföljd, så att domstolen kan ta ställning 

om det är ”lämpligt ingripande”. Dessutom kan 

processen ta lång tid och förutsättningarna ändras, 

t.ex. för intensivövervakning. Till tingsrättsförhandlingen 

kanske personen bor med sin 

make och har en bostad, när överklagandet 

kommer till hovrätten kanske hon har skiljt sig 

och är bostadslös. En del blir också frikända, och 

utredningsarbetet kan då sägas ha gjorts i onödan. 

– För att detta ska fungera måste frivården 

redan i detta tidiga läge ha ett hum om hur 

långt straffet kan tänkas bli, vilket inte är det 

lättaste. En tanke som tidigare väckts är att 

åklagarna redan i stämningsansökan skulle 

ange ett förslag till påföljd, vilket kunde hjälpa 

handläggarna hos oss, säger Elisabeth Lager 

och avslutar: 

– Det är frågor som utredningen måste fortsätta 

att diskutera. 

forts 

Fakta/ 


Utredaren ska ta ställning 

till om den som har fyllt 

18 år ska behandlas som 

en vuxen lagöverträdare. 

De särskilda påföljderna 

för unga lag överträdare 

ska ses över. 

Användningen av böter 

för brott före 18 års ålder 

ska slopas eller begränsas. 

Slutligen ska utredaren ta 

ställning till om ett system 

med villkorligt fängelse 

ska införas. 

Särskild utredare är hovrättspresident 

Fredrik Wersäll, som 

till sin hjälp har ett sekretariat 

och en expertgrupp från 

framför allt rättsväsendet. 

Det finns också en parlamentarisk 

referensgrupp knuten till 

utredningen. 

www.sou.gov.se/pafoljd 

Fakta/ 

Personutredning 

I de flesta brottmål där 

fängelse kan bli påföljden 

begär domstolen in en personutredning 

från Kriminalvården. 

Personutredningen genomförs 

av frivården. I utredningen 

beskrivs den 

åtalades sociala situation 

och behov av övervakning 

kopplat till risken för 

återfall i brott. Frivården 

bedömer sedan om en 

frivårdspåföljd vore 

l ämplig vid en fällande 

dom och om personen 

skulle klara av att utföra 

samhällstjänst. 


Behandlingsprogram 

Fakta/ 


Just nu bedrivs program som 

riktar sig mot följande risk- 

och brottsbeteenden: alkohol- 

och droganvändning, 

våld, våld i nära relation, 

sexualbrott och kriminellt 

beteende. De flesta program 

som genomförs i grupp har 

även några individuella 

träffar mellan program- 

ledare och klient. 

ETS 

Enhanced Thinking Skills. 

Allmänt kriminalitetsprogram 

med 20 gruppsessioner. 

One-to-One 


med 21 individuella 

träffar. 

Brottsbrytet 


med 25 gruppsessioner. 

BSF 

Beteende Samtal 

Förändring. Allmänt kriminalitetsprogram 

med fem 

individuella sessioner. 

12-steg 

Alkohol- och narkotikaprogram, 

upp till tio 

månader långt. Grupp. 

Våga Välja 

Missbruksprogram. 25 

gruppträffar. 

Prism 

Programme for Reducing 

Individual Substance Misuse. 

Missbruksprogram med 

21 individuella träffar. 


Att utveckla behandling 

Kriminalvården har bedrivit behandlingsprogram under en 

lång följd av år med förhoppningen att dessa ska bidra till 

minskade återfall i brott. Programmen var till en början ofta 

lokalt utvecklade, bedrevs i liten skala och hade ett mycket 

skiftande innehåll. 

Text: Stig-Åke Johansson/ Elisabet Jönsson Foto: Anna Rut Höglund / Elisabet Jönsson 

Vid en inventering i mitten av 1990-talet 

fanns nära 270 programvarianter. 

Det var en tid när ”tusen blommor 

blom made” men där innehållet generellt sett 

inte var byggt på vetenskaplig grund, sånär 

som på ett par undantag. 

Forskningsstudier från framförallt Ka na da 

och USA visade med tiden att det hade stor 

betydelse för antalet återfall om programmen 

uppfyllde vissa grundläggande krav. Kriminalvården 

beslöt därför att inleda ett arbete med 

mål att endast bedriva program som bedöms 

klara en vetenskaplig prövning, så kallad ackreditering. 

En ackrediteringspanel inrättades 

2002 bestående av åtta externa ledamöter från 

i huvudsak universiteten och med särskild 

kunskap inom området. 

I panelen ingår även representanter från 

Krimi nal vården som svarar för den kriminalvårdsspecifika 

kunskapen. Från och med 2007 

rekryteras de externa ledamöterna ur Kriminalvårdens 

vetenskapliga råd, som består av ett 

20-tal disputerade forskare från olika områden, 

vars kunskaper bedömts viktiga för Kriminalvården. 

Sammansättningen av panelen 

skiftar därmed, beroende på vilket program 

som ska bedömas. 

Kriminalvården bedriver numera endast program 

som antingen är ackrediterade eller är 

under utveckling mot ackreditering, vilket innebär 

att det gjorts en bedömning att det finns 

förutsättningar att utveckla programmet mot 

ackreditering. Målet som sattes inledningsvis är 

därmed uppnått. 

Programuppdragen beslutas av generaldirektören 

och är resurssatta för att säkerställa 

att det finns tillräckliga medel för att bedriva 

programmen enligt uppställda krav. 

På följande sidor beskrivs vilka ackrediterade 

program som bedrivs inom Kriminalvården 

under 2010. Som framgår är programmen i 

stor utsträckning importerade från andra länder 

och har anpassats för svenska förhållanden. 

Detta sammanhänger med att Sverige är ett 

litet land och att programutveckling är mycket 

resurskrävande. Programmanualer och övriga 

dokument upptar vanligen flera hundra 

sidor för varje program. Det tar också tid att få 

ihop tillräckligt stora populationer för att bedöma 

om programmet har effekter.

Kriminalvården arbetar systematiskt för att enbart ha nationellt godkända program. 

Programmen måste ha en tydlig teori kring hur programmet åstadkommer en förändring 

hos klienterna, samt en plan för hur programmet fortlöpande ska utvärderas. 

Kärt barn har många namn 

I 

denna skrift har vi genomgående valt att 

kalla alla presenterade program för behandlingsprogram. 

Andra namn som förekommer 

inom Kriminalvården är påverkansprogram 

och brotts- och missbruksprogram, 

förkortat BoM-program. 

– Våra program innehåller mer eller mindre 

behandling. En del är djupgående och innehåller 

starka inslag av behandling, andra kan sna- 

rare räknas som motivationsprogram – kortare 

och mer övergripande, berättar Martin Grann, 

Kriminalvårdens utvecklingschef. 

– Men det är bra att ha ett gemensamt namn 

för alla program, och helst någonting som fler 

än de som arbetar inom Kriminalvården kan 

förstå. Vad ett BoM-program är, är inte så lätt 

för utomstående att veta, avslutar Martin 

Grann. 

forts 

Fakta/ 


Prime for Life 

För alla som använder 

narkotika eller gör högriskval 

när det gäller alkohol. 

4-6 gruppträffar. 

ÅP 

Återfalls preventionsprogram 

för missbrukare. 

8 individuella träffar. 

ART 

Aggression Replacement 

Training. Grupprogram, 

riktat till dömda för våldsbrott. 

30 sessioner. 

VPP 

Våldspreventivt program 

med upp till 87 gruppträffar. 

IDAP 

Integrated Domestic Abuse 

Programme. Grupprogram 

för män som använt hot, 

våld eller annat kontrollerande 

beteende gentemot 

sin partner/före detta partner. 

27 träffar. 

ROS 

Relation och Samlevnad. 

För sexualbrottsdömda 

män. 36-56 tillfällen i grupp. 

Finns även som individuellt 

alternativ som omfattar 

20 sessioner. 

Vinn 

Kriminalitetsprogram utvecklat 

speciellt för kvinnor. 

16 träffar. Grupp. 


ETS 

Emma Sjöström 

Fakta/Om ETS 

Enhanced Thinking Skills är 

ett allmänt kriminalitetsprogram 

för män och kvinnor. 

Programmet är från början 

utvecklat i England och 

används inom Kriminalvården 

sedan 2003. Det är 

ett kognitivt beteende- 

orienterat program och 

omfattar totalt 20 sessioner, 

två till tre gånger i veckan. 

Fler allmänna 

kriminalitetsprogram: 

ONE-TO-ONE 

Ett strukturerat kognitivt 

beteendebaserat program 

med målsättning att minska 

återfall i brott. Programmet 

är skapat av en av Englands 

mest välkända kriminologer, 

Philip Priestley. Det bedrivs 

inom ramen för relationen 

mellan handläggare och 

klient under 20 träffar. 

Kärnområden är: 

• Problemlösning 

• Attityder och värderingar 

• Sociala färdigheter 

• Självkontroll 

Individuella program som 

One-to-One fyller ett stort 

behov. Alla klienter passar 

inte för grupprogram och 

många klienter uppför sig 

helt olika i grupp och enskilt. 

Metodiken kan också 

an passas efter klientens 

inlärningsstil. 


Att tänka på ett nytt sätt 

– Det borde nästan vara lag på att alla människor skulle gå det 

här behandlingsprogrammet. 

– Men andra kanske har det här i ryggmärgen? 

– Jag är inte så säker på det alla gånger. 

Text: Elisabet Jönsson Foto: Anna Rut Höglund 

Det är ingen tvekan om att kvinnorna 

i ETS-gruppen på frivården Fridhems 

plan känner att programmet 

utvecklar dem. 

– Det handlar om att tänka annorlunda. 

