SPANING INLAGA NR 21/12 - Västmanlands läns museum

08/2005 

TEMA HUS 

Värde 50:–

TIDSKRIFTEN SPANING 

Vi hjälper dig spana 

Spaning är en tidskrift om kulturarvet 

i Västmanland, som det såg ut igår 

och som det ser ut idag. Spaning vill 

vara till hjälp och inspiration för alla 

som på olika sätt arbetar med att 

göra kulturarvet tillgängligt, känt och 

levande i Västmanland, samtidigt som 

vi bjuder på kunskap, inspiration och 

tips till alla dom som intresserar sig 

för kulturarvet till vardags. Spaning 

ges ut av Västmanlands läns museum 

och Västmanlands Hembygdsförbund 

och Fornminnesförening. 

< Bilder på omslaget: 

Framsida: Matilda och hennes dockskåp. 

Baksida: 1970-talstapet från 

Handtryckta tapeter AB. 

Fotograf: Lasse Fredriksson. 

TEMA HUS 

3 

4 

7 

8 

12 

14 

18 

20 

23 

24 

26 

28 

30 

32 

34 

38 

40 

42 

44 

47 

48 

49 

> Det viktigaste just nu Ledaren. Hus att vårda och bevara. 

Av Carl-Magnus Gagge 

> Spegeln Om väggarna kunde tala. Av Anders Franzén 

Ungdomar K-märker. 

Egen härd är guld värd. Av Helén Sjökvist 

Köksmästarna, Åke, Ingrid och Mellbins snickeri. Av Elisabeth Westerdahl 

Dass – Från avträde till moderna badrum. Av Lars-Erik Johansson 

Mittemellanrummet. Av Ann Österberg 

Rädda Julpa! Av Elisabeth Westerdahl 

Gamla handtryckta tapeter. 

Slussar för miljoner. Av Bengt Norling 

Att bevara betong. Mimerlaven 2002–2005. Av Peter Ström 

Industristadens hjärta. Av Anders Franzén 

Boskapens skafferier. Av Krister Ström 

> Tipset Tio bud för god byggnadsvård. Av Anders Franzén 

> Experten Pelle återerövraren. Av Marita Gustafsson 

> Utflykten Bergsmännens Bråfors. Av Magnus Elfwendahl 

> Spanaren Vem pratar med eldsjälarna nuförtiden? Av Jan Rydh 

> Ur litteraturen Utdrag ur Italienaren. Av Sven Olov Karlsson 

> Ur arkiven Kolla upp ditt hus i arkiven. 

> Ur samlingarna Tegel – en historia om Heby. Av Thomas Nilsson 

> Från föreningarna Nätverket för byggnadsvård 

> Litteraturtips Litteratur om byggnadsvård 

1 notiser 

1 Rapport från framtiden 

1 Aktuellt 

2 På nytt jobb 

2 Från föreningar och muséer 

3 Sagt och gjort från verksamheten 

3 Ny DVD 

4 Nya böcker 

6 Efterlysning 

7 Stipendier och stöd 

7 Från maktens korridorer 

8 Redaktionsruta 

INNEHÅLL

Foto: Jan Gustafsson 

DET VIKTIGASTE JUST NU 

Hus att vårda och bevara 

DEBATTEN KRING BEVARANDET AV BYGGNADER och hus är 

stundtals mycket intensiv. Vad är egentligen kulturarv och 

vad är värt att spara? Länsmuseet har i projektet ”Ungdomar 

K-märker” tagit reda på hur ungdomar förhåller sig till och 

uppfattar kulturarv. I en enkätundersökning var 49 % av 

ungdomarna intresserade av att kunna påverka hur deras 

närmiljö tillvaratas, men endast 23 % ansåg att de hade 

en möjlighet att delta. Ungdomar vill alltså vara med och 

påverka och man har ett stort intresse för kulturarv. Men 

möjligheterna att påverka ansåg man vara små. Även en 

nationell undersökning som genomförts bland vuxna pekade 

på samma problem. 

DIALOGEN OCH DET DEMOKRATISKA SAMTALET är en förutsättning 

för ett utvecklat kulturarvsarbete. I dialogen skapas 

möjlighet att ta fram ny kunskap. Det finns inte ett kulturarv, 

en identitet och en historia, utan istället är det en mångfald 

som representerar viktiga berättelser för olika grupper av 

människor. Vi skall fråga oss vems kulturarv väljer vi och 

vilken historia speglar detta urval? 

VÄRDEBILDNINGEN KAN UPPLEVAS SOM SVAG och otydlig. 

Det kulturhistoriska värdet måste därför definieras. En 

genomtänkt målsättning och motivering skall alltid ligga 

bakom urvalet av hus för vård och bevarande. Motiven för 

bevarande är också avgörande för ambitionsnivån när en 

byggnad skall restaureras. 

LÄNSMUSEET OCH HEMBYGDSRÖRELSEN arbetar med att 

leta upp, vårda och visa kulturarv i sin rätta miljö. För att 

förbättra möjligheterna till delaktighet i kulturmiljöfrågor 

arbetar vi för att hitta nya former för samarbete. Vi vill främja 

ett aktivt samtal om kulturarvet som en resurs i samhällsutvecklingen. 

Genom en mer påtaglig medborgardialog kan 

kommunerna uppnå en förankring av planeringsprocessen 

hos lokalbefolkningen medan innevånarna i området kan få 

en större möjlighet till insyn och delaktighet i beslut som 

påverkar deras vardag. 

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef 

3

Foto: Helén Sjökvist, VLM 

SPEGELN 

4

Om väggarna 

kunde tala 

Av Anders Franzén 

Kulturhistorisk värdering av hus liknar 

ingen annan verksamhet. Det är lite 

av ett detektivarbete och ibland 

liknar jobbet även journalistens. 

Det handlar inte om pengar eller 

marknadsvärde, det handlar inte om 

vackert eller fult. Det handlar i stället 

om huset som berättare och huset 

som historiebok. 

ÄR HUSET EN HALVBRA BERÄTTARE eller kanske en väldigt 

talför typ? Utgångspunkten vid kulturhistorisk värdering 

är en genomtänkt målsättning och en analys av motiven för 

bevarande. Det handlar om att ta reda på vad byggnaden 

kan berätta om. Det vardagliga och det representativa skall 

uppmärksammas lika väl som det unika och exklusiva. 

ATT UNDERSÖKA ETT HUS är nästan som att träffa en obekant 

människa. Det går inte att med detsamma fånga in hela 

personligheten, eller sätta ord på karaktären. Det kan faktiskt 

ta sin tid att komma underfund med huset – precis som med 

många människor. 

Ofta är det bra om man tagit reda på en del i förväg. 

Foto: Åke V Larsson 

SPEGELN 

Ligger huset i en stad kan stadsarkivet eller byggnadsnämndens 

arkiv ha en hel del av intresse. Där kan finnas ritningar eller 

foton, som visar det ursprungliga utseendet. Där kan det stå 

vad arkitekten hette, och vad huset användes till från början. 

Andra hus kan finnas beskrivna i syneprotokoll eller 

brandförsäkringar. Men de flesta husen, speciellt på landet, 

finns det inte så mycket uppgifter om. Trots det finns det 

alltid två källor: människorna som bor i huset eller arbetar 

där, och framför allt huset självt. 

MÅNGA HUS ÄR INTE SÅ LÄTTA att förstå sig på. Framför 

allt talar de ett äldre språk, som handlar om gamla tiders liv, 

arbete och byggande. Därför är det bra om man har mött 

>>> 

5

Foto: Hans Alenius 

SPEGELN 

många hus, av olika ålder och med olika sysslor. Då blir det 

lättare att tolka till modern svenska, så att alla kan begripa. 

Särskilt roligt är det att undersöka hus om man är 

nyfiken. Man ska vilja öppna alla dörrar, titta in i varje rum 

och snoka i vinklar och vrår. Det är ofta på dammiga vindar 

och i fuktiga källare som huset avslöjar sig, så att man förstår 

hur gammalt det egentligen är och vad det användes till från 

första början. 

Är byggnaden välbevarad så blir berättelsen tydligare. 

Därför är ursprunglighet ett nyckelord vid kulturhistorisk 

värdering. Men även det ansiktslyfta och ombyggda huset 

är värt att lyssna på. 

Och precis som varje person har sitt människovärde, 

så har alla hus kulturhistoriskt värde – unga och gamla, 

stora och små. En viss byggnad kan vara unik i sin by, 

medan en annan är ensam i sitt slag i hela landet. 

Ett byggnadsminne är ett hus som på något vis är 

synnerligen märkligt, och som länsstyrelsen har fattat beslut 

om. Och det behöver inte ens vara ett hus, utan kan vara 

någon sorts byggd anläggning: en bro, en kanal, en park. 

Ett byggnadsminne kan alltså beskrivas som en byggnad 

som minns åt oss, som kommer ihåg sådant som det kanske 

inte ens går att sätta ord på. 

6 

”DET KAN FAKTISKT TA SIN TID 

ATT KOMMA UNDERFUND MED HUSET 

– PRECIS SOM MED MÅNGA MÄNNISKOR.” 

Ångcentral och talloljekokeri vid Sätra Brunn. 

K-MÄRKT I GÅR, I DAG, I MORGON 

På 1600-talet låg det kulturhistoriska värdet i de historiska 

personer som brukat huset, och i de historiska händelser 

som ägt rum i en byggnad. Eller som man trodde hade ägt 

rum där, eller påstod hade ägt rum. Det var regenten eller 

dennes närmaste som valde ut objektet. 

Minnesmärke, monument. 

I mitten på 1800-talet låg det kulturhistoriska värdet i att 

huset eller kyrkan var riktigt gammalt, och medeltiden var 

bäst! Speciellt våra domkyrkor blev uppmärksammade då. 

Men det medeltida hade åldrats och blivit lite snett och 

vint, eller också hade katedralen skrudats om under 

1700-talet. Då valde arkitekterna att förstärka det kulturhistoriska 

värdet, genom att återskapa den medeltida 

prakten. Det gamla teglet ersattes med nytillverkat och 

det lutande tornet revs och murades upp igen rakt och fint. 

Värdet låg alltså i byggnadens ålder och ursprungsepok. 

Det var arkitekterna som valde ut. 

I början på 1900-talet hade åsikterna svängt bland konsthistoriker 

och arkitekter, man såg nu ned på 1800-talets 

omklädnadsepok. Det kulturhistoriska värdet låg i stället 

i det autentiska materialet som fanns innanför husets hud, 

men som varit dolt. På både stora och små stenkyrkor, 

i städer och på landet, så knackades putsen ned. Den gamla 

muren skulle synas, med gråstenar av växlande färg och 

form. Invändigt ersattes den släta 1800-talsputsen med sina 

kulörta målningar av en grövre rappning som vitmenades. 

Det var konsthistorikerna som pekade ut. 

På 1970-talet vidgade museifolket sina vyer, det var inte bara 

slott och herresäten som skulle uppmärksammas. Det arbetande 

folkets byggnader upptäcktes nu, såväl den gamla hyttan 

och smedjan som arbetarbostäderna längs bruksgatan. Värdet 

låg i att alla delar i den gångna tidens samhälle bevarades. 

Det var de samhällsmedvetna antikvarierna som pekade ut. 

På 1990-talet gick utvecklingen vidare. Nu fick vi ögonen 

på hantverket! En välbevarad byggnad kunde ha ett alldeles 

särskilt värde, oavsett hur den ursprungligen hade använts. 

Bara de blåsta fönsterglasen satt kvar, liksom de smidda 

gångjärnen och de handhyvlade panelbräderna. Den högsta 

lyckan var att hitta ett rum som aldrig målats om, där originalytorna 

var synliga, med spår av slitage och åldrande. Det 

var de hantverkskunniga antikvarierna som valde ut. 

Och vad är det som är värdefullt på 2000-talet? Varför inte 

en väl bibehållen bensinmack från 1965 – de utgjorde då 

en självklar och viktig del av vår konsumentvardag, men är 

synnerligen ovanliga i dag. Eller ett Myresjöhus av årgång 

1974, med ursprungliga plastmattor och sjögrästapeter. Och 

nu tar antikvarierna hjälp av medborgare och journalister.

Foto: Helén Sjökvist (1, 2, 3), Anders Eriksson (4) 

Under hösten 2002 fick 21 niondeklasser fundera över vad 

de ville bevara för framtiden. Det kom in en stor mängd 

förslag som visade på engagemang för såväl traditionella 

kulturmiljöer som mer moderna eller personliga platser. 

Här följer några exempel på ungdomarnas K-märkningar. 

Jag tycker att man ska K-märka silon för att det är det 

första man ser när man kommer till Heby. 

Jag tycker att statyerna på torget (i Heby) ska sparas 

inför framtiden. När jag och de andra dagbarnen var 

små och var på torget så slogs vi nästan för att få sitta 

och leka på dem. Om någon flyttade sig så var någon 

annan där på en gång och tog platsen på hunden. 

SPEGELN 

Vem bestämmer vad som skall bevaras? Är en skateboardramp en kulturmiljö? 

Vad berättar den om vår kultur och vårt liv här och nu? 

1 

2 

Ungdomar K-MÄRKER 

1. 2. 

3. 4. 

3 

4 

Bron mellan Bulten och sporthallen (i Hallstahammar). 

Den är jättevacker och ser verkligen ut som om hästar, 

människor, cyklar ja allt möjligt stampat, trampat, 

rullat, gått där förbi, som om 50–100 år av historia 

ligger där. 

Jag skulle vilja K-märka ”raggarrundan”. Det är en väg 

som går runt centrala Östervåla. Det har varit tradition 

sen typ 50-talet att börja vid Fribban och sen bara åka 

runt. Nu tänker dom ta bort en del utav vägen och det 

tycker jag är synd. Det är något att göra om kvällarna 

att träffa någon vid Fribban och bara åka ett par varv 

runt raggarrundan. 

7

SPEGELN 

8

Egen härd 

är guld värd 

Av Helén Sjökvist 

SPEGELN 

Köket brukar sägas vara husets hjärta. Det är idag ofta en aktiv plats och fungerar som 

samlingspunkten för familj och vänner. Många satsar därför mycket tid och pengar 

på att bygga om sitt kök efter konstens och inredningstidningarnas alla regler. Det kan 

dock vara på sin plats att innan man bygger om sitt gamla kök, funderar på vilka värden 

som finns i det äldre köket och vilken historia det kan berätta. Så innan serveringsgångar 

och skafferier rivs ut och den lilla jungfrukammaren intill köket försvinner bör du lära 

känna just ditt köks historia. 

1800-TALETS SISTA HÄLFT – INDUSTRIALISMEN 

Att ha ett rum enbart avsett för matlagning var länge något 

som endast fanns i finare miljöer. I enklare hem på landet 

fanns ”vardagsstugan” där man hade den öppna härden för 

matlagning och där man samtidigt åt, sov och utförde allahanda 

inomhussysslor. Även i städerna hade man i allmänhet 

sovplatser i köket. 

EN STOR FÖRÄNDRING I KÖKENS HISTORIA kom under 1800talets 

senare hälft med industrialismen och kanske framförallt 

med järnspisen. Plötsligt kom elden att vara innesluten 

och järnspisen innebar därför även att fotogenlamporna 

kom att ersätta det ljus man tidigare fått från eldstaden. 

Det blev också lättare att få en ombonad köksmiljö utan 

sot från elden. De nya järnspisarna murades i allmänhet in 

i den gamla spishällen och den gamla spiskåpan och bakugnen 

fanns ofta kvar. Men den nya spisen krävde också 

nya planbottnade kokkärl istället för de gamla som ofta 

varit försedda med ben. 

Industrialismen kom snart att göra nya varor tillgängliga för 

större befolkningsgrupper. Även i enklare hem började man 

ersätta de gemensamma faten och träskedarna med bleckplåtsföremål, 

keramikfat och porslin. Alla dessa nya föremål måste 

förstås få en förvaringsplats och de gamla öppna vägghyllorna 

och kistorna ersattes av skåp och skänkar. 

DE NYA EFFEKTIVISERADE SÅGARNA OCH HYVLARNA gjorde 

pärlsponten lättillgänglig och detta material kom att slå 

igenom som köksmaterialet framför andra. Både väggar och 

fasta skåp och vedlår byggdes ofta i pärlspont, vilken målades 

i ljusa färger med linoljefärg. I synnerhet i städerna kom 

skafferiet att bli en viktig del i köksinredningen. Oftast 

byggdes det i ett hörn mot norr för att matvarorna skulle 

hållas svala. Köken fick en allt fastare form men fortfarande 

var inredningen i allmänhet inte helt samlad utan var delvis 

spridd utefter väggarna. 

>>> 

9

SPEGELN 

1920–1945 FUNKTIONALISMEN 

På 1920-talet började man bygga allt bättre bostäder även 

för låginkomsttagare. Den stora förändringen för kökens 

del kom dock med funktionalismens genombrott 1930. Man 

ville få bort sovplatserna från köket och även få en funktionsuppdelning 

av bostaden, även om den totala bostadsytan 

inte blev större. Följden blev lägenheter med flera små rum 

och med i synnerhet små kök. De arkitekter som planerade 

de nya köken hade en framtidsvision som innebar att köken 

i första hand skulle komma att användas för att värma färdigmat 

och konserver. Man trodde att det traditionella köket 

hade spelat ut sin roll och att den nya tidens kök i första 

hand skulle ha arbetsytor medan matplatsen flyttades till ett 

eget utrymme, gärna separerat från köket med en glasvägg. 

Idealen slog dock inte igenom utan blev tvärtom kritiserade. 

Man kom inte heller att flytta sovplatserna från köket. 

Någonting som emellertid kom att slå igenom var synen på 

pärlsponten som ”dammsamlare”. Det som en gång ansågs 

vara ett lättskött, praktiskt material spikades nu för med släta 

skivor. De nya köksinredningarna var också de släta och 

enkla. Ofta var stommar och lådor tillverkade i massivt trä 

medan luckor och lådfronter tillverkades av slät, modern 

masonite och försågs med förnicklade handtag av olika modell. 

MAN LADE ALLTMER MÖDA på kökens utformning. Anledningarna 

var många. När vedspisen i allt högre grad ersattes 

av gas- och elspisar behövde man inte längre placera spisen 

vid murstocken och planeringen blev på så sätt mer fri. Köket 

sågs nu även som den moderna kvinnans arbetsplats och denna 

10 

skulle vara såväl effektiv som hygienisk. En annan starkt bidragande 

orsak till den möda som lades ned på köksplaneringen 

var att det blivit svårare att rekrytera arbetskraft till 

de borgerliga hushållen. Det blev då självfallet viktigare att 

förenkla hushållsarbetet än vad det varit med anställd personal. 

1945–1970 EFTERKRIGSTIDEN 

År 1944 startades Hemmets forskningsinstitut, vilket ytterligare 

kom att flytta fram kökets position som en arbetsplats 

som skulle rationaliseras och förbättras. Fortfarande var 

köket en plats för husmodern vilket ledde till att all standardisering 

gjordes efter kvinnliga mått, därav de låga bänkhöjderna 

i kök från denna tid. Det funktionella stod i fokus och 

man gjorde mätningar på hur ”husmodern” rörde sig i köket 

under olika sysslor. På så sätt skulle man kunna skapa den 

ultimata planeringen av köket. 

MED MINSKNINGEN AV DE SOCIALA KLYFTORNA kom köken 

att bli alltmer lika varandra i den borgerliga bostaden och 

i arbetarbostaden. Fortfarande skilde de sig förstås åt storleksmässigt, 

men serveringsgångar och jungfrukammare och annat 

som var förknippat med tjänstefolk blev alltmer sällsynt förekommande. 

UR 1930-TALETS SMÅ KÖK kom nya typer av så kallade korridorskök 

att utvecklas. De var något större och utformades 

i enlighet med de riktlinjer som undersökningarna vid 

Hemmets forskningsinstitut kom att leda till.

Foto: Helén Sjökvist 

UNDER 1940-TALET slog även överskåpen i köken igenom. Ju 

mer utrustning som tillkom i köken, desto fler skåp behövdes, 

precis som idag. En vanlig utformning på överskåpen i 1940talets 

kök var den lutande fronten med skjutluckor. Detta 

var mycket praktiskt så länge standarddjupet på bänkarna 

var mindre än dagens. När bänkarna gjordes djupare, under 

1950-talet, kom dock de snedställda skåpen snart att försvinna, 

även om skjutluckorna fortfarande förekom på skåp 

med rak front. 

1970 – ALLAKTIVITETSKÖKEN 

På 1970-talet kom nya köksideal som innebar en återgång 

till det gamla allaktivitetsköket, bortsett från att man inte 

längre behövde sova i köket. Köket fick en öppnare planlösning 

och någon uppdelning mellan kök och matplats 

var inte längre aktuell. 

REDAN UNDER 1950-TALET introducerades spånskivorna som 

material i skåpstommar och bänkskivor och från 1970-talet kom 

detta att bli det vanligaste materialet i våra köksinredningar. 

DE SLÄTA, FUNKTIONALISTISKA LUCKORNA byttes mot luckor 

med speglar och svarvade knoppar, ofta kallade allmogeluckor. 

Lackad furu användes flitigt till såväl luckor som 

kökstak och möbler. Den tekniska utrustningen i köken 

blev allt mer omfattande och vitvarorna var inte längre 

alltid vita. Avokadogrönt blev exempelvis en populär färg 

på spisar och diskmaskiner under 1970-talet. 

Foto: Siren Lauvdal 

TIPS I KÖKET: 

Känn efter först. Vad är det i köket som fungerar bra? 

I bland kan man bli för ivrig och ändra på väl fungerande 

lösningar. Vänta lite med köksombyggnaden tills du ”bott in 

dig” och vet vilka behoven är. 

Dokumentera vad som finns och värdera det. Både små 

detaljer och helheten. Skafferiet med pärlspont, perstorpsplattan, 

den platsbyggda inredningen, de förnicklade handtagen… 

Hitta lösningar som gör att man kan bevara kökets karaktär. 

