You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
12-13/2008<br />
TemA VÄGAR<br />
Värde 50:-
TIdSKRIFTEn SPAnInG InnEHÅLL<br />
Vi hjälper dig spana<br />
Spaning är en tidskrift om kulturarvet<br />
i Västmanland, som det såg ut igår<br />
och som det ser ut idag. Spaning vill<br />
vara till hjälp och inspiration för alla<br />
som på olika sätt arbetar med att<br />
göra kulturarvet tillgängligt, känt och<br />
levande i Västmanland, samtidigt som<br />
vi bjuder på kunskap, inspiration och<br />
tips till alla dom som intresserar sig<br />
för kulturarvet till vardags. Spaning<br />
ges ut av <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
och <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund<br />
och fornminnesförening.<br />
< Omslagsbild framsidan:<br />
Vägen över dalkarlsåsen.<br />
Foto: Åke V. Larsson<br />
Baksidan:<br />
Caltexmacken på Pilgatan i Västerås.<br />
Foto: Ernst Blom cirka 1950.<br />
TEMA VÄGAR<br />
3<br />
4<br />
8<br />
11<br />
12<br />
16<br />
22<br />
24<br />
26<br />
28<br />
32<br />
35<br />
38<br />
40<br />
44<br />
46<br />
48<br />
52<br />
54<br />
55<br />
> det viktigaste just nu Ledaren. Raka vägen – inte alltid det enda raka<br />
Av Carl-Magnus Gagge<br />
> Spegeln Kulturlandskapet ligger i vägen. Av Jan-Olof Montelius<br />
Bygga bro för själens frälsning. Av Krister Ström<br />
Tröst och vila. Av Krister Ström<br />
Arvprinsens sista resa. Av Gösta Magnusson<br />
Före Esso Motorhotell. En historia om gästgiverier. Av Krister Ström<br />
Ett satans väglag för prosten. Av Magdalena Hellquist<br />
Järnvägen före järnvägen. Av Brage Lundström<br />
Tjugo i samma säng. Historien om en unik stuga. Av Ann Österberg<br />
Vägens stenar: ”En pensionerad grå soldat av sten”. Av Krister Ström<br />
Lugna gatan – Historien om ett nödhjälpsarbete. Av Rebecca Svensson<br />
Vägen över vattnet. Av Krister Ström<br />
Minnenas allé. Av Stig Berglind<br />
> experten de moderna vägarna<br />
> Spanaren Magkänslor<br />
Av Sven Olov Karlsson<br />
> ur litteraturen Anslagstavlan<br />
Av Per Helge<br />
> utflykten Sven Ek. Vagnarnas Riddare.<br />
Av Jan Å. Johansson<br />
> från föreningarna Förening med fart<br />
Av Bil- och Teknikhistoriska Sällskapet<br />
> ur samlingarna Med respass försedd<br />
Av Ann Österberg<br />
> lästips<br />
1 notiser<br />
1 Rapport från framtiden<br />
2 Aktuellt<br />
3 Sagt och gjort från verksamheten<br />
3 Pris och beröm<br />
4 På nytt jobb<br />
5 från föreningar och museer<br />
5 från Hembygdsförsäkringen<br />
6 utställningar<br />
7 nya böcker<br />
11 Redaktionsruta
foto: Jan gustafsson<br />
det Viktigaste JUst nU<br />
Raka vägen<br />
– inte alltid det enda raka<br />
Vägar har i alla tider bundit samman människor och<br />
bygder. De gav kontakt inom en bygd och med världen<br />
utanför. Kring vägar i byar och städer samlades människor<br />
och de viktigaste funktionerna i samhället. Vägarna är<br />
därför särskilt viktiga för att kunna läsa landskapet och<br />
förstå hur samhället såg ut och hur det har förändrats.<br />
Dagens vägar kan många gånger följas rakt ner i historien<br />
och spåren av olika tiders vägsystem är ofta synliga i<br />
landskapet.<br />
de gamla Vägarna följer alltid terrängen. Utmed skogsbryn<br />
och på åsar slingrar sig vägarna fram och förstärker<br />
upplevelsen av landskapet. I det moderna samhället är<br />
vägen något annat. Den är ofta ett hinder som försvårar<br />
kontakt och som dessutom är livsfarlig.<br />
efter andra Världskriget började landets vägar att byggas<br />
efter nya principer. Vägen blev ett medel för ekonomisk<br />
utveckling och framtidstro. Ringvägar och kringfarter<br />
innebar att de större vägarna drogs utanför byar och tätorter<br />
eller så delades byarna av de nya vägarna. Den visuella<br />
kontakten och samhörigheten med platsen gick förlorad.<br />
Vägen är idag i första hand ett tekniskt system som<br />
prioriterar snabb framkomlighet för bilister och transporter.<br />
Den mänskliga skalan är borta.<br />
genom att synliggöra vägarnas kulturhistoriska värden<br />
skapar vi en bas för att bättre kunna ta hänsyn till väghistorien.<br />
Det är därför angeläget att göra en inventering<br />
och beskrivning av länets historiskt viktiga vägmiljöer.<br />
Tydliga anvisningar behövs för underhåll och ombyggnad<br />
av värdefulla vägar. Då kan de hårda ingreppen begränsas.<br />
Det är fullt möjligt att förena att en väg fungerar effektivt<br />
och trafiksäkert samtidigt som den kan fortsätta att berätta<br />
om historien och bidra till bevarandet av en rik kulturmiljö.<br />
Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/<strong>läns</strong>museichef<br />
3
sPegeln<br />
Kulturlandskapet<br />
ligger i vägen<br />
av Jan-olof montelius<br />
Vägar har i alla tider knutit människor och bygd närmare varandra. de är ett av<br />
våra äldsta kulturelement. Vårt nuvarande vägsystem följer på många sätt en rak<br />
utvecklingslinje från den forntida hålvägen, klövjestigen, vadstället och kavelbron<br />
fram till den moderna bilvägen. men något viktigt har hänt – de moderna, raka,<br />
effektiva vägarna har tappat sitt samspel med det kulturlandskap de genomkorsar.<br />
den gamla Vägen har en smidig inpassning i landskapet.<br />
Vägens naturliga sätt att vika undan för hinder i terrängen<br />
och att följa minsta motståndets lag gör att den verkar så<br />
självklar och samhörig med omgivningen. Den lades oftast<br />
i randområdet mellan skogsmarken och den mer värdefulla<br />
åkermarken. På så sätt blev också vägen en naturlig gräns<br />
mellan den icke odlade och odlade marken. Vägen utgjorde<br />
också ryggraden i bygdens utveckling och liv. Gårdar och<br />
bebyggelse grupperades kring vägen, där den drog fram<br />
från kyrka till kyrka. Väg, landskap och bygd hörde samman<br />
i en harmonisk enhet. Den forntida vägstrukturen lever<br />
ännu kvar i stor utsträckning. Vid sidan av dagens vägar<br />
slingrar sig fortfarande de gamla vägarna fram i skogbrynen<br />
och berättar om ett samhälle som en gång var.<br />
när de första människorna invandrade till det som<br />
senare blev Sverige, för cirka 10 000 år sedan, följde man<br />
förmodligen de brusande älvarna som rann fram i kanten<br />
av inlandsisen. När isen hade smält kunde människan<br />
bosätta sig på olika platser – oftast vid vattendrag och<br />
sjöstränder. Mellan boplatserna och vid vandringar till<br />
nya jaktmarker uppstod efterhand olika stigar.<br />
4<br />
från stenåldern finns inga säkra spår av vägar. Även<br />
från bronsåldern saknas i stort sett spår efter vägar. Från<br />
järnåldern finns en rad lämningar från olika typer av vägar<br />
och vadställen. Det är framförallt från periodens senare del,<br />
vikingatiden omkring 8001050, som vi har många fynd.<br />
Runstenarna, som ofta placerades efter vägen berättar än<br />
idag om vikingatidens färdleder. Den förtätade väghistoriska<br />
miljön vid Anundshög står i särklass, med åsvägar, hålväg,<br />
vadställe och runstenen. Även Saltängsbron i Västerås var nog<br />
en gång en ståtlig vikingatida ”bro”, även om det i dag inte<br />
återstår mycket av denna miljö förutom de två runstenarna.<br />
skyldighet att hålla vägen farbar låg under medeltiden<br />
och till långt in på l900talet på bönderna. I de medeltida<br />
landskaps och landslagarna stadgades det om skyldigheten<br />
att bygga och underhålla vägar och broar. Väghållningsstenarna<br />
som ännu står kvar på många ställen berättar<br />
vilken bonde eller gård som underhöll vägen.<br />
sträckningen aV sommar och vintervägarna skilde sig åt.<br />
Sommarvägarna följde på många ställen höjdsträckningar<br />
och rullstensåsar. De var därför oftast backiga. Än i dag<br />
ligger många vägar kvar uppe på åsryggarna där de följer
samma sträckning som forntidens och medeltidens enkla<br />
ridstigar. Ett fint exempel på en urgammal åsväg är dagens<br />
<strong>läns</strong>väg 830 vid Forneby söder om Möklinta. Från l600<br />
och l700talen har vi övertagit en rad vägar. Dessa kantas<br />
av de milstolpar som alltsedan l649 sattes upp längs vägarna.<br />
VinterVägarna däremot gick i stor utsträckning över<br />
vattendragens isar, över frusna myrar och i dalsänkor.<br />
Backar saknades därför i stor utsträckning. Vägarna blev<br />
rakare och avstånden krympte.<br />
efter JärnVägarnas tillkomst under l800talet minskade<br />
den genomgående trafiken på våra landsvägar. Detta satte<br />
sin prägel på vägarna ända till bilismens genombrott. Då<br />
återfick de en stor del av sin forna betydelse.<br />
motortrafiken ställde större kraV på vägens plan och<br />
profil. Vägarna breddades och kurvorna rätades. Raksträckorna<br />
tillmättes särskild stor betydelse. Kurv radierna ägnades inte<br />
samma uppmärksamhet; bilisten fick sätta upp farten på de<br />
raka bitarna och minska den i kurvorna. Väglinjen blev<br />
stel och knyckig och därmed främmande i landskapsbilden.<br />
Under framförallt 1930talet byggdes många vägar som<br />
<<br />
i väntan på bussen i vägskälet vid gunnilbo kyrka.<br />
beredskapsarbeten, de så kallade AKvägarna. Ett fint<br />
exempel på en sådan väg är gamla vägen mellan Ramnäs<br />
och Virsbo. Den raka vägens stela linjeföring fick efter hand<br />
vika för en mjukare och smidigare, som på ett helt annat sätt<br />
passade in i landskapet.<br />
de gamla Vägarna kännetecknas av att de harmoniskt<br />
följer kulturlandskapets förutsättningar och naturliga<br />
odlingsgränser – vägen ligger i kulturlandskapet. När ett<br />
nytt infrastrukturnät började byggas efter andra världskriget<br />
drogs oftast vägen okänsligt över det gamla kulturlandskapet.<br />
Gamla strukturer slogs sönder. Breda vägar kunde dela<br />
byar mitt itu. Stora kringfarter runt byar och tätorter tog<br />
mycket odlingsmark i anspråk. I våra dagar har vi oftast<br />
tappat kontakten och samhörigheten med bygden då de<br />
större vägarna i hög grad dras utanför samhällena.<br />
Vägarna har alltid tillhört kulturlandskapet, en miljö<br />
som formats av människorna under årtusenden. Det är<br />
därför viktigt att dagens vägar tar hänsyn till kulturlandskapets<br />
förutsättningar. Alltför hårda ingrepp kan<br />
bryta den uråldriga samstämmigheten mellan landskap,<br />
bebyggelse och vägar.<br />
5
sPegeln<br />
<<br />
6<br />
hålväg som leder till ett av länets största gravfält<br />
vid hornåsen i rytterne socken.<br />
foto: krister ström<br />
<<br />
<<br />
den gamla vägen slingrar oftast på bägge sidor om<br />
den moderna bilvägen. Parti av den äldre vägen<br />
mellan sala och saladamm genom gudmanstorp,<br />
med en kvartsmil stolpe från 1861.<br />
foto: Jan-olof montelius, Vägverkets <strong>museum</strong> 2003<br />
förbi anundshög har vägen gått sedan forntiden. runstenen<br />
och resta stenar markerar vägsträckningen. i skogsridån till<br />
vänster finns en hålväg och ett vadställe över bäcken.<br />
foto: nils friberg, Vägverkets <strong>museum</strong> 1939
<<br />
sPegeln<br />
en förtätad väghistorisk miljö finns i området kring östanbro och nykvarn. i Upplandslagen stadgas att vid östens bro på gränsen<br />
mellan Västmanland och Uppland skulle västmanlänningarna och upplänningarna mötas. ”kung östens hög” och ”kung skutes hög”<br />
på vardera sidan om gränsen lades vid den gamla färdvägen. senare flyttades vägen till nykvarn. det gamla gästgiveriet, stenbron<br />
och en milstolpe finns kvar ännu. På 1860-talet flyttades vägen tillbaks till östanbro och en ny järnbro byggdes. den ersattes år 1930<br />
av en bågbetongbro. nuvarande bro byggdes 1952. gatstenen lades i mitten av 1930-talet.<br />
foto: nils friberg, Vägverkets <strong>museum</strong> 1939<br />
som ett led i att minska arbetslösheten på 1920- och 1930-<br />
talen byggdes bl a många vägar som beredskaps arbeten,<br />
i regi av sveriges arbetslöshetskommission. dessa vägar<br />
kom att kallas ak-vägar och kännetecknas av att de ofta går<br />
spikrakt genom landskapet. ak-vägen mellan ramnäs och<br />
Virsbo byggdes 1922–23. På minnes stenen till vänster står<br />
”år 1922–1923 byggdes denna väg såsom nödhjälpsarbete<br />
av södra sveriges statsarbeten”.<br />
foto: Jan-olof montelius, Vägverkets <strong>museum</strong> 1999<br />
<<br />
På åsen vid forneby söder om möklinta har vägen gått<br />
alltsedan forntiden. ”...wedh forneby. På aåsen...” stod<br />
tidigare den runsten som nu finns bevarad i fragment på<br />
möklinta hembygdsgård. en milstolpe från 1855 bekräftar<br />
vägens kontinuitet fram till dagens <strong>läns</strong>väg 830.<br />
foto: Jan-olof montelius, Vägverkets <strong>museum</strong> 2003<br />
7
sPegeln<br />
<<br />
8<br />
runstenen vid anundshög.<br />
foto: åke V. larsson
Bygga bro<br />
för själens frälsning<br />
av krister ström<br />
Vårt lands äldsta bevarade vägmärken är runstenar. de flesta restes under vikingatid<br />
eller äldsta medeltid just här i mälarlandskapen. tillkomsten är intimt förknippad<br />
med missionstiden på 1000-talet. Både runinskrifternas ordalydelse och de ofta<br />
ristade korsen på stenarna vittnar om att de kom till på initiativ av kvinnor och män<br />
som tagit fasta på den kristna tron. stenarnas placering visar också att de hörde ihop<br />
med den nya tron.<br />
kyrkor Byggdes och blev centralpunkter dit människorna<br />
måste färdas oavsett rådande väderlek. Att förbättra vägarna<br />
till Guds hus blev en handling utförd som en from gärning<br />
som kunde innebära att man fick sina synder förlåtna.<br />
Det vittnar ordalydelsen i flera inskriptioner om. De som<br />
byggde broar för sin själs frälsning var samtidigt angelägna<br />
om att berätta för omvärlden vem som föranstaltat bygget.<br />
Brobyggandet som stenarna berättar om, var för det mesta<br />
vägförbättringar, ofta över vattensjuka marker. Egentliga<br />
fribroar hörde till undantagen. Den berömda Sigurdsristningen,<br />
på Västerås motsatta sida av Mälaren, har ett<br />
läge som gör det troligt att den i ristningen omtalade bron<br />
varit slagen över fritt flytande vatten.<br />
i de medeltida landskaPslagarna, den västmanländska<br />
känd från 1300talet, namnges vissa broar som måste ha<br />
varit fribroar till följd av vattnets djup och bredd. Betydelsen<br />
av att dessa broar blev riktigt byggda och underhållna<br />
sPegeln<br />
framgår av lagens bestämmelser om att eftersatt underhåll<br />
på någon av dessa som kunde skada en vägfarande eller ett<br />
djur gav den underhållskyldige extra dryga böter.<br />
tidPUnkten för kontroll av dom broarna var bestämda,<br />
helt förståligt, till tiden för vårfloden och till den annalkande<br />
vintern. I Västmannalagen bestämdes att under dessa broar<br />
skulle en tredjedel av vattnet rinna fritt. Det gällde Uppbåga<br />
bro ovan Arboga, Herrevads bro över Kolbäcksån, Arosa bro<br />
över Svartån och Östanbro över Sagån. Dom här broarna var<br />
sannolikt givna passager för kungens Eriksgata vilken<br />
omtalas första gången i Magnus Erikssons landslag från<br />
mitten av 1300talet. Det är inte osannolikt att den företeelsen,<br />
liksom brolägena, har rötter i förhistorisk tid.<br />
Eriksgatan tycks ha angjort vissa centrala platser i landskapet<br />
såsom tingsplatser, handelsplatser och betydande<br />
vägkors likt dessa broar. Ett exempel på tingsplats är<br />
Anundshögsområdet i Badelunda socken.<br />
>>><br />
9
foto: anette Berglinn.<br />
sPegeln<br />
rUnstenar som Berättar om broar är kända från Skåne<br />
i söder till Jämtland i norr.<br />
Inskrifterna varierar: ”läto rödja väg och göra broar”,<br />
”gjorde en bro, ett stort minnesmärke inför många män”,<br />
”läto resa stenar och göra vad ute i sundet”, ”gjorde spänger”,<br />
”gjorde träväg”. Både läge och konstruktion preciseras ofta<br />
och inskrifterna avslutas med att bron byggdes för någons själ.<br />
På en sten invid Fyrisån står det till och med att ”de gjorde<br />
bron till Guds välbehag”. På runstenen på Anundshögsområdet<br />
står det att Folkvid reste alla dessa stenar efter sin<br />
son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna. De stenar<br />
som Folkvid förutom runstenen lät resa är en rad resta<br />
stenar i rät linje på ömse sidor om runstenen framför själva<br />
Anunds hög. I stenradens fortsättning mot öster rinner ett<br />
vattendrag ner mot Mälaren som för 1 000 år sedan med sin<br />
norra strand här nästan nådde upp till Anundshögsområdet.<br />
Stenraden bör ha varit synlig för sjöfarande från sjön och<br />
indikerat en lämplig anläggningsplats i området. En hypotes.<br />
Parställda Brostenar är kända från några platser i Västmanland.<br />
Då Stora Rytterne kyrkoruin restaurerades på<br />
trettiotalet påträffades en runsten som golvsten. Ytterligare<br />
en flat sten, denna med ett ristat kors, låg i koret. Run inskriften<br />
på golvstenen meddelar att ”Gudlev satte sten och dessa stenar<br />
efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike.”<br />
Mycket talar för att de bägge stenarna ursprungligen bildat<br />
ett monument rörande en bro. Var i Rytterne detta skett vet<br />
vi inte. Det monumentet kan jämföras med stenarna vid<br />
Saltängsbron i Lundby socken väster om Västerås stadskärna.<br />
Här har enligt en runinskrift Gisl låtit göra en bro till minne<br />
av sin i England avlidne son Ösel. Mitt emot denna runristade<br />
sten har Gisl låtit uppföra en sten med en ristad orm<br />
i slingrande rörelse. Rytterne monumentet och det i Lundby<br />
förtäljer om västmanlänningars deltagande i vikingafärd<br />
såväl i öster som i väster.<br />
10<br />
< de parställda runstenarna<br />
vid saltängsbron i Västerås<br />
står fortfarande på var sin sida<br />
om vägen.<br />
den i nUtid senast kända runstensbron fanns i Hubbo<br />
socken på Jädra marks ägor. Det var i juli månad 1986<br />
som hemmansägare Evert Lindblom höll på att röja sten<br />
ur sin åker. En ur jorden uppskjutande sten, som länge hade<br />
varit till besvär vid plöjning, skulle bort. När han vände<br />
stenen insåg han snart att det var en runsten. Länsmuseet<br />
kontaktades som i sin tur kontaktade Riksantikvarieämbetet<br />
och snart var Runverket på plats genom språkforskaren<br />
Jan Paul Strid. Hans tolkning av den ristade texten<br />
– på vilken för övrigt ursprunglig färg fanns kvar – lyder:<br />
”Tav(?) lät resa denna sten efter Grimmund. Han var faren<br />
– Vidfasts sonösterut…Ulv(?) och Vibiorn...Ketillas gjorde<br />
”brygga” på...”. Här omnämns alltså en brygga som vid<br />
denna tid anses vara ett synonymt ord med bro. Alltså<br />
ytterligare en sten som omtalar brobygge.<br />
några år senare Utfördes större arkeologiska undersökningar<br />
intill och på fyndplatsen med anledning av byggandet<br />
av ny järnväg. Då fann man på den plats Evert Linblom<br />
gjort sitt fynd bevis för stenens ursprungliga plats. Den<br />
har stått nederst i en vattensjuk svacka omgiven av en<br />
vägförstärkning som efterlämnat cirka 400 stolphål längs<br />
ett 26 meter långt stråk möjligen utefter en dåtida ägogräns.<br />
Tala om kontinuitet. Vikingarnas minnesstenar återfinns<br />
än i dag längs nu utnyttjade vägar om än i ombyggt skick.<br />
Övergivna färdvägar anas också genom runstenar resta inne<br />
i tysta skogen. På sina håll kan här den av vikingen nyttjade<br />
vägen skönjas på åsar och vid våtmark. Hålvägar och resta<br />
stenar ger anvisningar. I vårt län gäller det främst på de<br />
nordsydgående åsarna.<br />
På sätt och Vis fick de tre bröderna Östen, Jorund och<br />
Björn rätt som aningslöst lät rista på stenen de reste invid<br />
bron de byggde efter sin far ”...Alltid skall ligga medan<br />
åldrarna leva bron hårdslagen och bred efter den gode...<br />
Ej kan bättre brovård byggas”.
