Klicka här för att provläsa ett par kapitel. - Snökristallens frusna ...

Recommendations

Info

Olika vaga förslag gavs men ingen tycktes egentligen helt veta vad som hade skett med de tidigare patienterna. Läkarstudenterna tittade rådvillt på varandra för att slutligen skaka på sina huvud. Av traditionen lästes det inte mycket utan man lärde sig främst genom lärlingssystemet där informationen gavs från den äldre till den yngre att memorera och senare vidareförmedla. Därför tog heller inte lärlingar något överdrivet initiativ, de förväntade sig att svaren skulle serveras åt dem. Den undersökande konsten som vanligen tillhörde vetenskapens natur hade näst intill raderats. Den vetenskapliga kunskap som fanns kvar i minnet fick lov att föras vidare men att hur som helst undersöka och leta efter lösningar var inte tillåtet. Önskade man göra en undersökning krävdes speciella tillstånd från maktens högsta råd och man var tvungen att följa de konkretiserade förordningar som fanns föreskrivna. - Till nästkommande morgonrond ska ni ta reda på det från de läkare som har varit lyckosamma nog att få närvarande vid tidigare uppvaknanden, så att ni har den informationen. Sällskapet fortsatte därefter sin rond med de sista bäddarna och tågade sedan ut mot nästkommande sal. Tacksamt pustade Nigala ut när den sista läkarstudenten hade gått ut ur rummet och dörren stängts. Det var för nära ögat och än var inte faran över. Hur mycket hade dr Rakov upptäckt av hennes negligering och totala slarv? Hur mycket hade han sett igenom henne? Vad hade hon nu att vänta? Nigala var inte vid sin ungdoms bästa år längre och insåg snabbt att hon inte skulle klara livhanken om hon utsattes för Utfrysningen. Utfrysningen var det vanligaste straffet, men också det enda på grund av sin effektivitet. Det var ett mycket enkelt sätt att bli av med obekväma människor. Tack vare kylan och klimatet var det inte många som överlevde länge nog så att de kunde berätta om erfarenheten. Vad hade hon tänkt med? Nigala gick fram till spegeln och studerade sin reflektering. Den kvinna hon för sitt inre såg bilden av var inte alls samma som förvånat, med spår av förtvivlan, stirrade tillbaka på henne i spegeln. Vad hade hänt, vart hade åren tagit vägen? Nigala blev om möjligt ännu mer uppgiven än tidigare. Hennes mod och livsglädje var som bortblåst. Vad skulle hon ta sig till? Varför hade hon inte gjort upp en nödfallsplan för händelsen? Eftersom risken att bli avslöjad var stor hade Nigala naturligtvis kalkylerad med den. Genom årens lopp hade hon byggt upp en vattentät rutin, vilken hade räddat henne flertalet gånger. Dock inte denna gång då rutinen inte innehöll variabeln att man somnade på sin post. Nåja, suckade hon tungt för sig själv. Nigala började inse vad som var på väg att ske och någonstans försonades hon med tanken på att detta var det som ödet hade i beredskap för henne. Jag har ju levt ett bra liv, konstaterade hon. Jag har haft möjligheten att lära mig saker få andra kvinnor 24
skulle ha kunnat drömma om. Synd bara att jag aldrig haft tillfället att lära ut den kunskap jag ansamlat. Det är det enda som jag skulle ångra. Långsamt och med stor omsorg gjorde hon sina avslutande rutiner för dagen. Hon tog sin blåa, luggslitna kappa som hängde på väggkroken bredvid hennes skrivbord och gick mot utgången. I dörren vände hon sig om och såg ut över salen på sjukavdelning 92 i tron om att det var sista gången som hon skulle få se den. Blicken dröjde sig kvar vid patient 74823, kvinnan som av någon anledning kändes så välbekant. Om hon bara begrep varför? Kanske hon vaknar och berättar sin historia för någon en dag, tänkte Nigala sorgset. Det hade varit roligt att få höra den. Hon stängde dörren bakom sig samtidigt som tårarna rann ned för kinderna. Nigala gjorde inte en tillstymmelse till att försöka stoppa dem, utan lät sina tårar flöda fritt och väta ansiktet. Medan Nigala gick framåt i huvudkorridoren på sjukavdelning 92 ansträngde hon sig för att ta in alla intryck, eftersom det förmodligen var sista gången hon gick genom sjukavdelningen. Men samtidigt som hon lät tårarna flöda uppmärksammade hon en fantastisk känsla av lättnad inom sig. Tårarna tycktes lindra sorgen, förvånad stannade hon upp. Effekten var för henne ny, oupplevd. Sorg var något som man höll för sig själv. Gråta var inte längre något som alla människor kunde och det ansågs ovärdigt att visa sorg utåt. Genförändringen som hade drabbat mänskligheten hade åsamkat en del oväntade mutationer, vilka hade resulterat i bortfall av en del funktioner som tidigare varit en del av mänskligheten. Människans totala gensammansättning var inte längre samma som tidigare. Forskarna, på sin tid, skulle ha benämnt det som två systerraser stående bredvid varandra vid samma tidpunkt i historien. Vilken av de två raserna som skulle överleva var ännu oklart då de dags levande inte var medvetna om den stora skillnaden, dem och de sovande emellan. Vätan från tårarna lyckades inte lätta bördan från Nigalas axlar och stegen tycktes släpa henne framåt mot hennes vilja. Fötterna stannade av sig självt utanför dörren till dr Rakovs mottagning. Långsamt, gick det upp för henne att tiden var inne. Som en dödsdömd gick hon fram till dörren, ringde i klockan och väntade. 25
Page 3 and 4: Glaciärernas Era av Theres Amrén
Page 5: Förord Sagor är något som alltid
Page 8 and 9: gamla sägnerna förtäljde inte n
Page 11 and 12: Del 1. DEl 1. Nigala, NiGAlA, spira
Page 13 and 14: högre välfärd och standard hade
Page 15 and 16: hade velat delge sällskapet, samti
Page 17 and 18: Kap 2. Nära ögat. N attsköterska
Page 19: de en god hjärnaktivitet och tyckt
Page 23 and 24: Nigala tvingade sig själv att ta s
Page 25 and 26: jag först veta hur det står till
Page 27 and 28: mus. Hon höll jakande med dr Rakov
Page 29 and 30: nitiske dr Braust med sina två sk
Page 31 and 32: - Jaså, jag ser att, fröken Grenh

Klicka här för att provläsa ett par kapitel. - Snökristallens frusna ...

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?