Komplettera med nytt eller begagnat som fungerar med 

den karaktär som finns i köket. 

Genomför inte alltid den första lösningen du kommer på 

utan fundera och se om det finns fler alternativ. Utgå från 

de värden man vill bevara i köket och gör förändringarna 

med hänsyn till dessa. 

Kasta inte ut en fungerande platsbyggd inredning. Äldre 

köksinredning är i allmänhet av god kvalitet och det är inte 

heller alltid moderna kök med standardmått passar. Om 

bänkarna känns för låga; kasta inte ut hela inredningen 

utan höj upp den till moderna standardmått istället. 

Tänk på att det inte bara är det riktigt gamla som kan vara 

värdefullt att bevara. 

”BEVARA PATINAN, DET ÄR DEN SOM SKILJER 

ETT GAMMALT KÖK MED HISTORIA FRÅN 

EN NYTILLVERKAD KOPIA.” 

DET FINNS MER: LITTERATUR 

SPEGELN 

SKANDINAVIENS STÖRSTA DISKBÄNKSTILLVERKARE 

FINNS I MÖLNTORP 

Design och innovation är viktiga ledord för de rostfria 

produkter som tillverkas av Intra. Intra är Skandinaviens 

största diskbänkstillverkare och den svenska fabriken 

ligger vackert belägen i Mölntorp vid Kolbäcksån. 

Byggnadskultur 2003:1, Tema: Kök. 

Gård & Torp 2004:1 

Hansing, Staffan: Vårda kök med själ och hjärta – historik 

och råd för bevarande, Göteborgs universitet, Institutionen 

för kulturvård, 1994:4 

11

SPEGELN 

Köksmästarna 

Åke, Ingrid och Mellbins snickeri 

I forna tider var storstugan, det vill säga köket, gemene mans samlingspunkt. Vintertid 

var det husets enda uppvärmda rum. Kring den varma härden och bakugnen samlade 

sig alla hushållets medlemmar. Här torkades tvätten, här lagades maten, här åt och sov 

man samt utförde kvällstid sina hantverkssysslor. 

Av Elisabeth Westerdahl 

SÅ SMÅNINGOM BLEV KÖKET enbart platsen för matlagning. 

På 1960-talet kom vardagsrummen och på 1970-talet gillestugan. 

Nu är det åter köket som gäller som allrum. TV:n 

har intagit en central plats väl synlig för alla kring matbordet. 

Disk- och tvättmaskin bidrar ofta med bakgrundssurr. Kraven 

på kökets utformning har därmed ökat och stora pengar 

läggs på inredningen. 

SOMLIGA VILL ÅTER HA GAMMALDAGS, gedigna köksskåp 

helt utförda i trä. Gärna ska de vara utformade som det 

tidiga 1900-talets vackra och välgjorda inredningar med 

profilerade luckor och lådor. Några få snickare förvaltar 

ännu gamla tiders hantverkstraditioner. Till dem hör Åke 

och Ingrid Mellbin på Mellbins Snickerifabrik i Orresta. 

I västeråstrakten är de ensamma om att tillhandahålla 

den tjänst som innebär att alla delar genom-går 50 olika 

hantverksmoment innan den färdiga inredningen lämnar 

snickeriet! 

12 

FÖRETAGET SOM DRIVS AV tredje generationen Mellbin 

startades 1946. Då försörjde det även 5 á 6 anställda med 

familjer. 1971 trädde Åke in i företaget och 1980 ersattes 

den siste anställde av hustrun Ingrid. ”Vi närmar oss pensionsåldern, 

men 6 à 7 år till hoppas vi kunna fortsätta.” 

Fabriksbyggnaden står där, väl underhållen och skuldfri 

med gamla maskiner i gott skick. 

”DET HÄR GÅR EGENTLIGEN INTE ATT LEVA PÅ, men vi gör 

det ändå”, säger Åke skrattande. Hur låg timersättning de 

har är något han ”inte vill veta själv”. ”Det är livskvalitet 

och yrkesstolthet som driver oss vidare. Dessutom bor vi 

vägg i vägg med fabriken och slipper dagliga resor”. 

MELLBINS INREDNINGAR görs enbart i trä och på beställning. 

Virket ska komma från träd som vuxit på sandjord. Det 

blir tätvuxet och förhållandevis kvistfritt. Ytvirket på dessa 

är inte så fett som kärnvirket vilket bättre lämpar sig för

Foto: Lasse Fredriksson Foto: Åke Mellbin 

väderutsatta fönsterbågar. Mellbins far själva till Sörmland 

och Östergötland för att välja ut varan som sedan torkas 

ned i den egna fabrikens torkrum. Sen mäts och sågas 

inredningen till. Här används inga skruvar. De massiva 

trälådorna sinkas samman och luckorna tappas ihop. 

Björk och lönn var ljusa träslag som många föredrog på 

1970-talet. Nu är det mörkare träslag som ek, men främst 

furu som efterfrågas. 

OMSÄTTNINGEN ligger strax under miljonen. Kostnaden 

för ett kök ligger mellan 130 000 och 160 000 kronor 

men mindre inredningar kan stanna runt 100 000 kronor. 

Det betyder att Mellbins kök blir cirka 25 % dyrare än 

ett enklare standardkök, men inte så dyra som de exklusiva 

fabriksinredningar från storföretag där mycket går genom 

fördyrande mellanhänder. Då varje inredning tar mellan 

6 och 8 veckor att färdigställa blir det alltså inte fler än 

6 à 8 kök som årligen växer fram under deras erfarna händer. 

TILL 95 PROCENT KOMMER BESTÄLLARNA HIT på rekommendation 

av nöjda kunder. Främst är det människor som bor 

i hus byggda från sekelskiftet 1900 fram till 1960-talet och 

har känsla för husets historia som vänder sig till oss. De 

kommer från Västerås, Enköping, Uppsala och Stockholm 

och Mälardalens landsbygd. Kunder som på 1960-talet 

ville ha trärena inredningar kommer nu tillbaka för att få 

dem målade. De har lärt sig att furu ”ska vara målat”. 

Gamla kunder kan också få sina inredningar kompletterade 

med fläkt- och diskmaskinsskåp. Somliga kunder anser att 

osynliga delar av inredningen kan vara utförda i masonit. 

Det förbilligar visserligen något men andrahandsvärdet på 

inredningen försvinner då. Det kan hända mycket med och 

i ett hus. 

EN INREDNING som i alla delar är utförd i trä förlorar aldrig 

sitt värde. Den kan säljas i sin helhet om en ny ägare vill ha 

en annan profil på luckorna. 

13

SPEGELN 

Dass 

14Dass 

Foto: Sune Bergström, VLM

Från avträde 

till moderna 

badrum 

Av Lars-Erik Johansson 

”Förr åt man på trätallrikar, nu skiter man på porslin” – ett uttalande från tidigt 

1900-tal av en äldre man, som tyckte att det gått för långt med moderniteterna 

och att utedass mycket väl kunde duga. 

1734-ÅRS LAG RÄKNAR ”HEMLIGT HUS” till laga byggnader på 

landet, men det kom att dröja fram till början på 1800-talet 

innan det blev allmänt med avträdet som en fristående byggnad 

och ännu senare som fristående rum i bostaden. 

PÅ LANDET låg avträdet i direkt anslutning till gödselstacken, 

antingen som ett vidbyggt hus, eller en trappa upp i ladugården 

rakt över gödselstacken. 

I STADEN var avträdet ofta kombinerat med förråd/vedbod 

och placerades en bit från huset, ofta vid tomtgränsen. 

Det var stora skillnader mellan dels stad och landsbygd, 

dels klasstillhörighet i utveckling av bekvämlighetsinrättning. 

På 1860-talet lanserades J Marinos portativa klosetter, och 

då framför allt för högreståndsmiljön. De placerades i källaren, 

på vinden eller i ett litet avskilt rum. Enligt reklamen var 

de nästan luktfria och behövde bara tömmas var 4:e månad. 

VID SEKELSKIFTET kom torvströsklosetter. De hade en ”spolning” 

i form automatisk dosering av torvströ efter varje 

användning. Dessa blev vanliga i flerfamiljshus, men de var 

endast avsedda för herrskapet. För tjänstefolket fanns avträden 

ute på gården. Det var inte ovanligt att herrskapet även 

utnyttjade tjänstefolkets avträden sommartid. 

DE FÖRSTA VATTENKLOSETTERNA i Västerås kom 1905 i 

nuvarande stadshotellet. De var då anslutna till septic-tankar 

och sågs som ett experiment. Några ytterligare sådana installationer 

kom att göras i Västerås de närmast följande åren, 

alla var föremål för beslut i Stadsfullmäktige. 1914 fastställdes 

byggnadsregler för hur WC skulle anordnas för att få anslutas 

till stadens avloppsnät och därefter blev det allt vanligare 

med WC även i egnahem. 

I DE SERIER TYPRITNINGAR för egnahemsbyggnader, som 

Statens Byggnadsbyrå gav ut 1922 och 1923, kan man tydligt 

se utvecklingen. I den första serien fanns ett klosettrum, i den 

andra serien var detta rum angivet som WC. Dessutom hade 

de större hustyperna med 4 rum och kök nu även badrum. 

DÅ HSB BÖRJADE BYGGA hyreshus på 1920-talet ansåg 

långivarna, att badrum var lyx och ville inte ge lån för detta. 

Det borde räcka med dusch. Man löste det så, att duschrummet 

gjordes stort nog för ett badkar, som hyresgästen 

senare själv kunde installera. 

>>> 

15 

Foto: Lars-Erik Johansson

Foto: Lars-Eriks Johansson 

SPEGELN 

> 

FÖR BEFINTLIGT BOSTADSBESTÅND kom det att ta lång tid 

innan man övergav utedasset och installerade WC. Det 

skedde framför allt inom perioden 1935–1960. Om man 

inte gjorde en större ombyggnad, placerades WC då oftast 

i källaren i ett litet rum. Det var även i källaren man inredde 

en dusch eller badrum. Ända fram till slutet av 1970-talet 

fanns utedass i bruk för permanentboende i Västerås. 

PÅ LANDET, där avloppsledningar saknades, fanns utedassen 

kvar länge även om septic-tankar gjorde det möjligt med 

slutna system. 

I BRUKSSAMHÄLLEN med arbetarbaracker förekom stora 

gemensamma utedass. I Smedjebacken fanns ett, som man 

i folkmun menade var norra Europas största skithus. Varje 

hushåll hade där var sitt hål. Byggnaden revs på 1940-talet 

i samband med förnyelse av bostadsbeståndet. 

ETT MODERNT BADRUM får anses vara det mest komplicerade 

rummet i huset. Från byggnadsteknisk synpunkt med fuktspärr, 

golvbrunnar, kakel och klinkers till utrustning i form 

av massagebad, bastu, dusch, armatur och skåp. Kostnaden 

för ett badrum kan ligga i prisintervallet 50–500 tusen 

kronor eller mellan 2,5–10 % av totala huskostnaden. 

16 

Dass från Forsmarks bruk. Liknande gemensamhetsanläggningar 

var vanliga i bruksmiljöer och vid skolor. 

Detta kan jämföras med ett enkelt egnahem på 1920-talet 

där det kombinerade avträdet/vedboden svarade för 5–7 % 

av huskostnaden. 

HANTERING AV LATRIN 

Latrin är en värdefull restprodukt, som man alltid tagit vara 

på. Den har kommit till nytta i allt från den ursprungliga 

gödningen av åkrar till dagens mera spektakulära användning 

som biogasbränsle för bussar. 

PÅ LANDET BLANDADES LATRINET MED GÖDSEL från djuren 

och spreds på åkrarna. I staden – med Västerås som exempel 

– var det fram till 1890 gårdsägarna som ansvarade för 

renhållning inklusive latrintömning. Den nya renhållningsstadgan, 

som kom då, innebar att staden skulle ta över detta 

ansvar. Eftersom ingen entreprenör var villig att åta sig detta, 

kom bortforsling och hantering av latrin att ske genom stadens 

försorg. Man anlade också en ”fabrik” för tillverkning av 

torvströspudrett. Det man gjorde där var att blanda latrinet 

med torvmull. Denna gödningsprodukt salufördes sedan. 

Den första pudrettfabriken låg på Kungsängen, men kom 

senare att förläggas utanför staden vid Malma gård.

Foto: Lars-Eriks Johansson 

> 

I Leksand finns ett dass som ligger en trappa upp 

i ladugården och har fritt fall ner på gödselstacken. 

I OCH MED ATT STADEN TOG ÖVER ANSVARET för renhållningen 

bildades också Renhållningsverket 1893. Budningen från 

gårdarna var kostnadsfri från början, men torvströklosetterna, 

som kom i början på 1900-talet, krävde noggrannare hämtning 

och kom därför att kosta 25 öre per kärl och hämtning. 

AVLOPPET FRÅN DE FÖRSTA VATTENKLOSETTERNA ledde 

direkt ut i Svartån. 1936 började man bygga ett reningsverk 

för kloakvatten. Restprodukten, rötslammet har utnyttjats 

på olika sätt. Först som gödning på åkrar, men efter debatt 

om eventuellt skadliga ämnen upphörde detta. Rötslammet 

kom då i stället att användas för energiskog och vid anläggning 

av golfbanor. 

STUDIER VISAR ATT RÖTSLAMMET INNEHÅLLER mycket fosfor 

och andra näringsämnen, men ganska lite kväve och kan 

vara ett viktigt gödningsämne. Även om man inte har kunnat 

påvisa några negativa effekter på människor, rekommenderar 

man dock att rötslam inte används för matgrödor. 

DEN SENASTE UTVECKLINGEN vid reningsverket i Västerås är 

att ta vara på den metangas, som bildas vid rötning av slam. 

Gasen renas och används som biogasbränsle i stadens bussar! 

Slammet komposteras därefter på Gryta-tippen. 

> 

SPEGELN 

Toaletten på Stadshuset – utnämnd till Västerås finaste offentliga 

toalett i tävlingen Guldsitsen 2005. 

OLIKA TERMER OCH OMSKRIVNINGAR HAR UNDER 

ÅRENS LOPP ANVÄNTS KRING LATRINHANTERING 

Avträde Gammal svensk benämning på dass från 

cirka 1730 (från tyskans abtritt, gå åt sidan). 

Dass Från tyskans das Haus. 

Klosett Från engelskans closet (mindre avskilt rum) 

Privet Äldre ord för avträde på slott och herresäten. 

Kamouflerades ofta till en liten paviljong. 

Operahuset Benämning på dasset på Wirsbo Herrgård 

enligt en karta från 1750. 

Pudrett Latrin 

Budning Latrinhämtning 

DET FINNS MER 

Åsa Frosterud-Jägerhorn: I nöd och lust 

– dass och lusthus till nytta och nöje, 1999 

Lasse Westman: Stora Dassboken, 1997 

Monica Odlare: Organic Residues – a resource for arable soils, 

doktorsavhandling framlagd vid Mälardalens Högskola okt 2005 

Lubbe Nordström: Lortsverige, 1938 

17 

Foto: Lasse Fredriksson

SPEGELN 

Mittemellanrummet 

Av Ann Österberg 

Verandan är ett rum mellan ute och inne och kan ses som en symbol för övergången 

mellan stad och land, mellan fritid och arbete och mellan sommar och vinter. Längtan 

efter ett uterum kan ta sig många uttryck och verandor finns på alla typer av hus. 

DET BÖRJAR OFTA med bygget av en uteplats, en altan där 

sommarens utemöbler placeras. Eftersom våra svenska somrar 

sällan är så varma kanske det drar kallt på uteplatsen, så det 

är praktiskt att sätta upp väggar så att inte morgontidningen 

blåser bort. 

Sedan blir det en regnsommar, det regnar på de nyköpta 

sittdynorna. Det är besvärligt att passa vädret och bära 

dynor ut och in, då är det bra med ett tak till skydd. Med tak 

så blir det nästan ett rum till. Och med glas över de öppna 

ytorna så går det att förlänga utesäsongen. Det blir ett uterum 

som går att använda även höst och vår. Men det blir ju väldigt 

varmt därinne på sommaren. 

Då är det dags att bygga en uteplats som kan användas på 

sommaren när det är för varmt för att vara på verandan. 

BERÄTTELSEN ÄR INTE OVANLIG – och inte ny. På sitt sätt återger 

den verandans historia. Den stora skillnaden är att förr började 

det inte med en altan utan med ett vindskydd vid dörren. 

I ÄLDRE TID var det vanligt att dekorera ytterdörren och 

området omkring den. En port, en ingång kunde göras 

inbjudande och vacker och vittna om ägarens rikedom 

och goda smak eller vördnadsbjudande, mäktig och smått 

skrämmande som på många slott och försvarsanläggningar. 

VÅRA STUGOR, BONDGÅRDAR OCH TORP började förses med 

förstukvistar eller verandor på 1830-talet men de blev inte 

vanliga förrän mot 1800-talets slut. Många byggnader var 

gamla innan de fick sin veranda och det var inte ovanligt 

att en förstukvist förändrades flera gånger för att passa in i 

18 

tidens stilideal. Det främsta syftet var att få skydd mot vind, 

regn och snö men en vacker eller påkostad förstukvist kunde 

ju också berätta något om byggandens ägare. 

INDUSTRINS TILLVÄXT och inflyttandet till städerna som pågick 

som kraftigast mellan 1860 och 1920 omvandlade vårt land 

till ett industrisamhälle. Med städernas tillväxt växte också 

längtan till landet på sommaren. På 1850-talet började 

städernas borgare att uppföra sommarvillor framför allt 

längs kuster och vid sjöar. Sommarvillorna försågs med 

verandor, ofta med ett överdåd av snickarglädje. Villatypen 

blev vanlig också i de förstäder som började byggas under 

1800-talets sista decennier. 

ENLIGT RÅDANDE MODE på 1860–70-talen skulle också den 

moderna lantbebyggelsen förses med glasade eller öppna 

verandor, helst en av varje sort. Verandan lades mot gården 

utanför förstugan eller mot trädgården utanför salen. 

UNDER 1880-TALET BÖRJAR man i allt större utsträckning 

att glasa in, åtminstone delar av verandan. Glaset gav skydd 

och glasverandan blev ett sommarrum, en plats mellan ute 

och inne som gärna möblerades med lätta möbler i ljusa 

färger i kontrast mot de mörka inredningarna i övrigt. Det 

spreds mönsterböcker och ritningar till både hela byggnader, 

verandor och snickarglädjedetaljer ut över landet. 

VID SEKELSKIFTET HÖJDES kritik mot de konstlade snickarglädjevillorna 

och byggnaderna uppfördes istället i en stramare, 

mer sluten stil ofta jugend- eller fornnordiskt inspirerad.

Efter sekelskiftet blev det vanligare med inbyggda verandor, 

som inte samtidigt var entre till huset. De blev som ett sällskapsrum 

och en plats för växter. Under 1920-talet försågs 

även mindre villor med inbyggda glasverandor. 

FRILUFTSRÖRELSEN och det närmande till naturen som 

förespråkades inom den, ledde till att många började bygga 

enklare och mindre sommarhus för ett sommarliv närmare 

naturen och längre bort från staden. Enkla vardagsbestyr 

kunde få ta tid, att hämta vatten, hugga ved och diska under 

bar himmel var en del av sommarlivets enkla charm. Att åka 

på campingsemester med cykel eller bil var sommardrömmen 

för många på 1950–60-talen. Då var friheten i det närmaste 

total, man behövde inte ens ett hus att bo i utan slog ner 

tältpinnarna där det passade. 

DE SENASTE TIO ÅRENS hemmasnickeritrend har satt en prägel 

på dagens villa- och sommarstugeområden. Nya krav på 

bekvämlighet och standard har medfört att stora trädäck 

och altaner med grillplats brett ut sig över gräsmattorna. 

Inglasade verandor får täcka allt större del av våra trädgårdar 

och de inglasade balkongerna glänser på hyreshusens fasader 

som kuvöser. En veranda är inte längre tillräcklig. Nu vill 

vi ha trädäck för solning samt en veranda med tak för 

sommarkvällarnas grillning och ett inglasat uterum för att 

förlänga säsongen. 

DET FINNS MER: KÄLLOR 

Verandor rum mellan ute och inne, Fredrika Mellander 

Rönn, Ebba Gillbrand. Stockholms läns museum 

Villabebyggelse i Sverige 1900–1925, Elisabet Stavenow- 

Hidemark. Nordiska museets förlag 1976. 

Sommarnöjen vid vattnet, Ann Katrin Pihl Atmer, 

Foto Jan Tham. Bonniers 2001. 

Förstukvist är entréparti till en byggnad. Ofta försett med 

tak, räcke och sittbänkar. Veranda är en takförsedd utbyggnad 

till hus. Den har i allmänhet låga väggar snarare än 

räcken. Verandan kan vara öppen eller inglasad (glasveranda). 

Loggia kallas en uteplats som ryms i huskroppen under 

byggnadens tak. Trädäck är en ganska enkel konstruktion 

nära marken, vanligen utan något räcke. Altan är högre 

uppbyggd än däcket, antingen på pelare eller på någon 

underliggande byggnadsdel. En altan har inte tak. 

Terrass är en uteplats med skyddsräcke på ett plant tak 

över någon del av huset. Balkong är en utbyggnad från 

husväggen och ligger ovanför marknivån. 

SPEGELN 

19 


Foto: Lena Wallin 

Foto: Marianne Atlegård


SPEGELN 

20

Rädda Julpa! 

Av Elisabeth Westerdahl 

På romfartunaslätten suckar trött en ålderstigen 

byggnad vars glansdagar sedan 

länge är förbi. Det en gång så magnifika 

herresätets tid och historia kan snart vara 

borta och glömt om räddningen uteblir. 

JULPA OMNÄMNS FÖRSTA GÅNGEN 1396. Då förvärvades 

gården av kyrkan. På dess medeltida valv, daterade till 

1400-talet, restes på 1600-talets mitt ett envåningshus. 

