Fredmans sånger - Esplanaden

Fredmans sånger Page86
En med en tång de glödande kol kring fräsande bräddarna makar;
men bäst hon står, hon niger och ber för den henners hydda bevakar;
klappar mig ömt, ber mig sjunga en skål, och nämner sin Konung med smärta.
Därföre märk: under trumpnaste min bor ofta det frommaste hjärta.
Villig och glad jag sjunger som hon; den skålen förlustar mitt sinne.
Stolar och skåp, nystfötter och bord, allt börjar nu dansa här inne.
Käringar och barn, skjutsbönder en svärm. hållkarlar, förlupna gesäller
taga i ring; men skytten går bort, och knapps uti bergena smäller.
Ren på min rygg min hare jag bär, och några små vipor i taskan.
Elis, god natt! Jag dricker din skål till yttersta droppan i flaskan.
Lindra mitt kval; tag lyran i hand; jag orkar ej mer i min yra;
leve vår Kung, så älskad och stor! Farväl! Se där har du min lyra.
Månan tändes, dundren ljunga,
under vimplars blåst och prål;
och de mörkas jullar gunga,
under folkets glada skrål.
Corno. - - - - -
Hurra, vår Konungs skål!
Sväng hattarna.
Hurra!
Hurra, i rågat mål!
Vår Konungs skål, vår Konungs skål!
Project Runeberg, Sat Apr 17 06:25:00 1999