fortsättningen på gömda och asyl fortsättningen på gömda och ... - Elib

jag var frestad att låta den ta över, det var alltid lättare att vara arg
än ledsen. Men sedan sköt jag undan ilskan, andades djupt.
– Vi kunde ha lyssnat på varningssignalerna, sa jag istället. Vi
kanske kunde ha rett ut varför det blev så här mellan oss, jag vet
inte. Men vi gjorde inte det.
Jag försökte se honom i ögonen.
– Nu är det för sent, Anders.
Han tittade ner, gned med tummen några brödsmulor till mos
mot bordsytan.
– Det är väl inte bara du som bestämmer, sa han. Det har faktiskt
inte varit så lätt att komma till tals i den här familjen.
Jag grät ganska mycket nu och min röst lät liten och löjlig.
– Vi kommer att må bättre på egen hand. Du kommer att må
bättre. Du behöver stå på egna ben, Anders!
Han muttrade lågt.
– Du behöver inte mig, det är väl så du menar? Nu behöver du
ingen som tröstar dig.
Nej, tänkte jag. Jag behöver inte en tyst man som vänder mig
ryggen och inte försöker skapa sig en tillvaro i vårt nya hemland.
Jag reste mig, knöt händerna och tog fram en pappersnäsduk
att snyta mig med. Det här dög inte. Han är en barnunge, en ynklig
pojkstackare. Det var jag som var tvungen att avsluta det här.
Alltid bara jag.
Och jag satte mig ner igen.
Det tog timmar. Jag drev samtalet vidare, ville planera och fatta
beslut. Jag kunde ha barnen, tyckte Anders. Jag sa inte emot. Han
skulle stanna i huset och vi flytta. När jag hittat en ny bostad skulle
vi tala med barnen.
Vi kramade om varandra till slut. Det kändes som att vi ville
båda. Fast han var som en stolpe i min famn.
26