Under 1840-talet försågs det med en övervåning. Vid en 

modernisering på 1880-talet tillkom så den befintliga 

panelfasaden. 

I LÄNSMUSEETS INVENTERINGSRAPPORT från 1979 bedöms 

huvudbyggnaden som ”kulturhistoriskt intressant och miljön 

i sin helhet som värdefull”. Länsstyrelsen säger inför rivningshot 

1983 att; ”Julpa har ett kulturhistoriskt värde och en 

rivning av byggnaden måste noggrant övervägas”. Sedan dess 

har byggnaden stått obebodd och tidens tand sakta nött på 

tak och delar av inredningen. Byggherren Jacob Tigerstierna 

(1625–1673), som före adlandet hette Skottswinckel, började 

ironiskt nog sin yrkeskarriär vid länsstyrelsen i Västerås 

– den myndighet som i dag skulle kunna rycka till hans 

skapelses undsättning! 

ÄGARHISTORIK 

Efter att på Karl X Gustafs uppdrag ha sänts till Polen ”där 

han utstod mycken fara”, utsågs Jacob Tigerstierna till kamrerare 

för den abdikerade drottning Christinas guvernementslän 

och ”adlades på drottningens förbön”. Han ligger begravd 

i Romfartuna kyrka där hans epitafium är uppsatt på norra 

väggen i tornkammaren. Möjligen förlängdes huset av sonen 

Carl Tigerstierna (1665–1729). Mycket talar för att Julpa 

under 1680 och 90-talen var hans bostadsort. Två av hans 

och första hustruns tre söner föddes i Romfartuna. Dessa dog 

troligen unga och därmed slocknade också ätten Tigerstierna. 

>>> 


SPEGELN 

21


> 

SPEGELN 

Carl Tigerstierna drog så ut i krig med Karl XII. Kanske såldes 

Julpa i samband med första hustruns död? Ute i fält ingick 

Carl 1708 i sitt andra gifte men i det äktenskapet föddes så 

vitt känt är inga barn. 

Efter det för svenskarna så förödande slaget vid Poltava 

1709 tillfångatogs han vid Perevolotjna där generalen Lewenhaupt 

kapitulerade och 20 000 svenskar överlämnades till 

ryssarna. Efter 13 år i fångenskap hörde Carl Tigerstierna till de 

4 000 som lyckades ta sig tillbaka till Sverige. Vid hemkomsten 

1722 tog han avsked ur armén och erhöll kaptens grad. 

Under 1700- och 1800-talen innehades Julpa av relativt 

kapitalstarka ägare. Gården har också varit officersboställe. 

Namn som figurerar i handlingarna är kapten Tuné, kornetten 

Fougberg och en greve Mörner. 

1844–1869 var Hushållningssällskapets lantbruksskola 

förlagd till Julpa. Ägare och föreståndare för de 35 eleverna 

på den så kallade ”rättarskolan” var agronomen F. R. Möller. 

22 

På 1960-talet köpte Västerås kommun Julpa. 

Då fanns planer på att bygga en flygplats på markerna. 

Sedan 1980-talet har byggnaden stått obebodd och tidens tand sakta nött på tak och delar av inredningen. I Julpa finns spår från 

många epoker. I källartrappan finns en detalj som ger en antydan om ålder. Ett par av trappstegen är gjorda av dekorhuggen sandsten 

som troligen suttit som omfattning till en öppen spis. Dekoren har likheter med spisomfattningar på Strömsholms och Tidö slott. 

Under tidigt 1900-tal ägdes gården av Theodor Svensson, på 

1930-talet av Gustaf Otto Åström och på 1940-talet av 

Alvar Svensson. Han fortsatte som arrendator efter 1966 då 

Västerås kommun trädde in som ägare. 1984 avyttrades Julpa 

till dagens ägare, Per Arne Blomkvist. 

KÄLLOR 

Gustav Elgenstierna; Svenska adelns ättartavlor, 

Prosten Muncktells dagbok, del II Sevalla. 

Gustaf Blomquist; I lanthushållets tjänst, en krönika 

om Västmanlands läns hushållningssällskap 1813–63. 

Länsmuseets i Västerås anteckningar från tidigare 

besiktningar av Julpa.

Gamla handtryckta 

TAPETER 

Vill du återskapa en tapet från 1700- eller 1800-talet 

eller kanske tapetsera ett rum med bevarade 1900talstapeter? 

Då rekommenderar vi en kontakt med 

Handtryckta tapeter AB i Stockholm. 

VISST BLIR DET LITE DYRARE men det ger ditt hus ett lyft och 

en doft av förgången tid! 

I KULTURHUSET LILLA KNAPERSTA – en röd 1800-talsbyggnad 

på det numera fridfulla Långholmen i Stockholm – har Birgit 

Burström slagit ner bopålarna med sitt företag Handtryckta 

tapeter AB. 

HENNES INTRESSE FÖR GAMLA HUS väcktes bland äldre övergivna 

byggnader i Norrland. Hon samlade på sig tapetrester 

och fotograferade allt som kom i hennes väg. Från att ha 

varit kartriterska och arbetat på en reklamfirma med affischer 

och dekaler beslöt hon sig för att göra verklighet av drömmen 

om att återskapa gamla tapeter. Hon hade också turen att 

bli kontaktad av arvingarna till sin ”osedda idol” bondsonen 

Evert Larsson utanför Umeå som en gång valde bort jordbrukarlivet 

för att ägna sitt liv åt att samla gamla tryckstockar 

och tillverka egna efter gamla tapetförlagor. 

BIRGIT ÖVERTOG HELA LAGRET och med denna ansenliga 

samling av gamla tapetrullar, mönster, pigment och tryckstockar 

drog hon mot storstaden. Bara här kunde hon nå 

en större kundkrets. Senare har hennes lager utökats med 

en samling äldre tapeter som hon erbjöds av en målare som 

aldrig förmådde slänga överblivet material. 

FRÄMST ÄR DET MUSEER, företag och institutioner som håller 

den unika rörelsen igång. Men mer än gärna tar hon sig an 

utmaningen att också rekonstruera och nytrycka gamla 

mönster till privatpersoner, som vill återskapa stämningen 

i en herrgård eller ett enskilt hus. 

KRAVET ÄR DOCK att beställningen omfattar minst 10 rullar. 

Handtryckta rullgardiner är en annan specialitet som denna 

eldsjäl kan erbjuda den som önskar något extra. 

GÅ IN PÅ HEMSIDAN www.handtrycktatapeter.se och se vad 

hon erbjuder och saluför ur sitt lager av 1900-talstapeter. 

Telefon 08-720 52 90. 

SPEGELN 

23

SPEGELN 

1984 fotograferades denna läckande slussport. 

Slussar för miljoner 

Strömsholms kanal och Kanalbyggnadshyttan 

Av Bengt Norling 

När vi kliver in i Strömsholms kanal AB: s nya kanalbyggnadshytta i Hallstahammar 

får vi associationer till bränningar, måsskrin, sjöbodar och tändkulemotorer. Men det är 

inte synintrycket som framkallar bilderna utan den påtagligt lakritssöta tjärlukten som 

genast klibbar fast i kläder och skinn. Lukten följer oss sedan länge efter att vi lämnat 

verkstaden. Det låter oss förstå vilken förbättring de nya omklädningsrummen haft på 

personalens sociala liv, eftersom ombytet mellan arbetskläder och civila kläder avskiljs 

med ett duschrum som också fungerar som luftsluss. 

I DEN NYA HALLEN är det ljust och temperaturen är behaglig. 

Här renoveras slussportarna till Strömsholms kanal, vilket också 

är vintersysselsättning för kanalbolagets underhållspersonal. 

VERKSTADEN TOGS I BRUK för ganska precis ett år sedan och 

har medfört avsevärt bättre arbetsförhållanden än tidigare. 

Förr höll man till i en del av ett kallförråd med jordgolv. 

Där fanns ingen värme och belysningen ordnades medelst 

strålkastare. ”I mörkret var det svårt att göra mätningar”, 

berättar Lasse Holgersson, ”så man fick ta märke med 

tummen på tumstocken och hålla kvar medan man markerade 

på känn.” ”Enda fördelen med kallagret”, fortsätter Lasse 

Holgersson, ”var att städningen inte behövde överdrivas.” 

24 

Foto: Bengt Norling 


ATT UNDERHÅLLA KANAL OCH SLUSSAR har inte alltid varit 

givet. Den 210 år gamla Strömholms kanal användes av yrkestrafik 

ett par år in på 1960-talet då den sista timmertransporten 

fördes till pappersbruket i Sörstafors. Under decenniet 

reparerades stora delar av kanalen, men det handlade mest om 

akuta reparationer med stor uppfinningsrikedom i valet av 

material. Mot mitten av 1980-talet avsade sig dåvarande ägarna 

ASEA och Johnsonkoncernen ansvaret för kanalen, vilket ledde 

till att kanalkommunerna Hallstahammar, Surahammar, 

Fagersta och Smedjebacken gemensamt bildade en stiftelse 

för att säkerställa fortsatt drift av farleden. I samarbete med 

Sjöfartsverket inventerade stiftelsen 1989 kanalens underhållsbehov 

– ett projekt som sedan låg till grund för planeringen 

av det fortsatta arbetet.

Foto: Bengt Norling Foto: Bengt Norling Foto: Bengt Norling 

UNDER BYGGNADSKRISÅREN mot mitten av 1990-talet fick 

kanalbolaget arbetsmarknadsmedel av Riksantikvarieämbetet 

för att genom renovering av slussportar skapa tillfällig sysselsättning 

åt arbetslösa byggnadsarbetare. Det blev startsignalen 

för det senaste upprustningsarbetet som kunde inledas med 

att plank byttes och portar tätades. Genom offentlig finansiering 

blev det från 1998 möjligt att anställa personal vilket 

medförde att underhållet kunde planeras på längre sikt. 

VARJE ÅR, I SLUTET AV SEPTEMBER, inleds underhållsarbetet 

med slussportarna. Kanalen har 46 portar med 92 portblad. 

Att renovera ett portblad tar cirka 22 arbetsdagar för tre man 

och under vinterhalvåret hinner man renovera fyra till sex 

portblad. Med ett underhållsintervall på mellan sju och åtta 

år per slussport kan man räkna ut att perspektivet måste 

vara långt. 

PORTBLADEN LYFTS UR SLUSSKAMMAREN med mobilkran 

och transporteras per lastbil till verkstaden. Verkstadsportarnas 

dimensioner innebär att lastbilen kan köras direkt in i 

hallen, där de respektive sju ton tunga portbladen lyfts med 

travers varefter de läggs på upplag. 

I TUR OCH ORDNING demonteras detaljer som gångbord, 

luckspel, luckor och annat löstagbart. Därefter rengörs själva 

porten och gammal plank rivs av. Sedan demonteras själva 

ramen, vilket tillgår så att ståndarna, det vill säga de stående 

rambjälkarna, pressas isär med hjälp av domkrafter. Bjälkar 

av dålig kvalitet kasseras och ersätts med nytillverkade varefter 

ramen pressas ihop. Ramen riktas efter inmätning med 

spel varefter den fästs med bult och järnförband samt stabiliseras 

med ny spikad plank. Härefter vänds portbladet och 

järnbeslagen beckas varpå bladet bestryks med tjära och 

DET FINNS MER 

SPEGELN 

vänds igen. Här vidtar bultdragning samt kapning av bultändar. 

Distanserna mellan planken drevas med lin varefter 

beck förs på och hela bladfronten tjäras. Innan arbetet är 

färdigt renoveras detaljerna som sedan sätts tillbaka på plats. 

UTGÅNGSPUNKTEN är de gamla konstruktionerna från vilka 

man gör nya mallar för att så långt som möjligt bibehålla 

ursprunget. Virkesdimensionerna skapar viss problematik, 

eftersom tillgången på övergrovt och tätvuxet virke är starkt 

begränsad samt att ytterst få sågverk klarar att hantera de 

kraftiga dimensionerna. Virkeshanteringen ligger i tid cirka 

ett år före användning. 

VERKSTADENS VERKSAMHET har tre huvudsyften, berättar 

Rolf Hansson, vd för Strömsholms Kanal AB. För det första, 

har den en stödjande funktion för den egna verksamheten. 

För det andra, fungerar den som studieverksamhet riktad 

huvudsakligen mot ortsbor för att skapa förståelse för verksamheten 

och för det tredje ska verkstaden utgöra en kvalificerad 

utbildningsstation för underhåll och reparation av alla 

möjliga typer av vattenvägar med hjälp av gamla metoder. 

VERKSTADEN OCH UNDERHÅLLET av kanalen har en tid varit 

betjänt av bidrag från EU. Sådant ekonomiskt stöd ges bara 

under en begränsad tid och Rolf Hansson ser i sin kristallkula 

att stramare tider stundar. ”Att driva kanalen med lönsamhet 

är en omöjlighet”, säger han. Men ett stenkast från kanalen 

ligger Skantzen, Strömsholm, Oljeön, Västanfors med flera 

sevärdheter, som genererar mer än 500 000 besökare per år. 

Genom dessa attraktioner löper Strömsholms kanal som 

en given kompletterande upplevelse och förenande pulsåder 

– kanalen som alltid tagits för given, men som saknar framtid 

om den inte underhålls. 

Årsbok 1995 från Västmanlands läns museum och Västmanlands Fornminnesförening handlar i sin helhet 

om Strömsholms kanal. Boken finns att köpa på Länsmuseet eller via Strömsholms Kanalaktiebolag. 

Hemsida för Strömsholms kanal: www.stromsholmskanal.se 

25

Foto: Tommy Boije 

SPEGELN 

Foto: Måns Almered (mans@common.se) 

26 

Foto: Ingrid Eriksson, VLM 

Mimerlaven är en annorlunda och tacksam scen för konst, musik och teater. 

Norbergsfestivalen, en elektronmusikfestival laddar för sin sjätte säsong 2006. 

Hittills har 100 artister från 15 länder spelat för tusentalet besökare per år. 

År 2004 framförde Noll Corpus från Riddarhyttan buthodans i Mimerlaven. 

Det brinnande tornet tillhörde scenografin, skapad av Lars Larsson. 

I ett samarbete mellan Västmanlandsmusiken och Västmanlands läns museum 

2003–04 framförde Torbjörn Grass, kompositör och musiker och Lena Larsson, 

museipedagog ett ljud- och musikäventyr ”Ljud i Mimerlaven” för grundskoleklasser. 

Foto: Ingrid Eriksson, VLM

Att bevara betong 

Mimerlaven 2002–2005 

Av Peter Ström 

ENTREPRENADEN GICK TILL Skånska Cementgjuteriet och 

redan i december samma år uppfördes den 64 m höga laven. 

Året därpå uppfördes krossverket som endast blev 33 m högt 

och året därefter anrikningsverket. Hela anläggningen togs 

i drift hösten 1960. 

REDAN FRÅN START hade AB Statsgruvor svårt att få ekonomi 

i den nya laven, som hade kostat 17 miljoner kronor och 1964 

arrenderades hela anläggningen ut till Surahammars bruks AB. 

År 1976 köpte Surahammars bruk anläggningen av Statsgruvor 

AB som trots det drev verksamheten fram till 1981 

då den lades ner. Därefter inhyste laven allehanda olika verksamheter 

som paraboltillverkning, foderlager samt teater. 

I SLUTET PÅ 1990 TALET var lavens framtid hotad. I samband 

med att kommunen övertog området där laven stod så ingicks 

en ansvarsförbindelse med Surahammars bruks AB om att de 

skulle riva laven inom en 15-års period. De femton åren hade 

gått och diskussioner om rivning alternativt att kommunen 

tog över ansvaret mot ersättning påbörjades. 

EFTER MÅNGA LÅNGA DISKUSSIONER insåg alla det historiska 

värdet i att Mimerlaven bevarades och kommunen tog över ansvaret 

och ägandet av en symbol med minst 900 år bakom sig. 

TEKNIK 

Laven är gjuten med en glidform för att eliminera fogskarvar. 

Det tog bara 16 dagar för att nå toppen på 64 meter. Taken 

på de tre byggnadskropparna gjordes platta med invändiga 

stuprör. Till ytskikt valdes papp. Även krossverket är gjutet 

med glidform trots att det bara är 33 meter högt. Anrikningsverket 

göts med traditionella gjutformar invändigt klädda 

SPEGELN 

År 1957 beslutade AB Statsgruvor att bygga en ny anläggning i Norberg 

för att möta den ökande efterfrågan på slig i stället för styckemalm. 

med betongskivor och träull. Tanken var att man skulle få 

en isolerande kärna. 

NÄR KOMMUNEN TOG ÖVER ANSVARET för Mimerlaven var 

den i ett mycket dåligt skick. Taken var dåliga och läckte, 

duvorna hade flyttat in och fönstren var trasiga. Men allvarligast 

var att de stora betongskivorna som satt på anrikningsverkets 

fasader var på väg att lossna. 

UNDER 2002 hade man äntligen lyckats få pengar till en delrenovering 

av laven, tack vare EU projektet Framtidshyttan. 

STEG 1 var att fästa fast betongplattorna på anrikningsverket. 

Plattorna satt på träullsskivor med väldigt klen armering in i 

den gjutna betongen. Armeringen hade på de flesta skivor mer 

eller mindre rostat av. För att göra så lite åverkan som möjligt 

på plattorna valdes att sätta på stora rektangulära brickor 

som bultades fast i skarvarna, varje bricka håller fyra hörn. 

Samtidigt byttes nästan alla betongglas i anrikningsverket 

och lokalen städades upp från allt skräp. 

STEG 2 var att renovera taken så att det inte regnade in. 

Taken var så dåliga att stora delar revs och återskapades 

för att få bärighet och önskad täthet. 

STEG 3 var att rensa området runtomkring från gammalt 

industriavfall. 

DET SOM FORTFARANDE ÄR KVAR ATT ÅTGÄRDA innan 

byggnaden är klar är att renovera av alla fönster i lave och 

krosshus samt att skrota av lavens betongfasad så att inga 

betongbitar ramlar ner. 

27

SPEGELN 

Industristadenshjärta 


Under sommaren har det pågått en utredning om det kulturhistoriska värdet hos fem 

kvarter mitt inne i Västerås. De fem kvarteren med nästan tjugo hus, har föreslagits 

att bli byggnadsminne, som är högsta graden av K-märkning. Men då måste husen 

vara synnerligen märkliga, så står det i lagtexten. 

DEN STÖRSTA DELEN utgörs av kvarteret MIMER, mellan 

Stora gatan och Södra Ringvägen. Här byggdes ASEA sina 

första verkstäder 1891, och sedan följde nästan hundra år 

av industriell expansion och förtätning. 

Näst störst är grannkvarteret OTTAR, som ligger mellan 

Mimer och Kopparbergsvägen. Där finns tre generationer 

av ASEAs kontorshus, vart och ett med sin egen stil. ”Farfar” 

är väl gamle Ottar från 1919, tegelborgen med det höga 

tornet. Sedan kommer Nore, en 40-talist som går i pension 

om ett par år. Och längst fram mot Stora gatan står lillpojken 

Melker, en Hötorgsskrapa som ligger ned, född 1959. 

DET TREDJE KVARTERET byggdes också av ASEA, men där 

finns varken verkstäder eller kontor. Det är bostadsgården 

KÅRE, mellan Timmermansgatan och Östermalmsgatan, 

ett stenkast från Mimerporten. När industrin växte som bäst 

på 1910-talet var det svårt att få tag på arbetare, och brist 

på bostäder i staden. Från 1913 till 1917 byggde företaget 

sammanlagt 337 lägenheter i tre kringbyggda kvarter längs 

Mimergatan: Josef, Ivar och Kåre. Nästan alla var på ett 

rum och kök. 

FJÄRDE KVARTERET är döpt till LOTHAR, och det har också 

med ASEA att göra. Framför allt gäller det Gamla Folkets hus, 

som arbetarrörelsen uppförde i hörnet Timmermansgatan 

– Mimergatan. Det var tänkt att bli en tre gånger så stor 

byggnad med entré från Stora gatan, men man nöjde sig med 

etapp ett som stod färdig 1919. 

I kvarterets motsatta hörn står Officershuset – som kanske 

inte verkar ha med ASEA att göra alls. Men under ett antal 

år på 1950–70-talen hyrde företaget kontorslokaler här. 

28 

DOLDISEN i den här kvintetten är kvarteret LUDVIG, längs 

Stora gatan, mitt emot Mimer. De tre äldsta husen är intressanta, 

dels de två närmast Kåre, som i början av 1900-talet var en 

snickerifabrik, dels den lilla lådan ner mot Mimerporten, 

med en fin frisersalong från 1939. 

ETT BRA BYGGNADSMINNE hjälper människorna att minnas. 

Och staden Västerås behöver minnas att den hela förra 

århundradet var en industristad, där ASEA kanske kan kallas 

stadens hjärta. Där arbetarna och tjänstemännen var själva 

blodkropparna, som regelbundet strömmade in i och ut ur 

Mimer, Ottar, Nore och Melker. Några strömmade till sin 

bostad i Kåre, andra tog vägen om Folkets hus – och en del 

tog vägen förbi frisören, precis utanför Mimerporten. 

Men ASEA var inte alldeles ensamma om att styra och 

ställa i den här änden av staden. I grannkvarteren låg under 

många år en rad mindre industrier, där en del inte alls hade 

särskilt mycket med ASEA att göra. En sådan var Västerås 

Träförädlings AB i kvarteret Ludvig. Deras största produkt 

var länge leksaker! 

En annan del av stadens 1900-talsliv var militären, 

som kom hit 1906. I det sammanhanget byggdes Officershuset 

1905, med stora hyreslägenheter samt affärs- och 

restauranglokaler. 

NÄSTAN ALLA DE HÄR HUSEN har i dag andra användningar 

än de byggdes för, och de ursprungliga företagen har ombildats 

eller flyttat ut. Men för de äldre västeråsarna så har de ett 

stort symbolvärde. Husen representerar ASEAs storhetstid, 

då företaget expanderade och staden växte så det knakade. 