Tröst och vila<br />
av krister ström<br />
sPegeln<br />
till tjänst för vägfarande byggdes under medeltiden kapell vid de större infartsvägarna till<br />
städerna. i <strong>Västmanlands</strong> län omtalas sådana från medeltidens slut i arboga och Västerås.<br />
det var fråga om små rektangulära stenhus, ibland uppförda i närheten av en helig källa.<br />
Vid skUltUnaVägen norr om Västerås dåtida stadskärna,<br />
låg ett förhållandevis tidigt kapell och hospital för spetälskesjuka,<br />
helgat åt S:t Göran. Ett Göranskapell byggdes av<br />
Karl Knutsson framför dominikanernas konventbyggnad<br />
eller Västerås kloster. Grunderna till detta kapell hittades<br />
vid arkeologiska undersökningar på 1950talet. Dess form<br />
framgår av stensättningen framför Västerås stadshus.<br />
I stadsdelen Blåsbo väster om Apalbyvägen, på Kapellbacken<br />
låg S:a Ursulas kapell. Där finns synliga rester av grunden<br />
bevarade. Helt försvunnet är däremot S.t Olofs kapell<br />
som skall ha legat vid den gamla Kopparbergsvägen nära<br />
Tunbybäcken.<br />
till tJänst för resanden till och från Köping låg<br />
S:ta Gertuds kapell vid Kapellbäcken väster om staden.<br />
Kapellet undersöktes arkeologiskt i mitten på 1930talet.<br />
Det var en liten enskeppig kyrkobyggnad av sten, troligen<br />
med gavelrösten av tegel, invändigt täckt av två kryssvalv<br />
med valvribbor av tegel. Huvudingången låg i väster.<br />
Se bild till höger.<br />
inte långt från kaPellet påträffades resterna av ett<br />
trähus indelat i två rum. Sven Drakenberg har tolkat det<br />
som bostad för kapellets ”föreståndare” och/eller härbärge.<br />
Här har även funnits en offerkälla, som kanske förklarar<br />
att vägkapellet byggdes som offerkyrka på 1400talet då<br />
vallfärderna tilltog i antal.<br />
i arBoga står helga korskaPell i Ahllöfsparken, vid en<br />
tidigare genomfartsled. Hans Almgren skriver i ”Alla tiders<br />
Arboga” att det på den norra väggen finns en nisch där en<br />
helgonbild var placerad under den katolska tiden ”nedanför<br />
den stannade de vägfarande upp någon minut, bad en bön<br />
och hämtade anda och tröst innan de återupptog sin resa”.<br />
den rUin som ligger söder om stadskärnan och kallas<br />
Helge Svens kapell kan även den vara efter ett vägkapell.<br />
Byggnaden har varit uppförd av tegel på en gråstensgrund,<br />
9 x 6,65m stor med ingång i väster. Den har haft ett tegel <br />
golv under vilket skelettgravar påträffades vid en undersökning<br />
1892.<br />
i Västanfors socken i Fagersta kommun omnämns på<br />
1500talet Brandbo kapell, beläget på en halvö i Åmänningen.<br />
Platsen kallas Kapellbacken. På en karta upprättad i mars<br />
1698 har lantmätare And. Algren där skrivit ”här berättas<br />
warit ett Capell”. (Lantmäteriverket Västanfors nr 11).<br />
Kartan visar även att vintervägen på Åmänningen kom<br />
upp på Kapelludden och passerade kapellet.<br />
11
Arvprinsens<br />
sista resa<br />
av gösta magnusson<br />
klockan sju om aftonen den 15 december år 1801 inträffade en singelolycka utanför<br />
arboga. dåvarande drottning fredrikas far, arvprinsen karl ludvig av Baden skadades<br />
allvarligt vid tillfället. arvprinsen hade, tillsammans med gemål och barn, varit på besök<br />
i stockholm och gästat kungafamiljen. olyckan skedde när de var på väg hem via<br />
göteborg och köpenhamn.<br />
12<br />
sPegeln<br />
< Porträtt av arvprinsen<br />
karl ludvig av Baden<br />
(14/2 1755–16/12 1801).<br />
oljemålning av<br />
karl fredrik von Breda 1801,<br />
national<strong>museum</strong>.
Utdrag av konceptkarta till häradskarta från 1900-talets början. Pilen markerar olycksplatsen.<br />
Väg e20 mellan stockholm och göteborg inritad.<br />
sJälVa olyckshändelsen inträffade då den vagn, i vilken<br />
arvfursten jämte tre kavaljerer åkte, stjälpte på ett trångt<br />
ställe av vägen mellan Magnäs och Reutersberg 6 km öster<br />
om Arboga.<br />
Vägen Vid olycksPlatsen sluttade och på platsen hade<br />
bildats isgata, det var därför mycket halt. Vagnen, som<br />
var synnerligen smal och tungt lastad, slirade och stjälpte.<br />
Arvprinsen blev visserligen rädd, men i första ögonblicket<br />
sPegeln<br />
tycktes han inte haft något men av fallet. Omedelbart<br />
tillfrågad hur det stod till, svarade han skrattande, att han<br />
mådde bra men hade det mycket obekvämt, eftersom han<br />
till följd av vagnens lutning omöjligt kunde resa sig och<br />
därtill måste bemöda sig att ej krossa överste Borgenstierna,<br />
som låg under honom. En ordonnansofficer och en page<br />
kom till undsättning och drog samtliga ur vagnen och<br />
hjälpte dem på fötter. Borgenstierna hade fått en stöt<br />
i bröstet. De andra var oskadda.<br />
>>><br />
13
äVen om arVPrinsen förklarade, att han ej kände smärtor,<br />
märktes det, att han hade svårt att gå och tala, varför man<br />
fruktade att han hade blivit skadad. Det beslöts att fortast<br />
möjligt söka uppnå Arboga. Arvprinsessan och de övriga,<br />
som åkt före dit, hade redan hunnit för långt för att kunna<br />
återkallas. Det tog tid att resa upp arvprinsens vagn.<br />
Lyckligtvis kom en bonde åkande. Han stannades, och<br />
med hö och vagnsdynor ordnades nu i hans vagn en bädd,<br />
där prinsen, väl insvept i pälsar, liggande fördes till Arboga.<br />
Under vägen klagade prinsen att han frös, och det syntes nu,<br />
att hans mun dragits på sned, men man visste ej, om detta<br />
härrörde av kylan, eller om han fått slag.<br />
först Vid ankomsten till Arboga stod hjälp att få. Inga<br />
utvärtes åkommor syntes. Arvprinsens egen livmedikus<br />
jämte andra tillkallade läkare fann emellertid osvikliga<br />
symptom på slag, såsom sanslöshet, uppkastningar och<br />
slummer. Detta tillstånd fortsatte och förvärrades till<br />
följande morgon den 16 december då arvprinsen efter<br />
några konvulsiviska ryckningar avled.<br />
kUrir sändes dels till Tyskland, dels till Gripsholms slott<br />
där konungen och drottningen befann sig. Kuriren infann<br />
sig redan kl. 7 på morgonen vid Gripsholm. Denna nyhet kom<br />
som ett åskslag för konungen och drottningen. De begav sig<br />
vid 12tiden till Arboga, dit de anlände den 16 december kl. 8<br />
om aftonen då således dödsfallet redan var ett faktum.<br />
Lördagen den 19 december kl. 9.30 började liktåget mot<br />
Stockholm. Likvagnen var förspänd med sex hästar. Första<br />
anhalt var Torshälla dit man kom sent om aftonen. Likvagnen<br />
drogs in i kyrkan över natten. Tidigt söndag morgon fortsatte<br />
processionen via Strängnäs och Södertälje till Stockholm.<br />
På morgonen den 23 december kl. ½ 3 anlände likkortegen<br />
till överståthållarhuset i Stockholm (Tessinska palatset).<br />
Den 24 december balsamerades liket, som sedan ställdes<br />
på lit de parade.<br />
BegraVningen ägde rUm i Riddarholmskyrkan den 17<br />
februari, där stoftet bisattes för att senare överföras till<br />
Tyskland. Den furstliga familjen bodde alltsedan arvprinsens<br />
död på Haga slott och återvände till Tyskland först den 14 maj<br />
1802 då de fick sällskap med konungen och drottningen till<br />
Helsingborg där det togs farväl.<br />
< i dödsboken för arboga är arvfurstens död noga<br />
dokumenterad. där står att han avled i en ålder av 46 år<br />
10 månader och 28 dagar. Under rubriken sjukdom är<br />
antecknat att han dog av slag och att han var mycket fet<br />
och hade en invärtes kroppsbyggnad mycket benägen<br />
för slag. Utdrag i faksimil av arboga stadsförsamlings<br />
dödbok 1801. landsarkivet i Uppsala.<br />
<<br />
det finns mer: källor<br />
Birgitta von haslingen, Tessinska palatset under 300 år.<br />
sPegeln<br />
området vid olycksplatsen. i bakgrunden framträder väg e20.<br />
Bilden tagen 9 november 2005.<br />
Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, del Vii 1800–1806.<br />
översatt och redigerad av cecilia af klercker. stockholm 1936.<br />
märta helena reenstierna, Årstafruns dagbok.<br />
Tacksägelse för Hans Försteliga Höghets Arf-prinsens<br />
af Baden Carl Ludvig saliga frånfälle, stockholm 1801.<br />
Arboga stadsförsamlings dödbok 1801.<br />
landsarkivet i Uppsala, arboga stf f:3.<br />
fortkörning 1734<br />
”stämning på drängen erik ersson i tjänst hos handelsman<br />
holmberg för det att han skulle kiördt öfver en ko, med häst<br />
och kärra. hen hade kommit körande med en stor häst för<br />
en hökärra i fullt galopp – och hade mött några chreatur,<br />
af hvilka den som främst gådt hvarit utur vägen, men den<br />
siste som varit Urlandes ko, ej kommit undan, utan har hästen<br />
kommit öfver henne, med framfötterna hvaraf kon fallit<br />
omkull och hästen på henne, men erik ersson hade sprungit<br />
utur kärran. han ärkiände i alla delar som de instämda<br />
vittnena påstådt, han tillstod sig kört mycket för fort och<br />
varit vållande till skadan.”<br />
KÄLLA: sala kämnärsrätts dombok 1731–32.<br />
15<br />
foto: carl-henrik ankarberg
foto: hans alenius<br />
<<br />
16<br />
hallsta by med gästgiveriet från 1817.
Före Esso Motorhotell<br />
En historia om gästgiverier<br />
av krister ström<br />
gästfrihet anses vara ett karaktärsdrag för oss nordbor. det kan bero på stora avstånd<br />
och en förhållandevis gles befolkning. gästfriheten var viktig för samfärdseln men under<br />
medeltiden blev det problem med allt mer våldgästning. särskilt för bönderna längs<br />
mer betydelsefulla vägar blev härbärgerandet en belastning som ökades genom tvånget<br />
att ställa sina egna hästar till förfogande för fri skjuts för herremän av olika slag.<br />
>>><br />
17
sPegeln<br />
<<br />
i alsnö stadga, utfärdad under senare hälften av<br />
1200talet, reglerades böndernas skyldighet att ta emot<br />
vägfarande och under Erik XIV:s tid underlättades bördan<br />
för bönderna ytterligare genom en förordning om att det<br />
skulle finnas tavernor vid de allmänna vägarna. Därmed<br />
var det första steget taget för gästgiveriernas tillkomst.<br />
Under stormaktstiden ökade trafiken med hjulförsedda<br />
åkdon markant. Adeln byggde stora gods. Flera stora<br />
ämbets verk och statliga organ inrättades såsom posten<br />
och lant mäteriet. Detta bidrog till ett ökat resande och<br />
uppbyggandet av vägväsende, skjutsning och gästgiveri.<br />
1649, under drottning Kristinas tid, kom den viktiga<br />
förordningen om ”Krogare och Gästgifware Ordningh”.<br />
Då ålades en gästgivare att organisera skjutsningen,<br />
antingen med egna hästar eller genom att bönder som<br />
bodde i närheten av gästgivarens gård fick komma med<br />
sina hästar. Gästgiveri verksamheten kunde åligga en<br />
enstaka gård eller ett helt byalag.<br />
några år tidigare infördes beslut om en ”skjutsfärdspenning”<br />
som skulle göra det möjligt att förse ämbetsmännen<br />
med traktamenten och resepenningar. Administrationen av<br />
detta sköttes av Kammarkollegiet som regelbundet begärde<br />
in uppgifter om avståndet mellan gästgivaregårdar just för<br />
att kunna kontrollera reseräkningarna.<br />
18<br />
hästbäcks före detta gästgivaregård sommaren 2008.<br />
skJUtsningsPlikten var förvisso betungande men för den<br />
resande en stor tillgång. Man körde efter ett bestämt schema<br />
och på bestämda sträckor. Resenärerna betalade för sig såväl<br />
till gästgivaren som till skjutsbonden. Vid varje gästgiveri<br />
fanns en tavla uppsatt som angav avståndet till närmast<br />
belägna gästgiverier samt uppgift om kostnaden, den så<br />
kallade skjutslegan. Sådana tavlor finns bevarade. En bestämd<br />
taxa reglerade kostnaderna för mat och dryck, ljus och ved<br />
och liknande. Ersättning för logi fick gästgivaren rätt att ta<br />
ut först efter 1734 då samtidigt gästgivarna i städerna<br />
befriades från skjutsningsplikten. Avståndet mellan gästgivargårdarna<br />
var mellan en och två mil. Med hänsyn till hästarna<br />
fick man inte köra eller rida mer än en mil på en och en<br />
halv timme.<br />
år 1755 UPPrättade lantmätare Pehr Billschier en för väghistorien<br />
i länet mycket värdefull karta med en ”Förteckning<br />
på Gästgifvaregårdarne med Mihltalen dem emellan och<br />
hvart ut de skjutsa”. Gästgivaregårdar fanns på ett femtiotal<br />
platser i det dåvarande länet. Kort tid efter Billschiers<br />
kartering kom ett påbud om att gästgivaren skulle föra dagbok<br />
vari skulle inskrivas alla resandes namn, deras färdväg samt<br />
antalet hästar de resande brukade. I böckerna fanns även<br />
plats för ”resandes annotation”, en kolumn för eventuella<br />
lovord eller klagomål. En ofta nöjsam läsning:<br />
”Det vore nytigt för en allmänhet att få veta af hvad<br />
grund en gästgiivare har rätighet att av en resande taga<br />
foto: ann österberg
gästgiVeriets Byggnader<br />
hur en gästgivargård kunde se ut vid 1800-talets början<br />
lämnar oss följande beskrivning av nykvarns gästgivaregård<br />
och krog uppgift om:<br />
I. en Byggning med förstuga, en sal och 4 kammare under<br />
näfver och torftak;<br />
II. en byggning för gästgifwarens behof bestående af<br />
förstuga, kök och tvänne kammare å ena och 2:ne små rum<br />
med Brygghus och Brygghuskammare å andra sidan, tillika<br />
med en af 2:ne kammare öfverbygd portgång, alltsammans<br />
under Brädtak;<br />
III. en gammal Byggning, som består af en förstuga<br />
och 2:ne stugor, af hvilka den ena nyttjas till hållstuga;<br />
IV. stall och vagnshus.<br />
47 sk spec, för ett natthärbärge för mig och betjänt då man<br />
inte kunde få varmt och ej förtärde mer än en skål varm<br />
mjölk och 4 koppar tevatten”. I följande kolumn står att<br />
läsa gäst givarens redovisning utan närmare kommentar:<br />
”1 rum med två sängar 12 sk, 1 d:o för betiänten 8, 5 brasor 10,<br />
3 ljus 3, thevatten 5, skorpor därtill 2, mjölk med skorpor 7.<br />
Taxa summa 47”. (Västerås gästgivaregård 17 oktober 1794).<br />
I september följande år klagar kapten Lemke på samma<br />
gästgiveri: ”Väntat 4 ½ timme på hästar och oaktat att jag<br />
vid min ankomst sade gästgivaren att jag var för hans<br />
Kongl. Höghet kommenderad. Ingen hållhäst fanns och<br />
gästgivaren påstod sig ej vara skyldig skaffa några hästar<br />
sedan hållet var ute. Således nödsakad angälla att en dylik<br />
försummelse måste enligt lagen beivras”. Kapten Lemke var<br />
på väg från Stockholm till Örebro. Dagböckerna bevaras<br />
idag på landsarkivet i Uppsala.<br />
år 1878 UPPhörde den under sekler för bönderna tyngande<br />
bördan att ge bidrag till personbefordran på våra vägar.<br />
Byggnader, som en gång tillhört ett gästgiveri, finns kvar<br />
på flera platser i länet. Till exempel den 1865 uppförda<br />
mangårdsbyggningen på Ekeby i Skultuna, en bodlänga<br />
från Hemmingsbo gästgivargård i Fläckebo socken står på<br />
Vallby frilufts<strong>museum</strong>, Hallsta by i Romfartuna socken,<br />
Hästbäck i Karbenning socken, Nykvarn i Björksta socken,<br />
Skrivargården i Västervåla socken, Vendle i Dingtuna,<br />
Kolbäcks gästgivargård. Där finns fler.<br />
liVsfarligt VägVal<br />
sPegeln<br />
Ur en gammal vägbeskrivning ”gussjö broar<br />
i fläckebo socken anlagda över en sank myra<br />
mellan tvenne sjöar, gussjön och fläcksjön<br />
kallade; här över har man förr ej utan livsfara<br />
kunnat färdas, men 1774 och 1775 äro dess<br />
broar av kavelvirke med stenmur och gräsfyllning<br />
fullständigt i stånd satta”.<br />
i bygden lever ännu såsom ett minne av de<br />
för färdemännen farliga myrarna i fläckebo<br />
det i Jutarnas mun lagda ordstävet:<br />
”För Gussjö myrar och Hemmingsbo putt<br />
Bevare oss Milde Herre Gud.”<br />
KÄLLA: l.l. lorichs, Vägar och gästgivaregårdar<br />
i <strong>Västmanlands</strong> län, Västerås 1932<br />
skJUtsförening<br />
det var bönder i kolbäck, svedvi, Berg, säby,<br />
rytterne och munktorp som var ansvariga för<br />
skjutshållet i kolbäck. där skulle finnas 12–15 hästar<br />
redo per dygn. år 1845 bildade bönderna i trakten<br />
kolbäcks skjutsbolag och gästgiverigård vilket<br />
kom att äga stora markområden. hela kolbäcks<br />
samhälle har vuxit upp på mark som en gång<br />
tillhört bolaget. gården och gästgiveriet arrenderades<br />
ut och arrendator fick även ta ansvar<br />
för skjutshållet.<br />
år 1875 öppnas järnvägen genom samhället<br />
och resandet till häst avtog. skjutsföreningen<br />
började sälja ut sitt stora markinnehav både<br />
till privatpersoner och till järnvägen.<br />
kolbäcks skjutsförening, som var landets sista,<br />
upplöstes så sent som 1951.<br />
Källa: kolbäcks hembygdsförening.<br />
www.kolbacksbygden.se/skildringar<br />
19
sPegeln<br />
20
Äggöl och loppor<br />
en reseBerättelse från edsBerga gästgiVeri i Bred<br />
aPril 1804<br />
sPegeln<br />
”Först kl. 7 om aftonen anlände jag till Edsberga och i anseende till<br />
snögloppet, samt den långsamma farten, gruvade jag mig för den<br />
2 ¼ mil långa väg, som jag ännu hade till Västerås. Jag stannade därför,<br />
och tog kvarter, utan att först fråga, eller se mig omkring, hurudant<br />
härbärge jag där kunde få. Det åldriga värdfolket, som emottog mig,<br />
var mycket fromma och vänliga. De bjöd nu till att efter förmåga<br />
uppfylla mina önskningar. Jag fick varmt äggöl, söt mjölk och smör,<br />
varjämte jag spisade av mitt eget förråd…<br />
Jag stannade i stugan hos det goda folket, och pratade med dem så gott<br />
jag kunde, till dess man med några brasor sökt uppvärma den lilla<br />
kammare man ovan ärnade mig. Gubben förde mig sedan upp, tände<br />
sin pipa, och satte sig bredvid mig framför glödhögen i spisen. Min lilla<br />
kammare var familjens garderob och tyghus…<br />
Gubben berättade mig i all fromhet några historier om sin far som<br />
varit soldat, och burit sabeln. Således leddes vårt samtal på konung<br />
Carl den XII, vilken ännu är svenska folkets avgud…<br />
I trots av de brasor, som i hela 3 timmar lågat i spisen förspordes ändå<br />
ingen värme i kammaren…<br />
Väggarna började bli rätt fuktiga, blåst och snö slog emot de otäta<br />
fönsterna, tupparna gol, hundar och kattor tjöt och jamade runt<br />
omkring mig på vinden, och den lilla värmen satte säkert också liv<br />
i några av kölden stelnade loppor, ty av dem led jag även ansenligt.<br />
Härtill kommer en kort säng, och ett ännu kortare täcke i stället för<br />
överbolster, varöver jag utbrett min kappa, till mera skydd för min<br />
hopdragna kropp. Man kan nu föreställa sig huru jag frös om morgonen,<br />
dock lämnade jag raskt min bädd, och satt omkring kl. 7 redan åter<br />
i mitt åkdon.”<br />
KÄLLA: ernst morittz arndt’s resa genom sverige år 1804. första delen.<br />
översatt av J.m. stjernstolpe. Bearbetad av Bo swensson. kristianstad 1994.<br />
arndt (1769–1860) var författare, historiker och politiker som vid flera tillfällen<br />
besökte sverige.<br />
< karta över vägarna i Västmanland<br />
med förteckning över gästgivaregårdarna.<br />
Pehr Billschier 1755.<br />
21
sPegeln<br />
Ett satans väglag<br />
för prosten<br />
av magdalena hellquist. foto: anders forngren<br />
Prosten berättar i dagböckerna bland mycket annat om de resor han företar.<br />
att ge sig ut på landsbygden vintertid innebar inte bara att övervinna kölden.<br />
Väglaget och vägarnas standard kunde ställa till med stora problem.<br />
Prostgården i irsta låg inte, som nu, behändigt mitt för<br />
kyrkan utan ett gott stycke upp i backarna mot Grävlinge.<br />
På juldagen 1825 var väder och väglag så bedrövliga, att<br />
då Muncktell åkte till kyrkan lite före kl. 7, var vägen redan<br />
som en lerlave. Några dagar senare kom det lite snö, men<br />
hjulspåren gjorde vägen så elak att man bara kunde gå den.<br />
Ungdomarna tjatade dock till sig häst och släde till ett kalas,<br />
men pappa prosten misstänkte med skäl att hemfärden skulle<br />
bli etter värre och i kärra. – Det årets julkalas fick ställas in,<br />
för det inbjudna herrskapet vägrade att ge sig ut i mörker<br />
och smuts. Snart frös det på och blev slinkföre (’halka’),<br />
men då var det för sent för kalaset.<br />
det Var Verkligen farligt att färdas på vägarna, inte minst<br />
om vintern. Prosten Muncktell satt år 1826 i Irsta och drog<br />
sig till minnes en kall, snöig vinterdag i Kärrbo 1809. Det<br />
var djup köld, ett gruvligt yrväder blåste upp med nordan,<br />
så ”intet liv syntes ute på vägarna”. Efter tre dagar var alla<br />
vägar överfulla av snö och stora drivor hopkastade. Prosten<br />
sätter skrivbordet framför brasan om dagen och drar fram<br />
sängen mot värmen om natten. Då kommer en gubbe med<br />
släde och skovel och begär sockenbud för sin son.<br />
22<br />
”Aldrig har någon kallelse varit mig så svår, som denna.”<br />
Prosten rustar sig med alla ytterkläder och pälsar som han<br />
kan finna, han tar egen släde och häst, och gubben har häst<br />
och släde och skovel, som han arbetat sig fram med genom<br />
drivorna. Spåren syntes ännu här och var.<br />
den döende låg i en stuga på Sköttbobacken, Muncktell<br />
tog fram nattvardskärlen, han pälsade på sig allt han kunde<br />
och uträttade sitt ärende. Efteråt erbjöd sig gubben klokt<br />
att följa hemåt med släde och skovel. Sedan man passerat<br />
Frösåker blev emellertid vägen lite bättre och gubben<br />
avskedades med tack. Ända till slutet av Frösåkersgärdet<br />
var det hyggligt trots djup snö och drivor, men bakom en<br />
liten backe hade snön hopat sig i en smal vägstump, där hästen<br />
gick ner sig och till slut bara hade huvudet över snön och inte<br />
kom loss. Muncktell kunde inte komma hästen till hjälp för<br />
snödjupet; han lade sig i släden för att ”i stillhet avvakta sitt<br />
öde”. Ingen vägfarande kunde förväntas, hans hustru visste<br />
inte om att han var ensam och kunde således inte väntas sända<br />
någon till mötes. Men slutligen ryckte hästen till, slog och<br />
stampade i snön och kom fram ett litet stycke. Gång på gång<br />
arbetade han sig fram på samma sätt och lyckades komma<br />
loss och rädda både sin husbonde och sig själv.