Hade man gjort det tidigare kanske livet hade 

sett annorlunda ut, säger Birgitta eftertänksamt. 

Det är fyra kvinnor som träffas tre gånger i 

veckan för att med hjälp av två programledare 

från Kriminalvården gå igenom programmet 

ETS. ETS står för Enhanced Thinking Skills, 

vilket betyder utvecklad tankeförmåga. Från 

början var de sex personer i gruppen, vilket är 

den planerade gruppstorleken, men två försvann 

i ett tidigt skede. Gruppen har utvecklat 

sig bra, stämningen är öppen och varm. 

Tre av deltagarna har föreskrift i sina domar 

att delta i programverksamhet, en av dem fick 

rådet att vara med av sin handläggare på frivårdskontoret. 

– Frivården föreslår för domstolen vilka program 

som kan vara lämpliga. Och frivården gör 

inte det utan att först tala med klienten. Det 

går inte att delta i ett intensivt behandlingsprogram 

om man inte själv är med på det, förklarar 

Emma Sjöström, en av de två programledarna 

som leder den här gruppen. 

– Frivården har blivit bra på att välja ut vilka 

personer som kan passa i programmen. Oftast 

fungerar deltagarna bra hos oss, fortsätter 

hon. 

Programmet på sammanlagt 50 timmar är 

uppbyggt i olika block; problemlösning, sociala 

färdigheter, kreativt tänkande, effektivt 

tänkande, självkontroll och perspektivtagande. 

Svag problemlösningsförmåga är just en av 

de påverkbara faktorer som forskningen upptäckt 

ökar risken för återfall i brott och missbruk. 

Insatser som hjälper klienten att lära sig 

nya sätt att lösa problem utan att begå brott 

och att känna igen och hantera högrisksituationer 

på ett socialt accepterat sätt, har visat sig 

fungera bra. 

Tills idag har deltagarna haft en hemuppgift 

kring egna misslyckanden och negativa tankar. 

Ingången är att man kommer att misslyckas 

med något, frågan är hur man då kan tänka för 

att handskas med misslyckandet på ett sätt som 

inte är destruktivt. Gunnel berättar om att hon 

har haft en insektsfylld tur i skogen, och haft 

negativa tankar om hur hon alltid drabbas av 

problem. Birgitta har oroat sig för att hon aldrig 

mer kommer att få ett jobb, Pirkko har 

ofta destruktiva tankar om att hon måste vara 

bäst på allt och omtyckt av alla för att inte 

känna sig totalt misslyckad. Alla redovisar utan 

omsvep sina tankar och hur de tänkt att man 

ska kunna utmana de negativa tankarna. Ett 

par av de frågor de ställer sig till hjälp är: Finns 

det något bevis för den här tanken? Hur skulle 

jag reagera om det var någon annan som var i 

min situation? 

– Det som är bra med det här programmet 

är att det inte bara är någon som står och säger 

”sluta tänka på brott”, utan att vi får hjälp med 

hur man kan tänka. Vi får en slags verktygslåda 

mot återfall, tycker Pirkko. 

– Jag tycker att det är positivt att vi inte 

bara fokuserar på missbruket och brottet. Det 

är ju andra tankar och vardagssituationer som 

gör att man hamnar i situationen igen, resonerar 

Gunnel. 

Dagens övning är ett nytt redskap när det gäller 

kreativt tänkande. Det nya verktyget heter 

APS – Andra Personers Synsätt. Men först vill 

programledaren ha en repetition om varför de 

egentligen håller på med kreativt tänkande. 

– För att vi har kört fast i samma tankebanor.

Det är viktigt att byta perspektiv och inte gå 

i samma hjulspår, svarar Pirkko. 

Emma Sjöström är nöjd med svaret och säger 

att det de ska göra nu enligt den engelska programutvecklaren 

är ett ”motgift mot självupptagenhet”. 

Alla går fram till tavlan för att göra 

en övning om olika perspektiv. Först handlar 

det om en 13-årig flicka och hennes pappa 

som inte vill att hon ska börja röka, sedan om 

en tågstrejk. Här gäller det att se de olika aktörernas 

pespektiv och önskemål. Deltagarna 

förstår direkt vad som förväntas av dem och 

går in för uppgiften. 

– Jag tycker att tjejerna är väldigt modiga. 

De delar med sig av sina egna erfarenheter och 

när vi gör övningar känns det som om de är 

väldigt genuina, att det är väldigt mycket på 

riktigt, säger Emma Sjöström. 

– Det är klart att man har garden uppe när 

man kommer till en ny grupp. Men om man 

släpper på den får man själv mer ut av det. Det 

är ju det som är ett av syftena med att delta i 

ett grupprogram – att lära av varandra och få 

nya infallsvinklar från människor i liknande 

sits, avslutar Pirkko. 

forts 

Fler allmänna 

kriminalitetsprogram: 

Brottsbrytet 

Brottsbrytet innehåller 

25 gruppsessioner och 

minst tre enskilda träffar 

per klient. 

Även detta program är 

kognitivt beteendeterapeutiskt. 

I metoden ingår 

kunskapsförmedling, 

övningar, modellering 

och rollspel. Teman som 

man arbetar med är 

• Självkontroll 

• Problemlösning 

• Kriminogena tanke- 

och beteende mönster 

• Konfliktlösning 

Programmet är utvecklat i 

den svenska Kriminalvården. 

BSF 

BSF står för Beteende – 

Samtal – Förändring. 

Det korta programmets 

främsta syfte är att öka 

motivationen till förändring, 

antingen som enskild 

insats, eller som förberedelse 

för fortsatt programverksamhet 

eller andra 

återfallsföre byggande 

åtgärder. 

BSF bygger på kommunikationsmodellenMotiveran 

de samtal – MI – och är 

utvecklat i den svenska 

kriminalvården. Klienten 

möter programledaren 

under fem semistrukturerade 

träffar och arbetar 

kring klientens egen 

motivation till förändring 

mot ett överenskommet 

specifikt mål. 


12-stegsbehandling 

Vad som är en 

”högre makt” 

är upp till varje 

deltagare att 

avgöra. 

Intagna som 

genomgår 

programmet 

skiljs från de klienter 

som är omotiverade 

till behandling. 


Fram gångs rik 

behand ling i Skänninge 

På anstalten i Skänninge bedrivs ett framgångsrikt arbete 

med 12-stegsbehandling av alkohol- och drogberoende. 

Varje år genomgår ett hundratal klienter det tio månader 

långa programmet, vilket gör Skänninge till en av landets 

största behandlingsanstalter. 

Text: Malin Björkroth Foto: Brita Nordholm 

–Vi har 

12-stegsbehandling som vår 

profil, berättar Jerry Johansson, 

programsamordnare vid anstal- 

ten. Vi har fått möjlighet att bygga upp vår verksamhet 

utifrån ett behandlingsperspektiv. Idag 

har vi 140 behandlingsplatser och det är kö för 

att komma in på programmet, berättar han. 

Det började i USA 

12-stegsprogrammet startade som en självhjälpsrörelse 

i USA på 1930-talet av grundarna 

till Anonyma Alkoholister, Bill och Bob. 

Tillsammans med andra nyktra alkoholister 

arbetade de fram de tolv stegen, som än idag 

används världen över för att hålla miljontals 

människor nyktra och drogfria. 

– Vi har anpassat programmet för att passa 

in i fängelsemiljö, men det är fortfarande samma 

tolv steg som utformades på 1930-talet, 

förklarar Jerry Johansson. 

12-stegsprogrammet är andligt orienterat, 

men det finns inget krav på att vara eller bli 

troende. Vad som är en ”högre makt” är upp 

till varje deltagare att avgöra. 

Behandling i tre delar och tolv steg 

Vid anstalten finns fem bostadshus med behandlingsplatser. 

Det innebär att intagna som 

genomgår programmet skiljs från de klienter 

som är omotiverade till behandling. Programmet 

genomförs i tre delar; introduktion, grundbehandling 

och förlängd behandling, som totalt 

tar cirka tio månader att genomföra. För korttidsdömda 

kan Skänninge som enda anstalt i 

landet även erbjuda en intensivbehandling 

under sex veckor. 

– Behandlingen bygger helt på den egna individens 

motivation och deltagande, berättar 

Jerry. Innan antagning förs ett bedömningssamtal 

som ibland leder till att klienten rekommenderas 

ett annat program. Allvarlig psykisk 

sjukdom, kriminell gängtillhörighet eller stora 

brister i svenska språket kan vara orsaker till att 

man inte antas till programmet. 

Carpe diem – fånga dagen 

Maria Brimalm är en av totalt femton alkohol- 

och drogterapeuter vid anstalten. Liksom de 

flesta av terapeuterna har Maria ett eget beroende 

bakom sig. 

– Jag tror att det är en fördel för att kunna 

hjälpa andra, säger Maria och förbereder sig 

inför dagens 12-stegsgrupp. 

Hon ställer tolv stolar i en ring och tänder 

ett rött stearinljus i mitten. Runtom på väg-

Drogterapeuten Maria Brimalm leder dagens möte. 

garna sitter färgglada lappar med ord som 

kärlek, skuld, skam, lycka, mod, ilska och 

rädsla. Här finns även budskap som ”Carpe 

diem – fånga dagen”, ”En dag i taget” och 

”Det viktigaste först”. Rummet känns hemtrevligt 

och rofyllt. En öppen, kamratlig stämning 

sprider sig i rummet när klienterna kommer 

in en efter en. Dagens grupp består av tio 

intagna, en vårdare och terapeuten Maria. De 

flesta känner varandra, men det händer att 

gruppen får nya medlemmar. Alla presenterar 

sig innan de säger något inför de andra. 

”Hej, jag heter Kalle och är narkoman.” 