Många är de gamla aseater som har egna minnen från 

Mimer och Ottar, och som kanske själva har cyklat i ASEAströmmen 

morgon och kväll.

MIMER 

OTTAR 

KÅRE LOTHAR 

LUDVIG 

SPEGELN 

Foto: Marie Melin (Ottar, Kåre, Lothar). Anders Franzén (Ludvig) och (Kåre) portbild och trottoarbild. Bilden (Mimer) kommer ur boken ”I våra kvarter” av Ivar Wallensteen. 

29

Foto: Nikolas Alserdal 

SPEGELN 

Boskapens skafferier 

30

SPEGELN 

”I dessa lador inbärgas höet 

från ängen och hemföres 

sedan om vintern efter behof 

till hemmanen.” 

Av Krister Ström 

KULTURLANDSKAPET GENOMGÅR STÄNDIGT FÖRÄNDRINGAR. 

Utveckling eller avveckling, nedläggning eller exploatering, 

klimatförändring i mikro- eller makroformat. Förändringarnas 

orsaker är många. Ibland innebär det för kulturlandskapet att 

byggnader som ger det en speciell karaktär blir överflödiga 

och försvinner. Ett exempel på det är ängsladorna som på 

sina håll i vårt land, inte minst i Norrland, vittnar om en 

gången tids slåtterbruk och våtmarkernas betydelse för 

försörjningen och foder till djuren. Det gäller fortfarande 

ängsladorna kring Svartåns lopp genom Västerfärnebo 

socken framför allt vid byarna Islingby, Ösby och Hedbo. 

Det speciella våtmarksområdet som byarna innesluter är 

känt som Nötmyran. Trots att ladorna där mist sin funktion 

som lagerplats för hö är det angeläget att underhålla dem 

och bevara dem för framtiden. Man kan säga att de genom 

sin existens berättar om någonting som var viktigt för 

Färnebo. De är talande pusselbitar till historieskrivningen 

om denna jordbruksbygd. Såväl många av ladornas ägare 

som staten, genom länsstyrelsen, är medvetna om detta 

och lägger därför ner arbete och pengar på underhåll av 

ängsladorna i Nötmyran. 

DET FINNS FLERA ÄLDRE UPPGIFTER om förekomsten av 

ängslador i vårt län. ”Ängslador eller hölador omnämnas 

vid herr- och bondgårdar i Skultuna redan vid 1600-talets 

mitt, t.ex. vid prästgården 1651. Dessa voro vanligen uppförda 

vid mossar och slåtterängar på utmarken. Högsta 

antalet för en bondgård var 3 men för herrgårdarna flera. 

Ibland var det två delägare i en dylik lada. Numera är de 

så gott som försvunna. De torde i allmänhet ha motsvarat 

grundtypen i formen och sålunda haft ingång på gaveln. 

Även bland höladorna har sammanparning tillämpats 

(t.ex. svinhus och lada). Den återfinns i Norrland, särskilt 

i Hälsingland, och illustrerar på ett slående sätt hur parningsmetoden 

varit. …det är något av det nordsvenska kulturområdets 

särdrag, som kunnat påvisas norr om Skultuna.” 

Så skriver Sigurd Erixson i ”Skultuna bruks historia”, som 

för övrigt är den bästa källan i flera avseenden att ösa ur 

för den som söker kunskap om Västmanlands läns historia. 

En annan och äldre källa är Olof Grau. 

”BÄSTA SÄDESJORDEN finnes omkring kyrkan och består av god 

lera. Där ligger ock på båda sidor om Wangsån präktiga ängar, 

hvilka icke blott är mycket vidsträckta utan äfven mycket 

bördiga, att döma efter den massa lador som står nära hvarandra 

öfver hela vida fältet. I dessa lador inbärgas höet från ängen 

och hemföres sedan om vintern efter behof till hemmanen.” 

Uppgiften om ängslador i Västerfärnebo meddelar oss Olof 

Grau i sin beskrivning av Västmanland, vilken utgavs 1754. 

I SAMBAND MED VÅRFLODEN svämmar Svartån över och 

stora arealer ställs under vatten vilket innebär god gödning 

av ängsmarkerna. År 1918 planlades en reglering av vattnet 

i Svartån. Flertalet jordbrukare var dock emot regleringsföretaget 

med hänsyn till minskad gödning. Senare regleringstankar 

har mött motstånd även bland naturvårdare inte 

minst fågelintresserade. 

FRAM TILL BÖRJAN AV 1900-TALET slog man höet för hand. 

Man använde en särskild slåtterlie och höet samlades i 

strängar efter den som slog. Sedan gick kvinnorna och räfsade 

ut höet för att det skulle torka fortare. Det räckte oftast 

med att höet fick torka under en dag varpå det kunde 

krattas ihop och bäras in i ladan eller köras hem till gården. 

MERPARTEN BLEV KVAR I LADAN och kördes senare hem 

under vintern då vägarna bar. De timrade ladorna fylldes 

med hö ända upp till taknocken. Efterhand som ladan fylldes 

sattes gavelöppningen igen med timmer som fälldes in i den 

befintliga väggen. 

DE LADOR SOM FINNS KVAR IDAG är i regel uppförda efter 

sekelskiftet 1900. Man har övergått från timmerkonstruktioner 

till att bygga i resvirke med brädväggar och tegeltak vilka 

på sina håll täcker ett äldre spåntak. Man byggde dem på 

bärande stenar med ett golv bestående av lagda käppar för 

att optimera ventilationen. 

ETT DRYGT 50-TAL ÄNGSLADOR finns kvar på Nötmyran varav 

ett tjugotal restaurerats med hjälp av medel från Riksantikvarieämbetet. 

31

TIPSET 

Foto: Rolf Hammarskiöld 


Tio bud för god byggnadsvård 


Restaureringens grundregler kan få formen av trossatser, på gott och ont. De är inga oemotsägliga 

bud som man bör slå i huvudet på folk, men de kan vara till god hjälp för den som vårdar hus eller 

söker en framkomlig väg i en problematisk om- eller tillbyggnad. Den som formulerat sig här är 

Anders Franzén, men det bör påpekas att kring dessa regler finns sedan länge i vårt land en allmän 

uppslutning, de är så att säga etablerade sanningar. 

32 

Bevara, återanvänd, spara 

Undersök hur huset såg ut från början 

Låt inte huset förfalla 

Låt huset vara med och bestämma 

Foto: Anders Eriksson Foto: Helén Sjökvist

1 5 8 

Låt inte huset förfalla 

Se regelbundet över tak och takavvattning. 

Rätta till takpannor som kommit på sned. 

Håll rent i hängrännor, stuprör och lövfällor. 

Håll ett öga på fönster och dörrar: de ska gå 

fritt i karmen, lås och haspar får inte kärva. 

Smörj gångjärnen! Ta fram hyveln om det 

behövs – det arbete du lägger ned på 

fönstret i dag har du igen flera gånger om 

i morgon. Se till målningen på fasad, fönster 

med mera. Solen tar hårdast på sydsidan, 

och där kan du behöva underhålla med 

tätare intervall. Titta till grunden: att ventilerna 

fungerar, att marknivån inte är för hög. 

Låt inte buskar och träd komma för nära! 

2 

Använd traditionella 

material och metoder 

De traditionella materialen är billiga 

– framför allt om man räknar med livslängden 

– och lätta att begripa sig på. Lita på att 

det som faktiskt fungerat i hundratals år är 

bra för ditt gamla hus: tegelpannor, rödfärg, 

kalkbruk, linoljefärg med mera. Nya 

material är kanske bra för nya hus... 

3 

Låt huset vara med 

och bestämma 

Det gäller först och främst de stora dragen. 

Du som just köpt ett äldre hus – nollställ 

dig, pröva husets egen planlösning innan 

du tvingar på det en modern vision. Förutom 

badrummet brukar de flesta funktioner 

kunna inrymmas utan alltför stora ingrepp. 

En förståndigt gjord tillbyggnad kan vara 

ett bra alternativ. Budet gäller även i smått. 

Var de gamla, skadade fodren eller knutbräderna 

av hyvlat virke så ska du använda 

hyvlat också till de nya. Var de sammansatta 

på ett tidstypiskt sätt, så gör de nya likadant ! 

4 

Tänk efter, 

ta dig tid 

Om du just köpt huset: bo i det en tid 

innan du gör om allt. Kan du rusta ett rum 

i taget – gör det. Du lär dig efter hand vad 

du och huset klarar av. Förhasta dig inte, 

eftersom vissa misstag inte kan repareras. 

Du som haft huset länge: ta reda på vad 

som är den rätta metoden för vad som 

behöver göras. Det gamla huset tål oftast 

att vänta ett halvår, tills du vet säkert hur 

du ska gå fram. 

TIPSET 

Fråga om råd – på flera ställen 

Kräv inte nyskick 

Tro inte att du ensam kan allt! Tro inte att Vänta dig inte att ett hundraårigt hus ska 

den byggmästare du frågar först kan allt! Ta se perfekt ut. Acceptera att det åldrats och 

in priser från flera, be om referenser och ta fått sina rynkor och gråa hår. Ett nött hand- 

en noggrann titt på dem. Fråga deras tiditag eller en sliten tröskel kan fungera 

gare kunder. Den hantverkare som säger i många år än, och ser faktiskt helt naturliga 

”det går inte” menar ofta ”jag kan inte” eller ut i ett gammalt hus. Gör inte några konst- 

”jag vill inte”… Den som däremot säger ”vi lade ansiktslyftningar. De traditionella fär- 

försöker, jag vill lära mig”är av det rätta virket. gerna, som rödfärg, linoljefärg och kalkfärg, 

I nybyggnadssektorn har alla tvärsäkra svar är så kallade offerskikt. De bryts ned och 

på varje fråga, och det finns alltid en stan- mattas med tiden, utan att ställa till skada 

dardlösning. Inom byggnadsvården finns på sitt underlag. De har bland annat därför 

det i stället ofta flera vägar att gå, och sam- större variation i kulör och glans än de 

ma fråga till två personer ger kanske olika moderna färgtyperna. Men det är ett extra 

svar. Därför måste du skaffa dig mera kun- plus för den sinnlige husnjutaren. 

skap, så att du kan ställa rätt fråga. Läs alla 

handböcker du kan komma över, och utnyttja 

gratis rådgivning hos länsmuseum 

och stadsarkitekt. 9 Undersök hur huset 

såg ut från början 

Leta rätt på foton av hur det såg ut förr 

6 Planera 

i tiden. Ta framför allt vara på huset i sig, 

som källa till kunskap. Skrapa eller slipa dig 

ned genom färglagren, och undersök hur 

Både små och stora byggen sparar pengar man målade förr. Till exempel kan gamla 

på planering. I ett gammalt hus kan man färgsättningar vara mycket njutbara än i dag. 

kanske bevara originaldelar av hög kvalitet, Har huset byggts om? Då kan du med 

eller åtminstone det gamla utseendet, om hjälp av gamla foton eller ritningar lista ut 

man planerar förståndigt. Ett måttbeställt var dörrar och fönster ursprungligen satt, 

fönster kostar ju sällan mera än masspro- och kanske ta upp dem igen. 

duktionen, men får högre kvalitet och kan 

10 

monteras med mindre kringarbete – men 

Dokumentera 

har längre leveranstid. Men vad betyder ett 

vad du gör 

par månader extra, för en detalj som du Fotografera, rita av eller mät upp före och 

skall se och använda i många år? Ta in offerter, efter en ombyggnad. Det kan vara till både 

be om referenser, och beställ i god tid! nytta och nöje i framtiden! Du kan stolt 

7 Bevara, återanvänd, 

spara 

redovisa din insats, men när du säljer huset 

kan också nästa ägare få en vink om hur 

det såg ut förut. Han vill kanske ha en dörr 

Spara allt som inte hindrar eller gör skada. 

Kasserar du originaldelar kan det bli mycket 

dyrt att nyanskaffa, när du ångrar dig en 

vacker dag. Dörrar, beslag, lister med mera 

kan återanvändas på andra ställen i huset. 

Ta därför loss dem försiktigt! Och är det 

något som du inte kan ha kvar i funktion 

kan du i alla fall spara det i något lämpligt 

förråd – kanske ändrar du dig, kanske är 

nästa ägare mera intresserad. Om du trots 

allt inte vill behålla de gamla fönsterbågarna 

med blåst glas, eller en gammal dörr – sätt 

in en annons och skänk bort dem! Det 

finns oftast någon annan som behöver det 

du har för mycket av. 

där du spikade för... 

33

Foto: Per Granlund 

Foto: Heidi Jaakola 

NÄR PER GRANLUND kom till Arboga 

blev han fascinerad av stadskärnan 

med de vackra trähusen, de stensatta 

gatorna och miljön längs Arbogaån. 

Efter 14 år som stadsarkitekt är han 

fortfarande glad över att jobba just här. 

Vi träffas på hans kontor i kommunhuset 

mellan Stora torget och 

Järntorget. Per Granlund berättar om 

arbetet med att bevara och utveckla 

den kulturhistoriska miljön. Han 

gestikulerar ivrigt, reser sig upp för 

att hämta böcker och broschyrer, pekar på fotografier och 

ritningar. Entusiasmen sprudlar och det är omöjligt att inte 

ryckas med och imponeras av det medvetna och långsiktiga 

arbetet. 

– Jag visste att Arboga hade gott rykte och det stämde. 

Arboga är något speciellt, en greppbar stad med en levande själ. 

34 

EXPERTEN 

Pelle återerövraren 

Av Marita Gustafsson 

När du vandrar omkring i Arboga trampar du på samma gator som munkar, tiggare, 

hantverkare, adelsmän och pigor gjorde under medeltiden. Den välbevarade trähusbebyggelsen, 

kullerstenstorgen och ågårdarna är levande historia och av riksintresse. 

Men hur är det att leva och arbeta mitt i idyllen? 

Han gillar att både stadsplanering och bygglov ingår i arbetsuppgifterna. 

Det har stor betydelse för det helhetstänkande 

som han ständigt kommer tillbaka till. 

– Jag är faktiskt med från ax till limpa, säger han. 

MEN DET ÄR INTE ALLTID SÅ ENKELT att vara stadsarkitekt 

i en stad som är full av fornlämningar och där stadsplanen 

ritades på medeltiden. Ibland tycker Per Granlund att de 

arkeologiska kraven är orimliga. Och det finns många viljor 

bland handlare, näringsidkare och boende som måste jämkas 

samman. 

Själv ser han sig gärna som folkbildare och inspiratör. 

Han är ofta med på möten i olika sammanhang och träffar 

såväl politiker som allmänheten. 

– Det gäller att ha beslutsfattarna med sig, betonar han. 

Jag har ett oerhört bra stöd från politikerna i kommunen 

och ett klart och tydligt uppdrag. Men jag är långt ifrån 

ensam, det här är verkligen ett lagarbete. >>>

EXPERTEN 

35 

Foto: Kjell-Åke Jansson

Foto hela uppslaget: Per Granlund 

PER GRANLUND HAR OFTA KAMERAN med sig när han är ute. 

Han fotograferar flitigt i stadsmiljön och visar bilder på hus 

och miljöer, liksom fönster, dörrar, skorstenar och staket. 

Med bilder blir allt mycket tydligare, framhåller han 

och visar några fotografier på dörrar och portar. De ingår i 

bildserien ”Det blev som det blev”. Där finns vackra dörrar 

som smälter väl in i den historiska miljön. Och så dörrar 

som rentav är fula, där varken formen, materialet eller 

tidsperioden stämmer. 

– Man kommer mycket längre med att informera och 

resonera än med lagar och förordningar. Människorna är 

bra här i Arboga, de förstår och är måna om miljön. 

NÅGOT AV DET ROLIGASTE han gjort i jobbet är en bok som 

trycktes i 4000 exemplar och blev en riktig bestseller. Titeln 

Arboga Stadskärna, bebyggelsehistoria och byggnadsordning 

låter kanske torr och tråkig, men boken har haft en rykande 

åtgång och är slutsåld. Den skrevs i samarbete med byggnadsantikvarie 

Göran Oldén. 

– Staden måste utvecklas och samtidigt är det viktigt 

att vi tar vara på den gamla, vackra miljön. Med byggnadsordningen 

ville vi bana väg för en långsiktig strategi, samtidigt 

som vi tog fram praktiska råd och anvisningar. 

Boken beskriver Arbogas historia med gator och bebyggelse 

under olika tidsepoker. Den berättar om den historiska 

miljön och ger riktlinjer för hur miljön ska bevaras och 

utvecklas. 

– Det är en bra plattform och har gett många ringar på 

vattnet. 

Egentligen växte boken fram ur en kris. När Volvo lade 

ner tillverkningen av flygplansmotorer i Arboga blev närmare 

tusen personer arbetslösa. Det var ett hårt slag för kommunen 

när så många arbetstillfällen försvann. 

36 

– Trots det svåra läget insåg vi att kulturmiljön var något 

positivt som i varje fall finns kvar, säger Per Granlund. Mitt 

i allt elände satsade kommunen på infrastruktur och kulturmiljön. 

Och ett kreativt tänkande satte igång. Stämningen 

har verkligen vänt sedan dess. Nu har vi ett otroligt bra läge 

i Mälardalsregionen. 

DEN GAMLA MILJÖN ÄR KÄNSLIG och det är inte alltid fastighetsägare 

och näringsidkare har förståelse för kraven i kommunens 

byggnadsordning. Går det för sig att ställa ut plastmöbler 

vid uteserveringen på Stora torget? Eller att sätta 

upp skyltar och flaggor hur som helst utanför affärerna? 

– Nej, säger han bestämt och skakar på huvudet. Vi 

vill att traditionella material används. 

Klassisk stil i Arboga innerstad heter ett program som 

kommunen följer sedan några år. Det tar upp allt från husfasader, 

tak, dörrar och fönster till gatuskyltar och många 

andra detaljer i stadsmiljön. Texterna och ritningarna är 

informativa och tydliga. 

I programmet ställs exempelvis krav på hur uteserveringarna 

ska hägnas in. Inga vita plastmöbler eller stora 

reklamparasoller får förekomma. Men Per Granlund ser det 

inte som något stort problem idag. Han känner att det finns 

en förståelse och ett intresse hos invånarna för en enhetlig 

stil. Många ringer och frågar efter idéer. 

För att få en vacker helhet läggs mycket arbete ner på 

detaljer i stadsmiljön. Allteftersom ekonomin tillåter byts 

belysning, gatuskyltar, cykelställ, papperskorgar, bänkar, blomlådor, 

plank, räcken och ledstänger ut för att få en sammanhållen 

stil. Plast, aluminium och galvaniserade ytor betraktas 

som olämpliga. Gjutjärn, smide och trä passar bättre. 

Tidigare fanns ett tjugotal olika modeller av lampor. Nu 

ska gatubelysningen bestå av en äldre lyktmodell som passar 

i stadskärnan.

– Vi tar en gata i taget, det gäller att vara uthållig. I det 

här sammanhanget är det viktigt att tänka på att staden ska 

vara tillgänglig för alla, även synskadade och rullstolsbundna. 

Samtidigt som Per Granlund slår vakt om den gamla 

miljön räds han inte det nya och moderna. 

– Staden får inte bli ett museum, säger han. 

Kommunen planerar att bygga nya bostäder i stadskärnan. 

Men det är viktigt att de passar in den speciella stadsmiljön. 

– Vi är bara en del i en kedja. Det ska vara möjligt även 

för kommande generationer att utveckla och förändra staden. 

HUR PRIORITERAR EN LITEN KOMMUN när pengarna tryter 

och kulturmiljövården konkurrerar med vård, omsorg och 

skola? Per Granlund har sett personalstyrkan på kontoret 

krympa genom åren. 

För små kommuner som Arboga är det svårt att hålla 

sig med specialkompetens. Själv saknar han en byggnadsvårdare 

att bolla med. Lösningen ligger kanske i att flera 

kommuner samarbetar och delar på vissa kompetenser. 

– Det finns också ett stort nätverk med Riksantikvarieämbetet, 

Boverket, Kulturdepartementet och Länsstyrelserna 

i Västmanlands och Örebro län som vi känner stöd från. 

ARBOGAS PLANMÄSSIGA ARBETE med kulturmiljön har 

inspirerat och väckt uppmärksamhet i övriga Sverige och 

även utomlands. Per Granlund får ofta samtal, tar emot 

studiebesök och bjuds in till andra platser för att berätta om 

arbetet i Arboga. Erfarenheterna som han förmedlar till andra 

handlar i mångt och mycket om att bestämma sig för en 

strategi och hålla fast vid den under lång tid. 

– Det gäller att vara envis och uthållig. Och så måste man 

få med sig både politiker och allmänheten. 

INFORMATION, RÅD OCH ANVISNINGAR 

Kommunen har satsat mycket på information på hemsidan 

och i broschyrer. Bland annat finns en bebyggelseinventering 

publicerad. Informationen i registret kan användas i fysisk 

planering, bygglovhantering och av allmänheten. Det innehåller 

både text och bildmaterial. 

ÖVERSVÄMNINGAR, SKRED OCH BRAND 

Att Arboga har en så välbevarad bebyggelse från olika 

tidsepoker beror till stor del på att staden klarat sig från 

stora stadsbränder. Den centrala norra stadskärnan har 

inte brunnit sedan 1513. Idag är de största hoten mot 

den gamla kulturmiljön i stadskärnan översvämning, skred 

och brand. De stensatta stränderna längs Arbogaån är på 

många ställen nära att kollapsa. På 1970-talet upplevde 

Arbogaborna hur ån svämmade över och miljön runt ån 

med många historiska byggnader skadades. 

I september 2004 stod Arboga som värd för ett stort internationellt 

möte om översvämningar som hot mot gamla 

kulturmiljöer. Deltagarna vid konferensen arbetar inom 

områden som samhällsplanering, räddningstjänst, tekniska 

förvaltningar och länsantikvarier. 