att ta sig fram På leriga grUsVägar med Vagnar På höga smala hJUl Var inte alltid lätt.<br />
laVering aV gUstaV silfVerstråhle (1748–1816) konstakademin.<br />
Johan fredric mUncktell<br />
Prosten Johan fredric muncktell (1764–1848) berättar i sina<br />
dagböcker på ett mycket personligt sätt om hur det var att<br />
leva och verka i Västmanland under hans tid. överallt skulle<br />
prästen vara med, i sorg och i glädje, i ur och i skur året runt.<br />
han verkade i trakterna kring Västerås först som capellan<br />
(komminister) i kärrbo (1794–1816), som kyrkoherde i sevalla<br />
(1816–1821) och slutligen, till sin död, som prost i irsta (1821–<br />
1848). förutom alla kyrkliga handlingar som skulle uträttas<br />
av en präst krävdes besök hos kolleger och ståndspersoner,<br />
han hade också skyldighet att efter kallelse fara i sockenbud<br />
till sjuka och döende, vilket innebär att ge dem nattvarden.<br />
källor<br />
Prosten Muncktells dagbok, del 3, irsta (1821–1829),<br />
utg. av magdalena hellquist på uppdrag av irsta hembygdsförening,<br />
Västerås 1995. [del 1, kärrbo (1814–1816), Västerås<br />
1979; del 2, sevalla (1816–1821), Västerås 1982.]<br />
Vägar och gästgivaregårdar i <strong>Västmanlands</strong> län,<br />
l.l. lorichs, Västerås 1932.<br />
<<br />
målning i irsta kyrka. okänd konstnär.<br />
sPegeln<br />
23
sPegeln<br />
Järnvägen<br />
före järnvägen<br />
av Brage lundström<br />
På 1500-talet började stångjärn tillverkas i Bergslagen. Under omkring 250 år,<br />
fram till dess strömsholms kanal och vågen i Borgåsund byggdes på 1780-talet,<br />
körde karavaner av forbönder stångjärn till vågen i Västerås. som mest anlände<br />
70-talet hästekipage dagligen till vågen med sin last. På återvägen kördes tunnor<br />
fyllda med råg, korn, vete, humle, salt och andra livsmedel som behövdes.<br />
24
fororna till Västerås startade dock tidigare än så.<br />
Redan på 850talet lär det ha brutits koppar i Falun, eller<br />
som orten benämndes tidigare, Tiskasjöberg. Kopparen<br />
kördes med hästforor till Västerås, för att under seglationssäsongen<br />
transporteras vidare till Stockholm. Detta innebär<br />
att Kopparbergsvägen, vägen mellan Falun och Västerås,<br />
som transportled kan vara långt över 1 000 år.<br />
Ett av de äldre dokument där vägen nämns, om än indirekt,<br />
är ett brev som slottsfogden Olof Jonsson skickade från<br />
Västerås slott 1507. Han skrev till riksföreståndaren<br />
Svante Nilsson att han väntade på ett parti koppar från<br />
Kopparberget, vilket skulle skickas till Stockholm så snart<br />
det anlänt.<br />
år 1849 BeskreV Wilhelm tham Kopparbergsvägen som<br />
en av de viktigaste i Sverige. ”Man beräknade redan för<br />
flera år sedan, att å denna väg skedde en årlig transport av<br />
minst 40 000 skeppund bruks och bergslagseffekter söder<br />
ut och omkring 70 000 tunnor norrut, utom andra varor,<br />
samt 2– à 3 000 resande. Forlönen ansågs stiga till<br />
120 000 riksdaler årligen, varav åtminstone hälften torde<br />
falla på länets innevånares lott.” Tham skrev även att under<br />
regn perioder och tjällossning tog de resande hellre den<br />
längre vägen från Hallsta och Kumla kyrka som gick via<br />
Sala upp till Nykrogen.<br />
i stadsarkiVet i Västerås och Landsarkivet i Uppsala finns<br />
ett stort antal handlingar och böcker som visar mängden<br />
av framför allt stångjärn, men även koppar, mässing,<br />
manufaktur, tackjärn och annat som vägdes in vid vågen<br />
i Västerås. Det finns även noterat vilka intäkter som<br />
Västerås stad erhöll i form av ”Bro och Vågavgifter”.<br />
en aV de äldsta VågBöckerna täcker tiden 1 maj 1654<br />
till 30 april 1655. Under detta år vägdes det in 23 844<br />
skeppund 2 lispund stångjärn vilket är 3 405 ton. Största<br />
leverantör var Christier Månsson med 17 641 stycken<br />
stänger som vägde 348 ton. Rådmannen i Västerås,<br />
Jacob Hindersson, vägde in 281 ton och Abraham Momma<br />
(Renstierna) 148 ton. Christier Månsson hade sedan år<br />
1637 arrenderat Kungshammaren i Ramnäs av Gustaf<br />
Vasas änka, Katarina Stenbock. Senare blev han ägare<br />
till större delen av hamrarna i Ramnäs.<br />
< Västerås i hörnet av köpmangatan och<br />
stora gatan. stångjärnsforan till höger<br />
i bild visar hur järnet transporterades<br />
från hyttor och hamrar till hamnarna vid<br />
mälaren. okänd konstnär, arkivet Vlm.<br />
sPegeln<br />
Västerås stadskarta från 1688, framställd av Jonas carlsten.<br />
här syns platsen för järnvågen vid svartån, inte långt ifrån<br />
Västerås slott. Västerås lantmäteriförvaltning.<br />
< inVägning aV stångJärn Vid Västerås Våg år 1746<br />
i VågBoken från 1745 och 1746 är det antecknat vilka<br />
socknar och bruk stångjärnet kom från. Socknar som<br />
nämns är Stora Tuna, Mora, Orsa, Hedemora, Husby,<br />
By, Folkierna, Grängierde, Norberke, Söderbärke, Norberg,<br />
Westanfors, Fernbo, Wåhla, Haraker, Gunnillbo, Hed,<br />
Ramnäs, Kohlbäck och Sura. År 1746 invägdes 32 239<br />
skeppund stångjärn, förutom koppar mässing och tackjärn.<br />
Det blir 4 604 ton eller 230 200 stänger på 20 kg/st.<br />
Under feBrUari månad 1746 vägdes 1 328 ton in vilket<br />
ger 47,4 ton per dag. Om en häst kunde dra 1,5 ton blev<br />
det 32 hästekipage i medeltal per dag. I vågboken från 1765<br />
antecknades invägningen dag för dag under hela året. Den<br />
börjar med den 2 januari och slutar med den 31 december.<br />
Av anteckningarna kan utläsas att det vägdes in metallprodukter<br />
vid Västerås våg varje dag det året, förutom<br />
i princip varannan söndag.<br />
ton<br />
1 400<br />
1 200<br />
1 000<br />
800<br />
600<br />
400<br />
200<br />
0<br />
Jan feB mar aPr maJ JUn JUl aUg seP okt noV dec<br />
25
sPegeln<br />
Tjugo i samma säng<br />
Historien om en unik stuga<br />
av ann österberg<br />
i bergsmansbyn fliken i norbergs socken<br />
finns en byggnad med anor från den tid<br />
då tunga transporter helst gjordes vintertid<br />
och med släde.<br />
stUgan ligger längs en av de gamla vintervägarna<br />
i Norbergs bergslag. Det var en byggnad där de bönder som<br />
forade, det vill säga transporterade varor med häst och vagn<br />
eller släde, kunde komma in och sova i värmen en stund.<br />
stUgan kallas färdestUga och användes framför allt av<br />
de bönder som transporterade malm från Gäsjö, över sjön<br />
Gäsen via Fliken och vidare söderut. Den användes också<br />
av de som körde malm från Norbergsgruvorna till hyttor<br />
i södra Dalarna. Bönderna var inte alltid från trakten utan<br />
kunde höra hemma i till exempel Västerfärnebo, Karbenning,<br />
Folkärna, By, Mora och Orsa. Där fanns sovplats i stugan<br />
för 40 man. 20 personer kunde ligga på den långa väggfasta<br />
britsen och lika många kunde ligga på golvet. Till stugan<br />
hörde också ett stall med plats för 32 hästar.<br />
Det är ingen som med säkerhet vet hur gammal stugan är.<br />
Det antas att det var Fagersta bruk som återanvände en äldre<br />
timmerstomme när de uppförde en byggnad som övernattningsrum<br />
för forbönderna omkring år 1856.<br />
26<br />
efter det att hyttan i Fliken lades ner år 1888 kom<br />
stugan att användas av forbönderna som färdades mellan<br />
Norberg och Norn. Larsbo bruk, som ägde hyttan i Norn,<br />
hade andelar i gruvorna i Norberg. De tog malm från<br />
Norbergsgruvorna för bearbetning på Norns bruk. Forningen<br />
av malm däremellan pågick fram till år 1916.<br />
VinterVägen för malmen från Norberg till Norn gick från<br />
Kärrgruvan ned mot Fliken, över sjön Gäsen förbi Gravberget<br />
vid Gäsjö Herrgård. Vidare gick den genom bebyggelsen<br />
och upp längs med ån förbi platsen där Gäsjö hytta och<br />
hammarsmedja låg. Färden fortsatte via isarna på Dammsjön<br />
och Stensjön över dalagränsen på mossar och sjöar<br />
förbi gården Sotbo och fram till bruket i Norn.<br />
när forornas tid var till ända kom stugan att lämnas<br />
öde i många år. År 1932 tog Norbergs hembygdsförenings<br />
ordförande, August Friberg, kontakt med intendent Drakenberg<br />
på <strong>Västmanlands</strong> Fornminnesförening och bad om ett<br />
utlåtande om stugan, som hotades av rivning.<br />
Drakenberg skrev; ”Den vid Fliken i Norberg belägna<br />
färdstugan, som förr utgjort härbärge för forbönder och<br />
körkarlar, är en i sitt slag värdefull byggnad… detta särskilt<br />
som denna färdstuga mig veterligt är den i sin art enda<br />
bevarade inom <strong>Västmanlands</strong> län.” I och med detta startade<br />
en process som ledde till att den gamla färdestugan räddades.<br />
Fagersta Bruk donerade stugan till hembygdsföreningen och<br />
föreningen började renovera på en gång. Redan i augusti 1933<br />
kunde den nyrustade stugan invigas, nu som vandrarhem.<br />
i norBergs hemBygdsförenings arkiV finns de gamla gäst<br />
böckerna bevarade sedan vandrarhemstiden, 1933–1947.<br />
Där övernattade bland många andra en student från Kanada<br />
som läste i Oxford och på sin liftarfärd genom Europa hamnade<br />
just i Fliken. Bland kända namnteckningar märks den blivande<br />
österrikiske förbundskanslern Bruno Kreisky. Färde stugan<br />
ägs fortfarande av Norbergs hembygdsförening men används<br />
inte längre eftersom den är i behov av renovering.