”Hej Kalle”, lyder tillropen. 

Steg nio – gottgöra dem man skadat 

Träffen börjar med att en av deltagarna läser i 

boken ”Bara för idag”. Dagens text handlar 

om att gottgöra dem man skadat genom sitt 

beroende. Detta utgör steg nio i behandlingen. 

Alla har fått göra en lista över personer som 

de vill gottgöra. 

– Jag vill gottgöra mina föräldrar och min 

dotter, säger en av männen. 

– Mormor och morfar står med på min 

lista, säger en annan person i gruppen. 

– De gick bort medan jag satt inne, men jag 

ska gottgöra dem genom att besöka deras grav 

och göra den extra fin. 

Innan omgången är slut, får varje deltagare 

välja ut dagens känsla som antecknas på tavlan. 

Sedan reser sig alla upp och avslutar med 

sinnesrobönen. Ännu en terapiomgång är till 

ända. 

Som en trasig bil 

Kalle har varit på anstalten i åtta månader. Nu 

går han sista veckorna på 12-stegsprogrammet, 

förlängd behandling. 

Vad har varit svårast med att delta i 

programmet? 

– Det jobbigaste är att gå tillbaka och gräva 

i det förflutna, att våga vända ut och in på 

sig själv inför gruppen. Från början trodde jag 

att 12-stegsprogrammet var någon slags amerikansk 

sekt. Nu vet jag att behandlingen är 

det enda sättet för mig att komma vidare i 

livet. 

Vad har du lärt dig under resans gång? 

– Att jag har en sjukdom som jag måste 

fortsätta jobba med under resten av livet. Jag 

är gammal mekaniker och brukar likna mig 

själv vid en trasig bil. Under behandlingen här 

har jag reparerat mig själv, men framförallt fått 

en verktygslåda som jag kan använda när jag 

kommer ut. 

Kalle har snart avtjänat sitt straff och kommer 

inom kort att flytta till ett stödboende i 

sin hemkommun där han ska arbetsträna. 

Vad har du för tankar om framtiden? 

– Målet är att få ett jobb och skaffa nya 

vänner. Jag är ganska social av mig, så jag tror 

att det kommer att lösa sig. Tyvärr finns inga 

NA-möten på min hemort, men jag kanske 

kan dra i gång en egen grupp, berättar Kalle 

med glimten i ögat. 

Fakta/ 

12-stegsprogrammet 

bedrivs i tre olika nivåer; 

introduktion, grund- 

behandling och förlängd 

behandling. 

Introduktionen presenterar 

programmet och ger 

den enskilde underlag 

för att ta ställning till om 

han/hon vill genomgå 

behandling. Introduktionen 

tar drygt tre veckor. 

Grundbehandlingen går 

igenom de tre första 

stegen i programmet och 

genomförs under cirka tre 

månader. Stegen innebär 

erkännande av problemet, 

införlivande av hopp 

och tro på en förändring 

och slutligen ett beslut att 

ta emot hjälp och påbörja 

förändringsarbetet. Man 

deltar i grupp fem dagar i 

veckan på halvtid, lyssnar 

på föreläsningar, ser filmer 

och gör individuella 

arbetsuppgifter. Möjlighet 

ges också till enskilda 

samtal med den alkohol- 

och drogterapeut som 

leder gruppen. 

I förlängd behandling går man 

igenom stegen 4-9 och även 

underhållsstegen 10-12. 

Behandlingstiden är cirka sex 

månader. Deltagarna tittar 

närmare på de tankar och 

känslor som styrt beteendet 

och ser över vad som bör och 

kan förändras. Man går också 

igenom vilka personer man 

skadat med sitt beteende och 

gottgör dessa i möjligaste mån. 

Den viktigaste basen för 

12-stegsprogrammet är självhjälpsgrupper 

som AA och NA. 

Ett grundläggande mål i 

behandlingen är att motivera 

deltagarna att delta i dessa 

möten ute i samhället efter 

verkställt straff och där fortsätta 

arbetet med sitt tillfrisknade. 


Våga Välja 

Fakta/ 

Våga välja 

Programmet kommer 

från Kanada och vänder sig 

i första hand till manliga 

drogmissbrukare som är 

i slutet av sin verkställighet 

på anstalt. Just nu bedrivs 

programmet även på två 

kvinnoanstalter. 

Våga Välja omfattar 

25 grupp träffar à 2,5 timmar 

samt tre individuella träffar 

per deltagare. 

Mycket handlar 

om att identifiera 

risk situationer, 

att fundera över 

vilka de utlösande 

faktorerna, så 

kallade triggers, 

är för att sedan 

träna strategier 

som kan vara 

till hjälp då 

risksituationer 

uppstår. 


Lasse vågar välja 

ett liv utan droger 

och kriminalitet 

Att sluta med droger är inte svårt, svårigheten ligger i att inte 

börja använda dem igen. Det vet Lasse i Umeå och många med 

honom. Genom programmet Våga Välja försöker han finna sätt att 

avstå från att använda droger i de situationer där de förekommer. 

– Programmet har lärt mig vilka mina triggers är och hur jag kan 

undvika dem, berättar han. 

Text och foto: Monica Sten 

Lasse är 24 år och har rökt cannabis i tre 

år. Han avtjänar sedan åtta månader 

tillbaka ett straff vid anstalten Umeå 

och har deltagit i programmet Våga Välja i 

snart fyra veckor. Hans kontaktman föreslog 

att han skulle delta i programmet eftersom 

Lasse under en tid känt sig motiverad att sluta 

med droger. En förutsättning för att få delta är 

nämligen att man vill ha hjälp med att sluta 

eller minska sin drogkonsumtion. 

Kontrakt 

Efter att Lasses kontaktman skrivit en remiss 

med bakgrundsfakta till programteamet i 

Umeå bjöds han in till en individuell förträff 

då han fick träffa programledarna. Då fick 

Lasse berätta på vilket sätt drogerna har påverkat 

vardagen. I det här programmet skriver 

alla deltagare (och även programledarna) på ett 

kontrakt inför gruppstarten. Det utgår från att 

han/hon själv väljer att delta i programmet och 

i kontraktet står bland annat att deltagare ska 

• komma på alla träffar och i tid 

• göra alla hemuppgifter som delas ut 

• aktivt bidra till grupp diskussionerna 

• behandla övriga deltagare med respekt 

och hövlighet 

Personliga saker som diskuteras i gruppen är 

belagda med tystnadsplikt och ska inte diskuteras 

med andra. 

Programledarna understryker att grupperna är 

Eva Kristensen Lindgren presenterar ABCmodellen 

som deltagarna i Våga Välja programmet 

har som en analysmodell. Det handlar om 

att identifiera risksituationer, fundera över beteenden 

samt analysera vilka konsekvenser drogmissbruket 

ger. 

slutna och de deltagare som väljer att sluta ersätts 

inte. 

Inga färdiga svar 

– Det svåraste var nog att se mitt problem, men 

det har Våga Välja verkligen hjälpt mig med, 

säger Lasse. 

Namnet Våga Välja anspelar på det val som 

deltagaren måste göra då han/hon väljer bort 

missbrukartillhörigheten för ett liv utan droger 

och kriminalitet. Pro grammet bygger på den 

sociala inlärningsteorin där man utgår ifrån att 

alla våra beteenden är inlärda och att alla in-

– Det här är det roligaste vi vet och det tror vi smittar av sig på deltagarna säger delar av programteamet i Umeå. 

Från vänster: Susanna Wilander, Eva Kristensen Lindgren och Mats Isberg. 

lärda beteenden går att lära om. De metoder 

som ingår i programmet utgår från 

klientens verklighet och det finns inga färdiga 

svar på hur problemen ska lösas. Trots 

att programmet följer en manual i nio delar 

finns öppna inslag som ger stora möjligheter 

till anpassning utifrån deltagarnas behov. 

– Man kan säga att vi håller i ramarna 

men tillsammans med deltagarna fyller vi 

innehållet i programmet, menar Eva Kristensen 

Lindgren som är programledare i 

Umeå. 

Identifiera utlösande faktorer 

Mycket handlar om att identifiera risksituationer, 

att fundera över vilka de utlösande 

faktorerna, så kallade triggers, är för 

sedan träna strategier som kan vara till 

hjälp då risksituationer uppstår. Allt för 

att deltagarna ska förbereda sig för att 

kunna använda sig av strategier när risktillstånd 

uppstår. I programmet ingår där- 

för flera övningar och rollspel i att lyssna, 

ge kritik och att säga nej. 

Träning utanför programtiden 

Programledarna träffar deltagarna på 

anstalten Umeå två till tre gånger i veckan. 

De betonar att det är viktigt att de övningar 

man går igenom vid träffarna inte 

isoleras där. Att få träna i den omgivande 

miljön är ett måste för att befästa inlärningen 

och öka självinsikten. 

– Deltagarna får hemuppgifter där de 

får granska sitt eget beteende och skriva 

dagbok kring olika omständigheter. Det 

kan exempelvis handla om att analysera 

situationer då man kan känna sug efter 

kaffe eller cigaretter. De kan få till uppgift 

att fundera över när suget kommer och 

hur de hanterar det, berättar programledaren 

Eva Kristensen Lindgren. 

Deltagarna uppmanas att använda de 

nya sociala färdigheterna i samspel med övriga 

intagna och personal. Programteamet 

i Umeå informerar därför regelbundet, via 

nyhetsbrev, personalen på anstalten om 

vilka delar man gått igenom i programmet. 