DET FINNS MER 

www.arboga.se Hemsida för Arboga 

www.boverket.se Boverket 

www.kultur.nu Kulturnät Sverige 

www.u.lst.se Länsstyrelsen i Västmanlands län 

www.byggnadsvard.se Svenska Byggnadsvårdsföreningen 

www.trainformation.se Skogsindustriernas webbplats för 

trä och byggande 

37

UTFLYKTEN 

38 

> 

Bråfors Bergsmansby 1872. Till vänster kolhus, i bildens centrum syns rostugn och masugn 

med tillhörande malm och kolbodar. I förgrunden till höger bergsmännens tackjärnsbodar. 

Bråfors Hytta på 1880-talet. Stämpeln i bild är Järnstämpeln från Bråfors hytta. 

> 

”Ett monument över våra fäders arbete och möda”. Under 1930-talets första år skriver Paul Brate (född 

1863) om händelser och miljöer han upplevt. Om den gamla hyttan i Bråfors skriver han: De gamla 

murarna skulle nog ha stått ännu i många år, om de bara fått vara i fred, och stått som ett monument 

över våra fäders arbete och möda. Paul Brates anteckningar om Bråfors i Norbergs kommun är en av 

många berättelser om Bergslagens historia.

Bergsmännens Bråfors 

Länets första kulturreservat? 

Av Magnus Elfwendahl 

AV HYTTAN I BRÅFORS FINNS BARA RESTER där den sista hyttan 

tidigare reste sig, men spåren i landskapet berättar ännu en 

historia om bergsmännen som sysslade med jordbruk och 

boskapsskötsel, men också gruvbrytning och järntillverkning. 

Byn är numera en tyst, vacker och rofylld miljö som föreslagits 

bli Västmanlands läns första kulturreservat. 

JÄRNHANTERING I 600 ÅR 

Att Bråfors är en gammal by vet vi. Redan år 1354 uppträder 

ortsnamnet Brateforse i en skriftlig källa, men arkeologerna 

har påträffat ännu äldre spår. Arkeologiska lämningar i byn 

har C-14 daterats till 1200-talets senare hälft och Bråfors kan 

därmed höra till järntillverkningens äldre fas i Bergslagen. 

Även om tydliga anläggningsspår saknas utpekas det tidigare 

hyttområdets sydöstra del som det troligaste läget för äldre 

hyttor. Om den medeltida byn Bråfors vet vi fortfarande 

väldigt lite. Under 1500-talet blir de skriftliga källorna fler. 

Fram träder en hytta och två gårdar, Stora och Lilla Bråfors. 

I stormaktstidens Sverige var järnet en exportvara av stor 

betydelse. Järnhanteringen utvecklas och Bergslagen går mot 

en industrialisering. Bergmalm blev till tackjärn i Bråfors och 

råvaran kom från närliggande gruvor. Arbetet vid hyttan 

sysselsatte bergsmännen i Bråfors fram till sommaren. På 

vintervägar fördes malmen till hyttan. Under 1600- och 1700talen 

förefaller hyttans betydelse öka och bergsmän från 

närbelägna bruk söker sig dit. Produktionen höjs ytterligare 

under 1800-talet och på 1870-talet har verksamheten närmast 

industriell karaktär. 

År 1895 behöver Fagersta bruks AB möta en ökad 

efterfrågan på tackjärn till företagets anläggning i Fagersta 

och hyttlaget arrenderar ut Bråfors. Redan 1897 börjar 

Fagersta låta produktionen i Bråfors ersättas av tackjärn 

från det närliggande Västanfors. År 1899 upphör Fagersta 

bruks AB att arrendera hyttan i Bråfors. Strax därefter börjar 

hyttlaget riva hyttan i Bråfors. Arbetet slutförs senare av en 

skrothandlare från Sala som bryter ner och tillvaratar det 

som fanns kvar av hyttan. 

I BRÅFORS MÖTER BESÖKAREN ett kuperat och öppet jordbrukslandskap. 

Byn, liksom många synliga spår efter tidigare 

bebyggelse, ligger samlad kring Gatjärnsbäcken som slingrar 

sig vidare ner mot sjön Barken. Småflikig åkermark, odlings- 

DET FINNS MER 

UTFLYKTEN 

rösen och betesmark vittnar om att markerna förr tagits 

i anspråk för byns behov. I betesmarkerna finns fortfarande 

en vegetation och växtarter som visar på en lång betestradition. 

Stora skogsarealer avgränsar även idag byn. 

Stora Bråfors, också kallad Brategården, är en välbevarad 

bergsmansgård. Mangårdsbyggnad och flyglar grupperar sig 

kring en gårdsplan. I mangårdsbyggnaden uppförd 1787–90 

finns en festsal med bibliska motiv målade på tak och väggar. 

Gårdens många ekonomibyggnader bildar årsringar i gårdens 

historia. De nuvarande ägarna Erik och Margareta Brate visar 

gärna upp sin bergsmansgård för förhandsbokade grupper om 

minst 10 personer. Stora Bråfors har varit i släkten Brates ägo 

sedan 1828 då Eriks farfars farfar, Erik Andersson, gifte in sig 

i gården. 

EN INTRESSANT, BEVARAD HELHET MED PEDAGOGISKT VÄRDE 

Kulturmiljöer som vi bevarar är inte oberoende av samhällets 

uppfattning av vad som kännetecknar en betydelsefull kulturmiljö. 

Som riksintresse utpekas byn som ”en bymiljö med 

ålderdomligt byggnadsbestånd och ursprung i medeltidens 

järnhantering”. En viktig utgångspunkt när Länsstyrelsen 

initierar kulturreservatsbildning är att området representerar 

en intressant, bevarad helhetsmiljö med stort pedagogiskt 

värde. Miljön i området har även stora rekreationsvärden. 

Området är en attraktion som erbjuder natur, kultur, 

lugn och ro i en inramning som utgör en del av Bergslagens 

historia. Bråfors uppvisar fortfarande de karakteristiska 

självförsörjningsdragen för bergsmansgårdarna och vittnar 

om den tidiga industrialiseringen i Bergslagen. 

Bråfors bergsmansby 

Årsskrift nr 75 år 1998 Västmanlands Fornminnesförening 

och Västmanlands läns museum. 

Brategården visas för förbokade grupper. En visning 

tar cirka 3 timmar. Då ingår en guidad tur utomhus, 

en visning inomhus samt kaffepaus med hembakat bröd. 

Information på www.brategarden.se 

39

SPANAREN 

Vem pratar med 

eldsjälarna nuförtiden? 

Jan Rydh, f.d. landshövding 

ATT VÅRDA OCH BEVARA ställs inte sällan i motsats till 

utveckling och expansion. Att något är ”musealt” är inte 

ett positivt omdöme. Det är närmast besläktat med mossigt, 

gammalt och onödigt. Också kultur delas ibland in i nyskapande 

och gammalt och i bakhuvudet klingar en värdering 

– nyskapande är mer värdefullt än upprepning av ”gammalt”. 

En av de många förmåner jag hade under mina år i Västmanland 

var att jag genom kunniga medarbetare och i möten 

med engagerade människor i länet fick lära mig att se på ett 

annat sätt. Överallt finns det spår, i landskapet, i byggnader 

och i människors ansikten och röster, spår av något som 

visserligen passerat men som ännu lever. Och hur mycket jag 

än uppskattar den nya motorsågen ger mig ännu min pappas 

gamla handsåg en annan och djupare glädje. Eller den slitna 

ledstången i ett gammalt hus, som känns len som en smekning 

i handen. Att flytta in i ett nytt hus är fint, men känslan i det 

mer än 150 år gamla fritidshuset i Roslagen har ett värde som 

är ett annat. Jag ser och känner och tycker mig nästan kunna 

tala med skeppare Westerlund som byggde huset eller med 

familjen Engström som sedan bodde där i två generationer. 

VÅRDA GÖR VI FÖRHOPPNINGSVIS LITE TILL MANS. Vi sköter 

om och reparerar och ibland slänger vi – tycker inte det 

lönar sig och köper i stället något nytt. Den professionella 

byggnadsvården, kulturmiljövården står inför andra problem. 

Här är det ständigt fråga om ett urval, i bästa fall ett medvetet 

urval. Vad är representativt för sin tid – vad skall efterkommande 

få veta om det som var? Och när man bestämt vad 

som är bevarandevärt kommer frågorna på nytt. Hur skall 

det bevaras, av vem, på vilket sätt? 

I MÅNGAS FÖRESTÄLLNING ligger också att det är det ”vackra” 

som, till skillnad från det ”fula” är bevarandevärt. I realiteten 

har det också varit så – vi har runt om i landet väldigt många 

bevarandeförklarade, vackra hus och miljöer. Oftast rör det 

sig om de ståtliga slotten och herrgårdarna. Men kulturvård 

handlar om något annat – det handlar ytterst om vad vi vill ge 

40 

åt en eftervärld. Vilka minnen, föreställningar, beskrivningar 

av vår tillvaro är egentligen värda att glömmas? Vad är det 

som vår eftervärld inte har rätt att förstå eller att veta? Ställer 

man frågan så inser man att också det fula, det onda, det 

vardagliga har ett värde, ett bevarandevärde i sig? Nu kan 

inte allt bevaras, men dagens teknik gör det möjligt att bevara 

mer än någonsin förr– foton, bild och ljud kan dokumentera 

det som var. Paradoxalt nog kräver denna nya teknik mycket 

mer av eftertanke – hur skall man i detta myller av möjligheter 

kunna ge en samlad och överblickbar bild av det som var. 

DEN GAMLA SMEDJAN I KARMANSBO är ett fantastiskt byggnadsminne 

men också bara ett yttre skal av det som var. 

Stilla och tomt – Hur återskapar vi doften, bullret och själva 

livet som levdes? Hur skall barn och barnbarn förstå och 

känna hettan, slitet, de omänskligt långa arbetsdagarna. 

Den nya tekniken kunde säkert ge mer – varför inte installera 

ljud och hetta – besöken inne i smedjan skulle visserligen bli 

kortare men ge en mer realistisk bild av hur det var. 

NÄR JAG UNDER NÅGRA ÅR ARBETADE som ordförande i 

”Delegationen för industrisamhällets kulturarv” fick jag 

anledning att fundera över bevarandefrågor i ett nytt tidsperspektiv. 

Hittills har vi vant oss att se bevarande i ett långt 

perspektiv. Efter 100 år blir något ”antikt” Först efter 100 år 

kan vi se vad som håller i längden. Men nu går allt så fort 

– julens nya dator är ”omodern” redan när den säljs i butiken. 

Vem hinner då med att bedöma vad som är bevarandevärt. 

Hur såg 60-talets kontorsmiljö egentligen ut? Inredningar är 

i dag en förbrukningsvara med mycket kort omloppstid. De 

första hemsidorna är redan borta, brev skrivs alltmer sällan. 

Vem sparar på och dokumenterar e-post och telefonsamtal. 

Märkligt nog kommer dagens informationssamhälle att lämna 

färre exempel på människors kommunikation än tidigare. 

Hur skall man då om 200 år få veta vad som sades och 

tänktes, när det inte längre finns några brev?

”I min hemort Kolsva hade Herrgården försvunnit och i Köping hade Nyströms snickeri varit borta.” 

OCH SÅ KOMMER VI ÅTER TILL DET ”FULA”. När industrisamhället 

bröt igenom och expansionen var som kraftigast 

revs våra städer. Domusvaruhus, bankhus, parkeringshus 

och trafikleder ersatte den gamla ”vackra” staden. Vi kan 

tycka mycket om den förfulning som skedde, men också 

den är ett avtryck av sin tid. Vilka stadskärnor och miljonprogramområden 

skall bevaras som exempel på hur ”fult” 

det kunde bli? 

I DE ALLRA FLESTA FALL HAR VÅRDEN AV VÅRT KULTURARV 

burits upp av eldsjälar som har slagits för sin idé, som 

uppvaktat och demonstrerat och förhindrat byråkraternas 

rivningslusta. Utan dessa ”bråkstakar” hade almarna i 

Kungsträdgården sågats ner och Gamla stan i Stockholm 

rivits. Och i min hemort Kolsva hade Herrgården försvunnit 

och i Köping hade Nyströms snickeri varit borta. I varenda 

kommun i Västmanland finns sådana exempel och nästan 

överallt har de kommunala politikerna med få undantag 

stått på rivarnas sida. Jag har funderat mycket över varför 

det blev och tyvärr kanske fortfarande är så? 


Foto: Hans Alenius 

SPANAREN 

OCH I VÄSTMANLAND HAR LANDSTINGET BESLUTAT 

att lägga länsmuseets utställningsverksamhet i malpåse 

– det museum som kunde ha blivit en förebild för 

nyskapande och bevarande. Här kunde det ha funnits ett 

museum som specialiserat sig på samverkan med eldsjälar 

och med koncentration på just industrisamhället. I stället 

vill politikerna bryta banden med Fornminnesförening och 

hembygdsrörelse och sköta eller missköta museet själva. 

Den förnämliga arkeologiska verksamheten läggs också 

den ner. Vad blir nu kvar? När jag tänker på detta längtar 

jag tillbaka till mitt hemlän – ett riktigt länsmuseum kunde 

vara värt en strid. 

"ETT RIKTIGT LÄNSMUSEUM KUNDE VARA VÄRT EN STRID." 

Jan Rydh, f.d. landshövding 

41

UR LITTERATUREN 

Utdrag ur 

Italienaren 

Av Sven Olov Karlsson 

När Erhard, Ernfrid och Algot tillsammans ägnat tre dagar åt 

att byta ett fönster i köksgaveln ringde Karl-Erik och hörde efter 

med en till snickare. 

Han hette Alvar Hörnskog. De var bekanta eftersom Karl-Erik bytt bromsband på bilen hans, 

en mörkblå, genomrutten Ford Anglia. Bilen var liten men såg stor ut med Alvar Hörnskog bakom 

ratten. Han nådde Karl-Erik och Erhard till axeln och hade ett jagat uttryck i ögonen. Skonummer 38. 

Han visade sig vara annat än Ernfrid och Algot. Liten och seg rände han upp och nerför trappan 

och stegarna, tycktes hålla på och banka och bända på tre ställen samtidigt, brydde sig inte särskilt 

om att ta pauser. 

Fort gick det och långt in på kvällarna knogade han på. Tusentals, ja miljoner dyckert, nubbar 

och pappspikar dammade han in i väggar och reglar. 

Efter ett par dagar bad han om att få ligga kvar för att komma igång tidigare om morgnarna och 

slippa resorna. Mor Anna bäddade åt honom i kökssoffan. Han sov tre eller fyra timmar per natt. 

– Det är en sparsam karl, sa Anna med beundran i rösten. Pärlsponten från gamla väggpanelen 

la han som golv i bilen sin, det var inte dåligt! 

– Men han ä dryg på spik, muttrade Erhard. 

Det var Alvar Hörnskogs enda negativa egenhet. Han slog in massor av spik men aldrig helt och 

fullt. Av varje spik fick en centimeter sticka ut. Då var det lätt att dra ut och rätta till, ifall något i 

hastigheten blivit snett eller vint. 

Årtionden efteråt skulle Anderssons riva sig eller slå tårna i dessa förargliga spikskallar. Husdjur 

och barn som strök efter väggarna dök ofta upp med rivsår på magen eller ryggen. Varje spik anmäldes 

för Italienaren. Då kom han klivande med hammare och bankade in otäckingen i väggtimret. 

– Men mister du en står dej tusen åter, brukade han säga. 

– Som att bo i ett utochinvänt igelkottaskinn! sa Anna. 

Men undan gick det. Alvar Hörnskog vände tiden framåt och lät väggar, dörrar, reglar och foder 

växa upp ur övervåningens råa brädgolv. 

Det infernaliska tempot satte till och med fart på de andra gubbarna, även om de muttrade om 

slarv och hastverk. 

Vad var då viktigt i ett hem? Först och främst: ett rejält förvaringsutrymme! Det propsade de båda 

gamla stenhårt på. Var skulle annars allt de ärvt och samlat under åren ta vägen? Nere fanns då rakt 

ingen plats. 

42

UR LITTERATUREN 

Eftersom det blivit ganska frostigt mellan den raske och de långsamma föredrog hantverkarna att arbeta 

så långt ifrån varandra som möjligt. Därför fick det nya hemmet en egenartad planlösning. I ett hörn 

började Ernfrid med en kallskrubb. Samma sak gjorde Erhard och Algot. Varje skrubb fick eget fönster 

och elektriskt lyse men ingen isolering. När Italienaren upptäckte vad som var på väg att ske hade 

farbröderna för en gång skull kommit ganska långt. Han stönade och lät dem fortsätta. 

Alvar Hörnskog hörde också Anna predika om vikten av att ha någonstans att ställa undan saker. 

Han högg övervåningens fjärde hörn och byggde också en storslagen kallskrubb. Det tog tio timmar 

och skrubben blev taggig som en tortyrkammare. I hastigheten glömde han bort var dörren skulle sitta. 

Italienaren upptäckte det och sågade sig in genom väggen med motorsåg. 

– Där går det in mycket grejs, sa Alvar Hörnskog och smackade med läpparna. 

Blygråa mattnubbar trillade ur mungiporna på honom. Han smackade i flera dagar eftersom han en 

tidig morgon råkade ta fel tub i röran inne på toaletten och fick skokräm i stället för tandkräm på borsten. 

Att han ville sova kvar visade sig efterhand bero på att hans lägenhet i Fagersta blivit ”uppsagd”, som 

han uttryckte det. Därför hittade han hela tiden på nya saker att bygga om. Det blev en balkong ovanpå 

glasverandan. En ny trappa till övervåningen – i snygg furu men häpnadsväckande brant och med 

hemskt smala steg. Till och med den vige Hörnskog hade besvär att ta sig upp. Och så vidare. 

Till slut ringde Italienaren en bekant som köpt en gammal folkskola i Hökmora och frågade om 

denne inte behövde handräckning i upprustningsarbetet. I det stora skolhuset fanns också en ledig 

sovplats. Han talade i enrum med Alvar Hörnskog, som kort därpå tackade för sig och packade sina 

verktyg i Anglian. 

Själva boytan på övervåningen liknade två smala korridorer klämda till ett kors mellan de enorma 

skrubbarna. De unga ville göra badrum i Hörnskogs skrubb. Det var ju bara att skjuta in wc:n under 

handfatet och limma grönt gummi på masonitväggarna. Vad fint det skulle bli! 

Det fick Anna att ladda med en ny bredsida förebråelser och mörka förutsägelser om högmod och 

fall. Då höjde för första gången den blivande modern rösten. 

– Jag väntar barn, påminde hon. Och jag flyttar aldrig hit om det inte finns badrum i kåken! 

Italienaren fick springa ett par gånger mellan de olika kvinnolägren. Erhard försvann uppåt skogsbrynet 

och påtade i rabarberodlingen. Sura miner och höga röster gillade han inte. Men för en gångs 

skull lyckades Italienaren beveka sin mor. Vore det inte skönt att kunna krypa ner i ett varmt bad ibland, 

det skulle väl vara mumma för en sliten och stel stofthydda. De fanns ju de som reste till kurorter för 

att bada sig friska från både polio och reumatism. 

Och det var rejäla människor, inga lättingar och snuskpellar. Vore det inte bra att kunna få sån 

medicin i hemmet? 

Det tog skruv. Anna gned sina armbågar och gav klartecken. 

Mellan varven förhörde sig den gamla om hur det gick med upprustningsarbetet på övervåningen. 

Det mesta nickade hon gillande åt, men kom lyx och njutningsartiklar på tal blev tonen syrligare: 

– Tvättmaskin? Hushållsassistent? Jojo, det blir väl som ett slott däroppe! 

Men oavsett kärringtjafs och snickarkrångel verkade det som om Italienaren lyckats med vad 

som först verkat alldeles omöjligt: att ordna eget hem och egen familj utan att flytta från mor Anna. 

Det nya hemmet låg i det gamla. Framtiden och det förgångna hakade i varandra. Det skulle bli 

fantastiskt bra bara det blev färdigt. Kanhända lite trångt och taggigt, men fantastiskt. 

43

UR ARKIVEN 

Kolla upp ditt hus 

i arkiven 

Vad vet du om ditt hus? Vem har byggt 

det och vem har bott i det före dig? Vem 

anlade trädgårdslandet, när sattes de 

blommiga tapeterna upp och varför är 

det ett fönster där? Det kan bli många 

frågor som vill ha svar. Inför renovering 

och ombyggnad är det värdefullt att veta 

hur huset såg ut från början och vilka 

förändringar det genomgått. 

BÖRJA MED ATT STUDERA LITTERATUREN 

Finns det något skrivet om din närmaste trakt? Där kan 

finnas bilder och information kring ditt hus och dess 

närmaste omgivningar. Biblioteken har ofta en avdelning 

med lokalhistorisk litteratur. 

Har ditt hus använts i något annat sammanhang än som 

bostad, har det varit soldattorp, skola, gästgiveri eller något 

annat – sök efter litteratur i ämnet. 

TYPRITNINGAR OCH MÖNSTERBÖCKER 

Under 1800-talet ges det ut flera mönsterböcker i syfte att 

effektivisera jordbrukets byggnader. Man behövde anpassa 

bebyggelsen efter de behov som den agrara revolutionen 

förde med sig. Exempelvis Charles Emil Löfvenskiölds typritningar 

för lantbruksbebyggelse kan därför vara en god 

källa till kunskap om hur ekonomibyggnaderna förändrades 

under 1800-talet. Vissa av mönsterböckerna finns utgivna 

som faksimiltryck och kan sökas på bibliotek. Mönsterritningar 

till officersboställen under indelningsverkets tid 

finns i Krigsarkivet. 

44 

Foto: Kim Lill 

INTERVJUER 

Intervjua grannarna. De som bott länge i närheten kan veta 

mycket om byggnaden och dess invånare och kanske även 

om trädgårdens utseende och växter. 

Hör med hembygdsföreningen. Där finns ofta människor 

med stor lokalhistorisk kunskap. Många föreningar har 

dessutom egna arkiv med fotografier, gamla tidningsklipp, 

kartor, bandade intervjuer med äldre ortsbor och annat 

material av stort lokalhistoriskt värde. 