den långa väggfasta britsen rekonstruerades på 1930-talet och användes som sovplats då stugan var vandrarhem.<br />
På fotot nedan från 1932 syns spåren efter den ursprungliga britsen på väggen.<br />
sPegeln<br />
27
sPegeln<br />
Vägens stenar:<br />
av krister ström<br />
Vägens stenar: Milstolpar<br />
den första förordningen om milstolpar fastställdes år<br />
1649 med ordalydelsen:…”När Wägarna således äre rödde<br />
och lagade /skola the och mätas med snören/ så att alle<br />
mijler blifwa lika långa: Och skal sextusend fampnar göra<br />
en Mijl/ opsättias wisse Stenar och Kännemärken/ den<br />
resande Man till rättelse.”<br />
Bakgrunden till beslutet om milstolpar var att det rådde<br />
viss förvirring om hur avstånd skulle beräknas bland annat<br />
vid utbetalning av ”skjutsfärdspenning” då sådana saknades.<br />
Uppmätningen skulle alltså ligga till grund för hur mycket<br />
de resande skulle betala för skjuts mellan olika platser och<br />
att ”reseräkningar” skulle betalas på ett rättvist sätt.<br />
mätningarna BörJade från bestämda platser exempelvis<br />
Stockholms slottsportar eller Stora Torget i Västerås.<br />
Stolpar sattes upp efter systemet 1/4, 1/2 och 1 mil. Mellan<br />
varje stolpe var det alltså en fjärdedels mil. Det finns även<br />
milstolpar i länet med angivelse av 1/3 mil och 3/4 mil.<br />
det Var landshöVdingarna som ansvarade för att mil <br />
stolpar tillverkades och blev uppsatta. Det var sedan <strong>läns</strong>man<br />
28<br />
som verkställde. Mätningen utfördes av en lant mätare. Till en<br />
början gjordes milstolparna av trä. De var bilade i fyrkant,<br />
rödmålade och med en vitmålad svarvad knopp eller ”knapp”<br />
överst. Åtminstone så i Västmanland. På den sida som vette<br />
mot vägen målades en vit yta på vilken aktuell milangivelse<br />
målades med svart, ”stenswärta”. Ibland var knopparna<br />
blåmålade och en del stolpar försågs med metallplåtar och det<br />
fanns även dubbla stolpar på helmilplatser. Så småningom<br />
kom milstolparna att tillverkas av huggen sten eller gjutjärn<br />
något som pågick till in på 1890talet. Utöver det angivna<br />
miltalet försågs stolparna ofta med kungens namn krönt av en<br />
krona och med dåvarande landshövdings namn eller initialer<br />
samt tillverkningsåret. Arbetena kunde utföras efter entreprenadsauktion<br />
av lokalt kunniga stenhuggare och i hyttor såsom<br />
Abeckshyttan i Grangärde och Molnebo bruk i Västerlövsta.<br />
Milstolparna skyddas som fasta fornlämningar och minner<br />
om vägar och vägfarare förr. Dom fyller en funktion idag<br />
fast på ett nytt sätt:<br />
”Nu gör jag ingen nytta där jag står, en pensionerad grå<br />
soldat av sten. Dock fröjdar mig som i min ungdoms vår en<br />
lärkas sång och doften av syren”. (Hjalmar Gullberg)
foto: anders forngren<br />
ända in På 1920-talet var det de jordägande bönderna som<br />
skulle ansvara för vägunderhållet. Det stadgades redan i de<br />
medeltida landskapslagarna. För att få en rättvis fördelning<br />
av väghållningsskyldigheterna hade så kallade vägdelningslängder<br />
upprättats och från 1628 hade Lantmäteriet till<br />
uppgift att upprätta sådana. I regel var det kronofogden eller<br />
fjärdingsmannen som upprättade dessa delningslängder.<br />
Där förtecknades och indelades aktuella vägsträckor i olika<br />
delar, lotter, vilka skulle underhållas av markägarna.<br />
Därpå följde årligen vägsyn.<br />
för att Veta Var de olika lotterna var belägna satte man<br />
upp väghållningsstenar i bägge eller den ena änden av sina<br />
lotter, som kunde vara belägna på flera ställen. Dessa<br />
markeringar var nog i regel gjorda i trä men även i sten.<br />
Trästolpar, av förgängligt material, är borta men åtskilliga<br />
väghållningsstenar finns kvar och står där som vittnen om<br />
väghållningens betydelse. Tyvärr försvinner en del i samband<br />
sPegeln<br />
”En pensionerad grå soldat av sten”<br />
Vägens stenar: Väghållningsstenar<br />
med vägombyggnader eller liknande trots att de skyddas<br />
som fasta fornlämningar. På stenarna, som i regel är små<br />
och individuellt utformade, är det vanligt att väglottens<br />
nummer finns inhugget. Vanligt är även att den aktuella<br />
gårdens namn finns med liksom namnet på ansvarig för<br />
väglotten eller vederbörandes initialer. Vidare finns ofta<br />
en pil inhuggen som pekar åt det håll som berörd väglott låg.<br />
År 1895 trädde Sveriges första väglag i kraft. Enligt den<br />
blev de nyinrättade vägdistrikten ansvariga för väghållningen.<br />
Lagen säger att ”Vid ändpunkterna af hvarje till undehåll<br />
indeladt vägstycke skola väghållaren anbringa tydliga märken,<br />
angifvande den fastighet, som har vägstyckets underhåll sig<br />
ålagdt.” Naturaväghållningen levde kvar in på 1920talet<br />
och bruket att sätta upp väghållningsstenar hör nu till<br />
historien. Tidigare förkomna stenar återfinns då och då och<br />
samtidigt försvinner en del. Flera står ännu på ursprunglig<br />
plats ett antal har flyttats till hembygdsgårdar.<br />
29
sPegeln<br />
Vägens stenar: Ringarstenar<br />
i den mycket omfattande genomgång av svenska folkseder<br />
och svensk folktro i samband med död och begravning som<br />
Louise Hagberg redogör för i sin bok ”När döden gästar”<br />
1937 finns ett innehållsrikt kapitel om ”Den sista färden”.<br />
Sedvänjorna vid likfärden varierade liksom sammanringen<br />
vid likfärdens slut när begravningsföljet närmade sig kyrkan.<br />
Ringningen började när följet kom till förutbestämda platser,<br />
”likställen”, ofta speciella naturfomationer med namn såsom<br />
”Gråtarebacken”, ”Gastknuten ”, ”Liktallarna” och ”Likeken”.<br />
För ringningen erhöll ringaren uppe i tornet eller vid klockstapeln<br />
en förutbestämd ersättning. I de västmanländska<br />
grannsocknarna Tortuna och Björksta finns några i detta<br />
sammanhang unika stenar som tydligen inte var uppmärksammade<br />
när etnologen Louise Hagberg sammanställde<br />
sin bok.<br />
stenarna i tortUna och BJörksta kallas av bygdens folk<br />
för Ringarstenar. Dom sattes upp på de ställen vid kyrkvägarna<br />
varifrån klockorna efter givet tecken till ringaren<br />
började klämta. Vägsträckans och därmed även ringningens<br />
längd varierade beroende på den dödes sociala ställning eller<br />
de anhörigas förmåga att betala för denna framringning.<br />
Denna märkliga företeelse att genom klockringningens<br />
längd framhålla en människas värde och samhällsställning<br />
ledde så småningom till en osed som kom att bekämpas av<br />
kyrkans biskopar. Enligt Torsten Lundblad, som skrivit om<br />
dessa stenar i <strong>Västmanlands</strong> Fornminnesförenings årsskrift<br />
1970–1971, har det funnits fjorton ringarstenar i Björksta<br />
och nio i Tortuna.<br />
30<br />
På de fem BeVarade stenarna i Björksta finns inhuggna<br />
inskriptioner 3 R på en och på fyra 6 R. Uppenbarligen har<br />
det även funnits stenar med 1 R inhugget då man i bygden<br />
brukat tala om enriksdalerstenar, treriksdalerstenar och<br />
sexriksdalerstenar. I Tortuna står det 1 1/3 R.B. på den<br />
ena av de bevarade stenarna och 2 R.B. på den andra.<br />
Där har även funnits stenar med inskriptionen 2 2/3 R.B.<br />
Bokstaven R. står för riksdaler och R.B. för riksdaler banco.<br />
År 1830 fattades beslut i Tortuna om att kostnaderna<br />
för framringningen skulle vara följande: 1 1/3 R.B., 1 R.B.<br />
och ¾ R.B. Med hänvisning till tiden för respektive myntenhets<br />
införande anser Lundblad att ringarstenarna i<br />
Tortuna restes tidigast år 1848 och i Björksta år 1855. I och<br />
med kronans införande blev inskrifterna inaktuella och<br />
avgiften för klockringning fastslogs 1874 i Tortuna till 1:,<br />
1:50 och 2: kronor. Det innebar en betydligt lägre kostnad<br />
än vad den varit tidigare. Framringningens betydelse minskade.<br />
1923 omtalas endast två ringarställen i Tortuna och 1924<br />
fastslog kyrkorådet att endast ett ringarställe vid de tre<br />
tillfarterna skulle brukas och att ingen avgift skulle erläggas.<br />
Sista året som ringarlön upptogs i staten för Björksta<br />
församling var 1947 och den sista framringningen från<br />
närmaste ringarstället skedde 1951. Den klockringning som<br />
idag sker är att räkna som sammanringning till gudstjänst.<br />
De unika ringarstenarna föll i glömska och höll på att<br />
försvinna. Tack vare engagerat hembygdsarbete har ringarstenarna<br />
i Björksta och Tortuna uppmärksammats och flera<br />
har flyttats och återrests på respektive kyrkogård.
en ringarsten står kvar i åkerkanten längs vägen mot Björksta kyrka.<br />
offerkaster<br />
en offerkast är en samling av stenar eller ris och kvistar som kommit till efter hand.<br />
den har sakta byggts på av vägfarande när de passerat platsen för en särskild händelse,<br />
till exempel en plats för ett påstått brott eller en olycka. stenarna och kvistarna lades<br />
dit som ett offer för att hålla onda andar, missväxt och andra olyckor borta.<br />
Spannebo-Annas riskast ligger vid en gammal väg mellan Västervåla och karbenning<br />
socknar. enligt folktraditionen var det en kvinna på väg till sin avrättning för barnamord<br />
som satte sig att vila på stenen. efteråt började folk lägga sten och ris på platsen.<br />
stenen, som har en flat ovansida, har haft<br />
ett flera decimeter djupt lager av lös mylla<br />
och små stenar uppe på sig. myllan bildades<br />
av förbipasserandens kvistar. idag är myllan<br />
borta och marken omrörd efter en vägbreddning.<br />
i tings protokollen står att läsa att den<br />
8 oktober 1730 dömdes anna ersdotter och<br />
gifte karlen erich englicksson för att ha dödat<br />
två barn födda efter olovlig beblandelse.<br />
anna dömdes till döden för barnamord och<br />
erich till böter för hor.<br />
KÄLLA: en socken och en sjö.<br />
red. hugo ahlén, ängelsberg 1990.<br />
sPegeln<br />
På 1990-talet utfördes omfattande<br />
restaurerings- och målnings arbeten<br />
på länets milstolpar och fundament<br />
efter anvisning av väghistorikern<br />
stefan nordin. Underlag och<br />
anvisning för upprustning av milstolpar<br />
i <strong>Västmanlands</strong> län. <strong>läns</strong>styrelsen-<br />
<strong>läns</strong>museet-Vägverket 1994.<br />
stefan nordin har även utförligt<br />
behandlat detta ämne i uppsatsen<br />
”Milstolpar i <strong>Västmanlands</strong> län” .<br />
<strong>Västmanlands</strong> fornminnesförening<br />
och <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
årsskrift 73, 1996.<br />
Uppgifter om var väghållningsstenar<br />
finns står att läsa i Fornminnesregistret<br />
och i Vägverkets väghistoriska litteraturdatabas<br />
finns ett antal poster som<br />
behandlar väghållningsstenar.<br />
31
sPegeln<br />
32
Lugna gatan<br />
– Historien om ett nödhjälpsarbete<br />
av rebecca svensson<br />
det sägs att ak-vägarna, eller nödhjälpsvägarna som de kallades på 1920-talet,<br />
inte ledde någonstans utan byggdes rakt ut i skogen, som piskrapp i ett landskap<br />
sett från ovan. onödiga arbeten för överflödig arbetskraft. men vid en närmare<br />
studie visar det sig att bilden är mer nyanserad och ibland även dramatisk<br />
– exempelvis när det gäller den väg som fick namnet lugna gatan.<br />
ak eller statens arBetslöshetskommission, tillsattes<br />
1914 vid första världskrigets utbrott. Då fanns en allmän<br />
oro för dåliga tider med stigande arbetslöshet och AK:s<br />
uppdrag blev att dels förebygga arbetslöshet och dels<br />
utforma en politik för att bekämpa hög arbetslöshet.<br />
I Sverige medförde första världskriget dåliga tider på<br />
många sätt. Brist på matvaror och bränsle förstärkte den<br />
nöd som bostadsbristen redan skapat i snabbväxande städer.<br />
Arbetslösheten kom smygande vid krigsslutet, som ännu ett<br />
gissel för den redan prövade befolkningen. På hösten 1918<br />
ökade arbetslösheten även i Västerås, och under 1919 fanns<br />
där ett par hundra arbetslösa.<br />
några år tidigare hade kommunen infört en ny typ av<br />
sopsortering för alla hushåll i staden. Förutom arbetslösheten<br />
var det en av anledningarna till att vägsträckan Lugna gatan<br />
byggdes. Men hur hänger det ihop?<br />
Jo, under det tidiga 1900talet hade renhållning och<br />
sophantering blivit ett problem i många städer. I Västerås<br />
ville man återvinna delar av hushållsavfallet till grismat och<br />
kommunen planerade därför att anlägga en stor svingård,<br />
< Vägarbete på köpingsvägen. 1930-tal.<br />
sPegeln<br />
kanske vid Stenby. 1914 köptes istället Malma gård i Badelunda.<br />
Gården hade många fördelar, den stora ladu gården<br />
kunde byggas om till svinhus och på gårdens mark fanns en<br />
del av Badelundaåsen där man kunde hämta grus och sand<br />
som efterfrågades stort till vägbyggen, murbrukstillverkning,<br />
fyllnadsmaterial med mera.<br />
Den befintliga långa och krångliga vägen till Malma gård<br />
var dock ett problem. För att komma dit fick man åka ut via<br />
Bergslagsvägen och svänga höger vid Kvastbruket i Hökåsen<br />
och därifrån till Malma. Det innebar långa omvägar för<br />
både grismat och sandkörare. En snarare och rakare väg<br />
till stadens nya lantegendom var därför angelägen för många.<br />
nödhJälPsarBetet med den nya vägen till Malma påbörjades<br />
i mars 1919. Arbetet bestod i att röja och hugga skog, plana<br />
ut mark, fylla vägsträckan med makadam och grus samt<br />
gräva diken. Lönen var tjugofem procent lägre än på öppna<br />
marknaden. Stadsfullmäktige hade därför beslutat att gifta<br />
nödhjälpsarbetare skulle få ett särskilt kommunalt familjetillägg.<br />
Staten betalade fyrtio procent av lönekostnaden och<br />
serverade dessutom de anställda ett billigt mål mat om dagen.<br />
>>><br />
33
foto: anette Berglinn<br />
<<br />
redan i maJ 1919 utbröt en konflikt som gällde lönerna.<br />
Via uppsatta plakat på arbetsplatsen hade de anställda<br />
informerats om stora lönesänkningar. Reaktionen blev strejk<br />
och demonstrationsmarsch till rådhuset på Fiskartorget där<br />
chefen för bygget fanns. Arbetarna menade att de nya lönerna<br />
skulle leda till att de tvingades leva under existensminimum.<br />
För att få behålla samma lönenivå kunde de därför gå med<br />
på att ta bort den billiga maten och familjetillägget. Arbetsledningen<br />
framhöll att stora investeringar gjorts på arbetsplatsen<br />
för att underlätta transporter och förbättra andra<br />
arbetsvillkor vilket motiverade lönesänkningarna, bland<br />
annat fanns en decauvillebana. De strejkande arbetarna<br />
återgick till arbetet men, som det stod i Folkbladet den 21 maj<br />
”Arbetarna beslöt på mötet att återgå till arbetet samt<br />
försöka att vinna rättelse på annat sätt.”<br />
nU Blir man nyfiken. Vad menas med ”vinna rättelse på<br />
annat sätt”? Jo, förklaringen får vi av en som var med,<br />
Erik Brav, organiserad syndikalist i den nybildade Västerås<br />
Lokala Samorganisation, LS. Vid tiden för denna händelse<br />
var han arbetslös och placerad på nödhjälpsarbetet vid<br />
vägen till Malma. Där fanns flera syndikalister berättar<br />
34<br />
lugna gatan i Västerås 2008.<br />
<<br />
i norra <strong>läns</strong>delen sattes det upp många minnesstenar<br />
som berättar om att vägarna byggts som statliga<br />
nödhjälps arbeten. stenen på bilden står i kärrgruvan<br />
vid vägen mot kylsbo.<br />
Erik Brav, och då de var grovarbetare blev de informella<br />
arbetsledare för de andra nödhjälpsarbetarna som var<br />
industriarbetare, och ovana vid de arbetsuppgifter som<br />
fanns på ett vägbygge. Det var syndikalisternas förslag att<br />
”att vinna rättelse på annat sätt”. Istället för strejk skulle<br />
man tillämpa maskning, då en populär syndikalistisk<br />
metod. Erik Brav berättar hur det gick till: –”De bestämde<br />
att bara arbeta de timmar som de fick den tidigare överenskomna<br />
lönen, och att vara kvar på arbetet men inte arbeta<br />
under resterande tid. I praktiken blev det så att de arbetade<br />
halva dagar, sedan spelade de kort eller låg kvar på arbetsplatsen<br />
och vilade”. Det berättas också att de arbetade så<br />
långsamt att de kom till arbetet, tog på arbetsvästen, tog<br />
av arbetsvästen och gick hem, så var arbetsdagen slut.<br />
Maskningsaktionen visade sig ändå vara effektiv. Arbetsgivaren<br />
gav upp och återinförde, för en tid, både familjetillägg,<br />
lönenivåer och billiga måltider vid arbetsplatsen.<br />
lUgna gatan fick sitt namn redan 1919, troligtvis på<br />
grund av det lugna arbetstempot men kanske också med<br />
en blinkning till Charlie Chaplins film Easy Street som<br />
hade västeråspremiär just i februari 1919.
Vägen över vattnet<br />
text och foto: krister ström<br />
Broar är konstruktioner som leder vägar över hinder.<br />
de har uppförts i olika material och teknik i olika tider.<br />
På följande uppslag får vi se några olika broar från<br />
vårt län. ovan ses stenbron över sagån i Bredsdal,<br />
uppförd omkring 1850.<br />
35
sPegeln<br />
<<br />
<<br />
36<br />
storbron med kapellgatan över arbogaån.<br />
det är staden arbogas äldsta broläge.<br />
Bro i den engelska parken vid Bernshammars<br />
herrgård uppförd omkring 1800.<br />
skarpskyttebron över svartån i Västerås. den nuvarande bron föregicks av en äldre som sam lidman lät bygga år 1867.<br />
Bron byggdes för att underlätta för skarpskyttarna från läroverket att ta sig över svartån upp till övningsplatsen vid djäkneberget.<br />
<<br />
Bro över arbogaån vid röfors, längs väg 570. det är en valvbro av betong uppförd 1919.<br />
Bro och ny väg väster om stampers vid sala invigd hösten 2008.<br />
ett jättelikt markingrepp.<br />
<<br />
gång och cykelbro över kolbäcksån<br />
vid Bultens kontor i hallstahammar.<br />
sPegeln<br />
37
sPegeln<br />
Minnenas allé<br />
av stig Berglind [artikeln har tidigare varit publicerad i tidskriften riksettan]<br />
memory lane. minnenas allé. i mitt fall måste det bli Pilgatan i Västerås. det var<br />
gatan som gällde, den som alla kom på, infartsleden från enköping och stockholm,<br />
den givna och spikraka trafikådern mot centrum och vägen västerut.<br />
Pilgatan. ic och caltex låg där, Yngve Swensons bilar,<br />
Christensens Vulkaniseringsverkstad, Tores Cykel & Sport,<br />
Posten och den lilla låga träbyggnaden som var Kringlans<br />
Bageri.<br />
Och så förstås de två kaféerna i mitt hjärta – Framtiden<br />
och Pilen, från morgon till kväll fulla av folk, kaffedoft<br />
och stolskrap, idag kvar bara som svartvita bilder i gamla<br />
fotoalbum.<br />
Pilgatan var också vägen till Folkets park. De stora<br />
1:amajtågen gick här, mäktiga parader med mässingsblänk<br />
som för oss glin var nästan lika spännande som när cirkusarna<br />
kom till stan, Scott, Altenburg och MijaresSchreiber.<br />
Också cirkusplatsen låg vid Pilgatan.<br />
På en karta från 1957 kan man se hur Stockholmsvägen<br />
nära nog spikrakt övergår i lika raka Pilgatan. Det var bra.<br />
För stadsplanerarna alldeles för bra. En ny motorväg byggdes,<br />
ett villaområde jämnades med marken, gator försvann för<br />
gott och för att idag nå Pilgatan måste man köra i en som<br />
jag ser det direkt livsfarlig båge över motorvägen.<br />
Men här är det i alla fall, slutet på min drygt elva mil<br />
långa resa på Riksväg 12 och 11 från Stockholm.<br />
IC låg på Pilgatan 12, Caltex i nummer 8 och Gulf<br />
i korsningen Pilgatan/Björnövägen.<br />
Jag samlade dekaler och nyckelringar, som medlem<br />
i IC också kassakvitton som jag lade i för ändamålet<br />
specialgjorda påsar och skickade in i hopp om att få<br />
pengar tillbaka. Det hände att jag fick det, 25 öre.<br />
idag finns ingen av de gamla bensinmackarna kvar, inte<br />
på Pilgatan och inte någon annanstans heller. Också allt det<br />
andra är borta, Kringlan, Vulken och Tores Cykel & Sport.<br />
38<br />
Också Folkets park är puts väck – parken som var så fin.<br />
I ”Karta över Västerås” från 1957 står:<br />
Folkets park. Till en av landets vackraste folkparker<br />
har den en gång snåriga skogsbacken i stadens östra del<br />
blivit förvandlad. Den anlades 1899 som en arbetarnas<br />
mötes och rekreationsplats och har med åren förändrats<br />
till sitt utseende till att mera likna en blommande och<br />
grönskande trädgård.<br />
det Var då det. Idag skär motorvägen rakt genom den<br />
gamla entrén och där stadens arbetare en gång hade sin<br />
mötes och rekreationsplats finns nu nybyggda bostads <br />
rätter för folk som har råd.<br />
Jag kör Pilgatan västerut. Kafé Framtiden låg på höger<br />
sida i nummer 17. På en bild jag har går 1:a majtåget förbi<br />
just där. Det är en varm vårdag. De ledande potentaterna<br />
marscherar med hatten i hand, en Volvo PV med Unummer<br />
bidar sin tid vid trottoarkanten, på den lilla balkongen<br />
ovanför kaféet står människor och tittar på, andra nyfikna<br />
hänger i fönstren.<br />
Längre bort – i bildens vänsterkant – kan man skymta<br />
huset där Kafé Pilen låg med adress Pilgatan 9.<br />
Idag är allt borta.<br />
Marschen man ser går mot ett Folkets park som inte<br />
längre finns, förbi ett kafé som inte heller finns, fram över en<br />
gata som har fråntagits allt av sin forna betydelse och glans.<br />
Jag åker vidare mot centrum, ner under järnvägsspåren<br />
mot Tillberga. Pilgatan blir Stora gatan, på andra sidan<br />
stan fortsätter Riksväg 11 mot Köping och Arboga, bakom<br />
mig ligger Pilgatan, en förlorad värld och kaféet som en<br />
gång var Framtiden.