Förbereder ett drogfritt liv i frihet 

Lasse har snart gått halva programmet på 

totalt nio delar. Han har nyligen avslutat 

test och övningar kring att hantera problem 

lösning, beteenden och tankar. Träf farna 

framåt kommer att hand la mycket om 

fritid och livsstil samt förstås också om 

förberedelser inför att söka arbete. En annan 

viktig del handlar om att förebygga 

och att hantera återfall. Så småningom 

kommer Lasse att få göra en egen plan för 

tiden framåt – allt för att försöka skapa så 

bra förutsättningar som möjligt för att 

leva ett drogfritt liv efter frigivningen. På 

frågan om vad Lasse har för tankar om 

framtiden svarar han: 

– Jag vill åka till Norge och jobba i två 

år. Sedan ska jag ordna en lägenhet i Göteborg 

och skaffa familj. 


PRISM 

Fakta/ 

PRISM 

Programme för Reducing 

Individual Substance Misuse 

Programmet, som har 

använts sedan 2003, är ett 

kognitivt, beteendebaserat 

och individuellt program 

som riktar sig till missbrukare. 

Målgrupp för 

programmet är kriminal- 

vårdsklienter som har ett 

missbruk som hör samman 

med deras kriminalitet. 

PRISM omfattar ett förmöte 

och 20 träffar uppdelade 

i tre delar, sammantaget 

32,5 timmar. Den sista delen 

av programmet är individanpassad 

för den enskilde 

deltagaren. 

» Nu har jag tagit 

steget att lämna 

ifrån mig varenda 

spruta.« 


Missbruk är 

ett inlärt beteende 

Martin tog amfetamin i 15 år. När han åkte fast tyckte han inte 

att det fanns någon anledning att sluta, han såg ju inte ut som 

en missbrukare. Inte ens föräldrarna anade något. Men av 

nyfikenhet gick han ändå Kriminalvårdens program, först BSF 

och sedan PRISM. Nu har han varit ren ett tag och ska snart träffa 

sin programledare för sista gången. 

Text: Maria Erlandsson Foto: Mia Åkermark 

förändrade hur jag såg på mig 

själv och på missbruket, jag insåg 

–BSF 

att det fanns annat än knark. 

Sedan gick jag PRISM och utan det hade jag 

aldrig slutat. Nu har jag tagit steget att lämna 

ifrån mig varenda spruta, säger han. 

Martin är snart 30 år gammal. Uppvuxen i 

en vanlig medelklassfamilj utan den trasiga 

bakgrund som ofta förknippas med missbrukare. 

På frågan hur han kunde hamna där han 

gjorde säger han att kanske berodde det på att 

han är född sent på året. När han inte kom in 

på klubbarna träffade han folk på stan och blev 

bjuden på amfetamin. Han började sälja och 

blev duktig på det, behövde varken leta köpare 

på Plattan eller gå till soc. Rätt länge kunde 

han sköta ett vanligt jobb också. Och inget 

syntes ju utanpå. Men efter många års missbruk 

åkte han fast i en polisrazzia. En konsekvens 

av domen blev att han erbjöds Kriminalvårdens 

program. 

Ulrika Palm-Jaconelli arbetar som programledare 

för PRISM inom frivården i Stockholm. 

De flesta hon kommer i kontakt med är narkotikamissbrukare, 

men även alkoholister. 

Hon tycker att PRISM fungerar på de flesta 

missbruk, men tycker sig ha märkt att haschmissbrukare 

är lite svårare att nå, det tar ett tag 

för dem att bli avgiftade och innan dess är de 

inte mottagliga. 

– PRISM bygger på kognitiv beteendeterapi. 

Som programledare jobbar man tillsammans 

med klienten och fokuserar på just det som för 

honom eller henne hänger samman med miss- 

bruket. Sedan tränar vi på nya sätt att hantera 

dessa situationer. Vi hittar klientens styrkor 

och bygger vidare på dem, säger hon. 

Andelen som fullföljt programmet vid frivården 

på Fridhemsplan under 2010 är 83 procent, 

vilket är en klar ökning sedan förra året. 

Tidigare klienter har i utvärderingar framhållit 

att det har varit bra att öva på sociala färdigheter 

inför risksituationer. Flera menar att det är 

användbart att identifiera varför drogsug uppstår 

och vad de kan göra för att undvika eller 

minska konsekvenserna. Enligt Ulrika är det 

också viktigt att se felsteg som en varnings-

Ulrika Palm-Jaconelli är programledare inom frivården i Stockholm. 

signal, men att de inte behöver betyda ett 

återfall i den tidigare livsstilen. 

– Missbruk är ett inlärt beteende, men med 

upprepad träning och engagemang går det att 

lära om. Det handlar ju om att förändra sitt 

liv i grunden, inte bara att sluta knarka, säger 

hon. 

Sedan några månader tillbaka är Martin tillsammans 

med barndomskompisen Sara. Hon 

har funnits där hela tiden, även när han missbrukade 

åkte han hem till henne för att sova 

ut och äta mellan de perioder då han levde på 

amfetamin och kakor. 

– Jag vägde 15 kilo mindre än idag och 

körde på i ett extremt tempo. Kunde vara vaken 

flera dagar i sträck. Startade massor av 

saker utan att slutföra. En gång hade jag sju 

cyklar i hallen utan att ha någon aning om vad 

jag skulle göra av dem. 

– PRISM har gett mig redskap att ta till när jag 

känner suget. Ibland kan jag sakna själva skjutandet 

precis som en före detta rökare saknar 

att hålla i en cigarett. Jag har fått det här gummibandet 

att smälla mot armen. Då minns jag 

också smärtan. 

Fakta/ 

Fler program 

Andra alkohol- och drogprogram: 

Prime for life 

Prime for life är ett kort 

grupprogram som syftar till att 

minska risken för alkohol- och 

drogproblem hos deltagarna 

och därmed brott som är 

relaterade till problemen. 

Programmet syftar till att öka 

riskmedveten heten för både 

situations relaterade problem 

på kort sikt och för hälsoproblem 

och beroende på 

längre sikt. 

På 15-20 timmar fördelade 

på 4-6 gruppträffar ges varje 

deltagare möjlighet att undersöka 

sin egen biologiska risknivå 

för att utveckla alkoholproblem 

och ges kunskap om 

hur man kan förebygga problem 

genom att göra så kallade 

lågriskval. Deltagaren får 

överväga för- och nackdelar 

med sin egen konsumtion och 

möjligheten att ändra sina val. 

Målgrupp är alla som dricker 

alkohol på ett sätt som enligt 

forskningen är förenad med 

förhöjd risk, och alla som 

använder narkotika. Programmet 

har amerikanskt ursprung 

och används inte enbart inom 

kriminalvården. 

Återfallsprevention 

ÅP, eller återfalls preven tions - 

programmet, är ett individuellt 

korttids program med 

åtta träffar à 90 minuter. 

Det används ofta som en 

förstärkare efter en mer 

omfattande missbruksbehandling. 

Programmet 

syftar till att lära ut tekniker 

när det gäller problemlösning, 

kritiskt tänkande 

och sociala färdigheter. 

Inom teorin poängeras 

begreppen vilja och självförmåga, 

vilket är detsamma 

som tilliten till den egna 

för mågan. 


VPP 

Fakta/ VPP 

Våldspreventivt program 

Filosofin bakom VPP är att våldsamt 

beteende har flera orsaker. 

För att åstadkomma förändringar 

arbetar man 

med flera olika rehabiliteringsinstatser, 

tekniker och pedagogiska 

modeller. Programmet 

finns i två versioner: 37 lektioner 

för dem med medelhög 

återfallsrisk och 87 möten för 

dem med högst återfallsrisk. 

Dessutom ingår ett antal individuella 

samtal med programledarna. 

Målgruppen för den högintensiva 

versionen är klienter som 

dömts för minst två våldsbrott 

och/eller mord. Deltagande i 

medelintensiv version kan ha 

dömts för mindre allvarliga 

våldsbrott. 

För att delta i programmet måste 

klienten ha en tanke om att 

våldsanvändandet är ett problem. 

Programmet är inte lämpat 

för dem som bedöms ha 

låg risk för återfall i brott. 


Våld har 

många orsaker 

VPP är ett program för våldsbrottslingar. 

En hög intensiv version riktas till intagna som dömts till långa 

fängelsestraff för grova våldsbrott och bedöms ha hög risk för 

återfall, och en medelintensiv version riktar sig till intagna som 

har en moderat risk för återfall i våldsbrott. De får hjälp att bättre 

klara av sin situation och inte använda våld i framtiden. 

Text: Elisabet Jönsson / Isabel Zavalía Foto: Brita Nordholm / Arkiv 

Programmet ackrediterades i svensk kriminalvård 

i juni 2010. VPP har utformats 

av den kanadensiska kriminalvården 

och är ett omfattande program för återanpassning 

i samhället. Grund tanken är att 

aggression och våld har flera olika orsaker, så 

för att åstadkomma förändringar krävs många 

olika insatser. 

– Klienterna har ofta flera problem. Det gäller 

exempelvis tankemässiga brister där de rättfärdigar 

våldsanvändande. Många har svårigheter 

med problemlösning, kommunikation och 

självkontroll, berättar Carina Drugge, nationell 

programutbildare för VPP. Hon fortsätter: 

– Behandlingsinsatserna är i första hand färdighetsinriktade. 

Med olika metoder arbetar 

vi med lugnande tekniker, social problemlös- 

ning, relationer, insikt och planering. Klienterna 

får göra individuella självhanteringsplaner 

för hur ska hanterna de risksituationer 

som kan uppstå. 

För att välja lämpliga klienter till en grupp har 

programledarna ingående intervjuer med klienterna. 

Det är viktigt att åtminstone en av 

programledarna är behandlingsspecialist och 

kan göra en egen avvägning. Även om en individ 

uppfyller rätt kriterier på pappret kanske 

den kan förstöra en grupprocess eller själv fara 

illa i gruppen. 

