Avsändare - Västmanlands läns museum

foto: anette Berglinn.
sPegeln
rUnstenar som Berättar om broar är kända från Skåne
i söder till Jämtland i norr.
Inskrifterna varierar: ”läto rödja väg och göra broar”,
”gjorde en bro, ett stort minnesmärke inför många män”,
”läto resa stenar och göra vad ute i sundet”, ”gjorde spänger”,
”gjorde träväg”. Både läge och konstruktion preciseras ofta
och inskrifterna avslutas med att bron byggdes för någons själ.
På en sten invid Fyrisån står det till och med att ”de gjorde
bron till Guds välbehag”. På runstenen på Anundshögsområdet
står det att Folkvid reste alla dessa stenar efter sin
son Heden, Anunds broder. Vred högg runorna. De stenar
som Folkvid förutom runstenen lät resa är en rad resta
stenar i rät linje på ömse sidor om runstenen framför själva
Anunds hög. I stenradens fortsättning mot öster rinner ett
vattendrag ner mot Mälaren som för 1 000 år sedan med sin
norra strand här nästan nådde upp till Anundshögsområdet.
Stenraden bör ha varit synlig för sjöfarande från sjön och
indikerat en lämplig anläggningsplats i området. En hypotes.
Parställda Brostenar är kända från några platser i Västmanland.
Då Stora Rytterne kyrkoruin restaurerades på
trettiotalet påträffades en runsten som golvsten. Ytterligare
en flat sten, denna med ett ristat kors, låg i koret. Run inskriften
på golvstenen meddelar att ”Gudlev satte sten och dessa stenar
efter Slagve, sin son. Han ändades österut i Gårdarike.”
Mycket talar för att de bägge stenarna ursprungligen bildat
ett monument rörande en bro. Var i Rytterne detta skett vet
vi inte. Det monumentet kan jämföras med stenarna vid
Saltängsbron i Lundby socken väster om Västerås stadskärna.
Här har enligt en runinskrift Gisl låtit göra en bro till minne
av sin i England avlidne son Ösel. Mitt emot denna runristade
sten har Gisl låtit uppföra en sten med en ristad orm
i slingrande rörelse. Rytterne monumentet och det i Lundby
förtäljer om västmanlänningars deltagande i vikingafärd
såväl i öster som i väster.
10
< de parställda runstenarna
vid saltängsbron i Västerås
står fortfarande på var sin sida
om vägen.
den i nUtid senast kända runstensbron fanns i Hubbo
socken på Jädra marks ägor. Det var i juli månad 1986
som hemmansägare Evert Lindblom höll på att röja sten
ur sin åker. En ur jorden uppskjutande sten, som länge hade
varit till besvär vid plöjning, skulle bort. När han vände
stenen insåg han snart att det var en runsten. Länsmuseet
kontaktades som i sin tur kontaktade Riksantikvarieämbetet
och snart var Runverket på plats genom språkforskaren
Jan Paul Strid. Hans tolkning av den ristade texten
– på vilken för övrigt ursprunglig färg fanns kvar – lyder:
”Tav(?) lät resa denna sten efter Grimmund. Han var faren
– Vidfasts son­österut…Ulv(?) och Vibiorn...Ketillas gjorde
”brygga” på...”. Här omnämns alltså en brygga som vid
denna tid anses vara ett synonymt ord med bro. Alltså
ytterligare en sten som omtalar brobygge.
några år senare Utfördes större arkeologiska undersökningar
intill och på fyndplatsen med anledning av byggandet
av ny järnväg. Då fann man på den plats Evert Linblom
gjort sitt fynd bevis för stenens ursprungliga plats. Den
har stått nederst i en vattensjuk svacka omgiven av en
vägförstärkning som efterlämnat cirka 400 stolphål längs
ett 26 meter långt stråk möjligen utefter en dåtida ägogräns.
Tala om kontinuitet. Vikingarnas minnesstenar återfinns
än i dag längs nu utnyttjade vägar om än i ombyggt skick.
Övergivna färdvägar anas också genom runstenar resta inne
i tysta skogen. På sina håll kan här den av vikingen nyttjade
vägen skönjas på åsar och vid våtmark. Hålvägar och resta
stenar ger anvisningar. I vårt län gäller det främst på de
nord­sydgående åsarna.
På sätt och Vis fick de tre bröderna Östen, Jorund och
Björn rätt som aningslöst lät rista på stenen de reste invid
bron de byggde efter sin far ”...Alltid skall ligga medan
åldrarna leva bron hårdslagen och bred efter den gode...
Ej kan bättre brovård byggas”.