Pilgatan i Västerås som den såg Ut 1949 med 1:a maJtåg, BUtiker, kaféer och ett myller aV människor. foto: Vlt:s arkiv<br />
idag återstår inget aV Vad som förr Var den sJälVklara fortsättningen På riksVäg 11 från enköPing. foto: anette Berglinn
exPerten<br />
<<br />
40<br />
Hur byggs en modern väg?<br />
Slänter<br />
Erosionsskydd<br />
Beläggning<br />
Materialskiljande lager<br />
Förstärkningslager<br />
34<br />
släntkrön<br />
Mätning av<br />
vägytans tillstånd<br />
Tjälskydd<br />
innerslänt<br />
överbyggnad<br />
Uppfrysande block<br />
släntkrön<br />
ytterslänt /<br />
underbyggnad<br />
skärningsslänt<br />
dikesbotten<br />
undergrund<br />
Bärlager<br />
Bergarbeten, borrning<br />
sprängning<br />
Överbyggnad<br />
materialval och dimensionering<br />
terassyta<br />
bankslänt/fyllningsslänt<br />
bankfot<br />
illustration ur ”allmän teknisk beskrivning för vägkonstruktion” Vägverket 2004.<br />
Bearbetad av kikki lundberg för tidningen Västerbotten nr 4, 2004.<br />
Terassmaterial<br />
Obundet bärlager<br />
Förstärkningslager<br />
Skyddslager<br />
Avvattning<br />
Dränering<br />
Vägmarkering<br />
Vägtrummor<br />
Bärighetsmätning<br />
Fallviktsdeflektometer<br />
Slitlager<br />
Bundet bärlager
foto: anette Berglinn<br />
De moderna vägarna<br />
alltsedan bilen introducerades som<br />
kommunikationsmedel, har vägnätet<br />
ständigt förbättrats för att motsvara de<br />
successivt ökade kraven på framkomlighet<br />
och bärighet.<br />
Fordonen har blivit större och tyngre och deras hastighet<br />
har ökat. Detta har tvingat fram en utveckling mot breda<br />
landsvägar med vida kurvradier och små nivåskillnader.<br />
De moderna vägarna ska motsvara de ökade kraven på<br />
säkerhet. Det innebär åtskilda körfält, sido och mitträcken<br />
samt eliminering av farliga hinder vid sidan om vägbanan.<br />
det finns mer<br />
mauno lassila; Hur byggs en modern väg?<br />
Västerbotten, nr 4, 2004<br />
< Västerledsmotet med avfart<br />
mot hacksta industriområde.<br />
exPerten<br />
den goda Vägens Politik. av Jan-olof montelius<br />
i de medeltida landskapslagarna stadgades om skyldighet<br />
för de jordägande bönderna att deltaga i byggande och<br />
underhåll av vägar och broar.<br />
Under början av 1800-talet fanns en rad olika centrala<br />
kommittéer som sysslade med vägfrågor. ”kongl. styrelsen<br />
för allmänna wäg- och wattenbyggnader” inrättades 1841.<br />
namnändring skedde 1882 till kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,<br />
1967 till statens vägverk och 1983 till Vägverket.<br />
fram till vägväsendets förstatligande 1944 skedde vägunderhållet<br />
genom naturaprestationer av landets bönder. efterhand<br />
växlades dessa naturaprestationer över till vägskatt, som<br />
kunde skilja sig åt mellan de olika vägdistrikten som administrerade<br />
vägunderhållet. genom automobilskatten, som kom<br />
1922, fick verket större möjligheter att ge bidrag till byggande<br />
och underhåll. kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade<br />
den centrala uppsikten över vägväsendet och var ett tillsyns-<br />
och ledningsorgan för hela väghållningen.<br />
Vid förstatligandet fick verket ett övergripande ansvar för<br />
hela väghållningsverksamheten. i varje län inrättades en<br />
vägförvaltning. år 1967 tillkom sju byggnadsdistrikt.<br />
år 1992 upphörde vägförvaltningarna och byggnadsdistrikten<br />
och produktionen skildes ut från myndigheten och bildade en<br />
särskild enhet inom Vägverket. trafiksäkerhetsverket upphörde<br />
1993 och trafiksäkerhetsfrågorna överfördes till Vägverket.<br />
41
illustration: Vägverket<br />
sPegeln<br />
<<br />
42<br />
Parti från nya e18 mellan Västjädra och Västerås.<br />
Gocksta<br />
Västjädra<br />
53<br />
Västjädra<br />
622<br />
Nytt körfält byggs<br />
norr om befintliga E18<br />
längs hela sträckan<br />
Oppvreta<br />
554<br />
Murbo<br />
Östjädra<br />
Eklunda<br />
Bro över väg 623<br />
förlängs med 15 m<br />
Torp<br />
Dingtuna<br />
Ellberga<br />
623<br />
Bron under E18 tas bort.<br />
Annan väg får väljas<br />
E18<br />
555<br />
553<br />
Ny bro under E18<br />
byggs intill befintlig bro<br />
624<br />
Råby<br />
Reningsdamm för dagvatten<br />
innan det släpps<br />
ut i Asköbäcken<br />
Ny trafikplats byggs,<br />
Västerledsmotet<br />
Froby<br />
532<br />
Västerleden<br />
Västerås<br />
Skälby<br />
0 250 500 1 000 Meter
E18 Västjädra–Västerås<br />
den 4 noVemBer inVigdes drygt 6 km ny motorväg väster<br />
om Västerås. Vägen är en del av E18 och den var tidigare en<br />
mötesfri motortrafikled, en så kallad 2+1 väg. Den var en<br />
av de smalare delarna av E18 samtidigt som det är en av de<br />
mest trafikerade. Omkring 20 700 fordon passerar vägen<br />
varje dygn. Nu är vägen en fyrfilig väg med motorvägsstandard.<br />
Hastigheten har höjts från 90 till 110 km/tim.<br />
Norr om gamla E18 har det tillkommit två nya körfält för<br />
trafik i västlig riktning. Den gamla vägen har byggts om till<br />
två körfält för trafik i östlig riktning. Strax väster om Bäckby<br />
ligger den stora trafikplatsen Västerledsmotet. Därifrån går<br />
Västerleden söderut mot Hacksta industriområde. Företagen<br />
får därmed en snabbare väg ut mot E18. Kostnaden för<br />
vägbygget har varit beräknad till 174 miljoner kronor.<br />
foto: anette Berglinn<br />
Förbifart Sala<br />
exPerten<br />
den 3 noVemBer inVigdes och öppnades trafiken på den<br />
nya 17,5 km långa sträckningen av väg 56/70 förbi Sala.<br />
Det har sedan lång tid funnits ett stort behov av att förbättra<br />
framkomligheten och trafiksäkerheten. Vägen har byggts<br />
som en modern mötesfri landsväg, det vill säga två körfält<br />
växlar med ett och ett linräcke skiljer körriktningarna.<br />
Väggbredden är totalt 14 meter.<br />
Den södra delen mellan Evelund och Sör Kivsta är 3,5 km<br />
lång och en cirkulationsplats har byggts vid den så kallade<br />
Salarakan. Den norra delen mellan Broddbo och Evelund är<br />
14 km lång. Vid Kolbäcksbro finns en planskild trafikplats<br />
där vägen korsar väg 256. En cirkulationsplats har byggts<br />
vid Evelund där vägen ansluter till riksväg 56 ”Västeråsvägen”.<br />
Övriga allmänna vägar är anslutna i plankorsningar vid<br />
Broddbo och Dahlgrenstorp. Totalkostnaden har uppskattats<br />
till 250 miljoner kronor.<br />
illustration: Vägverket<br />
43<br />
Gocksta<br />
Västjä<br />
53
foto: monika franzon<br />
sPanaren<br />
Magkänslor<br />
av sven olov karlsson<br />
Jag och min Bror steg på skolbussen tidigast av alla och<br />
steg av hemma allra sist om aftonen. Vår hemby låg vid<br />
gränsen Sala–Norberg och en byråkratisk slump hade satt<br />
oss i skolan längst hemifrån. Alltså lärde vi oss varje liten<br />
by där enstaka trötta skolbarn stod att hämta respektive<br />
sätta av under 1980talet: Örbäck, Skogbyn, Laboda.<br />
Högfors, Broarna, Snytsbo.<br />
de Backiga, krokiga, tjälsprängda grusvägarna fick en del<br />
ungar att spy som rävar. Men jag var i särklass värst. Skolbusschauffören<br />
bad min mor att inte ge mig något att äta<br />
på morgnarna för att minska mängderna kräk. Hon lydde<br />
order och drog in frukosten. Och skolluncherna var mycket<br />
mer slagsmål än mat. Den<br />
dagliga fastan höll mig tunn<br />
och gav mina skolbussresor<br />
en nästan sakral matthet,<br />
synnerligen på eftermiddagarna.<br />
<strong>Västmanlands</strong> vägar<br />
växte in i mitt medvetande<br />
som ett halvt poetiskt, halvt<br />
demoniskt drömlandskap.<br />
Antika industrirester. Rislass<br />
i väntan på flismaskinerna.<br />
Porlande slussar. Tunga ekar.<br />
44<br />
dessa Bilder Bestod även när jag fick stadigare matvanor<br />
och friare färdsätt, och följde med in i skrivandet. När jag<br />
idag färdas igenom dessa trakter passerar jag också mina<br />
litterära verk. I både min första och andra roman utspelas<br />
bärande scener på väg genom Västmanland: i Italienaren<br />
skjutsar en ung man sin cancersjuke far genom Västerfärnebos<br />
nederländskt flacka dalgångar och kämpar med förtvivlade<br />
kärleksord. När Amerikahusets utbrände mjölkbonde<br />
tvärbromsar utanför Fagersta för att slippa smälla med en älg,<br />
får han idén till ett mord. Kurvor, korsningar, traktorer<br />
och timmerbilar bildar berättelsernas fonder. Bakom ratten<br />
kommer idéerna till mig, särskilt under färder i hemlänet.<br />
enstaka formUleringar vet jag exakt var de kom till.<br />
En gång i juni år 2006, då jag lämnat Sala på väg mot<br />
Enköping, stegrades sommarskymningens skönhet till<br />
en grad som måste beskrivas. Jag svängde av vid Kumla<br />
kyrkby och stannade. Mellan träden skymtade Tärna<br />
folkhögskola, vars skrivarlinje jag gått tio år tidigare.<br />
Hur långt hade jag egentligen kommit sedan dess?<br />
i Bilen fanns inget PaPPer att anteckna på. Jag skrev istället<br />
ett smsmeddelande i mobiltelefonen och sparade det.<br />
Väl hemma skrev jag in textstycket i datorn: ”Västmanland<br />
var ett banjosolo denna midsommarkväll, som det makliga<br />
knäppandet av strängar i sällskap med anden av ett dragspel.”<br />
där satt inledningen till ett av Amerikahusets kapitel.<br />
Och jag visste att här kommer jag aldrig att behöva svälta.
Bakom ratten kommer idéerna, särskilt under färder i hemlänet.<br />
sPanaren<br />
foto: sven olov karlsson<br />
45
Ur litteratUren<br />
Anslagstavlan<br />
av Per helge<br />
Ur kråkskuggor, stockholm 1987<br />
Upprätt än en tid med sina<br />
grånande brädor och grova regelplankor,<br />
ett ögats vindfång, en vägg att köra<br />
blicken i.<br />
Vad allt den ropat ut och påstått, med<br />
vilka anspråk den hävdat det ena och det andra.<br />
Och fågelskriften som ständigt lagt sig i,<br />
och alla kor<br />
vilkas hesa råmanden studsat mot denna skärm<br />
så fjärran från dataterminalerna.<br />
Som en genomstungen, ögonlös siare<br />
står den numera i vägkanten, ohörbart<br />
ropande<br />
genom de långa, ensamma nätterna.<br />
Och alla gamla häftstift,<br />
i stjärnbildskonstellationer vittnar de om<br />
envisa tummar och om viljors längtan.<br />
Nu insjunket allt, till ett ohörbart mummel,<br />
en bortglömd skrift i häftstiftshimlen.<br />
Alltmera lutande i detta jordiska vägskäl<br />
som ännu inte övergivits helt; bliven<br />
sitt eget meddelande, som någon i ett osett,<br />
hemligt ögonblick avläser med handens<br />
eller kindens tunna, känsliga hud.<br />
Och minns.<br />
46
Ur litteratUren<br />
47
Utflykten<br />
Sven Ek<br />
Vagnarnas riddare<br />
text och foto: Jan å. Johansson<br />
år 1923 startades eks åkeri och hyrverk av knut ek. grunden kom från aron Johanssons<br />
hyrverk som knut tog över. Verksamheten byggde på arbete med hästar som drog<br />
vagnar, droskor och slädar.<br />
en och annan lastBil förekom också genom åren, men<br />
ända fram till 1984 då hyrverket upphörde, användes hästar.<br />
Sven Ek, som är den siste i tre generationer företagare, var<br />
den som fick ta nedläggningsbeslutet. Han insåg dock det<br />
historiska värdet i alla vagnar och valde att bevara dem<br />
i Eks vagn<strong>museum</strong> på Åkesta gård.<br />
mUseet har 92 Vagnar, slädar, arbetsåkdon och personvagnar.<br />
Alla pedantiskt skötta. En öppen sommarvagn,<br />
tillverkad i Sverige år 1900, i ljusbrunt trä och med<br />
välbevarad vaddering i klädseln, har Sven för säkerhets<br />
skull under ett stort tygskynke, med tanke på dammet.<br />
48<br />
Att ständigt få frågan om värdet på samlingen är Sven<br />
hjärtligt trött på.<br />
– Jag ser mer till det historiska värdet. Hade jag inte tagit<br />
tillvara alla dessa fordon hade de nog inte funnits kvar i dag.<br />
Och jag har ett eget intresse för häst och vagn, säger Sven.<br />
– Jag kunde ha eldat upp allting och fått sex öre kilot<br />
för skrotet men det vore för grymt. Allt du ser här har ju<br />
införskaffats för att användas och detta är en kvarleva<br />
från åkerirörelsen som den en gång såg ut. Dessutom är jag<br />
ju uppväxt med häst och vagn. Och en vara får aldrig ett<br />
värde förrän man har en köpare som är beredd att betala.<br />
>>>
sven vid epidemivagnen i vilken man transporterade människor med smittsamma sjukdomar till epidemisjukhuset.<br />
Utflykten<br />
49
Utflykten<br />
<<br />
när sVens farfar, Knut, startade det hela 1923 var det<br />
uteslutande personbefordran det handlade om. Från början<br />
fanns hyrverket på Västgötagatan 6 i Västerås men flyttade,<br />
i och med att det växte, till Kopparlunden där det fanns<br />
tillgång till stallar.<br />
– När andra världskriget bröt ut blev vi tvungna att<br />
flytta då Kopparlundsområdet ansågs utgöra ett militärt<br />
mål. Då hamnade vi i Gideonsberg, berättar Sven.<br />
Vid denna tid hade företaget som mest 22 hästar. Men<br />
i takt med att Västerås växte blev det återigen dags för flytt.<br />
Denna gång till Rocklunda gård och här blev man kvar<br />
till 1985 då åkeriet definitivt lades ned. Då fanns endast<br />
två hästar kvar. Till Rocklunda kom verksamheten 1952,<br />
samma år som Sven tog över efter sin far.<br />
Han visar runt bland vagnarna som användes för personbefordran,<br />
något som vi i dag kallar för taxi. På en vagn<br />
finns en skylt i läder med texten Upptagen. När Sven tar<br />
bort den framträder en lysande röd skylt med texten Ledig.<br />
En vagn liknar i mångt och mycket en TFord i karossen.<br />
För att inte säga väldigt mycket. Sven förklarar att de<br />
första bilarna byggdes av just vagnmakare, därav likheten.<br />
– När jag tog över 1952 hade vi elva hästar och en lastbil.<br />
Farsan hade lastbilar lite av och till. 1985, då åkeriet lades<br />
ned fanns det 16 lastbilar kvar och det var då vi köpte<br />
Åkesta gård och gjorde <strong>museum</strong> här.<br />
att hästarnas arBete så småningom togs över av motorfordon<br />
förklarar Sven med att det blev för långa, som han<br />
säger, dötider jämfört med bilar. Se där, redan då fanns det<br />
tidspress och stress. Men hyrverket såg ingen anledning att<br />
göra sig av med hästarna.<br />
– När de byggde distributionstunneln under Västerås<br />
använde de lastbilar för att frakta bort schaktmassorna.<br />
Hästarna ansågs vara en sanitär olägenhet, de bajsar ju<br />
50<br />
historia. allt som allt finns 92 vagnar av olika slag och<br />
för olika ändamål på eks vagn<strong>museum</strong> på åkesta gård.<br />
<<br />
Pilljobb. alla detaljer har sven målat för hand,<br />
vilket förvånar många besökare.<br />
gubevars. Men jag undrar vad som ändå var hälsosammast<br />
där under jord, säger Sven nästan lite föraktfullt.<br />
Han visar ett par gamla fakturor från transporter företaget<br />
gjort. En visar att man kört plåt till Arvid Svensson<br />
i Eskilstuna för 32 kronor. Timpriset blev således tre kronor.<br />
Från 1926 finns en faktura som berättar om en likvagn som<br />
beställts till Arosvägen 7. För att hyra en likvagn och fyra<br />
täckta vagnar fick man betala 30 kronor.<br />
– Titta på den här fakturan från 1926. Här har min<br />
farfar kört en Borggren från hemmet till kontoret. Sedan<br />
vid lunchtid till stadshotellet och så tillbaka till kontoret<br />
igen och slutligen hem till villan. Och titta här, varje uppdrag<br />
gick på 75 öre. Man kan också läsa att en så kallad<br />
promenad, med häst och vagn förstås, för nöjes skull på<br />
två timmar kostade fem kronor per timme.<br />
Men vagnmuseet innehåller inte bara vagnar från åkeriet.<br />
En och annan har kommit utifrån. Sven visar bilder på en<br />
vagn i ett erbarmligt skick.<br />
– Den fanns på en gård utanför Eskilstuna och pappa<br />
sade att vi åker dit. När vi kom fram fann vi vagnen liggande<br />
i en enda hög. Jag var skeptisk men farsan sade att har vi åkt<br />
ända hit så tar vi den med oss. Nu finns även den renoverad<br />
och fin på museet.<br />
En så kallad epidemivagn är skänkt från <strong>läns</strong>museet.<br />
– Med den körde min far folk med smittsamma sjukdomar<br />
till epidemisjukhuset där Härjarö servicehus ligger i dag.<br />
Här fick kusken bära den sjuke och det var jätteviktigt att<br />
följa föreskrifter om hur vagnen skulle rengöras efter varje<br />
transport. Hur kusken skulle göra verkade inte så noga.<br />
Men farsgubben blev ju i alla fall 94 år.<br />
Med tanke på de generna finns nog vagnmuseet kvar<br />
ett bra tag till – till glädje för de grupper och sällskap som<br />
bokar tid för en privat visning av Sven.