Meningen är att hjälpa de mest utåtagerande 

klienterna med just det personlighetsdraget hos 

dem. Detta kan enligt Carina Drugge väcka 

väldigt starka reaktioner, vilket ställer stora krav 

Två röster från klienter som genomgår 

program för personer dömda för våldsbrott: 

» Programmet har hjälpt mig att se mig själv från ett annat perspektiv. 

Nu kan jag göra en sån enkel grej som att åka buss och titta folk i 

ögonen utan att leta efter något som provocerar. Jag har varit mycket 

arg, haft en vrede som varit onödig och irriterat mig på andra. 

Hjärnspökena har försvunnit och jag är mer positiv i tankarna nu.« 

» Jag har alltid varit en impulsmänniska, agerat först och tänkt sen. Men 

nu har jag hittat ro i mig själv och hittat lugnet inom mig och jag tror 

att jag kommer att ta med mig det efter att programmet är slut.«

på programledarna. Förutom att båda ska ha 

adekvata akademiska utbildningar, varav en 

ska vara psykolog, gäller det också att kunna 

förmedla sina kunskaper på ett positivt och 

entusiasmerande sätt utan att kompromissa 

med kriminalvårdens normer, och att själv ha 

väl utvecklade värderingar, resonera logiskt 

och rationellt samt visa öppenhet för andras 

idéer. 

– Man måste vara trygg i att arbeta med svår 

problematik och programledarna måste vara 

samspelta och kunna ge och ta kritik av varandra. 

Man kommer att gå i fällor, man kom- 

mer att göra misstag, då gäller det att ta tag i 

det innan processerna blir för destruktiva. 

Återfallsfrekvensen är ännu inte mätt, men 

Drugge säger att såväl programledare, personalen 

ute på avdelningarna och klienterna 

själva ofta märker tydliga framsteg. Klienterna 

kan hantera situationer utan att ta till våld, 

hinner tänka på konsekvenserna och kommunicera 

innan det smäller. 

Kontakten med personalen ute på avdelningarna 

är viktig. Vi kan inte leva på vår egen 

lilla ö och bara se vad som händer vid behandlingstillfällena, 

avslutar Carina Drugge. 

» Man kommer 

att gå i fällor, 

man kommer 

att göra misstag. 

Då gäller det att 

ta tag i det innan 

processerna blir 

för destruktiva.« 


IDAP 

Fakta/ 

IDAP 

Målgrupp 

IDAP är ett behandlingsprogram 

för vuxna män som 

har använt hot, våld eller 

annat kontrollerande 

beteende gentemot sin 

kvinnliga partner/före detta 

partner. 

Teori 

Ett kognitivt beteendeterapeutiskt 

grupprogram som 

bygger på social inlärningsteori. 

Innehåll 

Gruppsessionerna är 

upp delat i nio teman: 

• icke-våld 

• icke hotfullt beteende 

• respekt 

• stöd och tillit 

• ärlighet och ansvarstagande 

• sexuell respekt 

• partnerskap 

• ansvarsfullt föräldraskap 

• förhandling och rättvisa 

Omfattning 

Männen arbetar i grupp 

under 27 veckor med 

en träff varje vecka. 

Efter 27 veckor följs 

programmet upp med 

återfallsförebyggande 

insatser enskilt med varje 

deltagare. 


Ett program för män 

som vill göra en förändring 

– Det jobbigaste med IDAP var rollspelet om gärningen, eftersom 

det var så nära inpå. Fast samtidigt är det också det bästa med 

programmet. Man får en insikt om vad man har gjort och jag har 

blivit en mycket lugnare person, säger frivårdsklienten Stefan som 

har gått tre av de nio modulerna i programmet mot partnervåld. 

Text och foto: Jonas Malm 

Redan under andra dagen på häktet i 

Karlstad kom Stefan till insikt om vad 

han hade gjort – misshandlat sin sambo. 

IDAP har nu fått honom att konfronteras 

med sitt brott och det är skönt säger han. 

– Allt som ingår i programmet stämmer in på 

mig. Jag har lärt mig att det inte hjälper att lösa 

problem med våld. Jag har sedan jag började gå 

IDAP fått starta om i kontakten med mina tre 

barn och kommer, om allt fungerar, att få delad 

vårdnad, säger Stefan och fortsätter: 

– Jag har bara positivt att säga. Alla borde gå 

det här programmet. Man får en insikt i hur 

man ska agera med andra människor, det tror 

jag alla är i behov av, säger Stefan. 

Formulär för förändring 

IDAP riktar sig till män som har använt hot, 

våld eller annat kontrollerande beteende mot 

sin kvinnliga partner/före detta partner. 

Programmet bygger på nio olika moduler. 

Patrik Johansson, en av de i dagsläget tre 

utbildade programledarna på anstalten Salberga, 

beskriver hur en modul kan byggas upp. 

– Vi inleder oftast en modul med en diskussionsövning 

där deltagarna får beskriva vad 

ämnet betyder för dem. Sedan visar vi en film, 

med ett scenario på aktuellt tema, som gruppen 

går igenom och får berätta var problemen 

uppstod. 

– Efter det jobbar vi med ett antal strategier 

som vi lär ut till gruppdeltagarna. Strategierna 

beskriver hur de skulle ha gjort i stället, exempelvis 

genom att ta en time-out, ha ett positivt 

självresonemang eller arbeta med konflikthantering. 

Varje strategi jobbar vi med i ungefär 

30 till 60 minuter. Sessionen avslutas med en 

hemläxa. Där ska gruppdeltagarna beskriva en 

situation, grundad på temat, som de själva varit 

med om. 

Gången efter tas egna exempel fram och 

skrivs upp på tavlan. Sedan väljs ett exempel 

ut och på detta genomförs ett kontrollformulär 

där själva händelsen bryts ner och analyseras. 

Gruppdeltagarna får bland annat jobba med 

åsikter, avsikter och påverkan. 

Sista sessionen fokuserar på vad man skulle 

ha gjort istället, vilka strategier som hade varit 

lämpliga. Gruppdeltagarna får via ett rollspel, 

där man övar in ett nytt beteende för hur man 

skulle ha agerat annorlunda, prata om hur man 

kände och hur det upplevdes. 

Jobbat med sin svartsjuka 

Mohamed har snart gått färdigt alla modulerna 

på anstalten Salberga och han håller med 

om att IDAP är ett bra program. 

– Jag har verkligen fått jobba med min svartsjuka 

och vändpunkten för mig kom efter modulen 

Respekt, då förändrades jag verkligen 

som person. Jag har inte samma tankesätt som 

tidigare, jag kan nu respektera andra och inte 

vara fördomsfull och kritiskt utan istället acceptera 

andras åsikter, säger Mohamed och 

fortsätter: 

– Det var ett stort steg att påbörja IDAP. Jag 

har hittat saker som jag kan ta med mig, när 

jag blir villkorligt frigiven. Som person har jag 

lärt mig att hantera saker på rätt sätt. Att handla 

och uppföra mig på det sätt som gör att jag 

och andra mår bra, avlutar Mohamed. 

Lizette Gårdh, Susanne Silvén och Anette

Berggren, tre av totalt fem programledare för 

IDAP på frivården i Karlstad, förklarar hur de 

förbereder sig inför en session. 

– Programledarna samlas och går igenom 

programmanualen och det aktuella temat. Vi 

hjälps åt med att se över vad de enskilda 

gruppdeltagarna behöver stöd och hjälp med. 

Vi kontrollerar målen, vilken film de ska titta 

på och vilken övning som ska köras. 

Lizette Gårdh fyller i: 

– Det är viktigt att vi kan så ett frö hos 

klienten och att de får jobba med sina tankar, 

åsikter och värderingar. En av de positiva delarna 

med att leda IDAP är när klienterna 

kommer tillbaka till nästa session och är stolta 

över att kunna hantera situationen på ett 

icke-kontrollerande sätt. Men några garantier 

för att mannen kommer att ändra sitt beteende 

finns inte, det avgörande är om mannen 

kommer till insikt om sitt ansvar och vill 

jobba med förändring. 

Partnerkontakt viktig 

Liselotte Lökken Svärd på anstalten Salberga 

arbetar med partnerkontakter. 

– Eftersom kvinnorna är utspridda över 

hela Sverige har jag sett det som viktigt att de 

får en stödkontakt på sin hemort. I flera fall 

har jag tagit kontakt med vårdcentraler och 

andra mottagningar på kvinnornas hemort 

för att berätta om deras situation. De behöver 

ofta den hjälpen, det kan vara svårt för dem 

att veta vart de ska vända sig. De vill ha hjälp 

men de orkar inte riktigt ta första steget, säger 

Liselotte Lökken Svärd. 

På Salberga är partnerkontaktarbetet starkt 

knutet till något som kallas Brottsofferslussen, 

här förkortat BOS. Arbetet med BOS handlar 

om att arbeta strukturerat för att förhindra 

destruktiva kontakter mellan intagna och 

brottsoffer. 

Kortfattat går BOS-arbetet ut på att om en 

kvinna vill ha kontakt med sin eller barnens 

förövare, så görs en utredning som börjar med 

kontakt mellan kvinnan och personalen. 

Därefter kan det bli aktuellt att besöka förövaren, 

eventuellt under ledning av personal 

som ser till att kvinnan inte återigen blir utsatt. 

Mötet ska bli respektfullt och konstruktivt 

och ska leda till en fördjupad insikt för 

både offer och förövare, om vad de behöver 

göra. 

Jämställdhetshjulet på bilderna 

hjälper deltagarna i IDAP att träna 

på alternativa strategier till sitt 

tidigare beteende. 