KARTORNA 

I vilket slags landskap har byggnaden stått, var gick vägarna, 

hur tättbebyggt var området? Sök upp de gamla kartorna. 

De äldsta storskaliga kartorna i vårt land är från 1630-talet. 

De har sedan uppdaterats kontinuerligt. De är i form av 

geometriska avmätningar och senare i form av skiftesakter. 

På de geometriska avmätningarna kan man ofta avläsa 

bebyggelsens läge och antalet hemman i byn och på senare 

skifteskartor även antal byggnader. Ett utförligt källmaterial 

är ofta de anteckningar om bebyggelsen som gjorts vid laga

skifte, vars förordning kom 1827. Eftersom utflyttningen 

av gårdar från byn krävde en ekonomisk värdering av gårdarna 

för att besluta om ersättningar är dessa protokoll ofta 

detaljerade vad gäller byggnadens skick, byggnadsmaterial, 

storlek etc. 

För närvarande pågår ett digitaliseringsprojekt för 

landets historiska kartor och därför är originalakterna inte 

längre tillgängliga i Västerås. För Västmanlands läns del 

är skanningen slutförd och man kan se såväl kartor som 

skriftliga akter digitalt på Lantmäteriet i Västerås. Orginalakterna 

är däremot placerade i ett centralt arkiv. På lantmäteriets 

forskningsarkiv i Gävle finns de flesta kartor 

i dubblett om man vill se dem på riktigt. 

En del kartor kan man även se i ett ”tittskåp” på 

lantmäteriets hemsida under ”Historiska kartor för alla”. 

På sikt skall allt skannat material finnas tillgängligt där. 

Kartor kan också finnas på länsmuseets arkiv, i kommunarkiv 

och företagsarkiv. 

MUSEERNA 

De kommunala museerna kan ha uppgifter av intresse. Har 

det forskats i något som berör ditt bostadsområde bör museet 

känna till detta. Där kan även finnas klipparkiv, fotografier 

och kartor. 

Länsmuseet har i sitt arkiv uppgifter om många byggnader, 

städer, byar och gårdar i länet. Det har genom åren utförts 

ett antal byggnadsinventeringar, tyvärr inte för alla socknar, 

som finns att läsa på museet. Där finns även gårds- by- och 

personarkiv som kan vara av intresse. Fotografier, varav en 

mängd flygbilder, vykort, kartor och ritningar finns, liksom 

ett register över länets fornlämningar. I länsmuseets referensbibliotek 

finns även mycket lokalhistorisk litteratur som inte 

biblioteken har. Man kan även hitta spännande material om 

folktro, arbetsmetoder och redskap med mera. 

På Nordiska museet och länsmuseerna finns också en 

stor mängd fotografier från tidigt 1900-tal där man försökte 

fånga upp den agrara byggnadskultur som då höll på att 

försvinna. 

ARKIVEN 

I de stora rikstäckande arkiven finns material av alla de slag. 

Det behövs hjälp för att hitta rätt. Det finns en nationell arkivdatabas 

NAD, ett register där arkivinstitutionernas material 

finns förtecknat och sökbart. Du kommer åt stora delar av 

NAD-databasen via Internet, men det går även att få hjälp 

att söka i den på Arkiv Västmanland eller Länsmuseet. 

KYRKBÖCKERNA 

Kyrkböckerna berättar vem som bott i byggnaden före 

dig, husförhörslängderna ger viktiga uppgifter om födelseår, 

giftermål, antal barn, flyttningar, läskunnighet med mera. 

UR ARKIVEN 

Alla Sveriges kyrkböcker fram till 1930 är filmade och går 

att låna hem till ett bibliotek. Via Internet går det att beställa 

utdrag ur kyrkbokförningsmaterialet från Landsarkiven. 

STADS-/KOMMUNARKIV 

Om byggnaden ligger inne i stadsmiljö kan det finnas ritningar 

från bygglovsansökningar med mera. Även stadskartor och 

stadsplaner kan vara intressanta liksom de kommunala 

beslut som föregår planeringen av ett bostadsområde. 

SYNEPROTOKOLL 

För prästboställen och militära boställen samt för kronans 

arrendegårdar finns detaljerade syneprotokoll som kan vara 

mycket värdefulla för att se byggnadsfunktioner, storlek, 

ålder och skick redan från 1700-talet och ibland tidigare än 

så. Eftersom synen skulle ske med jämna intervall kan 

man även studera i vilken omfattning de reparerades och 

tidsintervall för nybyggnationer. Man kan även se om de 

vid ombyggnationer försetts med förbättringar vad gäller 

trägolv, bås, krubbor etc. Dock finns inte alltid samtliga 

protokoll bevarade. Syneprotokollen för prästgårdarna 

finns på landsarkivet medan de för militära boställen, som 

officersboställen och soldattorp, finns på krigsarkivet. 

BRANDFÖRSÄKRINGAR 

Från slutet av 1700-talet och framåt finns även brandförsäkringshandlingar 

som detaljerat beskriver de försäkrade 

byggnadernas byggnadsmaterial, storlek, utrustning och 

i vissa fall när det gäller mangårdsbyggnader även interiörer, 

antal rum etc. En databas över Brandförsäkringsverkets 

arkivmaterial går att söka på internet via SVAR – svensk 

arkivinformation. 

BOUPPTECKNINGAR 

Bouppteckningarna var förr detaljerade förteckningar över 

vad som fanns i den dödes ägo. En lag om att bouppteckning 

skulle göras kom 1734 men endast få bouppteckningar 

finns bevarade från tiden före 1800-talets mitt. Genom att 

läsa bouppteckningarna kan man få en bild av vilka ekonomiska 

förutsättningar personen ifråga har haft. Allt från 

gångkläder till redskap och kreatur som den döde ägt tas 

med i uppteckningen. Bouppteckningarna finns i allmänhet 

på landsarkivet och för Västmanlands del finns det även ett 

register som går att söka via SVAR. 

1800-talets bebyggelse beskrivs också mer generellt 

i etnologiska studier, uppteckningar och frågelistsvar från 

tidigt 1900-tal. Med lite tur går det att hitta material från 

den egna socknen. Detta material finns på Nordiska museets 

arkiv i Stockholm och Sofi i Uppsala. 

>>> 

45

UR ARKIVEN 

46 

MISSA INTE 

Strömsholms kanalbolags arkiv, ifall din byggnad ligger 

nära Strömsholms kanal vid Kolbäcksån. 

Bruksarkiven, ifall du har en byggnad inom brukens domäner. 

Privata gårdsarkiv ifall ditt hus har byggts på något av 

storgodsens marker. 

Hushållningssällskapets arkiv på Brunnby gård i Västerås. 

Som rådgivare till lantbrukarna har de i sitt arkiv exempelvis 

information om nybyggnation av ekonomibyggnader 

enligt de för tiden moderna principerna, trädgårdsskötsel, 

djurskötsel med mera. 

GUIDE TILL ARKIVEN 

Arkiv Västmanland: Stadshuset Västerås, telefon 021-18 68 80 

Brandförsäkringsverket: Strandvägen 19, Stockholm, 

telefon 08-667 05 30, www.brandverket.se 

Krigsarkivet: Banérgatan 64, Stockholm, telefon 08-782 41 00, 

www.ra.se/kra 

Landsarkivet i Uppsala: Arkivcentrum, Dag Hammarskjölds 

väg 19, Uppsala, telefon 018-65 21 00, www.ra.se/ula 

Lantmäteriverkets forskningsarkiv: Lantmäterigatan 2, 

Gävle, telefon 026-63 36 16, www.lantmateriet.se 

Lantmäteriet i Västerås: Munkgatan 18, Västerås, 

telefon 021-15 52 00, www.lantmateriet.se 

Nordiska museets arkiv: Linnégatan 89 C, Stockholm, 

telefon 08-519 545 55, www.nordiskamuseet.se 

Riksarkivet: Box 12541, 102 29 Stockholm, 

telefon 08-737 63 50, www.ra.se 

Språk- och folkminnesinstitutet: SOFI, Arkivcentrum, 

Dag Hammarskjölds väg 19, Uppsala, telefon 018-65 21 60, 

www.sofi.se 

Västmanlands läns museum: Slottet, Västerås, 

telefon 021-15 61 00, www.vastmanlandslansmuseum.se 

Västerås stadsarkiv: Stadshuset, Fiskartorgsentrén vån 5, 

telefon 021-39 19 93, www.vasteras.se/stadsarkivet 

WEBBADRESSER 

Hushållningssällskapet: www.hush.se 

Riksantikvarieämbetet: www.raa.se 

Svar: www.svar.ra.se 

Stockholms länsmuseum: www.lansmuseum.a.se/byggnadsvard 

Svenska byggnadsvårdsföreningen: www.byggnadsvard.se/ 

DET FINNS MER: LITTERATUR 

Aurelius, Thomas, Gårdens och hembygdens historia. 

Praktisk vägledning för självstudier och egen forskning 

(Uppsala 1981–84, även senare utgåvor) 

Bedoire, Fredrik, Stavenow-Hidemark, Elisabeth: 

Arkivguide för byggnadsforskare. Nordiska museet 1985 

Cserhalmi, Niclas: Fårad mark – Handbok för tolkning av 

historiska kartor och landskap. Sveriges hembygdsförbund. 

Lund 1998 

Clemensson, Per: Hembygdsforska steg för steg. 

Stockholm 1990 

Gadd, Karl Johan: Den agrara revolutionen 1700–1870. 

Det svenska jordbrukets historia III. 

Natur & Kultur/LT:s förlag 2000. 

Grau, Olof: Beskrifning öfver Wästmanland, Västerås 1904 

(Första upplaga 1754) 

Grafström Margareta: Handskrifter med kulturhistoria 

– lär dig läsa och förstå, Härnösand Landsarkivet 1989 

Kilbro, Ann-Katrin: Några västmanländska prästgårdar, 

Västmanlands fornminnesförenings årsbok 1977 

Klingnéus, Sören: Att forska om byggnader i det historiska 

källmaterialet (i Från bergslag och bondebygd. Örebro läns 

hembygdsförbunds och Stiftelsen Örebro läns museums 

årsbok 2000) 

Löfvenskiöld, Charles Emil: Landtmannabyggnader 

hufvudsakligen för mindre jordbruk jämte materialoch 

arbetsberäkningar, Faksimiltryck Jönköping: 

Byggnadsenheten, Lantbruksstyr. 1990 

Morell, Mats: Jordbruket i industrisamhället: 1870–1945, 

Band 4 i Det svenska jordbrukets historia, Stockholm 2001 

Raihle, Jan: Fähuset före landsbygdsmejerierna. 

Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 29, 1995 

Sköld, Josefina, Åman, Elisabeth: Krusbär eller måbär 

– vem bryr sig?, Västmanlands läns museum 2004 

Tham, Wilhelm: Beskrifning öfver Westerås län, 

Stockholm 1849 

Tollin, Clas: Ättebackar och ödegärden. 

Riksantikvarieämbetet 1991 

Ulväng, Göran: Syneprotokoll, mantalslängd och 

brandförsäkringar (Upplands fornminnesförenings och 

hembygdsförbunds årsbok 1999).

UR SAMLINGARNA 

Tegel 

– en historia om Heby 

Av Thomas Nilsson 

Den moderna tegelindustrin i Heby, 

den vi kallar tegelepoken, tog sin början 

omkring 1880. Tillverkningen hade dittills, 

som på andra håll, varit småskalig: vid 

gårdsbruk handslogs och brändes tegel 

främst för det egna behovet. 

HÄR FANNS ETT PAR MINDRE BRUK, anlagda på 1840-talet, 

dessutom slogs en tid tegel vid Molnebo järnbruk. 

Från början av 1870-talet fick tegelnäringen ett snabbt 

uppsving. Bruken mekaniserades och ringugnen tillät kontinuerlig 

drift. Samtidigt ökade efterfrågan. Byggnationen 

tilltog, efter flera svåra bränder kom ett förbud mot trähus 

i städer och det blev allt vanligare med tegel även på taken. 

Förutsättningarna för en framväxande tegelindustri 

i Heby var gynnsamma. 

Här fanns en utomordentligt fin lera, finkornig och 

elastisk, särskilt lämplig till taktegel där man har stora krav 

på frostbeständighet. Den höga halten av järnoxid ger det 

brända teglet en mörkt röd färg. 

De skogrika omgivningarna gav virke till de bränslekrävande 

ugnarna. Det geografiska läget var utmärkt med 

flera större städer i närheten och sedan norra stambanan drogs 

förbi samhället 1873 fick man bättre transportmöjligheter. 

Viktiga var också de driftiga företagsledare – idag skulle 

vi kalla den entreprenörer – som initierade tillverkningen. 

Heby förvandlades efterhand från en bondby till ett 

industrisamhälle. Nya tegelbruk anlades, produktionen ökade, 

miljontals takpannor stämplade med brukens namn fraktades 

årligen ut till en ständigt växande marknad. Heby hade blivit 

tegelmetropolen; som mest fanns sju bruk igång samtidigt. 

I hela distriktet, som omfattar även Vittinge och Huddunge, 

numera tillhörande Heby kommun, fanns tolv bruk. 

Även dräneringsrör och en del murtegel tillverkades, men 

det är taktegel som mest förknippas med Heby. Man sade 

att tegel härifrån lär ha prytt vart tredje tak i Sverige. 

Tekniken fortsatte att utvecklas och hann så småningom 

förbi de röda jätteladorna med de många torkvåningarna. 

I Heby moderniserades inte tillverkningen och man klarade 

inte av konkurrensen när nya och billigare takbeläggningar 

introducerades. 

Olsson & Rosenlund, en gång Sveriges största taktegelbruk, 

lades ned 1980 vilket markerar slutet för tegelepoken 

i Heby. 

I Vittinge byggdes ett modernt bruk efter en brand på 

1950-talet. I dag ingår det i koncernen Lafarge-roofing och 

är det enda taktegelbruket i Sverige. Även om tegelepoken 

då bruken helt dominerade samhället är över, lever alltså 

och blomstrar taktegeltillverkningen vidare i kommunen. 

TEGELBRUKSMUSEET 

Adress: Stationsvägen 2 i Heby 

Telefon: 0224-361 88 

Öppettider: Lördag och söndag 12–16. 

Ordförande: Thomas Nilsson. Telefon 0224-300 31. 

Foto: Åke V Larsson 

47

FRÅN FÖRENINGARNA 

Nätverket för 

Byggnadsvård 

i Västmanlands län ekonomisk förening 

Västmanlands län uppvisar en rikedom när det gäller kulturmiljöer. Från mälardalens slott i det agrara 

landskapet till Bergslagens skogsmarker med kanaler, gruvor, hyttor och smedjor. 

NÄR LENNART EDLUND TILLTRÄDDE som länsantikvarie 1992 

hade han redan från början vissa idéer som han ville realisera. 

En av dessa var uppförandet av en byggnadshytta, där man 

kunde samla länets kompetens inom byggnadsvård. 

PÅ EDLUNDS INITIATIV startade länsstyrelsen en utredning 

som efterhand utmynnade i ett förslag om ett ”Nätverk för 

byggnadsvård”. Remissvar från länets kommuner och andra 

organisationer, i maj 1994, gav vid handen att man var inne 

på rätt spår. 

VID ETT UPPTAKTSMÖTE i september samma år tillsattes en 

arbetsgrupp och den 7 april 1995 bildades en ekonomisk 

förening. 

MED NÅGOT UNDANTAG har länets samtliga kommuner varit 

medlemmar från starten och i övrigt var det fråga om företag. 

Under årens gång har dock intresset från privatpersoner ökat 

och antalet stödjande medlemmar (cirka 100) överstiger nu 

vida antalet kommuner (10) och företag (23). 

FÖRENINGENS ÄNDAMÅL är att främja medlemmarnas 

ekonomiska intressen genom att främst inom Västmanlands 

län främja byggnadsvårdande verksamhet med hög kvalitet 

och kretsloppstänkande genom att: 

• sprida kunskap om metoder för och exempel på seriös 

byggnadsvård 

• förmedla kunskap, varor och tjänster från marknadens 

experter och företag 

• sälja kunskap, varor och tjänster 

FÖRENINGENS MEDLEMMAR deltar i den ekonomiska 

verksamheten bland annat genom att på kommersiell basis 

tillhandahålla kompetens och därmed vidga den för medlemmarna 

gemensamma marknaden. 

48 


VERKSAMHETEN STÖDS, även ekonomiskt, och stimuleras av 

länsstyrelsen med vilken också finns ett nära samarbete. Detta 

helt i enlighet med initiativtagarens avsikter där kulturmiljöenheten 

på länsstyrelsen skulle avlastas med hjälp av Nätverket. 

FÖRENINGEN TAR SIN UPPGIFT PÅ ALLVAR och anordnar seminarier, 

föredragsaftnar och studiecirklar Det anordnas också 

kurser inom olika hantverksområden och det företas studieresor 

både inom och utom länet. Efter ett nära samarbete 

med utbildningen KY Byggnads- och industriminnesvård 

i Sala övertog föreningen driften för utbildningen 2004. Flertalet 

styrelseledamöter har genomgått denna utbildning och 

några finns också med i ledningsgruppen. I samarbete med 

länsstyrelsen har föreningen genom uppsökande verksamhet 

försökt stimulera kommunerna till att öka den egna insatsen 

avseende kulturmiljövård. 

FÖRENINGEN HAR IDAG ETT KANSLI på Johannisbergs 

Herrgård i Västerås. Denna miljö är tilltalande och här finns 

också företag med nära anknytning till Nätverket. 

DET FINNS OCKSÅ LÅNGT FRAMSKRIDNA PLANER på en byggnadsvårdsbutik 

inom väggarna. Kort sagt så ter sig framtiden 

ljus för Nätverket för Byggnadsvård i Västmanlands län. 

NÄTVERKET FÖR BYGGNADSVÅRD 

I VÄSTMANLANDS LÄN EKONOMISK FÖRENING 

Johannisbergs Herrgård, 725 91 Västerås 

Telefon: 021-41 89 10 

E-mail: info@byggnadsvardvastmanland.se 

Ordförande: Bertil Bertilsson, byggnadsvårdskonsult

Litteratur om byggnadsvård 

De röda husen 

Av Ralf Edenheim 

Grafisk form: Christer Strandberg 

Fotograf: Olle Norling 

Byggförlaget, 224 sidor. 

Att rödfärgade hus är så mycket mer än röda stugor 

med vita knutar visar denna bok. Det breda urvalet 

av byggnader från norr till söder innehåller allt från 

Bökestads sågmölla i Skåne till Kiruna kyrka i Lappland, 

illustrerat av ett rikt bildmaterial och informativa 

texter. 

Gysinges handbok 

På www.gysinge.nu finns information om Gysinge 

centrum för byggnadsvård. Där går att beställa 

Gysinges handbok med 312 fullmatade sidor 

fyllda med över 1 000 produkter som är till salu. 

Från handsmidd spik till rokokobord och nyproducerad 

1700-tals kakelugn. Var och en av produkterna 

satt i sitt historiska sammanhang. Du får med andra 

ord inte bara veta vad du ska köpa, du får också 

reda på produktens historiska bakgrund, vad du ska 

ha den till och hur du monterar och använder den. 

Boken innehåller också konkreta råd om hur till 

exempel fönsterrenovering, behandling av skurgolv 

och pappspänning. 

Den kanske mest iögonfallande nyheten i Handbok 

No 8 är hemma-hos-reportagen, ett 60-tal sidor 

visar fem olika hem där ägarna haft byggnadsvård 

för ögonen och Gysinges produkter och kunnande 

i ryggen. Dessutom har 1970-talet fått göra intåg 

på Gysingescenen: här hur man bäst renoverar en 

mexitegelvilla från 70-talet med Gysinges hjälp! 

Kök i Sverige 

Av Uuve Snidare 

Fotograf: Nisse Peterson, 

Prisma bokförlag 2004. 192 sidor. 

Köket är hemmets viktigaste rum, en spännande 

och aktiv plats för gott ätande och trevligt 

umgänge. Uuve Snidare har i denna storslagna 

bok samlat kulturhistoriskt material, spännande 

interiörer från dåtida och nutida kök och köksberättelser 

för att vi som går i kökstankar skall 

kunna hämta inspiration från stad och land, från 

sommarkök, utekök, ombyggda kök, klassiska kök 

och supermoderna kök. 

Stenhusen 1880–1920 

– varsam ombyggnad 

Av Christina Engdahl, 

Lena Dranger Isfält och Leif Kvist 

Byggforskningsrådet, 223 sidor. 

Stenhusen från perioden 1880–1920 är idag 

utsatta för en omfattande ombyggnadsverksamhet. 

Många fastighetsägare, byggare, fastighetsförvaltare, 

projektörer och boende ställs därmed 

inför nya problem För ett varsamt ombyggande 

krävs att myndighetskrav, teknik och ekonomi 

vägs samman till lösningar som också medger 

att husens ursprungliga kvaliteter kan bibehållas 

samtidigt som husen rustas upp. I denna bok visas 

dels vilka kvaliteter som husen från sekelskiftesperioden 

besitter, dels vilka krav som idag ställs i 

samband med ombyggnader. Boken redovisar också 

vad som kan hända i en ombyggnadssituation och 

hur man kan lösa olika problem på ett varsamt sätt. 

Tonvikten är lagd på den inre miljön. 

LITTERATURTIPS 

Mormor är arkitekt – en 

bok för barn om arkitektur 

Av Anna Rizzon 

Grafisk form: Anna Rizzon/Marja Pennanen. 

Byggförlaget, 120 sidor. 

Det här är Byggförlagets första barnbok och den 

handlar om vad arkitektur är och vad arkitekter gör. 

När Milla och Mudrick åker och hälsar på mormor 

och morfar blir det inte alls som de tänkt sig. För 

mellan prickigkorvsmörgåsar och kåldolmar får de 

veta hur hus och städer blir till, varför hus är olika 

och en massa andra saker som barnen inte tänkt 

på förut. En sagofaktabilderbok om arkitekturens 

kärna – för sängkanten, skolan och alla andra bra 

ställen och tillfällen. 