<<br />
snöröjning. detta är svens far i korsningen<br />
Vasagatan–stora gatan i Västerås med ett lass snö.<br />
<<br />
likvagn. för en transport med likvagn och fyra täckta vagnar<br />
fick man betala 30 kronor år 1926. Vem kusken är vet inte<br />
sven ek.<br />
som av en händelse, kanske en tanke, finns en busshållplats<br />
precis vid infarten till vagnmuseet.<br />
eks VagnmUseUm<br />
Utflykten<br />
eks vagn<strong>museum</strong> ligger i Västerås vid skultunavägen,<br />
intill bostadsområdet åkesta. museet är öppet under<br />
maj–september för visningar enligt överenskommelse.<br />
i museet finns en av landets förnämsta samlingar av<br />
vagnar, slädar och seldon från ekipagetidens glansdagar.<br />
Adress:<br />
åkesta gård 1, 730 50 skultuna.<br />
telefon 021-33 13 00.<br />
66<br />
skultuna<br />
E18<br />
skultunavägen<br />
åkesta<br />
Västerås<br />
årets kUltUrBeVarare 2008<br />
1 december 2008 mottog sven ek utmärkelsen<br />
årets kulturbevarare 2008. Utmärkelsen delas ut av<br />
föreningen kulturmiljö i <strong>Västmanlands</strong> län.<br />
67<br />
tillberga<br />
hökåsen<br />
51
från föreningarna<br />
52
Förening med fart<br />
av Bil- och teknikhistoriska sällskapet. foto: lasse fredriksson, © Vkl<br />
Bil- och teknikhistoriska sällskaPet i Köping är en<br />
livskraftig och växande förening. Den startade 1987 och<br />
har i dag över 360 anslutna medlemmar.<br />
Föreningen har sina lokaler i före detta Köpings Mekaniska<br />
Verkstads byggnad från 1891. Där håller de öppet för<br />
medlemmar i stort sett varje onsdagskväll. Första onsdagen<br />
i månaden har föreningen månadsmöte, med speciella teman<br />
som har anknytning till hobbyn. Föreningen är mycket<br />
aktiv och månadsmötena samlar i snitt 80–100 personer.<br />
Vägg i Vägg med föreningslokalen ligger museet med de<br />
Bil och Teknikhistoriska samlingarna. Museet drivs av<br />
föreningen och medlemmarna arbetar ideellt med underhåll<br />
och skötsel av museet. Det handlar bland annat om att sköta<br />
fordon och övriga föremål samt att arbeta i receptionen.<br />
Föreningsmedlemmarna har också renoverat några av<br />
fordonen, inga lätta arbeten. I flera fall har fordonen varit<br />
i ett mycket dåligt skick innan renoveringen påbörjats.<br />
i de Bil- och teknikhistoriska samlingarna finns några<br />
av landets mest intressanta och välrenoverade bilar;<br />
PanhardLevassor 1912, Bugatti typ 35B och typ 44 samt<br />
en MercedesBenz SSK från 1929. Bilarna är resultatet av en<br />
enda persons intresse och renoveringsmöda, Bertil Lindblad<br />
(1907–1995), Köping. Han var en av Sveriges mest framstående<br />
motor historiker, med kunskaper av både teknisk<br />
och praktisk natur.<br />
det Var Bertil lindBlads önskan att hans förnämliga<br />
samling, fordon, fordonskomponenter, verkstadsutrustning<br />
och bibliotek, skulle bevaras i samlad form. 1980 donerades<br />
därför allt till en stiftelse med uppgift att bevara och sköta<br />
samlingen samt se till att den förblir tillgänglig för forskning<br />
> entrén till de Bil- och teknikhistoriska<br />
samlingarna är i det före<br />
detta vattentornet som har hört<br />
till köpings mekaniska Verkstad.<br />
Byggnaden uppfördes 1891–92.<br />
arkitekt var theodor dahl.<br />
från föreningarna<br />
och studier. Stiftelsen leds idag av en styrelse bestående av<br />
kunniga bilhistoriker, assisterad av en lokal arbetsgrupp<br />
vilken bland annat har till mål att hålla fordonen i gott<br />
och kördugligt skick.<br />
i mUseet finns en komplett gammal bilverkstad med<br />
inventarier och ett RollsRoyce chassi uppställt för reparation.<br />
En gammal dieselmotor, som tidigare drivit i kvarnen i Hasta<br />
i Götlunda finns uppställd i museet. En avdelning visar Volvos<br />
växellådstillverkning från 1927 och framåt och en monter<br />
ägnas åt Köpings racerbåtsklubb. Där finns även ombyggda<br />
fordon med bland annat ett antal HotRods samt ombyggda<br />
motorcyklar, vilka tilltalar även de yngre besökarna.<br />
Utställningen i mUseet förändras med jämna mellanrum.<br />
Den kompletteras med inlånade privata fordon från samlare<br />
och entusiaster och fordon som lånats från andra museer.<br />
Museet har sommaröppet. De öppnar den första maj och<br />
håller öppet till den sista september.<br />
53
Ur samlingarna<br />
Med respass försedd<br />
av ann österberg<br />
54<br />
ett smUtsigt och många gånger vikt papper ligger i en<br />
mapp i <strong>läns</strong>museets arkiv.<br />
Det är ett gammalt respass utställt för resa från Västerås<br />
till Stockholm och Jönköpings län.<br />
Passet gällde för bruksbokhållaren Thor Gustaf Hjalmar<br />
Hvitfeldt när han i enskilda angelägenheter behövde resa<br />
fram och åter till nämnda platser. Passet, som gav honom<br />
rättighet att fritt och obehindrat passera under resan, utfärdades<br />
i Västerås den 24 juli 1847 av landshövding Ridderstolpe.<br />
Passet gällde bara denna speciella resa. Nästa gång<br />
bruksbokhållen skulle resa utanför länet fick han ansöka<br />
om ett nytt respass.<br />
den sociala kontrollen var hård och för att undvika<br />
lösdriveri bland landets medborgare fanns länge regler om<br />
respass för inrikes resa. Redan 1555 föreskrev Gustav Vasa<br />
att köpmännen skulle ha ”vägabref eller passebordh” från<br />
den stad där han bodde, med sig på sina resor.<br />
Passkravet gällde för alla som skulle resa utanför den trakt<br />
där han var allmänt känd. I samband med anskaffandet<br />
av passet blev resenären också uppskriven i en särskild<br />
passbok eller passjournal där han eller hon var tvungen att<br />
uppge det slutgiltiga resmålet. Den som var på resa utan<br />
pass kunde gripas för lösdriveri. Kravet på pass för inrikes<br />
resa avskaffades 1860.<br />
re`sPass<br />
subst., ingen böjning, neutr.<br />
ORDLED: res--pass • pass {se 1pass 2} [ngt åld. utom i idiomen]<br />
idiom: få ~ slutgiltigt och omilt bli ivägskickad äv. från tjänst<br />
e.d.; ge ngn ~ slutgiltigt och omilt skicka i väg ngn hist.:<br />
sedan 1735; till 1resa och 1pass 2<br />
/nationalencykolopedins ordbok/
Riksettan<br />
tidningen riksettan har i sitt tredje nummer, nummer 2/2006,<br />
ett långt reportage om den gamla riksvägen nummer 11 och 12.<br />
Berättelsen, liksom vägen, börjar i Stockholm och följer den äldre<br />
vägsträckningen så gott det går fram till Västerås. Nedslag görs<br />
bland annat hos Cokosbollsbilen i rondellen vid Litslena kyrka.<br />
Hummelstabaren, Pankos bilskrot och affären i Kungsåra är andra<br />
platser som Riksettans utsände reporter Sten Berglind besöker.<br />
Texten kompletteras med mängder av nostalgibilder liksom nytagna<br />
foton från de platser som beskrivs. Artikeln Minnenas allé, i detta<br />
nummer av Spaning, är hämtad från Riksettan 2/2006.<br />
sJU nUmmer har hittills kommit ut av Riksettan. Utgivare är<br />
OKFörlaget AB. Bland de återkommande skribenterna finns<br />
västeråsbon och journalisten Stig Berglind liksom Kspanarna<br />
Staffan Bengtsson och Göran Willis.<br />
Tidningen har ambitionen att skildra bilismens guldålder, det vill<br />
säga 1950 och 1960talen. Den handlar till stor del om bilismens<br />
miljöer; motell, bensinmackar och vägsträckor men tidningen tar<br />
även in artklar som ”En Volvo i Egypten” ett bildreportage om en<br />
resa med en Volvobil i Egypten 1935 och ”När skönheten kom till<br />
byn” som handlar om de fantastiska bilar som köptes in av byborna<br />
i Skyttmon på 1930talet.<br />
det senaste nUmret innehåller bland annat artiklar om Rikstretton<br />
mellan Stockholm och Sundsvall, den längsta av de klassiska riksvägar<br />
som 1962 ersattes av Europavägar. Sten Berglind skriver om ett av<br />
sina favoritämnen, alla raggarfik runt Stockholm som numera är<br />
mer eller mindre försvunna. Där finns också ett knippe fantastiska<br />
färgbilder som skildrar bensinmackar, motell, vägar och bilskrotar.<br />
Alla hämtade från Flygfotoföretaget AeroBilder i Enköping som<br />
har ett enormt bildarkiv.<br />
tidningens alla nummer finns fortfarande att köpa via förlaget.<br />
för mer information se hemsidan på www.riksettan.net<br />
lästiPs<br />
ahlberg sven olof & spade, Bengt 2001.<br />
Våra broar – en kulturskatt. Vägverket. Borlänge.<br />
almgren, hans 2001. På väg i västra Västmanland.<br />
<strong>Västmanlands</strong> fornminnesförening och <strong>Västmanlands</strong><br />
<strong>läns</strong> <strong>museum</strong>s årsbok 2000/2001, årg. 77.<br />
andersson, mia 1997. Vägars kulturvärden.<br />
riksantikvarie ämbetet. stockholm.<br />
Bebyggelsehistorisk tidskrift. nr 39. 2000.<br />
Vägar och vägmiljöer.<br />
Berg, gösta 1935. Hur klövjestigen blev landsväg.<br />
svenska kulturbilder, band 2, del iii-iV. stockholm.<br />
Bergström, lars & houltz, anders 1990.<br />
Vägar i Örebro län. Vägverket, Vägförvaltningen<br />
i örebro län. örebro.<br />
Boman, åke & thorén, sixten och karin 1979.<br />
Förteckning över milstolpar och minnesstenar<br />
i <strong>Västmanlands</strong> län. <strong>Västmanlands</strong> fornminnesförenings<br />
årsskrift, årg. 57.<br />
holmblad, lars g 1993. eriksgatan.<br />
Från medeltid till nutid. stockholm .<br />
lorich, l l 1932. Vägar och gästgivaregårdar<br />
i <strong>Västmanlands</strong> län. Västerås.<br />
montelius, Jan-olof 1991. Vägunderhåll och<br />
vägbygge vid 1800-talets mitt. ett bidrag till<br />
väghållningens historia. dædalus, årg. 59.<br />
montelius, Jan-olof 2004. Vägar i och till arkiven.<br />
om källor till väghistorisk forskning. årsbok för<br />
riksarkivet och landsarkiven 2004.<br />
nordin, stefan 1996. Milstolpar i <strong>Västmanlands</strong><br />
län. <strong>Västmanlands</strong> fornminnesförening och <strong>Västmanlands</strong><br />
<strong>läns</strong> <strong>museum</strong>s årsskrift, årg. 73.<br />
En vägbok för Uppsala län. 1937. Uppsala.<br />
Vägar. Dåtid, nutid, framtid. 1991. Vägverket.<br />
Borlänge.<br />
örback, alfred 1983. ”Charta öfwer waegarna<br />
uti Wässmanneland”, upprättad år 1755 av<br />
lantmätaren Pehr Billschier. <strong>Västmanlands</strong><br />
fornminnesförening och <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong><br />
<strong>museum</strong>s årsskrift, årg. 61.<br />
för ett fylligare urval, besök Vägverkets <strong>museum</strong><br />
och Väg- och trafikhistoriska litteraturdatabasen<br />
www.vv.se/<strong>museum</strong><br />
55
notiser<br />
notiser<br />
1 notiser<br />
raPPort från framtiden<br />
Bergslagssatsningen<br />
– kultur och turism<br />
Bergslagssatsningen 2006–2016 är ett<br />
nationellt initiativ inspirerat av lokala<br />
och regionala aktörer i Bergslagen.<br />
Syftet är att lyfta fram Bergslagen<br />
som kulturhistorisk och turistisk<br />
region och tillvarata och utveckla<br />
natur och kulturarv av nationellt och<br />
internationellt intresse. Satsningen ska<br />
stärka ett antal bergslagshistoriska<br />
centra med fokus på upplevelser och<br />
aktiviteter samtidigt som en långsiktig<br />
hållbar struktur för att befrämja<br />
turismdriven tillväxt skapas. Med<br />
en fot i historien och en i framtiden<br />
skapas dynamik och utvecklingskraft.<br />
Bergslagen skall vara en attraktiv<br />
region för verksamhet, boende och<br />
besök.<br />
Bergslagssatsningen ska bidra till att:<br />
• Öka besöksantalet i Bergslagen<br />
• Bredda näringslivet<br />
• Skapa förutsättningar för<br />
entreprenörsskap<br />
• Främja tillväxt genom samarbete<br />
mellan Bergslagshistoriska centrum<br />
• Stimulera samverkan mellan akademi,<br />
näringsliv och offentlig sektor<br />
• Utveckla förutsättningarna för<br />
hållbar förvaltning av kulturarv<br />
med fokus på tillgänglighet och<br />
interaktion<br />
• Skapa mångfald av verksamheter<br />
som tydliggör Bergslagen som<br />
turistisk och kulturhistorisk region<br />
• Utveckla verksamheter som tar<br />
vara på kulturarvets potential för<br />
folkbildning och förståelse.<br />
I Västmanland deltar tre centrum,<br />
Eko<strong>museum</strong> Bergslagen, Norbergs<br />
Bergslag och Världsarvet Engelsbergs<br />
bruk samt Sala silvergruva.<br />
Vill Du veta mer?<br />
Läs på webbplatsen: www.bergslaget.se<br />
Kulturstrategi för Landstinget<br />
Regionutveckling inom landstingsdirektörens<br />
ledningsstab har påbörjat<br />
ett arbete med en ny kulturstrategi.<br />
Behov finns att skapa ett nytt dokument<br />
i landstinget som utgår från dagens<br />
kulturpolitik, utifrån kulturrådets nya<br />
roll och den pågående kulturutredningen.<br />
Löpande avstämning kommer att ske<br />
med landstingets politiska organisation<br />
samt fortsatta samråd med kommuner<br />
och andra intressenter i länet.<br />
Kulturstrategin kommer att bli föremål<br />
för landstingsstyrelsens beslut inför<br />
landstingplanearbetet avseende åren<br />
2010–2013.
aktUellt<br />
Lokalutredning<br />
Arbetet med att skapa nya lokaler<br />
för <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> och<br />
Västerås Konst<strong>museum</strong> har resulterat<br />
i ett färdigt lokalprogram. Projektet<br />
är politiskt förankrat och parterna,<br />
Landstinget och Västerås stad, är<br />
överens om att fortsätta att arbeta<br />
för en lösning i gemensam anda. En<br />
förutsättning för de nya lokalerna för<br />
<strong>läns</strong>museet är dock att verksamheten<br />
ryms inom befintliga budgetramar.<br />
En annan förutsättning är att <strong>läns</strong>museet<br />
lämnar de nuvarande lokalerna<br />
i Västerås slott. Under hösten prövas<br />
lokalprogrammet mot fyra olika<br />
alternativa placeringar i Västerås<br />
centrum. Ett politiskt ställningstagande<br />
är aviserat till i början av 2009.<br />
Krampenprojektet snart avslutat<br />
Projektet Krampen och rysslägren<br />
i Sverige under andra världskriget<br />
kommer att avslutas vid årsskiftet.<br />
Under hösten har skyltar satts upp<br />
vid järnvägsstationen och på själva<br />
lägerplatsen i Krampen samt vid<br />
Rysstenen utmed den så kallade<br />
Ryssvägen. Krampenboken är färdig<br />
och en studiehandledning till boken<br />
skall lämna tryckeriet före årsskiftet.<br />
Boken kan köpas genom bokhandeln<br />
eller museibutiken.<br />
Gå Över Ån<br />
– det offentliga rummet,<br />
den offentliga konsten och lärande<br />
Under september månad 2008 har<br />
högstadieelever från S:t Ilians Skola<br />
skapat ljudkonstverk inom ramen<br />
för det pedagogiska pilotprojektet<br />
Gå Över Ån som drivs av <strong>Västmanlands</strong><br />
<strong>läns</strong> <strong>museum</strong> i samarbete med Västerås<br />
Konst<strong>museum</strong>. Vernissagen med<br />
elevernas ljudverk den 2:a oktober var<br />
välbesökt och mycket uppskattad.<br />
Nu finns ljudfilerna och information<br />
om verken på <strong>läns</strong>museets hemsida,<br />
där man dessutom kan följa arbetsprocessen<br />
i ljud, text och bild.<br />
Våren 2009 arrangeras designtävlingen<br />
Svartåbänkarna. Företag i Västmanland<br />
och formgivare från hela landet kan<br />
anmäla sig till tävlingen 2–13 februari.<br />
Uppgiften är att gemensamt utforma<br />
en unik parkbänk, och allmänheten får<br />
möjlighet att rösta fram sina favoriter.<br />
De tio vinnande bänkarna presenteras<br />
i en utställning längs med Svartån<br />
i Västerås under sommaren. Utställningen<br />
invigs på Valborgsmässoafton.<br />
Inom Gå Över Ån anordnas även ett<br />
internationellt seminarium i Västerås<br />
den 5–6 mars 2009: ”Hur når konsten<br />
ut? Om offentlig konst i ett regionalt<br />
och internationellt perspektiv”.<br />
Medverkande är Rachel Anderson,<br />
Head of Interaction, Artangel från<br />
Storbritannien och Santiago Cirugeda,<br />
konstnär från Spanien med flera.<br />
Se mer information:<br />
www.vastmanlandslans<strong>museum</strong>.se<br />
under fliken ”GåÖverÅn”<br />
För anmälan till Svartåbänkarna och<br />
seminariet: linda.rydberg@ltv.se<br />
notiser<br />
Sala gruvbys begravningsplats<br />
– ett forskningsprojekt<br />
Begravningsplatsen invid Sala silvergruva<br />
användes för gruvbyns befolkning<br />
under åtminstone 100 år, från början<br />
av 1500talet till dess att Sala stadskyrka<br />
byggdes på 1630talet. Under<br />
fem dagar i augusti 2004 genomfördes<br />
på initiativ av stiftelsen Riksens Clenodium<br />
en arkeologisk förundersökning<br />
för att fastställa begravningsplatsens<br />
omfattning, placering och utseende<br />
men också för att söka efter lämningar<br />
från gruvbyns kapell. En grav undersöktes<br />
närmare. Resultaten visade bland<br />
annat att analys av skelettmaterialet<br />
(bedömt minst 600 gravar) kan ge<br />
goda inblickar i gruv befolkningens<br />
hälsotillstånd och levnadsförhållanden.<br />
Under 2008 gjordes de första undersökningarna<br />
i ett flerårigt forskningsprojekt.<br />
Analyser av skeletten kommer<br />
sannolikt att kunna visa på skador av<br />
hårt arbete liksom på tungmetallförgiftningar<br />
och spår av undernäring<br />
och sjukdomar hos gruvbefolkningen.<br />
Resultaten från Sala skall jämföras<br />
med vad man kan konstatera från<br />
andra undersökningar. I samband<br />
med projektet gjordes ytterligare<br />
undersökningar på platsen för gruvbyns<br />
kapell. Kyrkans syllstensgrund kunde<br />
bland annat identifieras.<br />
Det första årets undersökningar<br />
omfattade en begränsad yta i kyrkogårdens<br />
nordvästra del (cirka 400 kvm<br />
av 2 800 kvm) På den undersökta<br />
ytan framkom 43 gravar. Ett tiotal<br />
osteologistudenter från Stockholms<br />
universitet grävde under handledning<br />
av sina lärare. Projektledningen består<br />
av Anne IngvarssonSundström, Ylva<br />
Bäckström, Anna OnstenMolander,<br />
alla från Societas archaeologica<br />
Upsaliensis (SAU) i Uppsala.<br />
notiser<br />
2
notiser<br />
3 notiser<br />
sagt och gJort<br />
från Verksamheten<br />
På bred front mot trafficking<br />
– ett unikt koncept för <strong>läns</strong>samverkan<br />
Under sju intensiva veckor, från den<br />
5 april till den 25 maj 2008, visades<br />
vandringsutställningen ”Trafficking<br />
– Du kan fly, men vart ska Du ta vägen”<br />
i <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>s lokaler<br />
i Västerås slott. Det var urpremiär<br />
för visning av utställningen i Sverige.<br />
Den hade tidigare visats som satellitutställning<br />
till Världskulturmuseets<br />
stora Traffickingutställning i Lettland,<br />
Grekland och Italien.<br />
Initiativet till att visa utställningen<br />
i Västerås togs av Stiftelsen Mälardalens<br />
kvinnolobby som samarbetade med<br />
Brottsofferjouren i Västerås och med<br />
Länsmuseet. Dessa organisationer<br />
skapade tillsammans ett helt nytt<br />
koncept för en bred <strong>läns</strong>samverkan.<br />
Detta gjorde det möjligt att klara av en<br />
så krävande satsning som utställningen<br />
var, nå så många människor, så många<br />
målgrupper, väcka så många tankar<br />
och så konkret bidra till en ökad insikt<br />
när det gäller människohandel som är<br />
ett världsomfattande och svårhanterligt<br />
brott mot mänskliga rättigheter.<br />
Det goda samarbetet gjorde att<br />
utställningen bars fram av en oerhörd<br />
styrka. I aktiviteter och program kunde<br />
det finnas en bredd, som annars inte<br />
hade varit möjlig att erhålla.<br />
<strong>Västmanlands</strong>bibliografin<br />
Under nästan 30 år, mellan 1975<br />
och 2002, redovisades i <strong>Västmanlands</strong><br />
Fornminnesförenings årsskrift nyutkommen<br />
litteratur om <strong>Västmanlands</strong> län.<br />
Litteraturförteckningar av detta slag<br />
har numera lagts över på Internet,<br />
så även denna.<br />
I dag hittar man förteckningen<br />
över ny <strong>Västmanlands</strong>litteratur<br />
som en delbibliografi i den nationella<br />
biblioteks katalogen Libris. För att<br />
komma till den går man enklast<br />
in i Libris genom att skriva<br />
http://libris.kb.se<br />
Därefter klickar man på Deldatabaser<br />
och sedan på <strong>Västmanlands</strong>bibliografin.<br />
Databasen <strong>Västmanlands</strong>bibliografin<br />
innehåller referenser till lokalhistoriskt<br />
material om <strong>Västmanlands</strong> län.<br />
Posterna hänvisar till<br />
• monografier och samlingsverk<br />
• kapitel i monografier och<br />
samlingsverk<br />
• artiklar i tidskrifter och årsböcker<br />
Bibliografin omfattar material från<br />
och med år 1990. Nya poster läggs in<br />
löpande.<br />
För referenser till litteratur före 1990<br />
hänvisas till Larsson, J., & Hasslev, S.,<br />
<strong>Västmanlands</strong> län i litteraturen:<br />
en bibliografi till och med år 1989.<br />
Västerås, 1996. (Västerås kulturnämnds<br />
skriftserie; 33).<br />
Kompletteringar till denna läggs in<br />
i Libris. Databasen produceras av<br />
Västerås stadsbibliotek.<br />
Pris och Beröm<br />
Västmanlänning blev<br />
Årets entreprenör<br />
Skogens konung/Kolarbyn utanför<br />
Skinnskatteberg har utsetts till<br />
”Årets entreprenör i svensk turism<br />
2008.” Priset har delats ut i sex år och<br />
syftet är att stimulera nytänkande och<br />
entreprenörskap inom besöksnäringen<br />
i Sverige. I första hand ska priset delas<br />
ut till unga företag och organisationer<br />
som har förmåga att utveckla turismen,<br />
lokalt men även regionalt.<br />
Läs mer på<br />
www.turismresor.com/nyhet/59<br />
Svenska Publishingpriset<br />
En västmanländsk bok har tilldelats<br />
Svenska Publishingpriset 2008<br />
i kategorin jubileumsskrifter. Det är<br />
boken ”Utveckling av en destination”<br />
producerad av Ovland & Friends AB<br />
på uppdrag av Stiftelsen Westmanna<br />
Turism/Westmannastiftelsen, Tapio<br />
Hovebro (VD), Thomas Lundvall<br />
(projektledare, redaktör), Jan Ovland<br />
(AD) och Per Gustafsson (fotograf).<br />
Juryns motivering är som följer:<br />
För en suverän bok som speglar ett<br />
suveränt projekt.<br />
Alla företag, organisationer, myndigheter,<br />
kommuner, förlag, byråer,<br />
konsulter etc. kan anmäla tidningar,<br />
böcker, årsredovisningar och andra<br />
trycksaker till tävlingen. Juryn består<br />
av verksamma kommunikatörer såsom<br />
copywriters, forskare, grafiska formgivare,<br />
producenter, journalister och<br />
redaktörer.