» Det är viktigt att vi 

kan så ett frö hos 

klienten och att de 

får jobba med sina 

tankar, åsikter och 

värderingar.« 

» Några garantier 

för att mannen 

kommer att ändra 

sitt beteende finns 

inte, det avgörande 

är om mannen 

kommer till insikt 

om sitt ansvar och 

vill jobba med 

förändring.« 


ROS 

Fakta/ROS 

Relation och samlevnad 

Ett program för sexualbrottsdömda 

män. Programmet 

består av drygt 50 gruppträffar, 

sammanlagt cirka 

160 timmar, och genomförs 

under minst fem månader. 

Grupperna består av 6-8 

deltagare. 

Av de två ledarna i varje 

grupp ska minst en vara 

psykolog/psykoterapeut. 

Den andre är kriminalvårdare, 

ofta med psykoterapeutisk 

eller beteendevetenskaplig 

utbildning. Därtill 

krävs tio dagars special- 

utbildning i ROS. 

Programmet kommer 

ursprungligen från 

Kanada och har använts 

inom svensk kriminalvård 

sedan 2002. 

ROS Individ 

Sedan 2008 finns en ackrediterad 

version med enbart 

individuella träffar mellan 

klient och programledare, 

ROS-individ. Omfattning 

cirka 60 timmar. 


”Endast ett humant sätt 

kan få dem att öppna upp” 

Få brott väcker sådant hat i samhället som sexualbrott. 

- Om vi låter den känslan styra behandlingen kommer vi att 

misslyckas, säger Bengt Hasselrot, psykolog på anstalten 

Skogome. 

Text: Dennis Karlsson Foto: Monica G Engström / Dennis Karlsson 

Skogome ligger fridfullt, vid ändhållplatsen 

för en av Göteborgs stadsbussar. Här 

är sedan ett par år tillbaka alla platser 

reserverade för män som begått någon typ av 

sexualbrott, inklusive dömda för barnpornografibrott. 

De intagna arbetar bland annat i anstaltens 

stora tvätteri, men de flesta genomgår också 

Kriminalvårdens särskilda behandlingsprogram 

för sexualbrottsdömda – Relation och 

samlevnad, förkortat ROS. I grupp eller enskilt 

görs en systematisk genomgång av alla kända 

riskfaktorer för sexbrott, bland annat avvikande 

sexuella fantasier, empati och medvetenhet 

om offret och förmågan att hantera känslor. 

ROS har en i förväg fastlagd struktur, men programledarna 

(sammanlagt tolv psykologer 

runt om i landet och specialutbildade kriminalvårdare) 

är flexibla. Klienten har också enskilda 

samtal med psykolog. 

Att klienten erkänner det brott han begått 

ökar chanserna för en framgångsrik behandling. 

Men många sexualbrottslingar har svårt 

för att erkänna sina brott. 

– Skammen är det som ligger i vägen för att 

erkänna brottet. Det de är mest rädda för är en 

framtida ensamhet och att bli avvisade. Endast 

om vi visar ett humant sätt kan vi få dem att 

öppna upp, säger Bengt Hasselrot. 

En av dem som genomgått ROS är Thomas. 

– Om jag ska vara ärlig så var Kriminalvården 

i allmänhet och ROS i synnerhet det bästa som 

kunde hända mig i det läge jag befann mig, 

säger han. 

Bengt Hasselrot psykolog på anstalten Skogome. 

Det är ingen ovanlig synpunkt. Domen, 

fängel se straffet och behandlingen blir en möjlig 

väg bort från skamkänslorna. 

Risken för att Thomas återfaller i brott är mindre 

än vad många tycks tro. Sexualbrott är en 

brottskategori med låga återfall jämfört med 

till exempel stöld, narkotikabrott och våldsbrott. 

Så varför lägger Kriminalvården ändå 

stora resurser på behandling för sexualbrottsdömda? 

– För att de återfall som sker kostar så oerhört 

mycket i mänskligt lidande och pengar, 

säger Elisabeth Kwarnmark, psykolog och nationell 

samordnare för ROS inom kriminalvården.

Ombedd att beskriva nyckeln till framgång 

med behandlingen erinrar hon sig ett gruppmöte 

med ett antal förövare som just då arbetade 

med temat empati: 

– De hade alla skrivit ett ansvarstagande brev 

till dem som de hade förbrutit sig mot, och som 

de med stor vånda – en efter en – läste upp 

inför gruppen, somliga med bruten röst och 

somliga med tårar. Jag vill påstå att detta inte 

hade kommit till uttryck om gruppledarna 

inte visat sin förmåga till empati och så föredömligt 

balanserat på ”knivseggen”: att tålmodigt 

tillbakavisa försök till undanflykter och 

provocerande försvar, ge förståelse för vissa 

känslor och ändå inte släppa fokus på personens 

eget ansvar. Att visa att man vill förövaren 

väl innebär just att man accepterar honom som 

människa trots det förfärliga han gjort, att det 

finns möjlighet till reparation även om vägen 

dit är smärtsam, säger Elisabeth Kwarn mark. 

ROS har alltid minst en psykolog eller 

psykoterapeut i varje grupp. Det är 

ett grupprogram, men klienterna 

har också enskilda samtal med psykolog, 

som här med Elisabeth 

Kwarnmark. 

Sexualbrott är en 

brottskategori med 

låga återfall jämfört 

med till exempel 

stöld, narkotikabrott 

och våldsbrott. 

» De återfall 

som sker kostar 

så oerhört mycket 

i mänskligt lidande.« 


Ackreditering 

Fakta/Vinn 

Vinn är ett program speciellt 

utformat för kvinnor som 

genomförs i grupper om 5-8 

deltagare. Det bedrivs sedan 

2006 på alla kvinno anstalter 

och inom frivården i Göteborg. 

Programmet omfattar 

16 träffar i grupp och några 

individuella samtal och tar upp 

13 olika ämnesområden som 

vävs ihop till varje deltagares 

individuella livskarta. 

Vinn står för att deltagarna ska 

vinna över kriminaliteten och 

bli bättre på att göra val som 

förbättrar deras livs kvalitet. Ett 

mål är att väcka hopp om att 

en förändring är möjlig och 

man tar fasta på varje individs 

styrkor och svagheter för att 

stärka den egna identiteten. 

Ackrediteringsansökan 

prövas utifrån följande tio 

kriterier: 

1. En tydlig förändringsmodell 

En tydlig modell ska förklara 

hur programmet avser att 

åstadkomma relevanta förändringar 

hos klienterna. 

2. Klienturval 

Det måste klart anges vilka 

klienter programmet är avsett 

för och vilka urvalsmetoderna 

är. Det är mycket viktigt att 

beakta klientens risk för återfall 

i brott, vilket säkrast görs genom 

att ta reda på tidigare 

kriminalitet, kriminella attityder 

och värderingar samt kriminellt 

umgänge. 

3. Inriktning mot flera 

dynamiska riskfaktorer 

Programmet ska som helhet 

vara inriktat mot ett flertal av 

de dynamiska riskfaktorer som 

sammanhänger med kriminellt 

beteende. 


Att godkänna program 

Alla behandlingsprogram ackrediteras för att uppfylla god vetenskaplig 

standard. Här får läsaren följa hur det gick till på det senaste 

ackrediteringsmötet, när kvinnoprogrammet Vinn diskuterades. 


I 

juni 2010 samlades ackrediteringspanelen 

på Kriminalvårdens regionkontor i Stockholm 

för att diskutera och förhoppningsvis 

ackreditera Vinn, ett program anpassat för 

kvinnor. Dagen inleddes med att Torunn Höjdahl 

som är en av programutvecklarna, presenterade 

Vinn för de professorer och docenter 

som hade i uppgift att värdera programmet. 

Ackrediteringspanelen väljs ur Kriminal vårdens 

vetenskapliga råd. Beroende på programmets 

inriktning väljer man ut personer ur olika 

discipliner, så ackrediteringspanelens sammansättning 

ändras inför varje prövning. 

Vinn tar ett brett grepp över deltagarnas 

hela livssituation. Genom att diskutera ämnesområden 

som ekonomi, missbruk, sexualitet, 

ilska, gränser och våld ska varje enskild klient 

få fram en livskarta. Kartan och stödet från 

gruppen ska hjälpa henne att urskilja vilket 

problemområde hon ska prioritera, i sin ofta 

mycket stora problemsäck. 

Innan ett program bedöms för ackreditering 

prövas det vanligtvis i begränsad skala under 

utveckling. Efter ackreditering är avsikten att 

programmen ska bli tillgängliga för alla klienter 

som har behov av dem. Vinn är från början 

utvecklat i Norge, men har genomgått stora 

förändringar efter synpunkter från deltagare 

och enskilda ledamöter i det vetenskapliga rådet 

som tagit del av tidigare programförslag 

under utvecklingen. Nu täcks ett stort antal av 

de faktorer som ökar risken för fortsatt kriminellt 

beteende och programmet kan i viss mån 

anpassas utifrån gruppdeltagarnas problematik. 

– En reflektion är att när vi behandlar män 

behandlar vi enskilda problemområden, som 

våld eller sexualitet. Kvinnor behandlar vi för 

själva livet, säger Jerzy Sarnecki, professor i 

kriminologi, i diskussionen som följer efter 

presentationen. 

Torunn Höjdahl berättar att även män efterfrågar 

den här typen av breda program, men 

att det generellt sett är ännu viktigare för kvinnor, 

som när de kommer till kriminalvården 

ofta har en komplex problembild och ofta är i 

sämre kondition än vad män är. 

Forskarna börjar diskutera med varandra 

utifrån sina olika forskningsområden. Mats 

Fridell är professor i klinisk psykologi: 

– Ny forskning visar att de relationella 

aspek terna är mycket viktigare för kvinnor än 

vad vi tidigare vetat. På det viset ligger ni rätt 

i hur ni jobbar i det här programmet. 