Så byggdes husen 

1880–2000 

Av Cecilia Björk, Per Kallstenius 

och Laila Reppen 

Byggforskningsrådet. 166 sidor. 

De bostadshus som idag finns i våra städer och 

tätorter är till den allra största delen byggda under 

perioden 1880–2000. Denna bok speglar utvecklingen 

av det svenska flerbostadshuset under denna 

period i form av en serie illustrerade exempel som 

visar sambandet mellan husens arkitektoniska 

utformning och deras konstruktiva uppbyggnad. 

Urvalet belyser viktiga steg i utvecklingen. 

Genom boken förmedlas sådan kunskap som 

behövs när vi ska ta hand om ett av våra största 

ekonomiska och kulturella arv – de bostadshus 

som byggts under etthundratjugo år. 

49

LITTERATURTIPS 

Tapetboken 

Av Ingela Broström och 

Elisabet Stavenow-Hidemark 

Grafisk form: John Sandström. 

Fotograf: Lars Lööv. Byggförlaget, 392 sidor. 

Detta är den största moderna översikten över den 

svenska papperstapetens historia, från de allra äldsta 

blocktrycken till det sena 1900-talets mångfald av 

mönster och trycktekniker. Med exempel från olika 

bostadsmiljöer i staden och på landet ges en både 

rik och mångskiftande bild av såväl de svensktillverkade 

tapeterna som importen från utlandet 

– från renässansens ornamentala mönster via de 

älskade gustavianska tapeterna, de franska panoramatapeterna 

och funkistapeterna till 1970-talets 

djärva mönster i vinyl och velour. 

Järnsmidesboken 

Av Lars Enander 

Nielsen & Norén förlag 1998. 160 sidor. 

Järnsmidesboken är en standardbok i smidesutbildning 

inte bara i Sverige utan även i Norden. 

Järnsmidesboken startar med det mest grundläggande, 

själva smedjan. Ässjan, bränslet, städet. 

För att sedan komma vidare med olika verktyg 

och smidestekniker. Boken ersätter inte tillfredsställelsen 

i att själv kunna smida, men den ger 

alla de nödvändiga förutsättningarna. Allt sker 

i en dialog mellan en nutida smed med starka 

rötter i traditionellt smide och hans vetgirige 

lärling. 

50 

Vårda och renovera trähus 

Av Sören Thurell 

Natur och kultur 2005. 240 sidor. 

Att ta över ett gammalt trähus är en utmaning 

och en dröm för många. Här redogörs steg för 

steg hur man bäst går tillväga och vad man bör 

tänka på vid restaurering av till exempel husgrund, 

bjälklag, tak, väggar, fönster och dörrar. Vackra och 

tydliga fotografier och teckningar åskådliggör och 

förklarar de olika arbetsmomenten. 

Boken ger också svar på frågor kring hur man 

moderniserar ett gammalt hus med minsta möjliga 

åverkan. Författaren betonar att det tar tid när det 

handlar om renovering av gamla hus och vikten av 

att låta de olika besluten mogna. 

Böndernas Bygge 

Av Finn Werne 

Förlags Ab Wiken, 1993. 402 sidor. 

En bok om de bofasta böndernas byggande med 

tyngdpunkt på 1700- och 1800-tal. Boken går noggrant 

in på materialbehandling, byggnadsteknik 

och förändringar av byggnadsskicket. 

Hantverket i gamla hus 

Av Andersson Tord m.fl. 

Byggförlaget 1999. 

Hantverket i gamla hus kan ses som en handbok 

för byggnadsvårdare. Med utgångspunkt från de 

tio vanligaste hantverken ger boken kunskap om 

de äldre yrkena i byggnadstraditionen från perioden 

1750–1950. Färgfotografier och teckningar 

kompletterar texten. 

Kataloghuset Det egna 

hemmet i byggsats 

Redaktör Richard Edlund 

Grafisk form: Marja Pennanen. Fotograf: Patrik 

Engström m.fl. Byggförlaget 2004. 184 sidor. 

I texter av bland andra Thorbjörn Andersson, 

Petter Eklund och Ulrika Knutsson belyses huskatalogerna 

och husindustrin som företeelse och 

konkret verklighet, från katalogernas drömbilder 

till de färdiga husen. Det är en berättelse om en 

industri och ett bostadsideal som satt sin prägel 

på villabebyggelsen över hela Sverige. 

Så målade man 

Av Karin Fridell Anter och Henrik Wannfors 

Svensk Byggtjänst 1989. 336 sidor. 

En grundbok om olika tiders måleri placerad 

i sitt historiska och tekniska sammanhang. 

Riksantikvarieämbetet säljer och ger ut en lång 

rad litteratur om byggnadsvård. På deras hemsida 

(www.raa.se) finns förutom bokförsäljning 

även en informativ materialguide med fakta kring 

olika material. Guiden, som har en sökfunktion, 

innehåller en mängd litteraturtips och länkar. 

På www.byggnadsvard.se finns hemsidan för 

Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Där kan 

besökaren bland annat läsa om föreningens 

arrangemang, söka artiklar från tidskriften Byggnadskultur 

och anmäla sig för medlemskap.

RAPPORT FRÅN FRAMTIDEN 

Sysselsättningsmedel att söka 

Regeringen har i budgetpropositionen för 

2006 aviserat en bred satsning på vård 

av samlingar och föremål inom kultursektorn 

under 2006 och 2007. Satsningen 

är en del av regeringens sysselsättningsåtgärder. 

Bidrag får lämnas till myndigheter 

och juridiska personer som helt 

eller delvis finansieras av offentliga medel 

och som verkar inom musei-, kulturmiljö-, 

arkiv-, scenkonst-, bibliotek-, bild- och 

form- samt film- och fotoområdet. Bidrag 

skall gå till gallring, registrering, restaurering, 

dokumentation, konservering, 

digitalisering, magasinering eller andra 

liknande åtgärder när det gäller föremål 

och arkivalier. Åtgärder som syftar till 

att tillgängliggöra berörda samlingar, 

föremål och arkivalier skall prioriteras. 

Ansökan skall vara Kulturrådet tillhanda 

senast den 16 januari och den 15 mars 

varje år. Mer information finns på 

www.kulturradet.se 

Rådgivning på nätet 

Intresset för att vårda och renovera hus 

är stort i Västra Götaland. Byggnadsvård 

Nääs kommer nästa år att utöka sin rådgivning 

via Internet. Byggnadsvård Nääs 

är ett informationscentrum för byggnadsvård 

på Nääs slott som drivs av Regionmuseum 

Västra Götaland. Trycket på 

verksamheten är hårt och hemsidan håller 

nu på att kompletteras för att utveckla 

den elektroniska rådgivningen. 

notiser 

Bland annat kommer beskrivningar på 

konstruktioner och material för tre olika 

hustyper där besökaren ska kunna klicka 

sig fram och hitta detaljbeskrivningar 

av till exempel fönster, fasader, grund, 

bjälklag, tak och skorstenar. Hemsidan 

har adress www.bvn.nu 

AKTUELLT 

Lokalhistoriskt nätverk i Västerås 

Hösten 2004 bildades ett lokalhistoriskt 

nätverk i Västerås. En av tankarna är 

att skapa en kulturarvsportal på internet 

utifrån en modell från Kulturarv Östergötland: 

www.kulturarvostergotland.se 

En förstudie har startats och brev har 

skickats ut med önskemål om synpunkter 

på vad en framtida internetportal skall 

innehålla. Nätverket vill också veta vad 

det lokalhistoriska nätverket i Västerås 

skall stå till tjänst med. Kontaktperson är 

Rebecca Svensson, telefon 021-470 20 11. 

Strategi 28:26 

Kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen 

utarbetar en strategi för kulturmiljövårdens 

prioriteringar av bidragsmedel 

från RAÄ till Västmanlands län. Strategin 

skall utgöra ett underlag för länsstyrelsens 

handläggning av anslaget kallat 28:26. 

Länsmuseet är representerad i projektets 

referensgrupp. 

Hembygdsguiden 

Till sommaren kommer en ny upplaga av 

Hembygdsguiden från Sveriges Hembygdsförbund. 

Guiden är en liten och behändig 

skrift med uppgifter om de flesta av landets 

hembygdsföreningar. Adresser, öppettider 

och arrangemang finns uppräknade tillsammans 

med uppgifter om hembygdsgårdarnas 

servicenivå. En liten praktisk 

handbok för handskfacket i bilen eller till 

semesterplaneringen. Hembygdsguiden 

kommer att finnas på landets turistbyråer 

och i många hembygdsgårdar. 

I Ferdinands fotspår 

Svenska bilder från 2000-talets början. 

Under tio år, 1915–24 gjorde Ferdinand 

Boberg en inventering av svensk byggnadskultur. 

Han reste från norr till söder 

och tecknade av vad han uppfattade som 

hotad bebyggelse. Sammanlagt gjorde 

han 3 026 blyertsteckningar. Nu inbjuds 

alla intresserade att vara med och söka 

upp de objekt som Boberg avbildade. 

Hur ser det ut idag på de ställen där 

Boberg stod för ett knappt sekel sedan? 

Vill du veta mer om projektet finns 

uppgifter på www.bth.se. 

Det går också att kontakta 

Blekinge Tekniska Högskola, 

371 79 Karlskrona, 

telefon 0455-38 50 00. 

NOTISER 1

NOTISER 

Perennuppropet 

Sedan år 2000 finns ett nationellt program 

för att bevara den genetiska mångfalden 

bland de odlade växterna. Programmet 

togs fram efter det att Sverige undertecknat 

konventionen om biologisk mångfald 

som antogs på FN:s stora miljömöte 

i Rio de Janeiro år 1992. Konventionen 

säjer att alla växter och djur, deras gener 

och ekosystem där de lever skall bevaras. 

Perennuppropet ingår i programmet för 

odlad mångfald POM. Genom POMs 

olika upprop inventeras, dokumenteras 

och insamlas den odlade mångfalden 

i landet. 

Hjälp oss samla information 

om äldre tiders perenner! 

Invid torp kan man hitta äldre perenner. 

Likaså på äldre kolonilotter och villaträdgårdar 

eller i parker och kyrkogårdar. 

Dessa kära blomster som varit till glädje 

sedan långa tider. De finns i en mängd 

variationer som alla anpassat sig till 

växtplatsens klimat, jordmån och odlingstraditioner. 

Nära förknippat med dem 

finns en rik kulturhistoria att dokumentera. 

I första hand efterlyser vi akleja, 

aster, funkia, höstflox, pion, riddarsporre, 

solbrud och stormhatt. De bör ha planterats 

eller odlats före 1940. 

Skriv och berätta! Var och hur länge har 

växten odlats? Vem har odlat växten? 

Hur ser växten ut – höjd, blommans färg, 

när blommar den, doftar den? Finns det 

någon speciell historia förknippad med 

växten? Har du tips på gamla växter, 

kontakta POM eller Spaningsredaktionen. 

Mer information finns på hemsidan 

www.pom.info 

Tool-kit – kulturmiljö och 

medborgardialog 

På länsmuseet har vi under 2005 tagit 

fram en studielåda med material kring 

hur man på olika sätt kan arbeta med 

medborgardialog i kulturmiljö- och 

planeringssammanhang. Studielådan 

vänder sig till kommuner, skolor och 

föreningar och finns för utlåning på 

länsmuseet. 

2 NOTISER 

Skansen 

Under våren 2006 har Skansen 

Byggnadsvård program med tema 

trädgårdar. En rad föreläsningar om 

trädgårdar är planerade liksom vandringar 

bland Skansens trädgårdar och lusthus 

och en heldag om trädvård. 

Se www.byggnadsvard.skansen.se 

Svensk–Amerikansk konferens 

The Bridge Conference hålls i Karlstad 

27 september – 1 oktober 2006. 

Ungefär 250–300 konferensdeltagare 

från USA väntas till Karlstad i september 

2006. Lika många från den svenska 

hembygdsrörelsen kan delta. Swedish 

Council of America, SCA, organiserar 

institutioner, föreningar och förbund 

i USA med Sverigeanknytning. Förbundet 

förlägger nu för första gången sin stora 

konferens till Sverige, det gamla hemlandet 

för de utvandrade svenskarna 

och deras ättlingar. SCA vill även bjuda 

in medlemmar i svenska hembygdsföreningar 

till en unik mötesplats för att knyta 

kontakter med svenskamerikanerna. 

Under konferensen bjuds många 

tillfällen att träffas och utbyta erfarenheter 

under workshops, exkursioner 

och middagar. Många av de amerikanska 

gästerna kommer också att vilja fortsätta 

resan till sina egna förfäders svenska 

hembygder, här kan din hembygdsförening 

göra en insats på hemmaplan och 

ta emot gästerna. 

PÅ NYTT JOBB 

Ny kulturchef i Heby 

Göran Lindal är Heby kommuns nye 

kulturchef. Han är socionom och har 

tidigare arbetat under många år i Lidingö 

kommun. I en tidningsartikel kallar man 

Göran en mångsysslare, som har haft 

sitt finger med i alla kulturprojekt som 

arrangerats i Lidingö sedan mitten av 

1980-talet. 

FRÅN FÖRENINGAR 

OCH MUSEER 

Utvecklingsplan för 

Ekomuseum Bergslagen 

Ekomuseets årsstämma den 27 maj 

beslutade att anta en ny utvecklingsplan. 

Förslaget har utarbetats i bred dialog 

med ledamöterna i Ekomuseets styrelse, 

tjänstemän från kommunerna och de två 

länsmuseerna samt flera ideellt arbetande 

personer och grupper inom Ekomuseet. 

Utvecklingsplanen utgår från människors 

och företagares engagemang för sin 

egen bygd och region. Arbetet skall ske 

i nätverk genom samverkan mellan olika 

grupper. En styrgrupp med representanter 

från kommuner och länsmuseer skall 

stötta ledningen av verksamheten. 

Följande aktiviteter skall prioriteras: 

• Kartläggning av besöksmål och 

föreningar. 

• Planeringsmöten med kommunerna. 

• Aktiviteter för att rekrytera nya 

grupper och intresserade. 

• Pedagogiskt arbete. 

• Internationella kontakter. 

Riksförbundet Sveriges museer 

Västmanlands läns museum har antagits 

som medlem i den nybildade föreningen 

Riksförbundet Sveriges museer. Förbundet 

är ideellt och har till ändamål att tillvarata 

och driva den svenska museisektorns gemensamma 

intressen. Tre projekt har initierats: 

Upphovsrätt och certifiering, utbildningsfrågor 

och förvaltning av samlingar. 

Webbutveckling och presentationsteknik 

är ett annat område där samverkan i uppbyggnad 

och testprojekt är av stort värde. 

För att fungera som opinionsbildare och 

agera för gemensamma intressen behövs en 

gemensam plattform. Som en uppföljare 

på museiveckan kommer en årlig konferens 

i samverkan med andra intressenter att 

utvecklas. Museernas verksamhet och 

framtida utveckling utgår från de uppdrag 

huvudmännen formulerar och de resurser 

som ställs till förfogande. Riksförbundet 

Sveriges museer är därför endast ett samlande 

och ansvarstagande forum där institutioner 

och inte individer är medlemmar.

Fakta om serveringstillstånd 

Allt fler hembygdsföreningar har caféverksamhet 

eller till och med matservering 

på hembygdsgården. Det är den lokala 

hälsovårdsförvaltningen som utfärdar 

eventuella tillstånd för livsmedelslokal. 

SHF har kontaktat Livsmedelsverket 

och ställt samman en faktasida om 

vad föreningen bör tänka på. 

Läs mer under Medlemsservice på 

www.hembygd.se/livsmedel 

Hembygdsförsäkringen 

I medlemsavgiften till Sveriges Hembygdsförbund 

ingår en grundförsäkring som 

består av fem olika försäkringar. Ansvars-, 

styrelseansvars-, rättsskydds-, förmögenhetsbrotts- 

och olycksfallsförsäkring. Om 

inte föreningen betalar medlemsavgiften 

till SHF (betalas via avgiften till det 

regionala förbundet) i tid, så omfattas 

man inte av grundförsäkringen. Utöver 

grundförsäkringen kan föreningen till en 

rimlig premie försäkra sina byggnader och 

sin lösegendom. Hembygdsförsäkringen 

är konkurrenskraftig både till innehåll 

och pris. För att inbrottsförsäkringen skall 

gälla krävs att byggnaderna uppfyller 

kraven i skyddsklass 1. 

Tänk också på att inför vintern inte ha 

för låg underhållsvärme så att vattenledningarna 

fryser med en vattenskada 

som följd. Alternativet är att tappa ur 

systemet under vintern, om inte hembygdsgården 

används. Det lönar sig att montera 

ett vattenlås – en liten kostnad jämfört 

med vad en vattenskada kostar. 

Vissa skadeförebyggande åtgärder 

medför rabatt på försäkringspremien. 

Alla ändringar i försäkringsbeståndet 

skall anmälas till försäkringskansliet. 

Mer information lämnas av det regionala 

förbundets försäkringsansvarige eller av 

försäkringskansliet. 

Hembygdsförsäkringen, 

Box 25, 432 03 Träslövsläge 

forsakringen@hembygd.se 

Telefon 0200-22 00 55. 

Kontrakt 

Hembygdsförsäkringen har tagit fram 

ett kontraktsförslag för uthyrning av 

byggnader på hembygdsgården. Hembygdsföreningar 

kan ta kontakt direkt 

med Hembygdsförsäkringen för att få 

kontraktet postat eller mejlat (då kan 

man själv anpassa kontraktet innan 

utskrift). Läs mer under Medlemsservice 

på www.hembygd.se/uthyrning 

SAGT OCH GJORT 

FRÅN VERKSAMHETEN 

Rullstol ända fram till hällristningen 

Länsstyrelsen i Västmanland har gjort två 

hällristningar och en utomhusutställning 

tillgängliga för rullstolsburna. Anläggningarna 

i besöksområdet Björksta bronsåldersbygd 

två mil öster om Västerås invigdes 

i juni 2005. 

Björksta Bronsåldersbygd har en permanent 

utomhusutställning som berättar om 

Björksta och den unika fornlämningsmiljön. 

Med länsstyrelsens karta kan man 

åka runt till de olika hällristningarna, som 

det finns många av i området. Det är 

informationscentralen och hällristningarna 

vid Björksta kyrka och hällristningarna 

i Gränvad som länsstyrelsen kunnat göra 

tillgängliga för rullstolsburna. 

Anpassningen består i stigar och där det 

behövs, svagt lutande ramper med markbeläggning 

av löst och hårdpackat grus 

eller stenmjöl. Tack vare detta kan en rullstolsburen 

ta sig från parkeringarna fram 

till sevärdheterna i de två områdena. 

Centrala soldatregistret 

I augusti uppdaterades registret. Nu 

finns mer än 334 000 poster som täcker 

större delen av landet. Adressen är 

http://soldat.dis.se 

NOTISER 

Designseminarium 

Den 27 oktober anordnades ett upptaktsseminarium 

för designfrågor i Rikssalen 

på Västerås slott. Länsstyrelsen, Länsmuseet 

och Westmannaturism ville genom 

seminariet diskutera designens betydelse 

för vår region. Syftet var att lyfta fram 

och synliggöra form och design samt att 

locka olika parter att tillsammans stärka 

detta viktiga område. Begreppet design 

analyserades och fem branscher med 

länsanknytning gav sin version av design. 

I ett avslutande panelsamtal diskuterades 

frågan om Västmanland kan växa genom 

design? 

Siffror i hembygdsrörelsen 

Hembygdsrörelsen är en av Sveriges 

största folkrörelser. 1998 och 2003 

sammanställdes statistik om hembygdsrörelsens 

samlade tillgångar och verksamhet. 

Där kan vi läsa att drygt 430 000 

medlemmar var engagerade i 1 900 svenska 

hembygdsföreningar 2003. Den genomsnittliga 

föreningen har 270 medlemmar. 

Runt 1 400 föreningar sköter hembygdsgård 

eller andra byggnader. Hembygdsföreningarna 

lockar 3,3 miljoner besökare 

årligen, främst till Valborg, midsommar, 

marknader och egna hembygdsfester. 

Föreningarna har omfattande samlingar: 

2,2 miljoner föremål, 3,5 miljoner foton 

och 10 000 hyllmeter arkivhandlingar. 

NY DVD 

Västerås 50-talet 

En ny DVD sammanställd av VLTjournalisten 

Bettina Bäck. Den är en 

dokumentation av ett decennium i 

Västerås. Mer än 500 bilder från 1950talet 

finns på denna DVD tillsammans 

med intervjuer, filmer och berättelser. 

I ett avsnitt visas samma plats i staden på 

1950-talet och nu, så att det är lätt att 

jämföra och se förändringar i stadsbilden. 

NOTISER 3

NOTISER 

NYA BÖCKER 

Strömsholms slott 

Red. Eva-Lena Karlsson, 

Rebecka Millhagen. 

Byggförlaget i samarbete med Kungliga 

Hovstaterna och Statens Fastighetsverk. 

350 sidor. 

Band nummer fem i en serie om de 

kungliga slotten. Strömsholms slott 

i Västmanland förknippas av många 

med hästar – här låg från 1868 till 1968 

arméns ridskola. Men slottets historia 

är betydligt äldre än så. Redan på 1550talet 

lät Gustav Vasa uppföra en borg på 

en holme i Kolbäcksån. På änkedrottning 

Hedvig Eleonoras initiativ uppfördes 

sedan det nya slottet efter ritningar av 

Nicodemus Tessin d.ä. Under 1700-talet 

inreddes slottet men beboddes sparsamt 

av de kungliga, som endast kom på tillfälliga 

besök. Under det sena 1800-talet 

tog militären över och på 1970-talet blev 

slottet museum. Besökare fascineras idag 

av det strama slottskapellet och rum som 

Kinesiska matsalen – utsökta exempel på 

svensk inredningskonst från 1700-talets 

mitt – men även av den gamla officersmässen 

som nyligen återskapats. 