Guldärtan<br />
Anita Bengtsson rosentusiast och<br />
eldsjäl i Skerike hembygdsförening<br />
har tilldelats utmärkelsen Guldärtan<br />
som delas ut av Programmet för odlad<br />
mångfald (POM) i samarbete med<br />
Länsstyrelserna runt om i landet.<br />
Syftet med Guldärtan är att uppmärksamma<br />
de personer som genom sitt<br />
idoga arbete bevarar och håller liv<br />
i mångfalden av vårt gröna kulturarv.<br />
Utmärkelsen är också till för att<br />
uppmuntra intresset för våra gamla<br />
lokala växtsorter som förutom sina<br />
värdefulla växtegenskaper också bär<br />
på en rik kulturhistoria. Den första<br />
utmärkelsen delades ut 2002 och vid<br />
årets slut 2008 kommer 30 Guldärtor<br />
i 13 olika län att ha delats ut.<br />
Nytt stipendium<br />
– studera energibranschens kulturarv<br />
Energibolaget Vattenfall har instiftat<br />
ett nytt nordiskt stipendium för<br />
studier av energibranschens kulturarv.<br />
Det heter Marie Nisserstipendiet och<br />
delas ut till en eller flera personer som<br />
bidrar till att öka kunskapen om energibranschens<br />
och Vattenfalls kulturarv.<br />
Det kan gälla studier av industrihistoriska<br />
miljöer, arbetsvillkor,<br />
dokumentation av viktiga skeden<br />
och människors minnen. Stipendiet<br />
kan sökas av studenter, forskare och<br />
amatörforskare.<br />
– Vi är stolta över Marie Nisserstipendiet.<br />
Vårt kulturhistoriska arv<br />
är viktigt och har stor betydelse för<br />
samhällsutvecklingen och enskilda<br />
människor. Syftet med stipendiet är<br />
att skapa större förståelse för energins<br />
roll i människans liv, säger Hans<br />
von Uthmann, vice vd Vattenfall AB<br />
och chef för Vattenfall Norden, i ett<br />
pressmeddelande.<br />
Marie Nisser är professor emerita<br />
vid Kungliga Tekniska högskolan<br />
i Stockholm inom området industriminnesforskning<br />
vid Avdelningen<br />
för teknik och vetenskapshistoria.<br />
Hon har ingått som expert i Vattenfalls<br />
kulturarvskommitté i 23 år.<br />
– För mig är det hedrande att Vattenfall<br />
instiftat detta stipendium. Jag hoppas<br />
att det kommer att stimulera intresset<br />
för den nordiska energibranschens<br />
utveckling och dess betydelse för<br />
människorna och samhället i dåtid,<br />
nutid och framtid, säger Marie Nisser.<br />
Marie Nisserstipendiet delas ut årligen<br />
av Vattenfalls Kulturarvskommitté.<br />
Stipendiet, som är på 40 000 kronor,<br />
kan sökas hos Vattenfall.<br />
Marie Nisserstipendiet<br />
till Ångkraftverkets vänner<br />
Marie Nisserstipendiet utdelades av<br />
Vattenfall Nordens Kulturarvskommitté<br />
för första gången i juni 2008. Stipendiet,<br />
som är på 40 000 kr, delades mellan<br />
två stipendieansökningar. Ångkraftverkets<br />
vänner i Västerås fick den ena<br />
delen av stipendiet med motiveringen:<br />
”För att under en lång rad av år<br />
entusiastiskt engagerat sig i bevarandet<br />
av det av Vattenfall tidigare ägda<br />
ångkraftverket i Västerås. Genom<br />
Ångkraftverkets vänner möjliggörs att<br />
byggnaden och dess historia bevaras<br />
och aktiveras samt att dess användning<br />
vidareutvecklas.”<br />
Den andra delen av stipendiet gick<br />
till två forskare vid institutionen för<br />
Ekonomisk historia vid Göteborgs<br />
universitet och avser studier av<br />
vattenkraftens användning före<br />
elektriciteten i Mölndals kvarnby.<br />
På nytt JoBB<br />
notiser<br />
Regeringen har utsett Magnus Hagberg<br />
till ny chef och överintendent för<br />
Livrustkammaren och Skoklosters slott<br />
med Stiftelsen Hallwylska museet.<br />
Han tillträdde sin tjänst den<br />
1 juni 2008. Magnus Hagberg, har<br />
tidigare arbetat som bland annat<br />
museichef för Vallby frilufts<strong>museum</strong><br />
i Västerås, museichef för Arboga<br />
<strong>museum</strong> samt som museichef för<br />
Stiftelsen Hallwylska museet.<br />
Ny chef för Köpings <strong>museum</strong> är<br />
Christina Risberg. Hon tillträder<br />
tjänsten den 1 januari 2009.<br />
Christina kommer närmast från<br />
en tjänst vid Museum Gustavianum<br />
i Uppsala.<br />
notiser<br />
4
notiser<br />
5 notiser<br />
från föreningar<br />
och mUseer<br />
Bilder av Engelbrekt<br />
en fotspårsguide<br />
av lars-erik lärnemark & ola rosling<br />
Utgiven av norbergs kommun 2008.<br />
Engelbrekt Engelbrektsson är en av<br />
vår tids mest kända personer som<br />
levde under medeltiden. Trots kändisskapet<br />
är han en mycket gåtfull och<br />
mytomspunnen människa. Ingen vet<br />
säkert hur han såg ut, men ändå så<br />
har flera av landets främsta konstnärer<br />
skapat sina olika tolkningar av Engelbrekt<br />
som frihetshjälte och bergsman.<br />
Projektet Bilder av Engelbrekt har<br />
tidigare producerat en vandringsutställning.<br />
Till sommaren 2008 kom<br />
också en skrift eller ”fotspårsguide”<br />
som lockar och inspirerar till egna<br />
besök på alla de platser i mellansverige<br />
som har bilder av Engelbrekt. Guiden<br />
kan Du hitta på Länsmuseet eller hos<br />
Norbergs kommun.<br />
Galleri Konstrundan i Arboga<br />
Centralt i Arboga på Nygatan 33<br />
ligger Galleri Konstrundan. Galleriet<br />
drivs av femton medlemmar i en<br />
konstnärsgrupp, alla aktiva konstnärer<br />
i Arboga. Lokalen är en före detta<br />
banklokal. Galleriet har öppet året<br />
om och på lördagarna finns alltid<br />
någon av konstnärerna på plats.<br />
Konstnärsgruppen spänner över ett<br />
brett område och de arbetar i olika<br />
material och tekniker. På galleriet<br />
finns både mindre bruksföremål i glas<br />
och keramik och större verk som<br />
målningar och textilier. Konstverken<br />
i lokalen byts ofta. Separatutställningar<br />
anordnas några gånger per år. Även<br />
gästutställningar med inbjudna<br />
konstnärer kan förekomma.<br />
Under pingsthelgen arrangerar medlemmarna<br />
i gruppen en återkommande<br />
konstrunda, där intresserade kan<br />
besöka respektive konstnärer i deras<br />
ateljéer. Ateljébesök kan också ske på<br />
andra tider efter överenskommelse<br />
med konstnären.<br />
www.konstrundanarboga.se<br />
Telefon 0589103 23<br />
Hemvärns<strong>museum</strong> i Tärnsjö<br />
Den 4 september invigdes Nora<br />
hemvärns och lotta<strong>museum</strong> i Tärnsjö.<br />
Museet är inrymt i en byggnad intill<br />
järnvägsstationen, nära Olof Kransmuseet<br />
i stationshuset och Nora<br />
hembygdsgård. I Nora socken bildades<br />
Sveriges första hemvärnsområde<br />
i januari 1940. Hemvärnsrörelsen<br />
utvecklades till en bred folkrörelse.<br />
Beväpnade och utbildade civilister<br />
hade till uppgift att bevaka och försvara<br />
viktiga knutpunkter och installationer<br />
i hembygden, bistå polis och ordningsmakt<br />
samt släcka bränder. Det lilla<br />
museet är överskådligt uppbyggt med<br />
ett intressant urval av föremål och<br />
bilder. I anslutning till utställningen<br />
finns möjlighet att ta del av insamlat<br />
arkivmaterial och fotografier eller titta<br />
på en dokumentärfilm. Utställningen<br />
har utarbetats i nära samarbete med<br />
Upplandsmuseet.<br />
från<br />
hemBygdsförsäkringen<br />
Byggförsäkring<br />
Om föreningen planerar nybyggnation<br />
eller en större ombyggnation är det<br />
viktigt att vara rätt försäkrad.<br />
Försäkringsbehovet varierar beroende<br />
på om man bygger i egen regi eller har<br />
hel/delad entreprenad. Det varierar<br />
också beroende på hur omfattande<br />
byggnationen är. Mycket kan hända vid<br />
byggnads, anläggnings installations<br />
och montagearbeten som inte ryms inom<br />
den vanliga byggnadsförsäkringen.<br />
Såsom byggherre har föreningen också<br />
ett miljöansvar. Ett ansvar för att inte<br />
grannarnas hus och mark påverkas av<br />
byggnationen. Riskerna för skador är<br />
speciellt stora om man vid byggnationen<br />
behöver schakta, påla eller spränga.<br />
I grundförsäkringens ansvarsdel är<br />
miljöskade och byggherreansvaret<br />
undantaget. Detta måste man alltså<br />
försäkra sig för genom att teckna en<br />
tilläggsförsäkring som gäller under<br />
den tid som byggprojektet varar.<br />
Oavsett om ni behöver en tilläggsförsäkring<br />
eller inte är det viktigt att<br />
anmäla till försäkringskansliet att<br />
man skall börja bygga.
Försäkring av lösegendom/maskinerier<br />
Lösegendom försäkras i intervall om<br />
5 basbelopp, som 2008 betingar ett<br />
försäkringsbelopp om 205 000 kronor.<br />
Detta är ett förstariskbelopp vilket<br />
innebär att skadeersättningen är<br />
maximerad till valt försäkringsbelopp.<br />
Premien är 425 kronor per 5 basbelopp.<br />
Egendom av antikvariskt, kulturhistoriskt<br />
och konstnärligt värde skall<br />
vara särskilt dokumenterad (foto/video)<br />
och upptagen på särskild inventarieförteckning.<br />
Det är inte innehavet som<br />
skall bevisas utan föremålets kvalitet/<br />
ekonomiska värde.<br />
Föremålens affektionsvärde, personliga<br />
och känslomässiga värde, ersätts inte.<br />
Vid en skada återställs egendomen<br />
genom reparation eller anskaffande av<br />
föremål av samma eller lika ändamålsenligt<br />
slag för samma ändamål.<br />
Återställs inte skadat föremål inom två<br />
år värderas skadan till skillnaden<br />
mellan föremålets dagsvärde omedelbart<br />
före och omedelbart efter skadan.<br />
Eftersom föremålens värde förändras<br />
över tiden är det viktigt att med jämna<br />
mellanrum fundera över vilket värde<br />
de försäkrade föremålen betingar.<br />
Utställningar<br />
ett – 24: julutställning<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Västerås slott<br />
Pågår till 11 januari 2009<br />
Våra julkalendrar genom tiderna.<br />
Sveriges Radios samling med<br />
adventskalendrar från radio och<br />
TV från 1957–2008. Museets egen<br />
”tredimensionella julkalender”<br />
berättar om jultraditioner och andra<br />
aspekter på julen, julsaker, kalendrar,<br />
dofter, smaker och mycket mer.<br />
Julsalong<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Pågår till 1 februari 2009<br />
Västmanländska konstnärer – amatörer<br />
som professionella visar sina verk<br />
på slottet. Ett samarbete med Konstfrämjandet<br />
Västmanland och<br />
Skådebanan.<br />
Sjukt bra! Landstingets konst<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Västerås slott<br />
31 januari–19 april 2009<br />
Somliga tar dem med sig hem när<br />
de efter många arbetsår går i pension.<br />
Andra, som ligger inlagda, ber sjuksköterskan<br />
att hänga undan dem.<br />
Konst i landstingets ägo väcker<br />
alltid känslor.<br />
Landstinget Västmanland har köpt<br />
konst till sina verksamheter sedan<br />
1960talet. Den estetiska omsorgen<br />
av miljön där patienter, personal och<br />
besökare dagligen vistas är en del<br />
om vården och ger den ett ansikte.<br />
Utställningen Sjukt bra visar ett litet<br />
urval ur landstingets konstinnehav.<br />
Ett bildspel presenterar även några<br />
fasta konstverk.<br />
Samlade berättelser<br />
Om samlarna och det samlade<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Västerås slott<br />
5 mars–2 augusti 2009<br />
notiser<br />
Varför samlar man? Vilka samlar?<br />
Vad har samlats under olika tider?<br />
Om samlarna och det samlade, om<br />
museet och dess samlingar. Samarbete<br />
med samlarföreningar och enskilda<br />
samlare. Nedslag i klassiskt samlande,<br />
barns samlande och ungdomars<br />
samlande.<br />
Silor & Yara<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Västerås slott<br />
7 maj–23 augusti<br />
Fotoutställning utifrån museets egna<br />
dokumentationsprojekt om Siloanläggningar<br />
i länet och konstgödselfabriken<br />
Yara i Köping. Fotografier, bildspel,<br />
ljud och några föremål.<br />
Under hösten 2006 och vintern 2007<br />
gjorde <strong>läns</strong>museet i samarbete med<br />
<strong>läns</strong>styrelsen ett dokumentationsprojekt<br />
kring siloanläggningar i Västmanland.<br />
Under 1900talet uppfördes ett system<br />
av siloanläggningar för mottagning<br />
av spannmål, högresta symboler för<br />
det moderna lantbrukets utveckling<br />
och betydelsefulla landmärken i det<br />
västmanländska landskapet. De är<br />
arbetsplatser men även viktiga mötesplatser.<br />
Nu förändras systemet och<br />
antalet silor kommer att minskas<br />
drastiskt… eller? Likaså ändras<br />
förutsättningarna för jordbrukarna.<br />
Våren 2007 gjorde <strong>läns</strong>museet en<br />
dokumentation av konstgödningsfabriken<br />
Yara i Köping. Mitt under<br />
andra världskriget byggdes en konstgödselfabrik<br />
upp i Köping. Så småningom<br />
blev fabriken en del av det<br />
stora industrikomplex som under många<br />
år karaktäriserat Köping, numera under<br />
namnet Yara, tidigare Salpeterverken<br />
och Supra. I maj 2007 lades gödselfabriken<br />
ned, det var den sista i Sverige.<br />
notiser<br />
6
notiser<br />
Äntligen vuxen!<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Västerås slott<br />
22 augusti–11 oktober 2009<br />
Kropp och identitet utifrån ungdomars<br />
egna berättelser. Citat från intervjuer,<br />
samtal och deras egna skrivna ord.<br />
Historisk tillbakablick på hur ungdomskulturen<br />
utvecklats. Olika<br />
ungdomsstilar. Fakta om kroppen<br />
kopplat till hjärnans utveckling.<br />
Varför sover ungdomar mycket?<br />
Varför är humöret labilt? När blir<br />
man egentligen vuxen och vill man<br />
bli det? Producerad av Regionmuseet<br />
Kristianstad i samarbete med<br />
ungdomar, Interactive Institute<br />
i Växjö och Allmänna arvsfonden.<br />
Anna Boberg, konstnär kring<br />
sekelskiftet 1900<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Västerås slott<br />
10 september–15 november 2009<br />
Anna Boberg (1864–1935) var en<br />
modig, stark och självständig kvinna<br />
som var gift med den betydligt mer<br />
uppmärksammade arkitekten Ferdinand<br />
Boberg. Med utgångspunkt i Yvonne<br />
Grönings bok om Anna Boberg och<br />
Annas många konstverk från hennes<br />
vistelser vid Lofoten, skildras hennes<br />
liv som konstnär och konstnärshustru.<br />
Anna Boberg fascinerades av Lofotens<br />
landskap och hon kände att där kunde<br />
hon utvecklas som konstnär och som<br />
människa. Utöver måleri arbetade<br />
hon med inredning och formgivning<br />
i textila material, glas och porslin.<br />
Producerad av Dalarnas <strong>museum</strong>,<br />
Länsmuseet Gävleborg och <strong>Västmanlands</strong><br />
<strong>läns</strong> <strong>museum</strong>.<br />
7 notiser<br />
nya Böcker<br />
Matresa i Västmanland<br />
författare: mats svegfors,<br />
anna-karin kindmark<br />
foto: Jan gustafsson<br />
155 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008.<br />
I mitten av oktober släpptes landshövding<br />
Mats Svegfors kokbok<br />
”Matresa i Västmanland”. Utgivare är<br />
föreningen Kulturmiljö i <strong>Västmanlands</strong><br />
län och dit går också alla intäkter från<br />
bokförsäljningen. Alla medverkande<br />
i bokprojektet har bidragit med<br />
omfattande egeninsatser och på så<br />
sätt har hela utgivningen sponsrats av<br />
bokens medarbetare.<br />
”Matresa i Västmanland” är en mat<br />
och upplevelsebok, rikt illustrerad med<br />
fotografier av fotograf Jan Gustafsson.<br />
Till sin hjälp har Mats Svegfors haft<br />
kocken AnnaKarin Kindmark.<br />
Landshövdingen vill med kokboken<br />
slå ett slag för matkulturen och lokal <br />
producerade livsmedel i Västmanland.<br />
Boken är också en resa runt till olika<br />
platser i länet, där vi får ta del av recept<br />
och berättelser om den mat som serveras.<br />
Vackra bilder och en tilltalande grafisk<br />
form förhöjer ytterligare bokens värde.<br />
Kampen om ASEA<br />
lokal stat och industrialisering<br />
arboga och Västerås 1875–1900<br />
författare: Pia lindberg<br />
akademisk avhandling i historia<br />
örebro universitet<br />
188 sidor, örebro 2008<br />
Vid mitten av 1870talet utsattes<br />
de svenska städerna för ett utifrån<br />
kommande omvandlingstryck i och<br />
med att staten utfärdade de så kallade<br />
stadsstadgorna. Med dessa stadgor<br />
skulle drägligare levnadsförhållanden<br />
för invånarna i städerna skapas och<br />
en urbanisering möjliggöras. Som ett<br />
resultat av detta omvandlingstryck<br />
togs i flera svenska städer initiativ till<br />
en infrastrukturell utbyggnad, initiativ<br />
som också främjade en industrialisering.<br />
I denna doktorsavhandling analyseras<br />
de beslutsprocesser som omgärdade<br />
infrastruktursatsningar på vatten<br />
och avlopp respektive elektrifiering<br />
i Arboga och Västerås. I fokus står de<br />
aktörer som involverades i processen<br />
och framför allt de aktörsintressen<br />
som påverkade och satte gränser för<br />
den nya teknikens införande.<br />
I Kampen om ASEA visas hur en rad<br />
sociala faktorer påverkade städernas<br />
infrastrukturella och, i förlängningen,<br />
industriella utveckling. Här visas också<br />
att den lokala staten, som infrastrukturbyggare,<br />
hade en betydande roll i det sena<br />
1800talets industrialiserings process.