Någon reagerar på att det korta programmet 

blir ytligt. 

– Det har också en poäng. Olika program 

har olika funktioner. Deltagare kan dessutom 

slussas vidare till andra program när de kommit 

till insikt om vilket livsområde de bör 

jobba mer med, invänder Bengt-Åke Armelius, 

också professor i klinisk psykologi, och lägger 

till: 

– Ett liknande program vore jättebra för 

många män också. 

Efter diskussionen är det dags för ackrediteringspanelen 

att resonera sig fram till en gemensam 

hållning. De har tio kriterier att bedöma 

programmet efter, och varje kriterium 

kan få mellan 0 och 2 poäng. Beroende på 

sammanlagda poäng får programmen sedan 

olika stauts. För att bli fullt ackrediterat krävs 

minst 17 av 20 poäng, och två poäng på de 

viktigaste kriterierna. Ackreditering med villkor 

innebär att panelen ger minst 15 poäng och 

förslag till konkreta ändringar som bör kunna 

göras relativt snabbt, samtidigt som programmet 

kan drivas vidare. Nästa steg är utvecklingsbart 

men ej ackrediterat, vilket innebär att 

Kriminalvården med stöd av panelens råd måste 

göra ganska stora förändringar av programmet. 

Skulle programmet få under tio poäng är 

programmet inte värt att satsa vidare på. 

Vinn uppnådde 19 poäng av 20 möjliga och 

blev fullt ackrediterat.

Torunn Höjdahl presenterar Vinn utifrån de tio kriterier som bedöms. För att bli fullt ackrediterat måste 

programmet få minst en poäng på varje kriterium, och två poäng på de områden som bedöms som 

allra viktigast. 

Hur vet vi om det fungerar? 

Kriminalvården utvecklar och genomför behandlingsprogram 

med det övergripande syftet 

att minska återfall i kriminalitet. Därför måste 

man utvärdera programmen kontinuerligt för 

att se om de fungerar. 

– På samma sätt som inom sjukvården är det 

viktigt att vi inom Kriminalvården arbetar med 

evidensbaserad behandling. Det handlar om att 

få en bild av vad som fungerar och för vem, 

säger Martin Lardén, centralt sakkunnig i behandlingsfrågor 

i Kriminalvården. 

Insatserna ska alltid baseras på bästa tillgängliga 

kunskap. De ständiga frågorna är: Varför 

fungerar ett visst program? Varför har ett annat 

program inte effekt? Fyra programutvärderingar 

har hittills publicerats och resultaten är uppmuntrande 

enligt Lardén. Generellt sett ger 

deltagande i behandlingsprogram minskad risk 

för återfall. 

– Men det måste 

tilläggas att det 

handlar om grupper 

som har väldigt 

svåra förutsättningar 

så man 

kan inte vänta sig 

mirakel. Utvärdering 

arna visar också 

att vi måste vara 

väldigt noggranna 

Martin Lardén 

när vi väljer ut vilka 

program en klient 

ska gå. Precis som när det gäller en läkemedelsbehandling 

innebär ju till exempel ett avhopp 

att klienten inte får tillräcklig ”dos”. Då 

kanske behandlingen till och med kan förvärra 

situationen. Det är viktigt att vi har den kunskapen, 

avslutar Martin Lardén. 

4. Effektiva metoder 

Det ska finnas stöd för att de 

metoder som används kan förväntas 

ha effekt på de dynamiska 

riskfaktorer som programmet 

inriktas mot. 

5. Färdighetsinriktning 

Programmet ska främja inlärning 

av färdigheter som kommer att 

göra det lättare för deltagarna att 

undvika kriminalitet och främja 

att de ägnar sig åt lagliga aktiviteter. 

6. Ordningsföljd, intensitet 

och varaktighet 

Omfattningen av insatserna ska 

vara kopplad till programdeltagarnas 

behov. Olika komponenter 

ska introduceras i en ordning 

så att de kompletterar varandra. 

7. Engagemang 

och motivation 

Programstrukturen ska maiximera 

deltagarnas engagemang så 

att deras motivation upprätthålls. 

8. Kontinuitet i program 

och andra insatser 

Det måste finnas en tydlig koppling 

mellan programmet och 

den samlade verkställighetsplaneringen, 

både under 

fängelse tiden och i samband 

med kriminalvård i frihet. 

9. Program- och 

behandlingsintegritet – 

system för kvalitetssäkring 

Varje enhet som bedriver 

programmet har ansvar för 

att programmet genomförs 

i enlighet med manualerna 

och att nödvändig kvalitetssäkring 

utförs. Om programmet 

inte övervakas noga finns 

risk att det inte bedrivs på 

avsett sätt med risk att effekten 

undermineras. Det måste 

därför finnas system för att 

säkerställa att program- 

och behandlings integriteten 

upprätthålls och att avvikelser 

rättas till. 

10. Fortlöpande utvärdering 

Rutiner för utvärdering av 

programmets effektivitet ska 

finnas. 


Nya program 

Program under utveckling 

Samhället är i ständig förändring, precis som brottsligheten. När nya problem 

uppstår ska Kriminalvården vara redo för nya lösningar. Program utvecklas 

hela tiden och prövas i begränsad skala. Efter ackreditering är avsikten att 

programmen ska bli tillgängliga för alla klienter som har behov av dem. 

Text: Elisabet Jönsson Foto: Niclas Sandberg (förändringshjulet) Annica Adolfsson Freij (Sarah) 

Entré – mot grov organiserad brottslighet 

Organiserad brottslighet är ett aktuellt 

samhällsproblem. Det finns indikationer 

på att omfattningen ökat de senaste åren. 

Inom Kriminalvården bedöms 300-350 

klienter tillhöra organiserad brottslighet. 

Entré har som mål att förhindra nyrekrytering 

till kriminella grupperingar samt 

att stödja och underlätta för klienter som 

vill lämna grupperna. 

Förhindra nyrekrytering 

Arbetet med att förhindra nyrekrytering till 

kriminella gäng kommer att koncentreras 

till frivård och häkte, där det finns störst 

utrymme att möta klienterna individuellt. 

Målgrupp för insatsen är de, sannolikt 

Sarah Åhlen 

– Det är mycket som ska fungera. 

Programmen är ackrediterade 

för att bedrivas på ett 

visst sätt och vi får se hur detta 

passar in. Sedan har vi också 

logistiska problem; med få klienter 

som är utspridda får vi 

tänka till – går det att flytta klienter 

för att de ska delta i 

program, och vad händer om 

klienter förflyttas av andra skäl 

under programtiden? 


unga, klienter med risk att dras in i gäng 

eller organiserad brottslighet. 

Stöd att lämna 

Personer knutna till organiserad brottslighet 

finns på många av våra anstalter. Flera 

av dessa har på ett eller annat sätt till personal 

gett uttryck för att de skulle vilja bryta 

upp från gänget. 

Programmets tyngdpunkt kommer att 

ligga på att stärka motivationen att lämna 

den organiserade brottsligheten. De åtgärder 

som krävs när klienten lämnar anstalten 

ska erbjudas av andra samhällsorganisationer, 

t.ex. polis, socialtjänst och frivilligorganisationer. 

Språk- och kulturanpassning 

En del klienter bedöms inte ha tillräckliga språkkunskaper 

för att kunna medverka i programverksamhet 

på svenska. 

– När generaldirektören bad att få veta vilka 

hinder som finns för att genomföra program 

nämnde alla regioner språkproblem som exempel. 

Vi ska ju fylla verkställighetstiden med 

riskreducerande innehåll, och det finns klienter 

som vill genomgå program, men som inte kan 

för att de inte behärskar sven s ka tillräckligt bra. 

Det förklarar Sarah Åhlén, en av de nationella 

samordnarna för Kriminalvårdens särskilda 

satsning mot våld i nära relationer och sexualbrott. 

Det är programmen ROS och IDAP 

som på prov kommer att bedrivas på andra 

språk. 

Kugghjul 

Idén är att programmet 

ska kunna ges 

som en helt individuell 

insats, men 

även som en kombination 

av indi viduel la och 

gruppbaserade behandlingsinslag 

som ska erbjudas på avdelningar 

som arbetar särskilt med den aktuella målgruppen. 

I något som kallas ”kugg hjulsmodellen” 

ska den individuella delen komp letteras 

och ”kugga i” grupp behandling och diskussionsgrupper. 

Klienter med korta verkställighetstider har 

svårt att hinna förbättra sina språkkunskaper 

genom att studera svenska för invandrare och 

därefter medverka i längre behandlingsprogram. 

Innehållet i sfi ger inte heller tillräcklig 

språkkompetens för att det ska bli möjligt att 

i en grupp uttrycka sammansatta känslo- och 

tanketillstånd och dess koppling till kriminella 

beteenden. 

– Vi har ett projekt kring språkanpassningen 

under 2010. Planen är att genomföra program 

både med programledare som talar andra 

språk, och med tolkhjälp, för att sedan utvärdera 

vilka hinder och möjligheter det finns för 

de olika alternativen, avslutar Sarah Åhlén.

Balansen 

Balansen ska hjälpa deltagarna att utforska sin motivation 

och möjlighet till förändring samt motivera till beteendeförändring. 

Pro gram met fungerar som förberedelse 

för längre program för de som har längre strafftider, samt 

före utsluss eller villkorlig frigivning. 

Låg tröskel 

Balansen ska vara ett lågtröskelprogram. Det innebär att 

även klienter som har bristande probleminsikt ska kunna 

delta, men framför allt de som överväger en förändring, 

eller förbereder sig för att bryta sin situation. Redan på 

första träffen (av nio) betonas att deltagarna själva har ett 

ansvar, både för sitt eget liv, samt att göra det bästa av 

programtiden. 