Tidens resenärer 

Arkeologiska händelser längs vägen 

mellan Köping och Kolsva. 

Red. Leif Karlenby. 240 sidor. 

Riksantikvarieämbetet – UV Bergslagen, 

Västmanlands läns museum och Societas 

Archaeologica Upsaliensis presenterar 

nya arkeologiska rön från utgrävningarna 

längs väg 252. I 14 artiklar behandlas 

bosättningar, gravplatser, och själva vägen 

under de 3000 år som vägen använts. 

4 NOTISER 

Frihet, jämlikhet och 

en kopp Kaffe i Folkets hus 

Om Lena Hjelm-Wallén och andra 

socialdemokrater i Västmanland under 

hundra år. Anders Lif. Tangentbordet HB 

2005. 254 sidor. 

En jubileumsbok utgiven inför Västmanlands 

socialdemokratiska partidistrikts 

100-årsjubileum. Det är en skrift som 

fördjupar sig i betydelsefulla händelser 

och personer som betytt mycket för 

socialdemokraterna i länet. I boken 

finns intervjuer med bland andra Lena 

Hjelm-Wallén, Glenn Andersson och 

Åke Hillman. 

Boken om Hjälmaren 

Helena Karlsson & Erik Winnfors. 

Foto: Jan-Peter Lahall. Ohlsson och 

Winnfors förlag 2005. 140 sidor. 

Möt människorna, miljön, historia och 

kultur runt Hjälmaren, Sveriges fjärde 

största insjö. Boken ger Dig en insikt om 

hur samspelet med sjön genom alla tider 

har präglat människorna och bygden. 

Boken innehåller också en guide till nära 

50 besöksmål, som inspirerar till egna 

upptäckter kring Hjälmaren. 

Levande industriminnen 

Människorna och miljöerna 

Samuel Karlsson. 

Bilda förlag 2005. 150 sidor. 

Upplev svensk historia genom tio levande 

industriminnen. Varje år sedan 1995 

utses Årets industriminne av Svenska 

industriminnesföreningen. I tio personligt 

hållna artiklar får läsaren ta del av de 

prisbelönta industrimiljöernas spännande 

historia. I Västmanland finns två av de 

tio miljöerna nämligen Oljeön i Ängelsberg 

och Kalklinbanan Forsby – Köping. 

Klassiska trädgårdsmöbler 

att snickra själv 

Peter Långberg. Foto: Kjell-Åke Jansson. 

ICA bokförlag 2004. 88 sidor. 

Vackra och funktionella möbler ger 

en extra dimension åt trädgårdens 

gröna rum. Boken presenterar ett tjugotal 

välgjorda stolar, soffor, bord och 

bänkar av klassiskt snitt och form. 

De skalenliga ritningarna av de uppmätta 

originalmöblerna kompletteras med 

vackra foton och kortfattade snickeribeskrivningar. 

Blick för Bergslagen 

Årsbok 2005. Avdelningen för arkeologiska 

undersökningar. UV Bergslagen. Riksantikvarieämbetet 

2005. 72 sidor. 

I årsboken kan vi ta del av det arkeologiska 

arbetet under 2004. Ett tiotal 

artiklar bjuder på en mångfald av olika 

miljöer, i fyra olika landskap och med 

tidsmässig stor spridning. En artikel 

berättar om undersökningen av boplatslämningarna 

vid Nordanby invid Salavägen 

i Västerås. 

Loktillverkningen vid 

Sala Maskinfabriks AB 1932–1953 

Jan Ericson. 

Svenska Järnvägsklubben. 96 sidor. 

Sala Maskinfabrik tillverkade diesellok 

för främst träindustrins behov. Men 

även tegel- och kalkbruk, järnverk, 

anläggningsarbeten och gruvor fanns 

bland kunderna. Dessutom byggdes 

elektriska ackumulator- och kontaktledningslok. 

Många leveransfoton, 

kartor och ritningar samt bilder från 

lokens användning.

Tillberga Järnvägsverkstäder 

1919–2004 

Glimtar ur en industriepok. 

Lars-Eric Johansson. Slutarbete från 

KY-utbildningen i byggnads- och 

industriminnesvård 2005. 116 sidor. 

Innehållet är naturligt nog koncentrerat 

på en beskrivning av byggnaderna i 

Tillberga, men även företaget och arbetsprocesserna 

ägnas utrymme. Rikt illustrerad 

med ritningar, gamla fotografier och 

nytagna bilder. 

Ledung och sockenbildning 

John Kraft. Upplands-Bro Kulturhistoriska 

Forskningsinstitut 2005. 250 sidor. 

Den tredje och sista delen av John Krafts 

intressanta och tankeväckande utredning 

om Sveriges territoriella indelning med 

rötter i förhistorisk tid. Den har föregåtts 

av samme författares ”Hednagudar och 

hövdingadömen i det gamla Skandinavien” 

(1999) och ”Tidiga spår av Sveariket” 

(2001). 

Krafts sammanställningar av publicerat 

material rörande sockenbildandet är 

imponerande och visar författarens förtrogenhet 

i ämnet. Han påpekar också 

ärligt att ämnet ”ledung och sockenbildning” 

är svårbemästrat. Materialet 

är fragmentariskt och delvis svårtolkat 

och att man inte kommer vidare om man 

inte är beredd att förlita sig på indicier 

och våga sig på att göra gissningar. 

John Kraft tar fasta på detta och levererar 

i sina böcker en mångfald teorier och 

förslag till hur Sveriges äldsta, skönjbara 

territoriella indelning kan ha genomförts 

till följd av existerande kultförbund och 

hövdingadömen. Exemplen från Västmanland 

och dess häranden och socknar är 

rikhaltiga, vilket innebär att Spanings 

läsare i ”Ledung och sockenbildning”, 

liksom i dess föregångare, erhåller en 

rik lokalhistorisk kunskap och många 

kluriga frågeställningar att besvara. 

Boken kan beställas från John Kraft 

på telefon 021-18 47 35 eller mejl 

john.kraft@comhem.se 

Krister Ström 

Det gröna kulturarvet 

Gunilla Lindberg 

Red. Sveriges Hembygdsförbund 2005. 

Det finns ett stort intresse för trädgårdsodling 

i alla former. Nu har Sveriges 

Hembygdsförbund gett ut handledningen 

Hembygdsgården och det gröna kulturarvet, 

om hembygdsgårdens trädgård och 

trädgårdshistoria,. Den vänder sig till alla 

i hembygdsföreningen som är intresserade 

av att leta efter äldre och yngre trädgårdar, 

gömda eller helt enkelt bortglömda. 

Spåren efter dem kan finnas i arkiven 

och hos dem som ännu minns. 

Hembygdsgårdens miljö är en utmaning 

för dem som vill göra området mer 

levande. Här ges en rad förslag på hur du 

kan gå tillväga. Just nu vilar trädgården 

och det kan vara en god idé att börja 

fundera på nästa odlingssäsong. Boken 

beställs genom SHF:s bokservice, telefon 

08-34 55 11, kansli@hembygd.se 

Från Masugnar till mobiltelefoner 

– Industrihistoria i Örebro län 

Från bergslag och bondebygd 

2004–2005. Örebro läns museum 

årsbok. 501 sidor. 

En tjock och faktaspäckad bok med 

mängder av bilder från industrierna. 

En bok som kommer att bli ett måste 

för den industrihistoriskt intresserade. 

NOTISER 

Sörmlandsbygden 2006 

Red. Margareta Elg. Södermanlands 

hembygdsförbunds årsbok. 221 sidor. 

Boken innehåller femton artiklar i olika 

ämnen som rör Södermanlands historia. 

De handlar om allt ifrån folkmusik och 

kistebrev till en berättelse om själsläkaren 

Poul Bjerre. 

Påklädd Uppklädd Avklädd 

Om kläder, kropp och identitet. 

Bo G. Nilsson (red.) i samarbete 

med Jan Garnert, Barbro Klein och 

Lena Palmqvist. Nordstedt Akademiska 

Förlag 2005. 208 sidor. 

Kläder signalerar identitet och tillhörighet. 

Denna bok fördjupar den 

diskussionen och visar på att tankarna 

inte är ett påfund från 2000-talet. 

Tio författare gör med genusperspektiv 

djupdykningar i tid och rum för att bidra 

till vår förståelse av kopplingen kropp, 

kläder och identitet. 

På brukspatrons tid 

Snillet, Industrialisten och deras liv 

till vardags och fest. Ulla Ekedahl, 

Per Jerkman. Carlssons bokförlag 2005. 

202 sidor. 

Om två brukspatroner Johan Edvard 

Lundström, säkerhetständstickans fader 

och grundare av Munksjö pappersbruk, 

och hans efterträdare Knut Ottonin 

Ljungquist. 

NOTISER 5

NOTISER 

Golv, Fönster, Färg & Kalk 

– Hjälpreda i konsten att rusta 

upp hus och gårdar 

Otto von Friesen, Pappas bokförlag. 

88 sidor. En liten handbok som går 

ner i byxfickan. 

Hur målar man med linolje- och limfärg, 

hur kalkar och murar man, vad ska man 

göra åt gistna fönster, hur ska man 

behandla skurgolv på rätt sätt? Frågorna 

är många. Svaren finns nu samlade i den 

behändiga boken, resultatet av 30 års 

praktisk erfarenhet av byggnadsvård. 

Handbok i konsten 

att skriva mikrohistoria 

Anna Götlind, Helena Kåks. 

Natur och Kultur 2004. 214 sidor. 

En liten nyttig bok som på ett lättläst 

sätt leder läsaren in i en forskningsprocess. 

Boken innehåller enkla, 

praktiska och raka råd och till varje 

kapitel finns mängder av litteraturtips 

för den som vill fördjupa sig. 

Otydligt. Otympligt. Otaligt. 

Det industriella kulturarvets utmaningar 

Red. Annika Alzén, Birgitta Burell. 

Carlssons förlag 2005. 193 sidor. 

Här behandlas och diskuteras de speciella 

problem som utmärker det industriella 

kulturarvet, idag en integrerad del av 

det kulturella kulturarvet. Forskare 

skriver om kulturarvets berättelser och 

industriarvets mening; vilka värderingar 

det är som styr inventeringar; värderingsdiskussion 

i teori och praktik och hur 

olika arbetslivsmuseer använder historien 

i arbetet. 

6 NOTISER 

De formade 1900-talet. 

Design A–Ö 

Eva Atle Bjarnestam. 

Natur och Kultur 2005 257 sidor. 

En kortfattad och lättillgänglig uppslagsbok 

om formgivare och design under 

1900-talet. Boken ger en bred översikt 

över dem som format 1900-talet inom 

konsthantverk och konstindustri – glas, 

porslin, metall, textil, möbler – men även 

inom mode, industridesign och grafisk 

design. Materialet inom området är 

naturligtvis överväldigande, så ett urval 

blir nödvändigt. Urvalet har Sverige som 

utgångspunkt, men det förekommer även 

utländska namn som har påverkat vår 

formvärld. 

Herrgårdsspöken 

Peter Ullgren. 

W&W 2005. 303 sidor. 

I denna underhållande bok presenteras 

mängder av historier och sägner som 

handlar om män och kvinnor som dött 

och kommit tillbaka för att ställa saker 

och ting till rätta eller för att hämnas på 

oss efterlevande. Exempel finns från Västmanländska 

Engsö slott, Tidö och Vikhus. 

Den Osynliga handen. 

Trädgårdsmästaren i 1700-talets Sverige 

Åsa Ahrland. Doktorsavhandling 

från SLU 2005:54. 392 sidor. 

I avhandlingen belyses trädgårdsmästarens 

villkor och roll inom trädgårdskulturen 

under 1700-talet, en för yrkesgruppen 

viktig period. Boken innehåller 

många lockande illustrationer. 

EFTERLYSNING 

FÖREMÅL SÖKES TILL VALLBY 

Vallbys projekt ”Syrenberså och farstufis”, 

syftar till att förbättra stadskvarterets 

yttre och inre miljöer. Våningen 

i Tenngjutaregården ska visa hur en 

borgarfamilj levde år 1902, och behöver 

inredas med tidsenliga möbler, prydnadssaker 

och andra föremål. Observera att 

föremålen bör vara i bra skick. 

Exempel på sådant som behövs 

Tunga sammets- eller sidengardiner, 

draperier, ljuskrona dukar i plysch eller 

sammet, matsalsmöbel i nybarock eller 

nyrenässans gärna i ek eller annat mörkt 

träslag, nyrokokomöbler, broderade 

mörka mattor piedestaler, prydnadshyllor 

att placera i hörn, pelarbord, 

broderade kuddar med stora blommotiv, 

kaffeservis, brickor, salt och pepparkar 

i nysilver, väggur i nyrenässans, antimakasser, 

fotpall med brodyr, sykorg på 

ben eller sybord med eller utan innehåll, 

ramar i jugendstil eller äldre, fotoalbum 

i skinnband, tavlor med romantiska landskap 

eller stilleben, pärlbroderade bårder 

och tofsar, blomkrukor i majolika, virkade 

dukar, fotogenlampa, trådgardiner, 

kornischer, kommod med handfat och 

kanna i porslin, barnsäng i jugendstil 

eller utdragssäng av typen imperialsäng, 

sängbord, toalettbordsgarnityr i nysilver, 

leksaker, litet bokskåp med glasdörrar, 

skrivbordsutensilier, skrivbordslampa, 

bokskåp, telefon. 

Har du andra saker som kan ha funnits 

i en borgerlig miljö kring år 1900 får du 

gärna höra av dig.

Till trädgården sökes 

Trädgårdsmöbler, -gjutjärnsmöbel, 

-trämöbel, -grenmöbel, piedestal till 

spegelklot, trädgårdssnäckor, lusthus, 

pargunga i trä. 

Växter sökes! 

De nyanlagda trädgårdarna behöver 

fyllas med växter och historier. För att 

skapa en trovärdig museimiljö behövs 

äldre växter. Vi behöver din hjälp för att 

hitta dessa. Växterna bör ha planterats 

och varit i odling före år 1940. Vi är 

intresserade av perenner, krukväxter, 

buskar, lökväxter, bärbuskar och 

fruktsorter. 

Exempel på växter som kunde finnas i 

stadsträdgårdar runt sekelskiftet 1900: 

Schersmin, blodberberis, kornell, rosenkvitten, 

gullregn, silverbuske, snöbär, 

snöbollsbuske, spirea, mahonia, rosenrips, 

rosor, riddarsporrar, flox, dagliljor, 

funkia/hosta, dahlior, pion, astrar, 

strutbräken, klätterväxter som kaprifol, 

vildvin, pipranka, hundrova, klematis, 

krukväxter som palmer, ungkarlsblomma, 

porslinsblomma, rumsgran. 

Har du något att skänka? Kontakta oss 

på telefon 021-39 80 70 eller via e-post: 

vallby.friluftsmuseum@vasteras.se 

STIPENDIER OCH STÖD 

Dags att söka bidrag 

Stiftelsen Längmanska kulturfonden 

är en fond där bland annat hembygdsföreningar 

kan söka bidrag till särskilda 

ändamål, ansökan skall vara inne senast 

den 16 januari. 

Fonden skall främja humanistiska 

vetenskaper – inbegripet teologi 

och juridik, naturvetenskaper 

– inbegripet medicin, konst och litteratur 

– inbegripet musik, dans, film m.m. 

samt folkbildningsverksamhet. 

Bidrag ges främst till särskilda ändamål, 

däremot inte till löpande verksamhet, 

periodiska skrifter och liknande. Kulturella 

samfund, institutioner eller föreningar 

kan tilldelas bidrag endast för viss uppgift 

eller publikation som ej kan tillgodoses 

genom deras ordinarie verksamhet. 

Bidrag ges inte till grund- eller forskarutbildning 

som är finansierad med 

studiemedel eller doktorandlön. Bidrag 

ges heller inte retroaktivt, vilket innebär 

att arbeten som är avslutade vid 

utdelningstillfället inte kan få bidrag. 

Utdelning ur fonden sker en gång per 

år och beslutas vanligen i april-maj. 

Beviljade belopp är i regel i storleksordningen 

15 000–40 000 kr. 

Ansök på särskild blankett som 

hämtas på www.langmanska.se. 

Stiftelsen Längmanska kulturfonden 

Box 5073, 102 42 Stockholm, 

Telefon 08-611 87 15. 

NOTISER 

FRÅN MAKTENS KORRIDORER 

Kulturarv ger perspektiv 

I en omvärldsanalys för kulturmiljöområdet 

presenterar Riksantikvarieämbetet hur 

kulturarvet och historieintresset kan 

användas i samhällsdebatten och det 

långsiktigt hållbara samhällsbygget. 

Kulturarvsarbetets viktigaste bidrag till 

det hållbara samhället är att i samverkan 

med andra samhällssektorer ge humanistiska 

och historiska perspektiv på 

samhällsutvecklingen. 

Omvärldsanalysen som Riksantikvarieämbetet 

nu redovisar till regeringen, 

kan summeras i fyra punkter: 

1. Historiemedvetande och kunskap 

ger perspektiv och förståelse. 

2. Kulturarvsarbete främjar demokrati 

och folkhälsa. 

3. Kulturarvsförvaltning bidrar till en 

rik livsmiljö. 

4. Kulturarv är en resurs för tillväxt 

och utveckling. 

Se mer på www.raa.se 

NOTISER 7

POSTADRESS: Tidskriften Spaning, 

Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås. 

BESÖKSADRESS: Länsmuseet, Slottet, Västerås. 

REDAKTÖRER: 

Ann Österberg, Konsulent för Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. 

Telefon 021-15 61 20. E-post ann.osterberg@ltv.se 

Carl-Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef, Västmanlands läns museum. 

E-post carl-magnus.gagge@ltv.se 

Elisabeth Westerdahl, Lantmästare och antikskribent, Kusta. Telefon 021-200 94. 

Krister Ström, tidigare Västmanlands läns museum. 

Helen Sjökvist, byggnadsantikvarie, Västmanlands läns museum. 

Lena Wallin, Nätverket för Byggnadsvård i Västmanlands län. 

Bertil Bertilsson, Nätverket för Byggnadsvård i Västmanlands län. 

HUVUDMÄN FÖR TIDSKRIFTEN: 

Västmanlands läns museum och Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening. 

ANSVARIG UTGIVARE: 

Carl-Magnus Gagge, telefon 021-15 61 15. E-post carl-magnus.gagge@ltv.se 

MEDVERKANDE SKRIBENTER: 

Utöver redaktionen medverkar: 

Anders Franzén, Anders Franzén Byggnadsvård AB 

Lars-Erik Johansson, Litrum byggnadsvård 

Bengt Norling, Industrikultur 

Peter Ström, HPS bygg och industriminnesvård 

Marita Gustavsson, Journalistgruppen Media 21 

Magnus Elfwendahl, Länsantikvarie, Länsstyrelsen i Västmanlands län 

Jan Rydh, f.d. Landshövding i Västmanlands län 

Sven Olov Karlsson, Författare 

Thomas Nilsson, Ordförande i Heby Tegelbruksförening 

FOTO: Där inget annat nämns Västmanlands läns museum, arkivet. 

LAYOUT OCH REDIGERING: Care Of/Lisa Fremleson Lång, Malin Jansson 

KORREKTUR: Ann Österberg 

ANNONSFAKTA OCH BOKNING: Kontakta redaktionen. 

DISTRIBUTION: Tidningen ingår i medlemskapet i Västmanlands Hembygdsförbund och Fornminnesförening 

men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar 

i länet. Om du saknar Spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna. 

PRENUMERATIONER: 

Privatpersoner kan prenumerera på Spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem. 

Ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se. 

TRYCK: Arkpressen i Västerås 

UPPLAGA: 4 500 exemplar 

UTGIVNING: 1–2 ggr per år 

ISSN: 1651-2774 

MATERIAL OCH BIDRAG: Tidskriften Spaning, Slottet, 722 11 Västerås. 

Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej. 

För signerade artiklar ansvarar författarna. 

8 REDAKTIONSRUTA

VÄSTMANLANDS HEMBYGDSFÖRBUND OCH FORNMINNESFÖRENING 

– www.hembygd.se/vastmanland 

Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård 

och hembygdsvård. 

Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja 

föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional 

nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer. 

Genom att gå med som enskild medlem i Västmanlands Hembygdsförbund får du 

Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning Länsmuseets och 

Hembygdsförbundets tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. 

Erbjudande om att deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom 

och utom länet. 

Ordförande i föreningen är Rune Ågers och vice ordförande är Ola Wässman. 

Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: Västmanlands Hembygdsförbund och 

Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76. 

Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se 

VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM 

– www.vastmanlandslansmuseum.se 

Västmanlands läns museum har kontor, utställningar, arkiv, bibliotek och museibutik 

i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På Westmanna- 

Arvet i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, vård- och registreringslokaler. 

Den arkeologiska enheten har lokaler på Karlsgatan 4 i Västerås. 

I länets 11 kommuner bedriver länsmuseet en bred verksamhet med särskild 

inriktning på pedagogik och kulturmiljövård. Vi satsar på förnyelse av verksamheten. 

Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla och 

väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden och 

framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället. 

Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar, 

lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs, 

knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö. 

Västmanlands läns museum 

Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76. 

E-post: lansmuseet@ltv.se 

Utställningarna i Västerås slott är stängda. 

WestmannaArvet 

Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar. 

Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51. 

Arkeologiska enheten 

Besöksadress: Karlsgatan 4 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-14 57 20. 

Berätta för oss 

Hör gärna av dig till redaktionen 

med insändare och åsikter om 

tidningen. Skicka gärna in material 

eller uppslag som du tycker vi borde 

ta upp. Vi läser allt med stort intresse. 

Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet, 

722 11 Västerås eller e-posta till 

spaning@ltv.se 

TEMA HUS

Avsändare: Västmanlands läns museum, Slottet, 722 11 Västerås.

SPANING INLAGA NR 21/12 - Västmanlands läns museum

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?