fortsättningen på gömda och asyl fortsättningen på gömda och ... - Elib

himlen, handflatan öppen. Barrington imiterade min gest. Han
släppte ner armen före mig.
Jag vände mig om, men såg att Anders och barnen redan gått
nedför trappan och nästan hunnit fram till vår Honda borta på
parkeringen.
Långsamt gick jag bort mot min familj.
Barnen kröp in i baksätet. Jag tittade upp och lät luften kyla
min panna. Slöt ögonen.
– Hallå där, vart försvann du, sa Anders och skakade mig lite i
axeln. Jag huttrade till.
– Kom igen. Sätt dig. Vad är det med dig?
– Jag tittade på månen, sa jag och öppnade bildörren.
*
Vi styrde långsamt ut ur staden.
– Vi måste kanske äta något.
Anders uttryckte sig för det mesta vagt. Jag blundade utan att
svara. Sekunder tickade, en, två … sju.
– För vi ska väl äta. Eller hur hade du tänkt?
Anders sneglade mot mig. Barnen var tysta. Kanske slumrade
de. Jag var outsägligt trött. Irritationen var en myrstig längs ryggraden.
Vad hade jag tänkt? Ingenting.
– Herregud. Låt mig vila nu.
Jag lade kinden mot den svala bilrutan och såg med svidande
ögon stadsbilden glesna. De stora vägskyltarna skrek ut sina budskap,
försökte överrösta varandra i kampen om människornas sug
efter snabbmat; Taco Bell, Burger King, Denny’s.
Bilens vibrationer masserade mina tinningar, det körde i magen
och kröp under fotsulorna. Jag blundade.
Anders satte på bilradion. Bra, tänkte jag och försökte sträcka
12