Avsändare - Västmanlands läns museum

fororna till Västerås startade dock tidigare än så.
Redan på 850­talet lär det ha brutits koppar i Falun, eller
som orten benämndes tidigare, Tiskasjöberg. Kopparen
kördes med hästforor till Västerås, för att under seglationssäsongen
transporteras vidare till Stockholm. Detta innebär
att Kopparbergsvägen, vägen mellan Falun och Västerås,
som transportled kan vara långt över 1 000 år.
Ett av de äldre dokument där vägen nämns, om än indirekt,
är ett brev som slottsfogden Olof Jonsson skickade från
Västerås slott 1507. Han skrev till riksföreståndaren
Svante Nilsson att han väntade på ett parti koppar från
Kopparberget, vilket skulle skickas till Stockholm så snart
det anlänt.
år 1849 BeskreV Wilhelm tham Kopparbergsvägen som
en av de viktigaste i Sverige. ”Man beräknade redan för
flera år sedan, att å denna väg skedde en årlig transport av
minst 40 000 skeppund bruks­ och bergslagseffekter söder
ut och omkring 70 000 tunnor norrut, utom andra varor,
samt 2– à 3 000 resande. Forlönen ansågs stiga till
120 000 riksdaler årligen, varav åtminstone hälften torde
falla på länets innevånares lott.” Tham skrev även att under
regn perioder och tjällossning tog de resande hellre den
längre vägen från Hallsta och Kumla kyrka som gick via
Sala upp till Nykrogen.
i stadsarkiVet i Västerås och Landsarkivet i Uppsala finns
ett stort antal handlingar och böcker som visar mängden
av framför allt stångjärn, men även koppar, mässing,
manufaktur, tackjärn och annat som vägdes in vid vågen
i Västerås. Det finns även noterat vilka intäkter som
Västerås stad erhöll i form av ”Bro­ och Vågavgifter”.
en aV de äldsta VågBöckerna täcker tiden 1 maj 1654
till 30 april 1655. Under detta år vägdes det in 23 844
skeppund 2 lispund stångjärn vilket är 3 405 ton. Största
leverantör var Christier Månsson med 17 641 stycken
stänger som vägde 348 ton. Rådmannen i Västerås,
Jacob Hindersson, vägde in 281 ton och Abraham Momma
(Renstierna) 148 ton. Christier Månsson hade sedan år
1637 arrenderat Kungshammaren i Ramnäs av Gustaf
Vasas änka, Katarina Stenbock. Senare blev han ägare
till större delen av hamrarna i Ramnäs.
< Västerås i hörnet av köpmangatan och
stora gatan. stångjärnsforan till höger
i bild visar hur järnet transporterades
från hyttor och hamrar till hamnarna vid
mälaren. okänd konstnär, arkivet Vlm.
sPegeln
Västerås stadskarta från 1688, framställd av Jonas carlsten.
här syns platsen för järnvågen vid svartån, inte långt ifrån
Västerås slott. Västerås lantmäteriförvaltning.
< inVägning aV stångJärn Vid Västerås Våg år 1746
i VågBoken från 1745 och 1746 är det antecknat vilka
socknar och bruk stångjärnet kom från. Socknar som
nämns är Stora Tuna, Mora, Orsa, Hedemora, Husby,
By, Folkierna, Grängierde, Norberke, Söderbärke, Norberg,
Westanfors, Fernbo, Wåhla, Haraker, Gunnillbo, Hed,
Ramnäs, Kohlbäck och Sura. År 1746 invägdes 32 239
skeppund stångjärn, förutom koppar mässing och tackjärn.
Det blir 4 604 ton eller 230 200 stänger på 20 kg/st.
Under feBrUari månad 1746 vägdes 1 328 ton in vilket
ger 47,4 ton per dag. Om en häst kunde dra 1,5 ton blev
det 32 hästekipage i medeltal per dag. I vågboken från 1765
antecknades invägningen dag för dag under hela året. Den
börjar med den 2 januari och slutar med den 31 december.
Av anteckningarna kan utläsas att det vägdes in metallprodukter
vid Västerås våg varje dag det året, förutom
i princip varannan söndag.
ton
1 400
1 200
1 000
800
600
400
200
0
Jan feB mar aPr maJ JUn JUl aUg seP okt noV dec
25