Klicka här för att provläsa ett par kapitel. - Snökristallens frusna ...

Kap 4. Övervakning.
N
igala anlände tidigt till sitt pass på sjukavdelning 92 sal 23, tidigare
än vanligt. Hon tog ett djupt andetag och såg sig omkring i
salen, som så många gånger tidigare, men den här gången med
glädje och tacksamhet. Trots de kala, vitmålade väggarnas intetsägande
uttryck, vilka vanligtvis refererades till som kalla och sterila, fann Nigala
att de gav trygghet och lugn. Troligen var det snarare innehållet i salen,
människorna som sov i sängarna, inte själva interiören som till stor del var
lika intetsägande med sina vita stålspjälade sängar, lakan och kuddar, som
utstrålade en samstämd fridfullhet. Det enda som bröt något mot den andefattiga
miljön var sköterskans nedslitna gamla skrivbord i ekträ, tungt och
otympligt men praktiskt. Varje sal på sjukavdelningen såg likadan ut.
Nigala hade, som avtalat, strax efter det hon infunnit sig på sin post
anmält sig till sin avdelningschef och bett om att få reda på antalet extra
pass som ålåg henne att göra bot för sitt misstag med pappersexercisen.
Extra arbete skulle hädanefter läggas till hennes bord för att visa henne
vikten av ett arbete. Nigala visste att hon var tvungen att sköta allt till fullkomlig
perfektion om hon skulle ha minsta chans att få behålla jobbet.
Många chefer skulle hålla ett noggrant öga på henne under en tid framöver
och varje steg hon tog skulle övervakas. Allt för att utröna huruvida Nigala
fortfarande var lämpad att arbeta i Samhällets tjänst.
Men Nigala hade bestämt sig för att inte visa minsta motstånd och utföra
varje uppgift med bravur. Hon skulle arbeta exemplariskt och inte lämna
minsta tvivel till varför hon skulle få fortsätta sin tjänst som tidigare.
Visserligen sörjde Nigala att hon under en tid framöver inte skulle kunna
läsa sina älskade böcker. Ett par månader kan jag med gott samvete
avvara, tänkte Nigala när hon med stor omsorg gick rundan och läste av
varje patients temperatur från termometern och noterade differensen på
kurvan. Hon hade ju funnit något som var mer värdefullt än sina böcker.
En like, någon som henne själv. En människa som för övrigt tycktes ha
mer kunskaper än hon själv hade och än bättre, en som hade lovat hjälpa
henne. Tanken på att få hålla en fri konversation med denna människa gav
henne en sprudlande kraft som hjälpte henne utföra alla de sysslor som låg
föreskrivna, fortare än hon själv hade räknat med.
Nigala tog den stora patientboken och satte sig vid sitt skrivbord, vilket
hon städat i ordning för säkerhets skull. Man kunde ju aldrig så noga veta
när nästkommande oförutsedda inspektion skulle komma. Eller?
Som på beställning slogs dörrarna upp och en läkare, känd som den
32