Matta med budskap 

I Balansen arbetar man mycket med förändringshjulet som 

nu också finns som färgglad matta. Före begrundandet 

känner man sig ganska obekymrad om sin situation, men 

i begrundande fasen börjar man känna sig ambivalent. 

Därefter förbereder man sig, fattar beslutet och skrider till 

handling. Sedan gäller det att hålla i sitt nya beteende, 

vilket inte alltid är det lättaste. Härifrån kommer sedan 

återfallet, om det händer. Därefter kan man fatta ett nytt 

beslut. Men den riktigt bekymmersfria tiden är svår att 

uppnå igen. 

Spelberoende 

Det finns forskning som visar att upp till en tredjedel av alla 

fängelseklienter kan vara spelberoende, och att många av deras 

brott har direkt anknytning till finansiering av spel. 

Ett antagande är att det finns två vanliga kopplingar mellan 

spel och kriminalitet. Antingen att spelberoendet leder till kriminalitet 

för att finansiera spelandet, eller att en antisocial störning 

gör individen predestinerad för både kriminalitet och spelande, 

vilket i så fall kan utvecklas parallellt. 

Programupplägg 

Som det ser ut just nu ska programmet finnas i två varianter: 

antingen som ett tillägg till andra program (Våga Välja, Prism 

eller ÅP) eller som ett eget program. Deltagarna får börja med 

att fundera över hur deras eget spelbeteende har etablerats och 

lära sig sätt att hantera situationer där viljan att spela uppstår. 

Man får också diskutera vanliga missuppfattningar när det gäller 

spel. Det är nämligen mer vanligt bland spelberoende än hos 

andra att ha en vag känsla av att det går att påverka slumpen, 

och inte heller ovanligt att den som är spelberoende har haft tur 

i början av sitt spelande, och att den känslan håller i sig, oavsett 

hur det går senare. 

Individuellt 

Vid sista mötet får man utforska risken för återfall, och utifrån 

sina egna erfarenheter upprätta en nödplan med möjliga handlingsalternativ. 

Nödplan 

Om detta händer så kan jag: 

eller: 

eller: 


eller: 

eller: 


eller: 

eller: 


eller: 

eller: 

Som avslutning får klienten utifrån sina egna erfarenheter/kunskaper 

upprätta en nödplan där olika högrisksituationer kopplas till verktyg 

man tagit del av under programmet. Nödplanen ska vara individuell 

och innehålla verktyg som fungerar för just den klienten. 


Arbete – Studier – Annan strukturerad verksamhet 

Fakta/ 

Programverksamhet 

Programverksamhet på 

anstalt och häkte omfattar: 

• Arbete 

• Klientutbildning 

• Behandlingsprogram 

• Annan strukturerad 

verksamhet 

Kriminalvårdens långsiktiga 

vision sammanfattas i uttrycket 

”Bättre ut”, vilket innebär att 

klienten ska vara bättre rustad 

att leva ett liv utan kriminalitet 

efter avtjänat straff. Genom 

arbete, studier, behandling 

och annan strukturerad verksamhet 

tränar klienterna 

sociala och yrkesmässiga 

färdigheter samt utvecklar 

insikter och eget ansvarstagande. 

§ 12 i Lagen om kriminalvård i 

anstalt om sysselsättningsplikt: 

”En intagen är skyldig att delta 

i den verksamhet och ha den 

sysselsättning i övrigt som 

anvisas honom eller henne.” 

Program inom Kriminalvården 

definieras genom att de har: 

• tydliga mål 

• är strukturerade och 

schemalagda 

• syftar till ökade kunskaper, 

insikter och/eller 

färdigheter och/eller 

ändrat beteende 

• följs upp och revideras 

Per Elebäck är produktionsledare 

på anstalten Norrtälje. Han har tidigare 

arbetat inom träindustrin 

och som yrkeslärare. Arbetet på 

anstalten tycker han påminner 

om lärarjobbet. 

– Många intagna tycker att det är 

kul att komma hit. Tiden går fortare, 

man ser resultat av det man 

gör. Jag tycker också att det blir 

ett naturligt sätt att umgås. Man 

pratar naturligt och kommer in 

på andra ämnen än bara arbetet. 


Programverksamhet 

är mer än behandling 

I den här skriften har vi beskrivit de behandlingsprogram som 

Kriminalvården bedriver. Men för de intagna i våra fängelser är 

det annat som tar upp den mesta tiden. 

Text: Elisabet Jönsson Foto: Niclas Sandberg 

Intagna i fängelser har sysselsättningplikt 

under normal arbetstid. Det innebär att 

den intagne är skyldig att delta i den sysselsättning 

som bestämts i verkställighetsplanen. 

För de flesta innebär det en mix av olika 

typer av sysselsättning. 

För många intagna i kriminalvården är det 

arbetsdriften som slukar flest timmar. För långtidsdömda 

hamnar renodlade behandlingsprogram 

och studier långt efter att helt enkelt 

gå till jobbet och jobba. Sammanlagt har arbetsdriften 

två miljoner sysselsättningstimmar 

per år. Det motsvarar över 1 000 intagna och 

häktade på heltid varje dag. 

Samarbete med Arbetsförmedlingen 

Arbetsdriften ska i så hög utsträckning som 

möjligt motsvara sättet att arbeta utanför grindarna, 

men man ska också ta hänsyn till den 

enskildes behov och förutsättningar. Arbetsdriften 

måste därför ha ett varierat utbud av 

arbeten inom utvalda arbetsmarknadsanpassade 

områden - från enklare montering och 

förpackning till mer avancerade arbeten som 

kräver modern teknik och stor yrkeskunskap. 

Men att sköta ett arbete är också social träning. 

Man måste kunna passa tider, visa hänsyn, 

städa efter jobbet och klara av sina arbetsuppgifter. 

Målet är att de intagna ska kunna finna, 

få och behålla ett jobb efter frigivningen. 

Just nu bedrivs tillsammans med Arbetsförmedlingen 

yrkesutbildning för intagna på 

nästan hälften av landets anstalter. De mest 

populära utbildningarna är inom bygg- och 

tillverkningsarbete samt service, omsorg och 

försäljning. Undersökningar visar att yrkesutbildningarna 

är väldigt populära och bidrar till 

att höja deltagarnas självkänsla och skapa 

bättre stämning på anstalten. 

Alltfler intagna studerar 

Många kombinerar arbetet eller yrkesutbildningen 

med mer teoretisk utbildning. Utbildnings 

nivån bland klienterna på landets häkten 

och fängelser varierar kraftigt, precis som i 

övriga samhället men fyra av tio har enbart 

fullföljt grundskola och en av tio har ingen 

fullföljd utbildning alls. Kriminalvården be-

driver egen utbildning för klienter på grundläggande 

och gymnasial nivå samt svenska för 

invandrare. Verksamheten står under 

Skolinspek tionens tillsyn. Det finns också 

möjlighet att bedriva studier på högskolenivå 

om resurser och övriga arrangemang kan ordnas. 

Meningen är att alla ska kunna hitta något 

som de kan ha nytta av i ett framtida fritt 

liv utan kriminalitet. 

Annan strukturerad verksamhet 

De senaste åren har antalet studerande som 

avslutar kurser och antalet utfärdade betyg 

ökat kraftigt. Under 2009 registrerades 1 775 

betyg. År 2008 var motsvarande siffra 1 363 

och 2007 var antalet 938. Ungefär en tredjedel 

av de intagna deltar i någon form av utbildning 

under tiden i anstalt. 

Annat som förekommer som sysselsättning 

är exempelvis friskvård, skapande verksamhet 

och studiecirklar om föräldraskap. Vissa aktiviteter 

anordnas för att det kan vara svårt att 

få annat arbete att räcka till, men det är också 

viktigt att det erbjuds en helhet av aktiviteter 

i kriminalvården. 

Självförvaltning är en del i programverksamheten 

och ingår i den återfallsförebyggande 

uppgiften att förbereda den intagne för 

frigivningen och stärka den enskildes personliga 

ansvar. Självförvaltning motverkar negativa 

konsekvenser av vistelse i institution. 

Så långt det är möjligt med hänsyn till risk- 

och säkerhetsbedömningar är det bra att låta 

klienterna ansvara för måltider, tvätt, källsortering 

och annat vardagsarbete på avdelningen. 

Då tränar klienten sig i att fungera i grupp, 

planera, ta ansvar och visa hänsyn till övriga 

boende. 

Just nu bedrivs 

tillsammans med 

Arbets förmedlingen 

yrkesutbildning för 

intagna på nästan 

hälften av landets 

anstalter. 


Kriminalvårdens ansvar i samhället 

Kriminalvården ansvarar för att verkställa 

påföljder som domstolen dömer 

ut. Kriminalvården ska också verka för 

att återfall i brott förebyggs. 

I den här skriften beskriver vi vårt 

arbete med personer som dömts till 

någon kriminalvårdspåföljd. Vi vill 

också på ett samlat sätt skildra de 

olika behandlingsprogram som 

Kriminalvården bedriver. 

Förutom rena fakta ska förhoppningsvis 

en del reportage i den här skriften 

ge lite mer känsla för vad både personal 

och klienter upplever kring de olika 

påföljderna och behandlingarna. 

SE-601 80 Norrköping 

Tel: 077-22 80 800 

Fax: 011-496 35 17 

www.kriminalvarden.se 


Om påföljder och program inom Kriminalvården 

Ytterligare exemplar av denna broschyr beställs från 

Kriminalvården, Förlaget, 602 80 Norrköping, tel 077-22 80 800. Beställningsnummer 5068.

EFTER DOMEN - Kriminalvården

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?