En historia om Kraftmaskiner<br />
författare: Bengt spade<br />
472 sidor, rikt illustrerad<br />
riksantikvarieämbetet 2008<br />
Pris cirka 475 kronor.<br />
Teknisk utveckling är framtidsinriktad<br />
och innebär ofta en förändring av<br />
strukturer och samhällssystem. Det<br />
betyder också att teknik med olika<br />
hastighet och förlopp blir historisk<br />
när den ersätts med nya lösningar.<br />
I den här boken få vi en systematisk<br />
och innehållsrik kunskap om maskiner<br />
som drivits med allt från vattenkraft,<br />
ångkraft och elkraft till förbrännings<br />
och jetmotorer. Här är ett omfattande<br />
teknikhistoriskt kulturarv samlat<br />
mellan två pärmar.<br />
Boken innehåller över 500 fotografier<br />
och ritningar av en gång så moderna,<br />
och nu i de flesta fall också försvunna,<br />
kraftmaskiner. Författaren har här<br />
delgett sitt stora kunnande inom<br />
området, vilket resulterat i en unik bok<br />
som också fungerar som uppslagsverk.<br />
Boken är ett resultat från forskningsprojektet<br />
”Levande industriarv”, som<br />
finansieras av Riksantikvarieämbetets<br />
FoUanslag och projektet har bedrivits<br />
i nära samverkan med Riksantikvarieämbetets<br />
verksamhet kring industrisamhällets<br />
kulturarv.<br />
Bergsbruk och aristokrati<br />
Järnhantering, jordbruk och landskap<br />
i norbergs bergslag 800–1580<br />
författare: anders törnqvist<br />
akademisk avhandling i kulturgeografi<br />
stockholms universitet<br />
218 sidor, stockholm 2008<br />
I denna bok granskas två gängse<br />
uppfattningar om bergsbrukets<br />
genombrott i Bergslagen: att ”järn<br />
bröt bygd” och att självständiga<br />
bergsbrukande bönder låg bakom<br />
genombrottet.<br />
Författaren visar att det inte var<br />
järnet som bröt bygd i Bergslagen.<br />
I omgivningarna kring de medeltida<br />
gruvfälten fanns jordbruk redan under<br />
förhistorisk tid. Kring sekelskiftet<br />
1200 sker sedan en kraftig expansion<br />
av järnhanteringen. Järnet blev viktigare<br />
än jorden. Vid den tiden var kontroll<br />
över malmtillgångar och järnframställning<br />
nödvändig för samhällets<br />
toppskikt. Hyttorna ska betraktas som<br />
ett fysiskt uttryck för detta skeende<br />
och tolkas som resultatet av en<br />
investering och exploatering från den<br />
tidens högaristokrati. Det finns alltså<br />
en möjlighet att det inte var fria bergsmän<br />
som från början kontrollerade<br />
hyttorna och Bergslagen utan att det<br />
var aristokratin.<br />
Resultaten baseras på naturvetenskapliga<br />
undersökningar, tolkningar<br />
av bytyper i lantmäterimaterialet och<br />
på medeltida skriftliga källor.<br />
Makt uttryckt i jord och sten<br />
stora högar och maktstrukturer<br />
i mälardalen under järnåldern<br />
författare: Peter Bratt<br />
akademisk avhandling i arkeologi<br />
stockholms universitet<br />
366 sidor, stockholm 2008<br />
I denna avhandling diskuteras hur<br />
maktstrukturerna i Mälardalen varit<br />
uppbyggda och förändrats under<br />
järnåldern. Författaren har valt att<br />
utgå från uppfattningen att bygga<br />
stora högar var ett betydelsefullt sätt<br />
för eliten i Mälardalen att särskilja sig<br />
från andra grupper. Analysen visar att<br />
stora högar främst uppförs under<br />
perioderna äldre vendeltid (550–700<br />
e.kr.) och sen vikingatid (900talet).<br />
För att kunna förstå hur eliten har<br />
använt de stora högarna i sina sociala<br />
strategier så har gravhögarnas placering<br />
och visuella verkan i landskapet<br />
studerats och tolkats. Landskaps<br />
notiser<br />
analysen visar tydligt att den storhögsbyggande<br />
eliten i Mälardalen valt ett<br />
läge för sina gårdar i omedelbar närhet<br />
till viktiga kommunikationsstråk och<br />
betydelsefulla knutpunkter i landskapet.<br />
Storhögar har i vissa fall varit mötesplatser<br />
för ting.<br />
Avslutningsvis förs ett resonemang om<br />
den storhögsbyggande elitens roll och<br />
förhållande till andra elitgrupperingar<br />
i den politiska utvecklingen, från små<br />
lokala herravälden under folkvandringstid<br />
fram till det tidigmedeltida kristna<br />
kungadömet.<br />
När trängen förgyllde silverstaden<br />
t5 1906–1927<br />
kungl. <strong>Västmanlands</strong> trängkår<br />
författare: olle nilson<br />
112 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008<br />
T5 i Sala är ett av få svenska nutida<br />
militära förband som aldrig i större<br />
grad har dokumenterats. Med ett<br />
lokalt förband som plattform skildras<br />
den svenska försvarsupprustningen vid<br />
1900talets början och en trängkårs<br />
utveckling fram till det försvarsbeslut<br />
1925, som i mycket påminner om<br />
dagens situation och försvarsdebatt.<br />
Boken är skriven lika mycket för<br />
den fackintresserade som för en bred<br />
allmänhet. Den är rikt illustrerad och<br />
tar upp både dagligt liv, tekniska och<br />
praktiska lösningar samt samhällets<br />
fortskridande förändring med tanke<br />
på folk och försvar.<br />
Läs om de som utbildades för att med<br />
häst och vagn transportera förnödenheter<br />
till krigets skyttegravar. Hur<br />
beväringarna fick lära sig att försvara<br />
sig själva och sina transporter.<br />
Om första världskrigets försvarsvilja<br />
och efterkrigsårens nedrustning.<br />
Om kasernen som till slut blev ett<br />
riksbekant sinnessjukhus.<br />
notiser<br />
8
notiser<br />
Tämligen snäll och foglig<br />
om vård och vakt på salberga sjukhus<br />
författare: olle nilson<br />
240 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008<br />
Salberga i Sala (sinnessjukhus 1930–<br />
1967 och specialsjukhus 1968–1997)<br />
blev med åren hårt kritiserat. Sjukhusets<br />
egen överläkare beskrev vid ett tillfälle<br />
Salberga som ”en synnerligen svår<br />
mellanform av sjukhus och fängelse”.<br />
Obekväma och utvecklingsstörda<br />
orosandar isolerades i väntan på<br />
sterilisering. Där fanns också alkoholister,<br />
sexualförbrytare, småtjyvar<br />
och mördare. I början av 1940talet<br />
tvångssteriliserades uppemot 80 % av<br />
de manliga patienterna. Detta tycks<br />
ha varit ett av målen med den statliga<br />
vården fram till 1960talet och<br />
landstingets övertagande.<br />
Det svårtillgängliga sjukhuset skildras<br />
i boken ur många vinklar: patienternas,<br />
skötarnas, läkarnas, de anhörigas,<br />
ägarnas, lagstiftningens, ekonomernas<br />
och opinionens. Här finns berättelsen<br />
om hela det väldiga kasernsjukhuset.<br />
Om tvånget, lunken, glädjestunderna<br />
och den ständiga längtan efter frihet.<br />
Salbergasjukhuset betjänade kommuner<br />
och landsting över hela landet. I boken<br />
återuppstår gamla Salberga med ljusa<br />
och mörka minnen. Författaren har<br />
gjort en viktig insats att göra denna<br />
okända och dolda historia synlig och<br />
tillgänglig. En kritiserad vårdepok där<br />
medmänsklighet och omänskliga<br />
vårdmetoder blandades.<br />
9 notiser<br />
Hörnsjöfors Bruk och Västerfärnebo<br />
– en berättelse om brukets och bygdens<br />
historia under ett halvt årtusende.<br />
författare: owe eriksson & anders fläcke<br />
386 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008<br />
Boken handlar om Hörnsjöfors bruk<br />
och Västerfärnebo. Det är en historisk<br />
berättelse om brukets och bygdens<br />
utveckling. I bokens ryms fakta som<br />
hittills varit okända, baserade på ett<br />
omfattande historiskt material och<br />
bilder som funnits i privat ägo.<br />
Brukets ägarlängd sedan 1600talet<br />
redovisas. Svenska Metallverken,<br />
Skultuna bruk och Wirsbo bruks<br />
engagemang i trakten blir belysta.<br />
Bygdens omfattande närings och<br />
föreningsliv är beskriven.<br />
Sveriges största LRFförening, ett<br />
välkänt föreningsägt bussföretag,<br />
det första och mest framgångsrika<br />
kollektivjordbruket är utförligt<br />
redovisade i boken. Ett kapitel belyser<br />
utvecklingen under 2000talet där<br />
bland annat modern datorteknik och<br />
robotutrustning tagits i bruk för en<br />
effektiv mjölkproduktion.<br />
Frösåker – en västmanländsk herrgård<br />
och dess historia<br />
författare: gunnar grant<br />
164 sidor, rikt illustrerad, utgiven 2008<br />
Frösåker skall enligt traditionen ha<br />
varit en gård där det offrades år<br />
fruktbarhetsguden Frö. Bronsåldersföremål<br />
och järnåldersgravar berättar<br />
om gårdens förkristna historia. Den<br />
förste kände ägaren skänkte i slutet<br />
av 1200talet gården till Skokloster.<br />
Gåvan överflyttades senare till ärkebiskopen<br />
i Uppsala. Frösåkers historia<br />
därefter fram till idag har vandrat från<br />
kyrkan, kronan, adelssläkter och till<br />
borgerskap. Bland tidiga ägare fanns<br />
ätten Gyllenstierna, som var innehavare<br />
av gården under 200 år.<br />
Författaren har tecknat den västmanländska<br />
herrgårdens historia från<br />
mytisk forntid fram till idag, när<br />
Frösåker blivit känt för en golfbana<br />
med standard för internationella<br />
tävlingar. Boken lyfter fram Frösåkers<br />
ägare genom århundraden, deras bidrag<br />
till gårdens utveckling och deras<br />
personliga öden.
Boken om Barkarö<br />
– axplock ur socknens historia<br />
148 sidor, rikt illustrerad<br />
Utgiven 2008 av hembygdsföreningen<br />
Barkarö sockengille<br />
Boken har kommit ut med anledning<br />
av hembygdsföreningens 30 årsjubileum.<br />
Berättelser, protokollsutdrag,<br />
intervjuer m.m. belyser olika områden<br />
av socknens utveckling från medeltiden<br />
fram till idag. Inledningsvis redovisas<br />
Olof Graus kapitel om Barkarö ur<br />
hans ”Beskrivning över Vestmanland<br />
från 1700talet”. Flera inslag – artiklar<br />
och intervjuer – berättar om styckningen<br />
av Barkarö gård 1895, då många av<br />
dagens barkaröfamiljer kom dit som<br />
nybyggare.<br />
I de gamla sockenprotokollen finns<br />
uppgifter som ger en bild av hur man<br />
fattade beslut då Barkarö var en egen<br />
självbestämmande kommun. Det kan<br />
handla om frågor kring fattigvården,<br />
barnmorskeservicen och skolan.<br />
Hembygdsföreningen har kompletterat<br />
med att samla in båda gamla och<br />
nutida bilder. I förordet betonas<br />
bokens syfte som är att boken skall<br />
bidra till att ge en lite mer fördjupad<br />
bild av Barkarö socken. Boken riktar<br />
sig till både gammal och ung och den<br />
väcker nyfikenhet att åka runt och se<br />
gårdar, platser och annat som är<br />
beskrivna i boken.<br />
Krampen<br />
ryssläger i sverige under andra<br />
världskriget<br />
240 sidor, många illustrationer<br />
Utgiven 2008 av <strong>Västmanlands</strong><br />
<strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Hundratals sovjetiska soldater levde<br />
i Bergslagens skogar under andra<br />
världskriget. De hade flytt till Sverige<br />
och bodde i läger, som till stor del<br />
styrdes av Sovjetunionen. Under<br />
tystnad utlämnade svenska myndigheter<br />
militärerna till Stalins våld.<br />
I Sovjetunionen blev de placerade<br />
i nya arbetsläger eller dödade. Många<br />
av de som lyckades stanna i Sverige<br />
blev förföljda under lång tid.<br />
Boken är en humanistisk skildring<br />
som även beskriver stark livsvilja.<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> och<br />
journalisten Hans Lundgren har<br />
i många år sökt och samlat minnen<br />
och fakta om rysslägren i Sverige.<br />
Intervjuer har gjorts med några av<br />
militärerna och även med svenskar<br />
som arbetade där. Boken bygger<br />
också på minnesanteckningar från<br />
en av de sovjetryska soldaterna,<br />
Anatolij Emets.<br />
90 unika historiska bilder följer<br />
berättelsen, liksom historiska dokument.<br />
Fånga platsen<br />
guide till sveriges<br />
företagsmässiga historia<br />
författare: anders Johnson<br />
560 sidor, 2008<br />
notiser<br />
Boken ”Fånga platsen” skildrar över<br />
tusen platser runt om i Sverige som<br />
speglar vår ekonomiska historia från<br />
vikingatid till nutid. Till spännande<br />
beskrivningar av byggnader, miljöer<br />
och museer läggs porträtt av entreprenörer<br />
– kvinnor och män, svenskfödda<br />
och invandrare. Här finns också en stor<br />
mängd bilder, fotografier, målningar<br />
och reklamtryck samt citat ur romaner<br />
och reseskildringar.<br />
Vattendragen har haft stor betydelse<br />
för industrier, transporter och andra<br />
ekonomiska aktiviteter. Därför följer<br />
bokens disposition det svenska<br />
vattensystemet. Guidningen börjar<br />
vid Krokstrand i norra Bohuslän och<br />
följer sedan kusten till Haparanda,<br />
med avstickare upp längs vattendragen.<br />
Västmanland ingår i kapitlet Norra<br />
Mälardalen. Avsnittet är också<br />
Mälarens norra avrinningsområde<br />
och vi får följa med till företag och<br />
industrier i anslutning till Arbogaån,<br />
Hedströmmen, Kolbäcksån med<br />
Strömsholms kanal, Svartån och Sagån.<br />
Författaren Anders Johnson har<br />
varit chefredaktör för DN och skrivit<br />
ett stort antal böcker om näringslivshistoria.<br />
Han har under flera år rest<br />
sammanlagt 8 000 mil för att samla<br />
material till denna guidebok. Fånga<br />
platsen är en fängslande guide som tar<br />
Dig med på en lärorik, fascinerande<br />
och många gånger överraskande resa<br />
genom Sverige.<br />
notiser<br />
10
Postadress: tidskriften spaning,<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>, slottet, 722 11 Västerås.<br />
Besöksadress: <strong>läns</strong>museet, slottet, Västerås.<br />
redaktörer:<br />
Ann Österberg, konsulent för <strong>Västmanlands</strong> hembygdsförbund och fornminnesförening.<br />
telefon 021-15 61 20. e-post ann.osterberg@ltv.se<br />
Carl-Magnus Gagge, landsantikvarie/<strong>läns</strong>museichef, <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>.<br />
e-post carl-magnus.gagge@ltv.se<br />
Elisabeth Westerdahl, lantmästare och antikskribent, kusta. telefon 021-200 94.<br />
Krister Ström, fil.lic. Västerås.<br />
hUVUdmän för tidskriften:<br />
<strong>Västmanlands</strong> Läns <strong>museum</strong> och <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund och Fornminnesförening.<br />
ansVarig UtgiVare:<br />
Carl-Magnus Gagge, telefon 021-15 61 15. e-post carl-magnus.gagge@ltv.se<br />
medVerkande skriBenter<br />
Utöver redaktionen medverkar:<br />
Jan-Olof Montelius, fil. kand. chef för Vägverkets <strong>museum</strong> Pylonen i Borlänge.<br />
Gösta Magnusson, f.d. biträdande <strong>läns</strong>antikvarie i stockholms län.<br />
Magdalena Hellquist, fil.dr. Västerås.<br />
Brage Lundström, släkt och bygdeforskare.<br />
Rebecca Svensson, fil.dr. Västerås.<br />
Stig Berglind, journalist, författare.<br />
Sven Olov Karlsson, författare.<br />
Per Helge, författare.<br />
Jan Å. Johansson, journalist.<br />
foto: Där inget annat nämns, <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>.<br />
layoUt och redigering: Care of Haus, Lisa Fremleson Lång, Malin Jansson<br />
korrektUr: Ann Österberg och Carl-Magnus Gagge<br />
annonsfakta och Bokning: kontakta redaktionen.<br />
distriBUtion: tidningen ingår i medlemskapet i <strong>Västmanlands</strong> hembygdsförbund och fornminnesförening<br />
men sprids gratis på skolor, studieförbund, bibliotek, kommunala kulturkanslier, museer och vårdinrättningar i länet.<br />
om du saknar spaning på din arbetsplats, kontakta redaktörerna.<br />
PrenUmerationer:<br />
Privatpersoner kan prenumerera på spaning, och får då tidskriften sänd direkt hem.<br />
ring, skriv eller e-posta din adress till spaning@ltv.se.<br />
tryck: Edita Västerås.<br />
UPPlaga: 5 000 exemplar<br />
UtgiVning: 1–2 ggr per år<br />
issn: 1651-2774<br />
material och Bidrag: Tidskriften Spaning, Slottet 722 11, Västerås.<br />
Eller: spaning@ltv.se. För ej beställt material ansvaras ej.<br />
För signerade artiklar ansvarar författarna.<br />
11 redaktionsrUta
VÄSTmAnlAndS HembyGdSföRbund OCH fORnminneSföReninG<br />
www.hembygd.se/vastmanland<br />
Hembygdsförbundets uppgift är att främja hembygdskunskap, kulturminnesvård<br />
och hembygdsvård.<br />
Förbundet är samarbetsorgan för hembygdsföreningarna i regionen och skall stödja<br />
föreningarna i sin verksamhet. Förbundet skall tillvarata rörelsens intressen på regional<br />
nivå och samarbeta med museer, kulturminnesvårdande organ och andra organisationer.<br />
Genom att gå med som enskild medlem i <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund får du<br />
Årsboken som Länsmuseet och Förbundet ger ut. Spaning, Länsmuseets och Hembygdsförbundets<br />
tidskrift som utkommer med ett–två nummer per år. Erbjudande om att<br />
deltaga i temadagar, kurser i olika ämnen och medlemsresor inom och utom länet.<br />
Ordförande i föreningen är Ulla-Britt Holmér och vice ordförande är Ola Wässman.<br />
Föreningen har kansli på Länsmuseet. Adress: <strong>Västmanlands</strong> Hembygdsförbund och<br />
Fornminnesförening, Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 20. Fax 021-13 20 76.<br />
Kontaktperson: Konsulent Ann Österberg, ann.osterberg@ltv.se<br />
VÄSTmAnlAndS lÄnS muSeum<br />
www.vastmanlandslans<strong>museum</strong>.se<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong> har utställningar, kafé, butik, kontor, arkiv och bibliotek<br />
i Västerås slott. Rikssalen används för program och olika arrangemang. På WestmannaArvet<br />
i Hallstahammar finns museets föremålsarkiv, negativarkiv, vård- och registreringslokaler<br />
samt verkstäder.<br />
Vår uppgift är att fördjupa kunskapen om det västmanländska kulturarvet, förmedla<br />
och väcka opinion, öka insikten om det förflutna och berika perspektiven på samtiden<br />
och framtiden. Museet skall vara en plats där man kan ta del av vad som sker i samhället.<br />
I länets 10 kommuner bedriver <strong>läns</strong>museet en bred verksamhet med inriktning på<br />
samarbete i olika nätverk och förmedling av kulturarvet. Vi satsar på förnyelse och<br />
utveckling av verksamheten.<br />
Arbetet i hela länet innebär samarbete och samverkan med kommuner, hembygdsföreningar,<br />
lokala entreprenörer och aktörer. Länsmuseets roll är att vara en resurs,<br />
knyta samman idéer och initiativ samt göra historien synlig i sin rätta miljö.<br />
<strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong><br />
Slottet, 722 11 Västerås. Telefon 021-15 61 00. Fax 021-13 20 76.<br />
E-post: lansmuseet@ltv.se<br />
Utställningar, museibutik och café är öppna torsdag–söndag kl. 12–16.<br />
WestmannaArvet<br />
Besöksadress: Industrigatan 3–5, Hallstahammar.<br />
Visningar och besök efter överenskommelse. Telefon 021-15 61 00. Fax 0220-247 51.<br />
Berätta för oss<br />
Hör gärna av dig till redaktionen<br />
med insändare och åsikter om<br />
tidningen. Skicka gärna in material<br />
eller uppslag som du tycker vi borde<br />
ta upp. Vi läser allt med stort intresse.<br />
Skriv till Tidskriften Spaning, Slottet,<br />
722 11 Västerås eller e-posta till<br />
spaning@ltv.se<br />
TEMA VÄGAR
<strong>Avsändare</strong>: <strong>Västmanlands</strong> <strong>läns</strong> <strong>museum</strong>, Slottet, 722 11 Västerås.